Om civila organisationer och förtroende för socialtjänsten hos transpersoner

OM CIVILA ORGANISATIONER

OCH FÖRTROENDE FÖR

SOCIALTJÄNSEN HOS

TRANSPERSONER

LOUISE DONOVAN

Examensarbete i Socialt arbete Malmö universitet 61-90 hp Hälsa och samhälle Socionomprogrammet 205 06 Malmö

OM CIVILA ORGANISATIONER

OCH FÖRTROENDE FÖR

SOCIALTJÄNSTEN HOS

TRANSPERSONER

LOUISE DONOVAN

Civila organisationer och förtroende för socialtjänsten hos transpersoner.

Examensarbete i Socialt arbete 15/30 högskolepoäng. Malmö universitet:

Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för Socialt arbete, 2018.

Förtroendet för socialtjänsten är lågt bland transpersoner i Sverige. Internationell och svensk forskning visar att det finns ett behov av att öka kunskapen om transpersoner inom socialtjänsten. Det finns också ett behov av att skapa plats för personer som avviker från cisnormen. Andra studier visar att civila organisationer har lättare för att ta hand om “svåra fall” som kommunala organisationer inte har tid att ta sig an. Det engagemang och den självständighet som präglar civila organisationer, gör dem väl lämpade för att ta sig an de minoritetsgrupper som ofta döms bort av offentliga- och privata organisationer som alltför problematiska och tidsödande att arbeta med. Denna studie vill utifrån ett normteoretikt

perspektiv undersöka vilka anledningar som kan finnas till att transpersoner vänder sig till de studerade civila organisationerna, utifrån upplevelsen hos de verksamma inom organisationerna och undersöka hur verksamma inom de civila organisationerna upplever att den generella upplevelsen är hos transpersoner av kontakten med socialtjänsten. Resultatet av studien mynnar ut i två

huvudanledningar till varför transpersoner vänder sig till de civila organisationer som har medverkat i studien. Transpersoner verkar vända sig till civila

organisationer i sökande efter gemenskap men också för att dessa organisationer har en djupare förståelse för vad trans är. Kunskapen om transpersoner saknas hos offentliga organisationer. Inom de civila organisationerna kan transpersoner bara vara, utan att behöva känna oro inför omgivningens okunskap och reaktioner.

Nyckelord: cisnormen, civila organisationer, förtroende, gemenskap, kunskap,

CIVIL SOCIETY

ORGANIZATIONS AND TRANS

PEOPLE’S TRUST IN SOCIAL

HEALTH SERVICES

LOUISE DONOVAN

Donovan, L.

Civil society organizations and trans people’s trust in social health sevices.

Degree project in Social work 15/30 högskolepoäng. Malmö University: Faculty

of Health and Society, Department of Social work, 2018.

Trust in Swedish social health services is low among trans people in Sweden. International and Swedish research show that there is a need for increased knowledge within social health services as well as a need to make space for people who deviate from cisnormativity. Other studies show that civil society organizations can better accommodate for “difficult cases” that state organizations feel they do not have time to take on. Civil society organizations are often idea driven and managed by people who believe in their cause. With such commitment and independence in their mission, civil society organizations are well placed to support those minority groups that are often deemed by state and private sector actors as too problematic and time consuming to support. This study seeks to investigate, from norm theoretical framework, what members of the civil organizations think is the reasons for trans people turning to them and how members of the civil organizations think trans peoples general feelings are towards meeting the social health services. The evidence used in this study suggests two key reason why trans people turn to the civil society organizations studied. Civil society organizations appear to be approached by trans people partly for reasons of companionship but also partly because these organizations have a deep understanding of what ‘trans’ is. Knowledge about trans is something that is missing in state organizations. Within civil society organizations trans people can just be, without having to worry about being met by reactions about trans and a lack of knowledge.

Keywords: Trans people, cisnormativity, civil organisations, social health

INLEDNING 1 Syfte och frågeställningar 2

METOD 3 Insamling av empiri 4 Informanter 3 Bearbetning av empiri 4 Etiska reflektioner 5 TIDIGARE FORSKNING 5

HBTQ och svårigheter i kontakten med myndigheter 6 Civila organisationer och deras roll i välfärdssamhället 7

TEORI 8

Hur normer skapas och upprätthålls 8

Normer och socialt arbete 9

Genus 9

RESULTAT 10

Huvudtema 1 10

Oro, misstro och låga förväntningar – ”Alla myndigheter är värdelösa” 11 Brist på kunskap - ”Man vet ändå vad homosexualitet är” 13

Systemfel 17

Huvudtema 2 20

Gemenskap och anonymitet 20 Begränsningar 23

AVSLUTANDE DISKUSSION OCH SAMMANFATTNING 26

REFERENSER 29

BILAGA 1 - INFORMATIONSBREV 31

BILAGA 2 - INTERVJUGUIDE 33

INLEDNING

“...ja mmm ja så e de ju man kan ju bara titta på den folkhälsoinstitutets ehm ja det e den största undersökning som har gjorts och där sa ju en tredjedel av dom recipienterna att dom hade övervägt att ta livet av sig det sista året...”

(2018/04/21, Intervjuperson 1)

2015 kom en rapport från Folkhälsomyndigheten om transpersoners hälsa.

Rapporten var omfattande och visade att den psykiska ohälsan bland transpersoner är hög. Den visade också att förtroendet för socialtjänsten är lågt.

(Folkhälsomyndigheten, 2015) Transpersoner beskrivs såhär i

Folkhälsomyndighetens rapport: ”Ett paraplybegrepp för personer vilkas könsidentitet och/eller könsuttryck inte stämmer överens med det juridiska kön som tilldelades vid födseln.” (Folkhälsomyndigheten, 2015:11) Gruppen

transpersoner är alltså ingen homogen grupp. Personer som räknar sig till gruppen transpersoner kan ha mycket olika könsuttryck och könsidentitet

(Folkhälsomyndigheten, 2015:15). Det är folkhälsomyndighetens definition av transperson som jag kommer att hålla mig till och det är den jag har i åtanke när jag använder mig av ordet transperson. I andra studier som refereras här har de inte alltid använt begreppet transperson, utan istället använt begrepp som

transgender. I de fall då det är så har jag valt att använda mig av dessa begrepp

när jag refererar till dessa studier i texten.

Ett lågt förtroende för offentliga organisationer kan skapa ohälsa, eftersom man som transperson kanske väljer att inte söka sig till socialtjänsten och andra strukturer i samhällets skyddsnät. En rädsla för att bli illa behandlad i kontakten med till exempel sjukvården kan göra att transpersoner väljer att inte söka vård eller hjälp när de behöver det. Detta kan leda till ökad ohälsa inom gruppen transpersoner men också till en ond spiral, då transpersoner förblir osynliga och behovet av kunskap hos professionella fortsatt ses som onödigt. (Shipherd m.fl., 2010; Ellis m.fl., 2016; Pyne, 2011; Bauer m.fl., 2009) Rädslan för illabehandling rotar sig i en gemensam erfarenhet bland gruppen transpersoner efter kontakter med offentliga organisationer. Många studier utförda både i Sverige och internationellt visar att transpersoner möter oförståelse, okunskap och diskriminering i kontakt med myndigheter och sjukvård (Grant m.fl., 2011; Whittle m.fl., 2008; Ungdomsstyrelsen, 2012; Grossman & D’Augelli, 2006; Pyne, 2011; Bauer m.fl., 2009)

Judith Butler (1988) menar att genus görs, hela tiden, genom performativitet. Genus är enligt detta teoretiska perspektiv inte förutbestämt utan skapas hela tiden, via våra handlingar. Men det finns normer i samhället som bestämmer och berättar för oss hur vi ska göra genus. Normerna hindrar genus från att göras fritt, på det vis som det naturligt görs, och skapar regler för hur genus ska och får göras. (Butler, 1988) Bland dessa normer som berättar för oss hur vi ska göra kön finns cisnormen. Såhär beskrivs cisperson i Folkhälsomyndighetens rapport: ”Cis är latin för ”på samma sida”. Cisperson är en person vars könsidentitet och könsuttryck stämmer överens med det kön man tilldelades vid födelsen.”

