IMER Uppsats 20p
Handl. Per-Markku Ristilammi Ventileras 010116 Kl. 9-13. Sal. 176.
Hemma i världen (globen?)
En studie av social förändring och identitet
Mathias Blob 740625-4198
Abstract
I denna uppsats är mitt övergripande syfte att studera de mekanismer och diskurser som utgör grunden för identifikationsprocesser i en samtid kännetecknad av ökad mobilitet. Via en fiktiv livshistoria förhåller jag
mig till detta problem arbetet igenom. Inledningsvis diskuterar jag den traditionella, västerländska, filosofins syn på självet och dess omgivning, för att sedermera fokusera mig på ett kunskapssociologiskt perspektiv. Utifrån denna plattform väljer jag att studera globaliseringsprocesser och mobilitet för att skapa en förståelse för hur dessa företeelser förändrar förutsättningarna för den enskildes identifikationer. I mitt konkluderande resonemang framhåller jag vikten av att vi i våra funderingar kring identifikationsprocesser måste ta i beaktande att dessa alltid sker i förhållande till rum/tid vilket dessutom sker dels i det reella rummet och dels i det imaginära rummet. För att konkludera; den imaginära aspekten av vår rumsliga upplevelse är ytterst viktig att överväga vid studier av identifikationsprocesser.
Nyckelord
: Identitet, hem, globalisering, mobilitet, reella och imaginära rummet.In this thesis my purpose is to study the mechanisms and discourses that are the foundations for identification processes, in a contemporary society characterised by increased mobility. By means of a fictitious life history, I
relate to this problem constantly through the work. At the beginning of the essay I discuss the traditional, western, philosophical view of the self and its surroundings, which eventually leads me to focus on the theories of the sociology of knowledge. From this perspective I choose to examine globalisation processes and mobility, to create an understanding of how these two, changes the circumstances for the individual identification. In my concluding argument I stress that all research or all studies concerning identification processes must take into account that these identifications always take place with regard to time/place which also means, that it takes place both in real space and in imaginary space. To conclude; the imaginary aspect of our spatial perception is essential to any study of identification processes.
Innehållsförteckning
1. INTRODUKTION ... 5
1.1.RELEVANS OCH SYFTE ... 7
1.1.1.ETT IMER- PROJEKT ... 7
1.1.2.ÖVERGRIPANDE SYFTE ... 10
1.2.DISPOSITION ... 11
2. METODOLOGISK ÖVERBLICK OCH REFLEKTION ... 14
2.1.RAMBERÄTTELSE -HISTORIEN OM JAN ... 19
3. JAG, DU (VI) OCH ALLA (DE) ANDRA ... 23
3.1.IDENTITET ... 23
3.2.HISTORISK ÖVERSIKT ... 24
3.2.1.PLATON TILL HEGEL ... 24
3.2.1.1 Mellan två verkligheter ... 31
3.2.2.POSTHEGELIANSKA DEBATTEN ... 33
3.3.KUNSKAPSSOCIOLOGI ... 37
3.3.1.NÅGRA EXEMPEL ... 41
3.4.SAMMANFATTNING ... 43
4. DEN FÖRÄNDERLIGA SAMTIDEN ... 46
4.1.GLOBALISERINGSBEGREPPET ... 47 4.1.1.SOM MEKANISM ... 49 4.1.1.1. Informationsteknologi ... 52 4.1.2.SOM FÖRESTÄLLNING ... 54 4.1.3.JAN I GLOBALISERINGENS OVÄDER. ... 58 4.2.MOBILITET... 60
4.2.1.FYSISK/INDIVIDUELL MOBILITET ... 62
4.2.1.1 Global migration (Internationell migration….) ... 66
4.2.2.IDEOLOGISK/KULTURELL MOBILITET ... 70
4.2.2.1. Globala relationer (…och etniska relationer) ... 74
5. KONKLUSION- HEMMA I VÄRLDEN (GLOBEN?)... 79 6. TILLBAKABLICK – UTBLICK ... 84 LITTERATURFÖRTECKNING ... 86
1. Introduktion
Samtidigt som jag påbörjar mitt arbete med denna uppsats har jag nyligen avslutat läsningen av Edward W Saids självbiografi Utan hemvist (1999). Att jag nämner denna bok beror på att den i
viss mån kan illustrera vad denna uppsats vill problematisera. I boken erhåller läsaren en god insikt i hur en ”modern” självuppfattning kan byggas upp. Som läsare får man följa hur den unge Said skapar sin omvärldsuppfattning i nära relation till de intryck och värderingar han erhåller från sina närmast anhöriga. Samtidigt kommer denna omvärld att på ett allt mer påtagligt vis göra sig gällande i Saids omedelbara vardag. Sina tidiga uppväxtår ställs mot egna erfarenheter i den ”stora” världen. Det intressanta med denna självbiografi är inte bara att det är en välskriven biografi, vilket det finns många av, utan snarare att den behandlar en idag allt vanligare situation för allt fler människor. Självbiografin kommer att röra sig mycket kring frågan om ”hemmets” betydelse - vilket är egentligen mitt hem(land)? - Said frågar sig redan i titeln om det är möjligt att
vara utan att vara hemma? Att den dessutom är skriven av författaren till böcker som Orientalism, Fred utan land, Covering Isalm, etc., gör den ännu mer intressant1. Som säkerligen de flesta av oss
vet, som i någon form kommit i kontakt med Saids författarskap, och kanske främst de böcker jag nämnde, är Said en av de mest betydelsefulla personerna inom den sk. postkoloniala skolan. Som en av de främsta kritikerna av ”västvärldens” stereotypa bildproduktion av ”orienten”, är det ytterst intressant att fundera över Saids personliga resa och främst hans personliga sökande efter ett ”hem”. På sätt och vis ger denna självbiografi en viss nyansering till hans övriga författarskap, det blir tydligt att Said själv i sitt arbete med kritiskteori sökt sig själv i lika hög grad som han sökt att förklara andras situation.
