Abjektion - könets och samhällets drivkraft

65

Abjektion —

könets och samhällets drivkraft

Karin Widerberg gör i denna artikel

en läsning av Julia Kristevas bok Powers of Horror. Utifrån

Kristevas abjektsbegrepp och utifrån sin egen praktik

som samhällsvetare söker hon grunden för en

helhetsförståelse, som både inbegriper samhället och

individen samt förklarar

köns-förtryckets drivkrafter.

Det är ett välkänt faktum att frågan om vad som utgör samhällets drivkrafter besvaras oli-ka beroende på ämnestillhörighet och teori-anknytning. Sociologer betonar de samhälle-liga förhållandena och psykologer/psykoana-lytiker de mänskliga. Även om bägge »läger» e r k ä n n e r varandras kunskaper som nödvän-diga för en helhetsförståelse så ligger tyngd-p u n k t e n antingen tyngd-på människan eller sam-hället. Förståelsesätten är dock ofta likartade. Strukturer och processer är begrepp som an-vänts såväl för att förklara utvecklingen f r å n människa till individ som för att förklara samhällsförändring; en överensstämmelse i sätt att tänka som särskilt marxister har tagit fasta på.

Den historiska materialismens företrädare har alltid gjort anspråk på att k u n n a bidraga till en helhetsförståelse. Men de mänskliga drivkrafterna har oftast inte tagits riktigt på allvar. De h a r sällan integrerats och genomsy-rat synen på samhällelig förändring. Går vi tillbaka till Engels försök att förklara hällsklassers uppkomst finner vi »bara» sam-hälleliga och inga mänskliga förklaringar (Engels 1975). Att förtryck skulle k u n n a för-stås som uttryck för ett behov som uppstår i utvecklingen f r å n människa till individ, är följaktligen en föreställning som inte före-kommer. Fortryckets varierande innehåll och former är dock en traditionellt samhällsve-tenskaplig och/eller marxistisk fråga.

Bland feministiska forskare h a r dock frå-gan om orsakerna till förtryck hela tiden dis-kuterats parallellt m e d f r å g a n om orsakerna till dess variationer. Även om det i första h a n d är f r å g a n om variationerna som u p p t a r forskningen, särskilt den empiriska, så kom-mer den omöjliga f r å g a n om »orsakernas orsak» hela tiden u p p — till mångas stora för-tvivlan och bekymran. Då befintliga teorier, såväl marxistiska som psykoanalytiska, visat sig vara för ofullständiga för att k u n n a för-klara kvinnoförtryckets uppkomst, har flera feminister försökt »börja på nytt». Men även om utgångspunkten varit en smältdegel av de biologiska, psykologiska och sociala fakto-rer som konstituerar kön, har m a n till slut lagt t y n g d p u n k t e n på en utav d e m . Den sk patriarkatteori-debatten illustrerar detta väl-digt klart (Carlsson m fl 1983). När feminis-ter försökt tillämpa en generell förståelse av förtryck på kvinnoförtryck så visar även dessa förklaringar en samhällelig eller mänsklig slagsida. Och i bägge fallen återstår f r å g a n om drivkrafterna.

Det är i detta teoretiska vakuum som Julia Kristevas analys av abjektion blir intressant (Kristeva 1982). H e n n e s tes är nämligen att »abjektion», som är en känsla, inte endast ut-vecklar människan till individ utan även dri-ver fram den symboliska ordningen och på-verkar dess innehåll, dvs religion, rätt, filoso-fi m m. Det är en känska av avsky, äckel,

för-nedring, uselhet; något som är så mångty-digt och språkligt svårgripbart (av g r u n d e r som j a g strax ska k o m m a in på) att j a g valt att här g e n o m g å e n d e bibehålla Kristevas f r å n latinet h ä m t a d e uttryck »abjektion». Kristeva hävdar med andra ord att människan och samhället delar klangbotten och h a r samma bestämning. Det mänskliga subjektets och samhällets historia sammanfaller och en be-greppsapparat som upprätthåller en skillnad som »egentligen inte är» blir felaktig. I Kris-tevas text blandas dessa »nivåer» medvetet. Alla försök att sära på d e m innebär alltså att m a n begår våld mot hennes tänkande.

Ä n d å k o m m e r j a g att göra mig skyldig till detta våldförande liksom mot andra över-g r e p p i min analys av hennes text. J a över-g kom-m e r inte att läsa Powers of Horror1 på dess pre-misser av ett stycke s k postmodernistisk text. Kristevas extremt (dvs i förhållande till tradi-tionella vetenskapliga framställningar) sub-jektivistiska och metaforiserande framställ-ning, hennes dekonstruktiva skrivsätt och hennes sätt att h ä r m a det f e n o m e n h o n för-söker beskriva g e n o m själva skrivsättet, kom-m e r inte att frakom-mhållas (von der Fehr 1989). Men det är uppenbart, g e n o m bokens form, att Kristeva inte velat ge oss några entydiga f r å g o r eller svar. Trots detta har j a g valt att i min läsning bryta mot dessa premisser och inta en position utanför texten. Det är m e d andra ord inte en postmodernistisk läsning j a g gör här. Tvärtom. J a g läser texten för att

få svar på en bestämd fråga, nämligen: H u r kan vi förstå förtryck i allmänhet och kvinno-förtryck i synnerhet? Vid en första läsning anade j a g — snarare än förstod, då texten är allt a n n a t än lättillgänglig - att Kristeva hade ett viktigt bidrag till d e n n a diskussion. Detta motiverade mig att arbeta vidare med texten. Men, vill j a g poängtera, d e n n a fråga är inte uttalad hos Kristeva även om, vill j a g hävda, den kan sägas ligga u n d e r hela hennes fram-ställning.

När j a g sålunda »ordnar upp» i hennes text för att få ett svar på min fråga, begår j a g med nödvändighet övergrepp på hennes me-ningsförståelse. Andra frågor, andra läsning-ar skulle ge en helt a n n a n bild av boken än den som här följer. Det är min övertygelse. Det är d ä r f ö r med en viss bävan (jag kan höra

litteratur- och språkvetares irriterade suckar och ilskna protester) som j a g ger mig i kast m e d att som sociolog läsa och använda en hu-manists postmodernistiska text.

