• No results found

Distriktssköterskans upplevelse av att möta äldre med psykisk ohälsa i hemsjukvården

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Distriktssköterskans upplevelse av att möta äldre med psykisk ohälsa i hemsjukvården"

Copied!
36
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

EXAMENSARBETE - MAGISTERNIVÅ VÅRDVETENSKAP

VID AKADEMIN FÖR VÅRD, ARBETSLIV OCH VÄLFÄRD 2020:93

Distriktssköterskans upplevelse av att möta äldre med

psykisk ohälsa i hemsjukvården

Karin Sjöström de Andrade

Kristel Kaldjärv Svensson

(2)

Uppsatsens titel: Distriktssköterskans upplevelse av att möta äldre med psykisk ohälsa i hemsjukvården

Författare: Karin Sjöström de Andrade och Kristel Kaldjärv Svensson Huvudområde: Vårdvetenskap

Nivå och poäng: Magisternivå, 15 högskolepoäng

Utbildning: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot distriktssköterska

Handledare: Niklas Andersson Examinator: Johan Herlitz

Sammanfattning

Sveriges befolkning blir allt äldre och de äldre bor kvar i hemmet i större utsträckning. Fysisk sjukdom och isolering kan öka risken för psykisk ohälsa. Forskning tyder på att det blir allt vanligare bland äldre vilket därmed ökar belastningen i hemsjukvården och även kraven på distriktssköterskan. Denne har en central roll i vården av patienten i hemmet och förväntas ha kännedom om det normala åldrandet samt sjukdomar som inkluderar såväl somatiska som psykosomatiska tillstånd. Syftet med studien var att belysa vilka faktorer som påverkar distriktssköterskans upplevelse av möten med äldre patienten med psykisk ohälsa i hemsjukvården. Metoden som användes var kvalitativ intervjustudie utifrån ett livsvärldsperspektiv. Nio intervjuer genomfördes med åtta distriktssköterskor och en grundutbildad sjuksköterska inom hemsjukvården i olika kommuner. Data analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys och mynnade ut i tre kategorier: trygghet, maktlöshet och att se patienten. Resultatet visade att

upplevelsen av mötet mellan distriktssköterskan och äldre patienter med psykisk ohälsa, påverkades av olika faktorer såsom livs- och yrkeserfarenhet, kompetens, brist på struktur samt betydelsen av att ta sig tid för att se patienten. Författarnas förhoppningar med denna studie är att distriktssköterskan i framtiden ska gå in i mötet med den äldre med psykisk ohälsa med en ökad säkerhet och en tillfredsställande känsla av att hantera situationen.

Nyckelord: Distriktssköterska, vårdande möte, patient, psykisk ohälsa, hemsjukvård

(3)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INLEDNING _________________________________________________________ 1 BAKGRUND _________________________________________________________ 1 Hemsjukvård _____________________________________________________________ 1 Distriktsköterskans vårdande ________________________________________________ 1 Psykisk hälsa och ohälsa ____________________________________________________ 2 Psykisk ohälsa och vård av äldre _____________________________________________ 3 Upptäcka psykisk ohälsa ____________________________________________________ 4 Tidigare forskning _________________________________________________________ 4 PROBLEMFORMULERING ____________________________________________ 4 SYFTE ______________________________________________________________ 5 METOD _____________________________________________________________ 5 Urval ____________________________________________________________________ 5 Datainsamling _____________________________________________________________ 6 Ansats ________________________________________________________________________ 6 Genomförande __________________________________________________________________ 7 Dataanalys _______________________________________________________________ 7 Ansats ________________________________________________________________________ 7 Genomförande __________________________________________________________________ 8 Etiska övervägande ________________________________________________________ 8 RESULTAT __________________________________________________________ 9 Trygghet ________________________________________________________________ 10 Planering _____________________________________________________________________ 10 Erfarenhet ____________________________________________________________________ 10 Kollegial gemenskap ____________________________________________________________ 11 Maktlöshet ______________________________________________________________ 11

Att vara utsatt __________________________________________________________________ 11 Arbetsbörda ___________________________________________________________________ 12 Brist på struktur ________________________________________________________________ 12

Se patienten _____________________________________________________________ 13

Samarbeta med patienten _________________________________________________________ 13 Skapa förtroende _______________________________________________________________ 14 Kommunikation ________________________________________________________________ 14 DISKUSSION _______________________________________________________ 15 Metoddiskussion __________________________________________________________ 15 Trovärdighet___________________________________________________________________ 15 Resultatdiskussion ________________________________________________________ 17 Trygghet ______________________________________________________________________ 17 Maktlöshet ____________________________________________________________________ 18 Se patienten ___________________________________________________________________ 19

(4)

SLUTSATSER _______________________________________________________ 21 REFERENSER ______________________________________________________ 22

Bilagor____________________________________________________________27 Bilaga 1 Verksamhetschefens godkännande____________________________________27 Bilaga 2 Deltagares godkännande____________________________________________29

(5)

Förord

Ett stort tack till deltagarna som gjorde denna studie möjlig. Tack även till våra familjer för det stöd och förståelse som ni visat oss under uppsatsskrivandet. Slutligen tack Niklas Andersson för bra handledning genom arbetets gång.

(6)

INLEDNING

I hemsjukvården möter distriktssköterskan ett varierande klientel av patienter, däribland många äldre och svårt sjuka. Fysiska sjukdomar går ofta hand i hand med minskat välbefinnande och sämre psykisk hälsa. Patientens upplevelse av psykisk ohälsa är något som ofta kan gå obemärkt förbi och kan av vårdpersonal upplevas som svårt att möta. Genom att få kännedom om hur distriktssköterskan upplever mötet med dessa patienter, så kan bakomliggande faktorer utforskas och utvecklas och ge ett bättre vårdande. Båda författarna har erfarenhet av psykisk ohälsa sedan tidigare, en med bakgrund inom primärvård och en inom hemsjukvård. Att ha erfarenhet kan vara både en fördel och nackdel när en studie genomförs. Författarna har under arbetets gång diskuterat och medvetandegjort för varandra och försökt förhålla oss på ett neutralt sätt till vår förförståelse.

BAKGRUND

Hemsjukvård

Hälso- och sjukvårdslagen (SFS 2017:30) anger att vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och ges på lika villkor. Den som har störst behov ska ges företräde. Kommunal hemsjukvård är en komplex verksamhet som ställer stora krav på ett kompetent och flexibelt omhändertagande. Det finns ett ökande behov av samverkan mellan olika aktörer i vården kring patienten (Socialstyrelsen 2020, s. 85). Det kan därmed vara av vikt att förtydliga distriktssköterskans ansvar i denna teamsamverkan. Vem som är berättigad hemsjukvård styrs av tröskelprincipen, som i princip innebär att vårdbehovet ska vara stort och svårighet att ta sig till vårdinrättning ska finnas. Inskrivning i hemsjukvården ska föregås av vårdplanering. Detta regleras av överenskommelser mellan varje landsting och kommun (Socialstyrelsen 2019 s. 18). Antalet vårdplatser på sjukhus blir färre och en allt mer avancerad vård utförs i hemmet. Detta ställer högre krav på personaltäthet och specialistkompetens (Carlson, Rämgård, Bolmsjö & Bengtsson 2014). Teamarbete är en förutsättning för att se och stödja hela individen i vardagen. I teamet kring patient och anhöriga finns distriktssköterska, hemvårdspersonal, arbetsterapeut, fysioterapeut, biståndsbedömare samt läkare (Bökberg & Drevenhorn 2018, s. 61). Distriktssköterskan har en självklar plats i teamet och är ansvarig för att bedöma patientens omvårdnadsbehov och att samordna insatserna med övriga teammedlemmar.

Distriktsköterskans vårdande

Sjuksköterskans grundläggande ansvarsområde är enligt ICN:s etiska kod (Svensk sjuksköterskeförening 2017) att främja hälsa, förebygga sjukdom, samt återställa hälsa och lindra lidande. I hemsjukvården arbetar både distriktssköterskor och grundutbildade

(7)

sjuksköterskor. Genom hela arbetet kommer vi att benämna båda dessa befattningar som distriktssköterska.

Ett vårdvetenskapligt synsätt är en förutsättning för att skapa en bättre vård, med generell utgångspunkt att skapa bättre hälsa (Dahlberg & Segesten 2018, s. 183). Men det är patientens perspektiv och hur denne upplever sin hälsa som är utgångspunkten för distriktssköterskans vårdande uppdrag (Arman 2016, s. 184).

Den äldre patienten är expert på sig själv och är fokus för vårdandet. Distriktssköterskans uppgift är att stödja och stärka patientens hälsoprocesser efter dennes eget upplevda behov. Genom att möta den äldre patientens livsvärld och ge hen möjlighet att dela med sig av erfarenheter och upplevelser kan distriktssköterskan göra denne delaktig i processen (Dahlberg & Segesten 2018, ss. 103–110). Med livsvärld menar Ekebergh (2016, s. 37) att vårdandet ska utgå från patientens behov och dennes upplevelse av hälsa. Viktiga bitar att beakta och ta hänsyn till är patientens delaktighet och självbestämmande samt skapandet av en meningsfull vardag och ett sammanhang i tillvaron. I mötet med den äldre patienten krävs ett öppet sinne och intresse att vilja möta dennes livsvärld. Likaså att vara medveten om att den äldre människans kropp och sinne är fyllt av innebörder som är kopplade till minnen, erfarenheter och upplevelser från livet (Ekebergh 2016, ss. 70–72).

