Kandidatuppsats Stockholms universitet
Höstterminen 2020 Maja Åkerström Handledare: Anders Carlsson
Två bygder eller en?
Innehåll:
1. Inledning ... 1 1.1 Bakgrund ... 1 1.2 Naturmiljö ... 1 1.3 Syfte ... 3 1.4 Frågeställningar ... 31.4 Teori och metod ... 3
2. Ortnamn ... 4
2.1 Ortnamn och gårdsstrukturer under mellersta järnåldern ... 4
2.2 Tidigare forskning på Haninges ortnamn ... 5
2.3 Ortnamn i Österhaninge och Västerhaninge ... 6
2.4 Bebyggelse i Österhaninge ... 7
2.5 Bebyggelse i Västerhaninge ... 14
3. Fornborgar ... 17
3.1 Historik kring fornborgsbegreppet ... 17
3.2 Fornborgens symboliska och religiösa värden ... 18
3.3 Dateringsproblematik ... 19
3.4 Haninges fornborgar ... 20
3.5 Närmare studie av eventuella fornborgar från mellersta järnålder ... 23
3.5.1 Raä Västerhaninge 123 -Rövarborgen. ... 23
3.5.2 Raä Västerhaninge 160 ... 24
3.5.3 Raä Tyresö 106 Stensjöborg ... 26
3.6 Analys av fornborgar ... 28
4. Två bygder eller en? ... 28
5. Sammanfattning ... 30
6. Referenser ... 31
Abstract:
Two settlements or one? Väster- and Österhaninge in the middle iron age.
The purpose of this essay is a deeper understanding of the middle iron age in Öster- and Västerhaninge. The study focuses on an analysis of the place names and hillforts in the area. The main question is to investigate if the division of Haninge in Öster- and Västerhaninge exists during the middle iron age. To understand the middle iron age society, and the purpose of the hillforts, the study analyses the structure of the society through mythical and cosmological aspects.
1
1. Inledning
1.1 BakgrundI Haninge finns två stora gravfält daterade till äldre järnålder. Jordbrogravfältet i Österhaninge och Åbygravfältet i Västerhaninge. I en kandidatuppsats från 2007 studerar Ida Johansson dessa gravfält och lyfter fram möjligheten att gravfälten kan ha tillhört två olika grupper och att deras läge kan markera en gräns mellan dessa gruppers områden (Johansson 2007:27). Johansson lyfter fram att denna uppdelning i två grupper kan ha en parallell till dagens
Västerhaninge och Österhaninge. Tolkningen av Jordbrogravfältet och Åbygravfältet som två bygdegravfält tillhörande Öster- respektive Västerhaninge görs också av Wikell (1988:40). I denna uppsats ämnar jag bygga vidare på denna frågeställning och studera om denna uppdelning har kontinuitet in i mellersta järnålder.
Idag har Västerhaninge och Österhaninge varsin kyrka. I Österhaninge kyrka har ett murverk daterats till 1200-tal (Anund & Qviström 2010: 223). Samma datering gäller för de äldsta delarna av Västerhaninge kyrka (Lilja 2006a:3). Namnen Öster- och Västerhaninge finns belagda från 1314, då som ostra- och westrahanunge (Wikell 1988: 42). Under medeltiden är det alltså tydligt att två bygder finns i området.
1.2 Naturmiljö
Haninge är en del av Södertörn och utgörs av ett sprickdalslandskap i en gammal urbergsplatå (Ambrosiani 1991:8). Landskapet är omväxlande och här finns såväl skogsbygd, dalbygd, och skärgård. I området finns det stora skogsområdet Hanveden, här låg tidigare gränsen mellan Sotholms härad, dit Haninge tillhört, och Svartlösa härad. I Hanveden återfinns också bygdens högsta punkt Tornberget som mäter omkring 110m över havet (Forsgren, Mårud & Vinberg 2017:7f). Dalgångarna i landskapet är ofta smala och omges av ett kuperat
bergslandskap (Wall 2003:94). I bredare sprickdalar finns odlingsbara jordar. Väster- och
Figur 1: Gravformer på jordbrogravfältet Källa: Johansson 2007:5. Figur 2: Gravform på Åbygravfältet Källa: Äijä, 1985:80.
2
Österhaninge ligger båda i en stor central dalgång och marginalbebyggelsen finns i mindre dalgångar runtomkring denna (Ambrosiani 1991:8).
Åby och Jordbro gravfält ligger båda på en sandplatå som hänger ihop med Stockholmsåsen. I öster avslutas denna sandplatå med en djup dalgång. Ambrosiani beskriver att Österhaninge och Västerhaninge socken skiljs åt av denna dalgång (Ambrosiani 1991:11). Kopplingen mellan denna dalgång och hur den utgör en naturlig gräns mellan Jordbro och Åby är något som också lyfts fram av Johansson som ett argument för att en uppdelning i två bygder likt dagens Österhaninge och Västerhaninge varit aktuellt under äldre järnåldern (Johansson 2007:27). Även Wall beskriver hur många av områdets hägnade berg grupperar sig kring samma dalgång (Wall 2003:94). Bebyggelsen i Haninge tycks ha varit koncentrerad i dalgångarna som erbjudit odlingsbar mark. Den stora dalgången som sträcker sig ut mot kusten tycks alltså vara en central del i hur kulturlandskapet och dess centralbygder har vuxit fram. Omkring denna centrala dalgång återfinns bebyggelsen i mindre dalgångar som sträcker sig ut i landskapet.
Eftersom Haninge ligger vid kusten har landskapet påverkats mycket av landhöjningen. Succesivt har tidigare vattenfyllda dalgångar torrlagts och här har nya sedimentjordar bildat bra odlingsmarker. Det odlingsbara området har alltså växt vilket har påverkat bygdens utveckling och spridning över tid (Forsgren, Mårud & Vinberg 2017:16).
Under järnåldern var vattenlinjen högre. Detta innebär att kustlinjen sett annorlunda ut och att flera av de dalgångar som sluttar ned mot vattnet kan ha varit vattenfyllda vikar. Exempelvis vid Årsta tycks en betydligt större vik ha funnits under järnåldern jämfört med idag och den stora spricka i landskapet som sträcker sig ut från Sanda mot Åva är till stora
delar vattenfylld under 500-talet.
Utöver de berg och dalar som delar upp området i skog och åkermark så skär flera åar genom Haninge. De större av dessa, Husbyån och Vitsån, sträcker sig genom Öster- (Husbyån) respektive Västerhaninge (Vitsån) (Forsgren Mårud & Vinberg 2017:16). Husbyån sträcker sig i huvudsak från Jordbro via Husby och ut i havet vid Bilstafjärden. Ån har sin källa strax utanför Tyresta Nationalpark i vattendrag vid Spirängen och Åva och rinner här genom en lång sprickbildning bort till Jordbro (wikipedia samt karta i Fornsök). Vitsån består av två huvudflöden, Hågaån och Rocklösaån som rinner samman i Tungelsta och rinner ut i Horsfjärden.
Figur 5: Den stora dalgången samt de omkringliggande sprickorna i landskapet. Kartan är en terränglutningsbild med något uppdragna kontraster för att dalgången ska synas tydligt. Källa: Fornsök.
3
Johansson tar upp Gullringskärret, ett område beläget mellan Jordbrogravfältet och Åbygravfältet som en möjlig samlingspunkt för Öster- och Västerhaninge under äldre järnålder. Namnet Gullringskärret kan ha en koppling till att detta varit en deponeringsplats under bronsåldern (Johansson 2007: 7ff). Invid sjön har fyra halsringar i brons hittats (Larsson & Hamilton 2018:7).
1.3 Syfte
Syftet med studien är att förstå de mellersta järnåldersbygderna i Västerhaninge och Österhaninge i relation till varandra. Studien syftar också till att förstå järnåldersbygdernas förändring över tid samt att förstå om några förändringar sker över tid i relationen mellan Västerhaninge och Österhaninge.
1.4Frågeställningar
o Hur ser spridningen av fornborgar från mellersta järnålder (200-550e.Kr) ut i området och hur kan de tolkas i relation till Öster- och Västerhaninge?
o Hur kan fornlämningar i området relateras till ortnamn i området under mellersta järnåldern?
o Hur förhåller sig den mellersta järnåldersbygden i Västerhaninge till den i Österhaninge?
1.4Teori och metod
Fokus för studien ligger främst på mellersta järnåldern, 200-550e.kr, och begränsas
geografiskt till Västerhaninge samt Österhaninge. Bygdens utveckling innan och efter denna tidsperiod samt relevanta fornlämningar utanför den geografiska begränsningen behandlas också om de anses ha relevans för studien.
För att skapa en bild av relationen mellan Västerhaninge och Österhaninge under mellersta järnålder har fornlämningar och ortsnamn i respektive områden jämförts och analyseras i relation till varandra. Landskapets förändring och dess påverkan på järnåldersbygdernas förändring över tid har också studerats.
En kartläggning och analys och försök till datering av områdenas respektive fornborgar har genomförts och satts i relation till ortnamn och naturmiljö. Studier av fornlämningarna i området har gjorts genom studier av tidigare forskning samt med hjälp av Fornsök. Analys och dateringen av fornborgarna har genomförts med hjälp av tidigare forskning. I den mån det varit möjligt har fornborgarna i området även besökts. De fornborgar som besökts är Raä 23, 28, 170, 318 i Österhaninge, Raä 123, 222, 160 i Västerhaninge samt Raä Tyresö 106. Studier av ortnamn har gjorts via nutida och historiska kartor samt analyserats med hjälp av tidigare forskning. Vattenlinjer har studerats via SGUs vattenlinjegenerator.
