A
v
H
A
N
D
L
I
N
G
A
R
HUSIDBY BRUK ISMALAND.
DE,SS BYGGNIADE'R OCH INVEiNTlAiRIE'R Å'R 1042. AV
CARL SAHLIN.
Av de masugns- och stångjärnsverk, som under tidernas lopp blivit anlagda inom Kronobergs län och grundats på järnmalm ur därvarande många sjöar, tor-de Huseby vara tor-det äldsta. Det är belä-get vid korspunkten mellan stora Skåne-vägen :samt den djupa och strida Heligeå
(längre ned kallad iVlörrnms:ån). Det lig-ger ock nära invid de malmrika sjöarna Asnen och Salen. Trakten är rik på skog. Såväl i fråga om råvarutillgång - malm och träkol - som i avseende å kommuni-kationer måste sålundtt bruket, efter äld-re tiders fordringar, haft ett särdeles gott läge. Då på denna ort en uråldrig, primi-tiv direkt-blåsning av smidesjärn bedri-vits, varom slttgghögar och ttndra lämnin-gar bära vittne, är det mer än möjligt att på eller i närheten av den plats, där Huseby bruk nu ligger, redan under me-deltiden en eller flera blästror varit för-lagda, från vilka den järnhantering då skulle härstamma, som under 1600-talet framträdde i bruksmässiga former och se-dermera fortlevat ända in i våra dagar. Den gamla uppgiften i en bergmästarre-lation att rörande brukets grundläggning
»vet man ingenting från början» skulle på sådant sätt vara förklarlig nog.
Med förbigående av brukets äldre, föga kända historitt förflytta vi oss till början av 1640-talet, då riksamiralen Carl Carls-son Gyllenhjelm1 var dess ägare_ Han kan betecknas som verkets återuppbyggare, varvid vi emellertid icke få förglömma att han i :bruksdirektären Johan Michelsson och den från Holland inkomne Kristof-fer Kloth ägde goda medhjälpare. Sanno-likt genom den sistnämndes bemedling ut-arrenderade Gyllenhjelm bruket och bruks-rörelsen till två andra holländare, Arnold de Rees2 och dennes fttder Jakob de Rees. Detta skedde den 15 november 1641. I ett
i Kammararkivet bevarat inventarium", upprättat den 24 januari .1642 i samband med arrendatorernas tillträde, har man
1 F. 1,574. D. 1650'. Som bekant son av Karl IX
och en prästdotter Karin Nilsdotter.
2 F. 1612 i Haarlem. D. 1668 i 'Ronneby. Köp-man först i Göteborg, sedan i Stockholm. 'Sist bosatt i Ronneby_ Adlad 166:5 ,under namnet Du Rees. Hans fader Jakob de Rees, f. lm5, d. 1648, var affärsman i Göteborg, dit han in-vandrade år 160.7.
3 Handling i Kammararkivet, Sandbergska samlingen, sign.: G. G., fol. 536-540..
2
en detaljerad förteckning över brukets då-varande utrustning i löst och fast och har därigenom en viss möjlighet att bilda sig en föreställning även om bruksdriften. En avskrift av nämnda dokument har för pub-' licering ställts till mitt förfogande av Smålandsforskaren P. G. Vejde, en vän-lighet för vilken jag härmed uttalar min tacksamhet på samma gäng jag påpekar önskvärdheten av att allt flera dylika de-taljerade förteckningar från 1600-talet mätte varda i tryck tHlgängliga. Vi veta så ohetydligt om de svellska In'nkens utse-pnde och utrustning nncler niimnda sekel, att varje upplysning därntil1l1an är av värde.
Den ifrägavarande handlingen lyder som följer:
»INVENTARIUM WrA I-L N :DFJ RI.JCK~
ADlVIJRA,UDNS HERR OARLL OARL,SSONS BRUK HUSABY I ISlVfÅT .. AND.
H ammeT8Jn'iediall. Sielffue dammen frij och ferdig, 1 IIemmersmiedie, 1 :Sy brccd-hetaak deropä, 1 IIärd med een korsten, 2 st. Eelliern il v tackiiirn, l stolpe aff
tackiärn, 1 lack tro stycke, il tackiärns 11Lillar i llälan, 1 par bläs se hiHlgar, l kop-pal'forma gamult och aldeles od'ugelig, l lwlstock, 2 st. luhlstoclmählar, 4 st. Rin-gar der:opå, () st. träkammar, l watten-Juhl halff nat, l Järn krock på häll ge-stången, 1 wåge stock till llällgerna, 2 st. krokar dertill, 2 Järn höglar opå häll-gOl', 2 st. Tröddor af trää, 2 Järn skenor d:eropå.
Denandr'e hiird:Jz. I IIäl med korsten, 1 Belliärn af tackiärn, 1 stackot lacktro stycke, l gaml sönderhuggen lulstock, 2 st. nåhlar rder uthi, 2 st. Ringar derpå.
Sielfftt,e Hamtmarn. 1 Hammar Åm, 1 Tackiärns stäedh, 1 städhstock, 2 st.
Rin-OARL SAHLIN
gal' pä samma stock, 1 hylls af smidt Järn, 2 st. Byssol' till hyllssen, 1 hammar-schafft, 2 st. Ringar på samma skaft, 1 ny hammer luhl, l Hammar lulstock, 11 st. Ringar deropå, 2 st. luhlstock nåhlar, 2 Dynstenar af tackiärn, 4 lyftarm er, 4 st. ringar deropå, l vVilldekedh, 5 st. tänger små och store, :2 st. lärnspät, 1 stor sleg-ga, l liten slegsleg-ga,-l Handhammar, 1 .Järn-schyffel, 1 sett lärll, 1 'Smelte krock, 2 'l'ång haakar, 1 Stockiärns raaka, 2 st. dörrar, 2 par diirre iärn, 2 par dörre hankar, l Haff (= hasp), 2 At. Meder.
J.Jöst Tyyh 1r;fhi Sm,icd,ian. 1 löst tack-iiirns Stäedh, l gamelt smidt haIIlIner sme(lzstädh, l sUlldrigt Tackiärns stäedh, 2 st. wäge skälar, 7 st. Wdckt at tWega medh, 1 wäga stängh, 1 wåga krook, 1 Slijpsteen, 1 lärn weef deruthi, 1 Kleu-smidz Stäedh, smidd wthav stålhl, 3 st. hällar till hammersmidz häl, G st. store Iärn ringar, 2 små lärn ringar.
Ro}'windh. 1 Eorwindh frij och ferdig
för 'uthan Lijnan, som fattes, och för uthan det somhehöffes till dhe för]
0-radh hllfnors afskerning, 3 st. Eorr naffe-rer der till, 1 gaml förnött Borwindz lijna.
11;Jct,s'Ltn,qcn. l Gamull JYIasslll1gen, l llY krantz offllanpå lYIasungen, 1 fyrkant
tack-järns häll offuanpå NIasUllgells -pijpall, B st. Balliern wthi Brystmuhren, l par doll-helde Bli'tssbalgar av suens (k) t leder, nytt, l gammelt lYIasungel1s lwl, 1 ny Iuhlestock, 4 st. Ringar derpå, 2 st. vVå-gest'Ockar, 2 st. luhlstocksnå:hlar) 1 par Trodder af trä, 2 st. lärnskallar dm'på, 12 st. gambia lodhkistor, 1 gammul Mor-tare, l gammul Ealgetetta, l Tack-iärns dom till stelle, l gammelt tack-iärns städh, 1 gammelt Råttstuuffue, 1 wind at winda vp stycken med, 1
HUSEiBY BRUK I SMÄJLAND 3
FIG. 1. LÅNGSIDEHÄLL T'ILL .TÄRNUGN, TACI{.L~RN, MED GYLLENHIELlIIS OCH HANS HURTRUR YAPEN. TROLIG,EN GJUTEN VID nUSEBY BRUK. - NORD. MUS. INI'. NR '~2i7i40. ---, H. 612 CM. BR. ,<;7 C1M.
NORD. MUS. F01'.
Stöpeka,hr till styckerna ii r gräfnet necl-der 'wthi lordan, 2 store block, gamble, medh 3 st. trijssar ,till Winden, 1 lijtet block med een trijssa, 2 gamble stöpe sleef, 5 st. lärnspät små och store till massmestarens ärbete, 1 krokat forme iärn, 1 lärn at stryka leer wthi formen, 3 st. små gamble krokeiärn medh trä-skafft, 1 slaggekrok med trä-skafft, 2 st. lärn till Bälge w:ågerna, 2 små krokar öffuer Bälgerna, 2 Iärn Boglar öffner Bällgerna, 10 st. gamble Schyfflar, 4 st. Tackiärns sleggor, 2 st. handha,mrar af tackiärn, 1 gamul lärnskopa, 1 gammelt lärn med
träskafft, 2 tackjärns lodformar, 1 ståhl-trijssan till dhe förlorade Styckehuf'Uen at afskära, 1 gammul afbrntin vVeef
tin
Skampeluns Suar(w)ningen, 3 ,Skott lder-ror, 2 st. Tackjärns formar.Kachel Vngs jiro1'Jnar) och deruthi eger H. Bä:ske widh Ålssehult halfparten: 1 forma av dhe 5 fåwiscka lungfrur, 1 for-ma aff ,Sueriges Vapn, 1 forfor-ma av Bröl-lopz afrijtning, 1 forma af Wattnbruns afr. (l marg.: H. N des Eenshijldt), 1 aff Skapeissen, 1 forma af Anunition4, 1
for-ma meden luta, 1 forfor-ma med Hagar, (l 4 Annuntiatio, Jungfru Marie 'bebådelse.