Distriktssköterskan förväntas ha kunskap om normalt åldrande, samt vanliga och mindre vanliga sjukdomstillstånd, hos såväl den yngre som den äldre befolkningen (Svensk sjuksköterskeförening 2019). I distriktssköterskans arbete ingår att självständigt bedöma patientens tillstånd, planera för och genomföra omvårdnadsåtgärder, samt följa upp dessa (SFS 1993:100 i Josefsson & Ljung 2018, s. 26). Att möta och vårda patienter i deras eget hem kräver ett etiskt utvecklat förhållningssätt. I balansen mellan närhet och distans till patient och anhöriga är det extra viktigt att förhålla sig professionell (Svensk sjuksköterskeförening 2019).

Att se hela människan utifrån hur just den individen har det, i dess hemmiljö, är det primära. Det är först där som hela dennes kapacitet visar sig (Carlson et al. 2014). Ett holistiskt synsätt är enligt Strandberg, Ovhed, Borgquist & Wilhelmsson (2007) starkt knutet till en relation och en kontinuitet med patienten. Genom att möta patienten i dennes hem får distriktssköterskan mycket gratisinformation om dennes tillvaro, men det ökar även ansvaret som åligger denne då hen ser att patienten har ett ökat behov av stöd och omvårdnadsinsatser.

I ansvaret ingår att arbeta preventivt, behandlande och palliativt (Carlson et al. 2014). Att drabbas av försämrad hälsa kan ge sämre självuppfattning och ett ökat beroende för både patient och anhöriga. Som distriktssköterska krävs att se till människan bakom sjukdomen, se behov samt stödja patient och anhöriga att förstå och hantera hur sjukdom påverkar vardagen (Rydeman, Törnkvist, Agreus & Dahlberg 2012). Detta är viktiga aspekter för distriktssköterskan att beakta när hen går in i mötet med patienten.

Psykisk hälsa och ohälsa

(8)

upplevelsen, d v s även den svårt sjuka kan uppleva hälsa (Dahlberg & Segesten 2018, s. 52). Människor med psykisk hälsa lever ofta ett aktivt liv, har lätt för att skapa relationer, har en positiv självkänsla och använder sina resurser på ett adekvat sätt (Jahoda 1958 se Erdner & Magnusson 2018, s. 188).

Psykisk ohälsa beskrivs som en upplevelse av oro, smärta, hopplöshet och dålig självtillit. Att lida av psykisk ohälsa kan leda till att människan blir mer passiv och resignerad, där aktiviteter som upplevs positiva för hälsan blir oöverkomliga (Erdner & Magnusson 2018, s. 188). Begreppet psykisk ohälsa omfattar flera olika tillstånd. Allvarlighetsgrad och varaktighet kan variera. Det kan vara allt från milda övergående symtom till en mer allvarlig ihållande sjukdom (Folkhälsomyndigheten 2020a).

Psykisk ohälsa och vård av äldre

Sveriges befolkning blir äldre och har stora årskullar födda på 40-talet. År 2035 beräknas svenska befolkningen bestå av 2,5 miljoner äldre människor. Enligt Socialstyrelsen (2017) används begreppet äldre om personer över 65 år. Ca 20 % av alla äldre lider av någon form av psykisk ohälsa. Antalet äldre som kommer att vara i behov av vård relaterat till psykisk ohälsa kommer därför att öka (Socialstyrelsen 2013, ss. 7– 10). Genom hela vårt arbete kommer begreppet äldre att innebära individer över 65 år. För ett hälsosamt åldrande och för att förebygga psykisk ohälsa är det viktigt med bra kost, fysisk aktivitet, en meningsfull vardag och en social gemenskap (Folkhälsomyndigheten 2020b). I distriktssköterskans arbete ingår att veta hur det är att åldras, hur den äldre människan upplever hopp och hur denne ser på meningen med livet (Blomqvist & Edberg 2004 se Josefsson 2009, ss. 79–83). Genom att ha god kontakt med den äldre, göra regelbundna besök, lindra ångest, verka för att bryta isolering, förstärka självbestämmande och delaktighet, samt stödja till en mer hälsosam och aktiv livsstil, kan distriktssköterskan göra stor skillnad i vården av dessa patienter i hemmet (Grundberg, Ebbeskog, Abrandt Dahlgren & Religa 2012).

När sjukdom och ohälsa sätter sin prägel på kropp och själ förändras livsvärlden på olika sätt. För äldre människor med mindre marginaler blir det lätt en påtaglig obalans i hälsa och välbefinnande, som denne kan behöva få hjälp att hantera. Den vårdande vården handlar om att återställa balansen genom att stödja den äldre till ett normalt och självständigt liv (Ekebergh 2016, ss. 73–74). Dahlberg och Segesten (2018, ss. 101-102) beskriver det som att stärka välbefinnandet och stödja denne till att klara av sina ”livsprojekt” samt öka upplevelsen av mening och sammanhang i tillvaron. Att inge och skapa trygghet i mötet med den äldre patienten är viktigt ur många aspekter och är nära knutet till att stödja upplevelsen av hälsa (Dahlberg & Segesten 2018, ss. 83-87).

Psykisk ohälsa i form demenssjukdom depression eller ångestsymtom orsakar lidande för patienten (Gottfries & Karlsson 2001). Äldres lidande kan lindras och förändras med stöd och gemenskap av andra människor och är en del av distriktssköterskans ansvar (Arman 2016, s. 57). Det kan gestalta sig på olika sätt och varje människas lidande är unikt och en del av dennes livsvärld. Distriktssköterskan kan genom att ständigt möta

(9)

äldre personers lidande utvecklas i sitt förhållningssätt och dennes medmänsklighet i mötet blir då synlig (Arman 2016, ss. 41–48).

Upptäcka psykisk ohälsa

Det kan vara svårt att upptäcka psykisk ohälsa hos äldre, då det kan ge sig uttryck i fysiska besvär. Att identifiera symtom i tid är viktigt för att snabbt ha möjlighet att förhindra negativa konsekvenser (Folkhälsomyndigheten 2019).

Psykisk ohälsa är en folksjukdom, d v s det är en sjukdom som förekommer hos minst en procent av befolkningen, för Sverige innebär detta ca 100 000 individer. För att klassas som folksjukdom ska den medföra kraftiga konsekvenser för samhället och individen (Pellmer Wramner, Wramner & Wramner 2017, s. 99). Allt för många med psykisk ohälsa väljer att ta sina liv. Suicid är svårt att greppa och förstå men går att förhindra. En stor del av suicidfallen i Sverige begås av personer över 65 år (Folkhälsomyndigheten 2020c). Det är stor skillnad mellan kvinnor och mäns psykiska hälsa. Fler kvinnor än män diagnostiseras med depression, men det är vanligare att män över 85 år tar sitt liv på grund av depression (Sveriges Kommuner och Regioner 2016, s. 6).

Tidigare forskning

Författarnas upplevelse av litteratursökningen var att det fanns rikligt med studier som beskriver konsekvenser av att inte upptäcka psykisk ohälsa hos äldre samt flertalet uppsatser i vårdvetenskap som belyser närliggande område, exempelvis upplevelsen av vårdandet av äldre patienter med psykisk ohälsa. Men författarna upplevde det svårt att hitta artiklar utifrån syftet, d v s distriktssköterskans upplevelse av mötet med den äldre med psykisk ohälsa. Att möta den äldre i dess hem upplevs ge bättre förutsättningar för en öppen och djup dialog mellan distriktssköterska och patient, samt ger information om hur den äldre verkligen har det (King, Boyd, Dagley, Raphael 2018). Att möta sjuka patienter och deras anhöriga i hemmet kan vara ensamt, utmanande, oförutsägbart och känslomässigt krävande (Pusa, Hägglund, Nilsson, Sundin 2015). Coombes och Wratten (2007) samt James och Cowman (2007) menar att sjuksköterskor upplever det svårt att möta och vårda patienter med psykiatriska diagnoser av olika slag.

PROBLEMFORMULERING

Psykisk ohälsa är ett omfattande begrepp, innefattande allt från lättare symtom som oro till svårare psykiatriska diagnoser.Allt fler äldre visar tecken på psykisk ohälsa, vilket kan bli manifest och i värsta fall leda till suicid. I distriktssköterskans kompetens ingår att arbeta preventivt och att se patienten ur ett helhetsperspektiv. Förmåga och möjlighet att möta patienten på ett lyhört och professionellt sätt är viktigt ur olika aspekter, för att undvika patientlidande och bidra till en mer hållbar arbetssituation för distriktssköterskan. Författarna anser därför att det kan vara betydelsefullt att belysa distriktssköterskans upplevelser av att möta äldre med psykisk ohälsa.

(10)

SYFTE

Syftet är att beskriva vilka faktorer som påverkar distriktssköterskans upplevelser av möten med äldre patienter med psykisk ohälsa i hemsjukvården.

