Bebyggelsenamnen i Mörbylånga kommun

Norra Möckleby sn MÖCKLEBO Gårdby sn OCH 0 , ...0. GRÄSGARDS HD Gräsgårds sn ... Glömrninge sn Norra motet ₀ RUNSTENS HD Runstens sn 0 Södra motet Algutsrums sn ALGUTSRUMS HD Torslunda sn VicIdeby sn Resmo sn Mörbylänga sn (BORBO HD) Kastlösa sn o o ... . ,...0 ... 0 • . 0 Sandby sn GORBO HD Stenåsa sn HULTERSTADS HD Hulterstads sn che.. ... 8 Smedby sn 0 ° 00 0 Södra Möckleby sn Ventlinge sn 0 0° Segerstads sn sn medeltida häradsgräns sockengräns 0 5 10 km

Namnavdelningen Serie A: Sveriges ortnamn

Ortnamnen i Kalmar län

Del 7

Mörbylånga kommun

Bebyggelsenamn

Grafisk bearbetning: Textgruppen i Uppsala AB

C, Institutet för språk och folkminnen ISSN 1650-7878

Förord 5

Inledning 7

Den bebyggelsehistoriska bakgrunden 7

Landskapet — geologi och natur 7

Den sydöländska byn och dess landskap 8

Järnålderns bebyggelse 9

Vikingatidens bebyggelse och den medeltida byregleringen 10

Dubbelbyar 14

1700-talets nyhemman 17

Utvecklingen under nyare tid 18

Öländskt språk 19

Öländskan 19

Kontakter åt norr, söder och väster 20

Namnet Öland och namnen på moten 23

Häradsindelningen och häradsnamnen i Södra motet 26

Algutsrums härad 27 Borbo härad 28 Gräsgårds härad 29 Gårbo härad 31 Hulterstads härad 31 Möckleby härad 32 Smedby härad 33 Namntyperna 34 by 34 -inge 36 lunda 38 lösa 40 -löv 40 -rum 42 stad 42 säter 45 torp 46

Algutsrums sn 51 Glömminge sn 63 Gräsgårds sn 74 Gårdby sn 86 Hulterstads sn 91 Kastlösa sn 100 Mörbylånga sn 111 Norra Möckleby sn 119 Resmo sn 128 Sandby sn 135 Segerstads sn 142 Smedby sn 149 Stenåsa sn 155 Södra Möckleby sn 163 Torslunda sn 173 Ventlinge sn 190 Vickleby sn 203 Ås sn 210

Källor och litteratur 215

Manuskriptet till Ortnamnen i Kalmar län 7, Mörbylånga kommun, Bebyggel-senamn, har granskats av tf. forskningschef Mats Wahlberg, tf. generaldirektör Eva Brylla och docent Sölve Göransson samt ledamöterna i den vetenskapliga referensgruppen för ortnamn, knuten till Namnavdelningen vid Institutet för språk och folkminnen, prof. em. Thorsten Andersson, prof. em. Lennart Elme-vik, docent Staffan Nyström, prof. em. Svante Strandberg, universitetslektor Clas Tollin och docent Torun Zachrisson. Ett särskilt tack riktas till Sölve Gö-ransson, som genom en rad specialutredningar har kartlagt förhållanden vä-sentliga för namnens tolkning.

Redovisning av äldre belägg och uppteckningar bygger på ortnamnssam-lingarna (OAU) i Institutet för språk och folkminnen i Uppsala; det medeltida otryckta diplommaterialet har i huvudsak lästs i fotokopior i OAU, och huvud-delen av jordeboksbeläggen är hämtade från avskrifter i OAU. Kompletterande material i Kungl. biblioteket, Lantmäteriverkets forskningsarkiv, Riksarkivet och Uppsala universitetsbibliotek har excerperats av förf. Kompletterande uppgifter har också tillhandahållits av Sölve Göransson. Vid kontroll av äldre belägg och litteraturhänvisningar har personalen vid Namnavdelningen inom Institutet för språk och folkminnen varit behjälplig. För layout och illustratio-ner svarar förf.

9t,11 . :• _ ',.:!4,"‘J, • <':4 :5 • i. • :!= _- : 7_ 'FA • • . • 4.44 , j - • i• - z-- - _ _ _ , ,,fer=7•U , - - _, - 14- —J ;, Y 7 4 _{p=-7.•_,,.} ,•.- ,., I.- ''' 7.1...{•=- ..."7_ 1 ,_ _ .-7. ,Y,, -- ål, . ' -,-.:'Sr'',4 ‘,I,J; ,. •.. , „,",- J -41 :•J' , 7Y-ji-‹-:--41,..iK•-• 1k- ''-',Y.-. -. 5,9,,k-'.:AY7

- ok- _ - g • r- ''''. -t,,--,;-'1 ,-"7. ''',.9..., r=r,. „,;.1=4.-. r-yi.t,=-"'-',Ir.t.':'-:',1,44-!_k:.,:,,„3 -„, iåttitiå _ ' il 7 7 z. , _ 1 ' I II 1 rå— „i-- - -- •'•-• • • 411.-Or Ti.1 . - • • . .,4,...'4'Yj"..d4 zr ,"75.• ''.2-t°3-4724.4•44/gY,'' »444 k el usr4K ' ijg',444-r,_{". 4,,-0K;r_ •} O; — '4"Wrr3N11.4rMt, Ite.K.~1 .411 ' N rkt ff.• , '.r _• 6i 4 , y k,H _{I 1r3 m k.. 1( • •} ieski0, , I - .. P-T,,. nl, , yii,!_-, .. i..i.r,- .,:',..-C•R•

i.=i It ' -ilg: - -- ' r - -

0'-'-',AP4,-,;-tr--.4

.y,.:-,-_.-<.:4,.,----'3. -- ,...1 ..!... ,,.:._;,4'. ?:"., ,?y,77:9:1: :ff>,., if,,,..; (,-,,...-_Z:li'i_pr''''.1_,:›..: rrl: 0-vAr.kim -i',..,1_ .5,k, ,. j 4, , ' =4 _ --- '•!:. '...Ik r,., 0., . • '''' ',- 'L,,,,,, _{ri„,4416 =.1f2.-- '. --.-''''' ''''' ' '} ..- .,. ,. ._ _{_ ' 1} >: ,i-•-11.4 • tbr14- _{- -} -,. , , .. ,_n ,,, : •151'•71, i J j•''_, n • >_t f ii. i _.,1 Y ! 4,4,4 ..m4,1.4.,'n r E ' ,-';-,1 2 ; ' , • • .r, ',;s:.I -2 ' 4.,. _II: 'ii :.,' ,› ' 4.. i.i i -ri,' , r

._ '-

'

' . .,: j1Jr-1 i:, --. .. 2.1,..'1 • I ... • rr et: :, ?..' ,,—..r , — , 7.... .;.-_ '.!,,,I L',,, 1 5.• 4- . Y., .4,7 ,' r:I.:., 4- •:' • - 7 i r- j...: .., ' 1,;.=:-.•.; ,, . r . 11,1...Uji ..1,,,, r 17, -.4 - .' _' ! I:' i !,,i , : = 'j -, - .3,. , j I ,J.> ...:

' '1—; 1 '',.:7;,,,,:ek,i21.i'M P•i,"r2. h ;; -.;r5,74,..i,•>„ i i•-r 52 r. :. i', ,4-4'.. ,•:, frMj ik•;...t.f? t.1 n1-, J"i '..-' J'I l''l- r . ,I."'?ir - "I' :4 f-r'. !, 34:7-rt''..'. '''`' 'ä r -r' r e, ',i '' 1_ .'..1-,‘,; r•-• '':'.'-1 :r 4"'er,c,,r ,"r k , i ;'-..:,-,,, rI4 P4-' ,, , •';reir-Y 6,-LE', "''''‹"N-

.- 1-,‹ i , .' . h . i f . •

r

i .,,

_.:,

_{. . ,,, , „}

,,

,, !,

1. Den bebyggelsehistoriska bakgrunden

Landskapet — geologi och natur

Ölands yta utgörs huvudsakligen av en stor kalkstensskiva som sluttar svagt åt öster. Den södra delen av ön domineras naturgeografiskt av Stora Alvaret, en hed som sträcker sig ca 40 kilometer från Ventlinge i söder till Torslunda och Gårdby i norr, fig. 1. Norr om Stora Alvaret utbreder sig Mittlandsskogen, som brukar räknas som norra Europas största lövskogsområde utanför fjällvärlden. Stora Alvaret avgränsas i väster av Västra landborgen, en ställvis brant kalk-stensklint. Nedanför landborgen ligger den västra kustslätten med leriga mo-ränjordar som är mycket bördiga. I trakten kring Mörbylånga kallas denna slätt för Mörbylångadalen. Längs öns östra sida löper Östra landborgen. Denna har en helt annan karaktär än den västra och utgörs av flacka strandvallar från Ös-tersjöns olika postglaciala stadier. Ner till Hulterstad består den huvudsakligen av Ancylussjöns strandvall och söder därom av Litorinahavets strandvall. Ös-ter om landborgen utbreder sig de s.k. sjömarkerna ner mot kusten.

Det öppna landskapet på Stora Alvaret är dels ett resultat av det tunna jord-skiktet, dels av mänsklig påverkan (Königsson 1968 s. 155 if., 1992). Alvaret användes som betesmark av kringliggande byar och här strövade också året runt stora flockar av ölandshästar. Befolkningstillväxten från andra hälften av 1700-talet spädde på en redan tidigare svär vedbrist och gjorde hela södra Öland till ett i stort sett trädlöst landskap. Redan 1775 meddelar Anders Gustaf Barchaeus (s. 64) att förutom i Ottenby lund »hela södra landet eljest icke har tekn til skog». Under 1900-talets andra hälft minskade betestrycket och Stora Alvaret började växa igen, en utveckling som dock något bromsats upp sedan södra Ölands odlingslandskap år 2000 blev upptaget på Unescos lista över världsarv.