4
marg.: Noch 1 Plåt med Gallers vappen. Af föreschrefne 7 kackellungner äger Hns-tru Bäske halparten.)
Mootstuf. 1 Mootstuff till Stycke form-nillg, 1 taak af nefner och breedhen, 1 dörr opå den ena sidhan, 1 par dörreiärn der-till, l hasp derförre, 2 st. Märlor, 2 halfwe dörrar vpå den andre sidhan, 2 par dör-reiärn dertill, 2 'st. små hakar at haka igen, 2 par dörrelmkar, 2 trää skampclu-ner till stycken, 2 suantze skamplunar, 4 st. Iärn stiffter, 2 st. Stiffte krokar, 20 st. Skennar till forman, 82 st. Iii.rnband till Styckeformar, 2 formswantzer af Iärn, 2 små hugstampar till at afhugga stykehuf-fuuden, 1 Ny Iärn vVeeff till Skampehms swarningen, 2 små lödringar, 1 Ch'kell, 2 par Stycketappar af trää, 8 st. lärn pin-nar dertill.
Till Pannmnoot. 2 st. Iärn korss, 4 st. lärnringar.
KoMc Ladher. 1 ::'fy kohle Ladha, 1 ny breedhe taak der opå, 1 gammull kohla Iladha, 1 gammuJt lmmlm (!) taak derp[l. J'aelc'iärns Boclh. l lijten Boo(l mit föl' lmmmersmj,l ia11, 1 BottpIl del'ut'hi och vtlWll taak, L dön (lerförre, l par <löne iätn, 1 par dörre haakar, 1 Läss med 1 Nyckell.
Sågequcw'n. 1 gammull Sägeqnarn,
1/2
Taak derup[l, 1 ,Vatten 'luhl, 1 h1\11st'Ock, 1 Iul11stocknåhl, 4 st. Ringar derupå, 1 IVeef, 1 tagge ITrhl, 2 st. lärnhankar i Grindall, 1 lärn hHlla och i Grindan, 2 st. Ringar på Grindan, 2 st. krokar dertill, 1 skätt sågebladh, 1 gamull l~ijna, 1 ,Vattn Ränna till sielfue ISågen.il! iölq1tarn. 2 gamle vVa ttn I uhl odug-liga, :2 st. I uhIstockar, 1 st. Iuulstocknähl, 2 st. kugge luul, 2 par Quarnstenar, 2 Se-gell, 2 st. lj~mgiärn.
OART1SA:HLIN
8tåhlsmädens RctskalJ.
:i
st. tänger, 2 st. små iärn.IIcrml1wl·smedz Sttr4fuc.l Stnffue medh Iordtaak, 1 Golff deruthi, 1 Baclnmgh, 1 Spies med 1 skorsten, 2 Belliärn af sttmg-iärn, 1 Stolpa af Stängsttmg-iärn, 1 Spiell, 1 dörr, 1 par dörreiärn, 3 st. fänster, 1 Bolll, 1 Säte, 1 .Bredhe Benk, 2 st. Böss-bänker, 1 Br-edhekaIl1mer i St'llfun, 1 dör derförre, 1 par dörre iärn, 1 Bredhe kam-mer i farstuff, 1 dörr derförre, 1 par dör-rehirn, 1 par c1örre haakar, 1 Farstuff för sielfue stuffen, 1 dörr derförre, 1 par dör-re iärn, 1 par dördör-re hakar, l hasp derför-re, 2 st. }ledor.
JIammerwmedc17.s BodJL 1 Bod med lOl'(ltaak, 1 Gollff dernthi, 1 dörr derför-re, 1 par' dörreiärn, 1 par dörrehaaker.
HammcrsJnedens kcllarCf,. 1 kellare bred-he vVidh stnffuan, 1 d<örT derförre, 1 hasp clerförre, 2 st. merlor.
l1lensmedens Stujjne. 1 stuffue med Iorde taak, 1 Baakl111g, 1 ,spiess med 1 kOl"steen, 2 st. Bolljprn
nr
Stångiärn, 1 stångjärns stolpa, 2 st. Hinster, l dörr c1erförre, 1 par iärn, l par haalmr, 1 golff rlernt'hi.En 8tujf1lC strax del'icmte. 1 stuffue med Iordtack, 1 kellare derunder, 1 kel-lare lunka, 1 par Hirn på lunkan, 1 golff istuffuen, .2 st. fenster, 1 Spies med korsten, 2 st. Booliärn af Stångjärn, 1 stolpe af stångiärn, l dörr för stuffuan, 1 par dörreiärn, 1 par dörre haakar, En farstuff emellan bode stuff orne, 1 dörr derföre.
Een bo(lh till Bem:tte 'Tvenne St1tjjllC1'.
1 Bodh lemte Widstuffnen, 1 lordetak der opå, 1 dörr derförre, 1 par dörreiärn, 1 par dörre !hankar, 1 hasp dertill, 2 st. l\1erlor.
IIUSFJBY BHUK I S:\IÅLAND 5
F!G. 2. LÅNGSIDEHÄU. TILL JÄRNUGN, TACKJÄRN. GJUTEN VID ÅLSHULT UNDER lI(lOO-TALET. NORD. MUS. 1NV. NR 41.)149 A. 11.814,5 CM, BR. 7[2,5 CM.
NORD. MUSEET FOT.
,Jolwn J[oUare Stttfuan. 1 Stnffue med Iordetaak, l Backungh, l Spiess medh l kOI'steen, 1 Bolliern af StångHiI'll, l SpielI, 2 st, fänster, l dör derförre, l par dörr e-jilrn, 1 par dörrehaakar, l Bolliiirll af tackiärn, l Bohl, ,l Säte, 2 st. Bäncker, l E'arstuff, l dörr derföl'e.
GeTJnuncZ Kollares 8tuffiW.. l stuffne med et Iordtaak, 1 Backung, 1 Spiess medh 1 korsten, 2 st. Bolliern, 2 Spiel1, l
stolpa, l fänster, l dörr derförre, l par dörreiärn, l par dörre Ilaakar, l låss för dörren med nyckell, l farstuff, 1 dörr derförre, l par dörreiärn, l par dörre haakar.
En BClCk Boilh wed SCl1n1JUt 8tHffilCl. l dörr c1el'förre, l par dörre iärll,l par dörre haakar.
II ans KollaTc St1lffuan. 1 Stuffue medh Iordtaak, l GoIff deruthi, l Baakungh
6
med en Korsten, l Spiell, 2 st. Bolliärn af tackiärn, J fänster på taaket, l dörr derförre, l par dörreiärn, l par haakar dertill.
;f.hn (ytterligare tillkomma): HassIe
dammen färdigh med tilbehörlige stem-bo1l1, l stoor Bååt, 1 Craan med 2 st. .Tärn Ringar och dubbar, l Boodh widh GrÖwijkan.
.Tacob De Rees dyon Arnout De Rees Datum Hussaby den 2,4 Januarij 1642. Johan M:ichilsson. .T onas Ståle.
Christoffer Klott.»
Det återgivna dokumentet gel' vid ,han-den att Huseby bruk år 1642 bestod av mas1l,qn med styckebnlk och sJnågodsgjtl-teri samt stängjärns8Jnedja. Vi skola nu med ledning av den 'beskrivning, som sy-neinstrumentet lämnar, och andra kända förhållanden söka bilda oss en något när-mare föreställning om bruksanläggnin-gensbeskaffenhet och även söka utläsa ett och annat rörande 'själva driften.
I hammat'smedjan - ett trähus med brädtak - voro stångjärnshammaren och två härdar inrymda, därav den ena här-den tydligen befann sig i förfallet skick. Av beskrivningen framgår att det är frå-ga oms. k. tyskhärdar. De bestodo av två inom smedjan fritt stående stora mur-block, uppåt sammandragna till skorstens-pipor, som räckte genom och ganska högt över smedjetaket. Sannolikt voro de helt murade av gråsten. Arbetsrummet inom <len användbara härden hade öppning på två sidor med murverket d~iröver uppbu-ret av två grova båljärn eller bördjärn
(belljärn i texten) av tackjärn, i ihörnet
OART, SAHLIN
vilande på en kraftig stötta eller stolpe, likaledes av tackjärn. Sidorna och bott-nen i själva smältrummet 1'01'0 klädda av
tackjärnshällar och arbetsöppningen var nedtill belagd med en härdspång (lacrktro i texten) av gjutet järn, mot vilken spång smeden stödde spettet under brytningsar-betet. 'L'ill härden hörde ett par blåsbäl-jar, vilkas upp- och nedgående rörelse er-hölls från en vattenhjulsaxel genom å den-na anbragta kammar eller den-nabbar, som under gång nedtryckte två under bäl-jarne framstickande järnskodda bräd-stycken, de s. k. trådorna (tröddor i texten), därvid sammanpressande den i bäljarne inneslutna luftmassan, som så-lunda erhöll det för färskningsarbetet i härden behövliga trycket. Hammarn, vil-ken liksom bäljarne och de tillhörande vattenhjulen plägade sammanfattas under benämningen »gångande verkeb>, var tyd-ligen av den ålderdomliga konstruktion, som nu endast på tre ställen här i landet är att se." }1~rån senare tiders typer avviker den genom en otymplig hammarställning med grova bjälkar, som sträcka sig över smedjans hela bredd och uppbäras av väldiga i marken fästa stolpar. Hammarhuvudet var säkert vid denna tid förfärdigat av smides-järn. Då det hade att ombesörja både hopslagning av smältan och dess uträck-ning till stångjärn, måste detsamma hava varit tämligen tungt. Också utgjorde des-sa hamrar de tyngsta järnpjäser av smitt järn, som överhuvud under 1600-talet OCIl
långt senare förekommo - de grövsta skeppsankaren dock undantagna, ty de
1'01'0 ibland ännu tyngre. Tillverkningen " Nämligen vid :Hävla, ISkogaholmoch Hed-vigsfors.
