Examensarbete i socialt arbete Malmö högskola
51-60 p Hälsa och samhälle
Hälsa och samhälle
”CHILDREN MUST BE GIVEN
THEIR SAY, BUT THEY DO
NOT ALWAYS HAVE TO BE
GIVEN THEIR WAY”
(Penelope Leach i: Shier 2001)
EN KVALITATIV STUDIE AV UNGDOMARS
UPPLEVELSER AV DELAKTIGHET
”CHILDREN MUST BE GIVEN
THEIR SAY, BUT THEY DO
NOT ALWAYS HAVE TO BE
GIVEN THEIR WAY”
(Penelope Leach i: Shier 2001)
EN KVALITATIV STUDIE AV UNGDOMARS
UPPLEVELSER AV DELAKTIGHET
CAROLINE CARLSSON
Carlsson, C. ”Children have to be given their say, but they do not always have to be given their way” En kvalitativ studie av ungdomars upplevelser av delaktighet.
Examensarbete i socialt arbete 10 poäng. Malmö högskola: Hälsa och Samhälle,
enheten för socialt arbete, 2006.
Carlsson, C. ”Children have to be given their say, but they do not always have to be given their way” A qualitative studie of youths experiences of participation.
Denna uppsats syftar till att med hjälp av fyra intervjuer med ungdomar som har varit placerade i Hassela Skånes heldagsverksamhet i Lund samt en genomgång av vad tidigare forskning säger om barn och ungas delaktighet i beslut som rör dem själva undersöka hur graden av delaktighet kan påverka upplevelsen av vård. Genom att fråga ungdomarna om hur de upplevt tiden före, under och efter placeringen heldagsverksamheten, deras upplevelser av delaktighet och sedan knyta detta till tidigare forskning har det framgått att känslan av delaktighet är en viktig del för att skapa meningsfullhet, förståelse och skapa en ökad självkänsla i vården. Ett problem som kommit fram under arbetet med uppsatsen är att vuxna ibland tenderar att glömma att även barn och unga har ett behov av vara delaktiga i den egna situationen. I såväl tidigare forskning som i intervjuerna med
ungdomarna har vikten av detta understrukits. I intervjuerna har det framgått att en av de viktigaste faktorerna under ungdomarnas placering i
heldagsverksamheten har varit de relationer funnits mellan ungdomar och personal. Utifrån detta är en av slutsatserna som dragits är att med hjälp av relationer skapas förtroende, genom förtroendet kan delaktighet skapas, genom delaktighet skapas motivation.
Nyckelord: Delaktighet, Heldagsverksamhet, Medbestämmande, Ungdomar,
FÖRORD
Arbetet med uppsatsen har varit en både längre och roligare process än vad jag från början tänkte mig. Under arbetets gång har jag haft stor hjälp från flera olika håll.
Jag vill börja med att tacka de ungdomar som ställde upp och blev intervjuade. Utan er hade uppsatsen inte blivit vad den blev! Jag vill även tacka Hassela Skåne för hjälp med utskick av informationsbrev och att ni funnits till hjälp när jag behövt svar på mina frågor.
Ett tack för bra handledning i form av konstruktiv kritik, uppmuntrande kommentarer och snabba mailsvar riktas till min handledare Björn Johnsson. Jag vill tacka Lundagänget som agerat både bollplank och expertpanel under skrivandets gång och min familj och mina vänner för att ni funnits och finns till i största allmänhet! Sist men inte minst tack till Lars som stått ut med mina utbrott framför datorn och tålmodigt lyssnat på min klagosång!
Göteborg, Maj 2006 Caroline Carlsson
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
FÖRORD ... 3
INLEDNING ... 5
Problemformulering ... 5
Syfte och frågeställningar ... 6
Disposition ... 6
Hassela Skånes heldagsverksamhet... 7
Nyckelbegrepp ... 8
METOD ... 9
Metoddiskussion... 9
Urval ...10
Validitet, reliabilitet och representativitet ...10
Bearbetning och analys av materialet...11
För- och nackdelar med metoden...11
Avgränsning ...12
Forskningsetiska överväganden ...13
TIDIGARE FORSKNING ... 14
TEORI ... 16
Makt i socialt arbete ...16
Barn & ungdomars delaktighet och medbestämmande ...20
REDOVISNING AV RESULTAT OCH ANALYS ... 21
Initiering av placering...22
Frivillighet...24
Delaktighet ...26
Relationer i förändring...28
Personlig utveckling ...29
Avslut, eftervård och livet idag… ...31
SAMMANFATTNING OCH AVSLUTANDE DISKUSSION ... 33
Sammanfattning ...33 Avslutande diskussion ...35 REFERENSER... 38 BILAGOR ... 40 Bilaga 1: Intervjuguide ...40 Bilaga 2: Informationsbrev ...42
INLEDNING
I socialstyrelsens jämförelsetal för år 2004 framgår att det i Sverige under detta år skett drygt 28 000 placeringar av barn och unga i vad man kallar ”individuellt behovsprövade öppna insatser”. Med detta avses enligt socialstyrelsen att den unge antingen har fått en insats i form av t.ex. en kontaktperson eller att den unge deltar i någon form av ”strukturerade öppenvårdsprogram”. Ett exempel på ett sådant strukturerat öppenvårdsprogram är Hassela Skånes heldagsverksamhet. Hösten 2005 gjorde jag min studiepraktik på Hassela Skånes heldagsverksamhet i Lund. Målgruppen består av ungdomar mellan 12-16 år med någon form av social och/eller emotionell problematik. Under de månader praktikperioden varade fick jag en inblick i verksamheten och det förändringsarbete som bedrivs av såväl personal som ungdomarna själva. Den uppfattning jag fick av ungdomarna var att en majoritet av dem trivdes i verksamheten och var nöjda med sin placering. Utifrån detta har i efterhand frågan om det verkligen var så bra som det verkade väckts hos mig. Om så är fallet, vad kan det bero på? Om så inte är fallet, vad beror detta på? Ytterligare en fråga som intresserat mig är i vilken utsträckning den unge ges möjlighet att påverka den egna situationen i samband med
placeringen.
Hur tar man då reda på i vilken utsträckning ungdomarna trivs och i vilken mån man på olika nivåer tagit den unges åsikter i beaktning i besluten som rör dem själva? Vem är det som bedömer om man lyckats med detta? Är det ungdomen själv? Vårdnadshavarna? Den placerande socialsekreteraren? Personalen i
heldagsverksamheten? Att utvärdera socialt arbete med individer är svårt. Vem är rätt person att bedöma vad som kan anses vara en lyckad behandling, placering eller vårdform? Finns det egentligen någon som kan göra denna bedömning? När det gäller den unges inflytande över den egna placeringen kan man ställa sig frågan i vilken utsträckning han eller hon ska ges inflytande. Handlar det om att den unge placeras på grund av kriminellt beteende så kan det ur en synvinkel tyckas ”onödigt” att ge honom eller henne valmöjligheter, det är väl ändå ett straff som ska ges?! Ur en annan synvinkel kan man ställa sig frågan huruvida det är fruktbart att ge vård/straff/utbildning till en individ som inte är motiverad, kan det kanske bli bättre resultat om hon eller han ges möjlighet att vara delaktig?
Problemformulering
När det gäller delaktigheten i beslut gällande enskilda individer ska barn och unga utifrån ålder och mognad ges möjlighet till medbestämmande i beslut som rör dem själva. Trots att detta uttrycks i såväl svensk lag som internationella konventioner har jag en uppfattning om att det inte efterlevs i den utsträckning som är målet. Kanske arbetar den placerande socialsekreteraren under tidspress då snabba beslut måste tas, kanske är den unge ”allmänt motsträvig” och genom detta missar chansen att få sin röst hörd. Kanske menar samhället att den unge har försuttit sin chans att få sin röst hörd genom att han eller hon begått kriminella handlingar. I den bästa av världar skulle inget utav dessa ”argument” leda till att den unges möjligheter att få sin röst hörd inskränks, tyvärr tror jag inte att verkligheten lever upp till detta. Utöver ovanstående anser jag det finns ytterligare ett enligt mig tungt argument för att lyssna på den unge; delaktighet skapar motivation!
Ytterligare en viktig del i arbetet med att skapa delaktighet i det sociala arbetet är att utvärdera och följa upp de individer som varit del av en insats. Genom detta menar jag att det skapas möjligheter till att förbättra och utveckla de verksamheter som individen varit en del av. En förutsättning för att dessa utvärderingar och uppföljningar ska vara giltiga är dock att man samlar upplevelser och åsikter från så många inblandade som möjligt. En rangordning av åsikterna om verksamheten är inte möjlig då de utgår från olika perspektiv och samtliga är en del av helheten. Dock borde ett relativt stort fokus ligga på den placerades upplevelser av
behandlingen. När det gäller barn och ungdomar borde detta vara särskilt viktigt då utvärdering och uppföljning ofta genomförs av vuxna personer och då med ”vuxnas glasögon”. Missar man den unges åsikter och upplevelser blir
undersökningen ofullständig.
