Våldsutsatta LVU-placerade barns umgänge med sina föräldrar - att köpslå om barnets bästa? : En kvalitativ studie av socionomers upplevelse av sitt handlingsutrymme i bedömningar gällande LVU-placerade barns umgänge med sina föräldrar

Full text

(1)

Institutionen för socialvetenskap Socionomprogrammet 210 HP

Våldsutsatta LVU-placerade barns umgänge med sina föräldrar

- att köpslå om barnets bästa?

En kvalitativ studie av socionomers upplevelse av sitt handlingsutrymme i

bedömningar gällande LVU-placerade barns umgänge med sina föräldrar

Författare: Linnea Kihlberg & Maria Röhfors Handledare: Anna Holmqvist

Examensarbete i socialt arbete, 15 HP Delkurs SOC 63, VT 2020

(2)

Tack

Efter en hel vår av skrivande är vår kandidatuppsats nu snart klar. Denna termin har varit allt annat än det vanliga med en global pandemi, isolering och undervisning på distans. Uppsatsarbetet har kantats av både glädje och skratt blandat med bestörtning och frustration, och någon gång en liten tår.

Först och främst vill vi tacka vår handledare Anna som tydligt men varsamt pekat oss i rätt riktigt och på ett mycket pedagogiskt och bra sätt guidat oss framåt i detta arbete. Vi vill tacka våra nära och kära, Linneas Johan och Marias Michael, Selma och Svante, för att de uppmuntrat oss och stått ut med oss under den här tiden. Vi vill också tacka våra hundar Stella, Degen och Otto för att de har sett till att vi tagit pauser och promenader som friskat upp våra hjärnor när det behövts. Vi vill tacka Malin för all oändlig pepp och för att du ryckte upp oss när vi behövde det som mest! Vi vill slutligen också tacka varandra för att vi lyckats med detta tillsammans. Tack!

Stockholm/Uppsala, juni 2020

(3)

Sammanfattning

Att vara socialarbetare i barn- och familjeinriktat socialt arbete innebär att man genom sin position inom en organisation har tilldelats ett visst handlingsutrymme. Handlingsutrymmet skapar en valmöjlighet, men medför också ett krav på att ta ansvar och att ta ställning. Syftet med studien är att undersöka hur

socionomer resonerar kring sitt handlingsutrymme i bedömningar gällande umgänge mellan placerade barn och deras vårdnadshavare där barnet utsatts för våld i hemmiljön, utifrån rådande lagar, riktlinjer, yrkeskunskap, klientens behov och forskning. Vi hoppas uppnå en djupare förståelse för hur dessa faktorer påverkar socionomers handlingsutrymme i dessa ärenden. Genom intervjuer med

socialsekreterare verksamma inom barn- och familjeenheten samt familjehemsvården ämnade vi få fatt i deras upplevelser och resonemang kring handlingsutrymme och vad detta hade för inverkan på deras bedömningar och beslut.

Resultatet visar att socialsekreterarna har ett stort handlingsutrymme i dessa typer av ärenden, även om vissa individer väljer att se på handlingsutrymmet som något mer statiskt medan andra ser det som något mer dynamiskt. Det framkommer att den generella återföreningsprincipen är väldigt dominerande i socialsekreterarnas arbete och påverkar deras beslut. Detta trots att den grupp barn vi undersöker skiljer sig från den generella gruppen placerade barn, vilka därför borde kunna undantas i vissa fall, givet den forskning som finns. Trots ärendenas komplexitet framgår inte några direkta tendenser bland

socialsekreterarna att falla in i ett överdrivet byråkratiserande beteende för att hantera yrkesrollen. Utifrån intervjupersonernas upplevelser och resonemang framgår det tydligt att barns bästa innebär synnerligen komplexa bedömningar. I intervjupersonernas resonemang kan vi skönja ett tydligt föräldraperspektiv som dels kan bero på alla de perspektiv som socialsekreterarna måste ta hänsyn till i sina bedömningar och beslut, dels på den starka föräldrarätten som råder i Sverige. I resultatet framgår även att det är svårt för forskningen att ta sig in bedömningarna, vilket främst beror på organisatoriska orsaker.

(4)

Abstract

Being a social worker in a child and family-oriented unit means that through their position within an organization, a certain scope of action has been allocated. The scope of action creates a choice, but also entails a requirement to take responsibility and to take a stand. The purpose of the study is to investigate how social workers discuss their room for action in assessments regarding interaction between placed children and their guardians where the child is subjected to domestic violence, based on prevailing laws, guidelines, professional knowledge, client needs and research. We hope to achieve a

in-depth understanding how these factors affect the scope for action of social workers in these cases. Through interviews with social workers working within the child and family unit as well as family home care, we intended to gain insight into their experiences and reasoning about the scope for action and how this is impacting on their assessments and decisions.

The results of our study shows that the social workers do have a considerable scope of action in these kinds of cases, although some individuals choose to look at it as something more static, while others see it as something more dynamic. It appears that the general reunification principle (word for word translation) is very dominant in the daily life of social workers and affects their decisions. This despite the fact that the group we were investigating are divergent compared to the general group of placed children, which therefore should be exempt in certain cases, given the research that is available. Despite the complexity of the cases, there are no direct tendencies among social workers to fall into excessive bureaucracy in their behavior to manage their professional role. Based on the interviewer's experiences and reasoning, the best interest of the child, entails extremely complex assessments. From the reasonings of the interviewees’ we can see a clear parental perspective, that can partly depend on all the perspectives that a social worker has to take in consideration in their decisions, and partly on the strong parental right that is taught in Sweden. The result also shows that it is difficult for research to assimilate the assessments, which mainly depends on organizational reasons.

Title: Children in compulsory care, exposed to domestic violence, and their parent-child contact – A qualitative study of social workers’ experience of their scope of action when assessing children guardian interactions.

Keywords: post-separation contact, parent-child contact, father-child contact, child abuse, intimate partner violence and street-level bureaucracy.

(5)

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 6

1.1 Problemformulering ... 8

1.2 Syfte och frågeställningar ... 9

1.3 Avgränsningar ... 10

1.4 Definitioner ... 10

1.5 Arbetsfördelning ... 10

2. Bakgrund ... 11

2.1 Reglering av umgänge enligt lagstiftning och allmänna riktlinjer ... 11

2.2 Bedömningar av barnets bästa ... 12

3. Tidigare forskning ... 14

3.1 Placerade barns umgänge ur professionellas synvinkel ... 14

3.2 Våldsutsatta barns umgängen med våldsutövande föräldrar ... 15

3.3 Barns upplevelser och konsekvenser av våld i hemmiljön ... 17

4. Teoretisk utgångspunkt ... 19

5. Metod och material ... 21

5.1 Litteratursökning ... 21

5.2 Urval ... 22

5.3 Tillvägagångssätt vid insamling av data ... 22

5.3.1 Val av intervjumetod ... 22 5.3.2 Genomförande av intervjuer ... 24 5.3.3 Transkribering ... 24 5.4 Analysmetod ... 25 5.5 Studiens tillförlitlighet ... 26 5.6 Etiska överväganden ... 28

6. Resultat och analys ... 29

6.1 Handlingsutrymme ... 29

6.1.1 Handlingsutrymme som begrepp ... 29

6.1.2 Vad påverkar handlingsutrymmet? ... 30

6.1.3 Handlingsutrymme i förhållande till yrkesrollen ... 32

6.1.4 Forskning i praktiken ... 33

(6)

6.2 Makt ... 37

6.2.1 Analys av temat makt ... 39

6.3 Barnets bästa ... 40

6.3.1 Barnets bästa – vad är det egentligen? ... 40

6.3.2 Normen om återförening ... 43

6.3.3 Barnets bästa och alliansen med föräldrarna ... 44

6.3.4 Vad är ett lämpligt umgänge? ... 45

6.3.5 Analys av temat barnets bästa ... 47

7. Slutsatser och diskussion ... 50

8. Förslag till vidare forskning ... 53

(7)

1. Inledning

I Sverige har socialnämnden ett särskilt ansvar för att se till att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden vilket regleras i 5 kap. 1 § Socialtjänstlagen (SoL, 2001:453). I socialsekreterarens uppdrag ingår att genomföra utredningar som är underlag för socialnämndens beslut. Utgångspunkten för socialtjänstens arbete med familjer som behöver stöd är att insatser i första hand ska ske på frivillig väg, med stöd av socialtjänstlagen (SoL, 2001:453). När frivilliga insatser av olika skäl inte är genomförbara kan socialnämnden behöva överväga att placera barn med stöd av lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU, 1990:52). Placering enligt LVU skiljer sig från SoL genom sin tvingande natur samt kring hur stort inflytande och bestämmanderätt socialtjänsten har över vården (Ponnert, 2018). Samhället tar i de fallen rollen som en slags ställföreträdande förälder för dessa barn som placeras utanför hemmet.