av hammarhllYud yar en syål' konst, som erfordrade stor skicklighet och en hel del hävtyg och andra hjälpmedel, vilka inga-lunda funnos att tillgå vid de milldre jäl'llOruken och ej heller kunna spåras i IIuseoy-förteclmingen_ Varje hammare be-stod av ett flertal härdfärskade järnsmäl-tor, s·om genom svetsning bringades sam-man till en enda pjäs, vilken genom smid-ning gavs den önskade formen_ Det ti1l stångjärnshammaren vid Huseby hörande städet säges uttryckligen vara av tackjärn. På annat ställe i för-teckningen upptages dock ett gammalt smitt hammarsmedsstäd, visande att här som annorstädes smidesjärnsstäd tidi-gare varit brukliga. Hammarskaftet-säkerligen liksom långt senare en björk-stam - val' genom hylsten lagrat i ham-marställningen medelst två bössor a v järn. Vattenhjulets axellager voro av sten. Axeln själv - hjulstocken - var som vanligt lång och grov och gjord av trä, i detta fall bandad med 11 kilade ringar av smidesjärn. I stockens ändar voro in-fällda och fastkilade två hjulnålar eller axeltappar av tackjärn. - Förtecknin-gens knapphändighet ifråga om hammar-smedjan tillåter icke ett ingående i detalj på arbetets bedrivande. Då emellertid brukets huvuduppgift var kanontillverk-ning, är det troligt att stångjärnssmidet blott drevs kortare perioder, då tillgång på lämpligt tackjärn var för handen. Så-dant tackjärn gav hyttan icke i regel, ty det egentligen önskvärda och för stycke-gjutningen passande järnet borde ihava en helt annan sättningsgrad (inrebeskaffen-het, även synlig i brottutseendet ) än det för stångjärnssmide lämpliga.
Mera utförlig är förteckningen, då den
7
FIG. 3. LÅNGSIDEHÄLL TILL JÄR:'!UGN, TACKJÄRN.
~f.ÄRKT: GV(STAl!') AD(OLF) S(VECIAE) R(EX) 1J63!8., SMÅLÄNDSK TILLVERKNING. NORD. J'.IUSEET. IN v_ NR 81615'1. H. 9·(} c;vr. BR.'1<215 MM. NORD. MUS. FOT.
handlar om masugnen och allt vad till gjutningen hörde. Själva hyttan beskri-ves såsom »gammull». Också finner man av annan källa att densamma några år senare - år 1653 - måste ombyggas. Den uppfördes då helt av sten.G Den
gam-la hyttan var tydligen en regelrätt byggd mulltimmersmasugn, dock med rymligare underställe än vanligt, såsom var nödvän-digt där styckegjutning ägde rum och för-ty mycket smält tackjärn miIste kunna hållas iime, till dess gjutningen skulle ut-föras. I alla fall kunde här icke framstäl-las annat än relativt lätta pjäser. Till de större kanonerna erfordrades att två o Hemberg, El. HuselJy historia. ,Särtl'yck Ul' Smålands-Posten, Växjö 192,9.
8
parallellt arbetande masugnar stodo till buds, ur vilka samtidigt tackjärnet ut-tappades i den djupt nedgrävda kanon-formen.7 Huse'byhyttan blåstes förstås med endast en forma, till vilken blästern kom från de på något avstånd placerade två läderbäljarna. Dessa voro enligt för-teckningen dubbla, d. v. s. de blåste i både upp- och nedgående, varigenom en jämn luftström erhölls. De på listan upptagna »vågestockar» med tillhörande krokar, byglar m. m.samt »ett par trodder (trå-dor) med järnskallar på» hörde till blås-verket. Så kan ock sägas om formorna och bäljtättan. Hyttan Ilade endast ett bröst, vars sluttande tak av gråsten uppbars av tre bördjärn. Kring uppsättningsmålet (masugnens övra öppning) låg en fyrkan-tig tackjärnshäll. Redet, d. v. s. malm och kol torde hava burits från kolhus och malmbacke upp på masugnskransen med tvåmans-bårar. Möjligt är dock att bock-banan dit upp var byggd så långsluttande, att skottkärror kunde användas för trans-porten. Pörteckningen ger ingen ledning för denna frågas avgörande, enär de be-fintliga tre skottkärrorna ju kunna hava haft annan användning. Mycket vanligt var emellertid att redet bars upp. - Den malm, som användes var säkerligen då som nu upphämtad ur de båda närliggan-de isjöarne Salen och Åsnen. Av vanliga hyttredskap funnos i ~ådstugan 5 järn-spett, 10 skyfflar, 3 krokjärn med trä-skaft, 1 slaggkrok med skaft, 4 släggor och 2 handhamrar, de sistnämnda sex verktygen ovanligt nog gjutna avtackjärn.
7 Sådana tvillingmasugnar funnos under 1600-talet vid ]'inspång, Nävekvarn, Stafsjö, Åker och Lundholm, varemot en hel rad styckebruk, utrustade med borrvilld men endast en pipa, voro till finnandes i olika landskap_
C."ARL SA:IILIN 8tyckcfjjutniu[Jcli erfordrade helt natur-ligt särskild utrustning. Viktigast här-vidlag var nog stöpekaret eller den stora och omsorgsfullt gjorda gjutform, i vil-ken de större pjäserna formades och gö-tos. Karet säges riktigt nog vara »grM-vet neder uti jorden». Det måste nämligen stå så idjupt, att det .smälta tackjlirnet ur masugnsstället kunde i en ränna ledas in i formens öHa del. }1"1ör att få järnet
blåsfritt (fritt från gallror) och av lika sättningsgrad (hagelsatt, d. v. s. grått med insprängda vita korn) i pjäsens alla delar, måste vertikal uppställning av for-men användas och därjämte densamma upptill förlängas med ett s. k. sjunkhuvud. Druvan var vänd neriU och trumfen upp-åt. Att verkligen så tidigt som år 1642 sjunkhuvud anväudes, bevisas av förteck-ningens uppgift attblaud verktygen fauns »en 'ståltrissa till de förlorade styckehu-vuden att afskära». Man hal' att tänka sig en enkel verktygsmaskin med en fräs-liknande kutter eller kallsåg som skäran-de verktyg. P'ör övrigt skedskäran-de även sjunk-huvudenas avlägsnande för hand med huggstampar, varav två stycken funnos. Man observerar ytterligare bland hand-redskapen ett järn för gjutformens ler-bestrykning invändigt, varigenom detta förfaringssätt bevisas .redan då 'hava va-rit i användning. Ett viktigt hjälpmedel i rådstugan var den därstädes placerade kranen, vilken benämnes »en vind att vin-da upp styckena med». Att handskas med de tunga kanonerna var icke lätt och utan mekaniska lyftinrä ttningar så 'gott som omöjligt. Man tager nog icke miste, om man tän1mr sig den angivna vinden eller kranen såsom en på järntappar i båda än-darne rörlig, vertikalt uppställd stock,
HUSIDBY BRUK I Sl\fÄI,AND 9
FIG. 4_ STÅNGJÄRNSHAMMARE VID HÄVLA BRUK, ÖSTERGÖTLAND. HAM:rIARSTÄLLNINGEN AV lYIYCKE'r ÅLDRIG KONSTRUKTION. HAMMARHUVUDET AV SlYHDESJÄRN, nLINERKAT VID AVESTA. DEN ÄLDSTA
I SVERIGE BEVARADE RÄCKHAMMAREN. 'r. ALTHIN FOT. 192i8. UR TEKNISKA MUSEETS ARKIV.
SOlll yar försedd llled en horisontal, med snedsträva stödd arm, i vars yttre sväng-bara ända en stark järnkrok var anbragt, vari block eller talja upphängdes. En an-dra kran av samma konstruktion »med två järnringar och dubbar» fanns på an-nat ställe placerad. Hjälpmedel av detta slag äro mycket gamla. Vår förteckning upptager till yttermera visso två stora block med en trissa, vilka säkerligen alla haft användning som kranredskap.
Vad som vidare Ihörde till kanontill-verkningen hava vi att söka i l1wt8t~tgan
och bOlTvindm~, för övrigt två numera
alldeles utdöda språkliga beteckningar.
JUotstugan (mot = gjutform eller modell)
var här en särskild byggnad med enligt beskrivningen tak av näver och bräder samt med en heldörr på ena långsidan och två halvdö,rrar på den andra, dörrarne upphängda på gångjärn och stängbara med haspar. Allt vad järnbeslag hette plägade noga förtecknas vid husesynsför-rättningar under 1600-talet. Ej ens så-dana i våra ögon obetydliga ting som has-par, 'märlor, dubbar och dyl. undgingo att särskilt uppskrivas.