Abjektion i subjektets historia Trots att u p p d e l n i n g e n i subjekt och samhäl-le i fsamhäl-lera avseenden direkt strider mot Kriste-vas framställning ordnar j a g inledningsvis hennes tankegångar kring dessa »nivåer». Detta är en indelning som de flesta samhälls-vetare praktiserar och placerar sig i förhållan-de till. E f t e r h a n d k o m m e r framställningen att vis-J h u r dessa båda nivåer sammanfaller och h a r samma drivkraft. Slutresultatet hop-p a s j a g bättre överensstämmer m e d Kristevas egna intentioner.

Låt oss börja med »subjektets historia», för att därefter beskriva mötet m e d »samhäl-lets historia». Subjektets historia börjar med

jouissance — en känsla av lust och välbehag —

och abjektion — en känsla av äckel, avsky, för-nedring. Båda härstammar från det förspråk-liga stadiet i en individs tillblivelse. Jouissance är en förutsättning för att abjektion ska u p p -stå m e n abjektion är själva drivkraften i sub-jektets och samhällets historia. Abjektion ar

följaktligen en känsla individen bygger sitt j a g i relation till, m e d samhällets hjälp. Det är

med andra ord en känsla som också samhäl-let bygger på.

Denna grundläggande känsla är förank-rad i kroppen eftersom den uppstår i det för-språkliga stadiet. Det är kroppen som ut-trycker den. Vi kan endast beskriva dess effek-ter. Den uppstår då spädbarnet »uppfattar/ upplever» att alla dess »beståndsdelar/ objekt» bara baseras på förluster av desamma och att detta utgör g r u n d e n för dess existens. Abjektion infinner sig före det stadium då barnet konstituerar sig som subjekt och and-ra som objekt. I d e n n a fas försöker det kom-ma loss f r å n den moderliga enhetens grepp. Men det kan inte ä n n u existera u t a n f ö r hen-ne. Abjektion får oss att inse det krav (want) på vilket alla levande varelser, all mening, allt språk och all åtrå (desire) baseras, m e n a r Kristeva och hävdar alltså att kravet k o m m e r före åtrån som i sin tur alltid relateras till ett objekt.

S å l u n d a f r a m s t å r a b j e k t e t s o m d e n m e s t s k ö r a ( s y n k r o n t sett) o c h d e n m e s t a r k a i s k a ( d i a k r o n t sett) s u b l i m e r i n g e n av e t t » o b j e k t » s o m ä n n u e j g å r a t t särskilja f r å n d r i f t e r n a . S o m Kristeva u t t r y c k e r d e t : » A b j e k t e t ä r d e t -ta p s e u d o - o b j e k t s o m k o n s t i t u e r a s F Ö R E , m e n s o m b a r a visar sig i d e n s e k u n d ä r a b o r t -t r ä n g n i n g e n s sprickor. A b j e k -t e -t s k u l l e såle-d e s vara såle-d e n u r s p r u n g l i g a b o r t t r ä n g n i n g e n s 'objekt'» (Kristeva 1990). D e t a v s k y v ä r d a (abj e k t e t ) ä r m e d a n d r a o r d vad d e n p r i m ä r a f ö r -t r ä n g n i n g e n h a n d l a r o m o c h gäller. A b j e k -t e -t u t g ö r »ett l a n d av g l ö m s k a s o m s t ä n d i g t g ö r sig p å m i n t » f ö r d e t e t a b l e r a d e s u b j e k t e t . D å a b j e k t i o n g ä l l e r g r ä n s e r o c h h a n d l a r o m tve-t y d i g h e tve-t b l i r s u b j e k tve-t e tve-t a l d r i g kvitve-ttve-t d e tve-t s o m h o t a r d e t . T v ä r t o m »lär» a b j e k d o n s u b j e k t e t a t t d e t ä r i s t ä n d i g f a r a . F r å g a n g ä l l e r s n a r a r e »var ä r j a g » ä n » v e m ä r j a g » . Vi k o n f r o n t e r a s m e d a b j e k t i o n d å vi r ö r oss p å » d j u r e t s terri-t o r i e r » . D ä r f ö r m a r k e r a r också p r i m i terri-t i v a s a m h ä l l e n s i n a k u l t u r e r i f ö r h å l l a n d e till d j u rets h o t a n d e v ä r l d / a n i m a l i s m , v a r i g e n o m a b -j e k t i o n k o n t r o l l e r a s o c h » o s k a d l i g g ö r e s » . Kristeva m e n a r a t t k a n s k e d e n m e s t ele-m e n t ä r a o c h d e n ele-m e s t a r k a i s k a f o r ele-m e n f ö r a b j e k t i o n ä r d e n i s a m b a n d m e d m a t . L ä s d e t t a citat s o m e t t e x e m p e l p å h e n n e s sätt a t t cirkla r u n t o c h ringa i n d e t t a f ö r vilket vi i n t e h a r o r d a n n a t ä n f ö r d e s s e f f e k t e r :

»När skinnet på mjölken, oskadligt, tunt som ett cigarettpapper, ynkligt som e n avbiten na-gel, blir synligt eller kommer i kontakt m e d läp-parna, får e n spasm i struphuvudet, eller ännu längre ner, i magsäcken, i magen, i tarmarna, kroppen att krampaktigt dra ihop sig, tårar och galla pressas fram, hjärtat börjar slå, pannan och händerna blir våta av svett. Med av yrsel grumlad blick stegrar sig min kropp g e n o m illa-måendet mot d e n n a grädde på mjölken, och av-skiljer mig från modern, från fadern, som räck-er d e n till mig. 'Jag' vill inte ha detta tecken för deras begär, 'jag' vill inte veta av det, 'jag' tar inte in det, 'jag' kastar u p p det. Men eftersom d e n n a mat inte är någon 'annan' för 'mig' som endast finns till i deras begär, kastar j a g u p p mig själv, spottar ut mig själv, stöter bort mig själv på en och samma gång som 'jag' gör anspråk på att framställa mig själv (me poser). D e n n a kanske obetydliga detalj, m e n som de söker, ålägger, värderar och påtvingar mig, detta ingenting vänder ut och in på mig: på så sätt ser de att

jag-håller på att bli någon annan till priset av min e g e n död. I d e n n a process i vilken 'jag' blir till, föder j a g fram mig själv i en våldsam snyftning, i en uppstötning. Symtomets stumma protest, konvulsionens brakande våld, visserligen in-skrivet i ett symboliskt system, m e n som reak-tion utan att vare sig vilja eller kunna inordna sig. Det stöter bort /.../