Mittlandsskogen är i sin nuvarande skepnad i stor utsträckning ett igenväx-ningsfenomen, men samtidigt står det klart att det går en gammal naturgeogra-fisk gräns mellan Stora Alvaret och det område där nu Mittlandsskogen är be-lägen. Detta framgår inte minst av ortnamnen. I det senare området uppträder röjningsnamn som Ryd och Tveta samt namn på -rum, som förutsätter ett träd-bevuxet landskap, jfr också --> Skogsby i Torslunda sn. Runt och delvis på Sto-ra Alvaret finns däremot en Sto-rad gamla byar med namn innehållande ordet lund, vilka tyder på ett sedan gammalt öppet landskap, se vidare kap. 5.

Den sydöländska byn och dess landskap

Den sydöländska byn från historisk tid utgjordes vanligen av en reglerad radby längs en bygata. Gårdarna var av den götiska typen med mangård och fägård åtskilda av ett stängsel. Fägårdens uthuslängor var som regel sammanbyggda mot bygatan, vilket gav ett särpräglat intryck, fig. 2. Tyvärr har de täta bymil-jöerna idag luckrats upp, men de är som regel bättre bevarade på östra sidan av ön. I utkanten av byarna fanns vanligen en ganska omfattande bebyggelse av

småstugor, som kallades malmar (se —>Ventlinge malm, Ventlinge sn). Här

bodde obesuttet folk som hantverkare, dagsverkare och sjömän.

I anslutning till bytomten låg gärdet som kallades odalgärde och som inne-fattade såväl åker som äng. Odalgärdet var i princip hägnat med en stenmur,

vilken kallades odalsgård, odelgård, olsmur e.d. (Göransson 1971 D:15 f.).

Det var dock inte ovanligt att flera byars gärden låg inom en gemensam

häg-nad. Utanför odalgärdet fanns utmarken, som kunde kallas bl.a. löt eller bet.

Den låg ofta på alvaret eller på sjömarkerna.

Fram till år 1801 var all utmark formellt sett kronoallmänning; hela Öland var vidare en kunglig jaktpark, den s.k. djurgårdsinrättningen. Uppkomsten av doktrinen om kronans (förmenta) äganderätt till all utmark på ön och därmed begreppet »kronoallmänning» kan dateras till 1700-talets förra hälft (jfr Gö-ransson 1971 D:83 f.). Kronans anspråk på jakträttigheterna på ön kan beläg-gas från 1400-talet och inskärptes med kraft av Johan III (Areen 1924, Görans-son 1975 s. 85). För bönderna innebar det att utmarken kunde användas för be-te, men däremot fick de inte jaga eller nyttja skogarna för ved- eller timmertäkt. Detta medförde stora belastningar för ölandsbönderna, som tvingades skaffa byggnadstimmer och ved från Småland. Det traditionella ängsbruket försvåra-des och högviltet förödde åkrarna. Byarna tvingaförsvåra-des hålla särskilda vaktare,

s.k. kampar, som med oljud och eld skulle freda den växande grödan (eldvapen

var förbjudna för att stävja tjuvjakt). Denna vakthållning var dock primärt till för att hindra den egna boskapen från att sommartid komma in i gärdet. Efter djurgårdsinrättningens upphörande 1801 skiftades utmarken mellan byarna.

På utmarken betade förutom kreatur och får också hjordar av lösgående ölandshästar, s.k. dampar. Här anlades också tidigt nyodlingar, vilka kallades horvor. Dessa horvor finns i stort antal och är ett signum för det öländska

kul-turlandskapet. Ordet horva 'inhägnad liten åker' är besläktat med det

forn-svenska verbet hwcerva 'gå omkring, kringvärva' som också kunde betyda

'omgiva, innesluta' (Jansson 1938 s. 183 f.). Under medeltiden uppträder ordet i sin äldre form hwirva i ägonamn från framför allt Östergötland (a.a. s. 149 ff.) men också Öland.' Från och med 1500-talet är det väl belagt på ön, och det uppträder under följande sekler i hundratals ägonamn. Ordet är för övrigt ännu levande.

Byarna ligger på västkusten ofta alldeles nedanför landborgen eller också närmare havet på ancylus- eller litorinavallen. På östkusten ligger de som regel

Fig. 1. Stora Alvaret. Foto: förf.

Fig. 2. Med sin i det närmaste obrutna rad av uthuslängor är Lilla Frö en av Ölands bäst bevarade radbyar. Foto: förf.

på själva landborgen, men särskilt i norr finns också flera byar på de därstädes vida strandmarkerna. Slutligen finns en del byar som ligger utdragna mot Stora Alvaret.

Järnålderns bebyggelse

Den öländska järnåldersbygden framträder med stor tydlighet på 200-talet e. Kr. Från perioden ca 200 till ca 700 finns omfattande spår av bebyggelse i form av stenhusgrunder och stenhägnader (Fallgren 2006 s. 27, 45 ff.). Från södra Öland är sådana lämningar kända framför allt på den östra sidan samt i inlandet i Torslunda, Algutsrums och Glömminge socknar på västsidan. De tecknar bil-

den av stora, oregelbundna byar med spridda gårdar, som var och en har sitt eget, inhägnade gärde men samtidigt är förbundna med varandra genom fäga-tor och hägnader. Gårdarnas sfäga-torlek varierar, men i varje by finns en gård som är större än de andra. Inägomarkerna är ofta belägna på eller i anslutning till de historiska byarnas gärden, men själva bebyggelsen verkar ha en annan lokali-sering och ligger vanligtvis centralt i inägomarken. Landborgarna på båda si-dor av ön tycks under denna tid ha använts som begravningsplatser och inte för bosättning (a.a. s. 121 if.). Stengrundsbebyggelsen, med fasta inägomarker och gårdslägen, erbjuder goda förutsättningar för stabila bebyggelsenamn, och man bör räkna med att det äldsta skiktet av öländska bynamn härrör från denna tid.

Vikingatidens bebyggelse och den medeltida byregleringen

Omkring 700 e. Kr. överges stengrundsbebyggelsen, och hur bosättningen va-rit gestaltad under de närmast följande århundradena är oklart. Mycket få spår av vikingatida bebyggelse har påträffats på Öland. Under 1300-talet regleras de flesta sydöländska byarna så att tomterna får den strikta, geometriska form som vi känner från senare tid (Göransson 1982 s. 98 if., 1985b s. 75). Enligt Jan-Henrik Fallgren (2006 s. 163 ff.) ligger bebyggelsen fram till dess kvar i sina gamla järnålderslägen med den skillnaden att man inte längre bygger hus med stengrunder. Först i och med byregleringen, menar Fallgren, flyttar be-byggelsen samman till sina från historisk tid kända lägen, och han har goda ar-gument för denna uppfattning. I flera fall kan den vikingatida och tidigmedel-tida bebyggelsen visas vara lokaliserad till samma ställen och då till platser utanför de senare bytomterna. På öns östra sida ligger byarna under historisk tid på landborgen, men som nämnts ovan tycks denna under förhistorisk tid ha varit reserverad för gravfält. Först med kristendomen skulle det därför ha bli-vit möjligt att bosätta sig där. Även vissa bytomter på västsidan, som i Skogs-by och MöckleSkogs-by, tycks vara belägna på gamla gravfält (Fallgren a.a. s. 65, 69).

Enligt en annan uppfattning sker dock en omlokalisering av bebyggelsen under vendeltid, antingen till platserna för de senare byarna på eller vid land-borgarna eller också till mellanliggande lokaler (se t.ex. Hagberg 1979 s. 29). Sölve Göransson har i flera sammanhang visat att äldre bebyggelselägen ofta låter sig spåras genom ägonamnen, och han skisserar en utveckling där bebyg-gelsen, efter stenhusgrundstiden, ibland flyttats minst två gånger innan den slutligen hamnat i sitt från historisk tid kända läge (se särskilt Göransson 1984, i sht fig. 15.10 s. 290). I ett första skede flyttar bebyggelsen till en annan plats på inägorna för att under vikingatiden koncentreras till ett läge på eller invid den historiska bytomten. Denna förflyttning kan, menar Göransson, hänga samman med värderingen av jorden i attungar (se nedan). Sitt slutliga läge har byn fått i samband med anläggandet av regelbundna tomter enligt geometriska principer, något som troligen skedde under 1300-talet (a.a. s. 289 f.). 1 liknande

banor resonerar Magnus Petersson (2006 s. 30 ff.) vad gäller Triberga i Hulter-stads sn. Han menar att den vikingatida bebyggelsen där har legat på land-borgen i anslutning till den historiska bytomten. Liknande förhållanden kan råda i Hulterstads by, där kulturlager tyder på etablerad bebyggelse redan un-der vendeltid (Magnus Petersson i e-brev 24/4 2007). Enligt detta synsätt skul-le bebyggelsen först ha flyttat samman till ett läge på elskul-ler vid de historiska by-tomterna och inte förrän i ett senare skede reglerats.

Från ortnamnssynpunkt kan framhållas att uppfattningen om en samman-flyttning av byarna först framemot 1300 leder till vissa problem. I Södra Möck-leby är kyrkan uppförd i MöckMöck-leby by. Socknen, belagd 1279, har fått namn efter byn. Detta innebär att Möckleby måste ha legat på sin nuvarande plats innan sockenbildningen skedde, dvs. i god tid före 1279. Troligast är nog att såväl byn som namnet fanns redan när den första kyrkan byggdes på platsen, vilket verkar ha skett under 1100-talet (Boström 1982 s. 62). Liknande argu-mentering har förts rörande kyrkbyn i Gårdby (Göransson 1981 s. 27), och gäl-ler i princip för alla de sydöländska kyrkbyarna, även om dateringarna kan va-riera något. I fallet Södra Möckleby är dock argumentet starkare, eftersom Möckleby med all sannolikhet är ett nyskapat namn för byn på dess historiskt

kända plats, se vidare --> Möckleby och —> Knöttlinge, Södra Möckleby sn.