I motstugall skedde formning av de mindre kanonerna ävensom tillverkning av kärnorna, de s. k. stiften. De iförteck·
10
ningen upptagna järnvevarne till »skam-peluns-svarfllingen» torde just avse inrätt-ningar begagnade vid förfärdigande av olika slag av kärnor. Solid-gjutningen med efterföljande fulh;tändig utborrning av loppet, som senare kom att bliva ett kva-litets'kännetecken för svenska kanoner, hade ännu icke kommit i bruk. Man göt över kärna med så trångt lopp att till-räcklig borrnings-mån lämnades. För formningen erfordrades en hel del verk-tyg och materialier - järnband, skenor, krokar etc. - men i detta stycke är nog att llänvisa till förteckningen själv.
BorJ'tYindcn var en för varje styckebruk karakteristisk tornliknande byggnad, va-ri kanonloppets utborrning utfördes. Som regel skedde det med vattenkraft, men ibland finner man borrvindarne så högt belägna, att annan drivkraft (Ihästvind el-ler tramphjul ?) måste hava varit brukad. Om borrvinden vid Huseby får man ty-värr endast veta att den vid syneförrätt-ningen befanns »fri och färdig» utom be-träffande linan, som fattades. Från andra bruk är känt att borrningen, som skedde vertikalt men nerifrån och uppåt riktad stålad borr, försiggick på det sättet, att sedan sjunk'huvudet avskurits, kanonen hissades upp med lina på en gejdad släde av trä, varvid trumfen hängdes nedåt. Borren drevs runt med växel direkt från vattenhjulsaxeln. Borren ilade fast läge i vertikal riktning och »matningen» sked-de genom kanonens småningom skeensked-de sänkande med linan. }\fan utförde på det-ta sätt ett märkvärdigt exakt arbete. Hu-sebyvinden var fÖl'sedd med tre borr-nava-re, säkerligen av olika grovlek.
Hela styckeindustrien synes i arrenda-torernas händer hava betydligt
uppdd-vits. Därom vittna de nybyggnader, som senare utfördes, varibland även förekom-mer en andra bOrI'vind. Enligt en berg-mästarerelation av är 1655 funnos näm-ligen då »tvänne sköna borevilldar i sam-ma ström». De drevos ,sålunda vid denna tid med vattenkraft.
I nära samband med tillverkningen av »skytt» stod lodstöpningen. Ur inventari-et inhämtas att utrustning för dylik gjut-ning även fans vid IIuseby. Däri upptagas nämligen 12 gamla lodkistor och 2 lod-formar av tackjärn. De förra voro troli-gen av trä förfärdigade gjutflaskor, i vil-ka kulor av vanligt grågods götos, under det att tackjärnsformarne måste föra tan-ken pä kokillhärdat gjutgods.
Här som annorstädes vid denna tid skedde all gjutning direkt från masugnen. För kanoner, som vor o underkastade stränga prov, var tackjärnetsbeskaffen-het av största vikt. Då nu emellertid en masugn icke alltid går som :han bör och giver det tackjärn man önskar, hade man här utvägen att låta det för styckegjut-ningen icke lämpliga järnet rinna ut i galtsängen för att, såsom redan påpekats, förbrukas i stångjärnssmedjan. Eller ock stack man emellan med gjutning av min-dre fordrande föremål. Huseby synes av gammalt hava sysslat jämväl med tillverk-ning av vad vi skulle kalla handelsgjut-gods och det är bekant att de Rees d. 2 april 1643 åt sig utverkat privilegium ex-clusium för hela Småland. att utan an-dras intrång bedriva järngjuterirörelse.8
Vid Huseby hade man enligt inventa-riets vittnesbördredall före 1644 i gång gjutning av med bilder utsirade hällar till
HUS~Br BRUK I SMÄ.T,AND 11
FIG. ,5. SVENSKT STYCKEBRUK FRÅN 1640-TALET. ALLAR'!' VAN EVERDINGEN FEC. TRIPPENHUIS, AMSTERDAM. - TILL VÄNSTER ÖVRA DELEN AV MASUGNSBYGGNADEN, TILL HÖGER OM DENNA El'T BORRVINDSTORN. UPPLAG AV KANONER. FRAMFÖR
HYT-TAN ETT KOLUPPLAG UNDER TILLFÄLLIG BETÄCKNING.
järnugnar. När dylik tillverkning här bör-jade är icke bekant, liksom ej heller, när den småländska gjutningen av sådana ugnsplattor överhuvud först igångsattes.9 }i-'örteckningen - som, liksom ända in i
• Den äldsta dateraue svenska ugnsplatta, som jag känner till, bär årtalet 1638 och har Gustaf H .Adolfs namnchiffer och valspråk (lGIV[stavus] .AlD [olphus] S [uecorum] R[ex]. Cum Deo et Victricibus .Armis) . Den lär vara gjuten vid Alshult. Två ex. äro att se i Malmö museum. Se även fig. 3.
våra dagar i södra Sverige varit fallet, kallar järnugnarna kakelugnar - uppta· ger följande nio modeller till dylika, be· nämnda efter de bilder, som å modellerna voro utskurna: De fåvitslccL jttn,gfrtl1-nCL, B1'öllopet (i Kana), Vnttttbrunnen (vid Sikar), SlccLpelsen, Anmtnticdio (d. v. s . Marie bebådelse), HagaT) LutCL1v) Galler's vapen (troligen ätten Galles adl. vapen-sköld), SveTiges vapen.
12
Carl C :son Gyllenhjelm ensam, nämligen vattubrulLnsmodellen och det Gallerska vapnet. De övriga ägde han tillsammans med »hnstru Bäske»lO på Alshult. De hade i dem hälften var. Härav kan man sluta a tt lm vudsakligen samma ugnsmodeller användes vid gjutningarna både i Huseby och Alshult, något som kan vara av in-tresse att känna, då försök göras att hän-föra ännu bevarade ugnshällar till de bruk, varifrån de stamma. Frågan härom är emellertid en ganska svår uppgift att lösa. Endast i ett mindre antal fall hava ugnsplatt'orlla brukets eller bruksägarens namn (eller dennes adliga vapen) ingjut-ua, vartill kommer att samma bibliska motiv tyclU1S vara anviinda för bilderna vid flera olika småländska bruk. Ibland hände det att modellerna helt enkelt ko-, pierades av konkul'rerandebrnk. jUan
hittade då p:1 att inlämna beskrivning till bergstinget och sig till skydd begära häll-bildernas registrering. Så befinnas Als-hults »kakelugns»-modeller vara beskriv-na i Bel'gstingsrättens för Skåne och Kro-nobergs län protokoll för år 175211 , där i § 13 inhämtas att Bröllops- eller'
Vattu-brttnnS1tgnen hade på sidostycket bröl-lopsscenen överst och i ett nedra fält »Tron, Hoppet och Kärleken uti trenne frnentimmersbilder» samt på förstycket »en vattubrulln med Christus och (den kananeiska) qvinnall», att Adft'1nS ugn hade på sidostycket »Adams och Evas ätande av den förbjudna frukten» samt på förs tycket »Evas skapande medan Adam sof under et träd», att Maj'ie ttgn
10 Enligt P. G. Vejdes förmodan Hkulle detta
OAR}, SAHLlN
pi't sidostycket visade )j,Jungfrun lUariam vid et bord Jäsande, då ängelen med en olifveqyist i handen henne bebodar», och på förstycket bl. a. »Frälsaren med verI-den i verI-den högra och i den vänstra ,handen en fana, trampandes på en drake», att I S 111Wel,S ttgn på sido'stycket 1'öreställde
»IsmaelJiggande på marken under et träd samt IIagar gråtande med en ängel, som henne tröstar och visar tiI vattnbrunnen», att Sveriges vapens ttgn på sidostycket ha-de bl. a. Sveriges vapen uti ett upphöjdt hjärta med krona över samt under hjärtat tyå korslagda nycklar, värjor, musköter m. fl. luigiska emblem, på förstycket ett lejon hållande ett svärd m. m. samt överst ett änglahuvud. Vid denna tid (år 17G~)
hade man dessutom vid Alshult en vapen-ngn med Karlshaml1s stadsvapen - ett lejon hållande ett ankare - på både sido-och förstycket. Det bör tilläggas att mo-dellerna vor o skurna i trä, såsom man finner av åtskilliga i museerna förvarade dylika slliderier.12 I bly gjutna detaljer till modeller förekomma även.