METOD

Fenomenet som studeras är distriktssköterskans upplevelse och erfarenheter av mötet med psykisk ohälsa hos äldre i hemsjukvården. Dahlberg (2014, s. 77) beskriver det som att förstå “fenomenet”, d v s företeelsen och hur den upplevs, erfars och uppfattas av ett subjekt. Författarna valde att studiedesignen skulle utgå från kvalitativ forskningsmetod med induktiv ansats. Med induktiv ansats ges möjlighet att söka mönster i de texter som samlats in så att materialet därefter kan analyseras förutsättningslöst (Lundman & Hällgren Graneheim 2017, s. 221).

Urval

Urvalet av informanter ska genomföras så att möjligheten till en så stor vetenskaplighet som möjligt kan bli verklig, detta för att undvika påverkan av författarnas förförståelse (Dahlberg 2014, s. 79). Våra urvalskriterier var följande. Sjuksköterskor och distriktssköterskor som arbetar i kommunal hemsjukvård och som helst arbetat minst två år i verksamheten. För att uppnå geografisk spridning valde vi att inkludera flera kommuners hemsjukvårdsverksamheter samt att det i urvalet skulle finnas en spridning i åldrar, kön, arbetslivserfarenhet och utbildning.

Vår utgångsplan var att göra minst åtta intervjuer. Till en början tillfrågades nio kommuner. Då en av författarnas egen arbetsplats var i kommunal hemsjukvård i aktuellt område exkluderades den kommunen till en början. Från tre kommuner uteblev svar helt. Två kommuner tackade nej relaterat till arbetsbörda och rådande pandemi. Tre av kommunerna valde att delta med en informant vardera. I en kommun valde fyra att delta, varav en av dessa endast arbetat ett och ett halvt år i hemsjukvården, då hon var distriktssköterska med erfarenhet valde vi att ändå att inkludera henne. Ytterligare en av dessa var inte distriktssköterska men hade erfarenhet inom hemsjukvården. För att uppnå ett trovärdigt resultat samt önskan om 8 intervjuer gjordes noga övervägande om att ändå tillfråga informanter i hemsjukvården i kommunen där en av författarnas arbetsplats fanns. Där valde två att delta.

Totalt tillfrågades tio kommuner. Av dessa deltog fem och nio intervjuer genomfördes. Därmed en intervju mer än planerat. Detta på grund av sent svar, men eftersom det var från en kommun som tidigare inte var representerad valde vi att inkludera även den. Informanterna var mellan 41–65 år. Alla intervjuer genomfördes under oktober månad 2020.

(11)

Tabell 1. urval

Informant Kön Yrkeslivserfarenhet Utbildning

1 Kvinna 16 år, 1,5 år i hemsjukvården Distriktssköterska 4 år 2 Kvinna 15 år, 4 år i hemsjukvården Sjuksköterska

3 Kvinna 21 år, 3 år i hemsjukvården Distriktssköterska 20 år 4 Kvinna 12 år, 9 år i hemsjukvården Distriktssköterska 9 år 5 Kvinna 25 år, 18 år i hemsjukvården Distriktssköterska 25år 6 Kvinna 18 år, 9 år i hemsjukvården Distriktssköterska 14 år 7 Man 13 år, ca 11 år i hemsjukvården Distriktssköterska i 10 år 8 Kvinna 17 år, antal år i hemsjukvården

oklart, ca 10-15 år Distriktssköterska 10 år 9 Kvinna 36 år, 20 år i hemsjukvården Distriktssköterska 17 år

Datainsamling

Ansats

För att uppnå syftet att beskriva distriktssköterskans upplevelse av fenomenet ansåg författarna att livsvärldsintervjuer var det bästa sättet att närma sig och få rika beskrivningar om fenomenet. I livsvärldsinriktade intervjuer finns det inget rätt eller fel, bra eller dåligt. Det är det oförutsägbara och annorlunda som kan komma fram när livsvärlden efterfrågas, d v s det är människors perspektiv utifrån egna erfarenheter och upplevelser (Dahlberg 2014, s. 91). Det är viktigt med en öppenhet, följsamhet och en tyglad hållning i intervjun och att inte låta intervjuarens förförståelse påverka (Dahlberg 2014, ss. 81–82). Det innebär att forskarens egna erfarenheter och kunskaper är värdefulla, det kan bidra till en förståelse, men kan också vara ett hinder för nya intryck. Det är värdefullt att med ett så öppet sinne som möjligt försöka förstå vad den andre ger uttryck för (Dahlberg 2014, ss. 68–70). Det är också viktigt att kritiskt värdera sin egen medvetenhet om sin förförståelse i intervjusituationen (Dahlberg & Segesten 2018, s. 156).

För att få bra fokus från informanten till det valda ämnet och att hjälpa informanten att slappna av är ingångsfrågan viktig. Med följdfrågorna ska intervjuaren inte införa något nytt utan snarare försöka förstå vad informantens uttalande innebär (Dahlberg 2014, s. 89-90). Genom att vara avvaktande i situationen tillåts informanten att tänka efter och fördjupa sina upplevelser (Dahlberg 2014, s. 93).

(12)

Genomförande

Innan intervjuerna genomfördes gjordes två pilotintervjuer för att undersöka hur väl vår ingångsfråga och följdfrågorna täckte syftet. Efter genomförandet av dessa, behölls ingångsfrågan i sitt ursprung, medan förslagen på följdfrågor justerades. Via mail togs kontakt med ansvariga chefer i tio kommuner. Kommunerna valdes med utgångspunkt från en av författarnas hemkommun. Om respons uteblev skickades ett påminnelsemail och därefter togs kontakt via telefon. Efter skriftligt godkännande (bilaga 1) av ansvarig chef skickades mail med informationsbrev samt samtycke (bilaga 2) till de aktuella informanterna som tackat ja. Tre informanter medverkade efter förfrågan från verksamhetschefen. De återstående sex fick förfrågan av författarna själva utifrån deras intresse och erfarenhet. Därefter bestämdes tid och plats för genomförandet.

Inför intervjuerna hade författarna inhämtat kunskap från litteratur och fått stöd i handledning för att känna en säkerhet och trygghet i intervjusituationen samt även att skapa ett lugn hos informanten. För att skapa en neutral utgångspunkt för informanterna från en av författarnas arbetsplats, genomfördes dessa två intervjuer av den andra. Varje intervju tog mellan 17–44 minuter, med en mediantid på 30 min och genomfördes enskilt på varje informants arbetsplats.

Alla intervjuerna började med inledande frågor om informantens bakgrund allmänt, såsom ålder, utbildning och yrkeserfarenhet. Då intervjuerna fördjupade sig i informanternas livsvärld och vår förhoppning var att få spontana och rika beskrivningar om deras upplevelser, valde vi att inleda intervjun med en öppen fråga. “Hur är det att möta äldre personer med psykisk ohälsa i hemsjukvården?” Därefter ställdes följdfrågor som inte var exakt samma vid varje intervju. Exempel på följdfrågor som användes var “Hur förbereder du dig för ett sådant möte? ”, “Kan du beskriva en känsla hos dig när du går in i ett sådant möte”, “Finns det faktorer i din arbetsmiljö som kan påverka mötets utgång, vilka då i så fall?” och “Hur ser du på din kompetens inom psykisk ohälsa?”

Dataanalys

Ansats

Med hjälp av kvalitativ innehållsanalys analyserades intervjuerna enligt Graneheim & Lundman (2004). Författarna bör tidigt i analysfasen bestämma sig för hur djup analysen ska vara och nivå av abstraktion. Genom att använda sig av manifest innehåll beskrivs vad texten säger, alltså det uppenbara och synliga i texten. Latent innehåll beskriver underliggande mening och går lite mer på djupet med vad texten faktiskt handlar om. Vidare beskriver Graneheim & Lundman (2004) vikten av att läsa igenom intervjuerna noga flera gånger för att vara välbekant med innehållet och få en djupare helhetsbild. Därefter tas meningsbärande enheter ut som svarar på syftet för studien. Dessa ska kondenseras och abstraheras via koder, subkategorier och kategorier. För att förstå fenomenet som undersöks är det viktigt att vara nyfiken, frågvis och uppriktigt intresserad. Det är betydelsefullt att i analysfasen vara öppen och följsam för att verkligen försöka förstå det som framträder i materialet. Vikt läggs också på en tyglande hållning, d v s att inte tolka texten med antagningar utifrån sina egna förväntningar.

(13)

Med följsamhet och öppenhet ska analysen leda fram till att en ny förståelse utvecklas (Dahlberg 2014, s. 112).

Genomförande

Alla intervjuer spelades in digitalt, transkriberades samt numrerades för att inte kunna härledas till en specifik informant. Transkriberade intervjuer analyserades och bearbetades enskilt genom att bli noggrant genomlästa flera gånger av författarna. Därefter arbetades materialet igenom gemensamt genom att ta ut meningsbärande enheter (tabell 2) som svarade mot vårt syfte. Dessa kortades ner genom att ta bort onödiga ord, utan att ta bort viktig information. Vidare abstraherades meningarna och separerades från varandra för att få en bättre överblick. Ur dessa framträdde därefter koder.

