GAMLA BYAR
1
VILHELMINA
AVO.P. PETTERSSON
IV
Register sammanställda och utgivna
av Karl-Hampus Dahlstedt
och
Axel Ivarsson
GENERALSTABENS
LITOGRAFISKA ANSTALTS FÖRLAG STOCKHOLM
GAMLA BYAR I VILHELMINA IV
GAMLA BYAR
1
VILHELMINA
AVO.P. PETTERSSON
IV
Register sammanställda och utgivna
av Karl-Hampus Dahlstedt
och
Axel Ivarsson
GENERALSTABENS
LITOGRAFISKA ANSTALTS FÖRLAG STOCKHOLM
och Statens Humanistiska Forskningsråd
Detta arbete utgives samtidigt som vol. 10 i B-serien av Skrifter utgivna genom
Landsmåls- och Folkminnesarkivet i Uppsala
Almqvist & Wiksells
BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG UPPSALA 1960
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Förkortningar och förklaringar vi
Förord vii Inledning 1 Ordregister 17 Ortnamnsregister 67 Personregister 147 Sakregister 182
d. y. = den yngre d. ä. = den äldre el. = eller enl. = enligt
följande (sida)
forts. = fortsättning (från föregående sida) förf. författaren (0. P. Pettersson)
GB = 0. P. Pettersson, Gamla byar i Vilhelmina, del 1-3
GB 1926 = det manuskript som utarbetades omkring 1926. Se I 296 och III 318.
GB 1937 = det manuskript som utarbetades omkring 1937. Se I 296. m. = gift med
jfr = jämför
K. B. = Konungens Befallningshavande la. = lapsk(a)
<la. = lånord från lapskan lat. = latin
ms. = manuskript
0 = Ordbok över Vilhelminamålet. Manuskript av 0. P. Pettersson. sn = socken
sv. = svensk(an)
TO = Tillägg till ordboken över Vilhelminamålet. Manuskript av 0. P. Pettersson.
ULMA = Landsmåls- och Folkminnesarkivet i Uppsala utg. = utgivarna (Dahlstedt och Ivarsson)
vm. = Vilhelminamålet vmla. = Vilhelminalapsk
= av utg. konstruerad ord- el. ortnamnsform (som ej finns i GB) = rent lapsk ord- el. ortnamnsform
= i växling med
I, II, III = De romerska siffrorna hänvisa till 0. P. Pettersson, Gamla byar i Vilhelmina, del 1, 1941, del 2 ,1944, resp. del 3, 1946. Arabiska siffror hänvisa till sidor. II 22 141 f. betyder alltså: se del 2, sid. 22 och 141-142. — IV hänvisar till denna bok. ( ) Med parentes omges alternativa ord- el. namnformer resp. bety-
delser.
[ Med klammer omges av utg. konstruerade och tillagda namn el. siffror.
Med tankstreck anges i ortnamnsregistret ett namn som är helt lika det närmast föregående.
Med bindestreck utmärkas i sakregistret underuppslagsord av första graden (jfr s. 14 f.).
FORORD
Olof Petter Petterssons bygdehistoriska och etnologiska arbete »Gamla byar i Vilhelmina» utgavs i serien »Etnologiska källskrifter» (1: 1-3) i tre delar åren 1941, 1944 och 1946 av Herman Geijer och undertecknad Dahlstedt. Under de år som ha gått sedan dess har den lappländske folklivsforskarens stora verk vunnit ett växande erkännande långt utan-för Vilhelminabygderna och även tilldragit sig uppmärksamhet som en skildring med konstnärliga och stilistiska förtjänster. Avsnitt ur »Gamla byar i Vilhelmina» ha intagits i antologier för allmänt skolbruk.'
Det har mot den bakgrunden synts oss välgrundat att sammanställa och giva ut de register till Petterssons verk, som redan Herman Geijer syftade till (jfr I 294 och III 310). Arbetet med registren påbörjades med god fart 1954, men visade sig ännu mer tidskrävande än vi hade fruktat. Av skilda samverkande anledningar, främst Dahlstedts docentbefattning med krävande extraundervisning och professorsförordnanden och Ivars-sons anställning som arkivarie vid den nyinrättade Folkmåls- och Folk-minnesundersökningen i övre Norrland, kom registrens färdigställande att dra ut på tiden.
Arbetet planlades till en början av Dahlstedt men har sedan vuxit fram under gemensam rådplägning mellan de bägge utgivarna. Ivarsson har tjänstgjort som excerpist, varefter Dahlstedt har granskat och be-arbetat excerpten. Särskilt stor möda och långa överväganden vållade sakregistret. Det tillkom på så vis att Dahlstedt först gick igenom del I av »Gamla byar», prickade för vad som borde tas med och föreslog upp-slagsord. Ivarsson excerperade sedan del I med uppmärksamheten fäst även på sådant som Dahlstedt kunde ha förbisett. Därpå underkastades detta förberedande sakregister av utg. en genomgående prövning med
1 Se t. ex. Med plog och svärd. Historisk läsebok utg. av Ernst Söderlund, 3, 1949, s. 96-110; Vägen till litteraturen. Läsebok för realskolor, flickskolor och enhetsskolor, 3, utg. av Ivar Dahlberg och Gunnar Kjellin, 2. uppl., 1956, s. 282-302; De eviga värdena. Ett urval prosatexter för samling och samtal i skola och hem, av Ragnar Matsson, 1959, s. 177-181.
ringen av delarna II och III. Inledningen har författats av Dahlstedt. Under arbetets gång ha utg. mottagit råd och hjälp av flera forskare inom skilda områden. För den typografiska uppställningen rådgjorde vi på ett tidigt stadium med fil. dr Magnus Lundqvist och på slut-stadiet med docent Manne Eriksson. För sakregistret samrådde vi med professor Åke Campbell och fil. dr Ragna Ahlbäck, för ortnamnsregistret med arkivarie Bertil Flemström och för de lapska orden i ordregistret med fil. lic. Tryggve Sköld. Slutligen har fil. kand. Rune Västerlund, Matsdal, Dikanäs, under Dahlstedts ledning delvis överarbetat och del-vis utarbetat ordförklaringarna i ordregistret. Vid korrekturläsningen ha fru Eli Gjöen Dahlstedt och stud. Gullik Dahlstedt biträtt.
Professor Dag Strömbäck, chef för Landsmåls- och Folkminnesarkivet i Uppsala, har på skilda vis bistått oss i vårt arbete, dels som rådgivare, dels genom att tidvis ställa arbetshjälp till vårt förfogande och dels genom att låta vår bok ingå i arkivets skriftserie. Professor Sigurd Erixon har även understött vårt fortsatta arbete med utgivningen av »Gamla byar i Vilhelmina». Landsantikvarie Gunnar Westin i Umeå har slutligen gynnat vårt företag, bl. a. genom att låta oss renskriva tryck-manuskriptet till registren vid Västerbottens läns museum.
För ortnamnsregistret ha samlingarna från Vilhelmina i Svenska Ort-namnsarkivet utnyttjats.
Arbetet har understötts ekonomiskt av Humanistiska Fonden. Till alla våra hjälpare och gynnare frambärs här ett varmt tack. Uppsala och Norsjö i januari 1960
INLEDNING
Allmänt.
Denna bok innehåller fyra register: ordregister, ortnamnsregister, personregister och sakregister. Det andra och det fjärde registret kunde även ha kallats ortregister resp. realregister. Ord- och ortnamnsregistren innefatta såväl svenska som lapska ord resp. ortnamn. Ortnamns-registret upptar även inbyggarnamn. I sakOrtnamns-registret förtecknas även folkloristiskt stoff, främst under huvuduppslagsorden Myt och saga, Sägner och traditioner samt Övertro. Ett fristående motivregister, som ursprungligen planerades, har ej sammanställts, eftersom det folklo-ristiska stoffet icke är påfallande rikt (jfr III 319).
Vår strävan har varit att göra registren mycket utförliga. Vid sam-manställningen av ord- och sakregistren ha vi därvid ställts inför svåra problem ifråga om urvalet och avgränsningen av uppslagsord. Ortnamns-och personregistren avse att vara uttömmande. Såsom alltid händer i sådana sammanhang har ett eller annat uppslagsord i dem kommit att se smått löjligt ut. Vi ha tagit den risken, hellre än att utesluta för myc-ket. Den som till exempel vill vinna kännedom om de gamla Vilhelmina-bornas förbindelser med rikets huvudstad finner genom att slå på Stockholm i ortnamnsregistret fram till en rad upplysningar, bl. a. till denna: »Männen från fjälltrakten funno en del stockholmare ganska mycket enfaldiga» (III 163, jfr 318).