Ett annat viktigt förhållande är att åtminstone några bynamn tämligen säkert kan kopplas direkt till byns från historisk tid kända läge. Hit hör särskilt

Bjär-by, Kleva och Klinta samt mer osäkert en rad andra namn som Björnhovda,

Slagerstad, Rösslösa m.fl. Särskilt viktigt är —> Bjärby i Kastlösa sn, där

nam-net tämligen exakt beskriver byns nuvarande läge strax nedanför landborgskrö-net. Dessutom är det direkt bebyggelsebetecknande och kan således inte gå till-baka på något äldre ägo- eller naturnamn. Teoretiskt sett skulle namnet kunna vara tillkommet på 1300-talet, men troligen är det betydligt äldre och tyder så-ledes på att bebyggelse funnits på platsen före byregleringen.

Slutligen bör man kanske överväga huruvida det kan finnas regionala skill-nader inom ön vad gäller bebyggelsens utveckling. Att så kan vara fallet antyds av att ortnamnsskicket på södra Öland skiljer sig något åt mellan bygderna längs västkusten och östkusten. Västkustens namnskick är mer differentierat och omfattar namn på -by, -stad, -inge och -lösa. De två sistnämnda namnty-perna, som torde höra till de äldsta, saknas på östkusten, där namnen på -by och -stad dominerar, fig. 3. Fördelningen antyder att namnskicket på västkusten är något bättre bevarat och därmed innehåller fler ålderdomliga drag.

Sammanflyttningen av järnålderns ofta spridda byar till den historiska ti-dens bylägen är — när den än skedde — en ur ortnamns synpunkt avgörande hän-delse. Redan de äldre, oreglerade bebyggelserna har givetvis haft namn. I vissa fall kan man dock tänka sig att det i namnens ställe stått inbyggarbeteckningar

som t.ex. * glömmingar och *väntlingar, särskilt när bebyggelsen varit

ut-spridd. Man får också räkna med att de enskilda gårdarna har varit förhållan-devis stabila genom att vara uppförda delvis av sten, och därmed haft tämligen fast etablerade namn. När den spridda bebyggelsen flyttade samman bör den i

-by inge lösa

-rum

-stad

-torp Fig. 3. Kartan visar spridningen av de viktigaste bebyggelsenamnstyperna på södra Öland.

normalfallet ha övertagit namnet på jämåldersbyn. Därmed finns anledning att räkna med kontinuitet i namnskicket från järnåldern. I vissa fall kan dock byn ha fått ett helt nytt namn eller övertagit ett namn som tidigare avsett en enskild gård eller äga. Det gäller t.ex. i sådana fall där den äldre, oreglerade bebyggel-sen tycks ha gett upphov till två olika byar såsom är fallet med —> Kvinnsgröta och —> Solberga i Gräsgårds sn. Åtminstone den ena av dessa byar måste ha ett »nytt» namn. Det kan också gälla, om byn i samband med tomtregleringen (se nedan) förlades till en ny plats (Göransson 1969 s. 71). En grupp namn som kan misstänkas ha tillkommit vid bysammanflyttningen är by-namnen med förle-der som anger väförle-derstreck eller relativt läge: Össby, Mellby och Mellstaby. Dessa namn avser alla bebyggelser på öns sydöstra del och kan åtminstone hy-potetiskt sättas i samband med det historiska bylandskapets konfiguration. Om bysammanflyttningen ofta lett till namnförändringar skulle detta kunna vara en bidragande orsak till att man på Öland — trots ett ålderdomligt ortnamnsskick — sällan möter den typ av dunkla och ofta plurala bebyggelsenamn vilka brukar

betraktas som de allra äldsta; på södra Öland är det bara --> Resmo som möjli-gen hör hit.

Under tidig medeltid sker en värdering av jorden i attungar. Attungen upp-träder som jordvärderingsenhet i ett östligt svenskt område med centrum i Ös-tergötland — dock ej i Mälarlandskapen. Attungsindelningen införs kanske re-dan före 1100-talet och är belagd på Öland från omkr. 1160, säkert från 1224 (SD 1 s. 166, feldaterat, Göransson 1982 s. 109, 1985b s. 70, 77 not 3, DMS 4: 3 s. 63 f.). Attungsindelningen utgör en förutsättning för tegskiftet och tomt-regleringen. Tegskiftet innebar att åker och äng delades upp i tegar, varvid var-je jordägare i vart skifte erhöll en teg med en bredd som var proportionerlig mot hans ägoandel i byn. De olika gårdarnas tegar skulle alltid ligga i samma ordning, vilket kallas solskifte. Öland och Östergötland är de områden där teg-skiftet tidigast uppträder, troligtvis senast i början av 1200-talet (Göransson 1985b s. 71, 1991 s. 34 f.). Det öländska tegskiftet uppvisar vissa egenheter som föranlett antagandet att det nått Öland från Danmark och inte från Öster-götland (Göransson 1985b s. 71 samt s. 78 not 22, 1991 s. 45). Som ett argu-ment har bl.a. anförts att den tekniska termen deld 'tegserie', som uppträder i Jyllandslagen, är vanlig på Öland. Sigurd Fries (1962 s. 39 ff.) menar dock att ordet snarast hör till de språkdrag som nått Öland från svealandskapen. Då Öland under tidig medeltid tycks ha stått under starkt inflytande från Östergöt-land, är det kanske troligast att tegskiftet nått ön via detta landskap.

Något senare än tegskiftet är enligt Sölve Göransson den geometriska reg-leringen av byarnas tomter. Den innebar att dessa lades ut i reglerade former, oftast bildande radbyar, där tomterna låg i samma ordning som tegarna i åker-delderna och där tomtbredderna var proportionerade mot gårdarnas ägoandelar i byn. Enligt Göransson (1985b s. 75) lånades dessa idéer till Sverige från Dan-mark i samband med kodifieringen av landskapslagarna. Bestämmelser om tomtreglering uppträder tidigast i Östgötalagen, där de enligt Göransson (1979 s. 78 f., 82) hör till ett sent inskott som tillkommit i slutfasen av redigeringsar-betet. Regelbundet utformade tomter har troligen förekommit i Östergötland mot 1200-talets slut. På Öland har de genomförts med en påfallande konse-kvens, troligen först vid 1300-talets mitt eller senare hälft. Några arkeologiskt daterade bytomtsregleringar finns dock inte, och det har påpekats att det må-hända vore naturligare att betrakta tomtregleringen som primär i förhållande till tegskiftet (Fallgren 2006 s. 172).

Kronologin för de här skisserade förändringarna — attungsvärderingen, teg-skiftet och tomtregleringen — är nog fortfarande osäker. Delvis utgår den från diplomatariska dateringar, dvs. dateringar utifrån skriftliga källor, som är på gränsen till värdelösa, när det gäller den tidiga medeltiden. Att attungen nämns i en öländsk kontext 1224 säger således inget om dess verkliga ålder på ön, då brevet i fråga (SD 1 s. 166) i själva verket är det näst äldsta bevarade diplom som rör öländska förhållanden. Lika bristfälligt vittnesbörd lämnar det brev från 1285 (SD 1 s. 655) som anförs som det äldsta kända intyget på systematisk jordmätning på ön, eftersom det också hör till de fåtaliga 1200-talskällor vi har

tillgång till. Det är mer korrekt att säga att såväl attungen som den systematiska jordmätningen finns på Öland, när de skriftliga källorna börjar sprida sitt ljus. Likaså är det tveksamt om det är möjligt att datera tomtregleringen utifrån Öst-götalagens slutliga redaktion. Det är visserligen sant att denna troligen ägde rum under 1200-talets sista år. Men den skrivna lagen är sannolikt en skapelse av Bengt Magnusson som blev lagman på 1260-talet och som troligen redan tidigt påbörjade detta arbete. Det är också tänkbart att han byggde på en sedan tidigare nedtecknad lag (Ståhle i KL 21 sp. 50 ff.). När det gäller tomtreglering-en kan man hoppas att arkeologiska undersökningar ska kunna ge tomtreglering-en fastare grund för dateringen.

Dubbelbyar

Namnpar av typen Norra och Södra Näsby eller Stora och Lilla Dalby är van-liga på södra Öland, där man räknar minst 15 fall. Dylika adjektivattribut, som vanligen står framför det egentliga namnet, kallas med en fackterm reciproke-rande leder (JOrgensen 1977 s. 11), men jag har i detta arbete valt att använda den mer genomskinliga termen särskiljande leder. De särskiljande lederna fö-refaller länge inte ha utgjort en fast del av namnet. Detta framgår dels av att samma namnpar kan uppträda med olika särskiljande leder, dels av att dessa ömsom har kunnat vara framförställda, ömsom efterställda. Ett tydligt exempel på det förstnämnda ger Övra och Nedra Ålebäck i Gårdby och Sandby socknar, som också uppträder med de särskiljande lederna Stora och Lilla samt Norra och Södra. Nedra Ålebäck kallas dessutom några gånger Yttra Ålebäck.