Socialsekreterares handlingsutrymme

Att vara socialarbetare i barn- och familjeinriktat socialt arbete innebär enligt Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) att man genom sin position inom en organisation har tilldelats ett visst

handlingsutrymme. Handlingsutrymmet skapar en valmöjlighet, men medför också ett krav på att ta ansvar och att ta ställning (Svensson et al., 2008). Ponnert och Svensson (2019) resonerar kring

socionomens handlingsutrymme och menar att dagens fokus på evidens och standardiserade verktyg gör att “tyst” kunskap går förlorad, att professionens kunskap i mötet med klienter inte utnyttjas i sin helhet, och viktiga aspekter i bedömningar faller bort. Även Svensson et al. (2008) diskuterar standardiserade arbetssätt som ett försök att undvika godtycklighet i bedömningar. De menar att detta inte fungerar eftersom det hela tiden skapas nya dilemman och att olika behov hos klienter och oförutsedda händelser är en del av det sociala arbetet.

I Socialstyrelsens kunskapsstöd Barn i familjehem - umgänge med föräldrar och andra närstående (2019) framgår att det är viktigt att umgänge med ursprungsfamiljen planeras utifrån barnets bästa och barnets eget perspektiv, och att barnet själv ges möjlighet att få information och komma till tals. Enligt Almquist, Norlén och Tingberg (2019) handlar detta ofta om komplicerade bedömningar i fall som präglas av motstridiga vittnesmål och starka känslor, där både rättsväsendet och socialtjänsten har utmaningar att förhålla sig till, i kombination med aktuell lagstiftning och den rådande normen om att ett delat föräldraskap alltid är att föredra. De menar att “det finns en risk att barns rätt till umgänge med sina föräldrar tolkas som att föräldrarna har rätt till umgänge, och att man inte beaktar barnets egen

uppfattning om hen vill träffa sina föräldrar eller ej” (s. 291).

Socialstyrelsen (2019) beskriver i sitt kunskapsstöd att det trots tydliga regelverk inte går att

(8)

varför man inte kan applicera några generella antaganden eller modeller som skulle kunna anses gälla för de flesta barn. Det är svåra bedömningar som ofta får mycket stora konsekvenser i ett barns liv.

Socialstyrelsen trycker just därför på vikten av socialsekreterares tillgång till stöd i form av andra kollegors kunskap och erfarenhet, handledning och extern expertis.

Synen på umgänge

När barn placeras utanför sitt hem har de rätt till umgänge med sin ursprungsfamilj och det ligger i socialtjänstens ansvar att främja barnets kontakt med närstående och hemmiljö och att planera för och se till att detta sker, vilket framgår i Socialstyrelsens kunskapsstöd (2019). Blickar man tillbaka till 1900-talets början kan man konstatera att man hade en annan inställning till placerade barns umgänge med sina föräldrar än vi har idag. Då placerade barn så långt som möjligt ifrån sina föräldrar och föräldrarna skulle helst inte veta var barnen befann sig. Den inställningen grundades huvudsakligen i att man ville skydda barnet från föräldern som gjort det illa och att man ville bryta kontakten mellan barn och föräldrar för att förhindra att det skedde igen. Det var först omkring 1970 som ny kunskap gjorde sig gällande angående barnets perspektiv och behov (Kjellberg, 2006). Den nya forskningen visade att placerade barn inte gynnas av att tas ifrån all kontakt med sina biologiska föräldrar på det sätt som man tidigare hade trott (Börjeson & Håkansson, 1990).

Numera ser man en lång rad fördelar med att barn håller kontakten med sina föräldrar och i Socialstyrelsens kunskapsstöd (2019) betonas vikten av barnets kontakt med föräldrar och andra

närstående. En del av detta handlar om att skapa kontinuitet i barnets liv och underlätta och möjliggöra en framtida återförening med ursprungsfamiljen i enlighet med återföreningsprincipen.

Återföreningsprincipen är den princip som kan urskiljas i lagstiftningen och förarbeten och som innebär att “lagstiftaren tänker sig att barnen, efter en tids placering, i regel ska återvända till sin ursprungsfamilj” (SOU 2014:3, s. 95) Även i de fall där en framtida återförening med föräldrarna inte anses förenlig med barnets bästa, är kontakt med föräldrarna ändå viktig för barnet enligt Socialstyrelsen. Dels för att ge barnet tillgång till sin identitet och sitt ursprung, dels för att det har visat sig att placerade barn riskerar att bli väldigt ensamma som vuxna om kontakt med ursprunglig familj och släkt inte underhålls, eftersom relationen med familjehemmen inte i alla fall fortsätter efter det att placeringen tagit slut. Samtidigt är Socialstyrelsen tydliga med att detta inte gäller för alla barn och att umgänget måste prövas i varje enskilt fall. I kunskapsstödet (2019)betonas också att barnets umgänge med föräldrarna inte har något eget syfte utan att umgänget med ursprungsfamiljen ska ses som en resurs för barnet och fungera som ett stöd i barnets utveckling. Anledningen till att umgänge ska ske handlar alltså enligt Socialstyrelsen uteslutande om de gynnsamma effekter det kan ha för barnet, inte för föräldrarna.

(9)

Våldets konsekvenser på barn

Almqvist, Norlén och Tingberg (2019) beskriver att det var först på 1990-talet som barns situation i familjer där det förekom våld uppmärksammas. Sedan dess har det skett en ökad medvetenhet och kunskap om barn som upplever våld i sin familj. Genom forskning vet man nu att en stor del av de barn som har en våldsutsatt förälder, ofta blir vittnen till våldet samt att barnet påverkas negativt av att se sin förälder leva i rädsla (ibid.). Jonhed (2018) visar i sin forskning att mellan 30–60 procent av de barn som bevittnat våld inom familjen även själva har blivit utsatta för våld. Barn som utsätts för våld kan drabbas av både primära och sekundära konsekvenser av våldet. En primär konsekvens kan vara posttraumatiskt stressyndrom och en sekundär konsekvens kan vara att ett barn tvingas flytta och då förlorar hela sitt nätverk (ibid.). Jonhed beskriver också hur barn utvecklar egna strategier, symptom och signaler för att hantera sina negativa erfarenheter av våld i familjen. När det gäller våldets effekter på barn har Graham-Bermann et al. (2009) också visat att ju allvarligare våld ett barn upplever, desto större risk är det att barnet utvecklar svårigheter senare i livet.

När ett barn blir placerat utanför hemmet med stöd av 2 § lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU, 1990:52), det vill säga att barnet placerats utifrån så kallade miljöfaktorer i hemmet, uppstår oundvikligen frågor kring umgänge mellan barnet och föräldrarna. Ärendena är ofta mycket komplexa och flertalet motstridiga uppgifter kan förekomma. En grundprincip i svensk rätt är att föräldrar ska ha gemensam vårdnad och att barnet ska ha umgänge med sina föräldrar, och det är den grundprincip som ska komma att diskuteras i de fall föräldrar brister i sin föräldraförmåga enligt Schiratzki (2013). Om barnet utsatts för misshandel är detta något som kan komma att fortsätta i samband med ett umgänge (Zeoli, Rivera, Sullivan och Kubiak, 2014). Att behöva umgås med en förälder som av barnet uppfattas som farligt gör också att det tvingas upprätthålla negativa överlevnadsstrategier som kan försämra barnets relation till den våldsutsatta föräldern och dessutom skada barnets utveckling på lång sikt (Almquist, Norlén och Tingberg, 2019).

1.1 Problemformulering

Handlingsutrymme betyder inte att det saknas regler utan handlar istället om möjligheten att agera mellan reglerna. Det finns en möjlighet att välja hur man ska agera eftersom det alltid finns utrymme för tolkning och tillämpning av de regler som finns. Socialsekreterarens person, värderingar och intressen blir aspekter av hur handlingsutrymmet används. Socialarbetares kunskaper kan också påverka ramarna för

handlingsutrymmet, både genom att de sätter etiska eller moraliska gränser för sig själva, men också genom att de genom sin kunskap kan påverka hur organisationens ramar ska se ut. Utöver det är det också tänkbart att arbetsbelastning och stress påverkar socialsekreterarens bedömnings- och beslutsprocess.

(10)

Som beskrivits i inledningen är handlingsutrymmet nödvändigt och det är också viktigt för att undvika alltför generella förhållningssätt. Mot den bakgrunden är det intressant att undersöka hur mycket av handlingsutrymmet som i praktiken utnyttjas. Det är tänkbart att socionomer i en pressad

arbetssituation kan komma att undvika göra individuella bedömningar för att i större utsträckning använda generaliserade bedömningar, dels för att effektivisera sitt arbete, dels för att undvika framtida problem kopplat till kritik om godtyckliga beslut.