(Folkhälsomyndigheten, 2015:10) Cisnormen dominerar i vårt samhälle och följer regeln att man tillhör det kön man tilldelades vid födseln. Cisnormen tas för given, de flesta av oss tänker nog inte ens på att denna norm existerar, men som transperson blir cisnormen ett stort hinder i vardagen eftersom gruppen inte passar

in i denna norm. Detta kan leda till att transpersoner blir uteslutna från grundläggande rättigheter som alla andra i samhället har tillgång till. (Bauer, 2009; Pyne, 2011) Cisnormen står alltså i vägen för att kön skapas och görs fritt och begränsar transpersoner i deras könsuttryck och därför i deras vardag. Med avstamp i Folkhälsomyndighetens rapport (2015) kommer denna studie att försöka närma sig transpersoners förtroende för socialtjänsten genom att vända blicken mot civila organisationer. Tidigare studier tar upp civila organisationer och att de kan ha en fördel framför offentliga organisationer och privata företag. Eftersom civila organisationer inte är fokuserade på till exempel ekonomi, kan de bland annat erbjuda högre kvalitet och de har möjlighet att fokusera på fler utsatta grupper. (Jeppsson Grassman, 2004; Hammare, 2010) Det finns en styrka i civila organisationer och dess flexibilitet, som kan fylla ett behov som är svårt att åstadkomma i andra organisationer som är vinstdrivande eller finansierade med skattemedel. Civila organisationer kan menas ha ett större handlingsutrymme i jämförelse med offentliga organisationer, detta menar Salamon m.fl. (2000). Mot bakgrund av tidigare studier skulle man kunna tänka sig att civila organisationer i vissa fall kan fungera ersättande för offentliga organisationer. Men frivilligheten som präglar civila organisationer skapar både gränslöshet och begränsningar. En gränslöshet i bemärkelsen att det finns få barriärer för vad en civil organisation kan ägna sig åt, det är behovet och engagemanget som styr. Begränsning i bemärkelsen att organisationen besitter begränsat med makt i samhället och det gör att stödet som organisationen kan erbjuda blir begränsat. (Salamon m.fl., 2000) Det finns alltså begränsningar i civila organisationer. Precis som det finns sådant som civila organisationer har möjlighet att göra som offentliga

organisationer inte kan göra, så finns det möjligheter och makt i offentliga organisationer som inte finns i civila organisationer. Om transpersoner inte vill eller känner att de kan vända sig till offentliga organisationer, och på samma sätt om offentliga organisationer inte förstår eller vet hur de ska hantera transpersoner, riskerar transpersoner att gå miste om rättigheter och möjligheter som man inte kan få tillgång till någon annanstans.

Syfte och frågeställningar

Syftet med studien är att utifrån ett normteoretikt perspektiv undersöka vilka anledningar som kan finnas till att transpersoner vänder sig till de studerade civila organisationerna, utifrån upplevelsen hos de verksamma inom organisationerna. Studien syftar också till att undersöka hur verksamma inom de civila

organisationerna upplever att den generella upplevelsen är hos transpersoner av kontakten med socialtjänsten. Mina intervjuer kretsar kring frågeställningarna:

 Hur upplever verksamma inom de civila organisationerna anledningarna till att transpersoner vänder sig till deras organisation?

 Hur upplever verksamma inom de civila organisationerna den generella upplevelsen hos transpersoner av kontakten med socialtjänsten?

Jag kommer att använda mig av normteori och genusteori för att peka på hur upplevda strukturer och hierarkier skapas och upprätthålls genom bland annat okunskap hos offentliga organisationer, men också genom tröghet i ett system som är uppbyggt efter en binär könsnorm.

METOD

I detta avsnitt kommer jag redogöra för min metodologiska inriktning som baserar sig i kvalitativa studier. Avsnittet börjar med redogörelser för hur urvalet är gjort, insamlingen av empiri, hur empirin är bearbetad och sist etiska reflektioner.

Informanter

Mina informanter är verksamma inom två transorienterade organisationer som vänder sig både till transpersoner och deras närstående. Transföreningen FPES (Full Personality Expression Sweden) beskriver sig själv som ”en ideell förening och en mötesplats för alla transpersoner”. FPES har avdelningar i hela landet med mötesplatser för transpersoner. De har även stödtelefoner som man kan ringa både som transperson och som anhörig till transpersoner och en stödtelefon för

vårdfrågor. (fpes.se, 2018) Transammans är en transförening med sin bas i Västerås med lokalgrupper runt om i landet som erbjuder mötesplatser och stödgrupper för både transpersoner och närstående till transpersoner

(transammans.se, 2018). Dessa organisationer är skapade av transpersoner för transpersoner och organisationerna består till stor del av transpersoner och deras närstående. Anledningen till att jag väljer att rikta in mig på organisationer som specifikt inriktar sig på transpersoner är att det är mest troligt att transpersoner vänder sig till dessa organisationer om de inte vill eller vågar vända sig någon annanstans.

Selektionen av intervjupersoner har grundat sig mycket i vem jag kunnat få tag i. Någon har jag kommit i kontakt med via organisationens hemsida, andra är personliga kontakter och personer som jag blivit hänvisad till via redan värvade intervjupersoner, även kallad snöbollsselektion (Aspers, 2011:95) eftersom jag redan har kontakter inom fältet har detta varit det lättaste sättet för mig att hitta informanter. En sak som präglar civila organisationer är begränsade resurser och frivillighet. Därför är det naturligt om verksamma inom civila organisationer känner att de inte har tid. Jag har haft det svårt att hitta informanter utan att använda mig av redan etablerade kontakter. Endast en person svarade och gick med på intervju utan att vara rekommenderad av någon annan, varpå informanten inte hade möjlighet att referera mig vidare. En nackdel med att jag har varit begränsad till den här sortens selektion är att möjligheten att bli refererad vidare till fler informanter, bygger på förtroende som jag kan bygga mellan mig själv och mina informanter. Om relationen inte är där är risken att jag inte blir refererad vidare. Denna metoden gör värvningen av intervjupersoner både oförutsägbar och tidskrävande. Däremot går rekryteringen snabbt om jag lyckas bli refererad vidare. Det har här varit en fördel att jag redan känner personer inom fältet, vilket till viss del har underlättat rekryteringen av intervjupersoner. Eftersom det är ett fält som verkar svårt att nå, men också för att det finns ganska få organisationer som riktar sig till målgruppen är spridningen på mitt urval i organisationer begränsad. Majoriteten av mina informanter är verksamma inom en av

organisationerna. Däremot har jag informanter i olika åldrar, med olika erfarenhet och från olika delar av landet.

Även om gruppen transpersoner inte är en homogen grupp, utan en grupp med många olika versioner av könsuttryck och könsidentitet så är gruppen

transpersoner ändå tydligt avgränsad från den ännu större gruppen HBTQ-personer. HBTQ som ju innefattar även homosexuella, bisexuella och personer som definierar sig som queer. En viktig skillnad mellan trans och queer och de

andra grupperna inom gruppen HBTQ är att transpersoner kämpar mot en annan och kanske till och med starkare norm i samhället. HBTQ frågor förknippar man ofta med heteronormen, vilken ju mer syftar till sexualitet snarare än till

könsuttryck och könsidentitet. Det hade alltså inte varit relevant för studien att dra in hela gruppen HBTQ-personer eftersom de inom gruppen kämpar mot skilda normer. (Pyne, 2011)

Insamling av empiri

I min litteratursökning har jag använt mig av databaserna kopplade till Malmö Universitet och i vissa fall Google då det varit specifika artiklar som jag letat efter. Sökorden jag använt mig av är: ”förtroende”, ”social work trust”, ”trans people”, ”trust”, ”cisnormativity”, och har på så vis fått tillgång till vetenskapliga artiklar som relaterar till det ämne som jag studerar.

Detta är en kvalitativ studie som bygger på enskilda intervjuer med 4 informanter. Jag har utfört tematiskt öppna intervjuer (Aspers, 2011:144), detta för att jag vill kunna samla in en så bred bild som möjligt av transpersoner i förhållande till myndigheter och civila organisationer, och civila organisationer i förhållande till myndigheter. Intervjuguiden är framtagen baserat på mina forskningsfrågor och i samråd med min handledare. Nackdelar med den tematiskt öppna intervjun är att det finns en risk att informanten svävar iväg och börjar prata om sådant som är irrelevant för min forskningsfråga, detta får hanteras genom att jag försöker rikta en fråga så att vi kommer tillbaka till ämnet igen (Aspers, 2011:147-148). Det var inte alltid som den tematiskt öppna intervjun fungerade smidigt, då det var olika hur mycket mina informanter pratade på av sig själv och det var inte alltid som samtalet flöt på som jag ville. Därför var det bra att jag ändå hade förberett öppna frågor som till viss del hjälpte mig att överbrygga tysta stunder. Det tog en liten stund för mig att komma in i tekniken med tematiskt öppna intervjuer, men det har gett mig en bred uppfattning av området genom mina informanter, och jag har flera gånger på vägen fått chansen att överraskas av materialet.