Said kommer i sin självbiografi att beröra, utan att kalla det så, den diasporiska identifikationsproblematiken, - vem är jag om jag inte hör hemma där jag just nu befinner mig? - Samma utgångspunkt kan vi bl.a. finna hos Stefan Jonsson som i sin essä Andra platser (1995)
funderar över den metaforiska betydelsen av hemmet. Vad är ett hem, vilka diskursiva representationer bidrar metaforen hemmet till? Jonsson utför, enligt mig, en mycket anmärkningsvärd förtjänst när han på detta vis försöker dekonstruera vårt självklara förhållande till ”hemmet”2. Det är även här som detta arbete tar sin utgångspunkt, nämligen i förhållandet
mellan tid och rum, i relation till identitet. Jag frågar helt enkelt efter hemmets (det ursprungliga, nuvarande och framtida) relation till identifikationsprocesser.
1 Se. Said. 1997a. 1997b, 1997c. 2 Jonsson. 1995.
Som jag påpekade med Saids självbiografi så ger den ett nyanserat perspektiv på hans tidigare verk, vi erbjuds en förståelse av hans egna ambition, så vill jag även att detta arbeta skall formas. Genom att erbjuda min personliga tolkning av identitetsproblematiken, bidrar jag även till en allmän, ökad, förståelse av samma problematik. Jag vill på inget vis placera denna uppsats i kategorin självbiografi, men likväl skulle vi kunna kalla den en biografi av en människans identitetsförståelse, utan att lägga allt för stora växlar på parallellen.
Det som detta projekt i vidaste mening vill begripa, och således även behandla, är hur identiteter kan skapas, omskapas och upplevas i vår samtid. Jag kommer börja mina funderingar
via en fiktiv berättelse från min egen närmiljö, Malmö stad, för att successivt finna kopplingar och paralleller nationellt och internationellt. För att exemplifiera kan vi tänka oss en stadsvandring i Malmö och de erfarenheter denna kan ge.
Att vandra omkring på Malmös gator och torg idag och de intryck och erfarenheter denna vandring ger, skiljer sig säkerligen väldigt mycket från de intryck och erfarenheter samme vandrare skulle ha erhållit för tjugo år sedan. Vari består då denna skillnad? Är det så att det enbart är arkitekturiska förändringar som ligger till grund för den alternativa tolkningen idag? Om det nu skulle vara så att det är det arkitekturiska, var beror detta på? Att vår omgivning förändras och att förutsättningarna för att existera i denna omgivning, även de förändras, är säkerligen de flesta ense om. Tiden fortskrider och i takt med dess fortskridande kommer utvecklingen av diverse produkter och tjänster att föranleda förändringar i det fysiska/reella såväl som det mentala/imaginära rummet. Men hur skall vi närmare förstå denna förändring, vilka faktorer är av avgörande betydelse?
Hur har den ökade immigrationen, och kanske framförallt en ökad mångfald inom migrationsflödet, påverkat det fysiska/reella och det mentala/imaginära rummet? Har arkitekturen i Malmö förändrats till att vi skulle kunna tala om en mångkulturell epok inom arkitekturen? Om rummets dimensioner och innehåll förändras vad händer då med identiteterna som byggs upp i detta rum, eller skapas identiteter inte i förhållande till det fysiska rummet? Kan en individ relatera sig själv till något utanför detta rum, ett imaginärt rum?. Eller kan det vara så att identiteter i en allt mer globaliserad och mobil verklighet inte relateras till rummet, utan snarare till tid? Jag är den jag är för jag är där jag är just nu, imorgon är jag någon annan och vidare att jag är
1.1. Relevans och Syfte
Vad är det då som gör att ett studium av identitetsproblematiken ter sig så intressant? Vilken relevans har detta i ett större perspektiv, ett perspektiv som kanske framförallt, inom denna uppsats ram, skall ses i relation till ett mångkulturellt samhälle (oavsett hur besvärlig denna definition är!). Vi bör med andra ord fråga oss vilken betydelse ett identitetsrelaterat studieområde har för den samtida forskningen inom samhällsvetenskap och humaniora (Personligen skulle jag även vilja inbegripa de naturvetenskapliga vetenskapsområdena, inte minst den under senare tid framväxande informationsteknologin. Jag får anledning att återkomma till detta längre fram.). I vidaste mening kommer arbetet med identitetsfrågor handla om att söka efter ett svar på frågan - Vem är jag? – samtidigt som man frågar - Varför är jag? -. Det handlar om
att förstå sig själv i relation till andra, om att förstå sig själv i relation till sin egen verksamhet och om att förstå sig själv i relation till den omgivande miljön, osv.
För att begränsa och fokusera mitt fält vill jag till att börja med relatera detta arbete till sitt områdesspecifika utgångsläge. Utifrån den följande ämnesspecifika positioneringen kommer jag att formulera ett övergripande syfte som har sin grund i ett IMER perspektiv.