I inledningsfasen av arbetet med studien gjorde vi några antaganden som haft betydelse för hur vi formulerat vårt syfte och frågeställningar och hur vi har designat vår studie. Genom vår erfarenhet av att göra praktik på barn- och familjeenheten inom Socialtjänsten hade vi en hypotes om att socialsekreterare i hög grad styrdes av återföreningsprincipen och att de var obenägna att utnyttja hela sitt handlingsutrymme till förmån för en stark övertolkning av lagstiftningen kring detta. Vi hade också en idé om att det

saknades en tydlig förankring i aktuell forskning kring våldsutsatta barn i socialsekreterarnas beslut. Den här studien behandlar därför hur socionomer resonerar kring sitt eget handlingsutrymme när det kommer till bedömningar gällande placerade barns umgänge när barnet bevittnat eller utsatts för våld av sin vårdnadshavare. För att undersöka detta intervjuar vi socialsekreterare verksamma inom

myndighetsutövning och analyserar hur de resonerar kring sitt handlingsutrymme.

Med bakgrund av det som tagits upp i inledningen anser vi att det är viktigt att öka kunskapen om socionomers möjligheter och begränsningar kring bedömningar gällande placerade barns umgänge med våldsutövande förälder. Vår studie kommer inte att ge svar på alla frågor utan får ses som en pusselbit i arbetet med att skapa större kunskap och förståelse för socialsekreterares upplevelser och resonemang kring sitt handlingsutrymme i de här komplexa fallen.

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med studien är att undersöka hur socionomer resonerar kring sitt handlingsutrymme i bedömningar gällande umgänge mellan placerade barn och deras vårdnadshavare där barnet utsatts för våld i

hemmiljön, utifrån rådande lagar, riktlinjer, yrkeskunskap, klientens behov och forskning. Vi hoppas uppnå en djupare förståelse för hur dessa faktorer påverkar socionomers handlingsutrymme i dessa ärenden.

För att uppnå vårt syfte har vi formulerat följande frågeställningar:

1. Hur beskriver socialsekreterarna sitt handlingsutrymme när det kommer till bedömningar gällande placerade barns umgänge med vårdnadshavare där de utsatts för eller bevittnat våld? 2. Hur resonerar socialsekreterarna kring barns rätt till båda sina föräldrar i förhållande till rätten till

skydd från en våldsam vårdnadshavare?

(11)

1.3 Avgränsningar

Vi har valt att undersöka socialsekreterares resonemang kring sitt handlingsutrymme i ärenden som behandlar umgänge mellan våldsutsatta barn som är placerade utanför hemmet enligt 2 § LVU och deras föräldrar. Anledningen till att vi valt att fokusera på just placeringar enligt 2 § LVU är att det endast är i dessa ärenden som socialnämnden kan fatta beslut om umgängesbegränsning.

De socialsekreterare som deltar i undersökningen kommer från tre olika kommuner i Sverige men eftersom avsikten inte varit att göra en jämförande studie kommer skillnader mellan de olika kommunerna inte att studeras.

1.4 Definitioner

I uppsatsen används benämningen förälder/föräldrar och avser då barnets mamma eller pappa eller annan vårdnadshavare. Benämningen innefattar här alla de aspekter av vad en förälder kan vara. Vi avser alltså den person som varit barnets vårdnadshavare och som barnet inte längre bor hos på grund av att det fattats ett beslut om LVU.

Med umgänge avses den kontakt som barnet har med sina föräldrar efter att de har placerats enligt LVU. Umgänge betyder ofta att barn och förälder har fysiska möten, men det kan också vara kontakt via telefon, brev, mail, sms och videosamtal eller annat.

Vidare har vi valt att använda begreppet våldsutsatta barn i vår uppsats, och avser då både barn som själva utsatts för våld av en förälder, men också barn som bevittnat våld i hemmet i föräldrarnas nära relationer.

Med återföreningsprincipen menas att lagstiftaren tänker sig att barnet, efter en tids placering, i regel ska återvända till sin ursprungsfamilj (Delbetänkande av Utredningen om tvångsvård för barn och unga återföreningsprincipen, SOU 2014:3).

1.5 Arbetsfördelning

Arbetet med uppsatsen har varit jämnt fördelat mellan författarna under hela processen. Idén till det valda ämnet, våldsutsatta LVU-placerade barns umgänge med sina föräldrar, fick en av författarna under sin verksamhetsförlagda utbildning. Ämnets avgränsning specificerades dock ytterligare av båda författarna och syfte och problemformulering utformades därefter gemensamt. Författarna har båda varit lika delaktiga i litteratursökningen och har gemensamt samlat in det empiriska materialet. Arbetsfördelning avseende intervjuer och transkribering beskrivs närmare under metodavsnittet genomförande av intervjuer. Huvudansvaret för kapitlen tidigare forskning och metod och material delades upp mellan författarna, där sedan innehållet gemensamt diskuteras och redigeras fram i de båda kapitlen. Resultat och analys, slutsats och diskussion skrevs gemensamt efter bearbetning och reflektion av det empiriska materialet.

(12)

2. Bakgrund

I detta kapitel ges en överblick av den lagstiftning som ligger till grund för utformning av umgänge mellan ett placerat barn och dess vårdnadshavare samt socialnämndens ansvar i dessa ärenden. Barnets bästa presenteras även närmare då detta är ett mycket centralt begrepp som socialtjänsten måste ta hänsyn till i sina bedömningar kring umgänge.

2.1 Reglering av umgänge enligt lagstiftning och allmänna riktlinjer

När ett barn placerats utanför det egna hemmet ligger lagstiftningen till grund för utformning av

umgänget mellan ett barn och dess vårdnadshavare. Vår studie riktar in sig på barn som placerats enligt 2 § Lag om särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU, 1990:52). Placeringar enligt 2 § LVU innebär att barnet placerats utifrån så kallade miljöfaktorer där “vård skall beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas”. Lagstiftningen som då kommer påverka hur umgänget regleras är Socialtjänstlagen (SoL, 2001:453), Föräldrabalken (FB, 1949:381) och LVU.

För att förstå regleringen av LVU-placerade barns umgänge med sina vårdnadshavare fordras det en närmare förklaring av socialnämndens roll. Socialnämnden ska, enligt 5 kap. 1 § första stycket SoL, verka för att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden. Insatser ska, så långt det är möjligt, ges utifrån samtycke med barnets vårdnadshavare men detta är inte alltid möjligt då vårdnadshavaren kanske motsätter sig socialnämndens rekommendationer. Då kan socialnämnden besluta om vård med stöd av LVU för att säkerhetsställa att barnets bästa är ledande. En placering med stöd av LVU innebär således att ett samtycke inte har getts från vårdnadshavaren/vårdnadshavarna till insatser enligt

Socialtjänstlagen (SoL, 2001:453) eller att socialtjänsten inte tror att samtycket är tillförlitligt. De finns även fall då Socialnämnden inte kan invänta beslut från rätten, då har de behörighet att genomföra ett omedelbart omhändertagande vilket regleras i 6 § andra stycket LVU som säger att ”Socialnämnden får besluta att den som är under 20 år omedelbart skall omhändertas, om rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras”.

När ett barn är placerat utanför det egna hemmet är det socialnämnden som ansvarar för att barnet tas emot i ett familjehem eller ett hem för vård eller boende, vilket regleras i 6 kap. 1 § första stycket SoL. Socialnämnden ansvarar även, enligt 6 kap. 1 § fjärde stycket SoL, för att “vården utformas så att den främjar den enskildes samhörighet med anhöriga och andra närstående samt kontakt med hemmiljön”. Barnets rätt till att “regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda

(13)

föräldrarna, utom då det strider mot barnets bästa” återfinns även i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) artikel 9 punkt 3 (Unicef, u.å).

Enligt föräldrabalken 6 kap. 2 a § första stycket ska “barnets bästa skall vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge”. I fjärde stycket redogörs även att “hänsyn ska tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad”. Vidare framkommer i föräldrabalken, 6 kap. 15 § första stycket, barnets rätt till att umgås med båda sina föräldrar även om de inte längre bor tillsammans. Socialnämnden ansvarar enligt 14 § LVU ”för att den unges behov av umgänge med föräldrar och vårdnadshavare så långt möjligt tillgodoses”. Socialnämnden kan även med stöd av 14 § LVU begränsa barnets umgänge med vårdnadshavare eller förälder med umgängesrätt om det anses nödvändigt för att uppnå syftet med vården.

