SAMHÄLLE–KULTUR– IDENTITET
Examensarbete
15 högskolepoäng, grundnivå
“I grund och botten så är det
individen det handlar om”
Studie - och yrkesvägledares förhållningssätt till självbestämmande och det fria valet
“Essentially, it's about the individual”
Study and career counselors approach to self-determination and free choice
Cecilia Alm Flodén
Johanna Giske
Studie- och yrkesvägledarexamen 180 hp Examinator: Magnus Persson Datum för uppsatsseminarium: 2018-05-31 Handledare: Robin Ekelund
Sammanfattning
Många forskare och samhällsteoretiker menar att den tid vi lever i präglas av individualism, strävan efter självbestämmande och självförverkligande. Några forskare problematiserar detta och menar att individualismen inte bara befriar utan också lägger ett orimligt ansvar på individen att forma sitt eget liv. Den här studien tar avstamp i en del av Sveriges vägledarförenings riktlinjer som talar om att vägledningen sätter
individen i centrum och verkar för självbestämmande och fria val. Syftet med uppsatsen
är att undersöka hur vägledare förhåller sig till individens självbestämmande och egna fria val. Vidare är syftet att synliggöra om den individualiserade grundsynen i vägledning kan innebära dilemman för vägledarna. Studien bygger på kvalitativa intervjuer med sex utbildade studie- och yrkesvägledare. Det empiriska materialet har analyserats genom begreppen frigörelse, ontologisk trygghet och motstånd hämtade främst från Ulrich Beck, Anthony Giddens och James Scott.
Studiens resultat visar att studie- och yrkesvägledarna värderar individens självbestämmande högt och att den genomsyrar tanken om vad vägledning är för samtliga respondenter. Samtidigt ger resultatet en tydlig bild av hur respondenterna ställs inför dilemman när de ska få ihop de etiska riktlinjerna och individualiserade grundsynen inom vägledning med de enskilda individernas behov. Här urskiljer vi ett antal paradoxer som vi diskuterar i studiens sista kapitel.
Nyckelord:
Förord
Vårt val av uppsatsämne grundar sig i tankar och funderingar kring vår kommande yrkesroll i relation till det samhälle vi nu lever i, saker som vi under hela utbildningen har diskuterat med varandra, med våra kursare och med yrkesverksamma vägledare. Vår uppriktiga ambition har från början varit att förstå och lära oss lite mer om hur vi själva ska förhålla oss till vår nya yrkesroll.
Innan arbetet tog konkret form var det många frågor som hängde i luften och vi vill rikta ett stort tack till vår handledare Robin Ekelund som under dessa veckor tålmodigt svarade på våra frågor och gav förslag på hur vi kunde tänka. Den handledning vi har fått har varje gång lett oss vidare, gett lite ny energi och nya infallsvinklar. Tack!
Vi har gjort alla dokument (anteckningar, transkriberingar o.s.v.) i Google Docs för att vi båda ska ha tillgång till allt. Vi sökte tidigare studier var och en för sig, på nätet och på biblioteket. Vi delade alla studier med varandra och valde gemensamt ut vilka vi skulle använda i arbetet. Vi gjorde alla intervjuer tillsammans och transkriberade hälften var. Vi har skrivit alla delar i arbetet tillsammans. Den ena har börjat på något, den andra har fortsatt och vice versa. Vi har haft en tät och kontinuerlig dialog kring allt vi har skrivit. Våra olikheter har på ett bra sätt kompletterat varandra och vi upplever att det var mycket värdefullt att vara två. Vi har varit uppriktiga när våra åsikter har gått i sär, och på ett konstruktivt sätt lyssnat på varandra med det gemensamma målet att komma framåt i arbetet för att nå den kunskap vi hade som syfte att nå.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 3 Förord 4 Innehållsförteckning 5 1. Inledning 71.1 Syfte och frågeställningar 8
1.2 Disposition 8
2. Tidigare forskning 9
2.1 Individens villkor i en individualiserad tid 9
2.2 Vägledningsamtalet i en individualiserad tid 11
2.3 Individualism och kollektivism i vägledning 12
2.4 Att göra motstånd mot det som tas för givet 13
2.5 Sammanfattning av tidigare forskning 13
3. Teoretisk förankring 15
3.1 Individualiseringstesen 15
3.2 Ontologisk trygghet 16
3.3 Motstånd 17
3.4 Sammanfattande om val av teoriförankring 18
4. Metod 20
4.1 Metodval 20
4.2 Urval 20
4.3 Datainsamling 21
4.4 Analysmetod 21
4.5 Validitet och reliabilitet 21
4.6 Etiska ställningstaganden 22
5. Resultat 23
5.1 Syn på självbestämmande och individen i centrum 23 5.2 Praktiskt arbete för att stödja självbestämmande 24 5.3 Utmaningar och dilemman med den individualiserade grundsynen 25
5.4 Sammanfattning av studiens resultat 28
6. Analys 30
6.1 Syn på självbestämmande och individen i centrum 30 6.2 Praktiskt arbete för att stödja självbestämmande 31
6.2.1 Frigörelse som identitetsskapande 31
6.2.2 Vaggas in i trygghet 32
6.3 Dilemman och paradoxer 33
6.3.1 Trygghet vägs mot självständighet 34
6.3.2 Självbestämmande i en annan kulturell kontext 36 6.3.3 Självbestämmande lika med självförverkligande? 36
6.4 Sammanfattning av analys 37
7. Diskussion 39
7.1 Metoddiskussion 41
7.2 Teoridiskussion 41
7.3 Förslag på vidare forskning 42
Referenslista 43
Bilaga 1 46
1. Inledning
Vi lever idag i individualiseringens tidevarv. På den så kallade Kulturkartan som görs av World Value Survey visas olika länders värderingar och där syns Sverige som det land i världen som har har minst traditionella värderingar och mest individualism (Institutet för framtidsstudier 2018). I vårt individualiserade samhälle hyllas och uppmuntras självbestämmande, självförverkligande och fria val. Denna målsättning poängteras även inom studie- och yrkesvägledning där de flesta vägledare menar att de ska sätta individen i centrum (Lovén 2015, 81). I Sveriges vägledarförenings etiska deklaration kan man läsa följande riktlinje: “Vägledare sätter individen i centrum och står fri från särintressen. Frihet och självbestämmande, fria val och egna beslut är en värdighetsprincip som handlar om att både respektera och stärka individen” (Sveriges vägledarförening 2017). Åsa Sundelin (2015, 27) skriver att en individualiserad grundsyn tas för given i de policytexter och i de metoder vägledare använder i sitt praktiska yrkesutövande. Sundelin menar att sedan 80-talet har individperspektivet inom vägledning framhållits allt tydligare medan nationella mål och ideologiska frågor som rör vägledning inte berörs i lika hög grad (ibid, 21). Ett tydligt exempel är, enligt Sundelin, vägledarens samtalsmetoder. De metoder som används idag och som ingår i studie- och yrkesvägledarutbildningen, präglas av den personcentrerade vägledningstraditionen influerade av psykologi och psykoterapi och individuella samtal anses idag vara studie- och yrkesvägledarnas kärnverksamhet (ibid).
En del forskare och samhällsteoretiker problematiserar individualiseringens konsekvenser (Bauman 2001; Beck 1998; Beck och Beck-Gernsheim 2002; Giddens 1991; Gillberg 2010; Lidström 2009; Hughes och Thomas 2005; Usher och Edwards 1995). Kritikerna menar att individualiseringens strävan efter valfrihet och självbestämmande har lett till ett tvång där var och en måste förstå och ta ansvar för sitt livsprojekt i en allt mer fragmenterad värld. Detta gör att vi tycker det är viktigt att undersöka om och i så fall hur detta påverkar vägledningen. Vad innebär den
individualiserade grundsynen som Sundelin(2015, 27) påtalar? Vilka konsekvenser får
det i mötet med den sökande ? För att undersöka detta vill vi både ta reda på hur studie-
i praktiken. Slutligen vill vi undersöka om vi ur empirin kan utläsa några dilemman med den individualiserade grundsynen. I fortsättningen kommer vi att använda ordet vägledare när vi talar om studie- och yrkesvägledare.