Bearbetning av empiri

Analysen har pågått under hela arbetets gång. Berner (1989) skiljer på

preliminäranalys och skrivbordsanalys. Preliminäranalysen är den initiala analys som man gör under tiden man utför intervjuer och skrivbordsanalysen är en mer officiell analys som kommer senare. Under preliminäranalysen letar man efter och noterar intressanta begrepp, kollar efter hur ofta de dyker upp och testar för sig själv hur de hänger ihop med de teorier som man har. (Berner, 1989) I stora drag är detta vad jag har gjort under intervjuerna, jag har samlat på mig fenomen och begrepp. Detta har varit en ytlig analys, detsamma gäller för transkriberingarna, även om de gett mig en idé om riktningen analysen kommer att ta senare. När jag hade skrivit ut mina bandade intervjuer kodade jag intervjuerna styckevis och gav styckena teman. Olika stycken har haft huvudteman och underteman som kan variera beroende på huvudpoängen i stycket. Jag har på detta vis stakat ut huvudteman som jag byggt arbetet på. De två huvudteman som kommit fram är:

Hur intervjupersonerna upplever att transpersoner som de kommer i kontakt med uppfattar socialtjänsten och Upplevelser av styrkor och begränsningar hos den egna organisationen. Huvudtema 1 är uppdelat i tre subteman: Oro, misstro och låga förväntningar, Brist på kunskap och Systemfel. Huvudtema 2 är uppdelat i

Etiska reflektioner

Som forskare behöver man beakta risker som kan finnas för informanter genom att delta i studien som man genomför. (Vetenskapsrådet, 2017) Organisationerna som har varit aktuella för denna studie är organisationer som är drivna av

transpersoner och deras anhöriga. Det finns därför en risk att informanterna har personliga erfarenheter av studiens ämnesområde. Informanterna intervjuas enbart med tanke på den stödjande funktion de har för transpersoner och det är de

informerade om, men det är naturligt att personliga erfarenheter kan spela in och påverka i intervjusituationen. I de fall intervjupersonerna tydligt pratat om egna erfatenheter som transperson har jag valt att inte ta med det materialet i analysen, eftersom de enbart intervjuas som verksamma inom de civila organisationerna. Fältet är relativt litet och jag uppfattar det som att personer som är engagerade i transfrågor rör sig i liknande sammanhang. Dessutom är det ett ämne som för många är både personligt och har ett ideologiskt värde. Därför har jag lagt stor vikt vid avidentifiering och till exempel valt att i citaten inte skriva ut vilken organisation som informanten pratar om eller är verksam i. Vetenskapsrådet (2017) pratar också om avvägningen mellan individsskyddskravet och

forskningskravet. Med det menas att i fråga om vad som ska tas med i studien bör avvägas med tanke på både skydd mot informantens integritet och den etiska vikten i att utföra forskning. Forskning i sig har ett etiskt värde som inte får glömmas bort och där har avvägningen varit svår i de fall citaten innehåller information som både riskerar att identifiera informanten och som jag ansett innehåller en viktig poäng för min analys. I dessa fall har jag försökt komplettera delar av citat med en förklaring av kontexten av citatet.

Innan intervjuerna har jag till alla intervjupersoner skickat ut informationsbrev (se bilaga 1) i enlighet med anvisningar från Malmö Universitets Etikråd (Etikrådet). Genom informationsbrevet får informanten information om studien men också om frivillighetskravet, det vill säga att informanten har rätt att dra sig ur studien när som helst under studiens gång. Informationsbrevet informerar också om

konfidentialitetskravet, det vill säga hur personlig information kommer att

förvaras och nyttjandekravet som uppger i vilket sammanhang som den insamlade informationen kommer att användas (Etikrådet). I brevet tar jag upp eventuella risker som kan vara kopplade till att delta i intervjun. Samtycke har inhämtats muntligt från mina informanter.

Samtliga informanter har erbjudits att läsa igenom det slutgiltiga arbetet innan publicering, för att vi tillsammans ska försäkra oss om att jag tolkat informanterna rätt. Alla mina informanter har tackat ja till denna möjlighet.

TIDIGARE FORSKNING

Detta avsnitt sammanställer tidigare forskning relaterat till transpersoner i förhållande till myndigheter, trans-/hbtq-personer i förhållande till civila

organisationer och vilken roll civila organisationer kan spela i samhället. Tidigare forskning visar på att transpersoner möter motstånd och dåligt bemötande i kontakten med myndigheter, främst sjukvården men även andra myndigheter. (Whittle m.fl., 2008; Grant m.fl., 2011; Ungdomsstyrelsen, 2012; Grossman & DÁugelli, 2006; Riggs & Bartholomaeus, 2016; Bauer m.fl., 2009; Pyne, 2011; Shipherd m.fl., 2010; Ellis m.fl., 2016) Forskningen menar också att civila organisationer kan erbjuda något annat än vad privata företag och offentliga

organisationer kan erbjuda. (Jeppsson Grassman, 2004; Hammare, 2010; Salamon m.fl., 2000) Fältet som innefattar bemötandet som transpersoner möter i offentliga organisationer och förtroendet för offentliga organisationer hos transpersoner finns det relativt lite forskning på i Sverige. Många av studierna kommer bland annat från USA, Australien och Kanada, i den mån relevanta studier funnits i svensk kontext har jag försökt att använda mig av dem.

HBTQ och svårigheter i kontakten med myndigheter

Detta avsnitt fokuserar på studier som tar upp hur transpersoner upplever

kontakten med myndigheter. Det är tydligt att det finns två problem när det gäller kontakten med och förtroendet för offentliga organisationer. Både svenska och utländska rapporter tar upp upplevelsen av dåligt bemötande i kontakten med framför allt vården, men även andra offentliga organisationer. Whittle m.fl. (2008) har gjort en europeisk studie baserad på enkäter och fokusgrupper. Studien visar bland annat att mellan 15-23% av respondenterna upplevde att trans stod i vägen för att få vård och stöd som inte hade med trans att göra. 18-31% upplevde att trans påverkade hur de blev behandlade av professionella i kontakten med

sjukvården. (Whittle m.fl., 2008. Se även Grant m.fl., 2011) Det rapporteras också om en känsla av att behöva utbilda sin omgivning i kontakten med myndigheter. Ungdomsstyrelsen (2012) visar att många unga transpersoner känner att de behöver utbilda sin omgivning. Det finns också en känsla av att de inom vården möts av inkompets och att många ungdomar känner att det tar mycket energi att hantera. Rapporten visar också på ett samband mellan dåligt bemötande inom vården och vuxenvärlden och självmordstankar och ångest hos unga

transpersoner. (Ungdomsstyrelsen, 2012. Se också Grant m.fl., 2011; Whittle m.fl., 2008; Grossman & DÁugelli, 2006) Det finns alltså enligt dessa studier både kunskapsbrist och en känsla av att man blir dåligt bemött i kontakten med offentliga organisationer. Riggs & Bartholomaeus (2016) kommer i sin studie fram till att det finns ett stort behov av att utbilda professionella, inom den psykiatriska vården i Australien, om trans. Tanken är att bättre kunskap om trans kommer bidra till att förbättra bemötandet jämtemot transpersoner som söker sig till dem.

Bauer m.fl. (2009) pratar i sin studie om uteslutning av transpersoner inom vården i Kanada. De beskriver hur transpersoner på flera plan upplever svårigheter när det kommer till hälsa. Dels att transpersoner upplever ohälsa i relativt stor

utsträckning och svårigheter med att få tillgång till vård. Det rapporteras också att transpersoner i största allmänhet upplever svårigheter i kontakten med vården. (Bauer m.fl., 2009. Se också Pyne, 2011) Både Bauer m.fl. (2009) och Pyne (2011) menar att uteslutningen av transpersoner grundar sig i ett binärt

könssystem, det vill säga systemet förutsätter att individer är antingen man eller kvinna. Det finns alltså inte utrymme för något mellanting eller kön av någon annan version. Systemet bygger på cisnormen och hindrar på olika vis

transpersoner att få tillgång till olika delar av vårdsystemet. (Bauer m.fl., 2009; Pyne, 2011) Sammantaget visar alltså studierna på att transpersoner möter okunskap och känner att de blir illa bemötta i kontakten med offentliga organisationer, men också ett system som stänger ute transpersoner.