Man kan skilja mellan två typer av namnpar. Den ena typen utgörs av såda-na par som avser två helt åtskilda byar, ibland i olika socksåda-nar, vilka inte har något bebyggelsehistoriskt samband med varandra. Exempel på ett sådant namnpar är Mörbylånga, Mörbylånga sn, och Mörbylilla, Ventlinge sn. Denna typ motsvarar typ C i Bent Jorgensens (1977) stora studie av reciprokerande namn i Danmark. Den andra och på södra Öland dominerande typen utgörs av två byar som gränsar till varandra. Där måste man utgå från att de har ett ge-mensamt förflutet, även om det i de allra flesta fall rör sig om fullt självständi-ga byar i historisk tid. De bebyggelser som dylika namnpar betecknar kallas i det följande dubbelbyar och motsvarar JOrgensens typ B. Jorgensen räknar också med en tredje reciprokeringstyp, typ A, som avser »de reciprokeringer, der beror på underinddeling af samme bebyggelse» (JOrgensen a.a. s. 25). Den-na typ kan på södra Öland vara representerad av Bredinge i Kastlösa sn, som tidigare var uppdelad på Norra och Södra Bredinge med en gräns som synes gå rakt genom den reglerade bytomten.

Själva uppkomsten av dubbelbyarna är inte självklar. Mest närliggande är kanske att betrakta den ena byn som en utflyttning från den andra. Möjligen ser man spår av en sådan process i namnparet —> Norra och Södra Sandby, Sandby sn, där det Sandbytorp som omtalas 1514 eventuellt kan avse Södra Sandby. Detta skulle i så fall kunna tolkas som att Södra Sandby äldst var en torp-be-

byggelse till (Norra) Sandby. Paralleller till ett sådant förlopp finns i Danmark, där t.ex. namnparet Lille Salby — Store Salby i Hojelse sn tidigare motsvarades av Salbytorp och Gammel Salby (Jorgensen a.a. s. 433). Är Sandby-fallet rep-resentativt skulle det innebära att uppkomsten av dubbelbyarna hänger nära samman med uppkomsten av torp-bebyggelserna. Ett argument för detta kan möjligen vara att torp-byar på Öland aldrig uppträder som dubbelbyar — sådana är dock kända från andra håll, t.ex. Skåne. Ett memento är att belägget för Sandbytorp är sent och att Södra Sandby redan 1458 omtalas som swndersand-by, varför man i så fall får tänka sig att de båda namnen existerat parallellt un-der senmedeltiden; jfr också Göransson 1999b s. 94 som uppfattar formen Sandbytorp annorlunda.

Ett samband av annat slag mellan de reciprokerande namnparen och torp-bebyggelsernas uppkomst har tidigare föreslagits av Sven Dahl (1942, jfr Jorgensen a.a. s. 437 f.). Dahl menar att etablerandet av yngre bebyggelser, i första hand sådana med torp-namn, har haft en splittrande inverkan på de äldre, mer lösligt organiserade byarna, något som lett till ett behov av särskiljande le-der i namnen på de äldre bydelarna. En annan hypotes har lanserats av Johan Berg utifrån en analys av byn Sjögestad i Vreta klosters sn i Östergötland, där bebyggelsen är fördelad på två holmar, dvs. bydelar (Berg 2003 s. 100 ff.). Berg tänker sig att uppdelningen har sitt ursprung i ett system med storgård och underlydande landboby. Den ena holmen är den gamla landbobyn, medan den andra har sitt ursprung i storgården, vilken lagts ner och delats upp på fyra jämnstora gårdar. Paralleller till detta skulle kunna finnas i t.ex. —> Össby i Gräsgårds sn, som är uppdelad i två delar benämnda Överbyn och Nederbyn. En gård i Överbyn — som på den äldsta kartan över byn (LMV G 1:10-11, 16412) kallas Lille Össby — utmärker sig genom att ligga lite för sig och inte ingå i byns tegskifte, fig. 4. Enligt en utredning av Sölve Göransson (2007-10-30), som ställts till mitt förfogande, var Lilla Össby identisk med den från Vadstena klosters jordeböcker omtalade Klostergården, där klostrets om-bud bodde vid sina besök (D 11 f. 160 v.) och vars jord inte var attungsvärde-rad. Han fortsätter:

Då samma jordkomplex bortskänks av hertigarna Erik och Valdemar 1315 kallas det dels »curia nostra» (26/6) och dels »bona sua» (22/7). Bakom denna dualism menar jag att man kan ana dels den attungsvärderade byn (»bona») och dels huvudgården (»curia»). »Bona» i det ena diplomet kan i och för sig ha inkluderat också huvudgår-den, liksom »curia» kan ha använts som ett »pars pro toto» för hela ägoinnehavet. Huvudgården har legat utanför bygemenskapen med dess landbogårdar och torde ha etablerats på utmarken som ett förvaltar-/bryteboställe, alltså redan under den »kungliga» tiden, och fortbestått som klosterbudets bostad under Vadstenatiden för att efter 1500-talets reduktion av kyrkliga gods fungera som ett vanligt kronohem-man och på 1600-talet möta oss under namnet Lilla Össby.

Det är inte otänkbart att namnet Össby ursprungligen avsett den attungsvärde-rade byn, som ju låg öster om huvudgården. Bebyggelsen har i så fall haft ett

Den geometriska jordeboken G 1 upprättades åren 1639-41 av lantmätaren Ambjöm Larsson. För enkelhets skull dateras den i det följande genomgående till 1641.

Fig. 4. Utsnitt av den äldsta kartan över Össby (G 1: 10-11, 1641). Litt. A markerar den gamla land-bobyn nere vid havet. Nr 1 är Nor-regården och nr 2, strax söder därom, är Klostergärden eller Lilla Össby. De tätskrafferade områdena är åkermark.

äldre namn som gått förlorat. Förhållandena påminner också om dem i —> Hol-metorp i Algutsrums sn, där Hovgården intar en liknande position som Lilla Össby, fig. 17. I motsats till Lilla Össby ingår dock Hovgården i byns tegskifte. Avgörande för bedömningen av dubbelbyarnas uppkomst är deras ålder. I skriftliga källor kan de beläggas redan från 1200- och 1300-talen. År 1285 om-talas Kiirkio Otenby (Kyrk-Ottenby, se —> Ottenby, Ås sn) och 1381 mxsby nOrra (Norra Näsby, Sandby sn). I många fall är dock själva namnen belagda något hundratal år innan de särskiljande lederna uppträder, vilket då sker först på 1400- eller 1500-talet — i något fall först på 1600-talet. Man kunde möjligen se dylika fall som tecken på att många dubbelbyar uppkommit genom bydel-ningar först under senmedeltiden. Frågan är dock om beläggen tillåter en sådan tolkning. Ett belysande fall är Stora och Lilla Brunneby i Stenåsa sn. Här före-faller det som om kyrkbyn Stenåsa är avsöndrad från Lilla Brunneby, och ef-tersom socknen — som fått namn av kyrkbyn — är belagd under sitt nuvarande namn 1319, innebär det att uppdelningen av Brunneby måste ha varit ett fak-tum redan vid denna tidpunkt, se vidare —> Brunneby, Stora och Lilla, Stenåsa sn. Brunneby omtalas dock utan särskiljande led i fyra medeltida belägg, och först i jordeboken 1539 uppträder formerna Norre bröndeby och Södre brönneby. Det är i fallet Brunneby tydligt att de skriftliga beläggen inte åter-

speglar tidpunkten för uppdelningen av bebyggelsen på två enheter. Det är möjligt att det främst var i kamerala sammanhang som dubbelbyama definie-rades som från varandra fristående enheter. En genomgång av tretton kända dubbelbyar på södra Öland visar att de särskiljande lederna i sju fall först upp-träder i kamerala sammanhang, antingen i kronans kamerala eller geometriska jordeböcker eller i Vadstena klosters jordeböcker.

Ett tecken på hög ålder för dubbelbyarna kan också vara att sockengränser i flera fall skiljer dylika byar från varandra. Medan Stora Frö hör till Vickleby sn, hör Lilla Frö till Resmo sn. Övra Västerstad ligger i Kastlösa sn men Nedra Västerstad i Smedby sn. Exemplen kan flerfaldigas. På Jylland i Danmark har H. V. Gregersen (1991) kunnat visa att dylika fall beror på att dubbelbyarna hört till senare försvunna socknar, men denna möjlighet föreligger knappast på Öland. I stället skulle förhållandet kunna tyda på att dubbelbyarna varit etable-rade som självständiga bebyggelser redan innan sockenindelningen ägde rum (jfr Göransson 1982 s. 105). Det bör dock framhållas att sockenanslutningen på Öland verkar ha skett på hemmansnivå och inte bynivå, vilket framgår av att sockengränser ibland skär rakt genom byarna. Sådana egenheter bör hänga samman med ägoförhållanden under sockenbildningsprocessen.

Således finns tecken på att dubbelbyarnas uppkomst i somliga fall kan ligga långt tillbaka i tiden, och man kan inte utesluta att vissa bebyggelser redan i samband med tomtregleringen organiserats i två skilda byar. Dubbelbyarnas uppkomst skulle då hänga samman med den jordvärdering i attungar som äger rum under tidig medeltid. En drivande kraft kan därvid ha varit den strävan ef-ter jämnstora byar som kan skönjas bakom denna värdering (Göransson 1982 s. 102 ff.). Var den äldre bebyggelsen för omfattande kan man ha valt att för-dela den på två olika byar. Liknande tankegångar har framförts angående upp-komsten av dubbelbyar i Östergötland (Helmfrid 1962 s. 154 f., jfr Borna Ahl-kvist & Tollin 1994 s. 39 och där anf. litt.).