1.1 Syfte och frågeställningar
Vårt syfte med uppsatsen är att undersöka hur sex studie- och yrkesvägledare förhåller sig till den individualiserade grundsynen inom vägledning, där individens självbestämmande och egna fria val betonas. Vidare är syftet att synliggöra om den individualiserade grundsynen kan innebära dilemman för vägledarna. För att nå vårt syfte har vi följande frågeställningar:
● Hur ser vägledarna på individens självbestämmande och egna fria val?
● Hur upplever vägledarna att de arbetar med individens självbestämmande och egna fria val i praktiken?
● Vilka utmaningar och dilemman med den individualiserade grundsynen kan vi se utifrån vägledarnas svar?
1.2 Disposition
Undersökningen är indelad i sju kapitel. I uppsatsens första kapitel presenteras syfte och frågeställningar, kapitel 2 tidigare forskning kring individualisering och studie- och yrkesvägledning. I kapitel 3 presenteras våra teoretiska utgångspunkter, kapitel 4 är metodkapitel och i kapitel 5 presenteras resultatet. I kapitel 6 analyseras och diskuteras resultatet med hjälp av valda teoretiska begrepp och i kapitel 7 förs en diskussion om de huvudsakliga resultat som undersökningen har gett. Slutligen presenteras förslag på vidare studier.
2. Tidigare forskning
Eftersom syftet med undersökningen är att undersöka hur sex studie- och yrkesvägledare förhåller sig till den individualiserade grundsynen inom vägledning, där individens självbestämmande och egna fria val betonas samt undersöka om denna grundsyn kan orsaka problem eller dilemman i vägledningen, har vi sökt forskning som tar upp individualiseringens konsekvenser för individen generellt och hur den individualiserade grundsynen påverkar vägledningen specifikt. Flera forskare är kritiska mot individualiseringen och problematiserar hur ett individfokuserat förhållningssätt i många fall tas för givet. Därför har vi även med Klara Dolks (2013) avhandling som bland annar tar upp hur motståndshandlingar kan vara ett sätt att synliggöra det normativa och det som tas för givet i en viss kontext.
2.1 Individens villkor i en individualiserad tid
Flera rapporter visar att det egna ansvaret att välja livsväg känns svårt för många unga idag. I Folkhälsokommitténs (2009) slutrapport Metoder att fånga unga vuxnas
livs-villkor och deras förutsättningar till etablering i vuxenlivet talas det om unga vuxnas
ambivalens inför alla valmöjligheter som erbjuds. Mångfalden upplevs som en möjlighet men också som ett tvång som ställer höga krav på individen att fatta rätt beslut för att lyckas. Kravet på att lyckas förmedlas av såväl individen själv som media, kamrater och familj (Folkhälsokommittén 2009, 11). Enligt rapporten uppmanas de unga vuxna att själva ta ansvar för att hantera mångfalden av val och att de saknar personliga möten med någon som har tid att lyssna och hjälpa. Rapporten menar att individens förmåga att agera självständigt är förutsättningen för att kunna styra rätt i framtiden (ibid, 12). I en debattartikel av tidigare Barnombudsmannen Lena Nyberg som citeras, skriver hon om den stress ungdomar känner inför gymnasievalet eftersom de upplever att ett felaktigt beslut kan få konsekvenser för resten av livet (Folkhälsokommittén 2009, 15).
En del forskning som gjorts de senaste åren rör på olika sätt det individualiserade samhällets konsekvenser för unga vuxna (Gillberg 2010; Lidström 2009; Lundahl 2010; Stokes och Wyn 2007; Sundelin 2015). Flera av dessa studier drar slutsatsen att vi idag upplever det Lundahl (2010, 15) kallar en strukturerad individualisering. Med det menas att unga idag upplever att de formar och styr sina liv själva men att resultaten av ansträngningarna i själva verket är djupt ojämlika och påverkas av i synnerhet kön, bostadsort och socioekonomisk situation.
Denna slutsats drar även Gunnar Gillberg (2010) i sin avhandling
Individualiseringens villkor (2010) som handlar om synen på arbete hos unga vuxna i relation till drömmar om ett bra liv (ibid, 14-15). I likhet med Folkhälsokommiteens rapport (2009) upplever intervjupersonerna i Gillbergs studie att valmöjligheterna är många samtidigt som valen också föder en rädsla för att inte välja rätt (Gillberg 2010, 131). Gillberg lyfter fram individualiseringstesen som gör gällande att vi idag lever i en förändringstid som präglas av globalisering, informationsteknologisk utveckling och individualisering och där individen inte kan förvänta sig en stabil kontext utan istället måstekonstruera mening, sammanhang och struktur i sitt liv (ibid, 15). Ungas reflexiva förmåga får allt större betydelse (Gillberg 2010, 90) samtidigt som de individualiserade livsvillkoren inte ska ses som uttryck för att strukturella begränsningar har försvunnit. De finns kvar, men är förtäckta i en “valfrihetens illusion som på ett ytligt plan döljer underliggande sociala villkor” skriver Gillberg (2010, 98).
En liknande slutsats drar Lena Lidström (2009) i sin avhandling En resa med osäkra
mål. Hon har studerat hur arbetssökande unga vuxna har hanterat övergången från skola
till arbete och pekar på att övergångarna är tämligen förutsägbara och styrda av strukturella faktorer “övergången är en mödosam resa – väsentligen utan professionellt stöd – som individen uppfattar som osäker men som utifrån sett ter sig mer förutsägbar” (ibid, 121). Med stöd av egen studie och internationell forskning menar hon att studie- och yrkesvägledningen har marginell betydelse för vart de unga vuxna hamnar yrkes- och utbildningsmässigt (ibid, 29). Lidströms studie visar att när fokus läggs på det egna ansvaret och självbestämmande upplever många unga ett stort personligt misslyckande. Misslyckandet förstärks, menar Lidström, av den retorik hos media och arbetscoacher som talar om anställningsbarhet, skapande av eget varumärke och styra sitt liv (ibid.
Hur det individualistiska idealet med den ansvarstagande och anpassningsbara individen uppmuntras är något Magnus Dahlstedt och Viktor Vesterberg (2017) tar upp i artikelnTips från coachen. Artikeln pekar på hur coaching riktar sig till den enskilda individens ansvar att genom egen kraft förändra och anpassa sig själv och göra sig anställningsbar (ibid, 63). Coachens verksamhet framställs av coacherna själva som objektiv och neutral och till gagn för alla men granskningen visar att de tydligt tar arbetsgivarens parti (ibid, 67). Detta åskådliggör inte bara idealet i ett nutida arbetsliv utan även en rådande politisk konsensus, menar författarna, där medborgarna uppmanas att anpassa sig och förändra sig själva (Dahlstedt och Vesterberg 2017, 76-77).
2.2 Vägledningssamtalet i en individualiserad tid
Åsa Sundelin (2015) skriver i avhandlingen Att skapa framtid att det finns en tro inom den individcentrerade vägledningen på att vägledaren med samtal ska kunna förlösa individens fulla potential och genom självkännedom få klienten att fatta bra beslut (ibid, 26). En slutsats Sundelin (2015) drar är att vägledaren trots dessa samtal har begränsad möjlighet att uppnå den uttalade målsättningen (ibid, 236). Hon hänvisar till forskning som visar att de val människor gör främst styrs av vilka vi är och var vi hör hemma i samhället (ibid). Åsa Sundelin (2015) förklarar att i många samtalsmetoder är grundtanken att alla människor har inneboende resurser och potential som kan frigöras om de lär känna sig själva (ibid, 25-26). I Sverige är detta synsätt synligt i de samtalsmetoder som används (Berg och De Jong 2013; Egan 2013; Gjerde 2012; Miller & Rollnick 2012). Individen ska erbjudas “hjälp till självhjälp” (Egan 2014, 8) och vägledaren ska “underlätta för individer att leva sina drömmar” (Andergren 2015, 34). Målsättningen i dessa metoder är att individen med hjälp av vägledarens frågor själv ska hitta motivation, svar på sina frågor och lösningar på sina problem.