I Socialstyrelsens kunskapsstöd Barn i familjehem - umgänge med föräldrar och andra närstående (2019) betonas vikten av en god och nära kontakt mellan föräldrar och barn under placeringstiden för att barnet ska kunna utvecklas väl samt för att främja framtida återförening. Vidare framläggs att en

placering utanför det egna hemmet inte får innebära att de avskärmas från känslomässigt viktiga personer. I kunskapsstödet framkommer att barnets behov ska stå i centrum vid planering av umgänge och att barnets rätt att träffa sina föräldrar inte är samma sak som att barnet har behov av det. Umgänge ska planeras utifrån varje enskilt fall och barnets bästa ska alltid ges företräde. Vidare framläggs att umgängesbegränsningar skall tillämpas restriktivt. I kunskapsstödet skriver de att “ett beslut om

begränsning får med andra ord inte fattas slentrianmässigt eller av bekvämlighetsskäl” (s. 44). Det krävs således starka skäl för att inskränka umgänge mellan barn och föräldrar. De fall där inskränkningar kan övervägas är bland annat då “det kan finnas risk för att barnet utsätts för våld, övergrepp eller någon annan fara”, “när barnet visar rädsla för föräldern” eller “när det finns risk för att föräldern griper in i vården på ett sätt som inte är bra för barnet” (s. 45).

2.2 Bedömningar av barnets bästa

I lagen anges ingen tydlig definition av barnets bästa. Barnets bästa som begrepp är ständigt

återkommande i diskussionen kring placerade barns umgängen och är något som socialtjänsten ständigt måste ta hänsyn till i sina bedömningar. Principen om barnets bästa ska också vara ledande inom all socialtjänstens myndighetsutövning. I Socialtjänstens målparagraf 1 kap. 2 § SoL (2001:453) står det tydligt att “Vid åtgärder som rör barn ska barnets bästa särskilt beaktas. Vid beslut eller andra åtgärder som rör vård- eller behandlingsinsatser för barn ska vad som är bäst för barnet vara avgörande (...)”. Det framgår även FN:s konvention om barns rättigheter, artikel 3, att “vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa”. I en rapport från

(14)

Barnombudsmannen (2005) framkommer att vad som är barnets bästa i det enskilda fallet ska bygga på kunskap och beprövad erfarenhet i kombination med en bedömning utifrån det enskilda barnets situation och behov.

Eriksson (2001) beskriver att barnets bästa på många vis är ett problematiskt begrepp då det varken är helt självklart vad det innebär eller är tydligt definierat. Samtidigt innebär avsaknaden av definition en möjlighet att göra en individuell bedömning där varje enskilt barn får sina behov och intressen

utvärderade (Schiratzki, 2003). Såväl Eriksson som Schiratzki menar att begreppet är beroende av en enad syn gällande ett barns behov i sitt sociala sammanhang. Barnets bästa är således en tolkningsfråga som har olika betydelser och kan variera beroende av kulturell kontext. Kaldal (2010) problematiserar begreppet, då hon menar bedömningar kring barnets bästa handlar om frågor som “ligger i gränslandet mellan det allmänt kända och expertkunskap” (s. 28). Hon beskriver att det är viktigt att ha i åtanke att barnets bästa är en vuxens tolkning av barnets behov, åsikt och perspektiv och att professionellas

tolkningar av det som står i lagen påverkas av kunskap och föreställningar om vad som är skadligt för ett barn.

(15)

3. Tidigare forskning

I litteratursökningen som beskrivs i metodavsnittet hittades ingen vetenskapligt granskad artikel om socialsekreterares upplevelser av sitt handlingsutrymme i ärenden där barn utsatts för eller bevittnat våld i sin hemmiljö eller någon forskning kring just våldsutsatta placerade barns umgänge med sina föräldrar. I detta avsnitt redogörs därför för tidigare publicerad forskning som tangerar studiens ämnesfält. Kapitlet har delats upp i tre delar, forskning som behandlar barns umgänge ur professionellas synvinkel, barns umgänge med en förälder som utövat våld i hemmiljön och barns upplevelser och konsekvenser av våld i hemmiljön.

3.1 Placerade barns umgänge ur professionellas synvinkel

I rapporten Bedömningsstöd för familjehemsplacerade barns umgänge: En utvärdering ur socialarbetares perspektiv av Ann-Sofie Bergman et al. (2018) visar resultatet att umgängesbedömningar upplevs som en komplex fråga och att det av barn- och familjehemssekreterare anses vara ett viktigt utvecklingsområde som de också önskar få mer stöd kring. Bedömningsstödet upplevdes positiv av 75 procent av de tillfrågade barn- och familjehemssekreterare, medan 25 procent ansåg att det inte var till någon hjälp. Anledningen till de spridda åsikterna om bedömningsstödets funktion härleddes till handläggarnas erfarenhet. De med kortare erfarenhet ansåg sig ha mer användning av bedömningsstödet, medan de med längre erfarenhet snarare tyckte att det gjorde arbetet mer tidskrävande. De med kortare

arbetslivserfarenhet hävdade att bedömningsstödet bidrog till en mer systematisk och rättssäker

handläggning och att barnets inställning till umgänge blev bättre belyst. De som var positivt inställda till bedömningsstödet menade att det skulle kunna bidra till mer likartade bedömningar i en arbetsgrupp om alla använde det.

I A visible or invisible child? Professionals’ approaches to children whose father is violent towards their mother sammanfattar Maria Eriksson (2005) forskning gällande professionellas uppfattningar om barns situation och behov i ärenden där ett barn bevittnat och/eller utsatts för våld i sin hemmiljö. Hon lyfter bland annat några av de motstridigheter och dilemman som följer den svenska målsättningen om ett delat föräldraskap samtidigt som barnets bästa ska vara i fokus. Eriksson beskriver de svenska

förutsättningarna utifrån vilka socialsekreterare gör sina umgängesbedömningar, däribland att

föräldraskapet främst ses utifrån ett biologiskt perspektiv, snarare än att sociala eller psykologiska band värderades. Vid en separation har föräldrar nästan alltid delad vårdnad, men Eriksson poängterar att i praktiken det i de flesta fallen är mamman som är den främsta omsorgsgivaren för barnen. Våldsamma pappor ses sällan som omsorgsgivare ur professionellas synvinkel, vilket leder till att deras föräldraskap sällan hamnar i fokus, vilket i sin tur många gånger leder till att de inte hålls ansvariga för sitt barns

(16)

välmående. Även om en pappa utsatt en mamma för våld så ses pappan, ur rättslig synpunkt, som en tillräckligt bra vårdnadshavare och umgängesförälder fram tills dess motsatsen bevisats.

3.2 Våldsutsatta barns umgängen med våldsutövande föräldrar

I litteratursökningen hittades en hel del forskning om barn och föräldrars kontakt efter att föräldrarna separerat från en relation där det förekommit våld. Forskningen fokuserar främst på själva kontakten mellan barn och förälder samt barnets reaktion på kontakten med den våldsutövande föräldern. Studierna tangerar flera viktiga aspekter i förhållande till vår studie, såsom socialarbetares syn på barnets behov och vad som är barnets bästa, normer och föreställningar om familj samt hur våldet får möjlighet att fortgå genom ett fortsatt umgänge med den våldsutövande föräldern. Nedan följer därför en sammanfattning av de viktigaste resultaten.

I Om vårdnad, boende eller umgänge behandlar Maria Eriksson (2001) hur barn som utsatts för och bevittnat våld påverkas av föräldrarnas separation. Eriksson belyser en betydande skillnad i de olika perspektiv, såsom delaktighets- eller omsorgsperspektivet, som socialarbetare kan anta i arbetet med barn och hur de påverkar hur barns röst kommer få genomslag i bedömningar. Genom att anta ett

delaktighetsperspektiv ses barnet som en medaktör med kapacitet att handla och interagera, medan ur ett omsorgsperspektiv behöver barn ledning, omsorg och skydd från vuxna. Eriksson understryker ett antal viktiga faktorer att beakta vid planering av umgänge med en pappa som använt våld. Hon menar att barnet måste få komma till tals i planeringen av umgänget, särskilt när det kommer till känsla av trygghet, att pappan måste sluta använda våld och hot samt ta på sig ansvar för våldet, och att barnet inte ska behöva vara rädd för att våldet ska upprepas under umgänget och inte heller behöva skydda sig själv, sin mamma eller syskon. Pappan får inte vända barnet mot mamman och barnet måste få sin verklighet bekräftad av sina föräldrar (s. 125).

I en kanadensisk kvalitativ studie av Geneviève Lessard et al. (2010) ingår 43 yrkesverksamma socionomer. I artikeln som heter Child custody issues and co-occurrence of intimate partner violence and child maltreatment: controversies and points of agreement amongst practitioners framkommer det att det finns en stark idé och drivkraft till att upprätthålla kontakt mellan barn och pappa även om barnet utsatts för eller bevittnat våld i hemmiljön. I studien är studiens deltagare uppdelade i två läger där professionella som jobbar mer direkt med våldsutövande män är mer öppna för kontakt mellan barn och förälder, medan de som jobbade som exempelvis barnsekreterare upplevde att de inte kunde säkerhetsställa barnets skydd.