Genom diskussion författare emellan framträdde gemensamma drag och nyanser ur koderna och därefter kunde subkategorier bildas. Under första analysdelen framkom det många subkategorier. Detta gjorde att materialet var svårt att bearbeta. Efter lite distans kunde författarna lättare arbeta vidare och en djupare analys kunde genomföras där likheter och skillnader kunde urskiljas. I detta skede sorterade vi även ut data som vi tidigare hade tagit med men som vi i efterhand inte tyckte svarade mot vårt syfte. Ur subkategorierna kunde vi urskilja gemensamma drag som i sin tur ledde till olika kategorier. Totalt identifierades nio subkategorier och tre kategorier (tabell 3). Då första resultatet var genomgånget, fördjupade sig författarna i vad data verkligen stod för. Detta gjordes för att få en djupare förståelse för vad informanterna verkligen gav uttryck för. Detta resulterade i en mer utförlig resultatdel.

Tabell 2 Exempel på analysprocess

Meningsbärande enhet Kondenserad

enhet Kod Subkategori Kategori

Så att …...det kan jag ju känna att det är en stor frustration och stress….som också kommer in i varje patientmöte……..att jag känner att man inte har den tiden som skulle behövas för att ta sig an, framförallt sådana här patientmöten.

Har inte tiden som behövs för sådana patientmöten. Att ta sig tid som inte finns. Arbetsbörda Maktlöshet

Etiska övervägande

Helsingforsdeklarationen och World Medical Association (2013) är den konvention som fortfarande styr hur forskning på människor får utföras. Grunden är respekten för mänskliga rättigheter och människans värdighet. När man forskar på individer finns fyra huvudkrav som ska uppfyllas. Dessa består av: Informationskrav- informanter ska ges både skriftlig och muntlig information om studiens syfte, vad som förväntas av dem, hur den som intervjuar kommer att genomföra intervjun, tidsaspekter till förfogande och hur

(14)

informant ska inhämtas och information ges om att det bygger på frivillighet och att de när som helst kan dra sig ur studien. Konfidentialitetskravet innebär att informanterna garanteras anonymitet. Alla data som samlas in ska endast vara känt av författare och handledare. Information som framkommer i studien får endast användas till ändamålet examensuppsats, detta regleras i Nyttjandekravet (CODEX 2020). Etikprövningslagen anger att forskning som utförs på grund-och avancerad nivå inom högskolan, inte behöver genomgå någon etikprövning (SFS 2003:460; 2008:192). Alla deltagarna i studien samt verksamhetschefer fick skriftlig information (bilaga 1,2) om studiens syfte samt hur den skulle genomföras. Respektive chefer fick skriftligt godkänna att de medverkande fick delta i studien. Deltagarna fick även i samband med intervjuerna muntlig information om genomförandet, samt fick möjlighet att ställa frågor. I samband med intervjuerna skrevs samtycket under. Alla deltagare fick information om att data som samlas in kom att behandlas konfidentiellt. Det togs inga uppgifter såsom personnummer, namn eller arbetsplats med i inspelningen. Därmed förblev informanterna anonyma. Alla intervjuerna numrerades innan analys och ingen informant kan identifieras i redovisningsfasen. Informanterna fick också i samband med intervjun information om att de efter att uppsatsen är färdig kan få ta del av innehållet.

RESULTAT

Av nio intervjuer framkom efter analys tre kategorier och nio subkategorier som beskriver vilka faktorer som påverkar distriktssköterskans upplevelse av möten med psykisk ohälsa bland äldre i hemsjukvården. Dessa beskrivs i följande tabell.

Tabell 3 Resultat Subkategori Kategori • Planering • Erfarenhet • Kollegial gemenskap Trygghet

• Att vara utsatt • Arbetsbörda • Brist på struktur

Maktlöshet

• Samarbeta med patienten • Skapa förtroende

• Kommunikation

(15)

Trygghet

Planering

Förberedelser, planering och struktur var viktiga komponenter för att distriktssköterskan skulle känna sig trygg inför mötet. Viktigt var även att veta vad de själva ville ha ut av mötet för att det skulle bli fruktbart. Det framkom i flera intervjuer att förberedelse inför ett tryggt möte inte bara bestod av att planera och förbereda själva mötet. Det visade sig även finnas ett stort behov av att förbereda sig mentalt inför ett möte som de på förhand visste skulle kräva mycket energi. Detta kunde bestå av exempelvis peppning och stöttning av kollegor.

“Om jag ska till någon patient som jag vet är påfrestande för mig...då brukar jag göra det på vägen dit...att jag andas djupt”

Även vetskapen av att ha möjlighet att ventilera med sina kollegor efter ett möte kunde ge en lugn och avslappnad hållning i mötet. Trots att de var ensamma i mötet kände de sig sällan ensamma. Flera distriktssköterskor påtalade även att kontinuitet med patienten spelade stor roll i hur lugna de kände sig inför mötet. Om de kom hem till en patient som de inte kände eller varit hos tidigare skapade det ibland en stressande känsla. Men att ha kontinuitet öppnade upp för ett mer lättsamt möte med en känsla av att vara välkommen åter och bidrog till en ömsesidig trygghet.

“Jag känner ju inte dem....och jag har aldrig träffat dem och...det...det är inte alls bra. Det behövs ju väldigt mycket kontinuitet och stabilitet …”

Erfarenhet

Att ha livserfarenhet sedan tidigare var betydelsefullt i jobbet inom hemsjukvården. Många distriktssköterskor påtalade att erfarenhet från livet betydde mycket i mötet med psykisk ohälsa. Det beskrevs som en viktig komponent för ett tryggt möte att bara vara medmänniska, vilket beskrevs vara lättare med längre livserfarenhet.

“Jag får möta den här människan mer som en medmänniska...än som en professionell...att bara vara medmänniska och finnas där.”

En annan bidragande faktor för att skapa trygghet i mötet var distriktssköterskans yrkeserfarenhet. Detta bidrog till säkrare bedömningar och gav en ökad insikt i vad som ingick i hälso-och sjukvårdsansvaret inom hemsjukvården, samt gjorde det lättare att begränsa sig i sitt ansvar gällande patienten. En lång och bred yrkeserfarenhet bidrog till en känsla av trygghet inför mötet fast de ibland inte visste vad som förväntades av dem.

“Jag tycker jag kan hantera det rätt bra, jag har ju min yrkeserfarenhet och jag är rätt säker på att jag gjort det jag kan”

(16)

Kollegial gemenskap

Den kollegiala gemenskapen genomsyrade alla intervjuer, vi-känslan inom gruppen märktes tydligt. Då det oftast inte fanns endast ett sätt att möta denna patientgrupp var samarbetet med sina närmaste kollegor extra viktigt. Känslan av att inte räcka till i vissa möten gjorde att de gärna åkte två på vissa besök. I andra situationer beskrevs det däremot att det var mer negativt att komma två, då patienten kunde bli provocerad, men bara vetskapen om att kollegor gärna stöttade upp vid behov gav en trygghet.

“....utan att då kan man be kollegorna att följa med...och det gör de...då åker vi två stycken för att man liksom ska känna lite trygghet med varandra”

Det fanns ett stort behov av att prata av sig med sina kollegor efter mötet för att känna stöd i hur de hanterat det och kanske kunna förbereda sig inför kommande möte. Genom att dela med sig och ha en bra dialog, blev de tryggare i mötet, de kände sig då inte så ensamma i ansvaret för patienten.

“Vi har jättebra sammanhållning i vår arbetsgrupp…vi stöttar varandra och diskuterar och pratar….”

Maktlöshet

Att vara utsatt

Distriktssköterskorna beskrev att trots vetskapen om att arbetet i hemsjukvården innebär mycket ensamarbete, så framkom det att många upplevde att just ensamheten påverkade deras känsla inför mötet. Detta kunde ta sig uttryck i både rädsla och osäkerhet. Framförallt i möten med psykisk ohälsa som kunde vara oförutsägbara och få en oväntad utgång. Detta blev ofta påtagligt vid de tidpunkter då personaltätheten inte var så hög, som under helger och på kvällar. Känslan av utsatthet var kopplad till arbetet i patientens hem, där någon form av skyddsnät ofta saknades.

“en del är ju hotfulla...men där gäller det att veta hur man ska förhålla sig….om man bemöter med ett lugn...”

Distriktssköterskorna beskrev känslor av frustration, då dessa patienter ofta faller mellan stolarna. Det upplevdes att ingen riktigt ville ta i deras problem, att de inte togs på allvar i olika vårdinstanser. Ofta kände sig distriktssköterskan ensam i att inte kunna hjälpa patienten och få stöd, detta gav ofta känslor av otillräcklighet. Flera beskrev att hemsjukvården är väldigt inriktad på den somatiska vården med tydliga riktlinjer. Vad som förväntades av distriktssköterskan gällande förhållningssätt och ansvar kring patienter med psykisk ohälsa upplevdes dock mer svävande och gav känslor av maktlöshet.

“...otillräcklighet är det ju.….frustration

ibland...ja...patienter...ibland tycker man ...alltså de får ju ingen hjälp någonstans.”