Syfte och frågeställningar
Syftet med denna uppsats har varit att undersöka om graden av delaktighet påverkar hur ungdomar i samhällets vård upplever sin placering i allmänhet och fyra ungdomar som varit placerade i Hassela Skånes heldagsverksamhet i synnerhet. För att uppnå detta syfte har fyra retrospektiva intervjuer med ungdomar som varit placerade i Hassela Skånes heldagsverksamhet har utförts. Utöver detta har tidigare forskning som berör barn och ungas delaktighet i beslut som rör dem själva studerats.
För att tydliggöra och underlätta arbetet med att få svar på uppsatsens syfte har jag valt att skapa ett antal delfrågeställningar;
1. Vad säger tidigare forskning om vikten av att låta barn och ungdomar vara delaktiga i beslut som rör dem själva? Hur påverkar delaktighet vården? 2. Vad anser de intervjuade ungdomarna om anledningen och beslutet till
placeringen, den vård som erbjöds och hur har detta påverkat individens liv idag?
3. Upplever den intervjuade ungdomen att hon eller han hade möjlighet att vara delaktig i besluten som rörde placeringen i Hassela Skånes
heldagsverksamhet? Fanns det utrymme att påverka?
4. Upplever individen att hon eller han hade en annan syn på placeringen i Hassela Skånes heldagsverksamhet under behandlingstiden mot vad hon eller han har idag?
Disposition
Uppsatsen inleds med den bakgrund och problemformulering som ligger till grund för studien, därpå följer syfte och frågeställningar. Efter detta presenteras
kortfattat Hassela Skånes heldagsverksamhet i Lund och studiens nyckelbegrepp definieras. Kapitel två visar vilken metod som använts i arbetet med uppsatsen samt studiens avgränsningar och forskningsetiska överväganden. Kapitel tre ger en översikt av tidigare forskning på området och följs av kapitel fyra där
uppsatsens teoretiska utgångspunkter presenteras. I det femte kapitlet presenteras uppsatsens resultat utifrån sex olika teman, vart och ett av dessa följs av en analys som gjorts utifrån de teorier och den tidigare forskning som tagits upp. Kapitel sex består av en sammanfattning och en avslutande diskussion. Efter detta följer referenser samt bilagor.
Hassela Skånes heldagsverksamhet
Det finns idag en uppsjö preventiva behandlingar, vårdformer och utbildningar som riktas till ungdomar med olika slag av avvikande beteende inom det sociala arbetet. Hur arbetet bedrivs beror på vilken nivå preventionsarbetet sker. Man brukar tala om tre huvudsakliga nivåer;
1) Primärprevention som riktas till samtliga individer i en grupp.
2) Sekundärprevention som riktas till individer i riskzonen för att utveckla antisocialt beteende.
3) Tertiärprevention som riktas till dem som konstaterats ha ett antisocialt beteende.
Ytterligare en faktor som påverkar hur arbetet bedrivs gentemot ungdomen beror på vilken teoretisk utgångspunkt verksamheten har. I teorierna beskrivs varför problem uppstår, man diskuterar även risk- och skyddsfaktorer som påverkar problembeteendet. (Sundell & Forster 2005)
Hassela Skånes heldagsverksamhet i Lund innefattar såväl skola som öppenvård. Skolan drivs som ett samarbete mellan Hassela Skåne och Lunds skolors
resurscentrum. Tullgatan är öppenvårdsdelen och är en verksamhet som kan sägas falla in under gruppen tertiärprevention. Den utgångspunkt man har i
heldagsverksamheten byggs till stor del på ”hasselapedagogiken”. Med detta menar man att arbetet bedrivs med en demokratisk människosyn och att man strävar efter att ”vara nära den som behöver närhet”. En annan viktig del i arbetet och hasselapedagogiken är ”ledarutbildningen”. Målet med denna är att ge ungdomen redskap för att ta ledningen över det egna livet. Ledarutbildningen finns såväl schemalagt i skolarbetet som i det vardagliga arbetet med ungdomarna. Arbetet i heldagsverksamheten genomsyras av ett lösningsfokuserat arbetssätt. Heldagsverksamheten riktar sig till barn och ungdomar mellan 12-16 år som konstaterats ha någon form av emotionella och/eller sociala problem. Initiativet till placeringen kommer antingen från socialtjänsten eller den unges hemskolas rektor. Under placeringen bor den unge i de allra flesta fall kvar hemma hos sina föräldrar. Målsättningen med placeringen är att eleven ska få en väl fungerande skolgång och att eleven ska kunna återvända till hemskolan. I de fall det är aktuellt är ytterligare ett mål att minska risken för en eventuell framtida institutionsplacering. Föräldrarna är en viktig del i den helhetssyn som
genomsyrar verksamheten och personalen strävar efter att ha en tät kontakt med dem. Personalen kan alltså sägas ha en vägledande roll för både ungdom och förälder. Förutom att de ska gå i skolan upprättar ungdomarna tillsammans med personal och föräldrar ett individuellt program med minst tre aktiviteter per vecka inbokade med Tullgatan. Det handlar både om gruppaktiviteter och individuella tider. Gruppaktiviteterna består av en blandning av allvar och skoj. Man blandar olika aktiviteter med exempelvis diskussioner om samhällsfrågor. Under de individuella tiderna får den unge möjlighet att vara ensam med en av
hasselapedagogerna, vad denna tid fylls med planerar ungdomen och den vuxne tillsammans. En annan del av de individuella insatserna är enskilda samtal som eleven har med en hasselapedagog och en lärare varje vecka. Målet med detta är att förstärka den unges positiva egenskaper i såväl skolan som på fritiden.
Samtalen är lösningsfokuserade och man använder sig av en utvecklingsskala där den unge kan värdera livssituationen.
Nyckelbegrepp
Alla människor har en egen förförståelse grundad i exempelvis vilket språk och vilka begrepp han eller hon använder sig av. Genom begrepp framhävs vissa aspekter av ett fenomen medan andra döljs. Vi har med andra ord olika
”glasögon” på oss. (Gilje & Grimen 2003) För att skapa någon slags gemensam utgångspunkt som gör det enklare att förstå vad uppsatsen avser att studera ska de, utifrån syfte och frågeställning, huvudbegrepp som figurerar; upplevelse och
placering, närmare beskrivas. Upplevelse
Begreppet upplevelse anser jag vara såväl brett som abstrakt. I
Nationalencyklopedin (nätversionen, 2006) definieras ordet ”uppleva” bland annat som att ”vara med om (ngt) som direkt berörd part” eller ”uppfatta och värdera på ett känslomässigt plan och inte rationellt”. En annan definition av huvudbegreppet upplevelse skulle kunna vara en känsla. I känslan skulle man kunna fånga in hur och vad personen känner i förhållande till tiden på heldagsverksamheten. Det kan då vara känslor som tar fysiska uttryck, såsom skratt eller gråt men det kan även vara psykiskt som lycka eller besvikenhet. Fördelen med att använda känsla är att det tydligt fångar in vad den enskilde personen kände under placeringen, det blir fokus på individen. Problemet med detta är att det är en verksamhet som bedrivs i grupp, med såväl vuxna som andra ungdomar. Det finns alltså andra aktörer att ta hänsyn till och som påverkar hur man känner i situationen. I Levins avhandling ”Uppfostringsanstalten” (1998) diskuteras ”upplevelse” i förhållande till den bild av institutionsplaceringen som de ungdomar som varit placerade där förmedlar. Levin menar att de upplevelser individen hade under tiden på institutionen och vad som hände då i deras ”inre värld” under tiden som gått har påverkats av olika processer. Detta innebär att individens minne har omformulerat vissa händelser och upplevelser, andra har förträngts medan andra har förstärkts. Han påpekar vidare att den bild av upplevelsen som förmedlas även påverkas av mötet med intervjuaren. Den förmedlade upplevelsen blir enligt Levin (1998):
”en kombination av vad som faktiskt hände, vad de minns eller orkar minnas och vad de uppmanas att berätta och vad de väljer för svar på intervjuarens frågor”
(a a, s 121)
Med detta i åtanke menar han att det är viktigt att förmedla ungdomarnas syn på samhällsvården då ”deras upplevda erfarenhet utgör den reella innebörden av åtgärden” (a a, s 121). Med detta menar han att ungdomens upplevelser är det som ger de fortsatta konsekvenserna av vården oberoende vad lagen eller behandlaren hade för avsikt. Levins avhandling behandlar som jag nämnde
institutionsbehandling av ungdomar. Men hans tankar om hur upplevelser förmedlas bör vara giltiga även i förhållande till de upplevelser som de intervjuade ungdomarna har berättat om.