Jag kommer tolka bygden utifrån Anders Carlssons (2015) teorier om limesmentalitet och att kosmologiska och mytologiska aspekter inverkat på hur bygden strukturerats.
4
Religionshistorikern Olof Sundqvist har tolkat Uppsala utifrån kosmologiska aspekter. Denna typ av tolkningar har tidigare lyfts fram av Merice Eliade. Sundqvist pekar på att många av Eliades teorier blivit hårt kritiserade men menar att många nya arkeologiska studier som tillämpat denna modell och applicerat kosmologiska aspekter på kulturlandskapet har visat på att dessa kosmologiska analysmodeller har en viss giltighet i dessa sammanhang (Sundqvist 2007:115). Sundqvist menar också att vi kan se den kosmiska symboliken som mer än religiösa uttryck, det kan också vara ett sätt att legitimera makt och blir på så vis viktig både ur politiska och ekonomiska aspekter (Sundqvist 2007:115). Sundqvist placerar Svearnas vendeltida Asgård i Gamla Uppsala med dess Valhall i hallbyggnaden (Sundqvist
2007:125ff). Anders Carlsson placerar den mellersta järnålderns Asgård i fornborgarna (Carlsson 2015:148).
Under arbetets gång har naturmiljön på flera av de platser som studerats visat sig vara slående imponerande, jag vill därför också tolka fornlämningsbilden i relation till miljön runtomkring. Här vill jag återknyta till Eliade som menar att ”för den religiösa människan är naturen aldrig enbart ”naturlig” den är alltid fylld av religiös betydelse” (Eliade 1957:97). När en
fornlämning inventeras ligger fokus ofta på de spår människan lämnat efter sig. I fornborgens fall blir det rester av murar och eventuella övriga lämningar. Carlsson poängterar att
naturformationer nästan aldrig tas med i arkeologiska rapporter vilket leder till att en viktig dimension går förlorad (Carlsson 2015:145). Åsa Wall har lyft fram fornborgens placering i landskapet och kopplat dem till limnitiala platser, gränser mellan olika landskap (Wall 2015: 112). Jag vill fortsätta på den bana, som bland annat ovan nämnda personer stakat ut, och studera fornlämningarna i sin helhet. Det innebär att både lämningar från mänsklig aktivitet och miljön runt omkring behöver studeras. För människorna som byggde fornborgen var platsen förmodligen tom på mänskliga lämningar, genom att studera naturmiljön borde det därför bli möjligt att komma närmare en förståelse för varför just den platsen valts ut för fornborgen. Detta vill jag göra genom en fenomenologisk tolkning som sätter upplevelsen av platsen i fokus.
Tolkningarna av fornborgarnas kosmologiska aspekter kommer göras med utgång i Anders Carlssons teorier om fornborgen som en bygdeförenande manifestation samt kultplats som iscensätter kosmologiska element inom den fornnordiska mytologin.
Tolkningarna i uppsatsen görs utifrån både det arkeologiska materialet och naturmiljön. Det samma gäller för övriga relevanta fornlämningar. Inom tidsramen för arbetet har dock inte alla naturmiljöer varit möjliga att studera därför har ett urval gjorts med hjälp av tidigare forskning.
2. Ortnamn
2.1Ortnamn och gårdsstrukturer under mellersta järnåldern
För att tolka den mellersta järnåldersbebyggelsen i Öster- och Västerhaninge behövs en förståelse för hur bygderna under denna tid generellt är strukturerade och varför. Carlsson pekar på att bygdens uppbyggnad och struktur under mellersta järnåldern är starkt präglad av ideologi och mytologi vilka i sin tur påverkas av de förändringar som sker till följd av
5
tydligt innanför och utanför romarriket att förhålla sig till (Carlsson 2015: 141). Samtidigt börjar man på många håll i Sverige bygga stensträngar som hägnar in områden (Carlsson 2015: 141). Här ser Carlsson ett samband mellan romarrikets gränser och den mytologi som växer fram där Midgård, människornas värd, Asgård, gudarnas värld, och Utgård, jättarna och trollens värd får en framträdande roll i mytologin och pekar på att denna mytologi även tycks manifesteras i organisationen av bygden som tycks präglas av just gränser och inhägnader (Carlsson 2015: 142). Att korsa gränsen till Rom tycks ha gett prestige, så kallade följen reser ut i Europa för att korsa gränsen mot Rom och tar med sig guld tillbaka (Carlsson 2015:142). I relation till mytologiska begrepp som Midgård och Asgård samt organisationen av bygden träder ett ortnamn fram som extra viktigt i en mellersta järnålderskontext. Detta är namnet Tuna. Ordet gård, gard tolkas som inhägnat område och det samma gäller för ordet Tuna (Carlsson 2015:142). Exakt vilka funktion tunagårdar har haft är omdiskuterat men Carlsson pekar på att tunagården kan tolkas som bygdens välkomnande gård (Carlsson 2015:55). Detta gör Tuna till ett viktigt namn för att analysera bygder under mellersta järnålder. Övriga namn av intresse blir namn med efterledet -inge eftersom dessa enligt Svenskt ortnamnslexikon vanligtvis bildas mellan år 0 och 500e.Kr (SOL 2016:155). Även namn som slutar på -a, pluralnamn, kommer studeras eftersom dessa namn tolkas som mycket gamla och kopplas till romersk järnålder och folkvandringstid. Vikstrand lyfter att namnen också kan uppkomma senare men att namnen har en tyngdpunkt i äldre järnålder och folkvandringstid. (Vikstrand 2013:78). Detta gör dem aktuella för studien.
Dateringen på ortnamn på -sta vilka är vanliga i haningeområdet, är omdiskuterat. Vikstrand har utifrån arkeologiska fynd lyft fram möjliga dateringar till romersk järnålder för vissa sta-namn i Mälardalen. Vikstrand lyfter dock att dessa dateringar är osäkra och att sta-namnen först med säkerhet kan konstateras under vendel- och främst vikingatid (Vikstrand 2013:59). Jag kommer i denna analys gå på de säkrare dateringarna som placerar sta-namnens uppkomst efter mellersta järnåldern. Ortnamn på sta- kommer därför endast studeras om de anses viktiga i relation till de ovan nämnda -inge och -a namnen.
2.2 Tidigare forskning på Haninges ortnamn
Flera tidigare studier har gjorts av ortnamnen i Öster- och Västerhaninge. Roger Wikell har behandlat bronsålderns platser och deras relation till älvkvarnsförekomster. I denna studie lyfts Ribby fram som en möjlig centralplats under bronsåldern (Wikell 1998:39). Vidare så analyserar Wikell kortfattat äldre järnåldern utifrån Jordbrogravfältet och Åbygravfältet och pekar då på att dessa kan utgöra bygdegravfält för Öster- respektive Västerhaninge (Wikell 1998:40). Wikell som har varit mycket aktiv i området har också publicerat flera kortare studier i Glimtar i Haningebygden, Haninges hembygdsgilles tidskrift med fokus på vikingatid och runstenar. Som viktiga orter under yngre järnålder lyfter Wikell Hässlingby och Husby (Wikell 1988:40).
I Haninges historia järnåldern -bygden växer fram har Ambrosiani studerat
järnåldersbygderna i Haninge. Ambrosiani arbetar här utifrån en uppdelning i ett flertal småbygder. Dessa småbygders förhållande till varandra studeras inte närmare (Ambrosiani 1991:41f). Denna typ av uppdelning av järnålderns bebyggelser i mindre by-enheter har
6
kritiserats av Vikstrand som menar att järnålderns bebyggelser är strukturerade i större domäner (Vikstrand 2013:19).
Keith Wijkander har i Kungshögar och sockenbildning studerat yngre järnålder och medeltid i området med fokus på uppdelning i hundaren (Wijkander 1983).
I Ortnamn i Haninge analyserar Staffan Nyström Haninges ortnamn men gör inga dateringar (Nyström 1990).
Viktigt att klargöra är att många tidigare studier av haningebygden arbetar utifrån en uppdelning i järnåldern utifrån två perioder, äldre och yngre järnålder, vilka motsvarar
tidsspannen 550f.Kr-375e.Kr och 375e.Kr-1050e.Kr, medans denna studie behandlar perioden 200-550e.Kr och benämner denna som mellersta järnålder. De tidigare studiernas dateringar till äldre respektive yngre järnålder, som ju utgör ganska stora tidsspann, har utgjort en viss svårighet i studien. Här har utgrävningsrapporter med ofta mer specifika dateringar varit till stor hjälp.
2.3Ortnamn i Österhaninge och Västerhaninge
Dagens gräns mellan Österhaninge och Västerhaninge går från Dåntorp i norr och sträcker sig åt sydöst ned genom Gullringsskärret och avslutas vid havet vid Årsta havsbad. Denna gräns delar den stora dalen i två relativt jämnstora delar. Gränsen löper genom Gullringskärret och ett större skogsområde söder om detta. Gränsen tycks på så vis delvis vara belägen vid en naturlig gräns mellan två stora områden med odlingsmark men skär också på vissa ställen rakt igenom odlingsmarken.