Ylva Ulfsdotter Eriksson och Frida Wikstrand (2015) problematiserar i sin artikel Att
använda yrkesbeskrivningar i vägledning , vägledarnas sätt att samtala om yrkesvalet.
“Även om forskning visar att våra val är styrda av social bakgrund och kön så säger vägledarna att de sällan frågar efter vad till exempel föräldrarna arbetar med” (ibid, 258). I en annan artikel tar Anna Hedenius och Frida Wikstrand (2015) upp hur fokus på intresse styr vägledningssamtal och att vägledarnas ambition om att hålla sig neutrala
och inte påverka den sökande i samtalet hindrar dem från att ta upp saker som social och kulturell bakgrund (Hedenius och Wikstrand 2015, 25). Forskarna Robin Usher och Richard Edwards (1995) menar den individanpassade expertis, som vägledning erbjuder är missvisande då den felaktigt presenteras som en neutral process för individen. De nämner i sin artikel Gerard Egans (2014) samtalsmodell som ett exempel. Usher och Edwards (1995) menar att när människors svårigheter ska lösas med självkännedom leder det till en känsla av individuellt ansvar och skuld som gör de mindre uppmärksamma på strukturella förutsättningar (ibid, 5).
2.3 Individualism och kollektivism i vägledning
Hughes och Thomas (2005) menar i en artikel att de metoder och teorier som den västerländska vägledningen bygger på är ideologiskt kopplade till en individualistisk tradition där ett lyckat karriärval är ett uttryck för egna intressen, färdigheter, och personliga värderingar (ibid, 44). Detta ideal, menar Hughes och Thomas, karakteriseras även av att individen delar med sig av sina känslor på ett självutlämnande sätt i vägledningen. Ibland innebär det att blottlägga privata och intima detaljer från sina liv vilket i andra kulturer kan upplevas olämpligt. Författarnas uppfattning är att det inte talas tillräckligt mycket om hur kulturella perspektiv kan skapa svårigheter i vägledningen och att vägledare därför är dåligt rustade för att hantera problematiken (ibid, 46).
Ett liknande problem framför Karin Sheiki (2013) i sin avhandling Vägar till
förståelse. Sheiki (2013) menar att den kulturella tillhörigheten kan upplevas som ett
större hinder för förståelsen i vägledningssamtal, än den språkliga. Hon skriver att grovt generaliserat betonar den västerländska och individcentrerade vägledningen individens eget ansvar för beslut och val av livsväg, men i mer kollektivistiskt orienterade kulturer är sådana beslut en angelägenhet för kollektivet och något som tas i samråd med till exempel familjen (ibid, 245)
2.4 Att göra motstånd mot det som tas för givet
Att låta individens behov stå i centrum och stödja hennes självbestämmande och fria val är, som vi tidigare nämnt, ett förhållningssätt som tas för givet och därför kan ses som en normativ värdering inom vägledning i Sverige (Sundelin 2015, 27). Att se flera nyanser i det normativa kan vara mycket svårt då det som “känns rätt” oftast inte märks och därför sällan uppmärksammas (Lindberg och Wikstrand 2015, 31). I avhandlingen
Bångstyriga barnskriver Klara Dolk (2013) att genom att titta på barnens motstånd mot det som betraktas som rätt och riktigt, kan vi se vad som tas för givet och därmed synliggöra det normativa (Dolk 2013, 238, 244) I Dolks (2013) undersökning framkommer att förskolebarnen ofta gör motstånd mot de metoder som används för att till exempel stärka jämställdhet och delaktighet eller mot ett förväntat beteende. När barnen inte gör och beter sig på det sätt som förväntas visar de alltså motstånd mot det som tas för givet i en viss situation (ibid, 238). Som exempel skriver Dolk (2013) om hur barnen visar glädje. Det räcker inte att barnen ska känna sig nöjda och glada på sitt eget vis, de ska vara nöjda och glada på det sätt de vuxna tycker är rätt och lagom (ibid, 239). Dolk menar att vi inom utbildning och uppfostran saknar språk för att tala om konflikter och motstånd och därför har svårt att hantera dem (ibid, 222).
2.5 Sammanfattning av tidigare forskning
Som nämnt inledningsvis tas en individualiserad grundsyn, med fokus på självbestämmande och egna fria val för given i de policytexter och i de metoder vägledare använder i sitt praktiska yrkesutövande. De studier vi har diskuterat tar på olika sätt upp hur det individualiserade sättet att organisera samhället kan problematiseras. Studierna visar att unga idag upplever att de har stor valfrihet och att de formar sina liv själva men att utgången ofta är förutsägbar och ojämlik och styrs av yttre faktorer (Lidström 2009; Lundahl 2010). Forskningens problematiserande av valfrihet och vilka konsekvenser och krav individualiseringen får för individen menar vi gör det relevant att undersöka hur vägledarna förhåller sig till individens självbestämmande och fria val. Då vi även vill ta reda på hur vägledare arbetar praktiskt
med individens självbestämmande och egna fria val har vi valt att diskutera forskning som behandlar de individcentrerade metoder som används i vägledning samt forskning som tar upp vägledning av människor som kommer från andra kulturer där synen på individen som självbestämmande inte tas för given. Eftersom vi slutligen vill undersöka vilka dilemman som kan finnas i den individfokuserade vägledningen har vi även tagit med Dolks (2013) avhandling. Den ger exempel på hur motstånd mot det som anses rätt och riktigt kan synliggöra problem och dilemman som annars är svårt att upptäcka i förgivettagna förhållningssätt.
3. Teoretisk förankring
Vi har valt Individualiseringstesen som övergripande teoretiskt ramverk för att belysa och analysera vårt undersökningsområde. För att förstå hur vägledarna förhåller sig till den individualiserade grundsynen inom vägledning, där individens självbestämmande och egna fria val betonas vill vi undersöka hur deras förhållningssätt står i relation det som utmärker den individualistiska förändringsprocessen i samhället. Därför har vi valt ett teoretiskt ramverk som beskriver individualiseringens olika mekanismer.
Begreppet Individualiseringstesen är hämtat från Gillbergs avhandling
Individualiseringens villkor (2010) som i sin tur hämtat begreppet från Beck och Giddens (Gillberg 2010, 23). I denna undersökning fokuserar vi särskilt på sociologen Ulrich Becks (1998) syn på individens frigörelse samt sociologen Anthony Giddens (1991) teori om ontologisk trygghet. Vi lyfter även fram motståndbegreppet som det definieras av antropologen James Scott (1985). Slutligen beskriver vi på vilket sätt begreppen kommer användas i vår undersökning.
3.1 Individualiseringstesen
Enligt Gillberg (2010) försöker individualiseringstesen fånga och förklara den historiska förändringsprocess vi befinner oss i (Gillberg 2010, 79). En av individualiseringstesens främsta förespråkare är sociologen Ulrich Beck (1998). Beck beskriver individualiseringen som en frigörelseprocess.Frigörelse från klasstillhörighet, könsnormer och traditioner (Beck 1998, 119-123). Det som tidigare utgjorde en ram för individens existentiella trygghet blir nu den enskildes ansvar att ersätta med planering av liv, utbildning, arbete och familj (ibid, 123). Individen måste själv “söka en social identitet i en individualiserad värld som har förlorat sina traditioner” (ibid, 124). Denna frigörelseprocess mot individualisering sammanfattar Beck (1998) i tre delar: Frigörelse från tidigare sociala och bindande kontexter, förlorad traditionell trygghet och skapande
av ny social tillhörighet (ibid, 208). Beck definierar alltså moderniseringen som att individen har lösgjorts från industrisamhället, som ersatts med det han kallar ett risksamhälle (ibid, 18). Med detta menar han att allt större del av människans liv är avhängigt hennes egna beslut. Beslut rörande utbildning, yrke, familj, bostadsort och så vidare inte bara kan utan måste fattas, och den enskilda individen får ta konsekvenserna av sina egna beslut och utsätter sig därmed för ständiga risker (ibid, 219). I risksamhället tvingas individerna att klara av sina problem på egen hand, de måste själva bearbeta otryggheten och därmed ställs nya krav på institutioner för bland annat utbildning, terapi och andra instanser som kan hjälpa individen att hantera rädslan och otryggheten (ibid, 106).