Ett blödande eller varigt sår m e d e n sötaktig och bitter lukt av svett, av förruttnelse, betecknar inte döden. Inför d e n betecknade d ö d e n — till exempel e n platt encefalografi — skulle j a g kun-na förstå, reagera eller acceptera. Nej, som e n sann teater, utan smink och utan mask, framhål-ler avfallet, liksom liket, vad j a g ständigt avlägs-nar för att kunna leva. Dessa vätskor, d e n n a smuts, d e n n a skit är aspekter av d ö d e n som li-vet nätt och j ä m n t står ut med. Där befinner j a g mig på gränsen f ö r d e mänskliga villkoren. Min kropp frigör sig som levande utifrån d e n n a gräns. Detta avfall garanterar mitt liv, u n d e r för-lust efter förför-lust, tills ingenting återstår mig, och min kropp går över gränsen och faller, cade-re, och blir ett lik/kadaver. O m avfallet betecknar andra sidan av d e n gräns som tillåter mig att vara m e n bortom vilken j a g inte finns, så är liket det mest kväljande av alla avfall, en gräns som har invaderat allt. Det är inte längre jag som för-driver, 'jag', fördrivs. Gränsen har blivit ett objekt. H u r kan j a g vara utan gräns? /.../

Utan gudstrons eller vetenskapens perspek-tiv är liket höjden av abjektion. Det är d ö d e n som hemsöker livet. Abjekt. En förskjuten s o m man varken kan skilja sig från eller som m e d ett objekt kan skydda sig mot. En imaginär besyn-nerlighet och ett verkligt hot — det börjar m e d att vädja till oss och slutar m e d att förtära oss.

Det är alltså inte frånvaron av renlighet och hälsa som frambringar abjektet, utan det som rubbar e n identitet, ett system, e n ordning. Det som inte respekterar gränser, platser, regler. Det som befinner sig mittemellan, det tvetydi-ga, det sammansatta. Förrädaren, lögnhalsen, brottslingen m e d gott samvete, skändaren utan skam, mördaren som gör anspråk på att räd-da... Alla brott är abjektala därför att de blottar lagens bräcklighet, m e n det överlagda brottet, det lömska mordet, d e n hycklande h ä m n d e n är det i högre grad eftersom uppvisningen av d e n legala bräckligheten dubbleras. D e n som för-kastar moralen är inte abjekt — det kan förekom-ma storhet i det amorala och till och m e d i ett brott som öppet, upproriskt, befriande och självmordsmässigt förkunnar sin bristande re-spekt för lagar. Abjektionen däremot är omora-lisk, dunkel, suspekt och tar omvägar: e n skräck

som förställer sig, ett hat som ler, en passion som flammar upp först när kroppen avtänds, en skuldsatt som säljer er, en vän som sticker kniven i er...

I de mörka salarna i det museum som är vad som återstår av Auschwitz ser jag en hög barn-skor, eller någonting liknande, dockor tror jag som jag redan sett någon annanstans, under en julgran till exempel. Det nazistiska brottets ab-jektion når sin höjdpunkt när döden, som i alla händelser dödar mig, beblandar sig med vad som i mitt levande universum antas skola rädda mig från döden: barndomen, vetenskapen, bland annat...» (Kristeva 1990)

Från abjektion till Kvinnan och samhällets historia

Den första upplevelsen av abjektion, späd-barnets, är könsneutral. Senare då subjektet börjar konstituera objekt, kanaliseras d e n n a känsla på ett könsspecifikt sätt i identitetsut-vecklingen. Kristeva framhåller inte detta ex-plicit, m e n det går som en röd tråd g e n o m hela texten. I d e n n a projicering av det abjek-tala på Kvinnan k o m m e r samhället in.

Kristeva m e n a r att ett stort antal ritualer och diskurser kring det heliga, särskilt vad gäller besudling och dess härledningar i oli-ka kulturer, egentligen handlar om att ringa in incest. J ä m t e d ö d e n är incest det tabu som enligt etnologer och psykoanalytiker preside-rar över alla sociala formationer. Lévi-Strauss har, enligt Kristeva, visat att alla kunskapssys-tem i s k primitiva samhällen är utbrodering-ar av incestförbudet. Detta f ö r b u d utgör så-väl dessa samhällens meningsbärande funk-tion som sociala aggregat. Lévi-Strauss ville belysa det socialt produktiva värdet med det-ta det-tabu. Kristeva däremot är u p p t a g e n av för-ä n d r i n g a r n a inom subjektet i förhållande till den symboliska ordningen vilka uppstår ge-nom konfrontationen m e d det kvinnliga samt h u r samhällen organiseras för att så långt som möjligt följa subjektet på d e n n a färd. Lévi-Strauss visar att incestförbudet lägger g r u n d e n för objektens urskiljbarhet och utbytbarhet och sålunda den sociala ordningen och det symboliska. Kristeva vill i stället betona att detta bara är möjligt därför att subjektet på d e n libidinösa nivån drar för-delar av det.