Vilka är konsekvenserna av okunskap, dåligt bemötande och ett uteslutande system? Som tidigare nämnts visar Ungdomsstyrelsens (2012) studie om unga transpersoner ett samband mellan dåliga erfarenheter i kontakten med vården och psykisk ohälsa bland målgruppen. (Ungdomsstyrelsen, 2012:10) Shipherd m.fl.

(2010) utförde en enkätstudie som undersökte olika möjliga barriärer som kan skapas för transgender personer i förhållande till om de väljer att söka vård eller inte. Bland annat menar de att kliniker som ger psykisk vård, för att hantera till exempel ångest, inte nödvändigtvis behöver speciell utbildning för att behandla transgender. Däremot kan de behöva information om transgender för hanteringen av den här sortens patienter. Anledningar att söka vård kan både ha med trans att göra, men det kan också vara orelaterat. Däremot trycker de på att man som professionell borde vara informerad om transgender, eftersom till exempel ignorans är något som ofta möter transgender i kontakten med vården. Det pratar om att precis som andra minoriteter i samhället, kan transgender uppleva liknande hinder när de söker vård, det vill säga diskriminering och oförståelse. Hur man tidigare blivit behandlad i kontakt med vården visade sig spela roll för om man väljer att söka vård senare. (Shipherd m.fl., 2010:12)

Det andra problemet i kontakten med och förtroendet för offentliga organisationer kan man kanske kalla för ryktesspridning. Ellis, Bailey & McNeil (2016) pratar om climate fear som gör att en oro för att diskrimineras sprids bland

transpersoner. Gruppen transpersoner skapar en gemensam känsla av hur det är att vara transperson och andras erfarenheter likställs med egna erfarenheter av att vara transperson. De menar alltså att det inte behöver vara personens egna tidigare dåliga erfarenheter som skapar en oro för diskriminering. Det räcker att man känner någon som haft en dålig upplevelse, eller har hört om någon som haft en dålig upplevelse, för att skapa en oro för diskriminering. (Ellis m.fl., 2016) Vi kan alltså se att man i grupp tillsammans skapar en känsla av hur det är att vara

transperson. Hur man upplever sig själv i förhållande till resten av samhället är inte bara beroende av egna erfarenheter, utan också andras erfarenheter. Vi kan också se att upplevelsen av dåliga erfarenheter kanske gör att man väljer bort att söka vård eftersom man, förväntar sig eller, är rädd för illabehandling.

Civila organisationer och deras roll i välfärdssamhället

Det finns alltså rapporter om att transpersoner upplever negativa erfarenheter både i kontakt med myndigheter, men också i samhället i stort. Detta kan också påverka om man väljer att söka vård när man behöver det. Men det finns undantag i

rapporterna om dåliga erfarenheter. Grossman & D’Augelli (2006) rapporterar att transgenderungdomar ser en skillnad i bemötande när det kommer till

organisationer som specialiserar sig på ungdomar som tillhör sexuella minoriteter. I den här sortens organisationer upplever ungdomarna att de får hjälpen de

behöver och har ett gott intryck av organisationerna. (Grossman & D’Augelli, 2006:14) Det väcker frågan om civila organisationer och vad de har för roll vad gäller stöd och hjälp för transpersoner. I en studie utförd för Socialstyrelsens räkning undersöker Jeppsson Grassman (2004) civila organisationer ur ett

genusperspektiv och belyser en relevant tendens inom civilsamhället. Bland annat pratar man om att det sedan början av 1990-talet har skett en förskjutning av civilsamhället. Det finns enligt Jeppsson Grassman två sett att se på civila organisationers ställning i samhället. Det ena sättet är att det civila samhället ersätter det arbete som staten egentligen skulle göra. Det andra sättet att se på det är att civila organisationer bidrar på ett demokratiskt sätt och är en ”självständig kraft” vid sidan av det offentliga. (Jeppsson Grassman, 2004:19) En slutsats som Jeppsson Grassman kommer fram till är att en ökning av kvinnors engagemang i civilsamhället beror på att kvinnorna ser ett behov som grundar sig i sociala nedskärningar. Det finns en upplevelse av ett växande behov av att med civila organisationer ersätta sociala tjänster som egentligen skulle erhållits av det

offentliga, men som har fått stå tillbaka av ekonomiska skäl. (Jeppsson Grassman, 2004)

Baserat på detta kan man tänka sig att civila organisationer bland annat skapas eftersom man ser att ett behov i samhället som inte blir uppfyllt. Hammare (2010) har utfört en studie av den idéburna organisationen Credo. I denna studie

diskuteras att idéburna organisationer har något extra att bidra med som inte offentliga och privata vinstdrivande organisationer av olika anledningar kan ge. Informanterna i Hammares studie upplever att det finns en ”flexibilitet” inom organisationen som skapar ”utrymme”. Inom detta ”utrymme” kan personalen inom organisationen fokusera på socialt engagemang och individens särskilda behov och på så vis erbjuda både ett bättre arbetsklimat och högre kvalitet än vad offentliga och privata organisationer kan. Att organisationen är icke-vinstdrivande lyfts fram som en grundpelare i organisationen och en anledning till att man inom organisationen har denna flexibilitet som i sin tur skapar utrymme och därför är mer attraktiv för brukarna. (Hammare, 2010:72)

Vad kan det då finnas för nackdelar om civila organisationer faktiskt får spela en ersättande roll? Lester Salamon m.fl (2000) frågar sig vad det finns för fördelar och nackdelar med icke-vinstdrivande organisationer. De menar att det finns många fördelar i icke-vinstdrivande organisationer i det att de är flexibla. I det demokratiska samhället kan de spela en avgörande roll då de ofta driver sociala frågor och lagändringar. Däremot har icke-vinstdrivande organisationer ingen makt att tillgodose rättigheter och det är lättare att hamna i en form av

tacksamhetsskuld till dessa organisationer. Det är ingen samhällelig rätt att få hjälp av dem. Hjälp från icke-vinstdrivande organisationer löper större risk att vara villkorad av deltagande i en speciell religion eller politisk ståndpunkt, som man som individ aldrig annars skulle välja att vara en del av och som man kanske inte heller vill vara en del av. Det är också svårare att ställa icke-vinstdrivande organisationer till svars eftersom de inte har ett uttalat samhälleligt ansvar. Det finns också en osäkerhet förknippat med icke-vinstdrivande organisationer, eftersom de förlitar sig på frivilliga för att kunna ge stöd åt utsatta grupper. Det kan vara svårt att lita på att inte också stödet försvinner om engagemanget i organisationen försvinner. (Salamon m.fl., 2000) Av dessa anledningar är det ju viktigt att också ha en fungerande offentlig vård och stöd. Man kan ifrågasätta att ett samhälle förlitar sig på civila organisationer för stöd till utsatta grupper, eftersom samhället då varken kan garantera stöd till dessa grupper, eller garantera att demokratiska rättigheter tillgodoses för dessa individer.

TEORI

Det teoretiska ramverket har växt fram under studiens gång och baserar sig i grunden på normteori. Detta avsnittet börjar med att ge en överblick av teorier om hur normer skapas och upprätthålls (Horne, 2001; Meeuwisse, 2007; Swärd, 2007; Svensson, 2007; Bauer m.fl., 2009). Avsnittet utökas sedan av Judith Butlers (1988) teori om hur genus skapas och upprätthålls i samhället.