Av modeller till hushållsgods m. m. upptager vår förteckning märkvärdigt nog icke många. A v I'llbriken »Till panne-moot» kan man emellertid sInta att gry-tor och pannor götos. Senare under 1600-talet vet man att stora mängder trefotar ävenledes här tillverkades. De voro av-sedda att i den öppna hällbrasan uppbära fotlösa kok- och stekkärl av koppar, brons eller tackjärn. Man göt även vid Huseby klensmedsstäd, spishällar m. m. Huruvida dylikt gjutgods försågs med bruksstämpel känner jag icke. Kanonerna torde
dåre-namn troligen syfta på en fru de Besche. 12 Nord. museet äger ett antal sådana model. 11 För mig påpekat av herr P. G. Vejde, vars ler från Os bruk och Malmö museum bevarar
HUSBBY BRUK I SlVIÄlll\ND 13
FIG. {j. SVENSKT STYCKEBRUK FRÅN lH40-TALET. ALLART VAN EVERDINGEN F'EC. TRIPPENRUIS, AJ\ISTERDAM . . - I J\II'I"fEN EN TVILLINGMASUGN OCH ETT BORRVINDS-TORN. DE 'f RYKER UR ",IAS1H1NENS DÅDA PIPOR. ARBETARNA BÄRA UPP KOL PÅ BÅRAR OCH FORSLA UPP MALM MED SKOTTKÄRROR TfLL MASUGNSKRANSEN. TILL VÄNSTE,R I FÖRGRUNDEN EN STDR »KOLBÄDDA», 'ULL RönER LTonA FYRA GROVA KANONER.
mot på tapparl1e burit det ingjutna mär-ket HB.1
3
Av förteckningens övriga innehåll fin-ner man att till bruket hörde två kolhus, en tackjärnsbod, en sågkvarn samt en mjölkvarn med tyä par stenar. Man ser vidare att hammarsmeden hade egen bostad med tillhörande ,bod och källare,
13 Kanongjutllingen synes hava upphört på 1750-talet men gjutningen av handelsgods ned-lades först år 188G. T'ackjärnsblåsningen fort-sättes ännu och masugnen var senast i drift
är 1930.
samt att klensmeden och förmodligen gjutmästaren hade var sin 'stuga, dock sammanbyggda och med gemensam för-stuga och bod. Alla bostadshus vor o torvtäckta. Hammarsmeden var tydligen den förnämste arbetaren. Hans stuga var också försedd med trägolv och tre fönster. De övriga fingo nöja sig med jordgolv och tvä fönster. Man hade öppna spisar och kåpan uppb1ll'en av lJördjärn av stångjärn med spiselstötta av samma material. Tre kolare följde med i arrendet och de
be-14
bodde var sin stuga med ett eller två föns-ter i vardera_ Hans Kolares hus hade trä-golv, men fönstret satt i taket och huset var sålunda en ryggåsstuga_ De övriga kolare-bostäderna hade jordgolv. Man ob-serverar att endast ett av alla de uppräk-nade husen var försett med lås och nyckel. Alla de övriga, även bostäderna, hade i dessa visst inte oskuldsfulla tider intet annat sätt att utestänga inkräktare än medelst haspar och märlor eller »små ha-kar att haka igen».
Betecknande nog var det ensamt järn-boden, som hade möjligheten att kunna ordentligen låsas. Detta torde samman-hänga med det genom århundraden gras-serande och nästan outrotliga järntjuve-riet. Tackjärn kunde man ju icke på smygvägar avyttra, men desto lättare skedde det med stångjärnet. Korta stän-ger - s. k. stumpjärn - voro lätta att i skymningen undansticka i skogen eller i hjulbäckens vatten. Nattetid avhämtades det utlagda rovet av tjuvköpare, varav det fanns gott om i alla bygder, där stång-järn tillverkades. I vissa trakter, där smi-desslöjd för avsalu bedrevs, spelade t j uv-järnet en sorgligt stor roll. Det ditfördes ofta långväga ifri'm genom mellanhänder. Vid Bergslagstingen yoro ock järnstölds-målens avdömande det som upptog mesta tiden. Man förstår då, att när nytt lås för ungefär hundrafemtio år sedan skulle anskaffas till järnbodporten vid Laxå
CART, SAHUN
bruk, hos brukets skicklige klensmed be-ställdes ett innanpåliggande, grovt och starkt fällbomslås med fyra kraftiga kol-var och en nyckel med många villor i axet -- för övrigt en vacker smidesprodukt, 80m ännu är att på stället beskåda.
Huru ett par andra svenska styckebruk med tillhörande borrvindar tedde sig ut-vändigt vid den tid, då Husebyförtecknin-gen uppgjordes, kan inhämtas av tvenne målningar, utförda av holländaren Allart van Everdingen och nu ihängande i Hol-ländska vetenskapsakademiens lokaler i Trippenhuis i Amsterdam.H Den ena
bil-den visar ett verk med troligen en enda masugn, den andra ett med två. De båda tavlorna giva en god föreställning om huru enkelt ett svenskt styckebruk den tiden i själva verket var. Den närmare granskning vi ägnat husesynshandlingen från Huseby jävar icke det intryck dessa bildframställningar giva. Och dock utför-des i utför-dessa små verk, som för oss te sig så utomordentJjgt enkla och obetydliga, en invecklad och stor kunnighet fordrande metaJlnrgisk och mekaniska tillverknings-process, som gav produkter, vilka skaffade sig ett för kvalitet berömt namn på den europeiska marknaden.
14 Av 0_ Granberg identifierade såsom till sitt motiv svenska. Se hans arbete Allart van Eve.r-dingen och 11ans »norska» landskap. iStockh. 1902. Bilderna tryckta i E. W. Dahlgren, Louis de Geer 1587-1652. Senare delen. Upps. 1923.
SVENSKA SKOLSEDER.*
AV
P~J]{ NILSSON STJgRNQUIS'r. Ett organiserat skolväsende är en
re-lativt ung företeelse inom det svenska kulturarbetet. Visserligen funnos under medeltiden åtskilliga läroanstalter, men dessa, som i regel voro helt och hållet beroende av kyrkan, försvunno med re-formationens införande. Under Vasati-den lågo lärdomsskolorna ner~, och dy-lika upprättades först under 1600-talets förra hälft i stiftsstäderna.1 Under dessa förhållanden är det ovisst, i vad mån de hade traditioner frän medeltiden att byg-ga piL Det iiI' emellertid nästan uteslu-tande vid dessa, några. mera anmärk-niugsviirda skolseder blivit utvecklade. Att så har varit fallet ganska tidigt,
"Närmal'e anledningen till föreliggande upp-sats är en :redogö-relse för ,samma ämne, som jag för ett par tår \Sedan Iskrev i en :skoltid-ning. Det levande materialet hal' blivit insam-lat genom en (rundfrågning till olika läro'Verk och genom andra förfrågningar. Jag får här-med till herrar rektorer och andra, som väl-villigt lämnat mig uprply,sningar, framföra mitt vördsamma tack.
i Ue äldsta gymnasierna i Sverige äro med
utsatt begynnelseårtal: Västerås 1623, Sträng-näs 1626, Linköping 1627, Stockholm 1640, Sk·ara 1641, Växjö '1643 och Härnösand 1648. De flesta av dessa innefattade redan från början även trivialskola, motsvarande våra dagars realskola.
framgår därav, att man har exempel på att folkliga bruk utvecklats ur skolfes-ter. Så är t. ex. alldeles Säkert förhål-landet med stjärngossegången här i Nor-den. Den utgjorde urslprungligen en del av sockengången, och skolungdomen hade ensamrätt till densamma. Länge torde det dock ej ha dröjt, förrän även andra började ta efter om än i andra former. 2 Möjligen har Lucia-seden uppkommit på ett liknande sätt.3 Båda dessa bruk ha emellertid inte införts i skolorna genom ungdomen själv och falla därför utom ramen för vår framställning.
Det är nämligen i huvudsak två fak torer, som äro bestämmande för sImIli-v-ets gestaltning: en yttre, d. v. s. under-visningssystemet och skolans 'ledrring, samt en inre, ungdomen själv. De från de förra härstammande sedvänjorna äro i allmänhet avsiktligt ska,pade av peda-gogiskaeller andra skäl, och erbjuda där-för på sätt och vis mindre av intresse i detta sammanhang. De bruk, som
upp-2 Se Troels-Lund, Dagligt liv i Norden, Kö-penhamn 190:3, VII s. -67 ff. samt Martin Nils-son, Arets folkliga fester, Stockholm 1915" s. 248 ff.
16
kommit bland eleverna eller övertagits av dem, är däremot aven helt annan ka-raktär. Ofta, ha ,de sina rötter i urgam-mal folktro. Detta sammanhänger där-med, att lärdomsskolorna i äldre tid he-söktes nästan uteslutande av folkets barn, om man med folket menar bönderna och de oftast fattiga ooh från allmogen här-stammande prästerna.4 I den följande
framställningen kommer endast att ta-gas hänsyn till dessa sistnämnda skolse-der.
Litteraturen på detta område är emel-lertid synnerligen knapp. Från hela lGOO-talet och första hälften av 1700-ta-let ha vi inga andra ulpplysningar än de få, som kunna uppletas i skrifter
röran-de andra ämnen. En utförlig beskriv-ning möter först hos Samuel Ödmann, Om disciplinen och levnadssättet vid Växjö skola och gymnasium intill 1780-talet. G
Detta lilla verk är med rätta berömt för sin innehällsrikeclom och vidsynthet. Nå-gra efterföljare fick det likTäl inte förr-än efter mitten av förra århundradet. Det var cUt i sista stund, som något av de gamla skolsederna bevarades åt ef-tervärlden; dessa gingo nämligen ,under de närmast föregående decennierna allt raskare sin ;undergång till mötes.
Det finnes emellertid även levande ma-terial, nämligen de skolseder, som ännu i dag bestå vid våra läroverk. Av den äldre, rikt utvecklade traditionen är väl inte mycket i behåll, men dessutom ha åtskilliga nyare bruk tillkommit, vilka stundom vunnit sädan hänl, att det är
4 Se härom A, Romdahl, 'Svensk kulturtra-dition, Stockholm 119m, .s. 22.
, Samuel ödmann, Hågkomster från hembyg-den och skolan, 1Stockholm 1888.