Incestförbudet »snoppar av frestelsen att återvända - med abjektion och jouissance (hängivelse), till d e n passiva status i den sym-boliska funktionen, där subjektet, växlande mellan insida och utsida, lust och olust, ord och gärning — i ett Nirvana finner döden.» (Kristeva 1990)

Religion, allt som har m e d det heliga att göra, spelar här en viktig roll g e n o m att av-värja detta hot. Ritualerna m o t besudling är försök att symbolisera detta hot mot subjek-tet. Hotet att bli uppslukad och inte bara som vid kastration förlora en del av, utan hela, sitt jag. Som Kristeva uttrycker det: »The

func-tion of these teligious rituals is to ward off the subjects' fear of his very own identity sinking irretrievably into the mother» (s 64). Det reli-giösa svaret på abjektion är inte bara ritualer och teorier om besudling, utan även tabu och synd. De olika sätten att »rena», kontrollera och oskadliggöra abjektion, utgör religioner-nas historia, och kännetecknar alla kulturer m e n a r h o n (s 17).

Incestförbudets logik har behandlats av antropologer som varit u p p t a g n a av besud-ling och dess heliga funktioner. Men det är bara Georges Bataille (1970), m e n a r Kriste-va, som har satt produktionen av abjektet i re-lation till detta förbuds svaghet. H a n kopplar abjektion till »oförmågan att m e d tillräcklig styrka hävda den imperativa akten att exklu-dera/utesluta». Såvitt j a g kan förstå m e n a r Kristeva att abjektionen hotar försvaga in-cestförbudet, vilket får till resultat en abjek-tal produktion för att förstärka detsamma. Betraktat på detta sätt är incestförbudet både bestämt, och genomsyrat, av abjektion. Kristeva m e n a r vidare att Bataille är den för-ste som h a r lokaliserat abjektion till subjekt-objekt relationen (inte subjekt/annat subjekt) och angett att d e n n a arkaiska företeelse har sin rot i analerotik snarare än sadism. Kriste-va för dessa resonemang ett steg vidare ge-n o m att hävda att d e ge-n ge-n a objektrelatioge-n är ege-n

relation till m o d e r n (inte som ett a n n a t

sub-jekt utan just som ett obsub-jekt). G e n o m att kvinnan som m o d e r är subjektets första objekt, kodas/kanaliseras abjektion (och j o u -issance?) till henne. Att m o d e r n »kodas» som abjektal visar vilken oerhörd vikt olika sam-hällen tillmäter kvinnan. Det symboliska

»uteslutningsförbudet» (incest), som utgör g r u n d e n för kollektiv existens, verkar alltså inte ha tillräcklig styrka att d ä m m a u p p ab-jektet eller det kvinnligas potential. Det är just att det inte kan urskiljas som »den

And-re» utan i stället hotar ens hela »egna och re-na jag», som ger det dess oerhörda kraft.

Etablerandet av den symboliska ordning-en, av vad m a n kan kalla den falliska maktordning-en, hotas följaktligen kontinuerligt av en ä n n u större makt, d e n kvinnliga (moders-) mak-ten, en makt som måste hållas nere. För att förtrycka mater-iell auktoritet och kroppsliga uttryck separeras olika element i språket och kulturen. Besudlingsritualer avslöjar sålun-da både ett försök att kontrollera det kvinnli-ga och ett försök att skilja det talande subjek-tet f r å n kroppen. H ä r i g e n o m får det talande subjektet status av en ren och proper kropp som inte kan assimileras, inte ätas, inte bli ab-jekt? (frågetecknet är Kristevas, s 78). Vad

h ä n d e r då, frågar sig Kristeva, när det fallis-ka symbolisfallis-ka etablissemanget (lag och språk) inte utför d e n n a separation på ett ge-n o m g r i p a ge-n d e sätt, utage-n istället gege-nomsyras av könsintegration och jämställdhet? Eller, och mer grundläggande, då det talande sub-jektet försöker tänka igenom abjektionens

framträdelseformer för att göra d e m ä n n u mera effektiva?

Motsättningen mellan rent och orent är ingen arketyp utan ett sätt att koda differen-tiering hos det talande subjektet, m e n a r Kristeva. Motsättningen ger uttryck för en strävan efter identitet, något som bara kan u p p n å s via åtskillnad/differentiering. Polari-seringen rent/orent u p p t r ä d e r istället för könspolariseringen och »felplacerar» och/el-ler förnekar följaktligen densamma. Men motsättningen rent/orent härstammar f r å n det talande subjektets grundvillkor: att kon-fronteras m e d könsolikhet och det symbolis-ka.

Den manliga erotiseringen av abjektion Logiken att exkludera »smuts», som Kristeva alltså m e n a r är något som karakteriserar alla samhällen, kan skapa ytterligare förståelse av såväl »fenomen» som prostitution, pornogra-fi m m som kvinnoförtrycket i allmänhet.

Så-d a n a är Så-de reflexioner som hennes text ger u p p h o v till. H o n skriver dock rakt på sak att erotiseringen av abjektion f r a m f ö r allt är nå-got som gäller män. Tankegången är u n g e f ä r d e n n a :

Urin, blod, svett och exkrement tycks för m a n n e n tyda på att h a n har förlorat sitt »eget rena jag». Avskyn för dessa flöden blir det enda »objektet» för sexuell åtrå. D e n n a d j u p d y k n i n g i abjektion ger h o n o m fullstän-dig makt att äga, om än inte vara, de dåliga objekt som bebor m o d e r k r o p p e n . På så vis u n d g å r han kastrering (dvs konfrontationen m e d det symboliska) men, påpekar Kristeva, han löper genom d e n n a abjektala förank-ring en mycket större risk, nämligen att inte endast förlora en del av sig själv u t a n hela sitt jag. Erotiseringen är ett försök att stoppa

»blödningen», »a threshold before death, a halt or a respite?» (s 55).

När en kvinna »vågar» sig ut på dessa far-vatten är det vanligtvis för att, på ett moder-ligt sätt, tillfredsställa den åtrå till det avsky-värda som ä r den sexuella g r u n d e n för den m a n vars symboliska auktoritet h o n accepte-r a accepte-r Det äaccepte-r alltså inte »föaccepte-r sin egen skull», utan för hans skull som h o n u t a n att vara rik-tigt närvarande, går in i d e n n a typ av abjek-tion. Ytterst sällan kan en kvinnas åtrå och sexualitet kopplas till abjektion, hävdar Kris-teva.