(17)

Arbetsbörda

Tiden, eller bristen på tid framkom i flera intervjuer, som en faktor som påverkade mötet. Detta skedde dels för att arbetsbördan är stor i övrigt men även på grund av att denna typ av patientmöten är benägna att dra ut på tiden. Distriktssköterskorna upplevde att dessa möten behövde få ta tid och att det var svårt att påverka detta. En del beskrev det som att “nysta” i vad som felades patienten. Detta var ofta väldigt tidskrävande. Det kunde dock vara en orsak till att distriktssköterskorna inte uppmärksammade patientens behov och tog tag i det.

“Allt som ingår i vårt ansvar...det är väldigt mycket. Jag kan känna att det är en stor frustration och stress...som kommer in i varje patientmöte.”

Arbetsbördan upplevdes stor av flera. Det kunde vara svårt att släppa jobbet när arbetsdagen var slut och det kunde bidra till sämre återhämtning. Dagsformen dagen efter kunde därmed bli sämre och påverka kommande möten negativt. I en verksamhet med hög arbetsbörda och tidsbrist beskrevs av flera distriktssköterskor att engagemanget inte alltid var på topp vilket märktes i situationer med väldigt kontaktsökande patienter. En del distriktssköterskor beskrev känslor av maktlöshet gällande hög arbetsbörda. Vid hög arbetsbörda upplevdes det ännu viktigare att inse sina egna begränsningar för att få möjlighet till välbehövlig återhämtning.

“...det handlar om en struktur som inte jag kan lösa...så någonstans måste jag som sjuksköterska se min egen begränsning, annars blir jag uppäten av människor som mår dåligt.”

Brist på struktur

Kunskap, utbildning och fortbildning i psykisk ohälsa är faktorer som flera upplevde att de saknade, eftersom patienter med psykisk ohälsa ofta förekommer i hemsjukvården. Distriktssköterskorna upplevde att det ofta lades resurser på fortbildning inom somatiska sjukdomstillstånd men sällan eller aldrig, gavs utrymme för att höja kunskapsnivån inom psykisk ohälsa. En distriktssköterska påtalade att det var märkligt att det inte fanns några krav uppifrån om kompetenshöjning, att kunna arbeta flera år i hemsjukvården utan krav på fortbildning. Avsaknad av krav uppifrån och deras egen efterfrågan på handledning och utbildning upplevdes svårt att påverka. I distriktssköterskornas beskrivning av bristen på kunskap fanns en uppriktig önskan om att få förkovra sig för att höja sin kompetens och därmed ge en ökad säkerhet i mötet med dessa patienter.

“Hade det kommit en utbildning om psykisk ohälsa för oss i hemsjukvården...hade jag verkligen gärna gått den.”

(18)

handlingsplaner påverkade upplevelsen av mötet med dessa patienter genom att ge känslor av osäkerhet. Att inte veta hur de skulle gå vidare med patientens symtom, vilken uppbackning av teamet de hade eller vilket ansvar som faktiskt låg på deras axlar skapade otrygghet och känslor av otillräcklighet.

“Tänk så bra det hade kunnat vara, tydlig ansvarsfråga, tydliga uppdrag, tydliga instruktioner var man kan vända sig, om patienten mår si eller så.”

Teamarbete kring patienten upplevdes som viktigt och det fanns ett stort behov av detta. Dock beskrevs det en stor brist i detta samarbete. Avsaknad av stöd från primärvårdsläkare gav ofta en osäkerhet om vad som förväntades av distriktssköterskan i mötet med patienten. Primärvårdsläkarna upplevdes inte ta det ansvar för patienten som förväntades. Detta kunde medföra att distriktssköterskorna kände sig maktlösa och tog ett större ansvar för patienten.

“...säkerligen läkaren eget intresse…..och kompetens inom området…...som skulle kunna vara ett hinder…...bidrar till ökad otrygghet…..men det ligger väldigt mycket på oss sjuksköterskor….på hur det tas omhand.”

Se patienten

Samarbeta med patienten

Det beskrevs av distriktssköterskorna att det var mer på patientens villkor när mötet skedde i dennes eget hem. Detta eftersom hemmet är en plats av trygghet vilket kan ge patienter mer vilja och styrka. Distriktssköterskan är dessutom inte på plats dygnets alla timmar. När dörren stängs väljer patienten ändå sin egen väg. Att som distriktssköterska förmedla sin erfarenhet och kunskap utifrån patientens behov är inte alltid så lätt då patienten inte alltid inser sitt eget bästa. Ibland sågs ett behov utan att få något gehör och distriktssköterskan fick då ta ett djupt andetag och se mellan fingrarna och vara nöjd med att hen gjort så gott denne kunnat.

“I arbetet med den psykiska ohälsan ……. det kan vara en utmaning om patienten inte är med på tåget”

Distriktssköterskorna upplevde att det var viktigt att beakta patientens självbestämmande. Samtidigt som det var viktigt att kunna ta ett steg tillbaka ibland så var det också viktigt att stödja och göra denne delaktig. Genom att vara tydlig med sitt uppdrag och visa att de var där för att hjälpa till, så menade flera att möjligheten då ökade till ett gott samarbete med patienten.

“Vill de bara ha hälften av min hjälp så är det bättre än att de stänger dörren…då får jag iallafall komma tillbaka”

(19)

Skapa förtroende

I mötet med patienten med psykisk ohälsa beskrev distriktssköterskorna vikten av att skapa en relation. Genom att vara inkännande och verkligen visa att tid att lyssna fanns, kunde ett förtroende hos patienten byggas upp. Detta öppnade upp för att få ta del av dennes livsvärld och distriktssköterskorna upplevde att det blev lättare att se hela patienten. Detta medförde också att de fick axla ansvaret om vidare åtgärd.

“Hon kanske har ett förtroende för mig eftersom att hon vet att jag har den utbildning jag har…… då känner jag att jag har ett ansvar…. att förvalta det...att det leder någonstans.”

Distriktssköterskorna beskrev svårigheten med denna patientgrupp då det är ett sådant brett spektrum av diagnoser och det krävdes att de lätt kunde förhålla sig till olika situationer och se patienten där och då. Arbetet krävde flexibilitet då de aldrig riktigt visste vad som förväntades av en i mötet med patienter med psykisk ohälsa.

“Man vet aldrig i vilket skick man ska komma in och se dem……… hur patienten är”

Kommunikation

Tiden beskrevs av distriktssköterskorna som en viktig faktor, d v s att de tog sig tid. En del beskrev tydligt att vissa möten krävde att det prioriterades om för att kunna ge patienten som är i behov av det extra tid. Det framkom också att vissa drog sig för att beröra vissa samtalsämnen med rädsla för att inte räcka till. Flertalet förnekade dock bestämt att de upplevde obehag att möta patienter med psykisk ohälsa. De beskrev istället ofta sin styrka i att starta ett samtal och att prata med patienten vilket påverkade mötet positivt.

“Men jag kan komma in och prata…det är nog det i så fall som är min styrka”

Distriktssköterskorna beskrev att den egna insatsen ibland undervärderades av dem själva och att små insatser såsom att hålla patientens hand i många fall ändå var tillräckligt. Vidare beskrevs vikten av att ta sig tid och att se patienten som betydelsefull.

“Jag kanske inte riktigt har medvetandegjort…att jag kanske kan göra mycket själv...om jag avsätter tid.”

(20)

DISKUSSION

Metoddiskussion

För att uppnå syftet, ansåg författarna att en kvalitativ intervjustudie och innehållsanalys med induktiv ansats, var lämplig metod att använda.

Då vi bestämde oss för detta forskningsområde var vår önskan att fördjupa oss i ett ämne som vi båda brann för. I efterhand har vi dock funderat på om detta var optimalt. Kanske hade det varit enklare att välja ett ämne som vi var helt novisa inom, förförståelsen hade då varit mindre. Ekeberg (2016, s. 232) menar dock att förförståelsen är viktig och underlättar förståelsen av ny kunskap och nya erfarenheter, det blir en sammansmältning med tidigare förståelse. Om författarna väljer att bortse från sin förförståelse finns det en risk att kunskap missas.

Trovärdighet

Metoddiskussionen innehåller beskrivning av studiens styrkor och svagheter. Vid bedömning av resultatets trovärdighet i en kvalitativ studie används begrepp som giltighet, tillförlitlighet och överförbarhet. Begreppen innefattar granskning av både forskarens förförståelse, hur den hanterats och påverkat resultaten, samt resultatens sanningsenlighet. För att påvisa trovärdighet är det viktigt att i de olika delarna av studien påvisa att det är informanternas upplevelser som beskrivs och inte forskarnas tolkningar av fenomenet (Graneheim, Lindgren & Lundman 2017).

För att uppnå giltighet är det viktigt att inkludera informanter med erfarenheter av fenomenet som ska studeras, samt att de har förmåga att beskriva sina upplevelser. Antalet informanter i studien är också avgörande för utfall av variation och mångfald i det insamlade materialet (Graneheim, Lindgren & Lundman 2017; Dahlberg 2014, ss. 79-81). Att uppnå tillförlitlighet innebär att noga beskriva hela processen. Beskriva val av lämplig metod för datainsamling som passar syftet, att använda sig av lämpliga meningsbärande enheter i analysdelen samt att i förfarandet då kategorier och underkategorier utformas vara tydlig. Överförbarhet handlar om vilken möjlighet som finns att genomföra studien med samma metod i andra vårdverksamheter och få liknande resultat. Förslag på överförbarhet kan ges av författarna men i slutändan är det ändå läsaren som avgör. För att ge läsaren större möjlighet att bedöma överförbarheten krävs att alla delar under studiens gång är tydligt beskrivna (Graneheim & Lundman 2004).