Placering
Det andra huvudbegreppet placering skulle även kunna definieras med
exempelvis behandling. Hassela Skåne själva kallar det utbildning. Med placering avses här att ungdomen efter ett beslut av socialtjänsten antingen frivilligt eller enligt tvingande lagstiftning blivit tilldelad en plats i verksamheten. En aspekt med begreppet är att det har en viss negativ klang, det låter inte särskilt frivilligt. Fördelar såsom att man får bort ”sjukdomsstämpeln” som finns i begrepp som vård och behandling överväger detta. Förutom sjukdomstendenserna över begreppet behandling kan det medföra att verksamheten ses som riktad till
grupper som missbrukare. Då detta inte är fallet är ordet behandling ej gynnsamt. Det samma gäller vård, det handlar inte om individer med en sjukdom som kan botas. I så fall är Hassela Skånes egna definition utbildning mer rättvisande. Det handlar om att ungdomen ska få kunskap om vad som är ”rätt och riktigt” i samhället, vilka konsekvenser ett antisocialt handlade kan få. Då verksamheten inte är någon missbruksvård eller verksamhet inriktad på ungdomar med exempelvis neuropsykiatriska funktionshinder undviker man genom begreppet
placering att stämpla ungdomarna med att ha denna form av handikapp.
METOD
I metodavsnittet ska jag redogöra för och resonera kring mitt val av metod, tillförlitligheten av studien samt dess trovärdighet. Urval och avgränsningar kommer att diskuteras och en redovisning av hur arbetet genomförts presenteras.
Metoddiskussion
Den metod jag har valt att använda mig av i denna studie är den kvalitativa metoden. I syftet finns en önskan att förstå hur individen upplevt
heldagsverksamheten. För att nå denna förståelse har det inte varit tillräckligt, kanske ej heller lämpligt att mäta upplevelsen med siffror, individen har istället med ord fått beskriva sina tankar. Detta kännetecknar den typ av kvalitativa studier som Rosengren & Arvidsson (2002) menar präglar det ”utforskande
forskningsintresset” som har som mål att ”utforska, upptäcka och på så sätt förstå
det man avser att undersöka”. (Rosengren & Arvidsson 2002) För att förklara och beskriva det informanterna upplevt har jag istället för tabeller och statistiska mått (siffror) använt mig av citat från deras berättelser. Genom att kombinera dessa citat med min analys har jag försökt ge läsaren ett ”bevis” på att den analys som gjorts är trovärdig.
En viktig del i studien är de intervjuer jag gjort med fyra ungdomar som har varit placerade i heldagsverksamheten. Dessa intervjuer har varit vad Bell (2000) kallar styrda eller fokuserade vilket innebär att jag utgått från områden som intresserat mig men gett den intervjuade utrymme att fritt diskutera och prata kring området frågan berör. För att undvika att samtalsintervjun svävade alltför långt från studiens syfte fanns en intervjuguide1. Då det i all interaktion mellan människor förekommer viss tolkning finns det inte någon absolut sanning att förmedla i hur en person upplevt något. För att förtydliga och i viss mån kontrollera svaren ställdes det under intervjuns gång följdfrågor för att undvika
feltolkningar.(Rosengren & Arvidsson 2002) Målet med intervjuerna var att få förståelse för individens upplevelse av vården samt vad detta har betytt för individen i hans eller hennes liv.
De tre huvudsakliga datainsamlingsmetoder som finns är; att fråga, att observera,
att använda sekundära källor. (Cuadra, 060221) Utifrån denna uppsats och dess
syfte; att undersöka ungdomars upplevelse av ett fenomen skulle samtliga tre kunna vara gångbara. Dock är de mer eller mindre lämpliga. De metoder som har använts i denna undersökning är dels att fråga, dels att använda sekundärdata i form av tidigare gjord forskning inom området.
Urval
Rosengren & Arvidsson (2002) menar att när det i den utforskande studien
kommer till urvalet av intervjupersonerna är mer riktigt att säga att man gör ett val av studieobjekt snarare än ett urval. De anser att begreppet urval bygger på en ”demokratisk jämlikhet hos dem vi studerar” som i detta sammanhang inte finns då forskaren är den som beslutar vem som ska få komma till tals, mest troligt den som tros kunna ge mest information.
I denna studie gick (ur) valet av intervjupersoner till på så sätt att Hassela Skåne ombads att skicka ett informationsbrev2 till samtliga personer som varit placerade i verksamheten, totalpopulationen. Den som kunde tänka sig att ställa upp på en intervju uppmanades att kontakta studieansvarige som i sin tur planerade att kontakta fem personer som skulle bli studiens informanter. Bakgrunden till detta urvalsförfarande var att det skulle kunna strida mot de forskningsetiska
principerna om jag tog direktkontakt med dem som varit placerade. Tanken var att bland dem som visade intresse att delta i studien göra ett slumpmässigt stickprov. När ”anmälningsdatumet” hade passerat hade jag endast fått tre svar från personer som kunde tänkas ställa upp på en intervju. En av de tre uppgav att han var på behandling på grund av missbruk. På grund av detta bedömde jag att det inte var lämpligt att genomföra en intervju. Jag hade således två intervjupersoner. Efter att jag genomfört den första intervjun fick jag kontakt med ytterligare två personer som ville ställa upp på intervju. Det totala antalet intervjupersoner blev således fyra. Hade jag haft möjlighet att kontakta övriga tillfrågade hade det kanske blivit fler deltagare i undersökningen men med anledning av undersökningens karaktär och med hänsyn till de tillfrågade fanns inte möjlighet att med påminnelser och samtal följa upp intervjuförfrågningarna.
Validitet, reliabilitet och representativitet
Rosengren & Arvidsson (a a) definierar validitet som frånvaron av systematiska mätfel och reliabilitet som frånvaron av slumpmässiga mätfel. Med att mäta avses här att undersöka vad som gäller i en viss situation. Hur upplever individen idag tiden i heldagsverksamheten? Hur delaktig upplevde den unge att hon eller han var i besluten rörande dem själva? För att kunna mäta krävs ett mätinstrument, i denna studie har mätinstrumentet varit den intervjuguide som vägledde mig under intervjuerna. (Rosengren & Arvidsson 2002)
I den kvalitativa forskningen avser reliabiliteten att mäta huruvida det finns något konstant objekt vid upprepade frågetillfällen. Med tanke på arten av frågor i kvalitativa studier menar Svensson & Starrin (1996) att reliabiliteten måste ses utifrån den vid intervjutillfället rådande situationen. Detta medför att reliabilitet kan anses vara uppnått trots att svaren skiljer sig åt mellan två identiska
frågesituationer. Det krävs således även att man, för att mäta reliabiliteten, tar frågans validitet i beaktning. (a a) Något som påverkar reliabiliteten i
undersökningen är hur och var intervjuaren ställer och förmedlar frågorna till intervjupersonen eller i vilken stämning den intervjuade befinner sig. (Rosengren & Arvidsson 2002) För att minimera att reliabiliteten i undersökningen påverkas negativt genomfördes intervjuerna på en för den intervjuade neutral och ostörd plats. Som intervjuare strävade jag efter att ställa enkla och objektiva frågor.
Validiteten i den kvalitativa forskningen menar Kvale bedöms genom en ”kontroll
av trovärdigheten, en försäkran att det finns empiriska belägg och att man gjort en rimlig tolkning”. För att visa denna studies validitet har citat från
intervjupersonerna (empiri) kopplats till relevanta teorier. På detta sätt ges läsaren en möjlighet att se att en rimlig tolkning av empirin i förhållande till teorin har gjorts. Detta mått av validitet kallar Kvale pragmatisk validitet. Läsaren ”bokstavligen övertygas” om att analysen är trovärdig och att resultaten är användbara. För att ytterligare säkerställa validiteten ställdes det under intervjuns gång följdfrågor i stil med ”Har jag uppfattat dig rätt om jag säger så här…?”. För att testa vad Kvale kallar den kommunikativa validiteten har intervjupersonerna erbjudits att läsa genom materialet från intervjun. (Kvale i: Svensson & Starrin 1996) På detta sätt minskar man risken för att forskaren misstolkar vad som sagts, dessutom möjliggör man att studien utvecklas genom att intervjupersonen kan förklara tankar och ge mer information om upplevelserna. Negativt kan vara om intervjupersonen efter genomläsningen vill ta tillbaka delar av materialet med följden att delar av resultatet urholkas. Detta förfarande är även ett
forskningsetiskt verktyg då informanten får möjlighet att ta del av materialet. När det gäller validiteten i denna typ av utforskande undersökning menar Rosengren & Arvidsson (2002) att det är problematiskt att bedöma validiteten då det egentligen inte finns några teoretiska begrepp att utgå ifrån, att använda som ”facit”. För att säkerställa validiteten har jag fått lita på vad intervjupersonerna sagt och min intuition om huruvida de talade ”sanning”.