PER NILSSON S'TJERNQUIST
nästan omöjligt att skilja dem från de
~ndre. Det är numera framför allt de
mellansvenska skolOl'l1a, och bland dem särskilt de i de små stiftsstäderna Skara och Strängnäs belägna, som I]}a att upp-giva något rikare traditionsbestånd. Ett sådant saknas nästan alldeles i ,skåne och N orrland. I den följ ande framställningen återfinnas uppgifter från de allra fles-ta läroverk, där mera anmärkningsvär-da s,eder existera. Tyv;ärr saknas några.6 - Traditionerna undergå i våra dagar en snabb omvandlingsprocess; år från år glömmes något hort oeh annat kommer
till, kanske oavsiktligt. lVlycket är dömt att försvinna, särskilt på de Rtiillen, där samskola införes, och mycket har redan försvunnit. Därför torde det vara av in-tresse, att de skols,eder, som ännu leva kvar eller som funnits i mannaminne, hli föremål för insaimling och uppteckning.
SKOLUNiGUOlVLBJiNS ORGANISATION.
I gångna tider var skolan 'på ett helt unnat sätt än nu skarpt avgränsad frän övriga livsområden. Lärjungen hade inte elldaRt att bli uppfostrad och 'lUldervi-sad, han var också tvungen att Jämna sin medverkan till de i skolan förekom-mande, nödvändiga sysslorna. Sopning, eldning, tillsyn över kamratersuppföran-de, i äldre tid även risbindning utfördes av 'skol1pojkar. För varje syssla förord-nades en eller flera funktionärer med sär-skild titel, och ämbetena ombyttes i tur och ordning. En utmärkt skildring av o Särskilt 'bö'r anmärkas, att alla förfråg-ningar om skol'8o[ler vid mroverlwt i Västerås liimnat negativt resultat. Detta ,är så mycket egendomligare, som det hill' lir fl'Etgan om Sveriges äldsta gymnasium, viU::et dessutom från gammalt har en rik traditon '3 tt bygga på.
SVENSKA SKODSIDDEIR
detta invecklade sJ'stem vid Växjö skola och gJ'mnasium i mitten på 1700-talet åter-finnes hos Ödmann.7 Vid samma läroverk ägde en sådan ordning fortfarande be-stånd under .1830-talet, ja ända in på nästa årtiondeS, på andra ställen tycks den ha tagit slut tidigare. Man gick emellertid ännu längre. Det hände, att skolpojkarblevo sända ,i ganska viktiga skolans ärenden. I Lunds latinskolas rä-kenskaper från 1700-talet uppgivas 20 öre utbetalade »till enscholgåsse, som gick först till Söfde och tingade stenar och sedan kjörde ett lass därifrån, hvar-till Svän Vaktkarl länte ,sine hästar och vagn.»9
Utåt kom denna avskildhet bl. a. till sJ'nes beträiffande fOI1um ,för lärjunges förseelser. I de tflesta fall utövades na-turligtvis den disciplinära myndigheten av rektor själv. I fråga om svårare 'fall hänsköts emellertid, saken ännu under börj,an av 1600-talet till domkapitlet.lo Dock synes den ordning, som stadgas i 1724 års skollag, ha varit använd långt dessförinnan. Enligt denna har rektor domsrätt, om »någon af Stadens Inne-vånare eller främmande hafver att be-svära sig iöfver någon Gymnasist, eller Scholaepilt, för gjoIld ,skuld, små querel-ler och slagsmål, snatteri af fruckt i trädgårdar, eller annat dylikt, som med Disciplina Scholastica kan bestämas.» För grövre förseelser leller brott i
egent-7 S. ödmann, anf. arb. s. 32 ff.
g H. Lönegren, Vexiö skola och gymnasium för 5.0 ål' sedan, Göteborg 1882, s. 19.
9 O. K. S. 'Sprinchol'll, Bidrag till ,Lunds
all-männa läroverks historia efter Skånes förening med ,sverige, Årsredogö,relse 1897, Lund 1896, s. 15.
10 Arosiana, 'Sel'. ur, Stockholm 1917, s. 59. 2
17
lig mening ställes lärjunge däremot till rätta inför världslig domstol, men rektor eller hans, ombud har rätt och !plikt att närvara och föra talan i målet,u Men även om lärjungen själv blivit utsatt för övervåld, var det inte föräldrarna utan skolans rektor, Isom skaffade honom upp-rätte1se.Jag kan i detta sammanhang icke låta bli att medtaga ett märkligt rättsfall d'rånPi"beå ,rådstugurätt:
Stadstjänaren Johan Mårtens:son var en dag ute i stadens' ärenden. Därvid gick han förbi en djäken-gosse. Denne, som satt på en sten, satte då :för honqm ,sin fot, nappade uti hans ikläder och talte med detsamma till collegascholae Herr 1\1o.ses' gosse, som gick där fram, och sade: »Fransos, kom hit!» Detta tog stadstjä-naren till sig och slog i dryckesmål djä-ken-gossen några slängar med en käpp. Den slagnes fader, bergmwstare Isak Truck, anmälde detta för rektor Johan Fortillius, vilken år 1659 stämde stads-tjänaren för rätta och yrkade ansvar på honom, för det han utan orsak slagit gos-sen. 'Tre andra djäkne-pojkar intygade för rätten sanningen härav, och stadstjäna-ren fick böta 6 ,mark s. m.12
Att någon tillhörde det lilla samhälle för 'sig, som skolan således utgjorde, har sannolikt från gamla tider utmärkts ge-nom dräkten. Ett ålderdomligt 'plagg är säkert »djäknekapporna», ett slags grå runda kappor, som allmänt förekommit vid våra gymnasier och vid flera av dem
11 ~aldemar Ekedahl, Bidrag till den svenska skoldisciplinens historia, Kristianstad 1901, '8. 33. "' E,fter Johan Nordlander, Norrländskt skol-liv. Lärare och lärjunga'l' vid Piteå kungl. tri-vialskola under liiOO-talets senare hälft, Stock-holm 1914, s. 159.
18
levat kvar ända till mitten av förra ~lr
hundradet. Av ungt datum och srulno-likt hppkomna efter tyska förebilder äro däremot de mer eller mindre militäriska uniformer, som för ett Ipar årtionden se· dan voro mycket vanliga vid .flera mel-lansvenska gymnasier. De omnämnas in-genstädes i den äldre litteraturen och sak-nades ännu på 1870-talet åtminstone i Västerås. 13 FÖl' närvarande återfinnas
sådana bl. a. vid läroverken i Borås, Karl-stad,. Örebro, Strängnäs och Västerås, men ganska sällan och då endast vid hög-tidliga tillfällen.14 - Det i våra dagar
vanliga kännetecknet på. en skolgosse är emellertid klassrnössan.
, Särskilda sådana förekomma nästan för varje skola och inom denna för varje klass. De äro därför av skiftande utse-ende;- somliga mössor äro försedda med kokard, andra med påstickade' mönster eller märken i metall, andra åter, och detta torde sen'ast ha 'kommit i hruk, med ringar;knllen kan vara av olika
färgo~h ,material.
'Ehuru .de: svenska sko~mössorna antag-ligen' rönt påverkan av de tyska, omta-las .sådana härifrån ganska tidigt. I mit-ten av: förra århundradet förbjödos
gym-nasifltern~
t
Strängnäs att bäradjäkne-kappor och de särskilda mössor, som då funnosY Skolpojkarna i Västerås hade pli 1860-talet blå, kokardprydda
sidenmös-13 Arosiana, Ser. l, Stockholm 1910, s. 13. 14 l Strängnäs finnas ungefär ett _tiotal
uni-formbärare, men intresset för saken lär vara i stigande, måhända på grund av de oi'saker, jag hört omtänksamma mödrar framhäva, nämligen ~mi:Cormens:slit,styrka och billighet.
15 Raguel Eissen, iSkolminnen från Strängnäs elementarläroverk på 1850-talet, Stockholm 1897, s.18.
PER NILSSON STJERNQUIST
s6r.t6 Vid Lunds katedralskola anlades
emellertid klassmössior ,först 1872.17
Att skolungdomen själv uppfattade sin särställning är naturligt, så mycket mer som den ide flesta fall hade sina hem långt borta; den försökte även 'bevara den. Det ansågs förnedrande att umgås med gesäller och lärpojkar och längre fram, då folkskolor började upprättas" med dessas alumner. Mellan de två läg-ren fanns alltid fiendskaJp, som ofta ut-bröt i stora slagsmål. Dessa ha så små-ningom förisvunnit med nyare tiders tän-kesätt; dfm siSitaordnade gatubataljen i Lund mellan folkskolpojkar. och kate-dralskolans lägre klas.ser gick av stapeln för ett tiotal år sedan. öknamn de två sidorna emellan finnas väl ännu kvar i de flesta städerY
De förhållanden, som häl' ovan påpe-kats, äro kanske en bidragande orsak till de egi:mdomliga organisationsformer, vil-ka utbildats bland de högre skolornas elever, och utgöra i varje fall förutsätt-ningar för des,sas uppkomst.
Föl' knappt ett sekel tillbaka var näm-ligen ungdomen vid de allra flesta gym-nasier i Sverige sammansluten till fast organiserade 'förbund. På denna tid ut-gjorde gymnasium en ,särskild
läroan-16 Arosiana l s. 15.
17 Minnen från svenska läroverk l, Lund 19~6, S.58.
18 ISåväl dessa som de namn, de olika klas-serna ha på varandra, äro ofta ganska egendom-liga. l VästeråS" läroverk var åtminstone förr de olika klassernas vedernamn räknade ned-ifrån dandare, lökar, kritbitar, sillstrypa're, her-rar, märrar 'och hingstar. Motsvarande namn i Lunds katedralskola äro grisar, anko'r, trillingar, fjärilar, femöringar. Grisar kallas hela läro-verksungdomen av folkskolans lärjungar, som däremot få hålla till godo med namnet brackor. Sistnämnda o'rd förekommer på många håll. En del andra excempel framkomma i det följande.