Figur 6: Dagens gräns mellan väster och Österhaninge. Källa: Grundkartan är hämtats på Fornsök. Ortnamn redigerats in av författaren.
7
Flera områden i den centrala dalgången har varit bebyggda redan under bronsålder. Stora boplatser från bronsåldern har lokaliserats kring Åbrunna, Kalvsvik och Ribby (Forsgren, Mårud & Vinberg 2017:11). Under bronsåldern bildas på grund av landhöjningen flera nya ytor av odlingsbar mark i den centrala dalgången men efter detta tillkommer inga stora mängder ny odlingsbar mark. Detta leder till att det till stor del är samma områden som var tillgängliga för bronsålderns människor som fortsätter vara det under järnåldern (Forsgren, Mårud & Vinberg 2017:15).
2.4 Bebyggelse i Österhaninge
Bebyggelsen i Österhaninge är koncentrerad i den centrala dalgången men bebyggelsen sträcker sig också ut i olika dalgångar framför allt österut mot Dalarö. Vid Hässlingby och Husby finns stora gravfält med stora gravhögar, detta pekar på att dessa gårdar kan ha utgjort ett maktcentrum under yngre järnålder (Forsgren, Mårud & Vinberg 2017: 37). I en magisteruppsats från 2010 som behandlar Husby föreslår Robin Nyman att Husby och Hässlingby ursprungligen kan ha varit en och samma gård med namnet Hässlinge. Nyman pekar också på att två gravfält i området skulle kunna ha kontinuitet från äldre järnålder till yngre järnålder samt att Hässlinge skulle kunna ha utgjort ett maktcentrum i bygden (Nyman 2010: 9). Namnet Hässlinge bör vara gammalt och eftersom platsen tycks ha lång kontinuitet borde Hässlinge ha varit en viktig plats även under mellersta järnålder. Strax norr om Hässlingby ligger Österhaninge kyrka. Kyrkans äldsta delar är daterade till 1300-tal men kan ha ersatt en gammal träkyrka (Lilja 2006:3) Vid en renovering av kyrkan har ett sinat källflöde påträffats under golvet. Denna källa skulle kunna ha fungerat som en kultplats innan kyrkan byggdes (Lilja 2006b: 3).
Figur 8: Den centrala bebyggelsen i Österhaninge. Källa: Kartan är ritad av författaren men med Fornsöks karta som grund.
Figur 7: Strandlinjen i Österhaninge år 500e.Kr. Källa: SGU.
8
I anslutning till Kalvsvik, norr om Hässlingby och Husby, har Nordberg och Wikell
identifierat en grav på gravfält Raä 178 som de menar skulle kunna vara en kammargrav. En liknande anläggning har också påträffats i Alvsta i Västerhaninge (Nordberg & Wikell 2006:307). Den möjliga kammargraven är inte daterad men eftersom kammargravar ofta är från mellersta järnåldern är detta intressant. Intressant i sammanhanget är också att Kalvsvik i medeltida källor har benämnts som Kalswj eller Calsvi (Nordberg & Wikell 2006:307). Dessa medeltida namn pekar på att Kalvsvik har varit ett Karlevi. Vi-platser är starkt förknippade med kult (Sundqvist 2010:90). Vi-platserna verkar också utgöra gemensamma kultplatser för större områden (Vikstrand 2001:324). Ordet karl kan tolkas som krigare eller fria män
(Sundqvist 2010:90).
En kammargrav daterad till folkvandringstid har även hittats i anslutning till Lilla Karby i Täby. Detta kan enligt Vikstrand ses som en indikation på att namnet Karby, som finns belagt som Karlaby i medeltida källor, i det fallet kan kopplas till folkvandringstid (Vikstrand 2010:27). Detta stärker bilden av att Kalvsvik, Karlevi, går att knyta till mellersta järnåldern. Vikstrand föreslår även att det kan finnas en koppling mellan kammargravar och ”karlar” där kammargraven i Karleby i Täby tillsammans med två andra större gravar skulle kunna
representera tre generationer av karlar (Vikstrand 2010:27). Efterledet by i Karleby är dock i en mellersta järnålderskontext problematiskt.
I skriften Haninges ortnamn tar Staffan Nyström upp de medeltida beläggen av Kalvsvik och möjligheten att de kan tolkas som Karlevi. Nyström avfärdar dock denna tolkning med argumentet att förleden kals eller kalffs visserligen är svåra att förklara men att efterledet vik kan ha uttalats på så sätt att det kan ha uppfattats som vi vilket har lett till stavningen kalffsvi. Nyström menar att det ursprungliga namnet bör ha varit Kalvsvik och syftat på en vik som tidigare funnits på platsen (Nyström 1990:7). Nyström har visserligen rätt i att en vik kan ha
Figur 10: Karta över Kalvsvik och de omkringliggande gårdarna. Källa: Kartan är ritad av författaren med kartan i Fornsök som förlaga.
9
funnits i nära anslutning till platsen (se fig 7 och 8) men vid närmare studier av fornlämningar i anslutning till Kalvsvik dyker dock flera element upp som stärker min bild av Kalvsvik som kultplats.
Öster om Kalvsviks gamla gårdstomt ligger Kikarberget. På bergets topp ligger anläggningen Raä 170. Denna anläggning uppvisar inga tydliga indikationer på att vara en fornborg utan lyfts av Wall som en möjlig anläggning från historisk tid eller en gravhägnad från bronsålder (Wall 2003: 214). Förekomsten av en rund
stensättning inne i hägnaden talar dock för det senare. Anläggningen är kraftigt skadad av
sommarstugebebyggelse. På platsen där hägnaden är registrerad, på Kikarbergets högsta punkt, är utsikten imponerande. Härifrån ser man många av de omkringliggande gårdarna och deras åkermarker. Bland annat syns Hässlingby och Österhaninge kyrka söderut. Kikarberget är brant åt öster och flackt åt väster. På bergets flacka sida ligger två gravfält Raä 169 och Raä 168. På ett av dessa ska några gravar ha daterats till yngre romersk järnålder och
folkvandringstid enligt Wall, här framgår det dock inte på vilket av gravfälten dessa gravar ligger (Wall 2003:214). I inventeringsrapporten på Fornsök framkommer det att Raä 169 är mycket skadat på grund av omkringliggande bebyggelse. En eventuell domarring är noterad på Raä 169 och det föreslås att de båda gravfälten 169 och 168 eventuellt kan har varit ett stort gravfält. Raä 178, det gravfält där den möjliga kammargraven finns, ligger ca 300 m nordväst om Raä 169 och 168. Precis intill Raä 168 ligger Kalvsviks gamla gårdstomt, där finns även en källa som i folkmun beskrivits som en gammal offerkälla (Fornsök). På Raä 168 noteras vid besök på platsen ett mycket imponerande flyttblock, detta nämns på Fornsök men är inte behandlat i tidigare litteratur om platsen. På Fornsök finns en möjlig terrassering på 15x6 m noterat intill blockets sydvästra sida. Terrasseringen har en östvästlig riktning och är 0,3-0,7 m högt (Fornsök). Flyttblocket är ett stort nästan runt block som är ca 4 m högt och sprucket mitt i tu. Sprickan är ca 1 meter bred vid marken men vidgas och blir bredare upptill. Det går bra att gå igenom sprickan. Detta flyttblock är så utmärkande på platsen och så pass imponerande att det bör ha utgjort en del av kultplatsen. I en mellersta järnålderskontext är det möjligt att flyttblocket har markerat en gräns för vad som är innanför och utanför
kultplatsen. Eftersom gränser, limes, så tydligt präglar den mellersta järnålderns mytologi och kosmologi (Carlsson 2015 :141) så bör flyttblocket kunna ha getts en religiös innebörd. Figur 11 och 12 Flyttblocket vid Kalvsvik. Foto: fig 11Paula Nilsson
10
En annan parameter som bör ha kunnat ladda flyttblocket med mening är dess förhållande till solen. I öster bör flyttblocket skuggas av Kikarberget. Sprickan, som har en riktning på ca 225–230 grader SV gör att solen under vinterhalvåret bör falla in nästan rakt på stenen i solnedgången. Detta skulle kunna ge upphov till intressanta ljusfenomen. Stenen skulle kunna kasta två stora skuggor med en ljusgata emellan med en riktning upp mot berget. Det bör också vara möjligt att följa solens nedgång precis genom sprickan på vissa datum.
Gradantalet ligger mycket nära de 220grader SV där solen går ned under vintersolståndet i stockholmsområdet (Wikipedia). Solnedgången en klar vinterdag med ett snötäcke som ytterligare kan förstärka ljuset bör vara en
optimal förutsättning att betrakta stenen i.
I Viby i Östergötland finns ett liknande sprucket flyttblock på ett gravfält. Denna plats finns belagd som
Wibyskurusteen i medeltida källor. I Svenskt
ortnamnslexikon föreslås att namnet är en vi- plats och att tillägget skurusteen, som betyder sten med skåra, syftar på flyttblocket. Att stenen fortsatt traderas i ortnamnet pekar på att stenen varit viktig och kan ha utgjort en del i kulten vid vi-platsen (SOL 2016:360).
Figur 14: Vibyskurusten. Källa: SOL. Figur 15: Den möjliga ”entrén till Helgö” Källa: Google street view.