Bearbetning och analys av materialet
Rosengren & Arvidsson (a a) menar att analysen i en kvalitativ studie påbörjas redan vid insamlingen av datan. För att föra arbetet framåt sker en ständig spontan tolkning och analys av vad den intervjuade säger och denna tolkning påverkar vilka följdfrågor som kommer att ställas. För att skapa någon form av röd tråd i insamlingen användes en intervjuguide som stöd. De intervjuer jag gjorde bandades efter godkännande av intervjupersonerna. Efter intervjun fortsatte bearbetningen av materialet med att jag gjorde en ordagrann utskrift av intervjun. Parallellt med insamlandet av den muntliga informationen har även insamlingen av sekundärdata skett genom att texter har lästs och analyserats. När
transkriberingen var gjord och materialet genomläst började kodningen, det som skedde i intervjun fick ”namn”, det tilldelades begrepp. Vidare letade jag efter mönster i det insamlade materialet, gav detta mönster ett namn, ”en kategori”. Olika händelser har sedan försökt ses som egenskaper hos kategorin. För att inte göra projektet oändligt och för att minimera risken med överkodning kodades inte texten i sin helhet. Målet var att hitta ett huvudbegrepp och sedan koda i
anslutning till detta, så kallad selektiv kodning. (Svensson & Starrin 1996)
För- och nackdelar med metoden
Ett problem med det urvalsförfarande som studien bygger på är att de tillfrågade personerna uppmanades att själva ta kontakt med mig. Kanske är det så att det bara är personer som verkligen ansåg sig veta vad de tyckte om placeringen, det vill säga sådana som antingen var mycket nöjda eller mycket missnöjda som beslutade att ställa upp. Det finns alltså en tänkbarhet att studien saknar de individer som har en mer nyanserad bild av verksamheten. Detta kan tillsammans med andra faktorer leda till att det representativa urvalet som var målet
”misslyckades” vilket kan få till följd att en osann bild av den ”generaliserade” upplevelsen förmedlas. Ytterligare en risk som finns i materialinsamlingen är bortfall. I denna del av studien är det risken för externt bortfall, det vill säga
undersökningsenheter som inte varit, vad Rosengren & Arvidsson (2002) kallar, ”åtkomliga för forskaren” störst. Detta externa bortfall kan bero på att det ej gått att komma i kontakt med individen eller att denne inte velat prata om de
upplevelser de har av vården. Detta var det hinder som uppstod under arbetets gång.
Eneroth (1994) diskuterar bearbetningen och analysen av sekundärdata. Han menar att en fördel med sekundärdata är att det sparar tid då ”grovjobbet” redan gjorts. Insamlingen av sekundärdata medför dock vissa problem. Datainsamlaren har för det första gett materialet sin personliga tolkning, för det andra har
materialet präglats av datainsamlarens teoretiska perspektiv. Det tredje problemet menar Eneroth är att insamlaren har gett materialet en viss vetenskaplig innebörd. För att trots ovanstående kunna ha användning av sekundärmaterialet krävs att jag kan utröna vad själva råmaterialet består av. (a a) Detta har gjorts genom att sekundärmaterialet noggrant lästs igenom och ifrågasatts. På detta sätt har det tydliggjorts vilka teoretiska och vetenskapliga perspektiv som ligger till grund för datamassan och begreppsanvändandet.
Fördelarna med ”att fråga” i form av att intervjuer för att finna svar på det studien syftar till är bland annat att individen ges möjlighet att beskriva sina upplevelser med ord och intervjuaren enkelt kan ställa följdfrågor. Ytterligare en fördel är, som Rosengren & Arvidsson (2002) utrycker, att det är enklare än att t.ex. observera. Nackdelen är att den intervjuade såväl medvetet som omedvetet såväl positivt som negativt kan förvanska verkligheten samt att han eller hon i
intervjusituationen kan påverkas av mig som intervjuare. Med tanke på den begränsade tid som finns ansågs detta trots nackdelarna det vara en av de mest effektiva datainsamlingsmetoderna.
Avgränsning
För att utvärdera verksamheter inom det sociala arbetet kan man göra på en rad olika sätt. Morén (1996) diskuterar några vanliga modeller för utvärdering. I en måluppfyllelseanalys undersöker man om verksamhetens egna mål stämmer överens med utfallet och om det i så fall beror på den insats som är gjord. Det Morén (a a) menar saknas i denna modell är att den inte visar vilka resurser som krävts för att nå upp till målen. Ett annat problem infinner sig om det saknas mål i verksamheten eller om de är oklart formulerade. Den målbaserade analysen tittar förutom på målen även på de sidoeffekter som kommer med verksamheten. Resultat som inte finns med i målsättningen blir således intressanta. En
medelanalys är en analys i vilken man identifierar och beskriver de förutsättningar
och medel som finns i verksamheten. Denna typ av analys kan användas ensamt men kan även vara en viktig del i en effektanalys. Effektanalysen undersöker till vilken grad de resultat verksamheten får kan ses som en följd av de insatser man gjort. För att utröna detta använder man sig vanligtvis av för- och efterstudier. Exempel på detta kan vara registerstudier där man efter att placeringen i en verksamhet upphört tar hjälp av olika myndigheters register för att se om
individerna är registrerade för exempelvis nya insatser eller brott. (Morén 1996) I vissa fall kan det vara givande att genomföra olika typer av studier för att få en bredare kunskap om utfallet av en insats. Majoriteten av de ovan nämnda
analysmetoderna kan sägas vara relativt objektiva. Som jag nämnde i inledningen av uppsatsen ställer jag mig frågande till vem som är rätt person att bedöma vad
som är att ha lyckats med en insats. Finns det någon absolut sanning? Med allra största sannolikhet gör det inte det. Skulle man kombinera exempelvis en effektanalys med, det som denna studie präglas av, en analys av individers
upplevelser kan de visa sig ha helt skilda resultat angående huruvida målet med en insats är uppnått. Med nämnda resonemang i bakhuvudet och vetskapen om att det går att mäta utfall från mer objektiva kriterier har jag ändå valt att fokusera denna studie enbart på ungdomarnas upplevelser av placeringen i Hassela Skånes heldagsverksamhet. Det är således inga objektiva sanningar som kommer att förmedlas utan snarare subjektiva upplevelser. Dessa subjektiva upplevelser har enligt mig en funktion att fylla i utvärderingsarbetet men kan dock inte utgöra den enda delen om hela processen ska tas med. Målet med denna studie är dock att undersöka hur ungdomarna upplevt placeringen. För att uppnå detta syfte kommer jag att lägga fokus på deras subjektiva åsikter. Det finns dock en medvetenhet hos mig att individernas upplevelser inte alltid stämmer överens med mer objektiva resultat av en viss placering.
Forskningsetiska överväganden
För att säkerställa att studien är etiskt riktig och genomförbar lämnades i planeringsstadiet en ansökan till Malmö Högskolas etiska råd. I denna ansökan visade jag hur jag planerat följa det humanistisk-samhällsvetenskapliga
forskningsrådets fyra forskningsetiska principer. (Vetenskapsrådet)
Informationskravet innebär att forskaren ska informera samtliga deltagare i
studien om vad deras ”uppgift” är, vilka villkor som gäller för deltagandet samt att de när som helst kan avbryta sin medverkan. Genom att jag innan studien
påbörjades skickade ut ett informationsbrev (se bilaga) till de tillfrågade i vilket information om studien och vad det innebar att delta redogjordes för anser jag att detta krav är uppfyllt. Samtyckeskravet innebär att jag som forskare måste inhämta samtycke från samtliga deltagare i studien. Samtliga deltagare och
verksamhetschefen har fått lämnat skriftliga samtycken till att delta i studien efter att de muntligen informerats om deltagandet. Nyttjandekravet innebär att de uppgifter som samlas in om deltagarna endast får användas till det
forskningsändamål som det är avsett för. Slutligen innebär konfidentialitetskravet att de uppgifter som samlas in om deltagarna ska ges största möjliga
konfidentialitet och förvaras där obehöriga inte kan ta del av dem. Under studiens gång har materialet förvarats på så sätt att obehöriga ej har kunnat del av
materialet. När studien är färdig kommer allt material som kan röja
intervjupersonernas identitet att raderas. Det som är av intresse i studien är inte intervjupersonernas identitet utan de upplevelser de förmedlar. Det är svårt att till 100 procent säkerställa anonymiteten då intervjupersonerna är del av en relativt liten totalpopulation. För att säkerställa att inga identiteter röjs har namn och andra karaktäristika bytts ut.
TIDIGARE FORSKNING
Den tidigare forskning som kommer tas upp diskuterar dels utvärdering av insatser riktade till ungdomar med sociala problem, dels ungdomars delaktighet i beslut som rör dem själva och hur detta påverkar den vård, behandling eller utbildning den unge erbjuds.