1700-talets nyhemman

De byar som uppträder i 1500-talets jordeböcker är i stort sett desamma som möter i våra dagar. Under 1600-talet och det tidiga 1700-talet var Öland hårt drabbat av krig och epidemier. Många hemman lades öde och någon expansion av bebyggelsen var inte aktuell. Det förbud mot hemmansklyvningar som in-fördes under Gustav Vasas tid ägde också bestånd in på 1600-talet. Från mitten av 1700-talet öppnade dock den ökande folkmängden och ett liberalare synsätt dörren för nyetableringar på Öland. Under seklets mitt och andra hälft upptogs ett antal nybyggen som kallades nyhemman. I nuvarande Mörbylånga kommun var dessa fjorton till antalet, se tabell 1. Flertalet har levt vidare och t.o.m. ut-vecklats till byar, men några, såsom Penåsa i Kastlösa sn, Dröstorp i Sandby sn och Kristineborg i Segerstads sn, låg på alltför mager mark för att kunna överleva i längden. Den sistnämnda gården var för övrigt anlagd med hustom-ten inne i Träbyborg, se fig. 41. Nyhemmanen övertog vanligen äldre ägo- och

naturnamn, vilket är det vanliga för nya bebyggelser. I ett par intressanta fall försökte man introducera nya namn — Ulricedal och Göransborg — men dessa konkurrerades så småningom ut av äldre, redan etablerade namn på platserna: Porskärr och Saxnäs. Det enda nyskapade namn som ägt bestånd är Rosenborg i Algutsrums sn.

Tabell 1. Nyhemman i Mörbylånga kommun.

Namn Socken Ursprungligt namn Karteringsår

Buserum Torslunda sn 1777 Dröstorp Sandby sn 1777 Kristineborg Segerstads sn 1793 Linsänkan Glömminge sn 1817 Lundtorp Torslunda sn 1777 Löt Gräsgårds sn 1777 Penåsa Kastlösa sn 1777 Pilekulla S. Möckleby sn 1777

Porskärr Algutsrums sn Ulricedal 1769

Rosenborg Algutsrums sn 1777

Röhälla Glömminge sn 1764

Saxnäs Algutsrums sn Göransborg 1763

Smedsgärde Gårdby sn 1777

Äpplerum Torslunda sn 1777

Österskog Glömminge sn —

Utvecklingen under nyare tid

Under 1800-talet skedde en snabb tillväxt av befolkningen, framför allt av den obesuttna delen som bodde på malmarna. Det är ingen överdrift att säga att ön fick en befolkning som var större än den kunde bära, och missväxtåren på 1860-talet blev den tändande gnistan för en massutvandring till Amerika; mel-lan 1880 och 1930 emigrerade över 18 000 ölänningar och öns folkmängd sjönk drastiskt (Höjfors Hong 1986 s 73 f.).

Industrialiseringen berörde bara marginellt södra Öland. Viktigast ur ett his-toriskt perspektiv är Degerhamn med industriella traditioner sedan 1700-talet. Degerhamn kan under 1900-talet karakteriseras som ett brukssamhälle. Upp-teckningar från tiden omkring 1930 visar att det i arbetarmiljön här utvecklades ett delvis eget ortnamnsskick med informella namn som Degis 'Degerhamn' och Kulan 'Mörbylånga'.

Jordbruket är än idag synnerligen livskraftigt på södra Öland, men andelen av befolkningen som det sysselsätter har minskat drastiskt. Merparten av invå-narna i Mörbylånga kommun bor idag i tätorterna Färjestaden och Mör-bylånga, varav den förstnämnda snarast kan karakteriseras som en förort till Kalmar. Samtidigt bebos nu många malmstugor och avstyckade gårdar på landsbygden av personer som inte är uppvuxna på ön. För ortnamnens del har

detta lett till att namnbrukarkretsama ofta blivit större, men då många av namn-brukarna saknar kontakt med äldre språkbruk får vägskyltar och kartor en allt större roll för namntraderingen.

2. Öländskt språk

Öländskan

Liksom på de flesta håll i Sverige har de gamla dialekterna på Öland slätats ut, och man talar idag oftast ett regionalt färgat riksspråk. Det som i det följande sägs om öländskt språk rör därför delvis historiska förhållanden, även om det än idag finns personer på Öland som bevarar gamla dialektdrag i sitt tal.

För en allmän översikt över öländska dialekter hänvisas till Pamp 1978 s. 61 if. och NE art. Öland. Här ska endast nämnas ett par dialektdrag som är av betydelse för förståelsen av vissa ortnamnsuttal. Det ena är det som kanske är mest karakteristiskt för öländskan, nämligen bortfallet av obetonade ändelse-vokaler. Dessa vokaler har dock inte försvunnit spårlöst utan ersatts av en klyv-ning av föregående stavelses vokal, som har fått tvåtoppigt uttal. I stället för kasta heter det på genuin öländska kaast och i stället för gubbe säger man guub. Därav kommer ortnamnsuttal som bööl för Böle och kastlöös för Kastlösa. I uppteckningarna markeras sådant dubbeltoppigt uttal med en s.k. cirkumflex accent () över vokalen. En annan dialektal egenhet som har betydelse för ort-namnsuttalen är att förbindelsen -rd- övergår till /, vanligen s.k. tjockt 1 (4). Denna utveckling, som är mycket vanlig i svenska dialekter, förklarar uttal som gammeljääl för Gamlegärde och smessjääl för Smedsgärde. I dessa exem-pel har jag försökt återge uttalen med vanliga bokstäver. I de enskilda namnar-tiklarna används i stället ett särskilt fonetiskt alfabet, landsmålsalfabetet. En förklaring av de vanligaste tecknen i detta alfabet finns sist i boken.

Öländskans dialektgeografiska ställning är komplicerad. Språket har karak-teriserats som en mellansvensk dialekt men här möter också sydsvenska drag. Mest påfallande är dock de starka likheterna med dialekterna i norra delen av Kalmar län, Östergötland, Gotland och Mälarlandskapen (Fries 1962, WessM 1967 s. 30, Pamp 1978 s. 62 ff.). Ibland pekar sådana språkdrag direkt mot Mä-larlandskapens kustland, och detta område har betraktats som spridningscen-trum. I ordförrådet kan man peka på ord som träsk 'sjö', stummel 'stubbe' och tåtel 'ett slags gräs'. Bland språkdrag kan från norra Öland nämnas att de gam-la ljudförbindelserna Id och nd är bevarade (i ord som bild 'plogbill' och sond 'sand') och att bestämd form pluralis av starka neutrer ändats på -i (t.ex. fåri 'fåren') (Lindroth 1916b s. 40 f., 1926 s. 29 f., 1945 s. 24 ff., Mod&r 1946 s. 151 f., Fries a.a. s. 67 f.). Dessa samband norrut överlagras dock på mellersta Öland av språkdrag som i senare tid nått ön via de livliga förbindelserna med Kalmar och Möre. Resultatet har blivit att språket på den norra och den södra delen av ön stundtals uppvisar arkaiska drag, som på mellersta Öland undan-

trängts av novationer från Småland (Mod6er a.st.). Ett exempel är att g efter vo-kal uttalas j på mellersta delen av ön (skoj ' skog' , maaj 'mage', jfr också uttalet aljosåm 'Algutsrum') medan uttalet med g bevarats både norr och söder

där-om.

Kontakter åt norr, söder och väster

Kronologin för de från Småland kommande språkinfluenserna är av visst in-tresse ur ortnamnssynpunkt. Ivar Mo&er (1946 s. 159 ff.) kan visa att många av dem är mycket unga. Andra, som t.ex. det ovan omtalade utbytet av g mot j efter vokal, kan föras tillbaka åtminstone till 1700-talet. Samtidigt visar, menar Mod&r, ortnamnsmaterialet att språkliga nyheter sedan gammalt nått Öland från Smålandskusten. Som utslag av sådan påverkan räknar han ortnamnsty-perna torp, rum och måla (Mo&er a.a. s. 170 ff.). Av dessa är dock torp-nam-nen spridda över hela ön och väl integrerade i dess ortnamnsskick. Det är rim-ligt att torp-namnen, helt eller till väsentlig del, vunnit spridning på Öland ge-nom impulser utifrån. Men med tanke på öns vidsträckta kontaktnät åt norr och söder längs Östersjön är det långt ifrån självklart, eller ens särskilt troligt, att detta skett via Möre. Också namnen på -rum är väl integrerade i öländskt ort-namnsskick, och deras distribution verkar främst vara styrd av naturgeografis-ka förhållanden, se naturgeografis-kap. 5. Namntypen måste betraktas som inhemsk på Öland och kan inte tillskrivas influenser från Småland. Den tredje namntypen som Mo&er pekar på, namnen på -måla eller -måle, har bara ett fåtal representanter på Öland, vilka samtliga uppträder på mellersta delen av ön (se Mocker a.a. s. 134 fig. 3). Här tycks det vara befogat att tala om småländsk påverkan, och en-ligt gängse kronologi för måla-namnen skulle denna kunna föras tillbaka till medeltiden.

Gammalt småländskt inflytande märks sannolikt bakom ytterligare ett par namntyper. Den första är ryd som på Öland är representerad dels genom by-namnet —> Ryd i Glömminge sn, dels genom enstaka ägonamn på mellersta de-len av ön. Den andra är hult som möter i bynamnet —> Hult i Algutsrums sn och i enstaka ägonamn på öns mellersta del. Namn på -ryd och -hult är mycket van-liga i Småland men uppträder på Öland bara i några få fall och då främst i no-vationsområdet på mellersta delen av ön. Ryd är troligen det äldsta av dessa namn, kanske bildat under vikingatid (Fridell 1992 s. 203 ff.). Läget i periferin av ryd-namnens spridningsområde kan dock antyda en lägre ålder.