Hur normer skapas och upprätthålls

Christine Horne (2001) beskriver normer som regler i samhället som det finns någon form av konsensus kring. Normerna upprätthålls bland annat genom sanktioner när någon bryter mot dem. Vilka handlingar som utvecklas till normer bestäms av vilka reaktioner våra handlingar får från andra när vi utför dem. Om

en handling ger positiva reaktioner är chansen större att individen utför

handlingen igen. På så vis är normerna baserad på en gemensam tanke om hur vi borde beté oss. (Horne, 2001) Enligt Horne är vårt beteende baserat på reaktioner vi får från omgivningen men också på hur vi ser att andra beter sig. Teknologiska och social förändringar i samhället spelar också en roll för vilka normer som formas och uppstår. Potentiella normer som bara ger fördel till vissa grupper i samhället, kommer bara att etablera sig som normer om gruppen som de ger fördel till har makt i samhället. Olika normer finns också i olika grupper i samhället. Det betyder att vi kan lyda under olika normer beroende på vilket sammanhang vi är i. Horne menar också att normer tar fäste bland personer med samma rollpositioner i samhället eller gruppen och att normer inte nödvändigtvis behöver spridas specifikt mellan människor som har kontakt med varandra. (Horne, 2001) Bara för att du kommer i kontakt med en person så behöver ni inte lyda under samma normer. Johansson & Lalander (2013) pratar om att normer ofta är osynliga om ingen bryter mot dem. Det är först i avvikelsen som de blir synliga. Johansson & Lalander lyfter hur man inte är kriminell utan blir kriminell i det social sammanhanget. Om individen uppfattas som normal bestäms av den sociala situationen och i mötet med människor. (Johansson & Lalander, 2013) Normer och socialt arbete

Svensson (2007) pratar om att statistik ofta får representera det normala inom socialt arbete. Eftersom lagen och organisationen bestämmer uppdraget hos socialt arbete och eftersom socialt arbete delvis baseras i kontroll, så är socialt arbete i sig normaliserande. Det vill säga socialt arbete strävar efter att individer ska följa normerna i samhället. (Svensson, 2007) Swärd (2007) pratar också om att inom socialt arbete så är det majoritetssamhället, organisationer och

proffessionerna som har makten att sätta agendan och det tas inte hänsyn till hur klienterna upplever situationen. Att vara en outsider har inte så mycket med individuella egenskaper att göra, utan marginaliseringen skapas genom

maktstrukturer i samhället. Swärd tar upp marginal personality ett uttryck som kommer från Chicagoskolan. Med marginal personality menas att marginalisering skapas av samhället och internaliseras av idividen. Normer skapas och

upprätthålls alltså av maktstrukturer i samhället. Marginaliseringen som skapas genom maktstrukturer i samhället permanentas genom att de marginaliserade internaliserar känslan av att vara marginaliserad och definerar sig själva som outsiders. Meeuwisse (2007) menar att ojämlikheter i samhället främst kan kommas åt genom att vända blicken mot organisatoriska innovationer.

Problematik definieras bäst av dem som har personliga upplevelser av problemet. När utomstående ska definiera problemet blir fokus oftast ett annat eftersom man inte har samma sorts kunskap om problemet. (Meeuwisse, 2007)

Genus

Judith Butler (1988) skriver om hur genus skapas. Hon menar att genus skapas i våra handlingar och våra handlingar lägger grunden för vår uppfattning av vad genus är. Genus är inte statiskt utan föränderligt med historien. Hur vi gör genus reflekterar den tid vi lever i. (Butler, 1988:520-521) Att vara kvinna betyder något annat i vår tid än vad det gjorde för 50 år sedan. Butler använder ordet

performativitet för att beskriva hur vi likt som på en teaterscen, agerar eller spelar genus. Skillnaden mellan teaterscenen och verkliga livet är att manuset inte är skrivet på förhand, utan skapas hela tiden, genom våra handlingar. (Butler, 1988: 520-526) Hon menar att genus inte är förutbestämt, och hela tiden föränderligt. Butler menar att eftersom det inte finns något förskrivet manus för genus, så finns

det inget rätt eller fel för vad genus är, utan det flyter fritt och förändras hela tiden. Detta är hur genus görs i sin naturliga form. Men, menar Butler, i vårt samhälle har vi skapat regler för vad genus är. Vi har skapat regler för vad som är manligt och kvinnligt, men också för att genus är antingen manligt eller kvinnligt, det vill säga binärt. Våra regler (normer) för vad genus ska vara hindrar genus från att flyta fritt, och skapar gränser för hur vi får lov att agera, performera, genus. (Butler, 1988:528-529) Hon menar också att en annan skillnad mellan teater och verkligheten är att på en teaterscen vet alla om att det inte är på riktigt, en man som är kvinnligt klädd på teaterscenen är ok för att alla är med på att det är på låtsas. Så fort man kommer utanför teaterscenen så bryter man mot de förutbestämda reglerna. (Butler, 1988:527) Vi har alltså i samhället skapat regler för hur man får agera genus, det vill säga normer. Detta hindrar genus från att vara i sin naturliga form, föränderligt. Butlers poäng är att det är farligt att förutsätta att genus är förutbestämt av kön, det vill säga att det finns ett naturligt sätt för hur kön är. Om vi gör detta så kan inte samhället bli jämlikt. Om vi förutsätter att kön är förutbestämt och icke-föränderligt, så kommer det att finnas makthierarkier, eftersom vi inte kommer att kunna leva upp till de regler som vi skapat kring kön. (Butler, 1988:531)

RESULTAT OCH ANALYS

I detta avsnitt kommer att jag redogöra för resultatet av mina intervjuer och hur man kan koppla det resultatet till normteori och genusteori. Jag har inte begränsat mig geografiskt för mina intervjuer, mer än att jag håller mig till en svensk kontext. Intervjupersonerna är geografiskt utspridda över landet och majoriteten av intervjuerna är därför utförda via telefon, med undantag från en intervju som utfördes i intervjupersonens hem. Jag har till stor del försökt låta mina

intervjupersoner prata fritt kring mina frågeställningar och försökt styra samtalet i rätt riktning om samtalet glidit utanför relevant ämnesområde. Eftersom

organisationerna är organiserade av transpersoner för transpersoner finns det en risk att mina intervjupersoner har personliga erfarenheter av ämnet. De delar då det är uppenbart att intervjupersonerna enbart pratar utifrån deras egna

erfarenheter som transpersoner så har jag valt att inte ta med det i analysen, eftersom de enbart intervjuas med utgångspunkt från deras arbete i

organisationen. Kapitlet är uppdelat i teman, det första temat fokuserar på hur intervjupersonerna uppfattar att transpersoner som de är i kontakt med upplever socialtjänsten. Det andra temat kommer fokuserar på upplevda strykor och begränsningar inom den egna organisationen.

Huvudtema 1

Under intervjuerna har ett par huvudteman kommit fram. Det första huvudtemat har i intervjuerna kommit upp mycket som ett svar på varför intervjupersonerna uppfattar att transpersoner vänder sig till dem. När det kommer till upplevelsen av kontakten med socialtjänsten pratar intervjupersonerna om upplevelser av oro och låga förväntningar, kunskapsbrist och ett system som inte är skapat för personer som avviker från cisnormen. Detta tema ger en inblick i hur de verksamma inom organisationerna uppfattar att transpersoner blir uteslutna ur systemet, men också hur de upplever att transpersoner internaliserar sitt utanförskap och på så vis förstärker uteslutningen.

Oro, misstro och låga förväntningar – ”Alla myndigheter är värdelösa” Mina informanter pratar genomgående om hur de tror att transpersoner upplever kontakten med socialtjänsten, men även andra offentliga organisationer. Bland annat framgår det hur offentliga organisationer har dåligt rykte bland

transpersoner. Det är inte alltid tydligt om det är just socialtjänsten som har dåligt rykte, eller om lågt förtroende för andra offentliga organisationer, det vill säga hälso- och sjukvården och polisen, spiller över på socialtjänsten. Vissa av

intervjupersonerna tar upp hur offentliga organisationer klumpas ihop och allmänt ses som platser där man kan förvänta sig en låg kunskapsnivå om trans och där man bör förvänta sig att bli både missförstådd och illa behandlad.

”...ja, nä det e mycket rädslor där att dom inte vågar och så för dom har mötts nån gång och så och det e mycket kontakt med vård och så också som har skapat den rädslan tror jag att vården där e första steget för många transpersoner också ju och det skapar ju en slags rädsla för då har jag ju haft kontakt med vården och så e dom

skittaskiga mot dig och då e man rätt rädd också i andra sammanhang också tror jag...” (2018/04/18, Intervjuperson 4)

”...ja (.) för det man, man ja (.) man hamnar där vi som håller på med det här för det, det måste va så, och sen just det (.) alla berättelser om negativ behandling eller oförståelse eller, eller, eller klumpighet det sprids på nätet och eh eh åstadkommer en, en eh för dom som håller på, på nätet då en eh negativ eh (.) förhandsinställning om personerna inte själva är (.) är starka som personer men e dom det så behöver dom förmodligen inte hjälp sådär va...” (2018/04/23, Intervjuperson

2)

Intervjupersonerna pratar om att det finns en oro eller rädsla för att vända sig till socialtjänsten eller andra offentliga organisationer på grund av tidigare dåliga erfarenheter som man själv har upplevt eller som man hört talas om har hänt. Detta visar även Ellis m. fl. (2016) som i sin studie tar upp climate fear, som beskrivs som en gemensam känsla av rädsla. Individers dåliga erfarenheter sprids i gruppen och blir en del av gruppens medvetande och identitet. På så vis förstoras problemen, som gruppen stöter på, upp och känns större än de kanske är i

verkligheten. (Ellis m. fl., 2016) Som vi kan se kommer detta även upp i mina intervjuer där det framgår att det finns en allmän upplevelse och förväntan av att bli missförstådd och illa behandlad i kontakten med socialtjänsten och andra offentliga organisationer. Som citaten också antyder så drabbar det upplevda misstroendet just de personer som kanske mest skulle behöva stöd och hjälp genom det sociala skyddsnätet. Intervjuperson 4 gör det tydligt hur dåliga

erfarenheter lägger grunden för en förinställning för alla möjliga senare kontakter med offentliga organisationer. Det leder till att personer som behöver mest stöd inte vågar ta kontakt med, ofta inte ens de civila organisationerna, och kanske än mindre med socialtjänst. Bland annat intervjuperson 4 poängterar att det är väldigt få transpersoner som ger sig till känna ens hos de civila organisationerna.