Individ och Samhälle; samma logik, samma puls Antropologer som i likhet med Mary Doug-las (1969) tagit u p p abjektion, bortser f r å n subjektets dynamik, m e n a r Kristeva. Ull skillnad f r å n Lévi-Strauss bortser de även f r å n språket som allmängiltig och universell kod. Lévi-Strauss kopplade det symboliska systemet inom ett givet samhälle till språkets universella ordning. Men h a n glömde inte bort de subjektiva dimensionerna och de dia-krona och syndia-krona implikationerna av ett ta-lande subjekt i språkets universella ordning, eller m e d andra ord, den dimension som u p p t a r Kristeva. Kausala förklaringar undvi-ker dock Kristeva, till fördel för p å p e k a n d e n om överensstämmelser mellan det symbolis-ka systemet och det talande subjektets speci-fika psykiska struktur i d e n symboliska

ordningen. De följer båda samma logik, vars mål är subjektets och kollektivets överlevnad, m e n a r hon. Vilka effekter av, och fördelar från, den symboliska organiseringen tillfaller det talande subjektet? Kanske förklarar dessa »what desiring motives are required in order to maintain a given social symbolic» (s 67). Ett sådant synsätt gör inte det symbo-liska systemet till något redan etablerat och harmoniskt, utan ser det snarare som en möj-lig variant inom d e n enda konkreta universalitet som definierar det talande subjektet -»betecknandeprocessen» (s 67).

Enligt detta »Kristevaperspektiv» löper abjektion parallellt m e d , och in i, d e n sociala och symboliska ordningen, såväl på d e n indi-viduella som på den kollektiva nivån. I likhet m e d incestförbudet är det ett universellt fe-n o m e fe-n som dock afe-ntar olika former och ko-das olika beroende på de olika symboliska sy-stemen. Några av dessa olika former och va-riationer har berörts här, dvs besudling, mat, tabu och synd.

Det som är bokens »egentliga» projekt, så-vitt j a g kan förstå, är att genom abjektion visa att det talande subjektet utvecklas enligt, och följer, en djup-psykologisk »ekonomi» som är universell. Med andra ord en teori av sam-ma kaliber som Lévi-Strauss' om språket m e n som gäller den psykiska strukturen och dess drivkrafter. Det är en teori som bara är köns-irrelevant i sin första del, den som omfattar uppkomsten av jouissance och abjektion hos spädbarnet. Könet får betydelse i samband med kanaliseringen av d e n n a känsla. Att den

förläggs till Kvinnan så att h o n blir ett abjekt/ abjektal och förknippas med abjektion, är en »naturlig» följd av moderskapet. Men inte mer naturlig än att d e n måste understödjas av den symboliska ordningen och hela sam-hällets mater-iella organisering. Varför abjek-tion även (fel)kanaliseras till motsättningar som t ex rent/orent, även om dessa i sin tur oftast kopplas till kön, och inte enbart till Kvinnan, är en fråga som Kristeva inte be-handlar. Inte heller tar h o n u p p huruvida kvinnor kanaliserar (och förväntas, via sam-hällets hjälp, kanalisera) abjektion till Kvin-nan på ett annat sätt än män, samt vilka kon-sekvenser d e n n a kanalisering får för kvin-nors självförståelse och d ä r m e d relationer till andra kvinnor och till m ä n . Så som Kristeva framställer det blir kanalisering av abjektion ett gemensamt projekt för båda könen och Kvinnan dess naturliga offer. Indirekt ter sig detta som en förklaring till varför kvinnor upprätthåller patriarkat och kvinnoförtryck. Men vi gör som bekant inte bara det. En teori som d e n n a torde snarare förklara ambivalen-sen hos kvinnor gentemot sitt eget kön och varför vi inte kraftigare och mer enat k ä m p a r mot kvinnoförtryck. Frågor som dessa leder oss över på en diskussion om vad det är Kris-teva erbjuder oss när det gäller en förståelse av samhälle och kön. H u r passar d e n n a för-ståelse in m e d andra förför-ståelser?

Kristeva — en allianspartner ? Allra först ett par ord om hennes »redskap»

eller arbetsmetoder. Kristeva a n v ä n d e r teo-rier, eller rättare sagt, brottstycken f r å n olika teorier h e m m a h ö r a n d e i olika akademiska ä m n e n och ämnestraditioner. Dessa tas ur si-na respektive s a m m a n h a n g vilket innebär att hon slipper ta ställning till deras grad av »sannhet». H o n plockar och sätter samman det h o n vill och skapar sålunda sina alldeles egna mönster. Vid en första läsning verkar hennes resonemang ö p p n a . H o n cirklar runt något och påståenden avslutas ofta med frå-getecken eller brytes ned m e d motpåståen-den. Att det är en ö p p e n h e t som är skenbar, upptäcker m a n när man börjar arbeta m e d texten.

Teorin om det talande subjektets tillblivel-se kan i likhet m e d all psykoanalytisk teori, vara svår för en samhällsvetare att ta till sig. Dels är det ett helt annat språk som m a n mås-te tränga in i och dels är det mås-teorier om för-hållanden som enbart kan härledas f r å n dess effekter, dvs inget m a n kan studera direkt. Tror m a n på nödvändigheten av ett tvärve-tenskapligt angreppssätt för att förstå mänsk-liga och samhällemänsk-liga drivkrafter kan m a n förhålla sig till detta »faktum» på olika sätt. Man kan sätta sig in i teorierna så att det blir möjligt att ta ett inomteoretiskt ställningsta-gande eller också kan m a n ta d e m som de är och bara använda d e m på de frågor m a n är u p p t a g e n av. Givetvis är detta två ytterpunk-ter. J u m e r m a n vet om en teori, j u m e r påver-kas de f r å g o r m a n ställer. Men det är, m e n a r jag, dessa ytterpunkter m a n måste arbeta

ut-ifrån då m a n anlägger ett tvärvetenskapligt

»Abject» på Enkehuset, Stockholm, 1990.

perspektiv. J a g h a r här valt den sistnämda yt-terpunkten. Mina synpunkter gäller följakt-ligen inte hennes teoris »riktighet», i inom-teoretisk bemärkelse (dvs dess förhållande till övrig språk-, psykoanalytisk- och kultur-teori), utan h u r j a g kan använda d e n n a teori liksom a n n a n i arbetet på »mitt projekt».