Under stora delar av järnåldern framstår Öland som en rik och tätbefolkad bygd, i vars skugga Möre snarast ger intryck av en »fattig kusin» (se t.ex. Blomkvist 2005 s. 303). Det är därför inte särskilt troligt att språk- och kul-turimpulser under denna tid nått Öland via Möre. Snarare har sådana förmed-lats över havet i kontaktnät runt Östersjön. Sigurd Fries (1962 s. 65 f., 69) me-nar att de språkdrag som föreme-nar det östliga svenska språkområdet i stor ut-sträckning spritts över vatten och inte steg för steg längs kusterna: »Bilden av norra Östersjön som ett innanhav med en samfärdsel som i många avseenden

förbundit dess kuster närmare med varandra än med inlandet, är i hög grad vä-sentlig för förståelsen av de uppsvenska språkdragens förekomst längs Göta-lands kust.» Fries tangerar här en gammal diskussion om Birka och Hedeby som spridningscentra för språkliga novationer under vikingatiden, en diskus-sion som under senare år har revitaliserats (se t.ex. Widmark 1994, Andersson 2002, Johansson 2002). Här är inte platsen att närmare behandla dessa frågor, men det står klart att Öland har befunnit sig mitt »i vägen» för de språkimpulser som rört sig längs Östersjöns kuster.

Under historisk tid blir dock rollerna mellan Möre och Öland så småningom de omvända. En viktig faktor i sammanhanget är säkerligen uppkomsten av Kalmar, som ju under större delen av den historiska perioden fungerat som Ölands »stad» — Borgholm anlades först 1816. Som framgått ovan tyder ort-namnen på att en småländsk påverkan gjort sig gällande på ön från medeltiden och framåt. Denna påverkan har förmedlats dels genom kontakter med Kalmar och smålandskusten, dels genom inflyttning av smålänningar till ön. Om in-flyttningen ägt rum redan under medeltiden är inte känt, men för den delen inte otänkbart. Under efterreformatorisk tid är en inte obetydlig invandring från Småland belagd. Många av de hemman som lades öde efter pesten 1710-11 återupptogs av smålänningar, och till Ottenby kom under samma århundrade småländska torpare (Barchaeus s. 64, Ahlqvist 1 s. 245, Modker 1946 s. 169, Landin 1949 s. 110).

Bakom det småländska inflytandet framträder dock ett språk och ett ort-namnsskick med starka band norröver. Det står klart att Öland sedan gammalt varit en del av det östliga språk- och kulturområde som sträckt sig från de mel-lannorrländska kustlandskapen i norr, över Mälardalen och Östergötland ner till Tjust och vidare längs Östersjökusten till åtminstone Möre och Öland (Sahlgren 1920, Bandle 1997, Vikstrand 2001 s. 188 f.). En lång rad syd-öländska ortnamn av hög ålder, såsom t.ex. Frö, Hammarby, Mysinge och Mörby, tyder på kulturella band norrut med Östergötland och Mälarlandska-pen. De öländska namnen på -stad uppvisar i flera fall egenheter som tydligt pekar på samband med Östergötland (se —> Hulterstad, Hulterstads sn, och —> Lenstad, Torslunda sn). Av by-namnen med mer ovanliga förleder har en hel rad direkta paralleller i detta landskap eller längs smålandskusten (Beteby, Dörby, Kvinneby, Vickleby). Namnen på -säter, som på Öland förekommer som både bebyggelsenamn och ägonamn, är också en tydlig indikator på sam-band norrut och inte minst med Östergötland (Fries 1962 s. 47 ff., 54 f.). Sär-skilt viktigt är dock det sakrala ortnamnet —> Ullevi i Gårdby sn. Ullevi-nam-nen hör till en grupp namn som utgör markörer för det östliga svenska kultur-området. De signalerar en ideologisk gemenskap som gör det befogat att tala om inte bara språkliga samband utan om en i djupare mening kulturell gemen-skap, där dyrkan av guden Ull vid helgedomar som benämnts vi varit en sam-manbindande faktor (Vikstrand 2001 s. 188 f.). Denna bild av ideologisk ge-menskap understryks ytterligare av de båda sakrala /unda-namnen Frösslunda och Torslunda. Efterleden -lund(a) uppträder i sakrala ortnamn över hela

Fig. 5. De svenska och själländ-ska namnen på -lösa. Ur:

Sahl-, gren 1925 s. 117.

Skandinavien, men särskilt vanlig är den i Mälarlandskapen och då främst i Uppland. Bland dessa namn är dessutom Torslunda och Fröslunda de som fö-rekommer oftast (Vikstrand a.a. s. 62, 147 ff., 274 f.). I Wulfstans reseskildring från slutet av 800-talet (se kap. 3) sägs att Öland och Möre hör till svearna. Hans formulering kan givetvis problematiseras (se Vikstrand 1993 s. 68 ff., Anglert 2001 s. 511), men det står hur som helst klart att Öland för en utländsk resenär vid denna tid uppfattades som en del av svearnas maktområde. Här handlar det säkerligen om politiska förhållanden (Andersson 2006a s. 5 f.). Wulfstans reseberättelse är en samtida källa som måste tillskrivas stort källvär-de. Vårdkasnamnen på böte visar att det mellansvenska kustvaktsystemet om-fattat Öland (Hellberg 1979a s. 139 ff.) och namnet —> Eriksöre i Torslunda sn antyder urgamla förbindelser med sveakonungen. Under 1000-talet framträder genom runinskrifterna en överklass som uppenbarligen hämtat förebilder från Mellansverige. Både språkligt och stilistiskt uppvisar de vikingatida runin-skrifterna på Öland och i Möre ett starkt släktskap med de uppsvenska (Palm 1988, Williams 1993, Blomkvist 2005 s. 306). Går man in i historisk tid står det klart att den svenske kungen redan under 1100-talet disponerade stora gods på södra Öland, se —> Svibo, Ventlinge sn. I den tidiga danska historieskriv-ningen är Öland också en självklar del av Sverige. Enligt Saxo (s. 749) ska t.ex. den danske ärkebiskopen Absalon och prins Kristoffer på 1100-talet ha låtit bli att härja på Öland med motiveringen att ölänningarna visserligen var svenskar men ändå kristna.

Öland är således i språkligt och kulturellt avseende och i ett historiskt pers-pektiv snarast att betrakta som en del av Mellansverige. Med sitt utsatta läge vid Kalmarsund och den gamla riksgränsen har dock ön varit utsatt för såväl fredliga som krigiska aktioner från andra makter i södra Östersjöområdet — danskar, vender och balter. Det finns också i ortnamnsskicket en underström av sydliga influenser. Det tydligaste exemplet är namnet Skärlöv som hör till den stora, sydskandinaviska namntypen -löv/-lev, se vidare kap. 5. Även lösa-namnen kan höra till de sydskandinaviska dragen i namnskicket. Denna namn-typ är visserligen också rikligt representerad i Östergötland och Mälardalen

liksom på Gotland, fig. 5, men den distinkta och täta förekomsten av

lösa-namn på Öland och i Möre kan tolkas som tecken på sydskandinavisk fjärrpå-verkan. Även enskilda namn med paralleller i Skåne, t.ex. Kastlösa, tyder på förbindelser söder ut. Tillsammans med några andra namn med företrädesvis

sydliga motsvarigheter, t.ex. Gettlinge och Bläsinge skulle dessa möjligen

kunna utgöra ett sydskandinaviskt substrat. Detta skulle då ha överlagrats av de mellansvenska namnen, vilka åtminstone till en del har en något yngre prä-gel. En sådan kronologisk skiktning av namnmaterialet måste dock tills vidare betraktas som mycket hypotetisk. De olika tendenserna kan också förklaras med att Öland hade nära förbindelser med flera olika kulturområden (Hojlund Nielsen 1991, Näsman 1998 s. 6).

3. Namnet

Öland

och namnen på moten

Namnet Öland omnämns första gången i Wulfstans berömda resebeskrivning från slutet av 800-talet. Wulfstan reste frän den danska vikingastaden Hedeby öster ut till Truso i nuvarande Polen. Efter att ha passerat Bornholm, som enligt Wulfstan hade en egen konung, hade han på babords sida Blekinge, Möre, Öland och Gotland. Dessa land, skriver han, hörde till svearna (Blecingaeg &

Meore & Eowland & Gotland on beecbord, bas land hyran to Sweon, Ottar og

Wulfstan s. 25). Wulfstans berättelse är skriven på fornengelska och även nam-nen har anpassats till detta språk. I medeltida källor omtalas Öland första

gång-en i ett påvebrev från 1178 (SD 1 s. 99) i dgång-en latinska formgång-en in Olandia 'på

Öland'. Brevet är endast bevarat i avskrift, men identiska eller nära identiska namnformer möter i en rad medeltidsbrev avfattade på latin — i ett originalbrev tidigast 1266 (23/2 Vreta RAp, SD 1 s. 379) — som ju var det vanliga brevsprå-ket under tidig medeltid. Tidiga belägg för namnet i en latinsk kontext möter också i Saxos Gesta Danorum ('Danernas historia' eller 'Danernas bedrifter') från omkr. 1200. Där berättas bl.a. om den danske ärkebiskopen Absalons här-tåg mot de hedniska vendema, som uppehöll sig i Kalmarsund och på Öland. Samma händelser omtalas i den isländska Knytlingasagan från 1200-talets se-nare del, där namnet Öland uppträder i den västnordiska formen Eyland (til Ey-lands) (s. 276). I västnordisk form möter namnet också i Den stora sagan om

gången namnet Öland nämns i en text på svenska tycks vara i Magnus Eriks-sons landslag från omkr. 1350 (Oland, Olande SSGL 10 s. 5, 22). Äldsta origi-nalbelägget på svenska finns i ett diplom utfärdat den 6 mars 1358 i Helsing-borg av drotsen Nils Turesson. Där skrivs namnet (i) olande (6/3 HelsingHelsing-borg RAp, SD 7 s. 18), vilket är den regelmässiga fornsvenska dativformen.