3.2 Ontologisk trygghet
Sociologen Anthony Giddens (1991) förklarar den ontologiska tryggheten som “Känslan av att det finns en kontinuitet och ordning i händelserna, inklusive sådana som inte befinner sig inom direkt synhåll för individen” (Giddens 1991, 275). Ontologi betyder läran om varat. Den ontologiska tryggheten är alltså en existentiell trygghet, en känsla av att finnas till till skillnad från att inte finnas till, som grundläggs redan tidigt hos det lilla barnet (Giddens 1991,52). Giddens (1991) menar att genom kärleksfull uppmärksamhet från omsorgspersonerna utvecklas individens tillit till omgivningen och tillsammans med dagliga rutiner, kulturella och sociala traditioner lägger detta grunden för individens ontologiska trygghet (ibid, 51-62) I förmoderna samhällen erhöll individen ontologisk trygghet främst genom släkten, den lokala gemenskapen, religionen och traditionen (Gottzén 2014, 258). I det moderna risksamhället (Beck 1998, 18) har betydelsen av familjens krav och kulturella traditioner minskat vilket har lett till ett större behov av att kompensera detta för att känna ontologisk trygghet (Gottzén 2014, 258). Skolan, arbetet och andra samhälleliga institutioner kan bli viktiga i individens strävan för att skapa en känsla av ontologisk trygghet. Giddens (1991) menar att “moderniteten skapar skillnader, uteslutning och marginalisering. Moderna institutioner ingjuter hopp om emancipation men skapar samtidigt mekanismer som snarare gör det möjligt att undertrycka än att förverkliga självet” (ibid, 14).
3.3 Motstånd
Som vi förklarat i tidigare kapitel menar Klara Dolk (2013) att förskolebarnen visar sitt
motstånd mot det som är “rätt” värderingar på förskolan i form av olika vardagliga motståndshandlingar (Dolk 2013, 218). Dolk hämtar begreppetmotstånd från freds- och utvecklingsforskarna Mona Lilja och Stellan Vinthagens bokMotstånd (2009) och från antropologen James Scott (1985). Lilja och Vinthagen (2009) delar in motstånd i två huvudtyper, organiserat kollektivt motstånd och oorganiserad privat motstånd. Det kollektiva motståndet sker öppet, som till exempel ett politiskt organiserat motstånd där målet är att synas för att genomdriva synpunkter och krav (Lilja & Vinthagen 2009, 60). Definitionen av det individualiserade, privata och oorganiserade typen av motstånd hämtar Lilja & Vinthagen från antropologen James Scott och hans bok Weapons of the weak(1985). Scotts forskning om motstånd bygger på hur fattiga bönder i Malaysia på ett icke-konfrontativt sätt gör motstånd mot makten. Enligt Scott kan deras handlingar karaktäriseras som det han kallar dolt motstånd eller vardagsmotstånd (Lilja & Vinthagen 2009, 74). Att kamouflera motståndet är extra viktigt när den som gör motstånd är i beroendeställning gentemot de eller det motståndet riktar sig mot (Lilja & Vinthagen 2009, 75). Konsten är då att framstå som samarbetsvillig och lojal men samtidigt visa motstånd. Det kan vara genom att göra små fel, spela dum, undvika att komma i tid eller inte komma alls. Då handlingarna inte tolkas som tydligt motstånd för den som är i maktposition behöver den som utför motståndet inte konfronteras direkt med auktoriteter och riskerar alltså inte att behöva ta konsekvenserna för motståndshandlingen (Lilja & Vinthagen 2009, 74-75; Scott 1985, 16). Vardagsmotstånd kan även visa sig som ett motstånd mot dominerande föreställningar och värderingar (Lilja & Vinthagen 2009, 76).
3.4 Sammanfattande om val av teoriförankring
Som teoretiskt ramverk för analysen och förståelsen av vårt empiriska material i förhållande till våra frågeställningar utgår vi från individualiseringstesen med Ulrich
Becks (1998) teorier om individualisering och Anthony Giddens (1991) teoretiska begrepp ontologisk trygghet, samt begreppet motstånd som vi i första hand har hämtat från James Scott (1985).
Enligt Aakvaag är individualiseringstesen kanske “det viktigaste enskilda elementet i teorierna om den nya moderniteten” (Aakvaag 2011, 312), samtidigt finns det kritik riktad mot individualiseringstesen. Många sociologer menar att den är för snäv och att den avspeglar livsbetingelserna för en övre samhällsklass som kan välja (Aakvaag 2011, 314). Att val påverkas av social kontext ignoreras inte hos Giddens och Beck, men de menar strukturerna är i mer förändring än vad som faktiskt är fallet (Aakvaag 2011, 313). I de studier vi har lyft fram finns det många exempel som visar hur strukturella bakgrundsfaktorer är styrande (Gillberg 2010; Lundahl 2010; Lidström 2009). Då syftet med vår undersökning är att undersöka hur sex studie- och yrkesvägledare förhåller sig till den individualiserade grundsynen inom vägledning, där individens självbestämmande och egna fria val betonas, anser vi att både tesen och kritiken mot tesen är viktig. Som vi redogjorde för i inledningen är ett individcentrerat förhållningssätt i vägledning något som växt fram över tid och idag tas för givet (Sundelin 2015, 27). Det som vi ser som normalt och rätt behöver oftast inte förklaras då det inte upplevs som konstigt eller fel (Lindberg och Wikstrand 2015, 31-32), därför menar vi att det är intressant att koppla vägledarnas förhållningssätt till individualiseringstesen eftersom tesen synliggör ett förgivettaget fenomen som präglar tiden vi lever i. Vi tror att vi genom att påtala det förgivettagna kan upptäcka om det finns problem i det som som upplevs normalt och rätt. Eftersom vi även är intresserade av att undersöka om det finns dilemman och problem med den individualiserade grundsynen vill vi titta på handlingar som kan tolkas som motstånd mot denna grundsyn. Genom att använda individualiseringstesen vill vi undersöka om och på vilka sätt vägledarna förstärker det individualiserade samhällets ideal eller om de på något sätt gör motstånd genom att bryta mot den rådande individualiserade grundsynen inom vägledning.
Som analytiska verktyg har vi valt att lyfta fram begreppen frigörelse, trygghet och
motstånd hämtade från de valda teorierna. Begreppet frigörelse använder vi för att förstå hur vägledare tolkar och praktiskt förhåller sig till individualiseringen i vägledningen. Genom begreppet frigörelse tror vi att vi kan upptäcka hur vägledarna praktiskt verkar för individens självbestämmande genom att frigöra individen från de
faktorer som verkar hämmande. Enligt Giddens (1991) och Beck (1998) har individens
ontologiska trygghet gått förlorad i det moderna risksamhället. Med begreppet trygghet analyseras om och i så fall hur vägledare arbetar för att kompensera för den förlorade ontologiska tryggheten. Genom begreppet motstånd analyseras slutligen vilka utmaningar och dilemman som vi ser med den individualiserade grundsynen och hur detta tar sig uttryck i vägledningen. På så vis vill vi synliggöra förhållningssätt och arbetssätt som tas för givna och därmed inte ifrågasätts inom vägledning.
4. Metod
4.1 Metodval
Eftersom undersökningens syfte handlar om att få variationsrikare förståelse för de värderingar och förhållningssätt som vi själva och respondenterna tar för givet, var det viktigt att välja en undersökningsmetod som kunde synliggöra perspektiv vi själva inte hade tänkt på. För att åstadkomma djup och nyanser bedömde vi att en kvalitativ undersökningsmetod med semistrukturerade begreppsintervjuer skulle vara lämplig (Larsen 2009, 22-24; Kvale och Brinkmann 2014, 47). Semistrukturerade intervjuer innebär att vi med hjälp av en intervjuguide (Bilaga 1) ställde frågor utifrån specifika teman och även lämnade utrymme för respondenterna att tala fritt (Bryman 2011, 415). Kvale och Brinkmann (2014) skriver att man genom begreppsintervjuer kan avslöja “förgivettagna antaganden om vad som är typiskt normalt eller lämpligt” (Kvale & Brinkmann 2014, 193) vilket stärkte vår uppfattning om att välja denna metod. Vår målsättning var att skapa aktiva och intersubjektiva intervjuer där vi tillsammans med våra respondenter producerade kunskap (Kvale & Brinkmann 2014, 188; Tjora 2012, 21).