Hermodsson & Hansson (2005) diskuterar i rapporten ” ”Demokrati i det lilla?” – ungdomars delaktighet i sin behandling” ungdomars upplevelser om delaktighet i behandlingsprocesser. Deras undersökning är inriktad på de statliga ungdomshem som finns i landet men resultaten bör vara applicerbara även på upplevelserna kring öppenvården. Författarna har sett stora brister i ungdomarnas möjligheter att vara delaktiga i den egna behandlingsprocessen. Hermodsson & Hansson (a a) menar att en viktig förutsättning för att det ska vara möjligt att skapa delaktighet är att den unge själv inser att hon eller han har problem och att de vill ha hjälp. I de intervjuer de har gjort med ungdomarna på institutionerna visar det sig att en majoritet av de tillfrågade anser det vara viktigt att kunna påverka situationen, att de blir lyssnade på av de vuxna. De unga menar även att de själva tar ett ansvar för den egna behandlingen. Hermodsson & Hansson (a a) säger att det utifrån detta finns relativt goda förutsättningar för delaktighet ur ett ungdomsperspektiv men att det för att detta ska ske krävs att:
”personalen informerar de unga, lyssnar på dem, frågar efter deras åsikter och tar hänsyn till dem” (a a, s 85) I detta menar författarna att det finns stora brister. Ungdomarna lyfter fram att delaktigheten ofta fungerar gentemot den egna kontaktpersonen men att andra professionella de möter inte lever upp till detta. Ungdomarna som ansett sig vara delaktiga i behandlingen lyfter fram den ömsesidiga kommunikation som funnits mellan honom eller henne och personalen som en viktig faktor. De menar dock att de inte alltid får sin vilja genom men att de trots detta känner sig lyssnade på. Hermodsson & Hansson (a a) menar att de regler som finns i både
socialtjänstlagen och lagen om vård av unga m delaktighet och om de ”sociala institutionernas” skyldighet att hålla den unge informerad och involverad i vården kan sägas vara ett verktyg för att försäkra ungdomen vad de kallar ”demokrati i det lilla”. Studien de genomfört menar de dock visar på att det finns ett glapp mellan de socialpolitiska mål som finns och hur den unge upplever situationen. En följd av detta kan vara att vårdresultatet blir sämre än vad det hade behövt bli om man låtit ungdomarna bli mer delaktiga och om de känt att de blivit lyssnade på. Hermodsson & Hansson (a a) sammanfattar dock utredningen med att säga att trots de brister som finns kring ungdomars delaktighet i socialvården så finns det hopp. Vad som krävs är att de insatser och mål som finns i behandlingen
formuleras på ett sätt som gör att ungdomen förstår och att detta sedan fortlöpande genom dialog med den unge uppdateras och kommuniceras.
När det gäller utvärdering av insatser som riktas till ungdomar med sociala problem presenteras i rapporten en uppföljningsstudie av 133 ungdomar fem år efter att deras placering i mellanvård har upphört. Sundell m fl (2000) menar att den mest tillförlitliga utvärdering av en behandling är så kallade randomiserade utvärderingsstudier. Sådana genomförs genom att man låter slumpen bestämma
vilka som ska få behandlingen och sedan jämförs utfallen hos dessa med grupper som fått en annan eller ingen behandling alls. På detta sätt menar författarna att man har bäst möjlighet för att skilja effekterna från behandlingen med effekter av andra faktorer såsom uppväxtmiljö, motivation och så vidare. Denna typ av utvärderingsstudier är vanligare internationellt än i Sverige. Den forskning som gjorts av detta slag har visat att de bästa behandlingsmetoderna för unga är att behandlingen ska beröra flera riskfaktorer i ungdomens liv, att han eller hon får ett arbete och att man genomför beteendeträning. Man har i denna typ av forskning även konstaterat att det bästa är om behandlingen startar tidigt, gärna före puberteten. (Sundell m fl 2000)
Samuelsson (2002) skriver i sin magisteruppsats om ungdomars upplevelser och uppfattning av orsaker och bemötande i kontakten med socialtjänsten. Hon
poängterar för läsaren vikten av att barn och ungas röst ska göras hörd och lyssnas på men att detta inte innebär att de vuxna får lägga över ansvaret på de unga. Samtidigt säger hon att det är viktigt att tänka på att bara för att den unges vilja inte helt är samstämmig med det fattade beslutet så innebär inte detta att socialarbetaren åsidosatt den unges åsikter och vilja. Samuelsson (a a) menar vidare att graden av den unges delaktighet till stor del kan påverka resultatet av samarbetet i arbetet mot uppsatta mål. Hon kopplar detta till Antonovskys begrepp KASAM, känsla av sammanhang, och menar att delaktigheten är en viktig
komponent i detta. Om en individ förstår vad som händer runt omkring en och finner någon meningsfullhet i det samtidigt som det finns resurser för att bemöta individen i det så finns goda grunder för KASAM att öka. Detta innebär för ungdomen att om han eller hon förstår och är delaktig i de insatser som
exempelvis socialtjänsten beslutar om så kan detta vara det som påverkar i vilken grad den unge är mottaglig för förändring och hur han eller hon mår under tiden. Samuelsson (a a) tar även upp att resultatet av en insats kan sättas i relation till hur individen upplevt kontakten och relationen med den professionelle. Hon hänvisar till en studie gjord av Triseliotis m fl ”Teenagers and the Social Work Services”. I
denna visar det sig att de ungdomar som menar att de fått hjälp med sina problem även anser att de haft en bra relation med sin socialarbetare. En bra socialarbetare kännetecknas enligt dessa ungdomar av att: ha samma kön som den unge, att vara ung, att han eller hon lyssnar, ”har båda fötterna på jorden..” osv. Negativa aspekter har varit att den unge uppfattat ointresse, brutna löften, känslan av att inte bli lyssnad på osv.
I FoU-rapporten ”Vilka ungdomar erbjuds vård i socialtjänstens öppenvårdsprogram?” diskuterar Ahlgren (2005) vad som anses vara
”fungerande” behandlingar för ungdomar. Han menar att man utifrån de senare årens kunskapsöversikter gällande ungdomar med sociala problem har funnit att vissa program är mer effektiva än andra. Typiskt för dessa program är att behandlingsintensiteten styrs utifrån den unges problematik, att de kräver den unges delaktighet i verksamheten, att man arbetar i närsamhället och samarbetar med viktiga personer i detta område. Det mest effektiva enligt Ahlgren är att använda multimodala program som arbetar parallellt med flera av individens problem och som ”använder beteendeterapeutiska och
kognitiv-beteendeterapeutiska metoder för social färdighetsträning” (a a, s 18ff)
Levins avhandling ”Uppfostringsanstalten” (1998) har som syfte att undersöka vad det är som ligger bakom ”uppfostringsanstaltens framgång som
samhällsinstitution och dess ständiga misslyckande som behandlingsorganisation” (a a, s 22). I avhandlingens slutsatser beskriver Levin (a a) hur han menar att uppfostringsanstalterna i den form de finns idag är svåra att försvara. Detta gäller både behandlingsresultat och individualprevention3. I de intervjuer han gjort med
intagna ungdomar menar dessa att de negativa effekterna med anstaltsvården bland annat beror på effekter av tvånget, de obestämda behandlingstiderna, isoleringen från samhället, trista rutiner och den asociala kultur som skapas inom anstalterna. Levin (a a) menar dock att behandling av kriminella ungdomar inte behöver se ut på detta vis. Han menar att andra typer av behandling har prövats som har mindre del av de nämnda negativa effekterna. Levin (a a) avslutar
avhandlingens slutsatser med att belysa att rehabilitering i form av resocialisering antagligen endast kan ske ”om det finns en kontakt med det normala samhället i form av normalt arbete, skola, utbildning och social gemenskap” (a a, s 316). Han menar att detta förmodligen bäst kan komma till stånd i en ”tidsobestämd, öppen och frivillig kontakt…” (a a, s 316).
TEORI
Makt i socialt arbete
I boken ”Hjälpprocesser i socialt arbete” (2005) redogör Carlsson för sin studie där han undersökt klienter och socialsekreterares uppfattning om hjälp och vilka faktorer som kan bidra respektive hindra att hjälp förmedlas. Carlsson (a a) tar i samband med detta även upp olika perspektiv på det maktförhållande som finns mellan klient och socialarbetare. Han menar att den hjälprelation som finns mellan klient och socialarbetare alltid innehåller ett viss mått av makt. Denna makt kan ses som ett begrepp som beskriver såväl relationer som resurser då det inte bara krävs resurser utan även en ömsesidig relation för att maktförhållandet ska avgöras. Carlsson (a a) har i sin studie undersökt socialsekreterares roll gentemot klienten. Jag anser dock att det han skriver även stämmer in på andra
yrkesgrupper i det sociala arbetet. Utifrån detta kommer ordet socialarbetare användas.