1.1.1. Ett IMER - projekt
Det jag vill åstadkomma med dessa inledande rader är att förstås som en personlig avslutning på en mångfacetterad kunskapsinhämtning. Med andra ord vill jag placera detta arbete i en position där det kommer att stå som en spegel av mig och den tid som jag ägnat till studier i IMERämnet.
Jag vill med detta arbete sammanfatta de, enligt mig, mest fundamentala och grundläggande aspekterna av denna utbildning. Min förhoppning är att detta arbete skall komma att fungera som en flervetenskaplig språngbräda för vidare inblickar i verkligheten. Det bör ses som något av ett manifest över IMERområdets innehållsrika bidrag till den samtida forskningen. Jag väljer att inta denna utgångspunkt då det enligt mig är en av poängen med ett examensarbete, dvs. att spegla den förvärvade kunskapen samtidigt som ämnets betydelse vidgas och utlägges. Examensarbetet skall rimligen påvisa vad jag ”lärt” mig och hur jag använder denna ”kunskap”. Samtidigt ser jag det som en nödvändighet att presentera min bakgrund, då detta på ett avgörande vis återspeglar arbetets innehåll och syfte. Genom att påvisa mitt IMERperspektiv är det min uppfattning att
uppsatsen har mer, kvalitativt och kvantitativt, att erbjuda läsaren såväl som ämnet i sig. Under min tid som student vid IMER i Malmö har jag uppmärksammat att det föreligger en koncentration, åtminstone beträffande de projekt som under min tid bedrivits och presenterats, på problemlösningar riktade mot och för invandrade grupper i det svenska samhället.
Med detta menar jag på inget vis en generell kritik mot alla de, vissa utmärkta andra mindre bra, arbeten som producerats inom området. Jag vill snarare påstå att det har problematiserats allt för lite kring de problem som rör oss alla, nya som gamla invånare i Sverige. Forskningens objekt har oftast varit de ”invandrade” och deras integration och anpassning i/till det svenska samhället. Förvånansvärt lite har ägnats åt forskningens subjekt/agent likväl som de oproblematiserade grupperna, de ”gamla svenskarna”. Ett undantag är värt att stanna upp vid, nämligen när det gäller undersökningar och diskussioner kring de extrema grupperingarna. Med detta avser jag främst de sk. nynazistiska och högerextrema grupperna i samhället. Men även detta bidrar till att lämna vägen fri för alla övriga. Fri, inför att aldrig behöva ifrågasätta sin egen position eller
identitet.
Genom att måla ut problem och orosmoment har vi skapat ett andrum för alla andra som inte blir konfronterade, men likväl är med, och i högsta grad bygger ”allas samhälle”. När vi på ett ensidigt vis såsom detta fokuserar våra forskningsobjekt, finns det en övervägande risk i att vi samtidigt bidrar till det problem vi vill lösa eller åtgärda.
Bülent Diken har i sin bok om den danska immigrationspolicyn, Strangers, Ambivalence and social theory (1998) fokuserat på ett liknade problem. I Dikens inledande resonemang anlägger han
tonen för resterande delar av resonemanget och menar att en ensidig fokusering på det ”självklara” (dvs. immigranter i detta fall) leder till att vi aldrig kan lösa det grundläggande problemet. Vi måste, säger Diken, våga se oss själva i de andra och samtidigt se de andra som de är, inte som ett problem3.
I detta resonemang anknyter Diken tydligt till Michael Foucaults diskursanalytiska tänkande, vilket i viss mån även är min egen utgångspunkt4. Att enbart diskutera det tillsynes problematiska
och aldrig diskutera det självklara leder enligt mig till en stagnation i forskningen. Utifrån ett relativt basalt konstaterande blir denna ståndpunkt tydlig, dvs. att även det som är problem är ett konstruerat problem. Således tror jag snarare att det, i det självklara återfinns de ”stora” problemen och orsakarna till de uppenbara problemen.
Ytterligare ett exempel är värt att uppmärksamma, i anslutning till detta, nämligen Floya Anthias och Nira Yuval-Davis bok Racialized bounderies (1992). I denna får vi en tydlig indikation
på vikten av att fundera över det självklara. Författarna visar hur olika diskursiva representationer interagerar och skapar övergripande, självklara hierarkier med avseende på kön, ras, klass etc. Det som vi i Sverige ser som en självklar uppdelning av sysslor, där man och kvinna ”råkar” få olika sysslor, kan mycket väl vara en genusorienterad konstruktion (som alternativ till patriarkalisk).5
3 Diken. 1998. s1ff. 4 Se Foucault 1993.
Den tillfälliga självklarheten som ”råkar” påbjuda vissa sysslor till vissa individuella preferenser, såsom kön, behöver inte vara den ”rätta” självklarheten. Samma resonemang skulle vi kunna applicera på vår analys av mobilitet och kanske framförallt migrationsströmmar. Migrationen berör inte bara de mobila, i lika stor utsträckning berör den de immobila6. Min poäng med detta
resonemang är att framhäva vikten av en förståelse där internationell migration och etniska relationer ses som ett område vilket berör oss alla. Som ett exempel vill jag lyfta fram förordet till IMERsektionen i Ht. 1999 ämneskatalog över Malmö Högskola.