4.2 Urval
Då syftet med studien är att undersöka förhållningssätt och tolkning av en generell grundsyn inom studie- och yrkesvägledning ville vi inte begränsa undersökningen till en specifik arbetsplats eller till vägledare som arbetar med en speciell målgrupp. För att få flera personers olika erfarenheter och på så sätt berika och svaren har vi gjort ett strategiskt urval (Larsen 2009, 78).Vi skickade mail till slumpvis utvalda respondenter inom skilda verksamheter i vårt närområde och enda kriteriet var att respondenterna skulle ha en avslutad studie- och yrkesvägledarutbildning.
4.3 Datainsamling
Empirin till undersökningen består av sex stycken intervjuer med yrkesverksamma studie- och yrkesvägledare anställda i olika typer av verksamheter. Respondenterna kontaktades via mail och därefter via telefon. Intervjuerna gjordes med hjälp av en intervjuguide (bilaga 1) och spelades in för att efteråt transkriberas i sin helhet. Alla intervjuer genomfördes på respondenternas arbetsplatser och är mellan 45 och 60 minuter långa. Vid varje intervjutillfälle lästes Sveriges Vägledarförenings etiska riktlinje upp och vi förklarade att på grund av vår frågeställningens abstrakta natur hoppades vi på en diskussion snarare än direkta svar.
4.4 Analysmetod
De inspelade intervjuerna har transkriberats i sin helhet och sedan analyserats med en tematisk analysmetod (Bryman 2011, 510, 528). Tidigare forskning och teori har använts för att ringa in vårt undersökningsområde, därefter har vi till stor del låtit centrala teman och subteman fastläggas utifrån respondenternas utsagor. Först markerades intressanta ord och textstycken i varje intervju av oss båda. Utifrån markeringarna valdes ett antal teman som vi ansåg intressanta i relation till våra tre frågeställningar. Teman vi har letat efter har varit i form av skillnader, repetitioner och samband i respondenternas tankar och upplevelser samt en reflektion över vad som inte finns med i intervjupersonernas utsagor (Bryman 2011, 529). Slutligen gjordes analyser av de olika teman med hjälp av ett urval teoretiska begrepp.
4.5 Validitet och reliabilitet
Validitet handlar om huruvida den insamlade empirin är relevant för undersökningens frågeställningar (Larsen 2009, 80). För att uppnå en så hög validitet som möjligt genomförde vi en pilotintervju och reviderade därefter intervjuguiden för att på ett
bättre sätt ringa in vårt forskningsområde i de följande sex intervjuerna. Reliabilitet handlar om att göra undersökningen så tillförlitlig som möjligt och att hantera insamlad empiri noggrant (Larsen 2009, 81). Vid en kvalitativ undersökning, som denna, finns alltid en risk för olika tolkningar liksom att svaren kan variera beroende på yttre omständigheter och personlig dagsform hos respondenter och forskare. För att så långt som möjligt eftersträva hög reliabilitet har vi gjort samtliga intervjuer tillsammans, och sedan har båda lyssnat på och läst allt intervjumaterial så att inte endast den ena forskarens tolkning av de olika intervjuerna skall finnas med. Vi har iakttagit stor noggrannhet i behandlingen av såväl inspelat material som utskrivna intervjuer.
4.6 Etiska ställningstaganden
Vid hantering och insamlande av det empiriska materialet har hänsyn tagits till
informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet
(Vetenskapsrådet 2002).Informanterna informerades skriftligen och muntligen redan då de tillfrågades om sitt deltagande om på vilket sätt intervjuerna skulle gå till och hur vi skulle säkerställa deras anonymitet. Vid varje intervju lästes Vetenskapsrådets (2002) forskningsetiska principer upp. Informationskravet: Respondenterna informerades om syftet med intervjun.Samtyckeskravet: Respondenterna informerades om att deltagande var helt frivilligt och att de när som helst kunde välja att avbryta intervjun eller avböja att svara på en fråga. Konfidentialitetskravet: Vi försäkrade att vi skulle vidta största möjliga konfidentialitet genom att inga namn, orter och arbetsplatser kommer att nämnas i texten och vi berättade att alla inspelningar liksom transkriberingar av dessa kommer att raderas efter det att vår uppsats blivit godkänd. Nyttjandekravet: Till sist upplyste vi respondenterna om att materialet endast kommer att användas i denna studie.
5. Resultat
I detta kapitel presenteras resultatet av empirin. Vi har strukturerat resultatet utifrån studiens tre huvudområden som tillsammans belyser syftet med undersökningen. Vi har valt att ta bort alla namn och därmed inte synliggöra vem som har sagt vad.
5.1 Syn på självbestämmande och individen i centrum
Alla vägledare i undersökningen menar att det är mycket viktigt att sätta individen i centrum och verka för dennes självbestämmande. Flera beskriver individens självbestämmande som “kärnan”, något som genomsyrar hela vägledningen. En säger:
Jag är skolad efter den där principen. För mig är vägledning det! Man sitter i ett samtalsrum med någon som behöver bolla sina tankar och som kommer med ett projekt, ett problem eller en fråga och vill ha att jag bestämmer vad passar mig bäst? och jag ställer frågan: Vad tycker du?
Flera respondenter uttrycker att självbestämmande även är ett ansvar individen har. De menar att individen måste förstå att det är den själv som ska driva någonting framåt, inte vägledaren, annars kommer det inte att fungera. Individen måste äga sin fråga och förstå att det är deras beslut och de själva som får ta konsekvenserna av sitt val. Flera menar att
vägledningen ska verka för “hjälp till självhjälp.”
Det övergripande målet med vägledning handlar enligt vägledarna om att leda individen mot ökad självkännedom och förmåga att fatta beslut. Någon säger att målsättningen är att individen ska bli hundra procent säker på sina beslut. En annan säger att vägledarens uppgift är att stödja individen i självbestämmande då “vägledning handlar ju om att bli säker på sina beslut.” Några respondenter poängterar att det ska vara okej att misslyckas, att vägledning är en process där den vägledningssökande lär sig göra val och fatta beslut om sitt liv och frågor om utbildning och yrke. En vägledare
uttrycker det så här: “Men man måste också lära sig att fatta beslut[...] Man har rätt att få välja fel, att man lär sig av det.”
5.2 Praktiskt arbete för att stödja självbestämmande
Vägledarna arbetar med att stärka individen i självbestämmande på olika sätt. Alla berättar att de stöttar genom att lyssna och möta de sökande med empati. Mycket av det respondenterna gör praktiskt handlar om att genom frågor få individen att själv reflektera över sin situation och sitt beslut. Av de frågor som ställs för att stärka individen i självbestämmande, är frågor och övningar kring individens intressen och egenskaper de vanligaste. “Det är det jag försöker få in då. Göra listor med intressen. Förklara att vi spånar så.” Andra nämner att de ställer frågor om framtidsdrömmar och framtidsplaner, vad individen tycker är roligt, att de “plockar skolämnen” som de pratar kring, samt frågor om hur de vill att gymnasietiden ska vara.
Andra strategier för att hjälpa den sökande i självbestämmande som nämns är att skala av och förenkla och därmed göra valet enklare: “Det jag alltid brukar göra är att bryta ner det till lite tråkigt.Om vi säger att vi är på grundskolan så visar jag vad man läser för kurser i det programmet som eleven pratar om och så, så frågar jag om intresset.”