Terrasseringen invid Kalvsviks kluvna flyttblock är intressant, kanske har det funnits ett kulthus i anslutning till flyttblocket. Carlsson pekar på att man på Helgö kan se att hallar och hus anläggs i anslutning till just ett flyttblock. Även vid Helgö förekommer ett hägnat berg i närheten av flyttblocket (Carlsson 2015:153) Kanske har Haningeborna hämtat inspiration från kultplatsen på Helgö? På Helgö finns även ett liknande sprucket flyttblock som ligger lägligt till för att utgöra en entré till kultplatsen (se fig 15). Detta flyttblock ligger dock under, men nära, dåtidens strandlinje på SGUs strandlinjegenerator. Här vill jag dock lyfta ett av gravfälten på Helgö, Raä Ekerö 114, som innehåller gravhögar som bör vara från yngre järnålder fortfarande hamnar en bra bit under vattenlinjen runt år 1000 och bara strax ovanför den på1500-talet på SGUs strandlinjegenerator. Detta indikera att SGUs strandlinjegenerator kanske inte stämmer helt med verkligheten i det här området utan ger en något högre
vattenlinje. I ljuset av detta tror jag inte att det är omöjligt att Helgös kluvna flyttblock har
Figur 13: Bilden är tagen under dåliga ljusförhållanden men ger trots det en indikation om hur ljuset faller in på stenen. En svag ljusgata syns på marken framför stenen. Foto: Göran Åkerström.
11
legat ovanför vattnet under mellersta järnålder. I så fall skulle det kunna haft en liknande roll för Helgös placering och rumsliga struktur som jag föreslår att flyttblocket i Kalvsvik haft. Flyttblocket i Kalvsvik är så pass imponerande och framträdande på platsen att jag anser att det måste ha varit en av anledningarna, kanske den viktigaste, till att kultplatsen ligger just i det här området. Denna teori stärks av de liknande exemplen i Viby och på Helgö. För en mellersta järnåldersmänniska med en mytologi så starkt genomsyrad av gränser känns det nära till hands att tolka passagen i flyttblocket som en helig gräns. En gräns som redan har skapats av naturen borde kunna ses som extra speciell. Då blot och offer i källor och våtmarker är vanligt i järnålderns kult (Engdal 2017:8) passar ”offerkällan” också bra in i denna bild.
Tolkningen av Kikarbergets som Kalvsviks ”vi” har tidigare gjorts i den populärvetenskapliga boken Problemet Kalvsvik av Sören G. Lindgren (1992). Vikstrand lyfter också Kalvsvik som en möjlig men osäker vi-plats i Gudarnas platser (Vikstrand 2001:321). Vikstrand tycks här luta åt Nyströms förklaring om att platsen fått sitt namn från en närliggande vik. Samtidigt lyfter Vikstrand flera exempel där vi-platserna är placerade i anslutning till äldre
fornlämningar eller på platser med en speciell naturmiljö och föreslår ett möjligt samband (Vikstrand 2001: 330ff). Detta får mig att fundera på om Vikstrands bedömning av Kalvsvik hade blivit annorlunda vid ett besök på Kikarberget.
Sammanfattningsvis så finns det flera element kring Kikarberget och Kalvsvik som starkt talar för att platsen bör tolkas som ett vi. De gamla namnen i kombination med platsens läge, gravfälten med en eventuell domarring, den möjliga kammargraven, den möjliga offerkällan samt flyttblocket och hägnaden med en förmodad datering till bronsålder talar för att Kalvsvik utgjort en viktig kultplats med lång kontinuitet. Till detta kan läggas den praktiska funktionen av en kultplats belägen mellan flera gårdar som gör att det känns som en naturlig
samlingsplats. Visserligen ser vi på kartan i fig. 7 att Kalvsvik en gång kan ha legat nära en vik men min slutsats är att argumenten för en tolkning av Kalvsvik som ett Karlsvi och en kultplats är fler och tyngre än argumenten emot. I en mellersta järnålderskontext skulle karlarna, de fria männen eller krigarna, kunna syfta på följet, i så fall kan Kalvsvik identifieras som en kultplats för följet och få en viktig roll i bygden.
Öster om Kalvsvik har det legat ett Lundby. Idag är namnet endast belagt som Lundby Gärden (Wikell 2007:6). Enligt Wikell är Lund ett namn som även det kan kopplas till en kultplats, en offerlund (Wikell 2007:6). Wikell föreslår här en koppling mellan Lundby och Kalvsvik där Kikarberget kan ha kallats Lundsberget och därmed varit själva offerplatsen. Wikells tolkning av Kikarberget som en kultplats stämmer bra överens med ovanstående analys av platsen. I en mellerstajärnålderskontext passar dock inte ortnamnet Lundby in eftersom -bynamn uppkommer senare. Den källa som enligt muntlig tradition kallats för offerkällan ligger dessutom inte i Lundby utan i direkt anslutning till Karlsviks gamla gårdstomt på Kikarbergets västra sida. Här finns ju redan vi-namnet som indikerar kultplats. Intressant är dock att det norr om Kalvsvik ligger ett Lunda som inte behandlas av Wikell. -anamnet gör Lunda mer intressant än Lundby i en mellerstajärnålderskontext och Lundas placering strax bakom gravfältet med den möjliga kammargraven och i nära anslutning till en
12
färdväg, Raä 580, är också intressant. Området är inte utgrävt och behandlas inte särskilt ingående i tidigare studier och blir därför svåranalyserat.
Beläget strax norr om Gullringskärret och sydväst om Kalvsvik och Lundby ligger Åbrunna. Åbrunnas gamla bytomt har undersökts arkeologiskt och en av huslämningarna daterades då till folkvandringstid (Holback & Strucke 2006:14). Här finns också ett gravfält daterat till romersk järnålder och möjligtvis folkvandringstid (Holback & Strucke 2006:13).
Undersökningen visar också på en kontinuitet från bronsålder (Holback & Strucke 2006:34) Namnet Åbrunna kan vara kopplat till en källa i området strax söder om den gamla tomten (Holback & Strucke 2006:4). Solberga mellan Åbrunna och Hässlingby saknar medeltida belägg och bör således vara ett sentida namn (Nyström 2010:7).
I den östra delen av den centrala dalgången sträcker sig två smala dalgångar ut mot Dalarö. Under 500-talet var stora delar av dessa dalgångar vattenfyllda (se fig 7). Precis i
förgreningen mellan dessa dalgångar och den stora dalgången hittar vi två intressanta gårdar. Invid dalgången längst norrut finns Berga. Gården finns inte kvar idag men återfinns på kartor från 1700-talet. Vid den södra dalgången ligger Sanda. Ambrosiani identifierar Berga som en tidig enhet men menar att Sanda är en sentida gård kopplad till övergångstiden mellan
vikingatid och medeltid (Ambrosiani 1991:39). -a namnen talar dock för att båda kan placeras i mellersta järnålder.
Söder om Husby och Hässlinge ligger Årsta, eftersom detta är ett sta-namn kan det antas vara en yngre enhet men här finns också
Stadsberga och Stymninge, a- och inge-namn, som kan kopplas till mellersta järnåldern.
Ambrosiani menar att området kring Årsta verkar ha bebyggts först under yngre järnålder, detta på grund av att området är tomt på fynd från bronsålder och äldre järnålder samt att vattennivån varit så pass hög att området hamnar under vattnet. Ambrosiani, identifierar därför Stymninge som en vikingatida gård och Stadsberga som medeltida (Ambrosiani 1991:38). Även Nyman som har tittat närmare på gravfälten i området konstaterar att i princip alla gravfält söder om Husby har gravformer som placerar dem i yngre järnålder. Nyman identifierar bara ett undantag, Raä 481, som har en fyrkantig stensättning och en treudd, men konstaterar att även detta gravfält troligtvis är från yngre järnålder (Nyman 2010:7ff). På strandlinjekartan i fig 7 som visar vattenlinjen år 500e.Kr syns det att vattnet går betydligt högre upp i viken än idag men inte så pass högt att
Stadsberga och Stymninge hamnar under vattnet, det är därför möjligt att detta är gårdar från
Figur 16. Karta över Årsta. Häradsekonomisk karta från1901-6. Källa: © Lantmäteriet Gävle 2011. Medgivande I 2011/ 0071-0100.
13
mellersta järnålder. Stymninge har ett inge-namn som talar för denna datering och Stadsberga är ett a-namn. Stadsberga finns belagt som Staffsbergum vilket tolkas av Nyström som ett eventuellt Stavberga. Stav kan enligt Nyström syfta på en gränsmarkering eller en stav eller rest sten med kultisk innebörd (Nyström 1990: 29). Tolkningen om gränsmarkering är intressant i relation till Stadsbergas placering nära sockengränsen mellan Öster- och Västerhaninge, i området omkring Stadsberga finns dock flera runstenar registrerade på Fornsök, vilket skulle kunna innebära att Stav syftar på någon av dessa och att förledet i så fall kan ha lagts till ett ursprungligt Berga för att skilja ut det från de många andra Berga i Haninge. I Gudarnas platser lyfter Vikstrand ortnamn som innehåller stav och diskuterar en möjlig kultisk innebörd (Vikstrand 2001:294). Även Olsson diskuterar denna möjlighet kring de Stavgårdar som finns på Gotland. Olsson pekar här på att stavgårdar nämns i Gutalagen i samband med förbud mot blot och hedendom (Olsson 1992:96). Det finns flera teorier om exakt vad Gutalagens Stavgård skulle kunna syfta på. Det skulle både kunna syfta på en inhägnad av stavar kring ett kultföremål eller kultplats eller en inhägnad kring en kultisk ”stav” (Vikstrand 2001:293). Staven som kultföremål är omdiskuterad och Vikstrand lyfter bland annat att det skulle kunna tolkats som gudabilder eller heliga pålar, stenar eller stavar (Vikstrand 2001:294f).