I Stephanie Holts (2011) artikel Domestic Abuse and Child Contact: Positioning Children in the Decision-making Process belyser hon hur barns röster inte når fram i beslut rörande umgänge/kontakt med en förälder som utövat våld mot dem eller deras mamma i en irländsk kontext. Resultatet presenteras i två artiklar. I den första belyser Holt hur våldet kan fortgå mot såväl barnet som mamman i och med

(17)

fortsatt umgänge med den våldsutövande föräldern (i detta fall pappan) och att detta förstås har en negativ inverkan på barnen. Hon visar även på en avsaknad av barnets röst i utredningsprocessen. Barnen

uttrycker en vilja att själva få uttrycka sina åsikter och vara med och ta beslut som påverkar dem och deras liv som inte hörsammas. Holt menar att det finns en föreställning om att kontakt med pappan alltid är till barnets bästa, och att det är en föreställning hon vill utmana utifrån sina forskningsresultat.

I den andra artikeln Post-separation Fathering and Domestic Abuse: Challenges and Contradictions fokuserar Holt (2013) på fäders föräldraskap efter separation i relationer det förekommit våld. Resultatet visar på den bristande uppmärksamhet som riktas mot den våldsutövande partnern och dennes

föräldraskap samt dennes oförmåga att ta ansvar för sitt våldsamma beteende, och vilken påverkan det har på barnet och den före detta partnern. Holt kunde se att vissa rådande normer kring kärnfamiljen

upprätthöll den okontrollerade närvaron av våldsutövande män i familjelivet efter separationen och hur viktigt det var att prioritera arbetet med “risk-pappor” inom kontexten för umgänge mellan våldsutövande pappor och deras barn. Hon menar att våldsutövande pappor måste ta sitt ansvar för våldets och dess påverkan innan ett tryggt umgänge över huvud taget kan övervägas mellan pappan och barnet.

Anna Forssells och Åsa Caters (2015) studie Patterns in Child–Father Contact after Parental Separation in a Sample of Child Witnesses to Intimate Partner Violence har genomförts i en svensk kontext och indikerar att de flesta barn som bevittnat eller utsatts för våld i sin hemmiljö har någon form av kontakt med den våldsutövande föräldern (i detta fall pappan). Studien visar också att våldets karaktär inte påverkar beslut gällande kontakt mellan barnet och föräldern, medan bättre socioekonomiska

förhållanden och förhandlingsförmåga hos den våldsutövande föräldern ofta innebär mer kontakt mellan barn och föräldern. Dock framgår även att våldet ändå spelas någon form av roll i beslutsprocessen eftersom det visade sig att i de fall när barnen inte hade någon kontakt med den våldsutövande föräldern, hade barnet utsatts för våld eller så kunde de se att mamman utsatts för mer sexuellt våld.

Anna Forssells (2016) analyserar föräldraideal och normer om familjen i en svensk kontext i sin avhandling Better safe than sorry? Quantitative and qualitative aspects of child-father relationships after parental separation in cases involving intimate partner violence där hon tittar närmare på barns relation till sin våldsutövande pappa efter en separation där mamman utsatts för våld. Forssell vill utifrån detta diskutera under vilka förhållanden som fortsatt kontakt/umgänge är utifrån barnets bästa i åtanke. Avhandlingen består av tre artiklar där hon använt sig av såväl kvalitativa som kvantitativa metoder för att insamla empiri. Den kvalitativa datan består av intervjuer med kvinnor och barn boende på en

kvinnojour och den kvantitativa datan insamlades genom en utvärderingsstudie. Den första artikeln visar att 75 procent av barnen i denna studie hade kontakt med sin våldsutövande pappa efter att dennes föräldrar separerat, detta inkluderar även de fall då även barnen utsatts för våld. I 50 procent av fallen så var umgänget oövervakat där barnet och pappan sågs fysiskt. Forsell menar att det höga antalet kan

(18)

grunda sig i antagandet av att barnet behöver kontakt. I den andra artikeln framgår att när Forssell tittat på gruppen barn som har kontakt kontra gruppen barn som inte har kontakt så ser man ingen skillnad i barnens välmående. Alltså skulle det kunna visa på att grundantagandet om att det är positivt för barn att ha kontakt med sin förälder inte stämmer. I Forssells tredje artikel framkommer hur barn beskriver sina våldsamma fäder som opålitliga. I Forssells avhandling framgår även att det på gruppnivå inte finns någon fördel för barn som upplevt våld att ha fortsatt kontakt med våldsutövaren (i dessa fall pappan). Värt att notera är att Forssells forskning här går emot den forskning som menar att kontakt med biologiska föräldrar oftast är gynnsamt för barn och som Socialstyrelsen baserar sina riktlinjer på.

I den ungerska kvalitativa studien Children Exposed to Violence: Child Custody and its Effects on Children in Intimate Partner Violence Related Cases in Hungary visas på liknande fakta som flera ovan nämnda studier, nämligen hur våldet många gånger fortgår efter separation under umgänge mot såväl barn som ex-partner (Galántai, Ligeti & Wirth, 2019). Författarna beskriver i sin artikel hur pappan kan

bibehålla kontroll och makt över ex-partnern och barnet genom att använda sig av myndigheters

kontrollfunktion och exempelvis anklaga mamman för umgängessabotage om hon inte ville att han ska få träffa barnet. Forskarna påvisar att när myndigheter inte har tillräcklig kunskap om våld i nära relationer kan de fungera som “möjliggörare” för att den typen av makt- och kontrollutövning således ska kunna fortgå.

3.3 Barns upplevelser och konsekvenser av våld i hemmiljön

Det finns en hel del forskning kring barns upplevelser och konsekvenser av våld, dessa studier är inte högaktuella för den här studiens syfte, men fyller ändå en funktion i tankar och resonemang om hur man ska tänka kring våldsutsatta barns umgänge med sina föräldrar. Barns upplevelser och konsekvenser av våld i hemmiljön är också en av alla de aspekter som socialsekreterare måste ta hänsyn till. Vi kommer dock inte gå in lika ingående i beskrivning av den här forskningen.

Bland forskningen återfinns Åsa Cater och Johanna Sjögrens (2016) studie Children Exposed to Intimate Partner Violence Describe Their Experiences: A Typology-Based Qualitative Analysis som fokuserar på barns beskrivningar och upplevelser av våld i hemmet. Forskarna lyckas härleda tre typer av våld i barnens beskrivningar såsom våld relaterat till krav på lydnad, “kroniskt elakt” våld (ord för ord översättning) samt våld som barnet försöker rättfärdiga då deras relation till pappan är viktigare än våldet han utövar. Författarna menar att för ett barn är det självklart att anpassa sig till vuxnas önskemål. Men när ett barn tvingas lyda för att det annars blir konsekvenser i form av hot om våld eller direkt våld så kan barnet tappa sin egen moraliska kompass och slutar att reflektera över vilka beteenden som är bra eller dåliga för att istället blint lyda vad andra säger. Forskarna lyfter även att det finns en risk att barnet går runt och bär på skuldkänslor om de inte lyckas hindra våldet genom att agera såsom pappan önskar. De

(19)

barn som lever i konstant rädsla för “kroniskt elakt” våld kan utgöra ett hinder för deras utveckling då det blir svårt för dem att koncentrera sig på andra saker såsom skola eller att socialisera sig med kompisar. De barn som försöker rättfärdiga det våld som pappan utövar för att de prioriterar sin relation med föräldern riskerar att minimera våldshandlingar och deras negativa konsekvenser även senare i livet.

I Åsa Cater, Laura Miller, Kathryn Howell och Sandra Graham-Bermann (2015) artikel Childhood Exposure to Intimate Partner Violence and Adult Mental Health Problems: Relationships with Gender and Age of Exposure undersöker de hur barns upplevelser av våld i nära relationer påverkar barnet i sitt vuxenliv i form av psykisk ohälsa. Resultatet i studien visar att det finns ett samband mellan att ha utsatts för att bevittna våld som barn och ökad psykisk ohälsa i form av PTSD, självskadebeteende, suicid, depression, ångest och ADHD i vuxenlivet. Våldets allvarlighetsgrad påverkade i synnerhet

utsträckningen av psykisk ohälsa som påvisades i vuxenlivet hos dessa individer. I studien framgår att kvinnor rapporterar högre grad av PTSD, ångest och självskadebeteende än män.

Åsa Cater och Anna Forssells (2012) artikel Descriptions of fathers’ care by children exposed to intimate partner violence (IPV) – relative neglect and children’s needs behandlar hur barn ser på relationen till sin pappa då de utsatts för att bevittna pappans våld mot deras mamma. I studien gör forskarna tre huvudfynd, gemensamt för dessa kan man kort beskriva såsom barns låga förväntningar av den våldsutövande föräldern (i detta fall pappan). Det första fyndet var att barnen inte såg sin

våldsutövande pappa som en engagerad omsorgsgivare. Det andra fyndet var att barnen såg sin mamma som den person som “tillhandahöll” allt det barnet upplevde sig vara i behov av. Det tredje fyndet var att barnen upplevde pappan som en tillräckligt bra förälder så länge han inte utövade våld, alltså att enbart den blotta frånvaron av våld var ett “good-enough” föräldraskap eftersom de ändå såg mamman som sin omsorgsgivare, vilket även Maria Eriksson och Marianne Hester (2001) belyser i sin artikel Violent men as good-enough fathers?.