Som student på IMER lär du dig förstå dessa samband [sambanden mellan internationell migration och etniska relationer]. Kunskapen kan minska misstänksamheten och oron inför det främmande och öppna möjligheterna för en diskussion om de reella problem migration för med sig. Det kan vara i samband med språklig och annan kommunikation, kultur- och religionsmöten på arbetsplatser och arbetsmarknaden liksom inom boendet och vardagslivet generellt. Vi tror på kunskapen Vi tror att den har en effekt på människors förhållningssätt till varandra, i relationen mellan människor med olika ursprung och kulturell bakgrund7
Som vi kan konstatera i detta citat är det även så att den omtalade tendensen föreligger i själva områdets presentation. Dock är det inte så att den andra, av mig eftersökta, dimensionen faller bort. Hela texten andas av en vilja att förklara och inbjuda till reflektion över allas vår situation i
en ny värld präglad av migration och internationalisering. Trots detta finner jag det inte överflödigt att accentuera behovet av en flervetenskaplig förståelse för vår situation. Låt mig
exemplifiera mitt resonemang något.
När vi som studenter skall bege oss ut i fältet för att studera invandrares situation på arbetsmarknaden är det knappast tillräckligt att bara fundera över invandrarens situation, bör vi inte fundera över allas situation, givetvis skall det ske inom ramen för de geografiska och fältmässiga begränsningarna vi gjort. Hur skulle vi kunna studera en grupp som inte ens existerar, utom som en konstruktion. Gruppen invandrare existerar kanske enbart som en kontrastiv
konstruktion av gruppen svenskar. Statistiskt må de existera, var för sig, men hur definierar vi vem som är vem och varför. Jag vill inte att vi skall sluta fundera över invandrares situation på arbetsmarknaden, snarare tvärtom, det är av yttersta vikt för att kunna konstruera åtgärder av olika slag. Men vi får aldrig glömma bort att denna marknad består av alla, oavsett definition och
identitet.
6 Se exempelvis antologin International migration, immobility and devolopment, Hammar. m.fl. 1997. 7 Malmöhögskolas kurskatalog. 1999.
Jag vill med andra ord bidra till en ökad nyansering av IMERområdet. De år som jag tillbringat vid området har givit mig en unik möjlighet att fundera över och dessutom diskutera problem som annars skulle förblivit enbart perifera, om än akuta, problem. På de föreläsningar och seminarier som givits har vi som studenter erbjudits en möjlighet att införskaffa oss verktyg och analytisk förmåga inom ett fält av ofta bortglömd karaktär. Med dessa verktyg och analytiska grepp vill jag nu experimentera. Med detta skall förstås att jag med detta arbete vill försöka utnyttja och utvärdera mina kunskaper inom en rad ämnen. Jag vill finna nya möjligheter att förstå min samtid samtidigt som jag vill förstå mig själv i denna samtid. Jag är av den uppfattningen att ett IMERperspektiv erbjuder detta.
Av det ovan sagda kanske det står lite klarare vad denna uppsats kommer behandla. Den skall inte beskriva identiteter i bemärkelsen deras identiteter. Den kommer inte heller att tala om
identiteter i bemärkelsen vår identitet. Identiteter får snarare representera ett tematiskt problem
som i och för sig är tillräckligt symtomatiskt för att fungera som ett samlingstema för IMERkunskap.
Med symtomatiskt avses att identitetsfrågor är av sådan art att de tangerar de flesta av de områden som jag under min tid på IMER konfronterats med. Vi kan tala om kulturell identitet, nationell identitet, religiös identitet eller varför inte IMER identitet. Oavsett vilken prefix vi väljer, är min poäng att identitetsproblematik och frågor överhuvud som berör olika gruppers och individers identifikationsprocesser, är ett problem som i mångt och mycket tangerar IMERforskningens stora frågor. Låt oss härmed lämna dessa ämnesspecifika frågeställningar och övergå till mer uppsatsspecifika frågeställningar.
1.1.2. Övergripande syfte
Det övergripande syftet med detta arbete är att studera de mekanismer och diskurser som utgör grunden för identifikationsprocesser i en samtid kännetecknad av ökad mobilitet. Detta innebär ett studium av
modeller för skapandet, omskapandet och upprätthållandet av identiteter. Då jag vill förlägga tyngdpunkten av arbetet kring en undersökning av identiteter i vår samtid, kommer jag även att ägna en del tid åt att studera ett område som flitigt förknippats med, och ses som ett särskiljande drag för vår samtid, nämligen globaliseringen och mobilitet. Därmed avses ett studium av de implikationer dessa processer kan tänkas ha på individers identifikationer. Jag vill undersöka och fundera över hur en ökad globalisering påverkar den individuella mobiliteten dels i det sociala rummet och dels i det fysiska rummet. Allt för att lättare kunna förstå hur den enskilde skapar och omskapar samt upplever sin identitet.
Då detta är ett övergripande syfte innebär det att en precisering av syftet kommer att äga rum under arbetets gång. Detta innebär att jag under framställningens gång kommer formulera utvidgade frågeställningar. Dessa frågeställningar presenteras i anslutning till den ramberättelse som aktualiseras i den sammanfattade delen efter varje stycke. Således kommer ramberättelsen vara uppsatsens röda tråd, utifrån vilken frågor konstrueras i ljuset av tidigare diskussioner.