Förledet Stav behöver alltså inte syfta på en runsten eller gränsmarkering utan kan hänga ihop med någon annan sorts kultföremål och kan därför vara äldre än vikingatid, en datering som stärks av att man vid ett flertal av de gotländska Stavgårdarna har funnit husgrunder från mellersta järnålder (Olsson 1992:87 SOL:301). Det är alltså möjligt att Stadsberga utgjort en gård som även har kultiska funktioner under mellersta järnåldern. I området kring Årsta bör alltså Stadsberga och Stymninge vara de namn som är aktuella under mellersta järnåldern medan sta-namnen Årsta och Blista bör utgöra senare bebyggelse som etablerats under yngre järnålder. Stadsberga med ett namn som indikerar kultisk funktion skulle kunna utgöra en storgård.
Mellan Husby och Årsta finns det på gamla kartor belägg för ett Broby. I närheten av Broby finns ett antal intressanta fornlämningar som vittnar om att detta kan ha varit en viktig plats under yngre järnålder. Här finns bland annat en skeppssättning, en runsten och tre treuddar. I närområdet har också Haninges största hög legat innan den grävdes bort år 1860, denna ska ha varit 24m bred och 5m hög (Wikell 2017:15) I Peter Bratts avhandling om storhögar i
Mälardalen framkommer det att högar av denna storlek är vanligast kring år 500 (Bratt 2008: 64fff) vilket skulle kunna placera denna hög i sen folkvandringstid, tidig vendeltid. Det förekommer dock högar av denna storlek under i princip hela yngre järnåldern men mindre frekvent. Om högen är från tidig vendeltid skulle den kunna utgöra en markering för att bygden växer och att nytt land tas i anspråk i det här området eller för en maktförskjutning bort från Kalvsvik och Hässlingby där Husby och Årsta blir de centrala gårdarna. Detta stämmer bra med den senare utvecklingen där Årsta blir ett storgods under medeltiden (Forsgren, Mårud & Vinberg 2017:20).
14
I sprickbildningarna som sträcker sig ut från den centrala dalgången finns också ett antal intressanta namn som kan kopplas till mellersta järnålder. I sprickbildningen längst norr ut som sträcker sig mot Dalarö finns Småhammra. Längst ut i denna sprickbildning, utanför dagens sockengräns, hittar vi a-namnet Åva. Åva ligger i närheten av flera vattendrag och namnet skulle kunna syfta på dessa (Jönis 2014:15). Längre söderut på Dalarö ligger Vinåker, namnet kan syfta på odlad mark (Jönis 2014:15). Namn innehållande åker kan dock även ha en kultisk innebörd (Vikstrand 2001:368).
Sammanfattningsvis så kan en tidigare storgård med namn Hässlinge ha legat i området kring Husby och Hässlingby. Denna gård kan ha utgjort en storgård under mellersta järnålder som sedan har kontinuitet in i yngre järnålder. I Kalvsvik finns en viktig kultplats med eventuell kontinuitet från bronsåldern. Denna kultplats är placerad centralt i bygden och ligger också nära Jordbro och Gullringskärret. Bronsåldersdateringar på boplatser i Åbrunna och Kalvsvik, bronsåldershägnaden på Kikarberget samt gravar daterade till äldre järnålder talar för att området har lång kontinuitet. Nyare gårdar som kan ha etablerats under mellersta järnåldern finns i området kring Årstaviken där Stadsberga skulle kunna utgöra en ny storgård.
Marginalbebyggelsen sträcker sig ut i sprickbildningarna ut mot Dalarö.
2.5 Bebyggelse i Västerhaninge
I Västerhaninge är det svårare att skapa en tydlig bild av bygdens struktur. Dels beror detta på att intressanta namn finns spridda över ett större område och dels av att flera namn
förekommer på flera platser samt flyttar runt mycket på det historiska kartmaterialet. Wikell har pekat ut att det under bronsålder tycks ha funnits en bebyggelsekoncentration i området kring Ribby (Wikell 1998:39). En koncentration av bronsålderslämningar har också identifierats kring Kärja och Näringsberg (Forsgren, Mårud & Vinberg 2017: 14). Vid Ribby och Åby har ett område, Raä 398, grävts ut och här har man funnit spår efter gårdsbebyggelse från bronsålder fram till yngre järnålder. Under romersk järnålder och folkvandringstid verkar det röra sig om två gårdar (Larsson & Hamilton 2018:5f) I Åby har rika gravfynd med
dateringar till 450-600e.Kr gjorts på gravfält Raä 637. Fynden består av både bruksföremål, smycken och vapen vilka vittnar om att en elit varit närvarande i området (Larsson & Hamilton 2018:10).
Ca 2km väster om Ribby dyker ett viktigt namn upp, Tuna. En gammal gårdstomt som skulle kunna vara Tuna finns registrerad i Fornsök som Raä Västerhaninge 549, denna är inte utgrävd. Utifrån redogörelsen i kapitlets inledande del är det troligt att vi här har en viktig plats, bygdens välkomnande gård.
15
Nordväst om Tuna ligger Krigslida. Krigslida har tidigare hetat Lida. Namnet Lida syftar antagligen på att gården ligger i anslutning till en backe. (Celin 2017:11) Tillägget krigs-
förekommer från 1500-talet och stavas då Chrisselidan eller Chistlida.
Nyström lyfter att krig har tolkats som krets och i så fall skulle kunna syfta på någon fornlämning i området. Någon iögonfallande fornlämning som skulle kunna ha gett upphov till namnet har dock inte identifierats (Nyström 1990:29). Eftersom ett Utlida också finns i Västerhaninge kan förledet krigs- och ut- ha tillkommit för att skilja dessa båda åt. 2017 utfördes arkeologiska undersökningar i området där två boplatser daterades till
övergången mellan förromersk och äldre romersk järnålder (Celin 2017:15). Strax väster om Krigslida
finns det på gamla kartor belägg för ett Tingsbacka (Celin 1990:12). Både Krigslida och Tingsbacka skulle kunna syfta på någon idag försvunnen fornlämning, till exempel en domarring, som senare uppfattats som en tingsplats och som givit upphov till både tillägget krigs och Tingsbacka.
Västerhaninge kyrka är placerad mellan Åby och Ribby. Vid golvarbete i sakristian
påträffades ett skelett med datering till 1100-1200tal vilket pekar på att kyrkan funnits redan då. Kyrkan ligger i nära ansluting till Åbygravfältet och det är möjligt att delar av
kyrkogården ligger på delar av Åbygravfältet (Lilja 2006:3).
Namnet Stav skulle precis som i Stadsberga i Österhaninge kunna syfta på någon form av gränsmarkering eller en rest sten eller stolpe med kultisk innebörd (Nyström 1990:29). I området står dock en runsten som skulle kunna förklara namnet och i så fall placerar det i vikingatid. Här kan vi dock knyta an till resonemanget om Stav-namn i föregående kapitel och konstatera att Stav kan vara ett äldre namn med kultisk innebörd. I Tungelsta påträffades tre härdar med datering till romersk järnålder vid en utgrävning 2017. Det utgrävda området ligger strax öster om Välsta och norr om Stav. I utredningen föreslås att dessa kan tillhöra ett extensivt boplatsområde till Stav (Beckman-Thoor 2017: 12). Med den tolkningen blir även Stav en äldre gård.
I Västerhaninge finns ett Berga som är belagt som Dygraberghom år 1401. Nyström menar att detta kan tolkas som Storberga (Nyström 1990:28). På generalstabskatan från 1873 hittar vi detta Berga mellan Vitså och Stav. Området är rikt på fornlämningar från bronsåldern men här
Figur 17: Karta med de ortnamn studien tar upp understrukna. Källa: generalstabskarta ©Lantmäteriet Gävle 2011. Medgivande I 2011/ 0071-0100.
16
finns också flera järnåldersgravfält (Forsgren, Mårud & Vinberg 2017 :15). Denna gård bör ha varit aktuell, och kan ha utgjort en storgård, under mellersta järnåldern.
Den kammargrav som Nordberg och Wikell lokaliserat i Västerhaninge (Nordberg och Wikell 2006) är svårare att sätta i ett sammanhang än den i Kalvsvik. Ett besök vid denna möjliga kammargrav har inte rymts inom studiens tidsram. Det är möjligt att ett sådant hade lett till en större förståelse för gravens placering. Nordberg och Wikell kopplar graven till gården Alvsta men faktum är att det gravfält där den aktuella kammargraven finns ligger ganska avskilt och därför inte självklart går att koppla till någon gård bara utifrån dess läge. Bredvid det aktuella gravfältet som består av 40 fornlämningar finns ytterligare två gravfält bestående av 20 respektive 6 fornlämningar, det verkar därför troligt att det här kan ha legat en gård som har försvunnit eller flyttats. Det finns också flera gårdar omkring gravfältet, den närmsta är Alvstatorp som ligger ca 0,6km bort. Ormsta och Stadsberga ligger alla ca 0,7km bort, Alvsta och Beatelund/Broby ca 1 km bort och avståndet till Blista är ca 1,3 km. Eftersom ortnamnen som slutar på -sta kopplas ihop med yngre järnålders så blir Stadsberga det intressantaste namnet i sammanhanget. Stadsberga ligger dock i dagens Österhaninge, men med en tolkning av Stadsberga som ett Stavberga med en kultisk innebörd passar det bra att knyta
kammargraven hit.