Registren avse naturligtvis först och främst att vara en nyckel till »Gamla byar i Vilhelmina», del 1-3. Men därutöver äga de, hoppas utg., ett egenvärde. Ordregistret upplyser språkforskaren om förekomsten och betydelsen av en rad ord, som höra hemma i de svenska och lapska Vilhelminamålen, i nordligt regionalt riksspråk eller i en gången tids lägre ämbetsmannaspråk (kurialstil och länsmanssvenska). Ortnamns-registret lämnar en översikt över ortnamnsskicket i en mycket stor nordsvensk socken, där svenskt och lapskt mötas. På grund av syne-handlingarnas intresse för slåttrar, betesmarker, jaktmarker, fiskevatten osv, innehåller det ett påfallande stort material av naturnamn, inräknat s. k. ägo- eller marknamn. Personregistret ger en utförlig redogörelse 1 —599020 Gamla byar i Vilhelmina
för personnamnsskicket bland Vilhelminaallmogen från 1700-talets mitt fram till 1800-talets mitt. Därtill kommer givetvis dess stora värde för den genealogiska forskningen. Med sakregistret ha utg. slutligen velat underlätta en systematisk överblick av den folkliga kultur som speglas i »Gamla byar i Vilhelmina». Se vidare kommentarerna till de enskilda registren nedan.
Registren innehålla däremot icke en så utförlig kommentar till fram-ställningen i »Gamla byar» som Herman Geijer avsåg (I 294 och 297).
Det har i första rummet synts utg. angeläget att göra Olof Petter Petterssons verk, sådant det är, tillgängligt för forskningen i alla dess grenar. Den vetenskapliga utläggningen från bebyggelsebistoriska, etno-logiska, språkliga m. fl. synpunkter kunde fylla volymer och skulle fordra ingående sakkunskap inom vitt skilda områden. De föreliggande regist-ren räcka redan de till en försvarlig bok. Även om denna sålunda sällan innehåller hänvisningar till andra arbeten än GB, ha utg. likväl i en mängd kvistiga fall utnyttjat annan litteratur. I synnerhet gäller det om ordregistret.
Herman Geijer tänkte sig, att de många fotnoter med ord- och ort-namnsförklaringar som på delvis oklara grunder (jfr III 311 och 317) uteslötos, när manuskriptet till »Gamla byar» iordningställdes för tryc-ket, skulle redovisas i de avslutande registren. Så har inte skett. Det rena folkmålsmaterialet (med landsmålsalfabet) i Petterssons noter till-varatas bäst, om det excerperas i samband med den utgivning av för-fattarens stora »Ordbok över Vilhelminamålet», som rimligtvis en gång måste förverkligas. Det omfattande lapska ortnamnsmaterial som ännu göms i manuskriptets noter torde åter, liksom det synnerligen värdefulla materialet i Jonas Andersson Nensens samlingar (jfr III 317), enklast och rättast komma till nytta för forskningen om det excerperas genom Svenska Ortnamnsarkivets försorg.
Vid registrens typografiska utformning har tydlighet i förening med största möjliga enkelhet eftersträvats. Kursiv stil används för upp-slagsorden i ord- och ortnamnsregistren för tydlighets skull, liksom också i hänvisningar till sådana uppslagsord. Vidare nyttjas kursiv enligt gängse sed vid sidhänvisningar till ställen som särskilt böra framhävas: i ordregistret till ordförklaringar eller avsnitt som belysa ords innebörd, ursprung o. dyl., i ortnamnsregistret till ortnamnsförklaringar el. dyl. samt även tW de kapitel eller avsnitt där en by eller bebyggelse utförligt behandlas, och i sakregistret till sådana ställen där en företeelse be-handlas mer ingående eller utförligt, dvs, ej blott omnämnes i korthet.
INLEDNING 3 Motsvarande gäller även om personregistret, där kursiveringarna äro ovanligast. För sträng följdriktighet vid nyttjandet av kursiv stil i sid-hänvisningarna våga utg. icke ansvara. Gränsfallen äro helt naturligt många och svårbedömda.
Skiljetecken användas så litet som möjligt. Huvudregeln är att komma har utsatts efter uppslagsordet (eller uppslagsorden), efter för-klaring, och framför sidhänvisning till ny del av GB. Mellan sidhänvis-ningar till samma del lämnas däremot endast tomrum. I vissa fall, när uppslagsorden äro flera, har likväl komma måst sättas mellan dem, t. ex. »Edman, Johannes, i Strömnäs», där familjenamnet kommer först. Utan komma skrives däremot »Erik Petter Eriksson i Tresund» (om »Eriksson» jfr nedan s. 11 f.). För övriga skiljetecken m. m. se under »Förkortningar och förklaringar» på s. vi ovan.
I den alfabetiska bokstavsföljden ha ord och bokstäver inom klammer räknats med, men icke ord och bokstäver inom parentes. I sak-registret ha vi måst nyttja uppslagsord av tre grader (varom nedan s. 14).
Ordregistret.
För att lätta mödan för den som söker ett ord i GB ha svenska och lapska ord inhysts i ett register i samma bokstavsföljd. Denna ordning kommer också de enstaka ord till godo, vilka det är vanskligt att en-tydigt känneteckna som svenska eller lapska (se nedan s. 5).
Urvalet av de svenska orden gick så till, att utg. först excerperade allt i GB som avviker från gängse rikssvenskt språkbruk i dag, såväl ifråga om ord och betydelser som ifråga om ordformer och ordfogningar (satskonstruktioner). Att vissa nordsvenskt regionala språkdrag därvid förbigingos är tänkbart, eftersom bägge utg. äro uppvuxna i Ångerman-land. Därefter ordnades excerpten (ordlapparna) i sexton grupper, var-vid tio innefattade dialektala egenheter av skilda slag, fem omslöto så-dana avvikelser från nutida rikssvenska som icke obetingat kunna föras till den förra huvudkategorien, och en grupp slutligen innehöll lånord från lapskan (varav många äro dialektala).
Av de tio dialektala grupperna ha fem obeskurna medtagits i ordregist-ret: 1) för en enbart riksspråkskunnig helt oförståeliga folkmålsord, t. ex. annörja, bjesning och det 2) folkmålsord som ha avvikande bety-delse i förhållande till likalydande (homonyma) riksspråksord, t. ex. balk, folklig och ord; 3) sammansatta folkmålsord med en för riksspråket
främmande sammansättningsled', t. ex. andstut och björkseg; 4) sam-mansatta folkmålsord vilkas sammansättningsleder var för sig äro kända i riksspråket men vilka inte lätt förstås enbart på grund av detta för-hållande', t. ex. bodbotten och skoband; 5) folkmålsliga uttryck i vilka varje ord taget för sig är känt från riksspråket men vilka ändå äro svår-förståeliga, t. ex. bita stickan och ord och avsked.
Fyra andra dialektala excerptgrupper ha endast delvis medtagits i ordregistret: 6) sammansatta folkmålsord vilkas sammansättningsleder bägge äro kända i riksspråket och som därför lätt förstås, t. ex. bak-kammare och bjällerring; 7) folkmålsord som även finnas i riksspråket2 men som likväl torde vara okända för många enbart riksspråkskunniga läsare, t. ex. dråse, notkil och språte; 8) ord som ifråga om den gramma-tiska formen (genus, böjning, avledning, uttal) avvika från motsvarande rikssvenska ord, t. ex. barnöl, bränsel, avundsk, lian, och kärel; 9) folk-målsliga konstruktioner, t. ex. bjuda ut sig, köra om sig och taga på. Vid urvalet till ordregistret ur dessa grupper ha sådana ord och uttryck ute-lämnats som självklart förstås i textsammanhanget, fastän de i något avseende äro påfallande, t. ex. axände (II 60 62), berg fot (III 246), hatt-makare (I 162), brunn med neutralt genus (III 174 239 m. fl.), främmerst superlativ (I 42), smältat supinum (I 33), avla av sig (III 37), till jäms med knäna (II 174) och kom sättandes (III 162). Vissa ord av sakligt (etnologiskt) intresse ha likväl fått komma med i ordregistret även om de äro genomskinliga (jfr nedan s. 16). Helt allmänt har vidare den regeln följts, att det är bättre att ta med för mycket än för litet.
Den tionde dialektala excerptgruppen innehöll exempel på från riks-språket avvikande folkmålslig satsbyggnad i allmänhet, dvs, ej knuten till vissa ord eller uttryck, t. ex. påfallande användning av bestämd form: fick icke se livet på näten (III 17), vägen var plogad och slät som huden (III 160), morfar (III 159 162 164); efterställd genitiv: roddaren Grönlunds (III 305), hustrun min (III 105), käringen din (II 312), gran-narna sina (III 68), husbondfolket hans (I 256 f.), jäntorna våra (III 107), spåren deras (III 13); prepositionsgenitiv: käringen åt Vinberg (I 206), mamma åt Gustav Gustavsson (III 67), ögonen på honom (III 68). Dessa excerpt ha i regel ej medtagits i ordregistret. De äro fåtaliga. De flesta exemplen på sådana syntaxföreteelser i GB möta dels i författarens
1 Gruppindelningen är som synes icke strängt logisk. Den har delvis tillkommit av praktiska skäl.
rNLEDNING 5
citat av muntlig berättelse, dels i avsnitt som av utgivarna tillagts och överflyttats från den rent dialektala språkformen i 0 eller TO.'