Responsen från de tillfrågade kommunerna var inte så stor som önskat. Den pågående pandemin uppgavs öka arbetsbelastningen i kommunernas hemsjukvård och det blev därmed svårare att få informanterna att medverka. Informanten som inkluderades sent ansåg författarna, kunde tillföra ökad variation och mångfald. Bland informanterna var det en man och resten kvinnor. Författarnas uppfattning är att denna fördelning är representativ för hur det ser ut i hemsjukvården då det övervägande är kvinnliga distriktssköterskor i verksamheterna. Bland informanterna hade vi även en sjuksköterska utan vidareutbildning, vilken inkluderades då hen hade erfarenhet inom hemsjukvården. Enligt Dahlberg (2014, ss. 79–80) är det inte alltid nödvändigt att ha

(21)

variation av både män och kvinnor, däremot är det bra om urvalet är representativt. Trots att informanterna inte valdes ut slumpmässigt anser författarna att urvalet inte påverkat resultatet. Det går dock inte att utesluta att nyanser av resultatet skulle skilja sig något med andra informanter och kommuner.

När syftet för vår studie var klargjort började vi forma de frågor som möjligen skulle kunna svara på syftet. Ett antal frågor förbereddes och testades av båda författarna, i vars en pilotintervju. Utfallet av dessa ledde till att författarna enbart behöll ingångsfrågan. Beroende på hur utförlig informanten var i sina svar bildades följdfrågor under intervjuns gång. Detta stärks av Kvale & Brinkman (2014, s. 155) som menar, att föra in nya aspekter i intervjun innan redan uppkomna oväntade aspekter utforskats helt, kan göra att nya dimensioner om fenomenet missas. Författarna upplevde att det ibland var svårt att hitta lämpliga följdfrågor och att få en bra struktur i intervjun. Några intervjuer gjordes samma dag på grund av tidsbrist. Detta tror författarna kan vara en bidragande orsak till att vissa intervjuer inte fick en så bra struktur. Enligt Dahlberg (2014, s. 87) bör man begränsa antalet intervjuer till en per dag då det kräver mycket koncentration. Om intervjuaren är orutinerad är chansen större att fokus tappas. Ibland fick ingångsfrågan förtydligas och kunde då leda till ett mer uttömligt svar.

Att försöka vara närvarande, fokuserad och verkligen lyssna till det som sades under intervjuerna underlättade för författarna att kunna bortse från reflektioner och tolkningar baserade på egna erfarenheter. Detta upplevdes som en styrka för att bättre kunna hantera sin förförståelse i intervjusituationen. För att få informanten att vilja och kunna berätta om sin erfarenhetsvärld så att den andre förstår innebörden, måste intervjuaren vara öppen och följsam i både sitt frågande och lyssnande, samt att fånga det oförutsägbara i det som sägs utan påverkan av sin egen förförståelse genom en tyglad hållning i samtalet (Dahlberg & Segesten 2018, ss. 155-156).

Författarna ansåg det vara en nackdel och ett störningsmoment att båda närvara vid intervjuerna. För att uppnå koncentration, känsla av närvaro och möta livsvärldens existentiella djup bör det endast vara två personer närvarande vid intervjun (Dahlberg 2014, s. 93). Det är även viktigt att informanterna känner sig trygga och bekväma under intervjun, för att undvika oro över att inte kunna leverera det som förväntas (Polit & Beck 2017, ss. 515–516; Dahlberg 2014, s. 90). För att undvika att informanterna från den enes arbetsplats skulle känna sig obekväma och inte kunna vara öppna med sina upplevelser gjordes dessa två intervjuer av den andra författaren.

Författarna upplevde båda att det var lättare att transkribera och analysera texter från de intervjuer man själv gjort, det gjorde det lättare att se det latenta innehållet i texterna. Efter nio gjorda intervjuer blev materialet omfattande och det var svårt att få en överblick. Dahlberg (2014, ss. 80–81) menar att med stora datamängder kan en innehållsanalys genomföras men möjligheten att få en djupare förståelse för livsvärlden minskar.

Det var svårt att sålla i materialet för att hitta de meningsbärande enheterna som svarade på syftet. För att få bättre överblick och lättare kunna hantera materialet separerades de olika meningsenheterna för att analyseras till koder och senare subkategorier. Detta moment visade sig i efterhand inte underlättas av att författarna bor på 30 mils avstånd.

(22)

diskussion och författarna tror att analysen av materialet därmed blev djupare. Analysdelen var till en början svår då många subkategorier gick in i varandra. Genom att återkomma till analysdelen efter en tids avhållsamhet kunde vi se materialet med nya ögon. Då kunde vi urskilja likheter och olikheter tydligare. Lundman och Hällgren Graneheim (2017, s. 232) menar att forskaren under analysprocessens gång måste distansera sig till materialet för att kunna urskilja mönster och att säkerställa att resultatet av analyserade data bygger på informanternas beskrivningar.

Att ha erfarenhet inom hemsjukvården och psykisk ohälsa upplevdes negativt av författarna, då det var svårt att bortse från egna erfarenheter. För att minska risken att det påverkade analysen har vi diskuterat och förklarat för varandra och gjort varandra varse om att utgå från informantens beskrivning. Dahlberg (2014, s. 112) menar att bakom alla texter finns människor med olika upplevelser från livsvärlden som hanterats på eget sätt. Det är viktigt att forskaren inte ser innebörden i data utefter sitt eget filter av antaganden, utan istället är öppen, följsam och har en tyglad hållning, genom att nyfiket och tålmodigt utforska data.

De etiska principerna är beaktade. Alla informanter och verksamhetschefer fick informationsbrev och fick skriftligt godkänna medverkan (bilaga 1 och 2). Informanterna gavs muntlig information och möjlighet att ställa frågor före och efter intervjun, samt erhöll våra kontaktuppgifter. De fick själv välja plats och tid för genomförandet. Alla intervjuer genomfördes på deras arbetsplats under arbetstid, vilket tyvärr visade sig inte vara det optimala vid alla intervjuer. Brist på lokaler och en stressad arbetssituation, innebar i vissa fall störningsmoment som kan ha haft inverkan på informanternas koncentration och djup i intervjuerna. Alla informanter är garanterade anonymitet enligt Helsingforsdeklarationen (2013). Alla intervjuer avkodades och numrerades i samband med transkribering. All data, som ljudfiler och skriftligt material har förvarats på respektive författares datorer som har varit låsta för obehöriga.

Resultatdiskussion

Syftet med studien var att beskriva faktorer som påverkade distriktssköterskans upplevelser av möten med äldre patienter med psykisk ohälsa i deras eget hem. Resultatet mynnade ut i tre kategorier: 1) trygghet, 2) maktlöshet och 3) att se patienten. Huvudfynd som framkom ur resultatet var upplevelsen av: 1) Vikten av erfarenhet och kollegialt stöd. 2) Att sakna kunskap, struktur och samarbete kring patienten beskrevs som brister och faktorer som var svåra att påverka. 3) Slutligen upplevdes problematiken med psykisk ohälsa i många fall som svårt och tålamodskrävande.

Trygghet

Erfarenhet från både livet och yrket tillskrevs stor vikt i mötet genom att bidra till en bättre helhetsbild av patienten. Detta styrks av Payne, Harvey, Jessopp, Plummer, Tylee

(23)

& Gournay (2002) som lyfter erfarenhet som en viktig del i mötet med patienten. Informanterna upplevde att det fanns flera sätt att möta dessa patienter, då de kunde vara allt från svårt sjuka till att de ibland bara behövde en klapp på axeln. Vår uppfattning som författare till studien är att verkligheten i hemsjukvården idag ser annorlunda ut än vad den gjorde för ca 10 år sedan. I den bästa av världar anställs sjuksköterskor med lång och bred erfarenhet. Men den brist på personal som råder tvingar tyvärr verksamhetschefer att tumma på det kravet vilket författarna anser kan leda till sämre vårdkvalité.

Resultatet visade att mycket erfarenhet utbytes kollegor emellan och det ingav trygghet. Andersson, Lindholm, Pettersson & Jonasson (2017) menar att dela med sig av sin kompetens och lära av sina kollegor kan ge en ökad entusiasm och tillfredsställelse på arbetsplatsen. Äldre sjuksköterskor i hemsjukvården besitter ofta en bred erfarenhet från olika specialiteter innan de byter bana och övergår till hemsjukvården. Att ha en bred erfarenhet och kompetens bör enligt författarna gynna både den anställda och verksamheten. Enligt författarna tas detta oftast inte tillvara på ett optimalt sätt. Ett obligatoriskt och kontinuerligt mentorskap för den nyanställda under lång tid borde ge en ökad trygghet i personalgruppen.