(20)

4. Teoretisk utgångspunkt

I det här kapitlet kommer vi presentera vår teoretiska utgångspunkt som empirin analyseras utifrån. Socialsekreterare är en yrkeskategori som arbetar i offentlig sektor närmast klienterna, de har därmed både individens och organisationens krav att förhålla sig till. Dessa faktorer kännetecknar Lipskys gräsrotsbyråkrat och därför lämpade sig teorin bra för studien.

I studien används Lipskys (1980/2010) teori angående street-level bureaucrats, på svenska gräsrotsbyråkrater, för att analysera socialsekreterares upplevelse av sitt handlingsutrymme. Lipsky publicerade den första upplagan av Street-level bureaucracy: Dilemmas of the individual in public services år 1980 för att sedan följa upp med reviderad upplaga 2010. Lipsky (2010) definierar

gräsrotsbyråkraten som en offentligt anställd tjänsteman som har direktkontakt med medborgarna, där arbetsuppgifterna präglas av en stor andel handlingsfrihet och där man som tjänsteman kan besluta om såväl positiva som negativa åtgärder för enskilda individer. De yrkeskategorier som inkluderas i benämningen gräsrotsbyråkrater är bland annat socialsekreterare, lärare och poliser.

Enligt Lipsky (2010) kan gräsrotsbyråkratens nyttjande av sitt handlingsutrymme medföra att alla medborgare inte behandlas lika, eftersom denne har relativt hög handlingsfrihet vilket medför att handlingsutrymmet kan användas subjektivt utifrån det enskilda ärendet och dess möjligheter. Lipsky menar att gräsrotsbyråkrater ständigt kritiseras för sin oförmåga att tillhandahålla lyhörd och lämplig service. Gräsrotsbyråkrater har på många sätt en stor inverkan på människors liv vilket kan leda till en hel del konflikter då frågorna de arbetar med är av högst personligt plan där besluten som fattas påverkar individen i direkt led. Gräsrotsbyråkratens arbete kännetecknas även av en hög grad av osäkerhet på grund av ämnets komplexitet (människor) samt den snabba arbetstakten som svåra beslut måste tas i (s. 29).

Lipsky (2010) menar att gräsrotsbyråkraten många gånger valt sitt yrke utifrån en önskan att hjälpa samhällsmedborgare samt för att vara till nytta för samhället. Men arbetet som sådant hindrar dem från att bli den här hjälpande rollen då arbetsuppgifterna kan upplevas som det motsatta då det innefattar en stor andel kontroll. Detta kan resultera i att de anställda utvecklar olika strategier för att hantera/ försvara sig mot organisationens krav om ett byråkratiskt beteende (Lipsky 2010; Johansson, 2007).

Johansson (2007) har tolkat Lipskys teori och “översatt” den till svenska förhållanden i sin avhandling Vid byråkratins gränser - om handlingsfrihetens organisatoriska begränsningar.

Avhandlingen kommer även den användas i analysen av resultatet i denna studie. Johansson skriver att gräsrotsbyråkraterna är “den offentliga byråkratins yttersta kapillärer, de byråkrater som svensken möter i alla slags offentliga situationer och de som längst ner i de offentliga hierarkierna skall verkställa det som politiker och högre myndigheter beslutat om” (s. 18). Gräsrotsbyråkraten befinner sig således längst ner i organisationsskiktet och har därmed en hel del krav på sig uppifrån i hierarkin.

(21)

Johansson (2007) beskriver dagens gräsrotsbyråkrat som någon mer än bara en kugge i hjulet i ett byråkratiskt maskineri. Enligt Johansson balanserar gräsrotsbyråkratens arbete mellan handlingsfrihet och bundenhet. Han menar att dagens myndighetsutövare har stora möjligheter att göra individuella

bedömningar i sitt arbete, samtidigt som dessa inte kan utföras helt godtyckligt, parallellt med att klientens intressen ska tas i vidare beaktning. Johansson poängterar ett centralt element i

gräsrotsbyråkratens arbete, vilket är hur verksamheten omvandlar individer till "fall" eller "ärenden" (s. 37). Samtidigt kännetecknas gräsrotsbyråkratens arbete av den dagliga kontakten med, och relationen till klienterna, vilket är långt ifrån det byråkratiska idealet om ett opersonligt förhållningssätt. Johansson menar att det finns en inneboende konflikt i gräsrotsbyråkraten arbetsuppgifter då å ena sidan klienten ser situationen ur sin synvinkel och vill få hjälp utifrån sina önskemål och behov medan å andra sidan organisationen förutsätter och kräver att klienterna inte ska behandlas som individer.

Även Svensson, Johansson, Laanemets (2008) belyser viktiga delar när det kommer till

socialarbetares handlingsutrymme däribland den makt som rollen innehar. De menar att det i det tilldelade uppdraget ligger ett slags tolkningsföreträde i relation till klienten. Socialsekreteraren har makten att ge klienten möjligheter, men kan också fatta beslut som går emot klienten. Makten kan alltså ses som något både positivt och negativt laddat, men det är inte givet att klienten alltid ser socialsekreterarens makt som en möjlighet. Konflikter kan uppstå i de situationer där makten och tolkningsföreträdet utmanas. Rollen som socialarbetaren har i sin organisation ger också ett formellt maktövertag genom att socialarbetaren fått en rätt att kategorisera och bedöma klienten utifrån den interaktion som sker dem emellan.

(22)

5. Metod och material

I detta avsnitt presenterar vi vald metod, litteratursökningar, urvalsprocess och tillvägagångssätt vid insamling av data samt en redogörelse för hur det empiriska materialet analyserats, vilka etiska överväganden som gjorts och våra resonemang kring studiens tillförlitlighet.

Vi utgår ifrån ett socialkonstruktivistiskt perspektiv vilket kortfattat enligt Bryman (2018) innebär uppfattningen om att människors verklighet och kunskap är socialt konstruerad och att det därmed inte finns en specifik sanning. Bryman menar vidare att de sociala processer är en del av människans kunskap om världen vilket betyder att det ständigt pågår en revidering av kunskap. Detta synsätt är relevant eftersom det vi undersöker handlar om kategorier och sociala objekt som är just socialt konstruerade. Vi använder oss av en abduktiv ansats som är besläktad med både induktion och deduktion och innebär att man som forskare rör sig mellan teori och empiri och att det är den rörelse som gör att kunskapen växer fram (ibid.).

Vi har valt en kvalitativ ansats eftersom vi vill försöka förstå innebörden av en viss företeelse, i det här fallet socialsekreterares handlingsutrymme i förhållande till våldsutsatta och placerade barns umgänge med sina föräldrar. Den kvalitativa ansatsen innebär att man inte bara undersöker människors handlingar utan också försöker tolka handlingarnas innebörd, vilket i vår studie handlar om hur socialsekreterarna resonerar kring sitt handlingsutrymme. Den kvalitativa metoden ger oss möjlighet att undersöka dessa innebörder och sammanhang i socialsekreterarnas resonemang och att genom processen växla mellan analys, förståelse och tolkning av insamlade data för att förhoppningsvis slutligen uppnå någon form av förståelse (Bryman, 2018).

5.1 Litteratursökning

De vetenskapliga artiklar som presenteras i detta kapitel har sökts fram genom Ersta Sköndal Bräckes Högskolas biblioteksdatabas, Sociological abstract, SocIndex, DIVA, LIBRIS, Academic search complete samt Google Scholar. De sökord som har använts, såväl var för sig som tillsammans, i olika

kombinationer är: umgänge, barn som har bevittnat våld, våld, LVU, våld i nära relation, samt

handlingsutrymme. För att finna internationell forskning har vi använt oss av sökorden: post-separation contact, parent-child contact, father-child contact, child abuse, intimate partner violence och street-level bureaucracy. I sökningarna användes kraven att artikeln skulle vara vetenskapligt granskad och att artiklarna var sammanlänkade med uppsatsens syfte. Artiklar har även hittats genom att följa referenslistor för relevant litteratur.

(23)

5.2 Urval

För att få svar på studiens frågeställningar var det viktigt att intervjua socialsekreterare med ansvar för uppföljning av placerade barn. Det innebar att barnsekreterare och utredande socialsekreterare inom barn- och familj var aktuella då det ligger i deras arbetsuppgifter att utreda och planera för umgänge mellan barn och föräldrar. Det är just dessa gräsrotsbyråkraters upplevelser och reflektioner kring

handlingsutrymme som studien fokuserar på. Därmed har det inte varit av intresse att intervjua exempelvis chefer eller representanter från socialnämnden, även om de också är involverade i dessa bedömningar och beslut som vi undersöker.