De betydligt mindre talrika ord och uttryck i GB, som avvika från nutida gängse rikssvenskt språkbruk men av utg. icke ha kunnat karak-teriseras som dialektord, fastän det är möjligt att en del av dem vid närmare efterforskning kan visa sig förekomma i vm., ha utelämnats resp. medtagits i ordregistret enl. samma regler som ovan nyss redogjorts för. De fem grupperna äro: 1) helt eller delvis oförståeliga ord, t. ex. ansvarlig, betarva och sockentunga; 2) ord med ovanlig betydelse, t. ex. barnslig, påstå, rök och uppfinna; 3) ovanliga och svårförståeliga sam-mansättningar, t. ex. odlingstillfälle och vattenledningsanledning; 4) ut-ländska och rotvälska ord, t. ex. antimonio krutium och paja avisko; 5) påfallande ordfogningar, t. ex. arbeta ut. Denna huvudavdelning rym-mer en rad (ofta föråldrade) karym-merala terrym-mer, som äro välkända för många av GB:s läsare, men som ha tagits med i ordregistret, därför att Petterssons arbete inom Vilhelmina nyttjas i samhälls- och hembygds-undervisningen. Den innehåller även några numera föråldrade pappers-blomster ur en gången tids kurialstil, t. ex. vissa bildningar med för-stavelsen (prefixet) be-.
De svenska ord som äro lånade från lapskan ha alla medtagits i ord-registret. De ha utmärkts med »( < la.» omedelbart efter uppslagsordet. Många av dem höra hemma i vm., t. ex. gompa, järja, latjo och räpp. Andra äro däremot skriftspråkliga, t. ex. noite, stab ° och (trä)seite. Ibland synas de vara tillfälligt lånade (försvenskade) av förf. i ett visst text-sammanhang, t. ex. deäva(oxe), jälla, svalka och vaja. Sannolikt ha orden i detta fall ofta hämtats från lapska ortnamn, i vilka de utgöra lätt igenkännliga namnelement. På grund av förf:s framställningssätt är det stundom vanskligt att finna en klar åtskillnad mellan la. lånord och rent la. ord; se t. ex. asie och veälma.
Alla lapska ord i GB ha förtecknats i ordregistret. De ha utmärkts med • (ett fyllt gradtecken) omedelbart före uppslagsordet och äro där-för lätta att återfinna i ordföljden. Till denna kategori ha enbart där-förts ord som i texten entydigt hänföras till lapska språket. Om la. lånord i svenskan se strax ovan.
Or dkla ss b et e ckning ar inom parentes ha utsatts efter uppslags-orden endast i vissa fall för att skilja mellan likljudingar (homofoner)
i Om folkmål och regionalt (lokalt) riksspråk i GB:s språk se även Geijer i 1 300 och Dahlstedt i III 313-315.
eller likstavingar (homografer), av vilka blott den ena behöver finnas i ordregistret; se t. ex. brunn och brygd.
Böjningsformer, som behöva förklaras, anföras och definieras på eget rum i ordföljden, när ett sådant förfaringssätt är nödvändigt för att läsaren skall finna rätt på dem.
Växlande ordformer (stavningar) anföras var och en på sitt rum i ordföljden med hänvisning till den vanligaste formen, där de avvikande beläggen förtecknas inom parentes. När skillnaden mellan två ordformer endast består i närvaron eller frånvaron av en bindevokal, ett
-s-
i sam-mansättningsfog el. dyl., har växlingen enbart redovisats genom en parentes omkring ifrågakommande bokstav i uppslagsordet. Normalise-ringar förekomma inte i ordregistret. När ett folkmålsord endast möter med en oväntad stavning, har det redovisats med denna i ordföljden, men en hänvisning har då gjorts från den väntade stavningen; jfr*läskig.
Ordförklaringarna till de svenska orden bygga på följande källor: textsammanhangen och förklaringarna i GB; Olof Petter Petterssons Ordbok över Vilhelminamålet med tillägg (0 och TO, i ULMA); Lands-måls- och Folkminnesarkivets övriga samlingar från Vilhelmina och närliggande bygder, främst Petterssons och Dahlstedts ordsamlingar från Vilhelmina; utg:s och Rune Västerlunds (jfr ovan s. vm) kännedom om nutida Vilhelminamål och ångermanländskt språkbruk; utfrågningar av Dahlstedt och Västerlund inom Vilhelmina; Johan Nordlander, Ord-bok över Multråmålet; J. V. Lindgren, OrdOrd-bok över Burträskmålet; J. E. Rietz, Ordbok öfver svenska allmogespråket; Svenska Aka-demiens ordbok; F. A. Dahlgren, Glossarium öfver föråldrade eller ovanliga ord och talesätt i svenska språket; A. F. Dalin, Ordbok öfver svenska språket (1850-53); m. fl. ordböcker från äldre och nyare tid.
När de källor som entydigt röra Vilhelminamålet tröto, rådfrågade sålunda utg. ordböcker för andra svenska språkarter. Helt självfallet måste vi göra så för de ord och uttryck som icke äro dialektala men ändå behöva förklaras (varom ovan s. 5). Förfaringssättet innebär likväl att ordregistrets förklaringar (översättningar) icke göra anspråk på att vara otadliga i alla delar. Om ord eller uttryck från detta ordregister anföras i språkvetenskapliga sammanhang, böra beläggställena i GB slås upp och studeras.
Ordförklaringarna till de lapska orden bygga på texten med fotnoter och i någon mån. på GB 1937 (jfr ovan s. vm och III 317).
För ord som förklaras i (fotnoter till) texten på något ställe i GB ha utg. ofta nöjt sig med en kort översättning i ordregistret samt sidhänvis-
INLEDNING 7
ningen, som satts med kursiva sidsiffror när stället behöver framhävas. I enstaka sådana fall, när det synts oss omöjligt att lämna en rimlig sammanträngd ordförklaring, ha vi nöjt oss med kursiv-hänvisningen.
De upplysningar om språkförhållandena i Vilhelmina, som finnas i texten i GB, kunna uppsökas under uppslagsordet »Språk och dialekt» i sakregistret.
Ortnamnsregistret.
Alla ortnamn i GB ha förtecknats i ortnamnsregistret. Av samma skäl som i ordregistret ha svenska och lapska ortnamn inhysts i samma ordföljd. De rent lapska namnen ha utmärkts med • (ett fyllt gradtecken) omedelbart före uppslagsordet. Till denna kategori ha en-bart räknats sådana ortnamn som uttryckligen anföras i la. språkform eller efter lapsk-språkiga sagesmän.
Gränsdragningen mellan lapskt och svenskt har ofta varit vansklig. Hänsyn till namnens etymologi har icke tagits. En stor del av ort-namnen — främst naturnamn men även bebyggelsenamn — inom Vil-helmina socken har på ett eller annat vis lapskt ursprung. Beitsetsnjuonje och Raspontjuolta röja till exempel omedelbart sin lapska karaktär, fastän de möta på kartor och därmed också i svenskt språkbruk. Även Malgomaj och Stalon uppfattas på orten måhända allmänt som gamla »lappnamn». Men samtidigt äro de numera otvetydigt försvenskade. Därtill kommer att sj önamnet Malgomaj (el. Malgomajsjön) visserligen har la. ursprung men, så vitt känt, icke nyttjats av samerna som sjö-namn (jfr I 6). Mycket ofta möta dessutom i Vilhelmina ortsjö-namn med förleder av la. ursprung men med sv. efterleder, t. ex. Volgsjö, Latikberg, Malgovik, Satssjön och Vardomyral. Efterlederna i sådana namn äro antingen översatta från la. eller nytillagda till ett ortnamn eller en ortnamnsförled av la. ursprung. Att dessa namn äro eller innehålla gamla »lappnamn» torde icke alltid vara medvetet för ortens svenska befolkning. Stundom är det även för namnforskaren omöjligt att avgöra ett ortnamnselements ursprung utan tillgång till la. uttalsformer och äldre skrivningar, vilka icke alltid stå att få. Namnet på Vilhelminas äldsta by, Råsele, brukar på orten numera vanligen anknytas till rå 'rågång, gräns' men tolkas av förf, som en försvenskning av la. Råvan-sovvone 'Rovselet' (III 266)2. Sjönamnet Risträsket kan tyckas genom-
1 Jfr Dahlstedt i Orbis II: 1, s. 93, och Holm i Namn och Bygd 43 s. 105. 2 Denna tolkning är från saklig synpunkt mindre sannolik. Hellre ville man då tänka sig att förleden vore vmla. roguo.,,roåfa 'enkelt lapskt förrådshus' (jfr råga
skinligt, men enl. en uppteckning i Svenska Ortnamnsarkivet har det i äldre vm. uttalats 1V,sträske (med akut accent), vilket låter ana en gam-mal la. förled. Därtill komma till slut de många till synes helt sv. ort-namn i Vilhelmina, som från början måste vara översatta från mot-svarande la. ortnamn, t. ex. Fianberg (III 16) och Fiansjön (II 222). Likväl är det inte självklart att varje ortnamn med svenska namn-element till vilket ett motsvarande la. ortnamn påträffas har la. ur-sprung. Även samerna torde ibland i sen tid genom översättning ha för-lapskat genomskinliga svenska ortnamn. Jfr vidare I s. vii och III s. 308 och 317.