När j a g prövade hennes begrepp fann j a g att inte heller d e n n a teori ger någon entydig förståelse av subjektutvecklingens drivkraf-ter. Ska d e n n a primärt förstås som en biolo-gisk process, åtminstone delvis, då det gäller den libidinösa ekonomin som tas u p p i sam-band m e d abjektionens uppkomst och sub-jektets utveckling? Drivs m e d andra ord den-na process fram helt och hållet inom subjek-tet (som förvisso ä n n u inte är ett subjekt) el-ler är det enbart de samhälleliga krafterna ut-ifrån som tvingar fram d e n n a process? Med min läsning visar Kristeva huvudsakligen på det sistnämda. Kanske var hennes syfte »bara» att, i likhet m e d Lévi-Strauss' »metod» rörande språkanalys, visa på elementen i sub-jektprocessen. Båda lämnar f r å g a n om »orsa-ken», drivkraften, obesvarad. De ställer ald-rig d e n n a (omöjliga och felaktiga?) fråga.

Läst på detta sätt blir Kristevas teori ytterst samhällsvetenskaplig. Det är de sociala ordningarna och de sociala drivkrafterna (kollektivets överlevnad) som gör oss till indi-vider, till kvinnor och män. Det är en analys i linje m e d Lévi-Strauss', m e n utgångspunk-ten är psykoanalytisk. G e n o m att hävda, och övertygande argumentera för, att all samhäl-lelig organisering baseras på, och förhåller

sig till, individens tillblivelse, så blir männi-skan inte bara strukturens bärare utan också dess skapare. Sålunda framstår Kristevas sätt att arbeta som ytterst fruktbart för att utveck-la ett tvärvetenskapligt tänkande. Polerna samhälle - individ får hos Kristeva lika tyngd.

Detta är också en analys som kan befrukta, i bemärkelsen tillföra nya element till, tidiga-re analyser av orsaker till patriarkat/kvinno-förtryck. Även om det inte är Kristevas uttala-de avsikt att producera en sådan teori så är den en följd av hennes abjektionsresone-mang. J a g kan inte se annat än hon k o m m e r till samma resultat som Chodorow och Din-nerstein (Chodorow 1978, DinDin-nerstein

1977), nämligen att det är barnets särskiljan-de f r å n m o d e r n , dvs ett bestämt kön, som är orsaken till kvinnoförtryck och följaktligen en samhällsförklaring som bygger på före-ställningen att resultatet blivit ett a n n a t om fadern varit »den förste» för barnet. Men, och det är viktigt att framhålla, det faktum att m o d e r n i d e n n a process blir »oren» får hos Kristeva en bio-psykologisk (min term) för-klaring. Känslan av abjektion skapar behovet av förträngning med åtföljande separation som resultat. Abjektion kanaliseras till mo-dern, som är den m a n ska separeras ifrån, en kanalisering som understöds av sociala ar-rangemang. Kristeva, Chodorow, Dinnerste-in m fl, har gemensamt framhållandet av mo-dern som första objekt/subjekt, samt den samhälleliga organiseringen av d e n n a rela-tion.

Även andra analyser som t ex Hartsocks om »abstrakt maskulinitet» (Hartsock 1985) kan beläggas eller tillföras nytt bränsle m e d hjälp av Kristevas analys. Av utrymmesskäl kan j a g inte k o m m a in på d e m alla här och har d ä r f ö r valt ut en ny nordisk analys, som ligger s p ä n n a n d e nära Kristevas.

Om rutten text

Bland samhällsvetare är det främst antropo-loger som tagit u p p de frågor som har med abjektion att göra. Detta gäller också för Nor-ges vidkommande. En ytterst rik och

spän-n a spän-n d e artikel »Espän-n råttespän-n text? O m kjospän-nspän-n, mat og fortolkning» av socialantropologerna Tordis Borchgrevink och J o r u n Solheim (Borchgrevink och Solheim 1988) behandlar just dessa frågor. Deras argumentation byg-ger inte på Kristevas analyser och det kan därför vara av intresse att relatera d e m till var-andra och se vad de tillför varvar-andra och på vil-ka p u n k t e r de skiljer sig åt.

G r u n d e n för deras artikel är frågan om vad kön betyder som utgångspunkt för för-ståelse och konstruktion av »verklighet», dvs som element i generell kunskapsproduktion. Detta är en fråga som sedan ett par år varit föremål för ett intensivt intresse bland femi-nistiska forskare, m e n som hitintills huvud-sakligen behandlats på ett metateoretiskt plan. N ä m n d a artikel av Borchgrevink och Solheim n ä r m a r sig dock d e n n a fråga främst teoretiskt och empiriskt; ett tillvägagångssätt som inte bara ger substans åt de filosofiska f r å g o r n a u t a n också för debatten flera steg vi-dare. För mig är d e n n a artikel ä n n u ett exem-pel på det säregna och fruktbara m e d norsk kvinnoforskning. Dess ingalunda positivistis-ka m e n empiriskt-politispositivistis-ka utgångspunkt m e d f ö r ett n ä r m a n d e till »de stora» f r å g o r n a som skiljer sig f r å n övriga länders kvinno-forskning där »teorierna» är mycket m e r sty-rande. Att norsk kvinnoforskning inte slagit igenom ä n n u m e r internationellt beror del-vis på att den inte översatts m e n också på att man oftast inte uttalat anslutit sig till »de stora» frågorna, strömningarna och teorierna. Häri skiljer sig Borchgrevinks och Solheims arbete f r å n andras. Både utländska och/eller manliga forskare bör k u n n a höra och förstå deras angelägna ärende.