I närheten av Alvsta finns också ytterligare ett intressant ortnamn som kan kopplas till mellersta järnålder, namnet Vitså. På generalstabskartan från 1873 står namnet Vitså på flera platser i området och här finns även Vitsåhamn belagt i en vik söder om Årsta. Vitså delar också namn med den å som rinner genom
Västerhaninge. I Svenskt ortnamnsregister finns det i
anslutning till Vitså ett belägg för ett Vidhusadamm från 1437. Vidhusa måste alltså varit det ursprungliga
ortnamnet. Ved kan förklaras som skog och vi får då husa vid skogen (Nyström 1990:2). Husa-namn är omdiskuterade och Husa-byarna är äldre än hus-byarna (Carlsson 215:223). Vitså är alltså en tidigare gård än Husby i Österhaninge.
I Västerhaninge finns flera inge-namn både Sotinge, Märinge och Häringe som är placerade nära kusten i dalgångens nordligaste delar. Här finns också a-namn som Utlida, Öst- och Västnora. Nora kan vara bildat från nor med betydelsen smalt vattendrag (Nyström 1990:8). Öst- och Västnora är placerat öst och väst om en vik så placeringen stämmer bra med namnen, på generalstabskartan finns enbart Nora utskrivet vilket vittnar om att det tidigare handlat om en gård. Vid Utlida finns gravfält från äldre järnålder (Ambrosiani 1991:30).
Figur 18: Generalstabskarta. Broby, Stadsberga och Vitså understrukna. Punkten markerar ungefärligt läge för gravfältet med kammargraven. © Lantmäteriet Gävle 2011. Medgivande I 2011/ 0071-0100.
17
I Häringe hittar vi Sotholms gamla tingsplats (Nyman 2010:13) och här kommer ett större gods liknande Årsta i Österhaninge att växa fram under medeltiden (Forsgren, Mårud & Vinberg 2017:16). Nyström skriver att den nuvarande herrgården Näringsberg i medeltida belägg heter Märinge som skulle kunna syfta på en grund eller avsnörd vik, vilket skulle stämma bra med naturförhållandena här under järnålder (Nyström 1990:11). Namnet Näringsberg som finns belagt på gården först från 1700-tal är dock intressant eftersom liknande namn har kopplats ihop Njärd eller Nerthus. Nerthus omnämns av Taticus som en germansk gudinna (Vikstrand 2001:94). I Gudarnas platser diskuterar Vikstrand ortnamn som innehåller Njärd och här lyfts bland annat Nälberga i Rönö härad som Vikstrand menar kan tolkats som en helig plats förknippad med Njärd (Vikstrand 2001:110). Någon närmare analys av Näringsberg ryms inte inom studien men namnet är intressant i förhållande till att det här finns rika bronsålderslämningar (Forsgren, Mårud & Vinberg 2017: 14) som skulle kunna indikera att det här finns någon form av helig plats med lång kontinuitet. Även om gården här är belagd som Märinge kanske Näringsberg tidigare har varit namnet på något av bergen i området som sedan börjat användas som namn på herrgården.
Sammanfattningsvis så finns det i Västerhaninge flera namn som kan knytas till mellersta järnåldern. Under mellersta järnålder vittnar Tuna om en maktkoncentration i detta område. Närheten till Ribby och Åby med rikliga lämningar från bronsålder och äldre järnålder vittnar om att detta område kan ha haft lång kontinuitet. Under mellersta järnåldern bör Stav ha kunnat utgöra en gård som också haft en kultisk funktion eller legat i nära anslutning till en kultplats. Längre nedåt kusten vittnar namn som Berga och Vidhusa samt den möjliga kammargraven om att det funnits gårdar från mellersta järnålder även här. Vitså och Berga kan ha varit storgårdar. Åkermarkerna kring Utlida och Häringe ligger lite avskilt från den övriga åkermarken men här finns det rikligt av både inge-namn och a- namn. Koncentrationen av bronsåldersbebyggelse kring Kärja och Näringsberg vittnar också om att detta område varit bebyggt under lång tid.
3. Fornborgar
3.1 Historik kring fornborgsbegreppet
För att förstå fornborgarnas relevans för att göra en tolkning av det mellersta
järnålderslandskapet behöver vi förstå deras funktion samt reda ut begreppet fornborg. Både fornborgarna från mellersta järnålder samt bronsålderns hägnade berg har länge ansetts vara försvarsbyggnader. Tolkningen av fornborgen som försvarsanläggning har sitt ursprung i folklig tradition och tog plats i arkeologin i samband med 1600-talets kartläggningar av Sveriges fornlämningar. I folkmun kunde borgarna förklaras som försvarsanläggningar, rövarborgar eller hemvist för jättar och troll. Tolkningarna om jättar och troll avvisades av vetenskapen men den stora spridning av försvarsanläggningar var något som lockade 1600-talets forskare som i nationalistisk anda letade efter spår från ett ärorikt förflutet (Wall 2003:30). I 1600-talets kartläggningar registrerades alla typer av lämningar som kunde tolkas som försvarsanläggningar men under olika begrepp så som borg eller skans. Först under 1880-talet kom ordet ”forn” att läggas ihop med borgbegreppet. En fornborg kom således att beteckna en borg i bemärkelsen försvarsanläggning från forntiden (Wall 2003:21).
18
Det nya begreppet fornborg kom dock tidigt att kritiseras för att vara för heterogent (Wall 2003:22) och forskningen kring fornborgarna har länge fokuserat på att skilja ut falska fornborgar, de som inte är försvarsanläggningar, från äkta fornborgar som kan ha fungerat som försvarsanläggningar (Wall 2003:21). Idag har även denna forskning kommit att kritiseras. Eftersom den traditionella tolkningen av fornborgen bygger på en mix av folklig tradition och tidig arkeologisk forskning från 1600-talet med ett tydligt nationalistiskt och politiskt syfte om ”ärorik” svensk historia behöver vi ställa oss frågan om inte själva utgångspunkten för tolkningen av borgen som militär anläggning kan vara felaktig (Wall 2003: 26).
Fornborgarnas datering är en annan problematik som måste nämnas. Två huvudsakliga dateringar har blivit tydliga i senare forskning, yngre bronsålder och mellersta järnåldern (Wall 2003:24). I den här studien är det fornborgarna från mellersta järnålder som är av intresse för att förstå bygdens uppbyggnad och därför kommer följande avsnitt behandla de tolkningar och teorier och den forskning som finns kring dessa borgars funktion och symbolik. Bronsålderns hägnader kommer sedan behandlas kortfattat i avsnittet om fornborgarnas datering.
3.2 Fornborgens symboliska och religiösa värden
Om fornborgen inte är en försvarsanläggning hur ska vi då förstå den? Enligt Carlsson är det viktigt att titta på borgens placering i landskapet. Gemensamt för fornborgarna är att de placeras vid en gräns i landskapet (Carlsson 2015:159, Wall 2003:13). Wall beskriver att borgarna placeras där landskapet förändras. Stigen upp till borgen kan gå genom skogen men då man kliver in i borgen får man ofta en imponerande utsikt över en annan typ av landskap, kanske över hav eller vidsträckt åkermark (Wall 2015: 112). Denna placering av fornborgen vid en gräns kan förklaras med att den är placerad på gränsen mellan det bebyggda samhället, människornas värld, och det utanför, gudarnas och jättarnas världar. Fornborgarna kan på så vis knytas till nordisk mytologi och begreppen Midgård, Asgård och Utgård (Carlsson 2015: 159, 163). Fornborgarna placeras dessutom oftast i relation till färdvägar och farleder och kan på så vis markera vägen in och ut ur bygd och obygd (Carlsson 2015:60). I studierna av Haninges fornborgar kommer relationen till färdvägar och gränser i landskapet att studeras. Tolkningen av fornborgen som en symbol för gräns och deras koppling till mytologin
förstärks om vi ser dem i relation till andra fenomen under järnåldern så som stensträngar och tunagårdar. Både stensträngarna och tunagårdarna visar på en vilja att bygga gränser, att hägna in och tydligt manifestera vad som är utanför och innanför. Carlsson menar att detta hänger ihop med romarrikets framväxt. Människorna måste förhålla sig till att stora delar av Europa nu består av ett imperium med tydliga gränser. En så kallad limesmentalitet växer fram och genomsyrar ideologi och religion (Carlsson 2015:140). Fornborgen kan alltså förstås som en del i en större religiös och ideologisk vilja att manifestera gräns.
Vad var då fornborgens funktion förutom att manifestera gräns? Carlsson lyfter fram fornborgen som en mötesplats. Att fornborgen ofta består av flera murar av varierande utseende skulle kunna förklaras med att olika grupper i en större bygd har ansvarat för att
19
bygga olika delar av muren. Borgen kan i så fall ses som ett samarbete mellan olika gårdar och den kan ha fungerat som en gemensam manifestation (Carlsson 2015:160). Det är denna idé om fornborgen som en gemensam manifestation för olika mindre enheter i en större bygd som gör dem relevanta i denna studie. Om en uppdelning i Västerhaninge och Österhaninge finns under mellersta järnåldern borde dessa bygder gå att koppla ihop med varsin fornborg daterad till mellersta järnålder.