Vissa sökande uteblir från vägledningsbesöken: “Ja dom är ju så unga. Och en del vill inte prata om det som kommer härnäst, för pratar man inte om det så kanske det inte finns. Då skjuter man upp det.” Respondenten beskriver hur hen i dessa fall samarbetar med andra personer kring eleven och försöker “lirka och trixa” för att “sälja in idén att tänka på framtiden och prata med mig.” Alla respondenter nämner rätt information som viktig för att individen ska kunna ta ställning och fatta ett självständigt beslut, i synnerhet för människor som är nya i Sverige. En menar det ofta handlar om att välja och anpassa informationen:
Till vissa människor måste jag anpassa informationen jag ger, för vissa människor som kanske har väldigt lite kunskap, att man inte kan ge allt. Vi säger att det är nån som är ny i Sverige, som vill ha ett jobb fort, och det finns yrkesutbildningar och att man ger så pass mycket så att det faktiskt blir ett eget beslut.
Respondenternas uppfattning av vad det innebär att i praktiken sätta individen i centrum är olika. De flesta nämner att det handlar om att vara neutral i alla lägen och inte ha dolda intressen i mötet med den sökande. Flera menar att sätta individen i centrum innebär att låta den sökande bestämma samtalets syfte. Vägledaren bör heller inte problematisera arbetsmarknaden för mycket. En respondent pratar om hur viktigt det är att inte gå kommunens eller någon annans ärenden genom att påverka eleverna att välja en viss skola eller utbildning. Två vägledare beskriver vägledaren som motvikt till den aggressiva marknadsföringen från vissa gymnasieskolor. Detta ansvar handlar bland annat om att genom rätt information hindra ungdomar från att lockas av flashiga jippon, hindra dem som inte har tillräcklig kunskap från att fatta beslut baserade på rykten och att förhindra att de som är nya i Sverige ska ledas fel för att de helt enkelt inte har den kunskap om systemet som vi kanske tar för given.
De flesta av respondenterna menar att de som vägledare är viktiga för individens självbestämmande. Då de, som en vägledare säger är “elevens advokat” det vill säga står på elevens sida och lyssnar in behov i alla lägen och är den sökandes röst vid oenighet eller konflikt. Flera pratar om vägledarens trygghetsskapande funktion. Att vara en trygghetspunkt på skolorna där “man blir bemött med respekt och [...] blir lyssnad på.”
En respondent uttrycker farhågor för att hjälpa för mycket, så att individen inte lär sig att bli självgående och hjälpa sig själv. Hjälpnödig kallar hen det och menar att det kan handla om att vägledaren har ett annat motiv till att vilja hjälpa: ”Gör jag det för att dom ska tycka om mig?”
5.3 Utmaningar och dilemman med den individualiserade
grundsynen
Alla berättar om tillfällen då de upplevt att de inte riktigt når fram. Det kan vara när den sökande inte vill eller förstår vad det handlar om, när vägledaren själv känner sig osäker på hur den ska hantera situationen och när samtalstekniker eller idealet om att utgå från individens behov på något sätt inte fungerar. En respondent berättar hur svårt det kan vara att bemöta en person som av olika anledningar inte klarar av att själv fatta beslut
och se realistiskt på sin framtid. Vägledaren börjar ställa frågor enligt en narrativ metod och personen blir förbannad och förstår inte vad de här frågorna har med saken att göra. När vägledaren sedan berättar om en karriärteori och varför frågorna har ställts menar hen att den sökande förstår och accepterar vägledningen:
Hen var arg i alla samtal. Jag har träffat hen flera gånger och jag är alltid lika obekväm, men hen köpte hur teorin funkar och förstod det och tog det till sig, men hen blev ändå arg.
En vägledare upplever problem då självbestämmandet och den ideala vägledningen krockar med individens förutsättningar och önskningar:
Sen finns det, en del har kognitiva svårigheter eller NP-diagnoser, jag vill så gärna att det ska va individens val så jag säger, vill du ha den först eller den först, hur tänker du här? Då tvingar jag dom nästan att ta ställning till så många saker så att det är jättesvårt för dom.
För de som inte har uppehållstillstånd och alltså inte vet om de får stanna i landet blir det fria valet och självbestämmandet ett abstrakt prat om framtiden säger någon: “Ta ställning till vill du gå på det gymnasiet eller det, om du ens får en plats, om du ens får stanna i Sverige om du ens får bo kvar i staden, det är absurt.” På frågan hur hen gör i det läget svarar hen: ”Bara försöka få dem att ta ställning till allt det här. Få in lite val…[...] Man ska både va lite vägledare och visa medmänsklighet också. Det är jättesvårt tycker jag”
Vad det skulle innebära att som vägledare inte sätta individen i centrum och verka för dennes självbestämmande kan, enligt respondenterna, till exempel vara att ge råd. Vägledarna är väl medvetna om vad som är rätt och fel när det gäller att ge råd. De är eniga om att ge råd alltid är fel, samtidigt erkänner de att de ibland väljer att göra det. “Det enda jag är lite partisk om det är YH-utbildningarna, dom trycker jag på för jag tycker dom är bra. Och då säger jag det, det här får jag inte säga för jag ska ju vara neutral.” En vägledare har kommit på ett sätt att gå runt de sökandes önskan om att få råd genom att säga:
Nu ska jag ge dig ett råd, tänk mycket på vad är det jag är duktig på, vad tycker jag är roligt, vad har jag för intressen? [...] Jag kallar det ett råd, men egentligen handlar det om självkännedom.
En annan menar att mycket beror på hur man säger saker. Genom att ställa en motfråga “Om du var syv och jag elev, vad skulle du ge mig för tips?” får de eleven att ge sig själv rådet.Några menar att de sökande upplever frustration när de inte får råd vilket en respondent möter på följande vis: “Vi jobbar ju mycket med listor och försöker göra plus och minus. För ofta står det mellan två eller tre sådär. Till syvende och sist så bollar jag ju det över till eleven igen.” En vägledare menar att det inte finns så mycket hen kan göra med frustrationen den sökande känner: “Alltså, jag kan ju inte göra någonting åt frustrationen. Jag kan säga att jag ser att du är frustrerad men jag kan inte ge dig exakta råd nu.”
Förväntningar om att få råd kopplar vissa vägledare till en kulturell skillnad där andra länders vägledning och skola är mer hierarkiska och vägledaren förväntas vara en expert som kan allt och ger råd och riktlinjer för den sökande. En vägledare menar att det kan hända att en sökande inte får ut det förväntade därför att “det inte passade med den kulturella bilden hon hade av skolvärlden [...] Det är inte alla man hittar rätt sätt att nå.” Enligt samma respondent måste eleven “landa i processen” det vill säga förstå hur vägledning går till. Förstå varför vägledaren ställer vissa frågor och förstå varför det är viktigt att själv ta ansvar och lära sig fatta sina egna beslut: “Dom kommer och förväntar sig att få ett rakt svar vad de ska bli. Och så ställer jag en massa frågor så de blir osäkra initialt, innan de har landat i processen.”
Alla respondenter tar på olika sätt upp problem som uppstår på grund av kulturella skillnader i synen på beslutsfattande, som den enskildas eller som familjen/kollektivets angelägenhet. Flera av respondenterna menar att det viktigaste som vägledare är att känna in var individen står och lista ut hur mycket “självbestämmande” individen har: ”Det är jättesvårt att veta om de hökar över henne [...] Att det är typ nån familjemedlem som styr vad man ska välja [...] då kanske man har nått ansvar att kolla en extra gång, som vägledare. Checka av typ, vet du vart du vill?” En vägledare menar det är viktigt att ha förståelse för att i vissa fall görs valet av utbildning och yrke gemensamt av hela familjen: “Oftast när individen kommer från ett kollektivistiskt samhälle är mitt val mina föräldrars val. Det är väldigt viktigt. Man kan liksom inte glömma mamma och pappa.”
Flera uttrycker en osäkerhet mellan det de gör och det de upplever att de borde göra. En respondent berättar att det har hänt att hen upplever att hen inte sätter individen i centrum när individen på grund av yttre påtryckningar från myndigheter måste komma
ut i ett jobb och den sökande bara vill veta vart det finns jobb? Då händer det att vägledaren ger svaret “Jag har hört om den här utbildningen. Men fortfarande, är det något du kan tänka dig? Något du tycker är kul?”