SVENSKASKOLISEDEIR
stalt, noga skild från den lägre trivial· skolan. Att trots detta bägge voro inrym-da i gemensam byggnad, då de, som of-tast var fallet, förekommo i samma stad, gjorde intet till saken. InOjm trivialsko-lorna existerade endast sällan några för-eningar, som motsvarade gymnasiiförbun-den, och i så fall voro de rena efterbild-ningar. Vi skola återkomma till detta längre fram.
Var och en, som satt på gymnasium, måste emellertid tillhöra. det där befint-liga förbundet. Det värsta, som kunde hända någon, var, om han på grund av olydnad eller utppstudsighet uteslöts ur förbundet och därmed från all gemenskap med kamraterna. I spetsen för det hela stod notarius gytmnasii, vilken post in-nehades aven elev ur högsta klassen, van-ligen primus. Han hade till lUpP gift att representera kåren för yttervärlden och särskilt gentemot rektor samt att föra or-det vid de regelbunor-detåterkommande sammanträdena. Vid dessa hade i regel alla ringar utom den lägsta säte och stämma. Överläggningarna rörde sig om kårens allmänna angelägenheter och om bestraffning av brott mot gymnasii lagar. Dessa, som i några fall voro nedskrivna, i andra endast vilade på praxis, bestäm-de bestäm-de olika ringarnas 'skyldigheter och befogenheter. De, som tillbragte första året på gymnasium, voro starkt under-ordnade de andra och bildade därigenom en särskild avdelning för sig. De skulle genomgå ett provår och därunder upp-fostras till värdiga medlemmar av förbundet. Gentemot Ide äldre hade de obetingad lydnadsp1ikt och vöro tvungna att utföra vilka befallningar som helst. Men därjämte hade de vissa i lagen
före-19
skrivna skyldigheter, av vilka de vanE-gaste vor o : väckning och borstning (vil-ka emellertid bortföllo i början av 1800-talet), att gå med kallelse till samling och även i andra ärenden, samt att hälsa på sina herrar. Ofta voro ock.så de när" mast högre . ringarna underkastade mer eller mindre betydande inskränkningar. Det är ganska egendomligt, att ·en så' dan ordning som denna. kunde upprätt-hållas, och att ingen, även om han fick aldrig så ,mycket .stryk av de äldre, med ett ord förrådde gymnasii hemligheter. Enligt samtida vittnesbörd föll det icke någon: in, att det kunde vara annorlun-da. Förklaringen mfrste ligga i den re-dan omtalade, .särskilda ställning,sko!' ungdomen på den tiden intog. De, som voro förtryckta, och illa behandlade, lev-de väl på hoppet, att lev-deras tur att spela herrar en gång kom.
En mycket bättre uppfattning om sa.-ken, än denna allmänna kara:ktäristik för-mår skänka, torde emellertid erhållas ge· nom deras skildringar, som sjiälva varit med J ag har här liksom på flera andra ställen föredragit att brbehålla de äldre författarnas ordalag. Från Västerås
om-kring år 1820 berättas sålunda :19 . »Gymnasisterna kallades i dagligt tal djäknar,20 och primus i qvarta kallades notarius gymnasii, var såsom sådan hela kårens förman, \försedd med ·stor makt och myndighet. Djäknarna {ielades i
19 Carl Steffenburg, Minnen från skolan och
gymnasium, Falun 187·6, s. ·50<-'52.
20 Definitionen av ordet djäkne erbjuder någon svårighet, emedan det tydligen haft skiftande betydelse vid olika läroverk. I motsats till här-ovan var det i Växjö skolgossarna, som huvud-sakligen buro detta namn. Vanligen torde emel-lertid urdet djäkne ha använts såväl om gym-nasiets som om trivialskolans lärjungar.
20
tvänne skilda avdelningar, superiorer och inferiorer, vilka senare utgjordes av pri-maner,som kallades pliggar, och sekun-daner, vilka buro namn av skomrar (sko-makare) - båda uråldriga och därige-nom hävdvunna benämningar. Skommar-cetus kallades det sammanträde, vilket sekundanerna höllo i koret, och varunder pliggarna hade sin anvisade rplats längst ned vid dörren. Det var dessIa senares uppförande, .som vanlig:en utgjorde det viktiga ämnet för rådplägningen. Stor-cetus kallades åter det ,sammanträde, som alla; superiorerna höllo, antingen för samma ändamål, [eller ock för att råd-pläga om kårens allmänna angelägenhe-ter. - - - Subordinationen, Isom be-stod i de tre högre kla;ssernas herravälde över primanerna, hade i förra tider varit ganska hårdhänt. - - - I allmänhet voro skomrarna, vilka läste i samma rum med pliggarna, jlust de, som pinade dessa med pojkaktig kitslighet. - - - Som prov på hur hårdhänt ordningen under-stundom upprätthölls, kan jag anföra, att det tid efter annan hände, att en [grovt sedeslös ,slyngel blev av stor-cetus förvi-sad från gymnasium och vågade sedan al-drig titta dit in. Orsaken till den för· visades uteblivande kom helt vi,sst till lärarnas kunskap, (med de läto därvid bero.»
En intressant och utförlig redogörelse från 1830-talets Strängnäs finnes även be-varad:21
»Gymnasiikursen var på den tiden ställd på icke mindre 'än fem år. Den lägsta avdelningen, bestående av dem, som tillbragte det första året .på
gymna-21 August So'hlman, Svenskt gymnasiilif, Stock-holm 1855" s. 14--17.
PER NILSSON ,sTJE-RNQUIST
sium, kallades »boskap» och var fullkom-ligt rättslös. De måste utan knot eller mis,snöje uträtta varje befallning, 'som gavs dem av någon ur en högre avdel-ning, och utan motsträvighet, eller dröjs-mål fullgöra vad helst han behagade åläg-ga dem. Största delen av gymnasiiåret åtgick därför till spring och förrättande av verkUga slavsys:slor. De, som 'voro kitsliga bland de :äldre, roade sig att hit-ta på de löjligaste, kinkigaste och mest brydsamma ärenden och göromål, som förelades den stackars »boskapen». -
-Ingen inferior vågade med betäckt hu-vud gå förbi eller tala med någon 'ur en högre avdelning. Mötte han däremot en lärare, så gav han vanligen icke den ringa-ste akt därpå. Vid en motsatt bed'allning aven lärare och en Isuperior, drog man alls icke i bevänkande att lyda den se-nare.
Särskilda paragrafer i de nys'snämnda stadgarna förbjödo de bMa lägsta av-delningarna: att vara borta från lärotim-marna på gymnasium; att visa sig på' ga-torna utan djäknekruppa ; att röka tobaJk; spela kort, gå på källare, driva gyckel med lektorerna m. m., såvida icke någon, för ett särskilt tillfälle, aven superior erhåller tillåt'else därtill.
Varje afton utsattes en bestämd tid (vanligen kl. 7), efter vilken ingen lIr de båda lä,g,sta a;vdelningarna fick vi,stas utom sitt kvarter. Genom litet emellanåt anställda husvisitationer tillsågo surpe-riorerna, att stadgarna efterlevdes. Då ett fö,rbud kan göra mycket, som eljest är utan betydenhet, till något viktigt och efterlängtat,så gav detta anledning till tusen djärva äventyr och putslustigheter. Man lä t t. ex. ljus:et brinna och nyckeln
::;VENSIL\ SKO;uSEDIDR
sitta kvar i dörren till rummet, :under det man själv, utkmdd till kvinna eller gubbe, vandrade omkring ute i staden, eller gick man, iför a.tt ·bliva obemärkt, de äventyrligaste vägar, genom tomter och trädgårdar, över höga murar och plank o. s. v.
För vart och ett av de fem gymnas'ii-åren erhöll man förök&de fri- och rät-tigheter.Andra året var man befriad från slavtjänsten, men för övrigt under-krustad nyssnämnda inskränkningar; t .. 'ed-je året bortföllo des,sa, och Ipå. det fjärde blev man fullkomligt »friherre» och makt-ägande. Endast den högsta avdelningen kunde meddela de lägre dispens från stad-garna; endast 'denna utgjorde egentligen domarkåren över de förseelser,som däre-mot begingos. Dess medlemmar buro sin djäknekappa löst hängande på den ena aX1eln såsom ett ,tecken till ,deras ,snara avgång till akademien.
Lagskipningen inom denna lilla aristo-kratiska republik skedde på ett slags her-redagar, slom höllos fyra gån@er'i veckan och buro det betydelsefulla namnet tra-gedier.
Vid dem tillgick på följande sätt: Då aftonbönen hållits, varvid hela gymnasii-ungdomen var församlad ti ,stora audito-riet, trädde den hög,sta avdelningen upp på bänkarna framför de övriga. Den in· om nämnda avdelning, som för veckan var custos, d. v. s. »daggförande», till-frågade nu en avdelning i Isänder, om de hade något att anmärka mot de dem un-derordnade. Nu tillkännagavs, om någon befunnits vara ute ·efter den bestämda tiden, om någon visat ohövlighet mot en äldre, om någon försummat att fuHgö-ra, vad 'som anbefallts honom.