Namnet Öland innehåller sannolikt det fornsvenska ordet eiland 'ö', mot-svarande fornvästnordiskans eyland med samma betydelse, jfr engelskans is-land 'ö', som etymologiskt sett är samma ord. Man får tänka sig att namnet ur-sprungligen är myntat av ölänningarnas närmaste grannar, dvs, befolkningen på smålandskusten och då kanske särskilt i Möre. För dem var Öland ön fram-för andra och kunde omtalas som ön utan att någon preciserande fram-förled behöv-des. Man kan jämföra med att Smålandskusten ur ett öländskt perspektiv har kallats Sidlandet (Areen 1924 s. 16, 38), dvs. 'landet vid sidan'. Senare har Öland kunnat uppfattas som en sammansättning av ö och land 'land, land-skap', och det har därigenom kunnat inordnas i det välbekanta mönstret av landskapsnamn sammansatta med land, såsom t.ex. Småland (som dock ur-sprungligen är pluralt), Södermanland och Gotland. Mindre troligt är att nam-net Öland redan från början är en sammansättning av ö och land 'land, land-skap', dvs, en primär namnbildning. Bland flera argument kan nämnas att den gamla och genuina inbyggarbeteckningen på ölandsborna var öningar (ur-sprungligen *Oningiar), som egentligen bara betyder 'öbor' (Moberg 1984 s. 107, Hellberg 1987 s. 69 f., Nyman 2002 s. 588). Inbyggarbeteckningen är väl betygad i medeltida källor (Söderwall 2 s. 1175, suppl. 1145). Ett tidigt vittnes-börd lämnar det åländska bynamnet Önningby 'öningarnas by', som visar att ölänningar deltagit i den medeltida svenska kolonisationen av Åland (Hellberg a.st.). Ett annat finns i en tulltaxa från 1220-talets Liibeck som jämte svear och gutar upptar öningar (Oningus HUB 1 nr 223 s. 69), vilka vid denna tid måste ha bedrivit handel med den nordtyska hansestaden. Vid sidan av öningar upp-träder redan under medeltiden den nu gängse inbyggarbeteckningen ölänning-ar (Söderwall 2 s. 1172, suppl. s. 1144 f.). Den är dock känd endast från svea-ländska källor och är troligen bildad i detta område i analogi med andra in-byggarbeteckningar såsom smålänningar, upplänningar etc. Det bör noteras att ölänningar i äldre språkbruk vanligen avsåg ölandshästar.

Inom ön skilde man på östledare och västledare, liksom mellan norrledare och sörledare, dvs, personer från östra, västra, norra och södra delen av ön. Dessa inbyggarbeteckningar innehåller i efterleden ordet led 'håll, riktning' och är nära besläktade med det skånska Österlen, vars senare led innehåller be-stämd form av detta ord (Hallberg 1985 s. 12 f., SOL art. Österlen)?

Öland var under medeltiden indelat i två mot, benämnda Södra och Norra motet (j sOdra motet, j nOrra motit 1479 D 9 f. 9 v., 10 v.). Södra motet svarade ungefär mot Mörbylånga kommun och Norra motet ungefär mot Borgholms

len på lågtyska avfattad bekräftelse på staden Colbergs privilegier i Stockholm, utfärdad av Sten Sture 1495, omtalas Öland som Olad edder Vindlandt (STb 2:3 s. 240 f.). Möjligen kan *Vindland vara ett äldre, tyskt namn på Öland.

kommun. Motindelningen framträder första gången i hertiginnan Ingeborgs bestämmelser om allmogens olika avgifter till prästerskapet från 1346 (SD 5 s. 619 ff.). Där sammanhålls socknarna på ön i två grupper, dock utan att dessa kallas mot. Från 1430-talet finns några brev till den norra sockengruppens prästerskap där området kallas aquilonarislborientalis prepositura Olandia el-ler aquilonaris synodus Olandia (UUB C 19 f. 230 v.-232 r. avskr.; SMR nr 239). Det sistnämnda kan uppfattas som en förlaga för den svenska benäm-ningen Norra motet. I de källor vi har kännedom om uppträder motindelbenäm-ningen först i kyrkliga sammanhang. Den har därför antagits vara från början rent kyrklig, för att mot medeltidens slut börja användas även för icke-kyrkliga än-damål (Göransson 1982 s. 108 ff., DMS 4:3 s. 34). Antagandet är rimligt efter-som det inte finns några belägg för att moten spelat någon roll efter-som tingsdistrikt e.d. tidigare under medeltiden. Ordet mot 'möte, sammankomst av människor' är visserligen ålderdomligt. Det har diskuterats av Olof Holm (2000 s. 73 ff.) i samband med det jämtländska marknadsnamnet Jamtamot. Holm menar att mot har haft en »mer eller mindre specialiserad merkantil innebörd» och att det redan under medeltiden successivt ersatts av lånordet marknad. Namnet Jam-tamot — som i sig förutsätter förekomsten av även andra mot — betraktar han som en relikt. Termen mot har dock även använts i kyrkliga sammanhang, när-mast som en motsvarighet till latinets synodus. Beteckningen prwsta mot an-vändes i fornsvenskan framför allt om diocesansynoder eller prästmöten, dvs. ett slags institutionaliserade möten mellan biskop och prästerskap inom ett stift. Den latinska beteckningen för dessa möten var synodus (Kroon 1948 s. 31). I de ovan anförda öländska källorna används dock synodus om en under-avdelning till prosteriet, en grupp socknar, vilkas präster kallades till möten av ett slag som föreskrevs i stiftsstatuterna (Schiick 1959 s. 230 f.). Innebörden framgår tydligt av att breven innehåller kallelser till dylika möten. Den 27 maj 1435 kallar t.ex. biskopen det norra motet (borientalis prepositure Olandie) till möte vid Löts kyrka nästföljande år (UUB C 19 f. 231 r., SMR nr 239). Dessa prästmöten utgör av allt att döma grunden för den öländska motindelningen. Det är därvid tänkbart att Norra och Södra motet är att uppfatta som redukt-bildningar av *Norra och *Sudhra prcestamotit.

Huruvida Öland haft en tingsförsamling överordnad häradet är inte känt. I en stadga utfärdad av Magnus Ladulås 1281 (SD 1 s. 591 ff.) omtalas att Öland har en egen lagman, från vilken man dock kunde vidareföra sin talan till östgö-talagmannen eller konungen (se Göransson 2003 s. 98). Från senmedeltiden är några få öländska landsting kända, samlade på växlande platser (Schiick 1953 s. 7). Eventuellt har landets handlingar förvarats i Köpings kyrka på 1400-talet (Schilck 1959 s. 230), vilket förefaller rimligt, då Köping framstår som ett medeltida centrum på ön. Söker man ett centrum på den södra delen av Öland kan man möjligen överväga Resmo, där en stor, romansk stenkyrka uppfördes redan i början av 1100-talet (Boström 1996). Det enda kända lagmanstinget i Södra motet hölls år 1473 i Gynge, grannby till kyrkbyn i Resmo sn (1473 23/ 11 Gynge UUBp). 1 sammanhanget kan man också peka på det egendomliga

ägonamnet Fyrtingsspjellen som uppträder jämte Ringsåkern och Lundsåkern på en karta över Gynge från 1791 (LMV G 80-4:3). Förleden i Fyrtingsspjel-len skulle möjligen kunna innehålla ett tingsnamn *Fyrting(en), och Rings-åkern kan associeras med det fornsvenska laguttrycket a ting oc a ring, där ring torde syfta på den avgränsade yta där rättsförhandlingarna hölls och den särskilda tingsfriden rådde (Holmgren 1929).

4. Häradsindelningen och häradsnamnen i Södra motet

Den ursprungliga häradsindelningen på Öland är mycket systematiskt genom-förd. Sölve Göransson (1971 1:2 if., 1982 s. 102 if.) har visat att häraderna, åt-minstone på södra och mellersta Öland till skillnad från förhållandena på norra delen av ön, troligen är aritmetiskt uppbyggda utifrån jordens värdering i attungar. De ursprungliga häraderna förefaller att ha utgjorts av enheter på 80 attungar, men genom senare sammanslagningar har detta värde ibland för-dubblats eller treför-dubblats. Häradsindelningen skulle således här basera sig på attungsindelningen och vara yngre än denna. Vid häradsindelningen förefaller man ha utgått från en gammal och välkänd gränsmarkering — Ingefreds sten — belägen ca 1,5 km sydöst om Torslunda kyrka (Hellberg 1986 s. 27 f.). Längre söderut kan Tingstads flisor ha spelat en liknande roll, se vidare Borbo härad nedan. Det har framhållits att den storskaliga planering som häradsindelningen förutsätter tyder på att ön erövrats med våld och tvingats till underkastelse (Fallgren 2006 s. 175). Detta är möjligt men inte nödvändigt. Vad den antyder är dock att häradsindelningen införts vid en bestämd tid och att den lagts ovan-på bygden som enhetligt mönster av en centralmakt.

Det primära syftet med denna häradsindelning har varit att skapa en effektiv organisation för ledungen (Göransson 1982 s. 104 f., Hellberg a.st.). Huruvida de första häraderna kommit att tjäna som tingsdistrikt är mer oklart. Det råder en påfallande brist på överensstämmelse mellan kända tingsplatser och de stäl-len som av häradsnamnen utpekas som häradernas huvudorter, jfr Algutsrums härad och Borbo härad nedan. Detta förefaller hänga samman med att de ur-sprungliga häraderna tidigt slagits ihop till större enheter, och de kända tings-platserna verkar snarast relatera sig till dessa nya storhärader. I det följande kommer jag dock att utgå från att varje härad enligt vanligt mönster hade en tingsplats.