Olika perspektiv på makt i det sociala arbetet
Den organisation som socialarbetare arbetar inom präglas enligt Carlsson (a a) av en dubbel karaktär, dels är det en maktapparat dels är det konstruerat för att hjälpa människor. Carlsson (a a) tar även upp Giddens syn på maktrelationer som menar att maktrelationerna är ömsesidiga. Detta gör att även om en av parterna har en underordnad roll i den sociala relationen så medför hans delaktighet i denna sociala relation att han tillskrivs ett visst mått av makt. Ytterligare en syn på maktförhållandet mellan klient och socialarbetare är Evans & Kearneys. De menar att makten är en oskiljaktig del av kontakten parterna emellan och beskriver den som en viktig komponent i hjälprelationen. (Evans & Kearney i: Carlsson 2005) Skau lyfter fram att makt inte behöver ses som en negativ faktor i
hjälpsammanhang utan att det snarare är en av förutsättningarna för att hjälp ska ske. Den hjälpgivande socialarbetaren har ett ”administrativt överläge” som kan minskas om komponenter som kan reducera detta såsom respekt, tillit, öppna överenskommelser och ömsesidighet finns i relationen. Saknas denna typ av
3 Med individualprevention avses ett t.ex. ett straff eller annan insats som verkar ”avskräckande”
komponenter i den aktuella relationen riskerar makten att bli tydligare och mer negativ för klienten. (Skau i: Carlsson 2005)
När maktbalansen inte uppstår
I vissa fall uppstår inte den positiva maktbalans som efterfrågas i relationen mellan klient och socialarbetare. De interventioner som är aktuella för klienten ses då inte som hjälp och stöd utan tenderar istället att upplevas som maktövergrepp och kränkningar vilket kan leda till ”trots och motstånd” från klientens sida. Detta kan enligt Carlsson (a a) exempelvis ske när socialarbetaren använder tekniker som klienten inte uppfattar som en del av behandlingen. Vanligast är att denna situation uppstår under administrativa inslag samt under press och tvång, det vill säga tillfällen när socialarbetaren har ett tydligt maktöverläge. Carlssons studie har visat att klienten i dessa lägen upplever att de tappar kontrollen, känner sig maktlösa och hamnar i ett underläge. I samband med detta säger Claezon (2004):
”… att även om man respekterar klientens förslag till åtgärder så är det ändå inte ovanligt att det ändå är socialsekreterarens val som blir avgörande.”
(a a, s 48) Valet av insats relateras många gånger sedan till vilka resurser som är tillgängliga inom organisationerna. Claezon (a a) frågar sig utifrån detta hur det vore om socialarbetaren tillsammans med klienten skulle ifrågasätta den organisation man agerar i och istället föreslå en insats eller liknande som ligger utan för det brukliga åtgärdsprogrammet. Vad hon anser vara det primära är att det sker en strukturell omgestaltning4 av det sociala arbetet och att de politiska förutsättningarna för det sociala arbetet klargörs. Men hon menar även att maktbalansen i det praktiska sociala arbetet kräver en omgestaltning av relationen mellan socialsekreteraren och klienten. Carlsson (2005) tar upp att ett annat tillfälle som påverkar
maktbalansen negativt är då socialarbetare och klient missförstår varandras syften och avsikter. Den som detta kan skapa mest problem för är klienten då det är socialarbetaren som har den största makten och som kan driva igenom sina handlingar mot klientens vilja.
I maktbalansen kring sociala problem spelar vem som har tolkningsföreträde och definitionsrätt en viktig roll. Claezon (2004) menar att det ofta är socialarbetaren som legitimerar vad som är problemet (ofta klienten) men att problembäraren anser legitimeringen vara felaktig. Parterna ser alltså problemet från olika perspektiv. När Morén (2001) diskuterar kring definitionsrätt och val av
förändringar som ”bör” ske i klientens situation diskuterar han inte makt. Morén använder istället begreppet omgestaltning. Han menar att socialt arbete ska:
”formuleras som ett erbjudande, ett samhälleligt erbjudande om mänskligt bistånd för att synliggöra nya tolknings- och handlingsmöjligheter i en otillfredsställande eller destruktiv livssituation.”
(a a, s. 24) De bärande principer som Morén (1996) menar ska prägla det sociala arbetet är närhet, respektfullhet, ömsesidighet och icke-moraliserande. Genom detta medverkar socialarbetaren till att ”skapa en klient” som är ett delaktigt subjekt i omgestaltningsarbetet.
4 Morén kallar det livsomgestaltning och avser ”mänskligt bistånd som ibland också kallas
Järvinen (2002) resonerar kring vad hon kallar ”hjälpens tyranni” kring den makt och de beroendeställningar som finns i interventioner i socialt arbete. Hon lyfter fram gåvodimensionen som uppstår mellan socialarbetare och klient. Hon menar att det är tydligast gällande det ekonomiska biståndet men även präglar
exempelvis behandlingsarbetet. Järvinen (a a) hänvisar till Bourdieu som säger att en gåvorelation alltid är förbunden med symbolisk makt. Denna makt är
asymmetrisk då klienten inte kan återbetala hjälpen. I dessa asymmetriska relationer menar Bourdieu att ingen av parterna vill bli påminda om den
maktobalans som finns. Denna ovilja att erkänna maktobalansen leder ofta till att makten förstärks. (Bourdieu i: Järvinen 2002)
När det gäller maktbalansen i vissa barn och ungdomsärenden via
socialtjänstlagen menar Claezon (2004) att en viss ojämlikhet är mer eller mindre ofrånkomlig. Detta gäller framförallt när det finns tvång med i bilden. Klienten är i vissa fall beroende av de insatser i form av stöd och råd som finns inom
organisationerna, ibland blir hjälpen till och med påtvingad. Claezon (a a) är av åsikten att dessa klienters erfarenheter bör lyftas fram då de är en viktig
kunskapskälla i vidareutvecklingen av det sociala arbetet.
De hjälpta, de kanske hjälpta & de icke hjälpta
Carlsson (2005) har delat upp de klienter han undersökt i tre kategorier; de hjälpta, de kanske hjälpta och de icke hjälpta.
I den första kategorin räknar han de fall där de båda aktörerna (klient och socialarbetare) är överens om att hjälp skett. Det som karaktäriserar dessa fall är bland annat att förhandlingar om vilken hjälp som ska ges och tas har kunnat ske i en öppen anda. Ytterligare faktorer som bidragit till att de positiva känslorna är inslagen av relationer, medinflytande och förhandlingar. Klienterna upplever att de har kunnat påverka processen och fått vara delaktiga i utformningen av hjälpen. Även att socialarbetarna genom hjälphandlingarna fått möjlighet att visa att de finns för klienten och att de arbetar på klientens sida lyfts fram.
I den andra kategorin placerar han de fall där såväl socialarbetare som klient är osäkra på om hjälp förmedlats. De aktuella socialsekreterarna kan visa olika hjälpinslag som givits men klienternas uppfattning är att de förvisso fått stöd men att det inte stämmer med dennes förväntningar. Carlsson (a a) menar att det sammanfattningsvis handlar om klienter som fått ett riktigt bemötande och klienter som känt sig förfördelade och upplevt att de inte blivit respekterade eller lyssnade på. Klienterna anser dock att de intentioner socialsekreteraren haft har varit goda men inte räckt till fullo. Anledningen till att hjälpen inte nått fram är enligt Carlsson (a a) att det saknas en positiv kontakt mellan de båda parterna. Detta har lett till att trots socialsekreteraren haft positiva intentioner så har klienten haft en kritisk hållning som påverkat samspelet negativt.
I den sista kategorin ingår de fall där båda aktörer är överens om att hjälp inte förmedlats. Gemensamt för dessa fall är att klienterna inte uppfattar att de fått hjälp med vad de ser som huvudproblemet. Anledningen till detta kan vara att den process som pågår mellan parterna låser sig redan på ett tidigt stadium vilket får till följd att konflikter och sammanbrott uppstår. När man inte lyckas få till stånd ett samarbete riskerar inslag av tvång komma in i bilden.
När det gäller effekterna av press och tvång kan de verka både hämmande och främjande enligt Carlsson (a a). Vanligtvis är synen på dessa faktorer att de försvårar och hindrar relationen i hjälparbetet. Men det kan även fungera pådrivande och vara det som gör att klienten knuffas över tröskeln i organisationen. Viktigt att tänka på är dock att tvånget och pressen inte är avgörande för om hjälp kommer till stånd. Huruvida dessa faktorer får något positivt med sig för klienten beror på hur personen tolkar tvånget och pressen, även relationen till socialarbetaren och kontakten med denna påverkar.