I den kosmologiskt strukturerade bygden kan fornborgen förstås som ett symboliskt Asgård (Carlsson 2015:148)I fornborgen kan människor ha samlats för gemensamma måltider och kultutövande. De kan även ha fungerat som initiationsplatser för följet och en plats där följet har kunnat möta gudavärlden. (Carlsson 2015: 161ff). Den kosmiska symboliken är mer än ett religiöst uttryck, den kan även fungera som ett sätt att legitimera ledare och befästa hierarkier och samhällsstrukturer (Sundqvist 2007:115). Vid närmare studier av områdets fornborgar kommer deras utseende därför även att studeras i relation till idén om fornborgen som asgårdsmetafor.
3.3 Dateringsproblematik
Eftersom studien behandlar det mellersta järnålderslandskapet är de fornborgar från denna tidsperiod som är av störst relevans. I Wall De hägnade bergens landskap listas alla kända fornborgar på Södertörn och analyseras utifrån form, funktion och läge i landskapet. Wall gör dock bara enstaka försök till datering men studien utgör en bra grund för att kunna studera varje enskild fornborg närmare.
I en studie av Olausson från 1995 studeras Upplands fornborgar. Olausson presenterar här ett förslag till hur fornborgarna kan dateras kronologiskt och typologiskt (Olausson 1995:165). Olaussons förslag bygger på studier av 12 hägnaders morfologi och typologi i jämförelse med C14 och luminescensdateringar (Olausson 1995:143). Resultatet i studien pekar på att
hägnader från bronsåldern ofta har låga och breda vallar, det kan också förekomma
stensträngsmurar eller pärlbandsmurar (Olausson 1995:156). Murarna i anläggningarna som daterats till mellersta järnåldern skiljer sig från bronsålderns murar genom en markant förändring i förhållandet mellan höjd och bredd. Murarna är betydligt högre och smalare i proportion till bredden (Olausson 1995:151). Det är främst dessa faktorer som kommer användas vid dateringen av fornborgarna i Österhaninge och Västerhaninge i följande kapitel. Dessa dateringar kommer sedan studeras i relation till fornborgens funktion, placering i bygden, och områdets ortnamn.
20
3.4 Haninges fornborgar
I Haninge finns 18 fornborgar listade på Fornsök. 10 stycken av dessa ligger i Österhaninge och 8 i Västerhaninge. För att göra en korrekt bedömning av dessa fornborgars relevans för studien behöver dessa dock undersökas närmare. Begreppet fornborg och hur de registrerats i Fornsök är
problematiskt då det dels innefattar anläggningar från mellersta järnålder, vilka är av relevans för studien, men även innefattar anläggningar från yngre bronsålder (Wall 2003: 19). Fornborgar med tidigare datering än mellersta järnålder kan vara intressanta i studien för att skapa en bild av hur bygden i området har utvecklats. För att kunna se en sådan utveckling samt för att kunna skapa en bild av det mellersta järnålderslandskapet är en datering av varje enskild fornborg nödvändig.
I Walls De hägnade bergens landskap. Om den äldre järnåldern på Södertörn sammanfattas förekomsten av hägnader i Öster- respektive Västerhaninge kortfattat i ett appendix. Det framgår tydligt i dessa sammanfattningar att förekomsten av fornborgar i Öster- och Västerhaninge som går att datera till mellersta järnåldern är högst osäker.
I Österhaninge har ingen av de fornborgar som listas på Fornsök varit föremål för
arkeologiska utgrävningar. 2 hägnader, RAÄ 170 och 207, har dessutom bedömts som osäkra som fornborgar och Wall lyfter fram att RAÄ 79 eventuellt skulle kunna vara en
naturbildning. Wall lyfter också fram att RAÄ 170 vid Kalvsvik skulle kunna vara en gravhägnad daterad till yngre bronsålder. Morfologiskt har endast en anläggning, Raä 318, Ruda skans, identifierats som fornborgsliknande av Wall (Wall 2003: 240).
I Västerhaninge har endast en av de fornborgar som finns listade på Fornsök (RAÄ 203/204) daterats och denna bedöms troligen vara yngre bronsålder. Wall bedömer att endast en av anläggningarna i området RAÄ 123, kan bedömas vara av ”fornborgskaraktär” (Wall 2003: 233).
För att skapa en snabb överblick över fornborgarna i Österhaninge och Västerhaninge har informationen om murarnas höjd och bredd här sammanställts i två diagram (se fig 20 och 21). Höjd och bredd har valts ut eftersom det är relationen mellan dessa som Olausson lyfter som den tydligaste skillnaden mellan bronsåldershägnader och fornborgar från mellersta järnåldern (Olausson 1995:151). Diagrammen bygger på siffror hämtade från Walls
Appendix samt Fornsök. Studeras dessa diagram utifrån Olaussons dateringar blir det tydligt att det i både Österhaninge och Västerhaninge främst förekommer hägnader med breda och låga murar, alltså den murtyp som Olausson lyfter fram som typisk för bronsålder (Olausson Figur 19 Fornborgar i Haninge som finns registrerade på Fornsök.
21
1995:156). Diagrammen bygger dock enbart på information om bredd och höjd på högsta och bredaste punkt, eftersom dessa inte måste befinna sig på samma plats kan inte för stora slutsatser dras av enbart diagrammet. Diagrammen ger dock en indikation på vilka anläggningars morfologi som skulle kunna placera dem i mellersta järnålder. Dessutom synliggör diagrammet vilka anläggningar vars murar, även på den högsta punkten, är mycket
låga och därför bör kunna dateras till bronsålder. Eftersom mycket låga murar starkt indikerar bronsålder samt att besök vid alla borgar inte ryms inom tidsramen för studien har
anläggningar med murar under 1m inte studeras närmare. Murar på 1 meter och uppåt har, i de fall där de bedömts intressanta utifrån Walls studie och informationen i Fornsök, studerats närmare.
Några kandidater sticker ut morfologiskt i diagrammet och kommer därför studeras mer ingående. Raä 123 i Västerhaninge har visserligen inte den högsta muren i området men i jämförelse med de andra murarna med en liknande höjd, Raä 160, Raä 180, och Raä 222, så är dess murar smalare. Raä 318 i Österhaninge och Raä 160 i Västerhaninge sticker ut
höjdmässigt. Vid besök i fält vid Raä 222 konstateras att denna anläggning främst har vallartade och stensträngsliknande murar varav denna bedöms vara bronsålder. Raä 318 konstateras vid besöket ha breda vallartade murat som tyder på bronsålder. Dessa anläggningar kommer därför inte studeras närmare i följande kapitel.
Eftersom de nuvarande gränserna kring Österhaninge och Västerhaninge inte behöver ha varit relevanta under mellersta järnåldern kan det också vara bra att titta på anläggningar strax utanför dessa. Det finns en del intressanta fornborgar som inte ligger allt för långt ifrån de nuvarande gränserna. Bland de fornborgar som ligger relativt nära gränserna till Öster- och
0, 5 0,6 1 1 1 1 0,5 1, 5 0, 7 0, 3 1, 5 4 4 2, 5 3 3 1 3 5 5 1, 5 5 R A Ä 2 3 R A Ä 2 8 R A Ä 3 1 R A Ä 7 9 R A Ä 1 7 0 R A Ä 2 0 7 R A Ä 2 1 7 R A Ä 3 1 8 R A Ä 4 0 3 R A Ä 5 3 3 R A Ä 1 0 6 ( T Y R E S Ö ) Ö ST E RHA NI NG ES FO RNBO RG A R I JÄ MFÖ RE LSE
Murens höjd (högsta punkt) Murens bredd (på bredaste punkt)
0, 4 1 1,2 1 1 0, 5 0, 2 0,4 2, 5 1, 5 5 3 2 2, 5 1 3 R A Ä 1 1 5 R A Ä 1 2 3 R A Ä 1 6 0 R A Ä 1 8 0 R A Ä 2 2 2 R A Ä 2 8 6 R A Ä 3 1 2 R A Ä 3 3 5 VÄ ST E RHA NI NG ES FO RNBO RG A R I JÄ MFÖ RE LSE
Murens höjd (högsta punkt) Murens bredd (bredaste punkt)
Figur 20 och 21 Diagram över murarnas bredd och höjd. Källa: Sammanställt av författaren utifrån siffror på Fornsök och från Åsa Walls de hägnade bergens landskap 2001.
22
Västerhaninge lyfter Wall fram Raä Sorunda 621 och 625, Raä Huddinge 73 och 67 samt Raä Botkyrka 248 som eventuella fornborgar från mellersta järnåldern baserat på deras morfologi.