Stavningen av de svenska ortnamnen har i viss utsträckning normaliserats i registret. Flertalsändelserna -arne och -orne ha ändrats till -arna och -orna, växlingen -myra — -myran -myren har redovisats under -myra osv. (jfr I 298 f. och III 313). Vid sådan normalisering av ändelser förekomma inga hänvisningar från de °normaliserade formerna. Växlingar mellan obestämd och bestämd form, mellan förleder med och utan -s- osv., ha likväl utmärkts med parentes omkring ifrågakommande bokstäver i uppslagsordet, och hänvisning från den längre formen utsatts i de fall när denna icke skulle ha följt omedelbart efter den kortare for-men i alfabetsföljden. Avvikande stavningar i ortnamnselefor-mentens stamstavelser ha redovisats i alfabetsföljden med hänvisning till normal-formen, som utmärkts med * (en asterisk) om den icke förekommer i GB.
Stavningen av de lapska ortnamnen har icke normaliserats i registret. Jfr däremot II s. vm och III s. 317.
Ehuru äldre ortnamn och ortnamnsformer av förf. i stor ut-sträckning ha anförts i GB, har han i regel icke återgett dem med den stavning de hade i hans förlagor (synehandlingar o. dyl.); jfr namnfor-merna i de aktstycken som Geijer och Dahlstedt ha publicerat (I 41 f. 217-221, II 96-101, III 323 f.) med det övriga materialet. Genom förf:s tillvägagångssätt har GB blivit mer lättläst och ägnad till hembygds-bok, till skada för namnforskningen.
En kort beskrivning av orten (definition av lokalen) följer efter uppslagsordet vid bebyggelsenamn och namn på lappskatteland. Där-vid avser ordet by alltid jordeboksby i överensstämmelse med förf:s språkbruk. (Undantag utgör länsmansgården Baksjönäs, numera »stads-del» i köpingen Vilhelmina.)
i ordregistret), ett ord som torde ingå i en del naturnamn på Råg- i Vilhelmina. Den andra möjligheten är att förleden i sådana namn syftar på svedjeråg; jfr vm. rOg 'råg' och 1 62 f.
INLEDNrNG 9
De svenska naturnamnen ha icke definierats, när de innehålla känne-tecknande och välkända efterleder. Om en ort heter Bollvattnet och icke definieras i ortnamnsregistret avses alltså en insjö. Vid likalydande namn definieras dock i regel både bebyggelsenamnet och (det första) natur-namnet; se t. ex. Aransjöliden och Granberget. Vissa efterleder, främst -bäcken, -myra, -rå(et) och -viken, uppträda ofta i ortnamn som äro att betrakta som ett slags ägonamn, nämligen i namn på ängs-, myr- resp. sjöslåttrar. Detta förhållande har icke påpekats i registret.
Vissa efterleder i svenska natur- och ägonamn, som icke definierats i ortnamnsregistret, äro främmande för riksspråket. En del av dem för-klaras i ordregistret: -brännan, -grubban, -halsen (-halsarna), -hålet, -knösen, -loken, -rinneln, -riset, -rå(et) (-råen), -seget, -tjälen, -tången, -vattenledningen. Andra äro -bärgningen '(troligen) slåttesmark', -flaken '(troligen) stor öppen yta av (slåttes)myr', -fläcken '(troligen) mindre myrslåtter', -mynnet 'bäck- el. åmynning', -rönneln (= rinneln ovan), -vallen '(ofta övergiven) renvall' (jfr III 66).
De lapska ortnamnen ha alla definierats.
En kort lägesbeskrivning av orten (lokalisering av ortnamnet) följer efter uppslagsordet för alla namn på mindre orter utanför Vilhel-mina, t. ex. Bjurträsk, by i Lycksele sn, Tjårrebielke, fjälltopp i Dorotea sn. Därvid avses det nutida läget. Med ordet »numera» inom parentes anmärkas sådana fall där sockenindelningen har ändrats i nyare tid. För namn på svenska städer, socknar o. dyl. står endast en definition, t. ex. Umeå, socken (landsförsamling), utan lägesbeskrivning.
Namn på orter (lokaler) inom Vilhelmina ha i regel blott beskrivits med hänsyn till läget för att skilja mellan likalydande namn. Därvid ha namn på mindre lokaler, som av textsammanhanget att döma ligga inom en viss bys nyttjanderättsområde, lokaliserats till byn, t. ex. Björn-myra och Brattforsen. Inom denna grupp dominera namnen på slåttes-lägenheter av olika slag. De gamla områden som de olika byarna ut-nyttjade för slåtter, kreatursbete, ved- och virkestäkt, djurfångst, fiske osv, sammanfalla icke alltid med de senare genom avvittringen till varje by förda skogsmarkerna. Vid namn på större terrängformationer, sjöar el. dyl., har läget beskrivits på annat vis än genom en enkel hänvisning till en viss by; se t. ex. Bleriken och Fatsjön.
Av utg:s förfaringssätt vid lokalisering av ortnamn framgår alltså att varje namn på en by eller mindre bebyggelse eller på en lokal i terrängen, vilket icke följes av lägesbeskrivning, ligger inom Vilhelmina socken;
Att identifiera ortnamnen, dvs, avgöra om två likalydande namn avse samma lokal eller två skilda lokaler, är ibland mycket svårt. När utg. av textställena i GB och av beläggen i Svenska Ortnamnsarkivets samlingar ha kunnat sluta sig till att två sådana homonyma namn med säkerhet eller mycket stor sannolikhet äro identiska, ha sidhänvisning-arna förts ihop till ett uppslagsord, t. ex. Boförningsbäcken, Bergland och Dajkanvik. I annat fall ha namnen redovisats vart för sig, någon gång med en anmärkning om en misstänkt identitet.
När myrar med samma namn insynats som slåtteslägenheter i två grannbyar är det ej självfallet att det rör sig om en och samma myr. I så fall borde detta ha anmärkts vid den senare av de bägge synerna, eftersom grannarna i regel bevakade sina rättigheter vid nya insyningar. Därför har Björnbergsmyra i Nästansjö och Tresund inte förts ihop. Det-samma gäller Krokbtickmyra i Djupdal, Laxbäcken och Statsås. Namn-likheten beror i dessa fall på de för flera byar gemensamma större lo-kalerna, Björnberget resp. Krokbäcken. Inom varje bys (nybygges) om-råde behövdes ett entydigt namnskick, som i viss mån upprepas från by till by. I ortnamnsregistret finnas 40 Stormyra, 30 Tjärnmyra, 25 Långmyra, 10 Klingermyra 'den runda myren' osv. I vissa fall är det dock uppenbart att två grannbyar nyttjat (olika delar av) samma myr, t. ex. Bremstjärnmyra vid Bremstjäm på rågången mellan Bäsk-sjö och JärvBäsk-sjö. Antagligen avses här sammanhängande myrsträck-ningar invid tjärnen. Skillnaden mellan ental och flertal, dvs, mellan en myr och en myrsträckning sammansatt av flera myrar, torde många gånger vara oklar. Vissa myrar ha vidare överförts från en by till en annan, t. ex. genom ägobyte såsom ifråga om Hemmyra i Stensele och Alblosele.
Dubbla namn på en ort eller lokal äro rätt vanliga i GB. Mellan sådana liktydiga ortnamn har hänvisats med = (likhetstecken). Ifråga om bebyggelsenamnen rör det sig här ofta om motsättningar mellan ett kameralt och ett folkligt namnskick, t. ex. Bergland = Rammelhälla, Bångntis = Litsjönlis, Långtjärn = Remmen. Alla folkliga namn på byar inom Vilhelmina äro icke nämnda i GB. Nordanås har t. ex. kallats Varesåsen.
Om skrivaretymologier är det fråga när Anesjömyra en gång kallas Anundsjömyra, Skårrneljället blir Skånefjället m. fl. Hänvisningar till allmänna kartor förekomma icke i ortnamnsregistret. Med »kartan» avses de kartor som utarbetats för GB och återfinnas i slutet av varje del. Till dessa hänvisas blott vid °överensstämmelser mellan text och
INLEDNING 11
karta, vilka i regel bero på att kartan följer det på nutida kartor gängse namnskicket.
T vå or dsnamn av typen Västra Mesjön återfinnas i ortnamnsregist-ret under senare ordet med hänvisning från det första. Innebörden i sådana namn är icke självklar. Oftast avses väl en viss sjö, myr osv. till skillnad från en annan med samma huvudnamn. Men ibland syftar tvåordsnamnet på en viss del av en sjö, myr osv., till skillnad från dess andra delar, såsom ifråga om stora Vojmsjön (II 317) och västra Skikki-sjön (II 296). Åtskillnaden mellan tvåordsnamn och enordsnamn med attribut är därvid icke alltid tydlig.