Artikeln inleds m e d en kritisk g e n o m g å n g av Päul Ricoeurs s k kritiska hermeneutik. Därefter följer en analys av en empirisk situa-tion. Även om artikeln sålunda kan sägas be-stå av två (traditionella) delar så f r a m g å r det helt klart att empirin är ett viktigt incitament för den kritiska analysen av Ricoeur. Det är en kritik som i sin tur skapar underlag för analysen av empirin och sålunda ett exempel på den av alla samhällsvetare så eftersträvans-värda växelverkan mellan teori och empiri.

Borchgrevink och Solheim frågar sig vilka bindningar som ligger u n d e r den process

varigenom språk och verklighet ömsesidigt konstituerar varandra. Med andra ord, finns det »traditioner» eller »förförståelser» som inte kan fångas u p p av den kritiska och krea-tiva tolkningsprocessen? Finns det språkliga betydelsestrukturer som f u n g e r a r som objek-tiverade meningar? Ja, svarar de, kön utgör ett sådant grundläggande element i den me-ningsskapande processen, en process där skillnaden mellan metafor och symbol (i en-lighet m e d Ricoeur) blir viktig. Medan meta-for kan sägas innehålla ett överskott av me-ningar och ha som funktion att splittra och öka vår känsla av verklighet, g e n o m att öka meningsbetydelsen i språket, så h ä m t a r sym-boler sin m e n i n g f r å n ett »förlingvistiskt» fält. Och det är på symbolplanet, i den icke-språkliga, arkaiska erfarenhetsvärlden som »könet» gör sin första entré i d e n menings-skapande processen. Det första objektet för alla människor har ett kön, det är en kvinna. Själva mötet mellan »subjektet» och världen, konstitueringen av jaget i förhållande till andra, förmedlas alltså av kvinnokönet. Det-ta påstående, om kvinnan som det försDet-ta objektet/subjektet, är på en och samma gång »gammalt och nytt» inom feministisk psyko-logi och psykoanalys. Det nya är kopplingen av detta faktum till den meningsskapande processen, dvs till språk och kultur. För här möts alltså d e båda analyserna.

Könet blir alltså »til et erkjaennelseteore-tisk poaeng av förste orden». Kön blir d ä r m e d inte bara en allmän erfarenhetsstruktur utan även en »skev» sådan. Kvinnor och m ä n intar j u som en följd av faktumet att kvinnan är det första objektet, f u n d a m e n t a l t olika positio-ner inom det symboliska universumet. Ett ex-empel h ä r p å är d e n universella kopplingen mellan kvinnlighet och mat, en förbindelse som i språket uttrycks g e n o m en serie metafo-riseringar. H ä r i g e n o m ifrågasätts åtskillna-den mellan begärets och språkets semantik. Det finns, hävdar Borchgrevink och Solheim, språkliga metaforer som har en djupare för-ankring i ett förspråkligt fält. »De sitter i ma-gen, så å si. De kan sies å d a n n e dypstruktu-ren i en signifikasjonskjede, den klangbunn som andre, påbygde språklige meningsele-m e n t e r henter sin val0r og sin styrke fra.»

(s 45)

H ä r kan j a g inte se a n n a t än att de i sin analys k o m m e r fram till samma konklusion som Kristeva. Skillnaden ä r att Kristeva at-tackerar själva d e n n a »klangbotten» och häv-dar att den är könsneutral som kraft betrak-tat m e n att den kanaliseras till kön och blir könsspecifik. Kristevas analys kan m e d andra ord genom att vara så sofistikerad tillföra ovanstående analys något u t a n att frånta re-sultatet dess betydelse. Fördelen m e d Borch-grevinks och Solhems analys är, å andra si-dan, att den så klart och tydligt problematise-rar kön.

»Djup-metaforerna» är (blir, skulle j a g vil-j a säga) könade strukturer. Och som sådana,

g e n o m sin »makt att beskriva», producerar de en könad verklighet. D e n n a könsmetafo-risering ä r en metafokönsmetafo-risering av kvinnlighet vilket innebär att kvinnlighet är inramat och inlemmat i språket på ett sätt som manlighet inte är, dvs som en djupstruktur. Den kritiska distans till en text som vi kan u p p n å genom texttolkning (t ex å la Ricoeur) blir följaktli-gen en distans m e d könsolikhet. »Hvis kvin-ner 'er i språket' og 'blir snakket' på en a n n e n måte e n n m e n n , betyr det at vår kulturs teks-ter allerede har innebygd en 'kj0nnslighet' gjennom språkets betydningsstruktur, som er svaert vanskelig å overskride - både for kvinner og menn.» (s45) Och var ligger då d e n kritiska distansen, f r å g a r de? G e n o m vil-ket språk kan m a n avslöja språvil-ket? Är det möjligt att u n d k o m m a d e n förförståelse som språket själv har kodifierat? Och är kvinnors »subjektiva position» i så fall det överskridan-de elementet, eller är överskridan-det tvärtemot »kvinn-ligheten» som är minst i stånd att genom-tränga d e n språkliga traditionen?

Dessa frågor tar oss rakt in i den franska fe-ministiska debatten om »écriture féminine», dvs om det kvinnliga som en potential utan-för den falliska diskursen och d e n symboliska ordningen. Borchgrevink och Solheim tycks till en början inta en a n n a n position g e n o m att hävda att kvinnligheten är språket. Men längre fram i artikeln hävdar de att det finns positioner i en diskurs som inte låter sig arti-kuleras, som inte framstår som text, och att det är i det stumma, osagda, i tystnaden som kvinnor uttrycker inte bara samtycke utan även protest. Det är genom att uppsöka dessa

tysta fält där artikulation kan framstå som omöjlig, som vi kan finna en utgångspunkt för en kritisk tolkning, m e n a r de. Ty om d e n kvinnliga stumheten existerar som ett slags icke-artikulerade, alternativa betydelser, exi-sterar per definition även möjligheten för ett nytt meningsskapande. Detta låter j u precis som en röst i d e n franska debatten!