Någon talar om att metoder och riktlinjer inte alltid räcker, man måste också vara en medmänniska som strävar efter att vara ärlig även när man inte vet, inte kan svara eller när man upplever att den sökande har fastnat i något som inte är bra. “jag tror nog, vet inte om syv-utbildningen håller med mig, jag tror man måste vara ärlig med människor alltså jag tror nånstans att man, man kan inte hålla på och låtsas och köra nån modell på låtsas som inte är sann.” En annan påpekar också att vi inte kan utföra mirakel på grund av samhällets påverkan på individen, men att vägledarens fokus måste vara på individen: “I grund och botten så är det individen det handlar om.”
5.4 Sammanfattning av studiens resultat
Resultatet visar att samtliga sex vägledare i studien menar att självbestämmande är viktigt. De anser att sätta individen i centrum och stödja människors självbestämmande är och bör vara en grundläggande princip i vägledningen. I tolkningen av vad självbestämmandet innebär framgår följande: Självbestämmande är ett ansvar som handlar om att individen ska äga sin fråga, driva saker framåt och fatta egna beslut. Vägledarens stöd i självbestämmandet ska vara att lotsa individen mot ett eget beslut.
För att sätta individen i centrum måste vägledaren vara neutral och låta den sökandes behov och syfte avgöra vad samtalet ska handla om. Vägledaren ska också se till att det är den sökande som kommer till tals i samtalet och inte någon annan.
Exempel på vad det kan vara att inte sätta individen i centrum är att prata för negativt om arbetsmarknaden eller prioritera andra saker än de som handlar om individens själv- förverkligande, till exempel prioritera behovet av försörjning framför utforskandet av individens intressen och styrkor för att hitta ett jobb som motsvarar dessa.
På frågan vad som kan hindra den sökandes självbestämmande framhåller respondenterna att det kan bero på att individen inte har tillräcklig kunskap om sig själv, grupptryck från vänner eller åsikter från familjen.
Alla respondenter tar upp kulturella skillnader mellan olika länders syn på vägledning och att det i många länder förväntas att vägledaren ska vara en expert som
pekar ut vägen vilket krockar med den svenska synen på individens självbestämmande. Vägledarna berättar också hur de på olika sätt måste förhålla sig till personer som inte är vana att fatta egna beslut, inte vill fatta egna beslut eller som hindras av familjen att fatta sina egna beslut. De menar att det i dessa fall är viktigast att lyssna in individen, men hur svårt det är att veta om de har uppfattat individens egen önskan rätt.
6. Analys
I detta kapitel analyserar vi ett urval av respondenternas svar utifrån begreppen
frigörelse, trygghet och motstånd som är hämtade från de valda teorierna. Genom att analysera empirin utifrån individualiseringstesenvill vi synliggöra om och i så fall hur vägledarna förstärker det individualiserade samhällets ideal och om de på något sätt visar att de bryter mot den rådande individualiserade grundsynen inom vägledning genom att handla på ett sätt som kan tolkas som att de gör motstånd.
6.1 Syn på självbestämmande och individen i centrum
I intervjuerna med vägledarna ställde vi frågan hur de tolkar och ser på självbestämmande i vägledningen och samtliga menade att detta är grunden, “kärnan i vägledning.” Det kan tolkas som om vägledarna i undersökningen tar den självbestämmande värderingen för given då de alla värderar principen som enbart positiv och på en direkt fråga svarar att detta är grundprincipen och kärnan i vägledningen. Vi kan alltså säga att det individfokuserade förhållningssättet för våra respondenter är normativt, något som tas för givet som det självklara och normala (Lindberg och Wikstrand 2015, 30).
En viktig målsättning för vägledning som framkommer i resultatet är lärande. Individen ska genom vägledning ges möjlighet att lära sig om sig själv och lära sig göra val. Hos de vägledare som arbetar inom grundskola framkommer det särskilt tydligt att de ser individens beslutsfattande som en process där det viktigaste är att genom övning lära sig att fatta beslut. Beck (1998) menar att människan i det individualiserade samhället måste ”lära sig att betrakta sig själv som centrum för sina handlingar, som ett planeringskontor för sitt eget liv, sin förmåga, inriktning och sina relationer” (Beck 1998, 219). Med Becks perspektiv skulle vägledningen kunna betraktas som en
ansvarsfull medborgare som styr sina egna beslut och är medveten om sitt eget ansvar för utgång och konsekvenser.
Ett annat mål för vägledningen som framkommer handlar om att bli säker på sina
beslut. En respondent menar till och med att målsättningen är att individen ska bli hundra procent säker på sina beslut. Detta perspektiv står i kontrast mot beskrivningen av vad som utgör premisserna för att leva i risksamhället. Beck (1998) menar att individen i risksamhället har varit tvungen att överge tron på att det går att förutse framtiden. Abstrakta, komplexa och globala processer pågår samtidigt och är omöjliga för individen själv att kontrollera (Beck 1998, 22, 66). Giddens (1991) skriver “Modernitetens reflexivitet utspelar sig inte i en situation präglad av allt större visshet utan av metodiskt tvivel” (ibid, 104). Mångfalden av valmöjligheter gör att individen hela tiden måste handla med känslan av ovisshet och otrygghet (Beck 1998, 66). Här menar Giddens att individen inte ens kan lita på den mest trovärdiga auktoritet mer än temporärt (Giddens 1991, 104) eftersom förutsättningarna och alternativen för väljandet är i ständig förändring. Den sökande, även med stöd av en vägledare, skulle omöjligt kunna överblicka alla orsaksfaktorer och valmöjligheter vilket vore nödvändigt om det skulle bli ett hundra procent säkert beslut. Men vägledarnas strävan är trots detta att göra individen säker på sina beslut, vilket kan tolkas som att de ser vägledningens funktion som en motvikt till den komplexa och oöverblickbara samtiden.
6.2 Praktiskt arbete för att stödja självbestämmande
6.2.1 Frigörelse som identitetsskapande
Vägledarnas praktiska arbete handlar till stor del om att ställa frågor som får den sökande att reflektera kring sig själv och sina beslut. Frågor som vägledarna i studien ställer kretsar till största delen kring personens egenskaper, intressen och framtidsdrömmar. Giddens förklarar självet/jaget i det senmoderna samhället som ett “reflexivt projekt” (Giddens 2007, 129). Med det menas att individen hela tiden måste skapa, besluta och revidera berättelsen om sig själv och hur den vill bli sedd av andra (Giddens 1991, 69). Genom att ställa frågor om egenskaper och intressen visar vägledarna att de stödjer den sökande i detta identitetsskapande-projektet. Vägledarens
fokus på dessa frågor kan kanske även ses som en strategi för att frigöraindividen så att styrande strukturer hamnar i bakgrunden till förmån för oberoende och fria val. Beck (1998) menar att i den individualiseringsprocess som pågår ska individen frigöras från bland annat klasstrukturer och könsroller (ibid 1998, 120).
Men individens frigörelse från vägledaren är också viktig, något som flera av vägledarna i studien poängterar. Vanliga utsagor i intervjuerna är att den sökande ska
ansvara för sin egen process och vägledning ska vara hjälp till självhjälp. Att bli hjälpnödig lyfter en vägledare som något som inte är önskvärt hos den sökande för det kan betyda att det är viktigare för vägledaren att själv bli omtyckt än att lotsa individen mot självständighet. Beck skriver att i risksamhällettvingas individerna att klara av sina problem själva (Beck 1998, 106). När vägledarna framhåller att målet är individens oberoende från vägledaren är vägledarnas förhållningssätt alltså i enlighet med Becks (1998) tankar om vad som utgör idealet i det individualiserade samhället.