Mångledade ortnamn äro vanliga i GB, t. ex., Albloselbäckmyr-selet, Klingerbacktjärnrödningen, Kvarnmyrlokbäcken, Spjutskaftrismyra och Vintervägmyrhalsen. Dessa långnamn äro icke enbart kamerala utan överensstämma med de norrländska folkmålens allmänna benägenhet för sammansättningar i stället för attributiva ordf ogningar.' Aspsjökull-tjärnmyra, dvs. Tjärnmyra som ligger vid Aspsjökullen, har tydligen bildats till åtskillnad från en annan myr med namnet Tjärnmyra inom samma bys område (III 152). Genom bortfall av en eller flera leder (ellips) kunde sådana långnamn ibland förkortas, om de ofta nyttjades. Y xmyrtjärnbäcken i Laxbäcken kallas också Yxmyrbäcken och Yxtjärn-bäcken.
Det svenska ortnamnsskicket i Vilhelmina innehåller många dialektord, t. ex. förlederna Banarot- (se ordregistret), Flugurot- (d:o) och Klinger- 'rund'. I huvudsak äro dessa kända även från det levande folkmålet. Helt föråldrade ord avslöja ortnamnen sällan. Förleden Stor- är allmän, medan *Mycket- el. dyl. saknas helt, förleden Bäver- är vanligare än Bjur- osv. Det sv. ortnamnsskicket i socknen är med andra ord mycket ungt, liksom den bofasta svenska bebyggelsen.2
Upplysningar om ortnamnsskicket i Vilhelmina, som stå att läsa i GB, kunna uppsökas under uppslagsordet »Ortnamn» i sakregistret. Personregistret.
Alla i GB nämnda personer redovisas i personregistret.
Huvudmassan av den svenska allmogen i Vilhelmina saknade ända
1 Inom Tåsjö socken har utg. (Dahlstedt) upptecknat Gammkarbäckmyrsele 'Gammel-Karbäckmyrselet', dvs. selet vid myren vid Gammel-Karbäcken, och från Borgvattnet i Jämtland meddelar Arvid Landhem Ratbäckmyrbäcken.
2 Om ett ev. äldre nordiskt (icke-lapskt) ortnamnsskick i Vilhelmina se
fram till 1800-talets slut familjenamn av typen Almroth, och Edman. De benämndes enligt gammal nordisk sedvänja enbart med dopnamn och farsnamn (patronymikon), t. ex. Abraham Ersson, och Apollonia .Matsdotter, vilka alltså voro barn till Erik resp. Mats (Matias). Detta namnskick var även vanligt bland den lapska allmogen, t. ex. Tur Mickelsson och Sigrid Ersdotter. Bland samerna funnos även lapska familjenamn, vilka sannolikt hade uppkommit ur binamn (öknamn), t. ex. Gorek 'den harmynte' och Kobdok 'den brede (i ansiktet?)'. De i GB nämnda ståndspersonerna ha alla familjenamn.
Personer som i GB sakna familjenamn stå i registret på sina dopnamn med följande farsnamn. Hänvisningar från farsnamn förekomma icke. Endast när ett namn som slutar på -son på goda grunder kan misstänkas vara ett familjenamn hänvisas från detta till dopnamnet. Om både farsnamn och familjenamn förutom dopnamnet äro kända för en person, återfinnes denne under familjenamnet med hänvisning från dopnamnet. Från Matias Hansson (Bjur) visas alltså till Bjur, Matias Hansson. Om dopnamn och familjenamn, men icke farsnamn, äro kända, återfinnes personen ifråga enbart vid familjenamnet, t. ex. Almroth, Erik Petter.
I många fall ha utg. utan svårighet kunnat fastställa en persons fars- eller familjenamn av sammanhanget i GB. I sådana fall sätts det konstruerade namnet inom klammer, men behandlas för övrigt på samma vis som i GB faktiskt påträffade namnformer.
Stavningen av personnamnen är i GB i regel normaliserad. Äldre avvikande stavningar av dopnamn, som ibland förekomma (jfr I 300), redovisas i registret med hänvisning till normalformen, t. ex. Christoper, se Kristoffer. I huvudsak nämnas människorna i GB med sina dopnamns officiella former, med vissa undantag i regel de gamla långformerna (jfr III 313). Om en person på olika ställen i texten om-talas under olika namnformer, återfinnes denne i registret under den vanligaste formen med övriga namnformer inom parentes. Allmänt hän-visas mellan i GB förekommande former av samma namn, t. ex. mellan Kajsa, Karin och Katarina.
Vilka skilda namnformer som avse samma dopnamn och vilka som avse skilda dopnamn ger sig i regel av sig självt. Johannes, Johan och Jan nyttjas sålunda omväxlande om samma personer, likaså Jonas och Jon. Däremot hållas dels Jöns och dels Hans åtskilda från namnen i Johannes-gruppen. Ibland föreligger växling mellan Johan och Jon eller mellan Johan och Jonas. I dessa fall måste man misstänka skrivfel eller minnesfel i folktraditionen.
INLEDNING 13
Smeknamnsformer (hypokorismer) och binamn anföras dels på sitt eget rum i alfabetsföljden med hänvisning till det officiella namnet, om det är känt, och dels omedelbart efter detta. Sådana namn förekomma i varje fall i senare tid i större utsträckning inom Vilhelmina än vad framställningen i GB ger vid handen.
Tvåledade namn av typen Norges-Per och Spå-Tomas återfinnas i registret under bägge lederna.
De i registret nämnda manliga personerna beskrivas omedelbart efter uppslagsordet med hänsyn till bostadsort och yrke, samhällsställ-ning el. dyl., om dessa äro kända. Därvid gäller att nybyggare eller bonde på egen gård endast definieras genom byn (nybygget), t. ex. »Erik Johansson i Heligfjäll», varvid det övriga underförstås. Om veder-börande är nämndeman anges detta dock efter bynamnet. Namnar, t.ex. »Erik Johanssöner», komma på så vis i registret att följa efter varandra i byarnas bokstavsordning. Till denna grupp ha även nybyggarlapparna förts, men deras särställning har anmärkts efter bynamnet.' För ren-lappar på egna lappskatteland tillämpas en motsvarande ordning, men yrket har lagts till efter namnet på skattelandet, t. ex. »Tur Mickelsson å Gittsfjällandet, landslapp».
För övriga män, även drängar och landbönder (arrendatorer), anges yrke el. dyl. närmast efter namnet, såvida det är känt. Om det av texten i GB framgår att en manlig person är lapp, har hans nationalitet alltid redovisats i personregistret.
Kvinnor beskrivas i personregistret genom uppgift om med vem veder-börande är eller varit gift eller till vem hon är dotter, om detta är känt. Särskilt yrke utsättes även för kvinnor, när ett sådant nämnes i GB.
Liksom i ortnamnsregistret stå vid ortsangivelser i personregistret bara bynamnen inom Vilhelmina. Därutanför nämns socknen efter by-namnet.
I många fall har det varit omöjligt att avgöra om två namnar i GB egentligen äro identiska, dvs, samma person. Sådana gånger hänvisas med ? (frågetecken) mellan de två namnen; se t. ex. vid Abraham Jons-son. Äldre tiders kyrkböcker och liknande handlingar ha i regel icke rådfrågats vid utarbetandet av personregistret.
Dubbla namn på samma person förekomma ibland i GB, t. ex. Abraham Bernhard Andersson 'Larsson. Fallen av dubbelnamn kunna
1 Om lappar som nybyggare och om deras andel i Vilhelminas »svenska* koloni-sation se Dahlstedt, Det svenska Vilhelminamidet, I, 1950, s. 9-11 och s. 148 f.
naturligtvis vara fler än vad som uppenbaras av textsammanhangen. Jfr även ovan om smeknamn, binamn o. dyl.
D opn amnsskick e t bland allmogen i Vilhelmina från den svenska kolonisationens början vid mitten av 1700-talet fram emot 1860-talet kan lätt överblickas tack vare registret» uppställning. Det företer i varje fall för svenskarnas del inga påfallande ålderdomliga drag. Bibliska namn äro bland dem allmänna, t. ex. Abraham, Anders, Daniel, Isak osv. Omtyckt är även det gammalkristna, namnet Kristoffer. Av de gamla germanska namnen dominera helgonnamnen Erik, Olof och Henrik, samt Gustaf, Karl och Sven. Värd att lägga märke till är före-komsten av Ingel och Ivar. Bland samerna märkas de gamla nordiska namnen Anuncl, Sjul (av Sigurd) och Tur(e), samt de gamla kristna namnen Bengt, Göran och Klemet med latinskt eller grekiskt ursprung. Även Tornas uppfattas i Vilhelmina som »lapskt», fastän det är bibliskt. På kvinnosidan råda liknande förhållanden. Gamla germanska namn bland den svenska allmogen äro Gertrud, Inga och Ingeborg, bland samerna Ingrid och Sigrid. I varje fall det senare namnet uppfattas ännu i dag i Vilhelmina som »lapskt».
Upplysningar om personnamnsskicket i Vilhelmina, som stå att läsa i GB, kunna uppsökas under uppslagsordet »Personnamn» i sakregistret. Sakregistret.