21
Rättegångs'sättet var mycket ,summa-riskt, ty icke ett enda ord fick yttras tiH försvar: anklagelsen var nog för att fälla, och domen bestod alltid i det enstaviga, skarpt uttalade ordet: fram! Den ankla-gade vandrade då alltid utan motstånd fram och satte sig ;på en bänk, som kal-lades »brädet». Sedan alla anklagelser blivit ahsolverade,straffades delinkven-terna medelst vissa sJ.ag med daggen över rygg och.axlar. Allt detta tillgick så gra-vitetiskt och ihögtidl~gt, utan hetta och iver å den ena sidan och utan klagan å den andra, att scenen blev imponerande på de yngre och all tanke Ipå motstånd och uppstudsighet försvann, även om de kände sig lida orättvist.»
-Som redan i Idet föregående nämnts, fÖllekommo inom trivialskolorna endast svaga antydningar till sammans1utning-ar, motsvarande de ovan .skildrade. I all-mänhet togo sig de högre klasserna ett visst herravälde över de lägre,22 men någ-ra fasta former fick detta aldrig, och det torde i själva verket ,endast varit frågan om den på styrkan grundade makt, som äldre pojkar alltid äga gentemot yngre.
I de rå fall, man hör talas om verkliga för-bund, kan man vara ,säker på att inflytan-de från gymnasium gjort sig gällaninflytan-de, vil-ket ju också är helt naturligt, då båda sko-lorna ofta voro inrymda i gemensam bygg-nad. I högsta klassen av Karlstad skola exist,erade sålunda strax före mitten av 1800-talet ett förbund, allmänt kallat av nedre klasserna »de sturske», vilket hade gymnasiiförbundet till förebild. Liksom i detta senare intogos de nyuppflyttade
lär-" Se beträffande Skara Johannes Sundblad, Gammaldags seder och bruk, 'Stockholm 1917, s. 34-35.
22
jlIl1garna under vidlyftiga ceremonier. 23
Barn i den ålder, vari trivialskolornws, lär: jungar vanligtvis befunno sig,· äga också inte den sammanhållnhl,g, som erfordras till bildandet av fasta förbund:
Trots, de ofta mindre lämpliga formerna fyllde emellertid gymnasiiförbunden verk-ligt betydelsefulla uppgifter, vilket redan "de, som ,själva voro med, hade klar blick för. Sålunda skriver biskop C. L Heurlin, vars . skoltid i Växjö inföll omkririg år 1800: »,Tag vill ej förlsvara den gamla pen-nalismen;
nwn:
nog hade den något gott med sig. Övergängen ifrån den stränga skoltukten till den nog utsträckta gymna-:siifi'iheten ;Va,r för hastig och missbruka-des av flera, ~att den urartade till självs-våld. Pennalismen bidrog ock attuppräU-hålla disciplinen. Den omsorgen hade de äldre till huvudsaldig del haft. Numera blev det lärarens ensak. Sedan varje klass fått sitt särskilda läsrum, kan disciplinen lättare upprätthållas, Odl pennalismen idess gamla form har numera ingen till-lämplighet. En anmärkning gjorde jag som lärare, och flera torde hava gjort det-·samma, nämligen att de till gymna,sium uppflyttade ofta äro litet mer självsvåldi-ga och svårare att hålla ordning på än de ·äldre. Det kan förklaras av den större
fri-het de anse s,ig äga. Min sal. farbror yttrade ofta: translatåret är ett slyngelår -translaterna måste mest efterhålla:s. Det var lättare, när de äldre gyinna,sisterna hade detta bestyr.»24
23 N. P. ödman, Ur flydda tiders skollif, Stock" holm 1909, s. 99.
N Gotthard Virdestam, Gamla skolminnen från
Växjö, Hylten-Oavalliusföreningens årsbok 1925, s. 184. Även nu för tiden anses ofta förstaTing-arna, pojkar i 14---16 års åldern, utgöra det vär-sta oroselementet inom skolan.
PER N'ILSSON ,sTJERNQUIST
Här vidröres ett förhållande, som är mycket viktigt förförståelslen av 'dessa pojkorganisationers betydelse. Det är llämligen ett faktum, att disciplin och ordnirig förr var synnerligen Idålig såväl i trivialskolan som på gymnrusium. Hu-vudorsaken låg i den tiden!s und:ervi,s-ning1ssystem och den brist på lärarkrafter, som ofta var ganska kännbar. Det kunde inträffa i slutet på 1830-talet, att en lära-re hade att på en gång undervisa icke min-dre än åttio pojkar, fördelade i två års-!nmsler. 25 Hurudan ordningen blev under sådana förhållanden är ej svårt att förstå.
r
den lägre skolan gick det väl ändå nå-gorlunda an, men vid flera gymnasier sy-nes disciplinen Jha varit verkligt beklag-lig, särskilt sedan 1807 års skollag avskaf-fat kroppsaga för gymnasister. Så i Väs-terås, där lärorummet för vissa lärare liknade »en håHstuga på en dålig gästgi-varegård, full av okynnigaskjutspoj-kar.»26 Under sådana förhållanden fyllde gymnasiiförbunden en stor uppgift genom att lära, sina medlemmar tukt och ord-ning. Nykomlingarna fingo genomgå en hård behandring, men det var säkerligen nyttigt för dem. Hur ,strängt !förbundet upprätthöll ordningen, visas av ovan om-talade fall, då sedeslösa slynglar av det relegeradels från gymnalsium, utan att lä-rarna lade 's'ig i det.En skildrare av det äldre skollivet i Västerås fäster uppmärksamheten på en annan betydelsefull punkt. Han skriver: »Jag vet ej men jag tror, att pennalis-men bidrog att bilda karwktären ej
min-25 Sundblad, anf. arb. s. 72.
20 Peter Bagge, 8ko1- och gymnasieliv vid Sveriges äldsta gymnasium för ungefär hundra år sedan, Läsning för 'Svenska folket 1916, s. 173.
'SVENSKA SKOIJSEDIDR
dregenom den stränghet, den utövade mot de ur skolan nyss utsläppta yngling-arna; än ock genom det allvar, varmed ej endast pliggarna, men även de yngre och omogna bland skommarna blevo ·av de äldre 'behandlade.»27
Emellertid är det utan vidare klart, att gymnalsiiförbundens verksamhet på mån-ga håll gick till överdrift och uppväck-te de styrandes misshag. Otvivelaktigt förekommo från äldre tid svåra miss-bruk, särskilt vid behandling, av dem, som nyss uppflyttats på gymnasium. Men ovanorna voro !fast rotade, och ett kung-ligt brev av år 1691, som Ipå det stränga-ste förbjöd all pennalism, har vad skolor-na beträffar haft ingen :eller ringa ver-kan. Förgäves idordes under den följande tiden flera försök att med Istöd av detta avskaffa den gamla ordningen. Man har i behåll en skrivelse från biskopen i Växjö, daterad 1721, vari föresH~s att »then distinction Man förmärckt the äl-dre Gymna'sisterne willja giöra emellan sig och the nyligen på Gymnasium trans-fererade, nembl:n att the senare icke få nnder Lectionerne lägga ifrån sig hattar-ne på bäncken, måste stå med bart huf-vud på kyrckiogården när the sambias att gå i kyrkan, få eij heller lof att som the andre ,sätt ja sig i kyrckan så länge the äro framme i Ohoret, skall aldeles af-skaffas och hos ungdomen intet tålais, emädan den är en species pennalismi som af Kongl. Maj:t såsträngel :n förbudin är.»28 Förbudet tyckes dock ha gagnat till föga; ,ett halvS1ekel senare stod
ose-21 krosiana, Ser. II, Stockholm 1913, s. 45. " Ludvig IJarssoll, Växjö gamla lärdomskvar-ter; . Hylten-Cavalliusföreningens årsbok 1922i, s.48.
23
den i fullt flor, och en ny biskop måste då åter avlysa densamma.29 Längre fram är det på Isamma sätt. Ar ,1838 förbjöds vid Skara lläroverk de äldres herravälde över de yngre30 med det resultat, att det här är förvånansvärt väl bibehållet ännu
i våra dagar.
Det verkliga dråpslaget för den gamla gymnrusiiordningen ko:m.först med ett kungligt cirkulär av år 1849, som stadga-de, att gymnasium och trivial:skola skul-le förenas till ett sammanhängande laro, v'erk. Härigenom rycktes gymnasium ut ur sin förra ilsolering' ; det kom därefter endast att bilda de högsta: klasserna i den nya skolan, och samtidigt upptogs kam-pen mot den gamla ordningen med för-nyad styrka. Över laggingo också gym-nasiiförbunden under i 'början av 1850· talet. De försök, som i sa,mmanhang här-med gjordes, att återuppliva dem bland skolans, högsta klrus,ser,· så t. ,ex. i Karl-stad/l ,synas snart ha gått i kvav.
Alldeles utrotad blev gymnasistorgani-sationen ändå inte Ännu den dag, som
i dag är, kan man finna lspår av densam-ma, och på ett 'ställe, i Skara, är den, såsom redan nämnts, mycket väl bibehål-len. Där uppdelas lärjungar inofficiellt i tre grupper: gymnasister i de tre hög-sta ringarna, knapar i första ringen32, samt. penor. Gymnrusisterna äro samman-slutna i ett verkligt förbund, vilket le-des och representerals aven » talm an». De ha vissa företrädesrättigheter
fram-för skolan,söv'rigalärjungar~ Dessa få
29 S. ödmann, anf. arb. s. 41. 30 Sundblad, anf. ar]). s.
27.
-31 N. P. ödman, anf:arb. s. 100.
32 N amllet knapar bars längre tillbaka av Järc jungarna i trivialslkola.nil4ögsta klass, ISund,blad.,