Tanken var att använda ett målstyrt urval i denna studie, vilket inte fungerade eftersom intresset för att delta i studien var för lågt. Många av de vi kontaktade hänvisade till hög arbetsbelastning och hög frånvaro på grund av coronaviruset och att de som var i tjänst behövde prioritera sina ordinarie arbetsuppgifter. Vi använde oss istället av vårt nätverk för att komma i kontakt med möjliga

intervjupersoner och kom på det sättet i slutligen i kontakt med sex personer. Studien baseras därför av ett bekvämlighetsurval, som betyder att deltagarna i studien utgörs av personer som vid tillfället fanns tillgängliga (Bryman, 2018). Eventuella nackdelar med bekvämlighetsurvalet går vi närmare in på i avsnittet validitet och reliabilitet. Samtliga intervjupersoner har positioner som antingen barnsekreterare eller barnutredare och arbetar i tre olika kommuner. Kommunerna är stora eller medelstora och är både storstads- och landsbygdskommuner. Enligt Bryman (ibid.) råder ingen enighet i frågan angående vad som är en acceptabel minsta storlek på ett urval. Vi tycker dock att hade det varit fördelaktig med fler intervjuer för att öka generaliserbarhet och få ett mer omfattande material till vår analys. Samtidigt håller den insamlade empirin på hög kvalitet vilket kan bero på att vårt ämne är relativt smalt och handlar om väldigt specifika och speciella ärenden. Det har bidragit till att det funnits möjlighet att gå på djupet i våra frågeställningar i intervjuerna och därmed ge oss ett rikt material att arbeta med.

I presentation av våra resultat i avsnittet resultat och analys benämns våra intervjupersoner som IP 1, IP 2 och så vidare fram till IP 6. Intervjupersonerna är mellan 29 och 44 år och har mellan 4 och 16 år arbetslivserfarenhet.

5.3 Tillvägagångssätt vid insamling av data

I det här kapitlet presenteras val av intervjumetod, hur vi genomförde intervjuer och transkribering.

5.3.1 Val av intervjumetod

Studies syfte är att undersöka intervjupersonernas egna uppfattningar och resonemang därför har data inhämtats genom kvalitativa, semistrukturerade intervjuer. Fördelen med den valda intervjumetoden är att den erbjuder en viss flexibilitet och att intervjupersonerna kan röra sig i olika riktningar i samtalet utifrån

(24)

vad de anser viktigt och relevant. Intervjuformen erbjuder även möjligheten att ställa följdfrågor på det som sägs, samtidigt som den ger en viss struktur utifrån intervjuguiden (Bryman, 2018).

Vi utgick från en i förväg framställd intervjuguide med frågor som lämnade utrymme för

respondenterna att reflektera och utveckla sina svar. De tre huvudteman som ramade in intervjuguiden knöt an till studiens frågeställningar såsom “handlingsutrymme”, “klientens behov” och “arbetsplatsen”. Vi höll oss i huvudsak till den intervjuguide som vi förberett, men eftersom vi använde oss av den semistrukturerade intervjumetoden kunde vi röra oss mellan olika teman och välja att hoppa över vissa avsnitt som intervjupersonen kanske redan tidigare i intervjun hade berört. Vi använde oss också av uppföljningsfrågor, såsom “Vad menar du med det?” och “Kan du berätta lite mer om det?”, och sonderingsfrågor som innebär att man ber intervjupersonen att fördjupa sitt svar på en fråga. Både uppföljnings- och sonderingsfrågornas syfte var att som Bryman (2018) beskriver att få

intervjupersonerna att tänka mer kring frågan samt ge utrymme för ytterligare reflektion och därmed kunna ge ännu mer detaljerade svar. Samtidigt var det viktigt för oss att hålla oss till vårt ämne eftersom vi annars skulle riskera att få alltför generella svar. Vi var därför noga med att ge dem en introduktion till ämnet och sätta ramarna för den kontext vi var intresserade av att studera i inledningen av intervjun.

Nackdelen med intervjuer generellt är att de tar tid att administrera, genomföra och transkribera, vilket står mer om i avsnittet transkribering. Vidare kan intervjuer medföra den så kallade

intervjuareffekten vilket innebär att den som intervjuar påverkar intervjupersonernas svar på frågorna som ställs (Bryman, 2018). Bryman (ibid.) framhåller att det även kan innebära att intervjupersonerna vill framställa sig i god dager och därmed ger mer “socialt önskvärda svar”. Det faktum att vi har en viss personlig koppling till några av intervjupersonerna kan också påverkat svaren som givits, exempelvis genom att vissa saker kan anses underförstådda och därför inte uttrycks i intervjun. Detta skulle vi kunna undvika, exempelvis genom att använda oss av enkäter. Dock valde vi att inte använda enkäter eftersom möjligheten att få utförliga och reflekterande svar begränsas. Det skulle även vara omöjligt att “hjälpa” intervjupersonerna att reflektera vidare genom uppföljnings- och sonderingsfrågor, vilket vi skriver mer om nedan. Observationer var inte heller ett alternativ eftersom det skulle vara väldigt tidskrävande, men framförallt svårt att få ut den information som behövs. Det beror dels på att de reflektioner och

resonemang som avses undersökas till stor del är något som pågår inom en person. Samtidigt, av sekretesskäl, skulle dessa sammanhang (där dessa diskussioner förs) inte vara tillgängliga för

utomstående. Med vår valda metod försöker vi få intervjupersonerna att sätta ord på sin inre dialog eller de tankar de har. Avsikten är att vid intervjutillfället försöka få intervjupersonerna att reflektera ännu djupare kring våra frågor, vilket inte heller möjliggörs genom exempelvis en observationsstudie.

(25)

5.3.2 Genomförande av intervjuer

Inledningsvis var tanken att träffa de personer som skulle ingå i studien och göra så kallade direkta intervjuer, men på grund av den rådande situationen kring coronaviruset har intervjuerna behövt ske via telefon. Den främsta nackdelen med telefonintervjuer har varit att inte kunna observera reaktioner på de frågor som ställt i form av ansiktsuttryck eller gester som skulle kunna ge värdefull information i ett samtal. Därmed har vi behövt förlita oss på tonfall och uttryckssätt i ljudupptagningen som signalerat hur intervjupersonerna har tagit emot frågan. Enligt Bryman (2018) finns det viss forskning som visar att det, trots vad man skulle kunna förvänta sig, inte är någon väsentlig skillnad mellan den information som man får via telefonintervjuer och en direkt intervju. I så fall betyder det att vi kan ha fått ut i princip samma information som om vi gjort direkta intervjuer.

Eftersom det var av intresse att analysera både vad och hur våra intervjupersoner svarade och reflekterade kring frågeställningarna valde vi att spela in samtliga intervjuer. Nackdelen med att spela in intervjuer är enligt Bryman (2018) att det kan leda till att intervjupersonerna blir mer självmedvetna och väljer sina ord i en större utsträckning än om forskaren bara för anteckningar. Vår upplevelse var dock att inspelningsmomentet inte blev lika märkbart när intervjuerna gjordes över telefon, i motsats till om de suttit med inspelningsapparatur framför sig. Ingen av intervjupersonerna gav något uttryck för att själva inspelningen var ett problem. Intervjupersonerna hade redan vid intervjuförfrågan fått information om att de skulle spelas in, vilket står mer om under metodavsnittet etiska överväganden. Vi valde att begränsa tiden för intervjun till ungefär en timma, och intervjuerna tog mellan 45 och 75 minuter. Tidsintervallet ställde krav på oss att vara extra tydliga i vår presentation av vilka frågeställningar som var av intresse för studien för att undvika allt för många sidospår i diskussionerna. Samtidigt behövde vi låta

intervjupersonerna prata fritt för att inte styra intervjun allt för mycket. De två första intervjuerna gjordes tillsammans, vilket gav oss möjlighet att hjälpas åt att fånga upp olika resonemang, be om eventuella förtydliganden och komma med följdfrågor. Det blev användbara erfarenheter i de resterande fyra intervjuer som genomfördes var för sig.

Eftersom vi skulle intervjua socialsekreterare kring deras upplevelser av sitt handlingsutrymme rörande svåra och komplexa bedömningar tänkte vi oss att intervjupersonerna eventuellt kunde uppleva att deras kunskap ifrågasattes. Detta skulle kunna leda till att intervjupersonen hamnade i försvarsställning och det var därför viktigt att frågorna ställdes så öppet och icke-värderande som möjligt.