Min ambition med uppsatsens är att detta arbetes resultat i rimligaste mån skall bidra till en ökad kunskap vid funderingar kring mångfaldsfrågor (läs identitetspluralism!) Att förstå varför jag är den jag är i relation till vad de och vi är, där vi är vid just detta tillfälle, på just denna plats, bidrar troligen till en ökad samförståelse. Jag väljer att förhålla mig spekulativ till resultatet i detta
skede. Att med bestämdhet hävda resultatet av arbetet vore att gå händelserna i förväg. Om jag redan var säker på identiteters betydelser och dess konstruktion i rummet över tid, skulle denna uppsats vara mer än överflödig. Jag vill även i anslutning till denna öppna utgångspunkt poängtera att, även om det är så att vissa delar av uppsatsen tycks vara motsägelsefulla är detta inget som skall ses som brist på kontinuitet. Att vissa delar av uppsatsen står mot varandra är snarare ett tecken på att arbetet och min personliga utveckling fortskridit. Att utveckla sina resonemang och perspektiv är inget felaktigt eller bristfälligt. Detta är rimligen ett av de tydligaste tecknen på ett reflekterat arbete, således bör det även redovisas såsom den viktiga del av arbetsprocessen det är.
1.2. Disposition
För att uppsatsens innehåll och disposition skall framstå tydligt och begripligt väljer jag att under denna rubrik förklara innehåll och de olika delarnas placering.
Efter de inledande diskussionerna, såsom syfte och ämnesrelevans, kommer jag att leda in läsaren på metodologiska funderingar. I kapitel 2, Metodologisk överblick och reflektion, ges en
övergripande bild av mitt personliga forskningsstrategiska perspektiv. Jag vill i detta andra kapitel positionera mig själv i förhållande till samtida metodologisk diskussion, främst inom etnografi och kulturantropologi. Tanken är att diskussionen skall fungera som en hjälp dels för mig i det fortlöpande arbetet och dels för läsaren i att lättare kunna förstå det följande resonemanget och bruket (icke-bruket) av material och texter. Jag erbjuder i kapitel 2 helt enkelt ett antal glasögon som kan vara användbara på resans gång. Jag kommer i detta kapitel även att beröra hur erfarenheter från dagens Malmö kan te sig för en specifik individ. Jag väljer i detta sammanhang att arbeta utifrån en fiktiv ramberättelse. Således kommer jag att fabricera en berättelse om en individ i Malmö. Historien skall främst ses i relation till hur man kan tänkas skapa sig en identitet.
Att jag väljer Malmö som utgångspunkt är främst av igenkännande skäl, staden skulle kunna vara någon annan, såsom London, New York, Stockholm etc. Valet av en fiktiv ramberättelse är främst att se i ljuset av den metodologiska diskussion som förs i avsnittet innan, dock bör det redan nu påpekas att berättelsen endast skall fungera som en exemplifiering där övriga diskussioner kan ges en konkret gestaltning. Tydligast kommer denna koppling att vara i slutet av respektive kapitel, där jag försöker anknyta de abstrakta resonemangen till en konkret (enskild individ) och bekant (Malmö) nivå.
Efter detta metodologiska diskussions- och hjälpmedelskapitel kommer jag att övergå till att utröna och beskriva identitetsproblematikens område ur ett historiskt perspektiv i Kapitel 3, Jag, du (vi) och alla (de) andra. Min fokusering kommer här att vara förlagd till ett studium av subjektets
respektive objektets position samt forskningens förståelse och analys av subjektet (jaget). Med andra ord kommer detta tredje kapitel att behandla människans ”natur” och hur man i olika tider valt att betrakta denna. Det bör redan nu påpekas att min koncentration är förlagd till ett europeiskt, västvärlds, perspektiv. Detta innebär att de filosofiska traditioner och skolor som blir föremål för min redogörelse kommer att vara hämtade från den västerländska filosofin. Det skulle naturligtvis vara av intresse att bekanta sig med övriga, minst lika innehållsrika, traditioner, vilka även de äger ett stort inflytande på vårt tänkande. Dock ges det inte utrymme till detta, dels pga. av mina bristfälliga kunskaper på området och dels pga. utrymmesskäl. Emellertid är denna koncentration på den västerländska ”kanon” inte bara en brist. Stora delar av den forskningstradition som vi befinner oss inom, är färgad av just denna tradition, vilket gör det rimligt och nödvändigt att studera denna för att kunna kritisera densamma. Tanken med kapitel 3 är således att det skall fungera som den nödvändiga bakgrunden till ett fortsatt studium av samtida identifikationsprocesser. Jag kommer göra ett avstamp, framförallt teoretiskt, för att sedermera kunna applicera nyanserade och kanske något kontroversiella teorier på den mer traditionella förståelsen. Mitt syfte är inte att genomföra en total dekonstruktion av det traditionella identitetsbegreppet via denna redogörelse. Snarare vill jag utvidga begreppet och om möjligt tillföra nya dimensioner med hjälp av tvärvetenskapliga begreppsapparater såväl som forskningsrön.
I nästkommande kapitel 4, Den föränderliga samtiden, följer en diskussion kring globalisering
och mobilitet. Här kommer jag föra en kritisk diskussion kring begreppen globalisering och mobilitet. Jag kommer utgå från en allmän förståelse av dem båda för att sedermera försöka ”snäva in” resonemanget för att återknyta till tidigare diskussioner kring identitet.