Informanterna beskrev vikten av att skapa kontinuitet i vården kring patienten. Denna strävan ansågs ge bättre förutsättningar att skapa en förtroendefull relation. Grundberg, Hansson, Religa & Hillerås (2016) beskriver vikten av att ha kunskap om patienten, kännedom om medicinsk bakgrund, läkemedel samt hälsohistoria. Det blir då lättare att upptäcka känsloyttringar och förändringar i patientens dagliga mående. Författarna anser att god kontinuitet i patientmöten alltid är positivt. Men i möten med äldre som inte har psykisk hälsa, är kontinuiteten extra viktig men har ofta låg prioritet.

Maktlöshet

Informanterna beskrev brister i fortbildning och kunskap i psykisk ohälsa. Det bidrog till att de i många fall kände sig otillräckliga och osäkra i mötet med patienten. Det beskrevs som en brist att arbetsgivaren sällan erbjöd eller krävde kompetenshöjning. Vårdpersonal inom hemsjukvården har enligt Socialstyrelsen (2013, s.17) i många fall för lite kunskap när det gäller psykisk ohälsa. Det krävs en mer avancerad utbildning för att vårda och ta hand om patienter med psykisk ohälsa (Liebel & Power 2015). Författarna är medvetna om att utbildning i psykisk ohälsa ingår i både grund- och specialistutbildning till distriktssköterska. Men kunskap är färskvara och förändras över tid. Att få teoretisk utbildning är inte detsamma som att omsätta det praktiskt i mötet med patienten. En ständig påfyllnad av kunskap och kontinuerlig handledning i psykisk ohälsa borde vara en självklarhet.

Informanterna beskrev svårigheten att veta vilket ansvar som låg på deras axlar. Sørensen & Hall (2011) menar att distriktssköterskans professionella hållning alltid är att göra gott. Patientens förväntningar på att få hjälp kan dock skapa känslor av osäkerhet och sårbarhet hos distriktssköterskan, samt öka känslan av villrådighet. Av egen erfarenhet menar vi som författare att, om distriktssköterskan inte vet hur denne

(24)

ska stödja patientens psykiska hälsa, kan det leda till att hen ibland tar på sig mer arbetsuppgifter kring patienten än vad som förväntas.

Vikten av ett bra samarbete med ansvarig läkare i primärvården beskrevs av informanterna. Socialstyrelsen belyser brister i samverkan kring äldre med psykisk ohälsa mellan den specialistpsykiatriska vården, socialpsykiatrin, primärvård och äldreomsorg. Det krävs ökad kontinuitet i vården och bättre samverkan mellan primärvård, hemsjukvård och äldreomsorg, genom ett ökat multidisciplinärt teamarbete (Socialstyrelsen 2013, s. 14). Genom vårdplanering och kontinuerlig uppföljning av stödjande insatser ges patienten bättre förutsättningar för ett gott liv detta minskar risken för att behöva behandlas inom slutenvården (Socialstyrelsen 2018, s. 56). I resultatet framkom en önskan om konkreta handlingsplaner och ett mer strukturerat arbetssätt. Socialstyrelsen (2019, s. 27) anger, om patienten både har insatser enligt socialtjänstlagen och hälso- och sjukvården, har svårt att få sina behov uppfyllda och själv önskar, så ska det upprättas en Samordnad Individuell Plan (SIP). Författarnas upplevelse är att det inte säger något om hur denna rutin tillämpas i verkligheten. Vår erfarenhet är att SIP:ar skapas i stor utsträckning idag. Men man är sämre på att ta tillvara och bjuda in andra kompetenser som skulle kunna bidra med kunskap och stöd i planeringen kring äldre patienter med psykisk ohälsa.

Informanterna beskrev också en känsla av att patientens symtom inte alltid togs på allvar av primärvårdsläkaren. Detta upplevdes kunna bero på kunskapsbrist, stress eller ointresse. Detta kunde leda till att patientens uttryckta upplevelser av psykisk ohälsa, såsom oro, rädsla eller nedstämdhet ibland negligerades. Detta stärks av Obbia, Graham, Duffy & Gobbens (2020) som menar att det finns en risk att skörhet hos äldre ses som ett normalt åldrande. Även Socialstyrelsen (2013, s. 11) har hävdat att lätt nedstämdhet och depression ofta bedöms komma med åldern. Författarna ställer sig frågande till hur olika yrkeskategorier i framtiden ska kunna undvika att arbeta parallellt och istället skapa ett gemensamt helhetstänk med patienten i fokus, där prestige sätts åt sidan och varje professions specialitet tas till vara, oberoende vilken huvudman som är aktuell.

De somatiska sjukdomstillstånden tar stort utrymme i vården av patienten och anses vara mer akut, spännande och lämnar mindre utrymme för att uppmärksamma psykisk ohälsa (Holmberg, Hammarbäck & Andersson 2020). Tidsbrist och stress gjorde ibland att informanten inte såg patienten bakom den somatiska sjukdomen. Beck (2013) menar att, bara ha tid att utföra de praktiska momenten skapar en frustration hos vårdpersonal. Genom att inte få tid att prata och skapa möjlighet att bygga upp en relation ger skuldkänslor. Författarna anser att den somatiska vården tar väldigt stor plats i distriktssköterskans arbete i hemsjukvården. Upplevelsen är, att i det preventiva arbetet borde patientens psykiska mående ta större utrymme för att undvika framtida fysiska problem. Men istället blir förhållandet det omvända.

Se patienten

I resultatet framkom att informanterna brottades med etiska dilemman. Att se behov utan att kunna förmedla det på ett icke kränkande sätt och få patienten delaktig

(25)

påverkade ibland deras förhållningssätt. Det upplevdes tålamodskrävande, samt gav känslor av otillräcklighet och frustration. Rasoal, Kihlgren & Skovdahl (2018) beskriver att det är svårt att veta var gränsen för patientens självbestämmande går. Men att ”lirka med” och övertala patienten så det till slut verkar som att patienten själv vill detta anses som att befinna sig i gränslandet mellan vad som är etiskt försvarbart, tumma på dennes självbestämmande och att därigenom göra gott för patienten. Vår egen uppfattning som författare är att det kan handla om att det har gått för lång tid innan någon uppmärksammat patientens mående och att symtomen då hinner bli svåra att komma tillrätta med. Att i en stressad vardag göra gott för patienten kan leda till att patienten inte blir sedd i mötet och då blir mindre delaktig.

Informanterna beskrev att om behov uppstod, så var det viktigt att visa patienten att tid fanns. Detta kunde leda till omprioritering och att mötet fick en annan utgångspunkt. Genom att vara intresserad i mötet och öppna upp med lite småprat skapades ofta bättre förutsättningar för en god relation. Sundström (2020) menar att vårdpersonal missar det ”goda” mötet när man inte tar sig tid för att se patientens behov av bekräftelse och initiera stöd och hjälp. Detta perspektiv på det goda mötet kan dock påverkas av vilken situation som distriktssköterskan befinner sig i. Johnsson, Boman, Wagman & Pennbrant (2018) beskriver att sjuksköterskans röst förändras i olika situationer. I en uppgiftsorienterad situation har hen den ”medicinska rösten”, i en mer tidspressad situation blir rösten mer distanserad och exkluderande och upplevs av patienten om en ”maktröst”. Författarna anser att detta kan förklara varför patienten inte alltid öppnar upp och berättar om sitt mående. Det kan också förklara varför distriktssköterskan i ett stressat möte inte ser patienten och dess behov och inte är inbjudande till att möta dennes livsvärld.

Hållbar utveckling

Målet med hållbar utveckling är att alla människors grundläggande behov ska uppfyllas samt att människor ges möjlighet att leva ett så bra liv som möjligt (Pellmer Wramner, Wramner & Wramner 2017 s. 225). Resultatet i studien belyser faktorer som påverkar distriktssköterskans arbetssituation, organisatoriska såväl som egen kompetens. I studien framkom att äldre med psykisk ohälsa riskerar att bli förbisedda och att det ibland kan gå för lång tid innan symtom upptäcks.

Författarna anser att det är av stor vikt att distriktssköterskans hälsa ska hålla genom hela arbetslivet, fysiskt såväl som psykiskt. Genom att stärka och uppmuntra till kompetenshöjning kontinuerligt ökar välbefinnande och engagemang på arbetsplatsen och detta ger en större social hållbarhet. I det längre perspektivet ger det också en ekonomisk hållbarhet genom att minska risken för långtidssjukskrivning och att kompetent personal stannar kvar inom yrket.

Vidare anser författarna att genom att se den äldre patienten och identifiera symtom i tidigt skede, så ökar möjligheten att förebygga psykisk ohälsa innan den leder till svårare tillstånd. Att bli sedd i mötet och bli mer delaktig i sin vardag ger en ökad social hållbarhet. Patientens befintliga resurser bibehålls längre och dennes tillfredsställelse

(26)

och sjukhusvård, belastningen på samhället minskar och det blir mer ekonomiskt hållbart. Att bibehålla det friska hos den äldre minskar belastningen på miljön både i form av färre transporter till och från vårdinrättning samt minskat behov av psykofarmaka.

Kliniska implikationer

• Krav på yrkeslivserfarenhet innan anställning i hemsjukvården.

• Verksamhetskrav för kontinuerlig kompetensutveckling.

• Kontinuerlig handledning i psykisk ohälsa och tid för reflektion under arbetstid.