5.3.3 Transkribering

Efter att intervjuerna genomförts transkriberades de så snart som möjligt för att ha möjlighet att påbörja analysarbetet. Analysen skedde sedan kontinuerligt under intervjuprocessen. Mer om det finns att hitta i avsnittet analysmetod. Transkribering medför en viss risk för att det smyger sig in hörfel i materialet som kan påverka tolkningen av det som sägs (Bryman, 2018). För att säkerställa kvaliteten på materialet valde

(26)

vi att lämna korta avsnitt eller delar av meningar som vi inte kunde tyda för att sedan gå tillbaka till inspelningen senare och låta den andra medförfattaren lyssna och försöka förstå vad som sades. Om ingen av oss kunde tolka det som sades valde vi att markerade det vi inte kunde redogöra för i texten med symbolen (?). Genom att göra på det sättet undvek vi frestelsen att gissa oss fram till vad som sagts. Intervjupersonerna hade en tendens att tala i avbrutna meningar och använda sig av “pausljud” medan de funderade på hur de skulle svara på olika frågor. Vi har i viss mån valt att redigera vårt material genom att utesluta en del av detta för att göra materialet lättare att analysera. Redigeringen gjordes dock utan att någon information fallit bort eller att innebörden i det som intervjupersonen sagt förändrats. Både inspelat och transkriberat material raderades i samband med att uppsatsen godkändes.

5.4 Analysmetod

För att analysera vår data valde vi att använda oss av tematisk analys som innebär att leta efter kärnteman i materialet som materialet sorterar utefter (Bryman, 2018). Till att börja med läste vi igenom intervjuerna utan att göra några noteringar. Därefter läste vi igenom dem igen och noterade alla teman och antecknade de som hade en koppling till våra frågeställningar. Därefter sorterade vi de olika teman som kommit fram och arrangerade dem, med inspiration av den metod som beskrivs av Bryman (ibid.) och kallas för framework, i olika huvudteman eller underteman, som var teman som bestod av olika aspekter av ett huvudtema. Vi gjorde även en sortering utefter hur många av intervjupersonerna som tagit upp de olika temana för att få en bild av hur många av intervjupersonerna som berört varje tema.

Därefter gick vi igenom de transkriberade intervjuerna igen och klippte ut alla citat eller avsnitt ur materialet som belyste något tema och sorterade in dem under respektive tema. Vi har använt följande teman för att kategorisera datan:

• Handlingsutrymme

o Handlingsutrymme som begrepp o Vad påverkar handlingsutrymmet?

o Handlingsutrymme i förhållande till yrkesrollen o Forskning i praktiken

• Makt

• Barnets bästa

o Barnets bästa - vad är det egentligen? o Normen om återförening

o Barnets bästa och alliansen med föräldrarna o Vad är ett lämpligt umgänge?

(27)

Varje tema innehåller tolkning av data och tolkningarna stärks genom citat från intervjuerna. Bryman (2018) menar att det finns flera anledningar till att använda sig av citat, bland annat för att illustrera en viss synpunkt, för att ge belägg för något eller för att fördjupa läsarens förståelse” (s. 809). Förutom detta anser vi att citaten ger läsaren en bättre bild av vilken sinnesstämning intervjupersonerna försätts i eller vilket “tonläge” de har när de besvarar våra frågor och beskriver sina resonemang. Genom citaten ges läsaren också en möjlighet att se hur vi har tolkat datan, vilket bidrar till ökad transparens av studien.

En utmaning var att intervjupersonerna ibland pratade om både handlingsutrymme och

umgängesfrågor mer generellt, snarare än handlingsutrymme och umgängesfrågor kopplade till just våldsutsatta LVU-placerade barn och deras umgänge med sina föräldrar. Vår bedömning är att det varit väldigt svårt och till och med begränsande för studien att helt undvika den typen av mer generella resonemang i intervjuerna. Vi behövde ändå ta hänsyn till det i analysen och vara uppmärksamma på när våra intervjupersoner talar mer generellt, och när de talar specifikt om våldsutsatta LVU-placerade barns umgänge med föräldrar. I vissa fall har vi också valt att ta med några av de mer generella resonemangen eftersom vi anser att de belyser viktiga aspekter av handlingsutrymme.

5.5 Studiens tillförlitlighet

Sjöberg och Wästerfors (2008) och även Bryman (2018) problematiserar användandet av begreppen validitet och reliabilitet inom kvalitativ forskning eftersom dessa begrepp främst anses lämpa sig för kvantitativ forskning. Författarna beskriver en utbredd uppfattning om begreppen som obrukbara inom kvalitativ forskning och att de av den anledningen har försökt införa nya och mer anpassade begrepp. Dessa har dock inte fått så stor genomslagskraft bland kvalitativa forskare. Anledningen till att Sjöberg och Wästerfors (ibid.) ställer sig tveksamma till användandet av validitets- och reliabilitetsbegreppet är att det för tankarna till säker och sann kunskap, vilket i sig går emot den kvalitativa forskningstraditionen. De menar att kvalitativ forskning istället har kommit att uppfattas som ogiltig eller opålitlig kunskap, vilket de anser visar på “allvarliga legitimitetsbrister” (s. 165). Detta resonemang tydliggör vikten av att redogöra för kvalitativa studiers reliabilitet och validitet för att motverka eventuella tankar om att en kvalitativ studie kan genomföras lite hur som helst.

Bryman (2018) resonerar kring ett antal begrepp gällande kvalitativ forskning, som kan ersätta den kvantitativa forskningens validitets- och reliabilitetsbegrepp, nämligen tillförlitlighet och äkthet. Tillförlitligheten består av fyra delkriterier vars motsvarighet ska återfinnas i kvantitativ forskning vilka går under namnen trovärdighet, överförbarhet, pålitlighet samt möjligheten att styrka och konfirmera.

Bryman (2018) beskriver hur studiers trovärdighet grundar sig i hur forskarens tolkning av ett fenomen godtas av andra människor. Ett sätt att närma sig hög trovärdighet i kvalitativ forskning är bland annat att redogöra för studiens resultat till de personer som deltagit i intervjun, alltså

(28)

respondentvalidering. På så sätt kan deltagarna få möjlighet att godkänna resultatet och eventuellt komma med korrigeringar. Vår initiala tanke för att åstadkomma respondentvalidering var att låta

intervjupersonerna läsa det transkriberade materialet från sin egen intervju och komma med synpunkter och förtydliganden. Eftersom vi har en begränsad tid till förfogande fanns inte möjligheten till detta. Genom att istället använda tolkande frågor för att validera att vi hade förstått rätt gavs intervjupersonerna därmed möjlighet att redan under intervjun förtydliga men också nyansera sina svar.

Överförbarhet handlar enligt Bryman (2018) om huruvida det är möjligt att använda sig av resultatet i andra situationer, vilket alltså kan liknas vid kvantitativa metodens begrepp generaliserbarhet. För att öka överförbarheten i vår studie har vi försökt att åstadkomma det som Bryman (ibid.) beskriver som täta beskrivningar, det vill säga detaljrika beskrivningar av kontexten och det som undersöks för att läsaren själv ska ges möjlighet att göra en bedömning av hur väl det går att överföra resultaten i vår studie till en annan situation. Vi har därför försökt att tillhandahålla en så uttömmande redogörelse för kontexten som det går, utan att för den skull kompromissa med intervjupersonernas anonymitet. Vidare kan man argumentera för att överförbarheten i just vår studie ökar eftersom vi studerar en grupp personer som har en specifik roll, socialsekreterare, som innebär vissa befogenheter som ser lika ut var man än befinner sig i Sverige och vars handlingsutrymme och skyldigheter regleras av samma lagar.

Möjligheten att styrka och konfirmera innebär att forskaren inte låtit sig påverkas av sina personliga värderingar och att dessa inte heller påverkat slutsatserna i studien (Bryman, 2018). Forskaren ska alltså enligt Bryman styrka att denne agerat i god tro. Bryman framhåller även att teorin inte får påverka utförandet eller slutsatserna av studien. Vår målsättning har ständigt varit att inte låta våra personliga åsikter färga hur vi tolkar data eller hur vi framlägger vårt resultat. Det går naturligtvis att problematisera den kvalitativa forskningen natur eftersom det är svårt att förhålla sig helt objektivt när man som forskare är den som både inhämtar och tolkar empirin. I studien har vi strävat mot äkthet genom att försöka ge en så rättvis bild som möjligt av intervjupersonernas upplevelser, resonemang och åsikter. Som vi beskrivit i metodavsnittet analysmetod har vi försökt uppnå detta genom att använda citat.

För att en studies pålitlighet ska kunna säkerhetsställas krävs att vi som forskare påvisar transparens (Bryman, 2018) och för att uppnå detta har vi försökt att så tydligt som möjligt redogöra för de olika momenten i vår forskningsprocess, det vill säga allt från problemformulering och forskningsfrågor till val av metod, urval och analysmetod, tillvägagångssätt, vilka överväganden vi gjort i alla steg och vilka brister vi ser, exempelvis i vår empiri. Men också vilka åtgärder vi tagit för att öka transparens och studiens pålitlighet, som exempelvis vår omfattande användning av citat för att göra det lättare för läsaren att se hur vi tolkat våra resultat. Vår handledare och de studiekamrater som ingick i vår

handledningsgrupp har också fungerat som granskare under studiens gång och har då således indirekt bedömt de procedurer vi valt efter hand.

Figur

Updating...

Relaterade ämnen :