Jag vill i detta fjärde kapitel skapa en förståelse för hur globaliseringen driver fram sociala förändringar i samband med en ökad mobilitet, vilket i sin tur förändrar identifikationsprocesserna i denna samtid. Vidare kommer jag även att diskuteras och sammankoppla, via relationella analyser, migrationsflöden med globalisering och mobilitet. I samband med globalisering blir det intressant att fundera över olika kontexters relation och utbyte med varandra. Är det så att globaliseringen innebär ett ökat utbyte mellan olika kulturer och i så fall är detta något nytt? Kan vi överhuvud betrakta kultur som något vi kan bedriva utbyte med? Är kulturen mobil? Skulle vi kunna tolka detta som att framtiden kommer bestå av diasporiska eller mångkulturella identiteter? Kommer jaguppfattningen att förändras i takt med att ömsesidigheten och beroendet mellan stater ökar? Dessa och flertalet andra frågor ligger i bakgrunden i hela detta kapitel, vars syfte är att fundera över just det föränderliga i vår samtid för att relatera detta till hur vi kan tänkas skapa en identitet i dessa flöden. Med mobilitet vill jag åsyfta rörlighet i största allmänhet men kulturell mobilitet i synnerhet. Frågan som blir av intresse i samband härmed är huruvida det är rimligt att anta att en globalisering ger upphov till en ökad kulturell mobilitet? Vidare inställer sig frågan om en kulturell mobilitet ger upphov till individuell mobilitet? Kanske är det så att vi alla är mobila och har alltid varit det, men globaliseringen gör oss immobila? I takt med att de nationella gränserna faller ihop blir det allt vanligare att man lever utan ett ”hem”. Är det inte hög tid att vi börjar dekonstruera identitetsbegreppet, genom att inte längre hänföra detta enbart till nation eller stat. Hur kan den diasporiska identiteten vara förbunden med en nation eller stat, när dessa begrepp tycks vara frånvarande inom den diasporiska situationen? Kapitlet 4 avslutas med att jag utvidgar begreppen internationell migration och etniska relationer till att behandla global migration och globala relationer. Utifrån detta försöker jag sedermera studera hur identifikationer äger rum, dels i det fysiska/reella rummet och dels i det mentala/imaginära rummet.
I kapitel 5 kommer jag att under rubriken Hemma i världen (globen?) konkludera det sagda och
diskutera konsekvenserna av detta. Tanken är att jag i denna del skall belysa identitetsproblematiken med utgångspunkt i den kunskapsmodell som jag lagt fram och de implikationer den föränderliga samtiden ger. Allt för att skapa en förståelse för hur skapandet, omskapandet och upplevelsen av identiteter kan gå till väga. Kapitlet kan således i någon mån betecknas som den konkluderande delen utan att för den skull utesluta att denna del kommer vara en konstruerande del. Det är en konklusion i den utsträckningen att den sammanför de övriga delarna på ett betydligt mer explicit vis än vad som varit gällande tidigare.
Uppsatsen avslutas med kapitel 6, Tillbakablick och utblick, där det sagda reflekteras över och
2. Metodologisk överblick och reflektion
Tanken med detta kapitel är inte att avgöra, varken för mig eller för läsaren, om detta arbete är att betrakta som empiriskt eller teoretiskt. Det är inte heller min ambition att denna del av uppsatsen skall ses som en introduktion till kvalitativ respektive kvantitativ forskningsmetod. Snarare vill jag, vilket även bör avslöjas i den valda rubriken, att detta avsnitt skall fungera som en reflektion över tänkta problem och fallgropar inom ramen för mitt tänkta område, identitetsproblematik. Målet med denna del är att i någon mån klargöra frågorna; hur skall jag skapa den, av mig, efterfrågade förståelsen av det mänskliga projektet att vara? Samt, hur kan jag på ett riktigt vis
beskriva och fördjupa förståelsen av denna existentiella fråga?
Då jag på detta vis vill beskriva problematiken som en metodologisk fråga, d.v.s. att identitetsfrågor kan betraktas som perspektivberoende, gör att denna del även kan betraktas som en positionering av mig som forskare. Därmed avses att följande metodologiska diskussion är att betraktas som, huvudsakligen, en positionering av mig personligen, gentemot och av mitt fält. Av detta resonemang följer det sig logiskt att även hela arbetet bör ses som en positionering då det i mångt och mycket behandlar positioneringar (läs identiteter). Dock är denna inledande positionering av mig en nödvändighet för att överhuvud kunna fortskrida med arbetet. Genom att redan nu erbjuda en uppsättning ”glasögon” till läsaren, dock ej till mig i detta skede, kommer de övriga delarna av arbetet att te sig mer tillrättalagda.
Om vi därmed klargjort utgångspunkten med denna del, bör vi nu gå vidare och fundera över de rent epistemologiska spörsmålen. Utifrån min poängtering av en positionering av forskaren inställer sig frågan varför det bör vara just en positionering som jag vill lyfta fram som viktigt. För att belysa denna fråga skulle jag vilja referera till John H Stanfield II som i antologin
Race and ethnicity in research methods (1993) funderar över varför det finns ett behov av en specifik
metodologi beträffande studiet av ras och etnicitet. Han gör detta dels i det inledande kapitlet till boken,8 men framförallt i ett av sina egna bidrag Epistemological considerations. Hans resonemang är i
korthet att ras och etnicitet är begrepp och fenomen som dels befinner sig i en historisk och dels känslomässig bias inom forskningen.