Intressant i sammanhanget är förekomsten av runstenar med tuppar. Dessa har av
Ambrosiani beskrivits som tjädrar och han lyfter en tydlig koppling mellan dessa tjädertuppar och namnet Haninge. Namnet Haninge bör betyda de som bor vid
Hanveden. Hanveden är ett sammansatt ord av ved som betyder skog och hane som betyder tupp (Ambrosiani 1991: 23). Tuppristningarna har tidigare bara hittats i Öster- och Västerhaninge men Wikell har
gjort några intressanta fynd av tidigare oupptäckta tuppar på runstenar utanför Öster- och Västerhaninge (Wikell 2009:9). Om vi accepterar Wikells nyfynd samt Ambrosianis teori om att tuppristningen kan kopplas till namnet Haninge så växer det område som tycks ha en koppling till Haninge i alla fall under vikingatid. Detta skulle kunna innebära att gårdar med en koppling till Haninge finns spridda över en större yta även under mellersta järnåldern. Behandlar vi tupprunstenarna som en indikation på var Haninges gränser kan ha legat så hamnar en del av fornborgarna som nämns ovan genast inne i området. Här behövs dock en reservation för att vissa runstenar kan ha flyttats. Bara Raä 140 i Tyresta och RAÄ 498 Österhaninge är ristade direkt på hällar och kan således inte ha flyttats, båda dessa ligger dock innanför det nuvarande Haninges gränser.
Vid närmare studier av fornborgar utanför området visar det sig dock svårt att argumentera för en eventuell koppling till Haninges mellersta järnåldersbygd. Raä Sorunda 621 har visserligen ett intressant läge, den ligger mycket nära Västerhaninges nuvarande gräns och dessutom i en djup dalgång som skulle kunna ha fungerat som färdväg. Anläggningen har dock mycket låga murar även på högsta punkt och bör därför dateras till bronsålder.
Sorunda 625, som har en morfologi som skulle kunna tyda på en datering till järnålder ligger visserligen inte så långt ifrån bebyggelsen kring Häringe men den ligger betydligt närmare bebyggelsen i Grödby och borde därför snarare kopplas till denna. Samma problematik ser vi kring Botkyrka 241 som ligger nära både Vårsta och Grödinge.
Den intressantaste av dessa anläggningar är Raä 106. Dels för att den har en tydlig
järnålderskaraktär och dels för att den är svår att koppla till någon annan närliggande bygd, därför kommer denna studeras närmare i följande kapitel. Raä 106 är även inplockat i diagrammet över murbredd och murhöjd ovan (se fig 21).
För att ordentligt utreda om någon av fornborgarna utanför studien går att koppla till Haninge skulle fornborgsbilden i alla närliggande bygder behöva utredas närmare. Eftersom detta inte ryms inom studiens tidsram kommer bara Raä 106 som utgör den mest lovande kandidaten för en koppling till Haninge att studeras närmare.
Figur 22: Fornborgar i relation till runstenar med tuppar. Röda tuppar är de tidigare kända tupparna. Gula tuppar visar Wikells nyupptäckta tuppar. Lila borgar är
fornborgarna i Haninge och bruna är närliggande hägnader som Wall identifierat som av fornborgskaraktär.
23
3.5 Närmare studie av eventuella fornborgar från mellersta järnålder
3.5.1 Raä Västerhaninge 123 -Rövarborgen.
Rövarborgen är belägen på ett ganska litet berg. Bergets västra sida är mycket brant men åt öster är det flackt. Det går ingen tydlig stig upp på berget och det är svårt att visualisera var det kan ha varit meningen att man ska kliva in i hägnaden. Muren ligger i S. Detta är inte på bergets flackaste sida. Muren är ca 17m lång, 3m bred och 1,2 m hög och delas av en öppning ungefär i mitten. Muren är kallmurad. Eventuellt finns en yttermur utanför muren av större block men jag är osäker på om detta verkligen är en mur eller ska betraktas som en
naturbildning. Denna yttermur beskrivs även av Wall som att den har starka naturliga drag (Wall 2003:233).
Berget omges av barrskog, i väster ligger orterna Skogsäng och Karlsro med omgivande åkermark. Mellan skogen och åkermarkerna är marken mycket sank och här växer björk. Från berget är det ingen vidare utsikt men tänker man bort den snåriga skog som idag omger berget borde man få en fin utsikt över åkermarken åt väster och bebyggelsen i Skogsäng och Karlsro. Raä 123 visar upp morfologiska tecken som skulle kunna tyda på en datering till mellersta järnåldern. Den inre muren är smal men hög och tydligt kallmurad. Den är inte heller en terrassmur utan har en fin höjd sett både ”inifrån” och ”utifrån”. Den yttre muren är svårbestämd och har starka naturliga drag. I anläggningens närområde finns inga andra registrerade fornlämningar på Fornsök.
Anläggningen har egentligen inga tydliga morfologiska drag som tyder på att det är en bronsåldershägnad. Utifrån kosmologiska aspekter blir den yttre muren intressant, speciellt om den faktiskt är naturlig. De stora blocken på rad skulle kunna tolkas som att jättar har varit inblandade i bygget av borgen, eftersom det berättas i myterna att Asgård byggs med hjälp av jättar skulle denna naturliga mur kunna vara anledningen till att just den här platsen används som ett symboliskt Asgård (Carlsson 2015:163). Anläggningen är visserligen liten men skulle kunna fungera som en plats där följet kan möta jättar och gudar.
Figur 23: Den inre muren. Foto: Maja Åkerström. Figur 2: Karta. Källa: Fornsök. Figur 25: Terränglutning över fornborgsberget källa: Fornsök.
24
3.5.2 Raä Västerhaninge 160
Anläggningen ligger i Östnora med utsikt mot viken Åmundsfjärd. De två längsta murarna är på vissa ställen vallartade men har ingen tydlig terrassform. Både innanför och utanför muren får den en viss höjd vilket ger en känsla av att kliva in i ett rum. På flera ställen syns spår efter eventuell kallmur. Muren täcks till stora delar av mossa och vegetation vilket gör det svårt att få en exakt uppfattning om dess bredd, den varierar troligtvis mellan 2-5 meter. Höjden på muren varierar men når som mest ca 1 meter. Alla identifierade murar ligger på bergets östra sida. På Fornsök nämns även mindre murar åt väster som inte kunde hittas vid besök på platsen. Muren längst norrut är ca 60m lång och har två öppningar. Den största öppningen är placerad i murens södra ände, den är ca 3m bred och kantas på ena sidan av muren, vilken tycks vara extra bred just här, och på andra sidan av en klippa som bildar en naturlig mur inåt mot berget. Den andra öppningen ligger i murens andra ända och är både mindre, ca 2m, och mindre markerad. Innanför denna mur bildas ett naturligt nästan halvcirkelformat rum med något nedsänkt mark, härifrån letar sig två stigar i naturliga sprickor vidare upp mot berget. Den andra av de större murarna nås genom en djup men bred sprickbildning kantad av berg (se fig 30). Detta är den enklaste vägen upp på berget. Klipporna som omger stigen ser ut som naturliga murar och ger ett storslaget intryck. Vid slutet av denna spricka finns muren och en väl markerad öppning på ca 3 m. Muren ser skadad ut men här syns spår av kallmur kring öppningen.
Figur 26: Terränglutningskarta över borgberget med murarna utritade. Murarna är tillagda enbart utifrån hur borgen uppfattats vid besök och bör därför inte betraktas som helt korrekta. Fig 27: Karta. Källa: Fornsök.
Figur 28: Öppning i den mellersta muren. Figur 29: Öppning i den nordligaste muren. Figur 30: Vägen upp till fornborgen går i en djup skreva mellan klippor som bildar naturliga murar. Foto: Maja Åkerström
25
De små murfragmenten längst åt söder är uppbyggda i klippskrevor högst upp i vad som skulle kunna ses som naturliga vägar upp till berget i smala skrevor kantade av klippåsar som bildar naturliga murar. Dessa små murar är låga och ser raserade ut men vägarna upp till dem med de naturliga murarna omkring är imponerande.
Själva berget kan enkelt beskrivas som ett berg som har allt, här finns flera naturliga vägar upp, flera är kantade av smala klippåsar som bildar naturliga murar eller höga klippor som markerar naturliga ingångar (se fig 30). Vid bergets fot nedanför de två små murarna finns en sprickbildning som bildar en liten grotta, stor nog att gå in i (se fig 31). Ut mot viken är berget mycket brant och erbjuder en panoramautsikt över viken, havet och bygden runt omkring. Flera flyttblock och klippor med spännande former finns vid bergets kant, den största, en mycket stor utstickande klippa, ser nästan ut som ett enormt ansikte som blickar ut över viken (se fig 32). Strax ovanför denna ”stengubbes” hjässa ligger bergets högsta punkt på en rundad berghäll. Detta jätteansikte är intressant i relation till att Asgård, gudarnas borg, enligt
mytologin blev uppförd av jättar, samt Carlssons teori om fornborgen som en plats där utvalda människor kunde möta gudar och jättar (Carlsson 2015:163). Om man färdas till borgen via vattenvägen in i viken bör man se jättens ansikte blicka ut från berget.
Figur 31, 32, 33 :Beskrivning från vänster till
höger: Grottan vid bergets fot, ”stenansiktet” som blickar ut över viken ,
vattensamling på bergets mitt,. Foto: Figur 31 Paula Nilsson Åkerström. Figur 32 och 33 Maja Åkerström.
Som asgårdsmetafor finns många aspekter som är intressanta. Inne i själva anläggningen skapas många naturliga ”rum” mellan sprickbildningar vilket gör anläggningen svår att överblicka. Centralt i anläggningen finns en sänka där mycket vatten samlas i spegelblanka pölar som skulle kunna symbolisera brunnar och användas för rituella deponeringar (se fig 33).