För att ett gynnsamt ”samarbete” mellan klient och socialarbetare ska ske och för att minska de möjliga dominansförhållanden som kan uppstå belyser Carlsson (a a) vikten av att klientens hjälpintentioner tidigt klargörs och att klienten
fortlöpande får möjlighet att påverka arbetet. Sammanfattningsvis menar Carlsson (a a) att de inslag som främjar att hjälpen förmedlas mellan socialarbetare och klient består av bland annat ”en god initialkontakt, en ömsesidig relation, tidiga inslag av samarbete och ett öppet positivt förhandlingsklimat” (a a, s 215).Han lyfter även fram andra viktiga aspekter i processen såsom delaktighet,
självbestämmande och ömsesidighet. Empowerment och delaktighet
Synen på såväl klienternas som de professionellas roll i det sociala arbetet är något som är i ständig förändring. Vilka möjligheter, rättigheter och vilken delaktighet klienten ska ha i arbetet som rör dem själva får enligt Claezon (2001) allt större uppmärksamhet. Detta medför att även socialarbetarens roll måste genomgå förändringar, nya tankegångar, attityder och organisering av arbetet krävs. För att detta ska ske räcker inte att den enskilde socialarbetaren förändras, det krävs även organisatoriska förändringar.
Ett av de nyare förhållningssätten som fått mycket uppmärksamhet inom det sociala arbetet är empowerment. Claezon (a a) beskriver empowerment som:
”en process i vilken socialsekreteraren lyssnar på och stöder klienten i att identifiera problem och dess möjligheter till lösning. Klienten tar alltså aktiv del i processen och deltar i beslutsfattandet tillsammans med socialsekreteraren”
(a a, s 44) Payne (i: Claezon 2001) beskriver empowerment dels som ett sätt för klienten att ta makt i olika situationer dels som ett sätt att stärka klientens förmåga att ta ansvar över den egna situationen. Detta synsätt ger att socialarbetarens roll gentemot klienten går från problemlösare till att inta en mer pedagogisk roll. Klienten ges då inflytande över den egna situationen, uppmuntras och stärks i den egna förmågan. Detta synsätt stämmer väl överens med Moréns förhållningssätt som tagits upp tidigare.
Hur mycket delaktighet som klienten kan erbjudas är beroende av vilken situation och problematik som finns i bakgrunden. Detta menar Claezon (2004) blir extra tydligt när det gäller tvångsomhändertaganden av barn och unga. Men hon menar att det finns sätt att ge den unge empowerment och bli delaktig även i dessa fall och att det är av stor vikt för dem som är inblandade. Något som ur klientens perspektiv skulle kunna ses som en nackdel med delaktighet och empowerment är att han eller hon i och med detta blir ansvarig för uppkomna konsekvenser. Är personen i ett utsatt läge vid tillfället orkar han eller hon kanske inte med detta.
Vad händer utifrån detta resonemang om klienten inte vill vara delaktig i processen som rör den egna personen? Claezon (a a) menar att det krävs att socialarbetaren lämnar sitt ”patriarkala förhållningssätt”, lämnar de invanda mönster och attityder som finns för att klienten ska erövra den saknade känslan av kontroll. Ytterligare ett problem som kan ses i utvecklingen av arbetet med
empowerment är det Slettebo (i: Claezon 2001) tar upp. I vilken mån är det möjligt att tillämpa empowerment när den professionella socialarbetaren befinner sig i en organisation som präglas av kontroll och myndighetsutövning?
Sammanfattningsvis kan man säga att det krävs såväl strukturella som individuella förändringar innan arbetet med empowerment ska kunna fungera fullt ut. I vilken ände det är bäst att börja är svårt att svara på. Men om den enskilde
socialarbetaren ger de klienter han eller hon arbetar med en större chans till delaktighet i besluten som rör dem själva har resan tagit en början.
Barn & ungdomars delaktighet och medbestämmande
FN: s barnkonvention antogs 1990 i Sverige och omfattar alla individer upp till och med arton års ålder. Avsikten med denna är att se till det enskilda barnets rättigheter. I barnkonventionens 12:e artikel sägs:
”Konventionsstaterna skall tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad”
(www.barnombudsmannen.se)
Shier (2001) menar att brott mot denna del av konventionen idag begås inom en stor del av de områden som berör barns (och ungas) livssituation. För att
undersöka i vilken mån barn och unga låts vara delaktiga i en verksamhet kan man använda sig av Shiers (a a) modell för delaktighet. Denna modell är uppdelad i fem nivåer.
1. Barnen lyssnas på av de vuxna. När barnen uttrycker en åsikt lyssnar de
ansvariga vuxna uppmärksamt på detta. Shier (a a) menar att det finns en felaktig uppfattning om att barn inte har intresse av att delta i beslutsfattande. Det finns dock ett flertal rapporter som visar en önskan från barnen om ett ökat inflytande.
2. Barnen blir stöttade i att uttrycka sina åsikter. Enligt Shier (a a) finns det
många orsaker till varför barn inte ger uttryck för sina åsikter. Det kan exempelvis handla om brist på förtroende, dåligt självförtroende eller blyghet. En annan faktor kan vara kommunikations- och språkproblem. För att öka barnens
förmedling av åsikter har personalen ett ansvar i att stötta dem i att våga uttrycka sig. Det som skiljer den förra nivån från denna är att de vuxna här ger de unga utrymme och uppmuntran till aktivitet.
3. Barnens åsikter lyssnas på av de vuxna. Trots att man på de två tidigare
nivåerna sagt att barn ska lyssnas på och att de ska stöttas i att uttrycka sina åsikter finns inga garantier på att åsikterna beaktas i beslutsfattandet som rör dem. Det som avses på denna nivå är att man ska beakta det som barnet uttryckt men att det per automatik inte innebär att beslut fattas i enlighet med detta. Shier (a a) citerar Leach;
”Children must be given their say, but they do not always have to be given their way”
Leach i Shier sid. 113
Shier (a a) betonar dock vikten av att de vuxna motiverar och återkopplar beslutet till barnet.
Nivå ett, två och tre är del av barns rättigheter enligt barnkonventionen. De följande två nivåerna finns ingen skyldighet för verksamheter eller individer.
4. Barnen är delaktiga i beslutsprocessen. I övergången till denna nivå menar
Shier (a a) att det finns en ”markering”. Barnen går från att ha varit ”konsulter” till att istället ses som aktiva deltagare i beslutsfattandet. På de tidigare nivåerna har barnen fått komma med åsikter och önskemål som de vuxna sedan beaktat när de fattat besluten. På denna nivå möts barnen och de vuxna, man fattar besluten tillsammans. Dock kan barnens makt vara begränsad. Shier (a a) menar att det aktiva deltagandet medför en rad positiva effekter för de unga individerna som ökat självförtroende, känsla för empati och ansvarstagande.
5. Barnen delar makten och ansvaret (med de vuxna) när beslut fattas. Enligt
Shier (a a) kan skillnaden mellan denna nivå och den förra upplevas som ganska otydlig. På den förra nivån var barnen delaktiga i beslutsfattandet (med möjlighet till viss begränsning). Skillnaden är att det på denna nivå inte finns någon
begränsning i de ungas delaktighet. Här delas makt såväl som ansvar lika mellan vuxna och barn. För att detta ska vara möjligt menar Shier (a a) att det ibland krävs att vuxna avsäger sig en del av makten.
På varje nivå finns dessutom tre steg; öppning, möjlighet och skyldighet
(openings, opportunities, obligations) för att utvärdera hur organisationer befinner sig i förhållande till barns delaktighet och medbestämmande i verksamheten. En öppning sker när de vuxna är beredda att använda sig av innehållet i en nivå. När de verkligen implementerar denna beredskap i vardagen uppstår en möjlighet. När du vuxna slutligen beslutat att arbeta efter innehållet i nivån skapas en skyldighet. I och med skyldigheten måste man arbeta i enlighet med beslutet som blivit en del av det dagliga arbetet.
Shier (a a) menar att denna delaktighetsmodell kan fungera som ett underlag och verktyg för såväl individer som verksamheter som arbetar med barn och unga. Genom att steg för steg gå igenom vilka nivåer och steg som uppfylls kan man utvärdera vilket inflytande barnen har i verksamhetens aktivitet idag och även få hjälpmedel för hur man går vidare i arbetet att uppfylla barnkonventionens artikel 12. Dock betonar Shier (a a) att man i beslut som rör hur och på vilket sätt makt och ansvar ska ges till barn måste beakta de risker som följer. Det är de vuxnas ansvar att väga de positiva effekterna som ökad självkänsla mot risker som skapas.
REDOVISNING AV RESULTAT OCH ANALYS
Jag ska nu redovisa resultaten från de fyra intervjuer som gjorts. Efter respektive tema som redovisats följer en analys. För att säkerställa intervjupersonernas
anonymitet har jag valt att inte presentera dem närmare än att säga att det är två tjejer och två killar som intervjuats. I de fall namn anges är dessa fingerade. De citat som återges är tagna från de transkriberade intervjuerna.
Initiering av placering
Initiativet till en placering i Hassela Skånes heldagsverksamhet tas antingen av den unges skola och rektor eller av socialtjänsten. Tre av de intervjuade
ungdomarna uppger att det var skolan som tagit initiativet till placeringen i verksamheten. Den fjärde ungdomen uppger att hennes placering initierades av socialtjänsten. Hon hade ”hoppat av” skolan i sjuan och fick under en period hemundervisning. Efter en period med hemundervisning ställdes hon dock inför valet att antingen gå tillbaka till den gamla skolan eller börja i Hasselas
verksamhet.