• Premiera erfarenhet och koppla det till ökat ansvar knutet till ett mentorskap, för

att ge trygghet till de mindre erfarna.

• En större vikt bör läggas i att skapa kontinuitet i vården av patienten. • Ett bättre multidisciplinärt teamarbete.

• Konkreta handlingsplaner för patienter med psykisk ohälsa.

SLUTSATSER

Distriktssköterskans strävan är att möta äldre med psykisk ohälsa på ett så optimalt sätt som möjligt. Grunden för ett gott möte beskrevs vara att utgå från patientens livsvärld. Resultatet från studien visade dock att dessa möten kunde skapa osäkerhet hos distriktssköterskan. Faktorer som möjliggör trygga möten med dessa patienter är god kompetens och kontinuerlig handledning. En stressad arbetssituation var något som distriktssköterskorna i studien beskrev som en betydande faktor som påverkade mötet negativt. Dessa möten kan ta längre tid och risken att patientens behov inte uppmärksammas ökar. Erfarenhet av både livet och yrket beskrevs som något positivt för att underlätta dessa möten. Resultatet visade också att distriktssköterskorna kunde uppleva frustration och otillräcklighet i mötet då bristen på samverkan mellan olika vårdinstanser gjorde sig påmind vid upprepade tillfällen. För att uppnå målet med en god och likvärdig vård för alla anser författarna att utbildning, erfarenhet och en förbättrad samverkan kring patienten bör prioriteras.

(27)

REFERENSER

Andersson, H., Lindholm, M., Pettersson, M. & Jonasson, L-L. (2017). Nurses´ competencies in home healthcare: an interview study. BMC Nursing, 16:65. https://DOI10.1186/s12912-017-0264-9

Arman, M. (2016). Lidande och lindrat lidande. I Arman, M., Dahlberg, K. & Ekebergh, M. (red.). Teoretiska grunder för vårdande. Stockholm: Liber, ss. 38-60.

Arman, M. (2016). Vårdande med grundvärden – värdighet, helhet och caritas. I Arman, M., Dahlberg, K. & Ekebergh, M. (red.). Teoretiska grunder för vårdande. Stockholm: Liber, ss. 180-188.

Beck, I. (2013). Att fokusera på ”varandet” i en värld av görande - Stöd till personalen i ett palliativt förhållningssätt vid vård- och omsorgsboende för äldre. Diss. Lund: Lundsuniversitet.

https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:659820/FULLTEXT01.pdf

Bökberg, C. & Drevenhorn, E. (2018). Omvårdnad av vuxna och äldre. I Drevenhorn E. (red.). Hemsjukvård. Lund: Studentlitteratur AB, ss. 59-77.

Carlson, E., Rämgård, M., Bolmsjö, I. & Bengtsson, M. (2014). Registered nurses´ perceptions of their professional work in nursing homes and home-based care: A focus group study. International Journal of Nursing Studies, 51(5), pp. 761–767. http://doi.org/10.1016/j.ijnurstu.2013.10.002

CODEX: regler och riktlinjer för forskning (2020). Forskning som involverar människan. http://www.codex.vr.se/forskningmanniska.shtml [2020-11-10]

Coombes, L., Wratten, A. (2007). The lived experience of community mental health nurses working with people who have dual diagnosis: A phenomenological study. Journal of Psychiatric and Mental Health Nursing, 14(4), pp. 382-392. https://doi:10.1111/j.1365-2850.2007.01094.x

Dahlberg, K. & Segesten, K. (2018). Hälsa & vårdande: I teori och praxis. Stockholm: Natur & Kultur.

Distriktssköterskeföreningen (2019). Kompetensbeskrivning avancerad nivå distriktssköterska. Stockholm: Svensk sjuksköterskeförening.

Drevenhorn, E. (red.) (2018). Hemsjukvård. Lund: Studentlitteratur.

Ekebergh, M. (2016). Hälsa – ett livsvärldsperspektiv. I Arman, M., Dahlberg, K. & Ekebergh, M. (red.). Teoretiska grunder för vårdande. Stockholm: Liber, ss. 27-37. Ekebergh, M. (2016). Att förstå patienten ur ett livsvärldsperspektiv. I Arman, M., Dahlberg, K. & Ekebergh, M. (red.). Teoretiska grunder för vårdande. Stockholm: Liber, ss. 66-75.

Dahlberg, K. (2014). Att undersöka hälsa & vårdande. Stockholm: Natur & Kultur. Ekebergh, M. (2016). Kunskapsformer. I Arman, M. Dahlberg, K. & Ekebergh. M.

(28)

Erdner, A. & Magnusson, A. (2018). Vård i hemmet av människor med psykisk ohälsa. I Drevenhorn, E. (red.). Hemsjukvård. Lund: Studentlitteratur AB, ss. 187-205.

Folkhälsomyndigheten (2019) Psykisk ohälsa vanligt bland äldre personer.

https://www.folkhalsomyndigheten.se/nyheter-och- press/nyhetsarkiv/2019/september/psykisk-ohalsa-vanligt-bland-aldre-personer/[2020-10-15]

Folkhälsomyndigheten (2020a). Vad är psykisk ohälsa?

https://www.folkhalsomyndigheten.se/livsvillkor-levnadsvanor/psykisk-halsa-och-suicidprevention/vad-ar-psykisk-halsa/ [20-10-15]

Folkhälsomyndigheten (2020b). Äldre- psykisk hälsa.

https://www.folkhalsomyndigheten.se/livsvillkor-levnadsvanor/psykisk-halsa-och-suicidprevention/aldre--psykisk-halsa/ [20-10-15]

Folkhälsomyndigheten (2020c). Dödlighet i suicid (självmord).

https://www.folkhalsomyndigheten.se/folkhalsorapportering-statistik/tolkad-rapportering/folkhalsans-utveckling/resultat/halsa/suicid-sjalvmord/ [2020-10-15]

Gottfries, C. G., Karlsson, I., (2001). Depression och ångest hos äldre fortfarande underdiagnostiserade: SSRI – preparat i förening med psykoterapi effektiv behandling. Läkartidningen, 98(8), ss. 821- 827.

Graneheim, U. H., Lindgren, B.- M. & Lundman, B. (2017). Methodological challenges in qualitative content analysis: A discussion paper. Nurse Education Today, vol. 56, pp.

29-34. https://doi.org/10.1016/j.nedt.2017.06.002

Grundberg, Å., Ebbeskog, B., Abrandt Dahlgren, M. & Religa, D. (2012). How community-dwelling seniors with multimorbidity conceive the concept of mental health and factors that may influence it: A phenomenographic study. International Journal of Qualitative Studies on Health and Well-being, 7(1), https://doi-org.lib.costello.pub.hb.se/10.3402/qhw.v7i0.19716

Grundberg, Å., Hansson, A., Religa, D. & Hillerås, P. (2016). Home care assistants´ perspectives om detecting mental health problems and promoting mental health among community-dwelling seniors with multimorbidity. Journal of Multidisciplinary Healthcare, 9(1), pp. 83-95. https://doi:10.2147/JMDH.S99388

Helsingforsdeklarationen (2013). WMA Declaration of Helsinki – Ethical Principles for Medical Research Involving Human Subjects. https://www.wma.net/policies-post/wma- declaration-of-helsinki-ethical-principles-for-medical-research-involving-human-subjects/ [2020-11-10]

Holmberg, M., Hammarbäck, S. & Andersson, H. (2020). Registered nurses’ experiences of assessing patients with mental illness in emergency care: A qualitative descriptive study. Nordic Journal of Nursing Research, 40(3). https://doi.org/10.1177/2057158520941753

James, P. D., Cowman, S., (2007). Psychiatric nurses' knowledge, experience and attitudes towards clients with borderline personality disorder. Journal of Psychiatric

Figure

Tabell 1. urval
Tabell 2 Exempel på analysprocess
Tabell 3 Resultat  Subkategori  Kategori  • Planering • Erfarenhet • Kollegial gemenskap Trygghet

References

Related documents

Denna är av stor vikt då distriktssköterskorna ofta upplever att patienter ringer in för somatiska besvär, när inte tidspress föreligger kan frågor leda till att psykisk

Det har därför varit intressant att göra en studie kring hur vårdgivare själva, i det här fallet allmänläkare, uppfattar det egna arbetet kring omhändertagande av psykisk

De kan till exempel vara papperslösa, sakna ordnat boende, ha begått kriminella handlingar eller vara på- verkade av olika droger. Den nya studien kommer även omfatta insatser

Detta för att bättre kunna förstå hur fysioterapeuter kan arbeta för att vidmakthålla ett fysiskt aktivitetsbeteende hos personer med psykisk ohälsa. Det är ett viktigt

Vår förförståelse är att det finns för lite kunskap om psykisk ohälsa hos legitimerade sjuksköterskor inom hälso- och sjukvården och att detta kan påverka vården

Att det finns ett vetenskapligt stöd för psykologisk behandling för äldre med psykisk ohälsa, så som depression och ångest, visar bland annat Socialstyrel-

 Stadens förebyggande och uppsökande arbete behöver förbättras, framförallt när det gäller uppföljning och

Däremot visar granskningen bland annat att det inte finns någon övergripande uppföljning och analys av stadens förebyggande arbete riktat mot äldre med psykisk ohälsa.. Vi