Därmed vill Stanfield uppmärksamma läsaren på att ras och etnicitet ingalunda är neutrala begrepp vilka vi som forskare kan bemöta och än mindre mäta utan att tillägna dem särskild uppmärksamhet9. Som exempel lyfter han fram avsaknaden av etiska frågeställningar i samband
med studiet av ras och etnicitet;
8 Stanfield II. 1993a. s3ff. 9 Stanfield II. 1993a. s16f.
Issues of ethics and human values are central to any research enterprise. They are especially sensitive when it comes to status-related research. In race and ethnicity research, questions of ethics and values are especially prone to controversy, because race and ethnicity problems raise emotional concerns in the public cultures of race-centred societies. Researchers in mainstream disciplines rarely if ever reflect seriously on the effects their racial and ethnic identities and consciousness might have on what they see and interpret in race and ethnicity studies. It has been easier for researcher to rationalize and legitimate their logical positivistic claims by constructing supposedly value-neutral methods of data collection and interpretation than to acknowledge the intrusions of their life histories and cognitive styles in research processes in race and ethnicity studies.10
Även om argumentationen som Stanfield för berör etnicitet och ras är det enligt mig en problematik som går att återfinna inom de flesta forskningsfält. Dock är det mycket riktigt, som Stanfield påpekar, en problematik som är mer akut inom detta område, ras/etnicitet, än inom många andra. Vi kan även finna paralleller till den feministiska forskningen, som även den gjort oss uppmärksamma på behovet av en kritisk granskning av hur vi förvärvar kunskapen snarare
än hur vi förvaltar kunskapen11. Ytterligare uppmärksammat har det blivit inom den svarta
feminismen, där det i någon mån är frågan om ett än mer mångfacetterat, statusrelaterat (för att använda Stanfields distinktion), område12. Stanfields och andras diskussion berör en problematik
som i någon mån är att betrakta som ett problem för hela den kultursociologiska/kulturvetenskapliga (i brist på bättre namn) vetenskapen, nämligen representationens kris. Med representationens kris är det främst det positivistiska paradigmet som ifrågasätts. Det som är av intresse för oss är denna kritiks ifrågasättande av det objektivt sanna. Finns det något att uppbringa inom alla forskningsfält vilket är att betrakta som objektivt sanna data? Kan jag som forskare betrakta mig själv som en neutral kameralins, vilken förbehållslöst registrerar vad som sker och sammanfogar detta till en objektiv, sann, rapport?
Ett område som denna diskussion varit särskilt febril inom är antropologin (där etnografens roll inom kanske framförallt socialantropologin diskuterats)13. Här kan vi se hur kritiken mot
objektivitetskravet så småningom utmynnar i en hel flora av litteratur vilken behandlar olika metoder för att antingen skapa objektivitet eller andra metodologiska knep att komma förbi denna ”fälla”, att hävda objektivitet och ändå utgöra en subjektiv reproduktion. I någon mån kan vi säga att teoribildningen inom antropologin på detta vis kom att handla om metod. Genom teoretisk reflektion kring empiriskt material ville man skapa sig en välgrundad metod.
10 Stanfield II. 1993b. s25.
11 Se exempelvis Brah. 1996, Pettman. 1996, Yuval-Davis. 1997. 12 Se särskilt Collins. 1990.
Vad är det då som inträffat, har man inte skapat en teori vilken i sin tur skapar empirin? Om man skapar en modell för hur data skall insamlas, där konceptualiseringsstrukturerna är väl avgränsade och definierade, har man då inte skapat och definierat de data som är meningen att man skall införskaffa?
För att få svar på dessa frågor bör vi studera det förhållande som råder mellan teori och metod. Ett utmärkt exempel på hur teori och metod står i ett dialektiskt förhållande, är Renato Rosaldos bok Culture and Truth (1994). I boken diskuterar Rosaldo huruvida det är möjligt att
återberätta specifika händelseförlopp i en kontext för en publik i en annan kontext, med bibehållen ”kärna”14. Hans tankegångar kan sammanfattas med att han efter en personlig
reflektionsprocess kommer fram till att det är omöjligt för honom som forskare att förstå, föreställa och än mindre förmedla de processer som är involverade på ett sätt som överensstämmer med det sätt varpå de inblandade upplever, förstår och förmedlar händelsen. 15
Han lyfter även fram att som forskare är man varken en utomstående betraktare eller en involverad deltagare. Forskarens värld är inte detsamma som forskningens värld, dock är de inte helt avskilda. I den sekund som forskaren sätter sin fot i forskningens värld blir forskarens värld en del härav. Varje möte är ett möte mellan två eller fler världar, vilket i och med mötet förändrar alla parters perception och aktivitet i någon mån. 16
Rosaldo poängterar att man som etnograf inte kan förmedla en objektiv sanning om en annan kultur. Om man däremot är medveten om detta och arbetar fram metoder för att beskriva den process som sker med utgångspunkt i det dialektiska förhållandet mellan forskarens värld och forskningens värld, kan resultatet vara nog så givande och riktigt/sant för de inblandade parterna. Han propagerar vidare för en narrativ förståelse, där det är väsentligt att fundera över berättarens positionering gentemot forskaren likväl som forskarens positionering gentemot berättaren. Tillsammans skapar de den aktuella berättelsen.