6.2.2 Vaggas in i trygghet
I resultatet framkommer hur vägledarna i praktiken försöker lugna elever, föräldrar och vuxna vägledningssökande på olika sätt. De gör det genom att, som de säger, smalna av alternativen, trixa och fixa, förenkla och på så sätt få valet eller beslutet att verka mindre skrämmande. När den sökande har liten eller ingen kunskap menar någon att man får ge en liten bit i taget och anpassa informationen. Flera pratar om vägledarens lugnande och trygghetsskapande funktion. En respondent beskriver sig själv som en trygghetspunkt på skolan där “man blir bemött med respekt och [...]blir lyssnad på.” Beck (1998) menar att trygghetsskapande institutioner blir mer nödvändiga i och med individualiseringen på grund av den oro och otrygghet individen själv måste lära sig hantera (Beck 1998, 106). Många av vägledarnas strategier handlar om att lugna den sökande i det som vägledaren tror är svåra och ganska skrämmande beslut för individen. En vägledare beskriver det som att göra det lite “tråkigt” och menar att genom att vara saklig, ge fakta och vara lite tråkig så kommer valet att handla mer om vilka ämnen eleven tycker om och mindre om stora skrämmande livsfrågor. Även vägledarnas princip att alltid förhålla sig neutrala kan förstås som trygghetsskapande. Vägledarna menar att de skapar en trygg hamn för de sökande som annars, enligt respondenterna, kan ledas fel av vissa skolors aggressiva marknadsföring, familjens åsikter eller av osakliga kompisar. Studien
visar att vägledarna försöker skapa trygghet i självbestämmandet på följande sätt: Genom att vara en stödjande och opartisk vuxen person som bekräftar och ser individen. Genom att smalna av valalternativen. Genom att dämpa oro som sökande har för arbetsmarknaden och slutligen genom att hjälpa individen förstå sig själv och på så vis bottna i sitt eget beslut. Tillit är förutsättning för kreativitet i bemärkelsen att våga sig ut i det okända, skriver Giddens (1991, 54). Att välja är att våga något man inte känner till utgången av. Vägledarens ambitioner att skapa trygghet kring väljandet kan med Giddens syn på tillit och kreativitet ses som en ambition att kompensera den ontologiska trygghet som gått förlorad i individualiseringen (Beck 1998, 106). Men trygghet inför framtiden går, som vi tidigare nämnt, enligt Beck aldrig någonsin att åstadkomma i det individualiserade samhället (Beck 1998, 22, 66). Den trygghet som skapas genom att vägledarna på olika sätt dämpar, lirkar, trixar och förenklar gör valsituationen mindre skrämmande, men kan med Becks resonemang alltså ses som att vägledarna endast åstadkommer en temporär känsla av trygghet.
6.3 Dilemman och paradoxer
Alla vägledare i undersökningen beskriver olika situationer där de upplever dilemman och utmaningar i att alltid sträva efter självbestämmande och samtidigt sätta individen i centrum. Om vi utgår från att det normativa i vägledning handlar om att verka i individualiseringens anda på det sätt som vi tidigare beskrivit, finner vi flera exempel på sådant som kan tolkas som olika typer av motståndshandlingar. Att göra motstånd på det sätt som antropologen James Scott (1985) förklarar innebär att motståndet sker i form av subtila vardagliga handlingar som bryter mot det som är styrande eller mot det normativa (ibid, 241). Vi kan tolka vägledarnas beskrivningar av ambivalensen mellan att följa vägledningsnormen eller följa sin känsla av att det normativa inte alltid är bra för den enskilda, som en form av vardagsmotstånd. Ett annat exempel är hur vägledarna frångår regeln att aldrig ge ett råd genom att på olika sätt kringgå rådgivandet.
6.3.1 Trygghet vägs mot självständighet
Det framkommer i resultatet att vägledarna vill uppmuntra individens självbestämmande och strävan efter självständighet. Samtidigt vill vägledarna genom samtal, där aktivt lyssnande och empati är viktiga delar, skapa en känsla av trygghet och vara ett stöd. Å ena sidan vill alltså vägledaren frigöra individen så att hen beslutar och agerar självständigt. Å andra sidan vill vägledaren vara en trygghetspunkt och kompensera den trygghet som gått förlorad i det individualiserade samhället (Beck 1998, 106) utan att för den skull göra den sökande “hjälpnödig”. Hur hanterar vägledarna denna paradox?
Vi tolkar det som att de hanterar det på två sätt. Antingen prioriterar de att verka för individens självbestämmande genom att alltid bolla tillbaka till individen, pusha individen mot ett beslut och ställa krav på att individen själv ska ta språnget ut i det okända. Här kan det tolkas som att den trygghetsskapande rollen är underordnad funktionen att värna om individens självbestämmande. Det andra sättet är att vägledarna fokuserar på sin trygghetsskapande funktion. De upplever då att de måste kompromissa mot det som de själva uppfattar som “rätt” inom vägledning, nämligen att stödja självbestämmandet. Det är fel att ge råd, ändå visar alla respondenter hur de på olika sätt kommer runt det felaktiga rådgivandet för att individen ska få med sig något som kan uppfattas som råd. Detta kompromissande för att lösa paradoxen kan tolkas som att vägledarna gör motstånd mot vägledningsidealet när de upplever att individens behov av trygghet väger tyngre än vägledningens strävan efter självbestämmande.
Flera vägledare vittnar om hur svårt det kan vara för individer med någon kognitiv svårighet till exempel att fatta ett beslut. Vägledarna vill göra rätt, det vill säga följa vägledningsidealen att individen ska välja själv, samtidigt ser de att det ställer till det för vissa personer och ibland räcker inte vägledningsmetoderna till menar någon, det väcker medmänsklig uppgivenhet: “Då tvingar jag dom nästan att ta ställning till så många saker så att det är jättesvårt för dom” säger en respondent.
Vägledarna i vår undersökning ger flera exempel som kan tolkas som att vägledningssökande på olika sätt gör motstånd mot vägledningssituationen. Några av vägledarna ser på dessa handlingar som att den sökande inte har rätt kunskaper om vägledning och därför inte förstår meningen med vägledningen. Den sökande ska då på
olika sätt upplysas om hur det går till och “landa i processen” som en vägledare säger. Ibland provar vägledaren en annan metod och lirkar och trixar och förklarar meningen med vägledningen och ibland är det ändå ingenting som fungerar. Några menar då att “vissa når man helt enkelt inte” och det är en del av jobbet som man får acceptera och släppa. Samtliga vägledare hade svårt att ge exempel på några alternativa sätt att vägleda och gav i sina svar få uttryck för att ifrågasätta den individfokuserade vägledningen.
Dolk (2013) menar att när någon visar motstånd mot det som tas för givet i ett visst sammanhang, kan dolda värderingar bli synliga (Dolk 2013, 241). Med Dolks synsätt skulle de sökande som på olika sätt visar motstånd kunna bidra till att synliggöra det som tas för givet och hur och vem vägledningen utesluter genom den grundsyn som råder i dag. Hur uppfattar vägledarna den sökande som de inte når fram till, som blir arg av metoderna, som inte vill “prata framtid” eller landa i vägledningsprocessen? Här skiljer sig respondenternas svar. Vissa uttrycker på olika sätt att de sökande mår bra av att acceptera vägledningsprocessen, trots att de visar motstånd. Vägledarnas svar kan tolkas som om det finns ett för givet taget förhållningssätt till metoderna som “goda och riktiga”. Andra visar i sina svar mer tveksamhet till att den individualiserade grundsynen är rätt för alla. I vissa situationer tycker vi oss se att principerna om “hjälp till självhjälp”, helt eget val eller neutralitet innebär så pass stora dilemman och utmaningar för vägledarna att de väljer att bryta mot dessa principer och på så sätt göra motstånd mot den individualiserade grundsynen för att kunna stödja individen på det sätt de menar blir bättre.
En problematik vägledarna påtalar i undersökningen handlar om att vara en professionell vägledare och att samtidigt vara en medmänniska. Detta beskrivs av vägledarna som en balansgång. En vägledare menar att vara medmänniska betyder att ibland frångå neutraliteten och modellerna och istället se människan framför sig, vara ärlig och säga som det är. Vi tolkar det som att för att vara medmänniska måste vägledaren ibland göra motstånd mot de ideal som råder inom vägledning. Några av vägledarna i undersökningen möter människor som lever i en situation där de i mycket liten utsträckning har möjlighet att påverka sin framtid. Exempel på det är mötet med de flyktingar som inte vet om de får stanna i Sverige. Här blir det fria valet absurt menar en vägledare. I ett sådant läge väljer vägledaren att båda vara lite medmänniska och lite vägledare som “får in lite val”. Vägledaren visar genom sitt svar att detta är ett