”...men när till och med vi liksom, vi i (organisationen) vi har liksom vi har ett femti-sextiotal medlemmar men jag har kanske träffat sju-åtta av dem och det e ju lite det som e problemet också det e ju så tabubelagt fortfarande så att ingen vågar sig ut (3) asså det e jätte

tabubelagt fortfarande och dom (Suckar) man måste vara jäkligt modig för att våga...” (2018/04/18, Intervjuperson 4)

Intervjuperson 4 menar att en anledning till antalet transpersoner som hör av sig är att det finns en rädsla för att för att gå ut eftersom det fortfarande finns tabun mot att vara transperson. Intervjupersonerna har olika teorier om möjliga anledningar till att så få transpersoner vänder sig till de civila organisationerna. Även

intervjuperson 2 tar upp att av alla transpersoner som finns, är det få som vänder sig till de civila organisationerna:

”...men det lilla asså som (organisationen) och som kontakt, det e ändå inte så många för att om man tänker sig att en procent av befolkningen är trans i nån mening så finns det en sex tusen i

Göteborgsområdet ungefär va jaha (.) ja det e ju bara några enstaka som tar kontakt med oss (.) det e inte många men jag tänker dom flesta (.) eh dom kan ju skaffa sig information genom att, att dom, att dom går in på nätet och läser...” (2018/04/23, Intervjuperson 2)

Intervjuperson 2 menar att en anledning till att man inte söker sig till de civila organisationerna är att det finns mycket information på nätet och internetforum är också någonting som kommer upp fler gånger i mina intervjuer och detta, förutom en rädsla för att ta sig ut och ge sig till känna, kan kanske förklara att så få tar sig ut. Vi ska återkomma till internetforum och anledningar att vända sig till civila organisationer senare, men nu håller vi oss till att konstatera att det är få

transpersoner som vänder sig till civila organisationer. De civila organisationerna vänder ju sig specifikt till transpersoner, men ändå väljer många att inte ta

kontakt. Swärd (2007) tar upp marginal personality som är ett begrepp sprunget ur Chicagoskolan, med vilket man menar att individer som befinner sig i

marginalen tar till sig utanförskapet i samhället som en del av deras personlighet. Han pratar om att ”insocialiseras in i rollen som marginaliserad”. (Swärd,

2007:58) Man agerar alltså utanförskapet själv genom att ta på sig rollen som utsatt och reproducerar rollen som utsatt. Intervjuperson 2 pratar vidare om detta:

”...den kan så att säga förvärras på vägen, historien (.) och dom goda exemplen dom (.) tyvärr dom meddelas inte vidare på det sättet (.) det e ju det som e synd va för det, det e klart det finns, det e klart det finns, det e klart det finns ja folk som vet eller folk som av sig själva vet hur man gör rätt va (.) genom att se det på klientens sida att se det från den sidan ja istället för att företräda samhället där va ja du förstår ja (.) och det finns, och det finns, och det finns, det finns även hos polisen och det finns även inom sjukvården...” (2018/04/23, Intervjuperson 2)

Intervjuperson 2 pratar om att det bara är negativa upplevelser som sprids vidare till andra. De goda exemplen försvinner och berättas inte lika ofta vidare, fast det finns goda exempel på bemötande också. Intervjuperson 2 är under intervjun tydlig med att negativa upplevelser som sprids bland transpersoner är baserad på verkliga händelser, men upplevelsen av att vara utsatt förstoras eftersom det bara är de negativa upplevelserna som sprids vidare och fokuseras. Positiva upplevelser faller bort. Genom detta kan man se hur verkligheten är gemensamt skapad, normer skapas och reproduceras av oss gemensamt. Det som ses som normalt, i det här fallet att transpersoner blir illabehandlade när de vänder sig till civila organisationer, skapas av oss, i möten mellan människor. (Johansson och

Lalander, 2013) På ett vis är vi, hur vi blir behandlade, och vi tar på oss rollen som vi av andra blir tilldelad.

”...det blir alltså generaliseringar va ”hos socialtjänsten där e dom såna att” det kan va ett fall för fem år sen i en kommun på nåt ställe i Sverige (.) ja (.) för det, det e nackdelen med nätet ju att det att det, att det sprider på det sättet...” (2018/04/23, Intervjuperson 2)

Intervjuperson 2 pratar om generaliseringar, som görs för att man hört talas om dåliga exempel. Dåliga upplevelser i kontakten med socialtjänst och andra offentliga organisationer skapar en gemensam upplevelse av hur det är att söka stöd som transperson. (Ellis m.fl., 2016; Swärd, 2007) Det finns alltså en upplevelse bland de civila organisationerna om en oro för att vända sig till socialtjänsten. Denna oro tror intervjupersonerna baserar sig på att trans

fortfarande är tabu, men också på ryktesspridning bland transpersoner om negativa upplevelser i kontakt med socialtjänsten och andra offentliga organisationer. Brist på kunskap - ”Man vet ändå vad homosexualitet är”

Det finns en upplevelse av att ett lågt förtroende för socialtjänsten bland annat grundar sig i en upplevelse av att behöva utbilda den professionelle i mötet. Två saker som framkommer här är både ett behov av en grundkunskap när det kommer till trans, men också att det beror mycket på den professionelle och hur denne väljer att hantera situationen, oavsett om man vet något om trans eller inte. I förhållande till grundkunskap finns det en upplevelse av att könsuttryck och könsidentitet blandas ihop med sexualitet och att det har ett samband med att många olika minoriteter klumpas ihop i uttrycket HBTQ.

”...hbtq-personer det e ju inte många som vet egentligen vad hbtq står för /…/ och att hb e liksom (.) det har ju med sexuell identitet att göra men trans och queer behöver ju inte alls ha med sexuell identitet att göra och bara en sån grundläggande grej tycker jag e jättekonstig (.) att man har, att vi har fått för oss att så e det bara liksom och där- därav så hänger det ihop med hela samhället liksom (.) insikt med vad trans är. För trans är för de flesta något som har med sexuell

läggning att göra liksom och där har du- (.) ja då har man redan där stött på en eh liksom en motsättning liksom att vi kan inte prata om de här frågorna på rätt sätt...” (2018/04/18, Intervjuperson 4)