Det kan icke undvikas att ur valet av det stoff som medtages i ett sak- eller realregister i viss mån kommer att få en subjektiv prägel. Utg. ha efter bästa förmåga strävat efter allsidighet. Vårt sakregister till GB avser att tillmötesgå de etnologiska, sociologiska, folkloristiska och bygdehistoriska, forskningsgrenarnas skilda behov. Människan står överallt i mitten. Fakta som falla inom naturvetenskapen redovisas framför allt i sina etnologisk-folkloristiska sammanhang; jfr huvud-uppslagsorden »Bergarter», »Insekter», »Jakt och djurfänge» och »Växt-värld».
I sakregistret ha utg. nyttjat uppslagsord av tre grader: huvud-uppslagsorden ha stor begynnelsebokstav och börja vid vänstra margi-nalen, underuppslagsord av första graden ha liten begynnelsebokstav och föregås av ett bindestreck (divis), underuppslagsord av andra graden äro slutligen indragna på raden utan föregående bindestreck.
Uppslagsorden i ett sakregister ge sig inte av sig själva i samma ut-sträckning som i ord- och namnregister. Valet mellan olika möjliga alternativ måste ofta bli godtyckligt; jfr t. ex. boskapsskötsel, husdjurs-
INLEDNING 15 skötsel och kreatursskötsel. Utg. ha i regel föredragit inhemska gamla ord, som ansluta till språket i GB, i uppslagsorden, t. ex. djur/änge, vidjetäkt och fornhistoria. Genom att vara rätt frikostiga med hänvis-ningar, t. ex. från »Arkeologi» till »Fornhistoria», hoppas vi ändå kunna hjälpa läsarna att finna rätt.
Svårare än valet mellan i huvudsak liktydiga uppslagsord är frågan om det excerperade materialets ordning i registret. På grund av slagsordens godtycklighet ter sig en ren uppräkning av likvärdiga upp-slagsord i alfabetsföljd mindre tilltalande. Studier av andra register av liknande slag och överväganden under arbetets gång ha övertygat utg. om att det är lämpligare att systematiskt ordna materialet i huvud-avdelningar, vilka av praktiska skäl uppställas i registret i alfabets-följd. Under vart och ett av dessa huvuduppslagsord återfinnas sedan de enskilda uppslagsorden i särskilda alfabetsföljder (indragna på raden med bindestreck framför). Genom att ögna igenom uppslagsorden i en huvudavdelning finner läsaren lätt fram till vad han söker, om det överhuvud finns i GB, utan att grubbla alltför mycket över vilket av många tänkbara stickord som utg. ha valt. I vissa fall har emellertid materialet även inom en huvudavdelning varit så stort och svåröver-skådligt, att utg. ha måst systematisera det i underavdelningar, inom vilka de enskilda uppslagsorden återfinnas i egna alfabetsföljder (in-dragna på raden ut an bindestreck framför).
Genom denna anordning räkna utg. med att en forskare lätt kan orien-tera sig inom ett speciellt ämnesområde och bilda sig en uppfattning om vad GB har att ge honom. Den som t. ex. intresserar sig för skogens betydelse för människorna före skogsindustriens genombrott, kan slå på »Skogsbruk». Under detta huvuduppslagsord finner han icke bara upplysningar om ved- och virkestäkt, utan även om barktäkt (till bröd, kreatursfoder el. nätfärgning), lavtäkt, lövtäkt, nävertäkt, pottaske-sjudning, tjärbränning och vidjetäkt. Kolning nämns däremot icke i GB. Tydligen voro avstånden till järnbruken för långa, för att denna näring skulle bära sig. Många av de uppräknade näringsfången bruka vanligen icke associeras med skogsbruk. De ha i sakregistret även redovisats i andra sammanhang: barktäkt för bröd under »Bakning» och »Mat och dryck», barktäkt för kreatursfoder under »Boskapsskötsel och husdjur: nödfoder», barktäkt för nätfärgning under »Fiske: nät och notar färgas (barkas)», osv.
Systemet av hänvisningar kunde självfallet ytterligare ha byggts ut sakregistret. Utg. ha av kostnadsskäl icke velat sträcka sig för långt.
Ett sakregister kräver även av den som utnyttjar det ett visst mått av fantasi och uppslagsrikedom.
Som ett komplement till sakregistret kan i vissa fall ordregistret an-vändas. Som ett exempel kan nämnas att orden bryggstuga, lärdstall och kornhässja endast äro registrerade från GB I och GB III i ordregistret. Därav synes framgå att dessa byggnader saknades på bondgårdarna i Vilhelminas övre fjällbygder, vilka ju behandlas i GB II.
ORDREGISTER
ackordera, överlägga, prata, III 68
'afia, far- eller morfar, III 241
alder, (grå)al, I 25, II 171, = ålder alderskog, (skog av) al, III 203
'ales, fredad från rovdjur, III 104
andstut, holk för andfåglar, vilkas ägg tagas till människoföda, 111 90 'anat, tigga, II 349, III 50, = 'ana anläggningssyn, laga syn som föregår anläggande (av ett nybygge), se vidare sakregistret under Syn annvar, varannan, II 318 350
an,nörja, skidspår, II 22
'anot, tigga, III 50, = 'amt
ansvarlig, förenad med ansvar, an-svarsfull, I 82
antimonio krutium, ett blyfärgat mineral, antimon- eller spetsglans trisulfidura crudum eller Antimonium crudum, III 50
'apie, stor vid myr, III 134
arbeta ut, genom arbete befria från delägarskap, I 164
'arene, sträcka på marken som är överhöljd av rundade stenar (sten-hover), I 19
argaste (superlativ), (den) allra skick-ligaste, III 51
arvsskatteland, (ärvt eller ärftligt) lappskatteland (se d.o.), II 114
'asie, rundad fjällhöjd strax ovan eller i skogsgränsen, II 200 225-227
« gårde, se gård avisko, se paja avisko
avjie, vall, III 66
avkomst, avkastning, III 26, jfr
höavkomst
2 — 599020 Gamla byar i Vilhelmina
avsked, se ord och avsked
avundsk, missunnsam, avundsjuk, I 91
avvittringsutslag, (myndighets) ut-slag rörande avvittring, d.v.s. av-skiljande av kronans jord från en-skildas, II 308, III 66 76 144 155f. 251
b-, i lapska ord se även p-
backe, (liten) höjd, kulle, I 53 193 230 239 264, II 119 121 m.fl.
backoxe, stor dragrenoxe, II 287 backstugulägenhet, mindre bebyggd
jordegendom som anlagts på an- nans mark, I 23, II 329 344 348, III 65 76 120 144 146 m.fl.
badstuga, se bastuga
bagar(e)stuga (-stuva), 1. mindre byggnad med bakugn, I 36 59 79, II 139 299, III 42 74 94 188 197 225 246 259 m.fl., = bagarstugu-byggning, brygghus?; 2. rum i större byggnad inrett med bakugn, I 36f. 79 163, III 47 74 94 199 275 m.fl.; = bryggstuga, bakestuga bagarstugubyggning, III 207, =
ba-garstuga 1.
bagarstuva, se bagarstuga bakanpå, bakpå, I 29
bakbalk, bakre vägg i kördon, II 61 138 354, III 160
bakebord, bakbord, I 283, II 68
bakefjäl, brödspade, I 148, = Hå/ 1. bakestuga, I 263, III 84, = bagar-
stuga, bryggstuga
ning, (bak- = bakom), I 85, II 266, III 137
bakspår: taga bakspåren, vända till-baka samma väg man kommit, följa sina egna spår tillbaka, I 24
*baktie, brant fjällsida, II 118, III 223
bakugnstunna, valv i bakugn, I 152, III 147, = ugnstunna
balk, mellanrummet mellan två stol-par i en hässja, I 59, II 293 321, III 118 130, = länk, led
banarot, sprängört (Cicuta virosa), III 181
bandmössa, III 37, = bindmössa? bandsked, redskap för bandvävning,
I 134
barka, 1. garva, I 102 239, II 133, III 41 85; 2. färga och impregnera nät, I 122 138 271, II 24
barklag, avkok på bark, I 122
barnaken, (alldeles) naken, II 176
barnklubb, lapsk vagga, I 139 144, II 263f., =klubb
barnslig, som överensstämmer med barns sinnelag emot föräldrar, som anstår ett gott barn, III 272
barns ytare, barnskötare, barnvakt, II 116
barnöl, barnsöl, gästabud med an- ledning av barndop, III 149
barsmässohelg, Bartolomeusdagen, II
5 1
bastu, se bastuga bastua, se bastuga
bastuga (badstuga, bastua), torkhus (för säd), I 212,11 131 279,111 3 35 42 118 154 172 188 190 200 274f. m. fl., = torkstuga
begivande, medgivande, tillåtelse, III 254
behov, tillbehör, förnödenhet(er), III 85
beleva, godkänna, besluta, avtala, 147
beprövande, prövning, undersökning, III 88
bergfast, III 55 167 324 m.fl., bergfast jord = bergjord?