D e n n a motsägelse tror j a g är ett resultat av att de i sin text inte tillräckligt har problema-tiserat kvinnoförtryck. De talar i själva verket o m två olika slags kvinnlighet; en som är språket och som sådan förtryckt och en som inte är språket och som sådan inte (helt) för-tryckt. Varför själva kopplingen mellan kvinnlighet och språk blir förtryckande, eller riktigare uttryckt, h u r förtrycket k o m m e r in i (de kvinnliga) symbolerna, tar de inte u p p . Deras analys ger m e d andra ord redskap för att förstå h u r kön k o m m e r in i den menings-skapande processen m e n inte för att förstå varför d e n n a blir kvinnoförtryckande.

H ä r kan onekligen Kristevas analys bidra-ga m e d »den felande länken».

Kristevas och Borchgrevinks/Solheims analys är inte bara viktiga i den vetenskaps-teoretiska debatten. De utgör också slagkraf-tiga argument för h u r viktigt det är att m ä n agerar första objektet/subjektet om vi vill k o m m a vidare, ut u r patriarkatet. Samtidigt visar de på att kampen inte bara kan föras på d e n n a front eller på en front. Symboler och materiella ordningar understöder varandra och måste sålunda angripas samtidigt. H u r teoretiska dessa typer av analyser än kan framstå, så har de klara politiska implikatio-ner även u t a n f ö r »den akademiska ankdam-men».

Till sist

Kan m a n då bygga en så omfattande teori som d e n n a på en så lös grundval, på något som inte går att empiriskt belägga och som bara kan avläsas via sina effekter? Är det inte att bygga ett betonghus på en sandbotten? Eller är d e n n a typ av invändningar bara än-n u ett utslag av eän-n positivistisk socialiseriän-ng? Svaret h ä r p å är beroende av om man letar ef-ter s a m m a n h a n g som rör

människa-samhäl-le och o m m a n vill/vågar tro på teorier av det-ta slag. För min egen del har d e n n a typ av frå-gor alltid funnits och, tror jag, k o m m e r alltid att finnas. I detta s a m m a n h a n g utgör Kriste-vas analys en ny syntes, ingalunda färdig el-ler oproblematisk utan en analys som väcker nya frågor. Tills det är dags för ett helt a n n a t angreppssätt...

N O T E R

1 Min förståelse av Kristeva baserar sig på den engelska utgåvan av Powers of Horror, New York, 1982. Alla sidhänvisningar i fortsätt-ningen gäller också denna utgåva, förutom de till svenska översatta citaten, som är häm-tade ur den svenska utgåvan Stabat Mäter — Julia Kristeva i urval av Ebba Witt-Brattström,

Natur och Kultur, 1990.

Jag vill också rikta ett stort tack till Ebba Witt-Brattström, vars språkliga och innehålls-liga synpunkter varit ovärderinnehålls-liga i arbetet med denna artikel.

L I T T E R A T U R

Bataille, Georges, »LAbjection et les formes mi-sérables», Essais de Sociologie CEvres complétes, Päris 1970.

Borchgrevink, Tordis & Solheim, Jorun, »En råtten text? Om kj0nn, mat og fortolkning«, Sosiologi i dag nr 2/1988.

Carlsson, Christina, m fl, »Om patriarkat: en kritisk genomgång», Kvinnovetenskaplig

tid-skrift nr 1/1983.

Chodorow, Nancy, The Reproduction of

Mothe-ring, Berkeley 1978.

Dinnerstein, Dorothy, The Mermaid and the

Mi-notaur, New York 1977.

Douglas, Mary, Purity and Danger, London 1969.

Engels, Friedrich, The Origins of the Family,

Pri-vate Property and the State, New York 1975.

von der Fehr, Drude, Muntligt föredrag på ett Kristevaseminarium på Senter for Kvinne-forskning, Oslo våren 1988.

Hartsock, Nancy, Money, Sex and Power, Boston 1985.

Kristeva, Julia, Powers of Horror, New York 1982.

Stabat Mäter - Julia Kristeva i urval av Ebba

Witt-Brattström, översättning av Ann Runnqvist-Vinde, Natur & Kultur, Stockholm 1990.

Continued from page 74

SUMMARY

Abjection — The drivingforce of sex and society

This artide discusses from a feminist social science perspective Julia Kristeva's analysis of abjection, as Kristeva developed in her book

Po-wersofHorror (New York, 1982). Kristeva

provid-es a convincing argument that the 'speaking

subject' develops in accoidance with a libidinal-economy that is universal. Further, the purpose of the symbolic order is to guide and help the subject on this journey. T h e logic for both goals is the samt, i.e. the survival of the subject and the collectivity. This is however a theory which is gender relevant only in the first part, that is the part relating to the baby's development of the feelings oijouissance and abjection. When a dis-cussion of gender comes in it becomes a ques-tion of rechanneling this feeling. T h e woman becomes abject as a 'natural' consequence of maternity, albeit not more so than supported by the symbolic order and through the material organization of society as a whole.

Since in her analysis of abjection Kristeva does not directly address the question of oppression of women, the issue of gender im-plications does not arise. In her analysis abjec-tion is a common project for both genders where the woman is its natural victim. Indirectly, Kris-teva's analysis can be used as an explanation of why women sustain patriarchy | and (oppression (of women). However, since women also oppose their own oppression, this artide argues that Kristeva's analysis should instead be used to ex-plain women's ambivalence towards their own gender and to further propose strategies for dealing more forcefully with that oppression.

This artide concludes with an application of Kristeva's analysis to an artide, A Rotten Text?

On Gender, Food and Interpretation, written by

two Norwegian anthropologists, Tordis Borch-grevinch and Jorun Solheim. Kristeva's analysis supports the Norwegians' contention that femi-ninity is framed in language as a deep structure in ways that masculinity cannot. However, Kris-teva's analysis also offers an explanation as to why the ralationship between femininity and language becomes an oppressive one, and this aspect is not discussed in the Norwegian artide.

Karin Widerberg Senter for kvinneforskning Universitetet i Oslo Postboks 1040, Blindern N-0315 Oslo 3 Norway