Intervjuperson 4 är inne på att det finns den grundläggande okunskap i samhället som gör att transpersoner på ett grundläggande plan är missförstådda. Bara det faktum att man blandar ihop trans och queer med sexuell identitet gör att utgångspunkten för att förstå transpersoner från början blir fel. Den allmänna uppfattningen av vad trans är bygger inte på kunskap om könsidentitet och könsuttryck, utan istället på kunskapen om sexuell identitet, som ju är något helt annat. Ellis m. fl. (2016) menar att man inom forskarvärlden tidigare studerat diskriminering av transpersoner under etiketten ”homofobi” eftersom man har tittat på det utifrån paraplybegreppet HBTQ. De menar att trots att diskriminering och trakasserier som transpersoner upplever på många vis kan liknas vid den diskriminering och trakasserier som homosexuella får utstå, står transpersoner även inför helt andra utmaningar. Det gör att den grundläggande upplevelsen hos transpersoner inte riktigt kan jämföras med de utmaningar som homosexuella personer har. (Ellis m. fl., 2016) När man inte längre kan upprätthålla existerande

normer eftersom de sociala kostnaderna för att göra så blir för stora, då skapas nya normer, det menar Horne (2001). Det vill säga när värderingar i och sätt att leva i samhället förändras, förändras också våra normer om hur man i samhället borde vara. Potentiella normer som bara vissa grupper i samhället drar nytta av, kommer bara att utvecklas till normer om gruppen som drar nytta av normen äger makt i samhället. Svaga grupper kan alltså ofta inte bestämma normerna i samhället. Däremot så kan normer etableras inom grupper, även om den gruppen har en svag ställning i samhället, det viktigaste är då att individerna i gruppen har liknande utgångspunkt och ställning i samhället. (Horne, 2001) Här kan man se det som att inom gruppen HBTQ så finns det också normer, en dominerande norm inom denna grupp, precis som i det övriga samhället är fortfarande cisnormen. Det gör trans- och queerpersoner till minoritetsgrupper, inom minoritetsgruppen. Bara för att man kommer i personlig kontakt med människor betyder inte att man lever efter samma normer. Däremot kan normer spridas mellan grupper genom att man kommer i kontakt med andra människor med andra normer än dem man själv lever efter. Det är också mindre troligt att individen sanktionerar normavvikelser om hen inte tjänar socialt på att utföra sanktionen. (Horne, 2001:20-22) Min poäng är att man blandar ihop trans med homosexualitet eftersom man vet vad det är. Man vet inte vad trans är, men att det har något med HBTQ att göra.Såhär säger intervjuperson 3 om skillnaden i kunskap som finns om trans och om sexuell identitet och vilka konsekvenser det får för bemötandet i kontakten med offentliga organisationer:

”...man vet ändå vad homosexualitet är till exampel eller att dom känner relationer (.) vad ska vi säga (.) folk vet vad det är (skrattar) på ett annat sätt (.) eh:: ändå ehm:: /…/ och det finns en allmänn (.) eh ja, en allmän tanke om att, att det är ok och att man får inte diskriminera på grund av det och asså det, det e mer utspritt eh oavsett vad kanske personen själv och hans åsikter så är det som att, att man respekterar det lite så i alla fall, det e vad min bild i alla fall sen så vet jag att det inte alltid följs heller...” (2018/04/21,

Intervjuperson 3)

Vad intervjuperson 3 menar är att det i samhället finns en grundförståelse för vad homosexualitet är. Homosexuella har vunnit mark och makt i samhället, och lyckats skapa förståelse och en grundläggande kunskap i samhället om

homosexualitet. Även om homo- och bisexuella fortfarande är utsatta grupper i samhället som får utså mycket hat och diskriminering, så finns det ändå en grundläggande kunskap om vad det är för nånting och en grundläggande medvetenhet om att respektera dessa grupper i samhället. Eftersom det finns en grundläggande förståelse för homosexualitet så finns det också en grundläggande förståelse för hur man ska behandla ärenden som har med homosexualitet att göra. Den grundförståelsen som saknas om vad trans är och vad det innebär för enskilda personer i deras vardag, gör det svårare för professionella att veta hur de ska agera när de möter personer med transerfarenhet. Intervjuperson 2 berättar om att bli kontaktad av socionomer i olika sammanhang som söker information om hur man ska hantera ärenden med transpersoner:

”...efteråt så kom det fram en tre-fyra stycken och sa ”vi har just nu ett ärende och kan jag få berätta och vad tycker ni vi ska göra” och så va ja för att (.) för att dom (.) dels vet dom inte, dels förekommer det kanske inte så ofta och i sin utbildning har dom nog inte haft nånting

om, om (.) om hbtq och sånt där va ehm om det varit ehm ett antal år sen jag vet inte...” (2018/04/23, Intervjuperson 2)

Intervjuperson 2 pratar om socionomer som inte vet hur de ska hantera ärenden som har med trans att göra, socionomerna vet inte hur de ska hantera det eftersom det kanske förekommer sällan och för att de inte fått lära sig om vad trans är. Bristen på denna kunskap skapar inte bara missförstånd om vad trans är, men också att vi lägger onödig informationsbelastning på personer som söker stöd och hjälp. Intervjuperson 2 och 3 pratar om att okunskapen om trans gör att mötet med offentliga organisationer tas över av trans, oavsett vad mötet gällde från början, så börjar den professionelle fråga ut personen om trans.

”Asså går folk till vården och e transpersoner och börjar, så får dom börja med att utbilda den där som ska hjälpa dom vad trans är för då sätter dom igång och frågar om trans och så, så att det, så att det, det e liksom folk är så jättetrötta på det där så att eh::: man orkar inte man vill int- man orkar inte med det liksom va och ja det gör, det gör också att den där okunnigheten om, om vad, om vad trans e och att så säger ”jag vet ingenting du får berätta” det e nog det sämsta som en sån här befattningshavare kan säga va.” (2018/04/23, Intervjuperson

2)

Eftersom man alltid blir utfrågad om vad trans är i mötet med offentliga organisationer så orkar man inte vända sig dit. Förtroendet för offentliga organisationer är förbrukat. Även intervjuperson 3 reflekterar över att även om mötet egentligen inte har någonting med trans att göra, så hamnar man ändå i en konversation om vad trans är. Risken för att fastna i trans skapar en oro inför mötet.

”...det e ju samma sak inom vården också ehm att man känner att det e liksom, man blir nervös när man vet inte vem man ska träffa och om den personen kan någonting om det här eh och det gäller oavsett om det handlar om trans (småskrattar) eller inte eh liksom i mötet ehm då det finns en risk att eh:: ja säg att det inte skulle beröra trans över huvud taget så finns det ändå en risk att man skulle fastna i det bara för att den här personen är jamen nyfiken eller inte riktigt fattar eller blir förvirrad kring namn eller ja vad det nu kan vara eh:: (.) så att eh så det finns nog en oro för att det ska gå illa...” (2018/04/21,

Intervjuperson 3)

Oron för att den professionelle som man möter som klient ska fastna i trans är något som återkommer under intervjuerna. Det finns en brist på förståelse som gör att den professionelle tappar fokus på varför personen är där från början. Charles Tilly har skapat begreppet kategoriella par, vilket utgår ifrån motsatspar till exempel cisperson/icke-cisperson. Den ena parten i paret har makten och kan utestänga den andre från att ta del av resurser i samhället (Meeuwisse, 2007: 38). Kanske är detta inte en direkt uteslutning från resurser, men bara det faktum att oavsett varför man söker sig till socialtjänsten eller andra offentliga

organisationer, så fastnar man lätt i att sitta och prata om trans och vad trans är. Oavsett varför den professionelle får för sig att börja fråga personen om trans, så för den professionelle fokus bort från problemet. Istället för att bygga en relation med personen skapar den professionelle en barriär mellan sig själv och

transpersonen genom att bara fokusera på trans och inte se personen bakom detta attribut. Detta tydliggör maktobalansen mellan den professionelle och den hjälpsökande. Intervjuperson 1 pratar om att vara objektiv i mötet.

”...i den perfekta världen så hade ju socialtjänsten vetat om så vad det var för nånting och ehm och bortser från det liksom va objektiv i sina sin approach /…/ man ser till eh (11) ja det e väl det att man inte ser till, inte ser till det yttre utan ser till människan så...” (2018/04/21,

Intervjuperson 1)

Intervjuperson 1 menar att den professionelle borde vara objektiv i mötet med transpersoner och se människan bakom. Intervjuperson 1 fortsätter:

”...om man nu inte vet och vill veta så kan man (.) ehm:: (.) man ska kanske inte använda tiden till att intervjua (.) den sökande då utan då får man ta reda på det på annat vis ja (.) /…/ asså (.) nästan alltid så e det irrelevant om man e transperson eller inte om man säger asså socialtjänsten utan det får man ta nån annan- asså det får man leta upp sen...” (2018/04/21, Intervjuperson 1)

Den professionelle ska inte använda sina klienter som informationsbas för trans, detta får man ta reda på utanför mötet med transpersoner. Intervjuperson 1 menar att det finns få tillfällen som det ens är relevant att prata om trans i mötet, därför behöver den professionelle vara objektiv och fokusera på ämnet i fråga. Trans kan man läsa på om senare. Här kommer vi till hur den professionelle väljer att

hantera situationen, oavsett om man vet någonting om trans eller inte. Att välja att bortse från personen yttre attribut, ignorera sin egen nyfikenhet och istället

fokusera på anledningen till att personen är där.