”… det var nog min mamma som ordnade det… Jag tror det var genom socialen”
På frågan om hon förstod anledningen till att hon erbjöds en placering i en verksamhet som Hasselas svarar hon:
”jag förstår ju varför min mamma ville få med mig där, jag höll ju på med mycket. Det var väl den bästa lösningen just då…”
Även de andra deltagarna förstår nu i efterhand anledningen till att just hon eller han erbjöds plats i en heldagsverksamhet. Vilken inställning de hade till
placeringen i den stunden ”erbjudandet” kom skiljer sig dock åt. Två av personerna uppger att de var negativa från början. En av dem berättar:
”Alltså jag hade aldrig hört om Hassela innan, så sa dom det att ”ja vi funderar på att du ska gå och hälsa på Hassela för det är en lite mindre skola och sånt och vi tror det skulle passa bra där” och jag bara, nej jag ska inte till Hassela…”
Den andra som hade en negativ inställning till skolbytet menar att om han själv fått välja om han skulle börja hos Hassela Skåne inte hade gjort detta. Det hade vart rakt nej. En av de intervjuade beskriver att han hade en positiv inställning till placeringen från det att alternativet dök upp. Han berättar hur personalen på hans gamla skola kom med förslaget att han skulle byta skola. Hasselas Skånes
verksamhet var då ett av alternativen och efter att ha fått information om verksamheten tyckte han det lät som ett intressant alternativ.
När jag frågade ungdomarna om deras syn på anledningen till att de blev placerade i verksamheten så menar samtliga att de idag förstår varför de inte kunde gå kvar på den gamla skolan och erbjöds plats i en heldagsverksamhet. En av de intervjuade säger att han egentligen inte hade några problem i vad han kallar det ”sociala livet”, problemet låg istället i att han inte trivdes på sin gamla skola. Han berättar:
”när jag gick på min gamla skola och när jag pratade med henne
(socialsekreteraren, min anm.) så sa hon att det här var alternativet för jag trivdes inte alls på skolan. Det var liksom aldrig så att jag var någon busunge.”
De övriga tre menar att de under denna period var ”struliga” och att detta var anledningen till att de inte kunde gå kvar i sina gamla skolor utan erbjöds
placering i en heldagsverksamhet. En av intervjupersonerna berättar att hon haft svårt att hänga med i skolan under låg- och mellanstadiet. När hon sedan började sjuan och fick ”riktiga kompisar” så blev hon vad hon själv kallar ”trotsig”. Hon gick visserligen till skolan men var inte på lektionerna.
Analys
När Claezon (2001) diskuterar empowerment menar hon att det handlar om en process i vilken socialarbetaren stöder klienten och lyssnar på vad han eller hon har att säga när det gäller identifiering av vilka problem som finns och hur dessa ska lösas. Med detta synsätt blir klienten en aktiv del av processen och delaktig i beslutsfattandet. Intervjuerna med ungdomarna visar att känslan av delaktighet i det inledande stadiet av placeringen, när ”förslaget” presenterades varierade. En av ungdomarna beskrev hur han upplevde en total frihet i valet och hur han var med i beslutsprocessen. Han förmedlar att han i princip var den som fattade det avgörande beslutet. Detta skulle kunna ses som ett ”mönsterfall” när det gäller delaktighet och empowerment. Ungdomen upplevde att han var en aktiv del i processen och en del i beslutsfattandet. Vad socialsekreteraren gjorde i hans fall var att komma med förslag på förändring, hon kom inte med färdiga lösningar på problemet. Detta är även i linje med hur Payne (i Claezon 2001) beskriver empowerment i förhållande till klienten. Payne menar att socialarbetaren med detta förhållningssätt ger klienten inflytande, uppmuntran och stärks i den egna förmågan. Killen som beskriver initieringen av placeringen på detta sätt är även den person som förmedlar mest ”nöjdhet” under processen samt störst självkänsla i förhållande till den. Det är med allra största sannolikhet för enkelt att dra några slutsatser av ovanstående resonemang då det handlar om olika individer med olika anledningar till initieringen av placeringen. Beroende på ungdomens personlighet, mognad, medvetenhet om de problem han eller hon ansågs ha reagerar de
självklart olika på förslaget eller beslutet om placeringen.
Skau (i: Carlsson 2005) menar att maktförhållandet mellan klient och
socialarbetare inte behöver ses som en negativ faktor. Ibland kan makten vara en förutsättning för att ”hjälp” ska ske och fungera förtroendeingivande. Detta visar några av ungdomarna när de berättar att inställningen till placeringen initialt var negativ. Hade det varit hon eller han som i stunden som förslaget kom själv fått fatta beslutet hade det blivit ett nej! En av killarna berättar att han upplevde att han inte hade något direkt val och att beslutet fattades åt honom men att han idag förstår varför och är glad att så gjordes. I detta fall är således Skaus tankar om nyttan med socialarbetarens makt applicerbar. Genom att beslutet fattades åt ungdomen skapades förutsättningen för att han skulle få ”hjälp”. Killens beskrivning av upplevelserna vid initieringen av placeringen bör kanske egentligen inte kategoriseras som en ”icke-delaktighet”. Snarare kan det anses vara i linje med vad Samuelsson (2002) skriver. Hon menar att även om den unges vilja inte är helt samstämmig med det fattade beslutet så betyder inte detta att socialarbetaren trotsat gällande regler om att ta del av den unges åsikter och vilja. Även Shier (2001) tar i sin modell för ungas delaktighet upp detta på den tredje nivån av modellen, i vilken mån lyssnar de vuxna på den unge. Han säger att trots att man tagit hänsyn till vad den unge uttryckt i frågan inte innebär att man per automatik fattar ett beslut i enlighet med detta. Detta kan även knytas till i vilken utsträckning man bör lägga ansvar på barn och unga i viktiga beslut. Rätten till delaktighet är en sak, skyldigheten att ta konsekvenserna av fattade beslut är en annan.
Frivillighet
De allra flesta ungdomar som placeras i heldagsverksamheten är där på en frivillig placering enligt Socialtjänstlagen. Så även de som har intervjuats i studien. Hur frivillig placeringen upplevdes visade sig under intervjuernas gång dock variera. På frågan om ungdomarna anser att de blivit frivilligt placerade i verksamheten svarar en av ungdomarna lite tvetydigt.
”nej jag kände inte att det var frivilligt… men sen var det ju det…”
De övriga tre säger direkt att det var en frivillig placering.
”ja det var mitt egna val. Jag sa många gånger när jag satt på Hassela att ”jag ska sluta på denna skolan” och Karl (personal, min anm.) sa ja men gör det då… det är frivilligt att vara här för dig… Och jag bara nej…”
En av de intervjuade svarar vidare på frågan om graden av frivillighet att hennes beslut till stor del hängde på vad hennes förälder tyckte om saken, att han var positiv. Hon lyfter även fram att viss del av den information hon fick om verksamheten fungerade som ”reklam”. När jag ställde henne frågan om hur delaktig hon var i valet av att börja i verksamheten på en skala mellan ett och tio svarar hon:
” alltså jag fick ju bestämma själv… kanske vid åtta… sju-åtta… det hängde ju
också lite på min pappa vad dom tyckte var bäst för mig. I och med att jag liksom var rätt sur… hade jag kunnat bestämma själv hade jag kunnat säga vad jag ville liksom men det var mycket som påverkade med pappa och sånt…och mycket uppmärksamhet och hjälp i skolan… så det var därför… jo så det blir nog där vid sjuan…”
Den andra tjejen uttrycker att hon upplevde att hon gick dit frivilligt trots att hon säger att det egentligen var hennes förälder som fattade beslutet åt henne. Hon stod inför valet att gå tillbaka till sin gamla skola eller börja i
heldagsverksamheten. Då hon inte ville tillbaka till den gamla skolan som hon hade ”hoppat av” i sjuan håller hon, när jag frågar henne, med om att hon
egentligen inte hade så mycket val. Men hon menar alltså att hon idag trots detta anser att placeringen skedde frivilligt.
” just då var jag mest så att jag skiter i allt.. . dom kan väl säga vad dom vill… jag gör som jag vill ändå… men det ändrade ju sig.”
Något som är gemensamt för alla fyra är att de oavsett vad den initiala känslan om frivillighet var efter en tid i verksamheten upplever att de var där för att de själva ville. Om jag kopplar detta till frågan om ungdomen upplevde sig ha några valmöjligheter när det gäller andra liknande verksamheter eller att gå kvar i den gamla skolan fördelar sig svaren någorlunda lika. Alla utom en uppger att de fick möjlighet att välja vilken skola han eller hon ville gå i. Den intervjuade som uppger att han inte hade några val säger:
” jag hade bara alternativet Hassela…/…/jag fick nog inte gå kvar (i ”gamla” skolan, min anm.)”