bergjord, »en visserligen något sten-bunden och mera svårbruten men på 'finjord' rik jordmån af synner-ligen högt odlingsvärde» (se tidskr. Yrner 1902, s. 426), I 1 18 20 68 163 242 246f., II 4 15f. 87 96 275, III 99 m.fl., jfr bergfast, bergmull, berg - mylla, granmylla, sandbergmylla bergmull, III 86, = föregående?
berg(s)mylla, I 46 49 193 253, II 155 197 258, III 282 m.fl., = bergjord? bergpall, avsats i berg, bergsplatå, II 113 200 227 229, III 112, =fälla bergseg (-sig), ställe i bergsluttning där vatten sipprar fram, I 88, II 97f. 125 157 197 260, III 220 261, jfr seg
bergsig, se föregående
bergslått, slåtteräng(ar) vid berg, II 186 260, = fjällslått
bergssvala, tornsvala, I 261
bergtånge, utlöpare från ett berg, I 16, II 19
besanna, intyga, bestyrka, bevittna, III 169
bespar: i bespar, i reserv, i beredskap, i behåll, kvar, I 102, II 311
bestrida, hålla på, försvara; göra anspråk på, kräva, I 49 70 77 83, II 59 95 131 133 m.fl.
betarva, behöva, III 267 300
betinga, 1. komma överens om, av-tala, II 61; 2. tinga (på), leja, be-ställa, I 267, II 44 53 71, III 159
'biessieråtnuon (genitiv), näverskål, II 202
bindmössa, fram över pannan ur-ringad slät mössa av sidentyg för kvinnor, I 189, = bandmössa?, jfr
stycke
binna, björnhona, II 150
bita, jfr sticka
bjesa in, binda fast (kor i fähuset; i regel på kvällen), I 159
bakkammare—botten 19 bjesning, bindsle för kreatur, II 252
bjuda ut sig, erbjuda sig, III 51 bjällerring, bjällerkrans, III 82f. bjåra, trollnystan, III 52 306 bjäranystan, nystan som är ämnat till
bjära, III 52
björklid, björkbevuxen bergsluttning,
II 177
björkrå, rå (se d.o.) beväxt med
björk, I 65
björkseg, ställe beväxt med björk där
vatten sipprar fram, III 183, jfr
seg
körkspråte, lång riskvist av björk, I
176,11 143, jfr språte
björn/lo, strätta (Angelica silvestris),
II 151
björnkarl, björnjägare, I 237, II 150 björnkur, ställe där björnar tycka
om att vara, II 148 151f.
blad, jfr norska blad
blank, silvermynt ( = 1 riksdaler
specie), II 191 214, = silverblank
'blerek, II 128, — blerik
blerik (< la.), liten sjö intill (änden
av) större sjö, II 128 325, III 73,
=*blerek, bletik, 'bliereke, blärak, kalv, plätik
'blerket, nita en träplugg, II 128, = blierket
bl etik (< la.), II 128, blerik 'bliereke, II 128, III 73, = blerik 'blierket, nita en träplugg, II 128, —
*blerket
blistra, vissla, II 256 'bluvie, se *bltkövie
'bluövie, myr, III 134, 'p/uövie blybandsfönster, fönster med bly-
spröjsar (eller träspröjsar? enligt 0 sid. 94), I 117 165, III 147
blyganspenna, blyertspenna, II 138 blåeld, blå lågor (brinnande koloxid),
II 141
blåsten, blå kvartsit eller amfibolit,
I 145
blärak, II 128, = blerik
blöta åt, blöta ned, väta, III 305 bo (sup. bodd), sätta telnar på nät, I
138 263
bod, 1. förrådshus (hemma på
går-den), I 47 51 59 92, II 47/. m.fl., jfr häbärge; 2. byggnad på fäbod-vall (i regel mjölkbod?), I 4 36f 86 m.fl.; 3. förrådsrum (oftast i mangårdsbyggnad), I 3 52 59f. 62 68 m.fl.
bodbotten, 1. loft i en bod, II 68; 2.
loft (i uthus) använt som bod?, III 12
bolstad, tomtplats för
gårdsbyggna-der, I 9 19-21 46 50 55 61 68 m.fl.,
= gårdsställe
boningsstuga (-stuva), 1.
mangårds-byggnad, stuga, I 64 211, II 131 134 248 279 321, III 6f. 61 114 206 225 m.fl., mangårdsbygg-
ning; 2. (större) rum i boningshus
(bl.a. använt som kök), III 92 142 239f., = stuga 1 och 2 boningsstuva, se boningsstuga boningsvist(e), bostad, II 114 296 bordfot, bordsben, II 12 bordtäcke, bordduk, I 14 borr, stämjärn, III 81
borstning, avfall vid linberedning,
III 41
bort/ödd: få hästen bort/ödd, lämna
bort hästen till underhåll, II 26
borti, ur, från, I 91, — bortur bortur, I 45 205, III 52 68 306, —
föregående
'bosjo, se 'bodaftjuo
boskapstramp, II 299, = Ititramp bostadsbotten, gammal kåtatomt (som
tillskrives stal»), I 6 39f., II 334, III 28 193 202, — staloring
bostadsgrop, II 334, — föregående bota, laga, II 140
botten, 1. (över)våning, I 3 36f. 73 79
85 90 m.fl.; 2. tomt efter forntida, bostad, I 6; 3. bottenläder, sul-läder, I 134, jfr skobotten
'boåruve, renstyng, II 232, III 66 "boåssjuo, det innersta utrymmet
(bottnen) i lappkåta, II 190 'boåteh, kom (2:a person sing. im-
perativ) II 201
bra: vara bra med någon, vara snäll mot någon, behandla någon väl, II 253
brand, se brann brandbär, hallon, II 39
brandkäpp, redskap för omröring av brasa, II 141
brann, fågelgiller bestående av en fallstock, stockgiller, I 132 271 283f., II 18f. 21 28 61
branog, tämligen, ganska, III 305
brattbacke, brant backe, I 70 81
breda (subst.), tunt lager av hö, som med räfsan utbretts till torkning, I 124, 127, II 12
bredannare, breda skidor av gran el-ler asp att användas på lös snö, I 134, jfr smalskidor
bredmedlångsläcle, III 159, = bred-medskide
bredmedsläde, släde med breda medar (att användas på lösa och svaga vägar), I 272, = föregående
brinkig, full av brinkar, (små)backig, I 259, II 117 270 302, III 302
'briskes, besk, III 54
brudkaderill, brudkadrilj, II 215
brudrustning, brudens bröllopsdräkt, II 215
brukstimmer, I 239
brunn (adj.), brunstig, II 186 brygd (adj.), brydd, villrådig, I 206
brygghus, III 118f. 121, = bagar-stuga 1?
bryggrost, kar som används vid till-redning av maltdricka och vid brännvinsbränning?, I 14
bryggstuga, I 51 85 104f. 202, III 130 185 188 190 209 248 275f. 288 m. fl., = bagarstuga, bakestuga
bräcka, värma näver så att den rullar ut sig, I 142 267, II 6
brädskåp, väggskåp av brädor, II 69
bränna (subst.), område som härjats av skogseld, svedjeland, I 276 281f., II 319, III 177, jfr ny. bränna, risbränna, sibränna bränsel, bränsle, III 42
brödfjäl, brödspade, I 147, = fjät 1 brödmjöl, mjöl att baka bröd av, I
147, II 68
brödspjälk, lång smal brödspade, I 147, = spjälk
brödämne, säd eller ersättning härför att mala till brödmjöl (se d.o.), II 68 318
bröllopskost, kostnad för bröllop, III
821.
bu/öra, flytta (med allt sitt bohag; det vanliga ordet i Vm. för lap-parnas höst- och vårflyttning), II 128 240
bu/öring, (lapskt) flyttningståg, I 241, = bu/öringståg, lappbuför-(n)ing
bu/öringsfärd, lapps flyttningsfärd med sin renhjord, II 189f. 274
bu/öringståg, tåg av flyttande lappar och renar, II 190, bu/öring buför(n)ingsväg, I 53, II 240, = lapp-
flyttningsväg
bultar (plur.), tröskmaskin, II 321, III 38, = maskin, tröskbultar byagranne, var särskild av grannar i
en by, bönder(na) i en by, byamän-(nen), I 107, III 63 91 229
byamål, delningsgrund för skifte av jord i en by, I 43
byapapper, urkund(er) av rättslig innebörd rörande en by, II 94 101, jfr hemmanspapper
byarå, gräns eller rågång som skiljer en bys område från en annan bys, I 49 77 83 97 158 193, III 45 m.fl.,
boåruve—dammlägenhet 21
bygga (bygga igen), laga nät, I 137 288, II 140f. 144, jfr nätbyggande byggnadsbrist, brist eller underskott som uppstått genom att bygg-nadsskyldighet icke riktigt full-gjorts, II 342, III 289
byråskiljan, byskillnad, gräns mellan byar, III 242, = byarei
bysbo, bybo, III 65
byssa, bössa, gevär, III 82f.