Det finns alltså en upplevelse av att transpersoner blandas ihop med homo- och bisexuella över lag i samhället. Detta tolkas bero på en brist på kunskap om trans och att eftersom homo- och bisexuella är den grupp inom HBTQ som har mest makt i samhället och som lyckats förmedla att de finns, de har rätt att finnas och vad det är. Människor vet inte vad trans är och det gör att det ligger nära till hands att blanda ihop trans med sexualitet eftersom det enda man vet om trans är HBTQ och det har man lärt sig handlar om sexualitet. Avsaknaden av kunskap om trans uppfattas också göra att den professionelle inte vet hur den ska hantera mötet med transpersoner. Bland annat Johansson och Lalander (2013) pratar om att normerna i samhället är osynliga för oss fram till en avvikelse från normen visar sig.

(Johansson och Lalander, 2013; Svensson, 2007) Man skulle kunna tänka sig att cisnormen är osynlig för cispersoner och eftersom vi inte ser normen så är vår förståelse för dem som bryter mot normen begränsad. Okunskapen om trans gör att många tar tillfället i akt att i mötet fråga ut transpersonen om vad trans är, även om anledningen för mötet inte har någonting med trans att göra. Det gör att transpersoner drar sig för att vända sig till socialtjänsten, i rädsla för att fastna i en konversation om trans. För att komma bort ifrån detta måste man alltså skapa en djupare förståelse för vad trans är och tydliggöra vilka normer de kämpar mot. Men det är också viktigt att påpeka att mycket också handlar om hur den enskilde professionelle väljer att hantera situationen. Detta ska vi prata vidare om när vi nu vänder blicken mot systemet.

Systemfel

Precis som i alla möten inom socialt arbete, så är den professionelle i en maktposition i förhållande till den hjälpsökande. Inte minst gäller detta också i mötet med transpersoner. Svensson (2007) pratar om hur socialt arbete till stora delar är styrt av normerna i samhället, både genom lagar och regler som

socialsekreteraren måste följa, men också genom de enskilda socialsekreterarens normtillhörighet och hur den enskilde socialsekreteraren tycker att det borde vara. (Svensson, 2007) Bland annat genom detta har man som socialsekreterare stor makt i mötet med individer. Makten som socialarbetare har i förhållande till transpersoner i vissa situationer blir väldigt tydlig i samtal med intervjuperson 2, som pratar om transpersoner som är under 16 år och inte än får korrigera sitt kön. För att bli erkända i sitt rätta kön måste de få båda vårdnadshavares godkännande. Om de bara kan få ena vårdnadshavarens godkännande av någon anledning, så kan socialsekreteraren gå in och godkänna i den enda vårdnadshavarens ställe.

”... ja det e väldig makt det alltså och /.../ där e (.) fö-, för det e ju, det e ju inte medicinska det e ju ingenting det e ju bara socialt (.) det e ju bara ett beslut och det e det för inga kroppsliga men det betyder väldigt mycket för dom här barnen (.) asså det e jätte, jätte, jättemycket va och så och där…”(2018/04/23, Intervjuperson 2)

Intervjuperson 2 beskriver hur mycket det betyder för barnen. Även om det inte handlar om något kroppsligt ingrepp och bara är socialt, så betyder det

jättemycket att få bli erkänd i sitt rätta kön. Intervjuperson 2 fortsätter:

”…där har alltså socialtjänsten en, en, en uppgift när det gäller, när det e frågan om oenighet hos, hos, hos, föräldrarna (.) ja och, och då (.) som vi sa ” vi hoppas att ni fattar att ni ska stå på transpersonens sida” för att det gäller livet för den asså men det, asså det e inte ja: (.) ja men för att kunna göra en sånt med nån form av (.) styrka (.) så (.) så måste man ju veta va? man måste veta vad det här är och hur viktigt det här, hur viktigt det här är och hur det känns att så att säga vara född i fel kropp eller (.) att ja att det, att det, att det inte passar va det e jätte, jätteviktigt och inte bara nåt påfund som unga i sin fantasi kan hitta på va vilket det finns vuxna som säger (.) ja du förstår asså och nu håller jag- och då behövs det alltså utbildning helt

enkelt...” (2018/04/23, Intervjuperson 2)

Här har socialtjänsten en viktig uppgift som handlar om att ge personen rätt att agera i sitt rätta kön. Men, menar intervjupersonen, för att kunna ta ett beslut om att personen ska få bli erkänd i sitt kön så måste man, som socialsekreterare, ha kunskap om trans och hur det känns att vara född i fel kropp. Intervjuperson 2 kopplar här ihop makt med kunskapen som finns, eller inte finns, om

transpersoner. Eftersom vi har makt i mötet med transpersoner så är det viktigt att vi har kunskap om vad trans är och vad det betyder för individer som lever med detta. Om vi inte vet det, blir det svårt för oss att ta rätt beslut. Transpersoner är i underläge och precis som socialsekreteraren har makt att se till individens

rättigheter, har socialsekreteraren makt att ta rättigheter ifrån den enskilde. ”Socialt arbete är en normaliserande praktik vars syfte är att återskapa och göra det normala genom att fostra människor så att de återanpassas i samhället”

centralt för socialt arbete så blir det normala det man rättar sig efter i arbetet med utsatta grupper i samhället. (Svensson, 2007:17) Normerna i samhället är

inbyggda i systemet genom lagar och regler, men också standarder som man inom socialtjänsten och andra offentliga organisationer rättar sig efter. Detta för oss återigen till cisnormen. Enligt Judith Butler (1988) är genus något som

reproduceras hela tiden genom de handlingar som vi alla agerar. Det handlar om hur alla i samhället agerar sitt kön hela tiden. Därför ändras genus hela tiden och vad en man är och vad en kvinna är förändras över tid. Butler menar att vi hindras från att agera genus på det flytande sätt som egentligen är naturligt för oss, det som hindrar oss från detta är könsnormen i samhället som är binär, det vill säga normen tillåter oss bara att vara man eller kvinna, vilket gör alla andra former av genus ”fel”. (Butler, 1988) Under intervjuerna blir det ibland tydligt att systemet är uppbyggt efter ett binärt könssystem och hur det påverkar transpersoner i mötet med socialtjänsten och andra offentliga organisationer.

”...att asså systemet är ju som det är med såhär journaler och eh ja grejer som går automatiskt så det ligger ju också mycket i själva systemet eh (.) som inte alltid har att göra med dåligt bemötande heller /…/ där hänger det ju så mycket på eh (.) den (.) personalen sen som man träffar att vara eh uppmärksam på att det som står här kanske inte är det som (.) liksom som används liksom eh så att- men det e ju (.) och det gäller ju, det gäller ju andra målgrupper också man har skyddad identitet eller vad det nu kan vara så att ehm (.) ja, jag tänker att det hänger mycket på bemötandet i hur man hanterar systemet eh (.) så...” (2018/04/21, Intervjuperson 3)

Intervjuperson 3 pratar om att systemet är uppbyggt på ett sånt sätt som gör det svårt för den professionelle i kontakten med transpersoner, men att det också handlar om en öppenhet hos den professionelle. Att vara flexibel i mötet och öppen för att system och person inte alltid matchar. Bauer m.fl. (2009) pratar om

erasure, det vill säga utsuddning eller tillintetgörande, och menar att eftersom

systemet är uppbyggt med utgångspunkt från ett binärt könssystem, så hindras transpersoner från att existera i systemet. Är man inte man eller kvinna så finns man inte. Man pratar om passive erasure och acvtive erasure. Med passive erasure menas att personalen man träffar i vårdsituationer saknar kunskap om trans och att man förutsätter att denna kunskap är oviktig och orelevant att ha. Det vill säga uteslutningen ur systemet görs genom okunskap och ignorans hos den professionelle. När uteslutningen var aktiv, active erasure, gjordes denna genom att den professionelle tydligt visade obehag över situationen eller att den

professionella svarade på ett medvetet nedlåtande och diskriminerande vis. (Bauer m.fl., 2009) I denna studie pratar de också om institutional erasure, med vilket menas att det byråkratiska systemet är utformat efter förutsättningen att man bara kan vara man eller kvinna, detta kan göra det omöjligt för transpersoner att få vård eller stöd som är specifikt utformat för män eller kvinnor. Ett exempel kan vara kvinnojourer som ju riktar sig specifikt till kvinnor och transpersoner som får utstå samma eller likande behandling som gör att kvinnor kan få tillgång till kvinnojourerna, inte är välkomna eftersom de inte juridiskt sett tillhör könet kvinna.

”...tjejjourena i Sverige har ju, har ju länge tidigare varit kritiserade för att (.) asså från transvärlden för att (.) ja men att inte