Man kan skilja mellan primära och sekundära häradsnamn (Andersson 1965 s. 12 ff., 1982 s. 58 f.). Primära häradsnamn är sådana som redan från början innehåller ordet härad som en fast beståndsdel, t.ex. Borbo härad. De är såle-des bildade direkt för häradet. Sekundära häradsnamn är namn som ursprung-ligen avsett områden — bygder— vilka senare inordnats som distrikt i häradsin-delningen. Ordet härad är från början inte en fast beståndsdel i dessa namn. Exempel på sekundära häradsnamn är t.ex. Möre och Tjust (senare uppdelade på två härader vardera). På Öland är endast primära häradsnamn representera-

de (Andersson 1965 s. 69). Dessa kan i sin tur indelas i två huvudtyper: dels sådana som innehåller namnet på häradets tingsplats eller huvudort i genitiv + härad, dels sådana som innehåller en inbyggarbeteckning i genitiv pluralis + härad (Andersson 1982s. 58 f.). De sydöländska häradsnamnen tycks vanligen från början ha hört till den andra typen, dvs, de har innehållit en inbyggarbe-teckning bildad till namnet på häradets huvudort. En karta som visar häradsin-delningen på södra Öland finns på pärmens insida.

Algutsrums härad

Parochia Aasgudzrwm prouincia 1447-53 D 11 f. 161 v. (Larsson 1971 s. 75), j

al-gudhzrum hxredhx 1463 28/8 Köping RAp, j algudzruma hxradh 1463 1/11 Bergi-anska avskriftssaml. 6 s. 514 avskr. mitten av 1700-talet, Algutzrum häradh 1530 Rkb

3 f. 85 v. (HH 11 s. 100), Algudtzrum hereth 1535 ghj, Algusrum herede, Algudtzrvm

herade 1539 jb, i ... Algutzrum herrede 1541 GFR 13 s. 284, Algudtzrvm herade 1542 jb, till ... Algutsrums härede 1540[-41] Almquist 1917-23:3 s. 158, Algutzrums häre-der 1544 Almquist 1917-23:3 s. 194, Algutzrum härede 1634 Rhezelius Fe 2 f. 2 v. Algutsrums härad omfattade under 1500-talet socknarna Algutsrum, Glöm-minge, Torslunda, Vickleby samt byarna Kleva och Berg i Resmo sn. Kalkstad och Lenstad i Torslunda sn hörde dock ej till häradet, ej heller Stora Frö i Vick-leby sn (DMS 4:3 s. 171). I samband med att Hulterstads härad upplöstes om-kring 1720, fördes resten av Resmo sn och Mörbylånga sn till Algutsrums hä-rad.

Häradsnamnet hänger givetvis nära samman med socken- och bynamnet

Algutsrum, äldre Asgutsrum (se —> Algutsrum, Algutsrums sn). Den under

senmedeltid och 1500-talets första hälft vanliga formen Algutsrum hceradh

kan vara en reducerad form av ett *Algutsruma hceradh, där förleden

inne-håller en inbyggarbeteckning på -a bildad till bynamnet. Man kan jämföra

med skrivningar som j Aasgudhzrwma skoge 1447-53 (D 11 f. 161 v.) och

Allgwdtzromw soken omkr. 1500 C 37 f. 57 r. (Andersson 1965 s. 70 f.). Ännu i förteckningen över årliga räntan 1541 (jb) möter en form som Alzgudzruma

Sokn. Det rör sig således om ett primärt häradsnamn, troligen från början bildat

med en inbyggarbeteckning till namnet på häradets huvudort. Senare uppträder bynamnet i genitiv som förled (Algutsrums härede 1540[-41], se ovan).

Ortnamnen utpekar två tingsplatser i häradet, båda belägna i Torslunda sn.

Öster om Eriksöre by ligger på Stora Alvaret Tingstadbackarna och

Tingstads-kärr (ek 4G 5i). Storskifteskartan från 1790 (LMV G 93-5:4) upptar Södra

Tingsta Horfvan (Södra Tinstad horfvan), belägen i samma område, och redan

1760 uppträder i jordeboken en oskattlagd äng under namnformen tingsstad

ab). Dessa namn innehåller det gamla ordet för tingsplats — tingstad — och här finns åtminstone idag inga fornlämningar som kan ha dragit till sig icke histo-riska tingstraditioner. Namnens källvärde måste därför bedömas som högt.

Den andra förmodade tingsplatsen är enligt lokal tradition belägen på en flat åssträckning öster om Tävelsrum. Ägonamn som Tingstadskärret (ek 4G 5j)

och Tingstadshorvan (Tingstadshoilvan 1823 LMV G 93-17:2) stöder upp-fattningen. Tävelsrum är betygat som tingsplats från 1413 (SDns 2 s. 581), men då inte för Algutsrums härad utan för Möckleby och Gårbo härader. Brevets formulering wppa thceflesrum thinge tyder på att det rör sig om en etablerad tingsplats. Ting hölls i Tävelsrum på 1600-talet, men vid den tiden tycks tingen inte längre ha varit bundna till bestämda tingsplatser (Hofr&I 1949 s. 41, 44). En eller två gamla tingsplatser inom Algutsrums härad kan således lokaliseras med hjälp av ortnamnen. Ingen av dem är dock belägen i Algutsrum, som ge-nom häradsnamnet utpekas som häradets huvudort.

Borbo härad

j borbo hxraulhe 1393 10/10 Lunda ting RAp (SRP nr 2693), j boorbo hxredhe 1393 10/10 Lunda ting RAp [två olika brev] (SRP nr 2694), Broby hcerat 1447-53 D 11 f. 164 r. (Larsson 1971 s. 77), j borbohceradhe 1452 2/8 Vadstena RAp.

F.d. Borbo härad var beläget på Ölands västkust och omfattade Resmo, Mör-bylånga, Kastlösa och Smedby socknar samt byarna Gettlinge och Sörby i Söd-ra Möckleby sn. Möjligen hörde också StoSöd-ra Frö i Vickleby sn hit (DMS 4:3 s. 288). Häradet omtalas i Vadstena klosters äldsta kända jordebok (D 11, 1447-53) samt i två diplom från 1393 och ett från 1452, varav de tidigare är utfärdade på häradstinget.

Namnet hör till en grupp öländska häradsnamn som i förleden innehåller en inbyggarbeteckning på -boe bildad till ett bebyggelse- eller tingsplatsnamn (Andersson 1965 s. 71). I häradsnamnen står de i genitiv pluralis -boa, och för Borbo härad kan man rekonstruera en ursprunglig form *Borghboa hceradh 'borgbornas härad'. Till grund för detta kan ligga antingen bynamnet --> Bårby (av äldre Borgby) i Mörbylånga sn, eller ett tingsplatsnamn *Borg, snarast av-seende fornborgen Bårbyborg vid Bårby. Att Bårbyborg nyttjats som tingsplats stöds av att en avrättningsplats (Galgbacken ek 4G 2h) har legat ca 700 m söder om borgen. Här bör dock den reservationen göras att detta tycks ha varit avrätt-ningsplats för Södra motet i sen tid (Hofiin 1949 s. 49). Det är dock inte otro-ligt att denna plats, belägen på Ölands högsta punkt, redan tidigt kan ha brukats som avrättningsplats. Sådana förlades ofta till berg eller högt belägna ställen, och närheten till den ort som häradsnamnet utpekar som häradets mittpunkt kan sägas stödja ett sådant antagande. Liksom i Gräsgård kan alltså en fornborg — Bårbyborg — ha nyttjats för tingsmöten i Borbo härad. I de ovan nämnda bre-ven från 1393 kallas dock häradets ting för Lunda ting (a rcetthom thingxs stadh a lwndho thynge),4 vilket vanligtvis har ansetts avse en tingsplats vid Tingstads flisor på alvaret innanför Lunda och Stora Dalby i Kastlösa sn (t.ex. Göransson 1982 s. 110 f.), fig. 6. Eftersom denna plats ligger på gränsen mot Hulterstads härad, tyder detta i så fall på att häradet redan vid denna tidpunkt

Fig. 6. Tingstads flisor på al-varet mellan Stora Dalby och Gösslunda. De resta stenarna är drygt tre meter höga och står på ett gravfält uppe på en gammal strandvall. Att tings-platsen förlades hit berodde säkert delvis på att flisorna var ett välkänt landmärke. Hit kunde man lätt hitta och det kunde heller inte gärna uppstå någon diskussion om tings-platsens rätta läge. Detta var viktigt ur rättslig synpunkt, eftersom tingsbeslut måste fattas på »rätt tingstad» för att vara giltiga. Foto: förf.

samordnats med Hulterstads härad i judiciellt avseende, något som är definitivt betygat från 1406 (DMS 4:3 s. 288). Även det dåligt kända Smedby härad fö-refaller ha uppgått i Hulterstads härad, och i samband med sammanslagningar-na kan man ha inrättat en ny tingsplats på alvaret, vid gränsen mellan de äldre distrikten.

Gräsgårds härad

i ...

gresgards-hxredhe 1481 8/3 Möckleby (D)RAp, Gresgaard[t]z herret omkr. 1500 C 37 f. 54 v.

(ATj s. 81), Grxhzgardz hcerrat, Grxdzgardhz hcerrat, Gressgardhz hcerrat, Gresgardhz hxrrat 1502 D 12 f. 123 r., 124 r., 126 r., 127 r., aff gräsgardz hxrede 1527 GFR 4 s. 137, på häredzretten i gresgårdz häredhe 1530 GFR 7 s. 119, Gref3gordz häradh 1530

Rkb 3 f. 85 r. (HH 11 s. 99), Gresgårdtz herreth 1535 ghj, Gresgardz hered, Gresgårdz

herad 1539 jb, till ... Gresgårdz härede 1540[-41] Almquist 1917-23:3 s.158, i Greszgårdz herade 1541 GFR 13 s. 284, Gresgordtz herade 1542 jb, j Gräsgårdz herade 1544 STb 1514 18 s. 20, Gräsgårdz häreder 1544 Almquist 1917-23:3 s. 194, Gräsgåls häred 1634 Rhezelius Fe 2 f. 4 v.