byta, dela, III 84
bårfylla, så mycket som ryms på en bår, II 13
båslad, I 275, II 40, = lad 2
bådänning, landningsplats för båt, I 154 259, II 18 49 54, länning båtsud, reling på roddbåt, III 52
bäck, gräsbärande mark på båda si-dor om en bäck, vilken översväm-mas av vårfloden och som kan uppröjas till slåtteräng, I 108 183 m.fl., jfr bä,clesleitt
bäckdrag, däld i vars botten en liten bäck rinner, I 65 158, II 157 187 198 271, III 169
bäckkvissla, ställe där två bäckar flyta ihop, I 173, III 246, jfr
kvissla
bäckrinnel, liten bäck, rännil, I 20 46 96 108f., II 98 115 m.fl., =
rinnel
bäckrå, rå (se d.o.) vid bäck, I 183, III 57
bäckseg (-sig), gräsbeväxt mark ut-efter en liten bäck, I 18 74 96, II 115 345, III 226, jfr seg
bäcksig, se föregående
bäckslog, III 79, = bäckslått
bä,ckslått, slåttermark vid bäckar och åar, I 253, II 115, = beickalog, rödningsslått, jfr bäck
bälling, benhud av större djur (an- vänd till skor), I 133, jfr renbälling bära till, börjas, sättas i gång, III 258
bärgelig, tillräcklig, någorlunda god,
1 58, II 87 99 293, III 26 135 m.fl.
bärgning, höskörd, I 19 21 28 46f. 49 f . m. fl.
bärstång, horisontal stödstång under spiselkåpa, I 151 269, II 9 51
bärsäker, bärkraftig (om is), I 138 Masa, se 'bössa
bön, byandakt (om söndagarna), I 110 198 227, II 27 145
bönehuslag, kapellag, II 283
bön(e)präst, den som förrättar bya- bön, II 27 145
börestvuästa, »hälsningsost», I 259,11
208
börting, laxöring, II 196 309, jfr
stenbit
bösse, vidja, III 266
Curam Pastoris gerens, lat., den som förestår pastoralvården i en för-samling, vice pastor, III 300
dag: högsta dagen, dagens ljusaste timmar, middagstiden, II 144;
vara ytterst i dagarna, befinna sig i sista skedet av ett havandeskap, vara nära sin nedkomst, III 54
dagsrand, daggryning, grynings-strimma, II 141
dagsvärk, dagsverke, II 111
'daktesie, se följande
*daktiesiffie, bengömma, III 96 148
dalasten, slipsten från Dalarna, III 158
dalfoder, hö från ängar i skogsdalar, I 79 195
dalkarlskälke, antagligen en skid- kälke med dragstång, II 153
dal-slått, slåttermark i dalar eller dälder i skog, I 191
damminrättning, dammanläggning i vattenledning (se d.o.), 1 158, II 258, III 16 32 112 270
dammlägenhet, plats där det är gynn-samt att anlägga en damm (i vat-tenledning, se d.o.), 1 18, = damm-
tillfälle, uppdämningskigenhet, jfr
vattenledningslägenhet
dammslog, slåtterängar på mark som bevattnas genom översilning av vatten från en damm, III 21 171 245
dammställe, ställe i bäck eller å där en fördämning kan byggas eller är byggd, I 35, II 254, III 20 86 90 234 245 247
dammtillfälle, II 267, = dammlägen-het
dammvatten, vatten som genom däm-ning fås att rinna ut över slåtter-marken, III 152
datje, svensk, II 162, III 100
dattek, det olovliga, I 185
dattet, taga eller röra vid det som är olovligt, I 185
dauna, kägla skuren av björkticka, II 235
deavaoxe, se deåvaoxe
delningssyn, III 30 44, 64, = ägo-delningssyn
det (konj.), att, I 11 45 63, III 135 168 265
dett, punkt, II 144
deävaoxe (<la.), stor dragrenoxe, II
287
diktera, sammanställa innehållet i skrift, III 51
diti, i, till, II 252f. 256, III 231
divelstreck, dyvelsträck, III 50
divla, disputera, träta, III 57
djuplek, djup, III 299
djupstrand, II 218
djurfång, III 168, = djur/änge djurfångsttrakt, område där man kan
idka djurfångst, II 130
djurfänge, (tillfälle, tillgång eller rätt att idka) jakt med andra medel än hundar och skjutvapen, djur-fångst, I 171 218, III 4 300, =
djurfång
domtaga, taga dom på, III 30
dorra, dundra, brusa starkt, II 161
Dotteraimo, mytologiskt begrepp, I
204, III 96
drag, källdrag?, III 211
draga (skatt), bära, bestrida, III 255
dragsläde, liten släde avsedd att dragas av människor, dragkälke, II 61
drickestunna, tunna eller kagge i vilken dricka förvaras, I 14
driva, täta (timmerväggar) genom att stoppa husmossa (se d.o.) el. dyl. i springorna, II 41, jfr mossa-drivning
drivvit, alldeles vit, III 51
dråse, (hög av) tröskad men orensad säd, II 60 65 67
dråshög, hög av tröskad säd, II 64 67
drävel, II 307, = flårk
drävj, sank och gyttrig fläck på myr, II 307, = flärk
duka upp, piska upp, prygla, I Ill
durra, se dorra
'durrie, genomgångsdal, II 188 223
dyngkluns, gödselklump, II 252
där och var, på spridda ställen, här och var, III 88 167
däri (prep.), i, I 30 112 205, II 252f. 256, III 50 231 305 därpå (prep.), på, II 252, III 231 dödande(s): dödandes rädd, döds- förskräckt, dödligt rädd, I 91 166 dörrbräder, dörrfoder, II 47 dörrkista, dörrkarm, I 272-274, II 10 46
eftergiva, avstå från, lämna ifrån sig, III 1, = medgiva
eftervind, medvind, II 27
ektallrik, tallrik av ekvirke, II 81-83 139
elak, arg; illasmakande; motsträvig, III 129
eldrum, eldstad, II 328
enbetslass, lass som drages av en
dammlägenhet—flak 23
engelsläder, slitstarkt tjockt bo-mullstyg, mollskinn, I 14
enstaka: enstaka gård, ensam gård, gård som ligger avsides och ej ingår i en by, I 290
eta, krubba (för får), I 48
fabel (neutr.), övertro, skrock, II 193
*fapmie, II 210
fastebrev, av rätten utfärdat intyg om laga stadfästelse å föryttring av fast egendom, I 98, = fastighets-brev?
fastgårda, lägga upp en jordbank längs stenfotens innersida, I 270,
II 47
fastgårdning, jordbank längs inner-sidan av stenfoten och nedersta timmervarvet i en stuga, I 270, II
47 52, = mullbänk fastighet, fasta, lagfart, I 35
fastighetsbrev, III 77, = fastebrev? fasuo, II 234
a(t)tmet, omfamna, II 209f., =
*färmet
fatnuo, angelikaört, II 210
fattigprocent, fastställd avgift som skulle erläggas till de fattigas underhåll, III 42
fe-, jfr fä-
fegeld, eld(sken) som varslar om dödsfall, II 89
fegärd(a), »fägärda», beteshage?, I 214
fehus, fähus, III 84
fel, fil (verktyget), III 39
felasbro, I 28, = fäbro fian, fiende, III 16
fiedres, hullig, II 200
'fikne, fiende, III 16
fil, grädde, I 91
filkärna, smörkärna med grädde i, I 91 98 99
finna åt, återfinna, II 141
fiskelägenhet, ställe där det lönar sig att fiska, fiskevatten, II 260
fiskkällare, III 15f.
fisksjö, sjö där det lönar sig att fiska, sjö där man idkar sitt fiske, I 54 96 113 244, II 131, III 101 m.fl.
fisk(e)tönnel, I 121, II 12 24 50 52, — tönnel
fjell-, se fjäll-
fjäl, 1. stor rund brödspade som an-vändes vid bakning, I 148, — bakefjäl, brödfjäl; 2. vändskiva på plog, II 60
fjäll: upp i fjället, uppe i fjälltrak-tema, I 119
fjällartad, (om jordmån) liknande den jord eller med sådan växtlighet som finns på (hög)fjällen, II 156 186 236 339 344, III 86
fjällberg, lågfjäll, fjäll, II 152 196 247 250
fjäll-lägenhet, jordbrukslägenhet på kronomark ovan odlingsgränsen (som upplåtes på viss tid), I 246, II 159 218f. 229 269 m.fl.
fjällmyra, myr som ligger på eller vid fjäll, fjällmyr, I 88 218 226
fjällpall, avsats i fjäll, II 200
fjällrå, myrlänt dal på eller vid fjäll, II 236
fjällsart,?, III 203
fjällslått, slåtteräng(ar) vid fjäll, II 168 247 250, III 234, = bergslett fjällsnyta, utskjutande del av ett
fjäll, II 224
fjärby, områden som ligger långt från byn, I 10, jfr närby
fjärding, 1. fjärdedel (av tunnbröds-kaka), II 31; 2. rymdmått (en fjärdedels tunna), II 147, jfr III 228
fjärdingsland, så stort åkerstycke att man där kan utså en fjärding ( = 1/4 tunna) säd, 1/4 tunnland, I 103, II 260
fjärndelsmil, fjärdingsväg (2672 me-ter), I 196