Sammanslaget vill jag lyfta fram Rosaldos poängtering av forskarens positionering som en väg mot ökad reflektion. Genom att positionera sig möjliggör man en analys av forskningens objekt där analysen till lika stor del består av en analys av forskaren själv. Etnografins uppgift blir enligt Rosaldo att förmedla en tolkning av vissa processer, vilka kan vara lättare att förstå genom någon annans ögon, men det är och förblir genom någons ögon. Därmed inte sagt att detta inte skulle vara sant, det är i högsta grad sant utifrån detta perspektiv. Jag menar att Rosaldo på ett klart och tydligt vis poängterar vikten av att förstå det dialektiska förhållandet mellan forskare och forskarens objekt, tillsammans skapar/omskapar de varandra.
14 Rosaldo. 1994. 15 Ibid. s1ff.
Vi är alla individer med en mångfald av erfarenheter vilka färgar vår perception och föreställning av omvärlden. Med en medvetenhet om dessa processer, vilka skapar och omskapar ”verkligheten”, kan vi erhålla en ökad förståelse av densamma. Att återberätta en historia är inte bara en ren recitation det är även en politisk, social, kulturell, positionering. Objektiviteten finns inte och kan aldrig betraktas som den eviga, sanna, universella kärnan av sanning, inte ens i en epistemologisk tappning. Även det vis varpå vi erhåller kunskap är fluktuerande och dynamiskt. Kognitionen skiljer sig, trots att vi säkerligen kan finna gemensamma strukturer i vad som betraktas som kognitiva scheman.
Vi kan även illustrera detta förhållande mellan subjektivitet och objektivitet genom att citera Stephen Tyler när han med anledning av det misslyckade projektet att kontrollera tvetydighet och subjektivitet, tar upp vikten av att framhäva etnografens egentliga bidrag.
Post-modern ethnography is a return to the idea of aesthetic integration as therapy once captured in the sense of Proto-Indo-European ar-(“way of being”, “orderly and harmonious arrangement of the parts of a whole”), from which have come English ”art”, ”rite” and ”ritual” […] Post-modern ethnography is an object of meditation that provokes a rupture with the commonsense world and evokes an aesthetic integration whose therapeutic effect is worked out in the restoration of the commonsense world.17
Citatet ger enligt mig en klar inblick i ett av den postmoderna kritikens stora dilemman och för den delen stora mål, att uppnå en beskrivning av verkligheten som är mer än en deskriptiv reproduktion av isolerade enstaka företeelser. Målet är det holistiska perspektivet utan att för den skull göra anspråk på universalitet. Målet är att etnografen skall framhäva och förtydliga det redan existerande. Målet är terapeutiskt, texten skall ses som en kanal mellan makro och mikro, där den enskilde erbjuds en förståelse av sig själv och sin egen situation genom texten/etnografen.
På sätt och vis kan vi se hela postmodernismen som en uppgörelse med det moderna projektet. Ett projekt som ville göra allt begripligt och införliva det inom ramen för den västerländska normaliteten, ett projekt med en ständigt närvarande universialism, legitimerad utifrån den rationella individens ständiga behov av begriplighetsexpansion med normativa auktoritetsanspråk18. Den postmoderna kritiken skapar ett utrymme för ett ifrågasättande av det
”självklara”, det som vi anser för evigt och riktigt. Sanning och falskhet betraktas som konstruktioner, det finns mer än en sanning. Vad är det som säger att en fiktiv berättelse utsäger mindre om verkligheten än en vetenskaplig text. Vad är i så fall vetenskap och vad är fiktion?
17 Tyler. 1986. s134.
Den epistemologiska frågan blir aktualiserad tack vare den postmoderna kritiken. Eller som författarna till Writing cultures (1986) efterföljande verk After writing culture (1997) säger;
In brief what this volume [after writing culture] argues is that the ”writing culture” debate has alerted anthropologists to the need to pay closer attention to the epistemological grounds of their representations and, furthermore, has made them consider the practical import of that process of reflection, both for the anthropological endeavour and those who are the subjects of any anthropological enquiry.19
Med hjälp av den diskussion och de referat jag lyft fram i de senaste raderna har min ambition varit att uppmärksamma läsaren på problematiken rörande det vetenskapliga studiet. Jag har försökt belysa en mångfacetterad förståelse av objektivitet och sanning. Sammanslaget har jag velat framhäva vikten av positionering. Som jag poängterade inledningsvis vill jag att detta avsnitt skall ses som en positionering av mig som forskare, jag ville erbjuda läsaren ett par glasögon vilka kunde vara användbara på resans gång. Jag väljer att säga kunde vara användbara, det är inget som
säger att det bör vara så eller att det är så. Glasögonen som jag erbjuder är alternativa pekpinnar vilka visar på möjligheter att representera olika fenomen på olika vis. Att fundera över identitetsfrågor innebär samtidigt en väg mot självförståelse. Därmed kommer arbetet med dessa frågor att oundvikligen reflektera mina egna positioneringar. Det är här, i spelet mellan mina egna erfarenheter och tidigare forskningsresultat, som mitt resultatet tar form och det är endast här som det enligt mig finns ett värde i mitt arbete. Det är inte resultatet i sig, som äger en specifik och värdefull natur, snarare är denna att finna i spelet, i processen, i det framväxande arbetet.
Min position i detta arbete blir att agera moderator i dialogen mellan mina erfarenheter och tidigare forskningsresultat, utan att för den skull hävda att jag står över eller på något vis bredvid mina egna erfarenheter. Emellertid hävdar jag att jag i min position som författande person, kommer erbjudas möjligheten att reflektera och komparera, även egna erfarenheter.20
Medelst det ovanstående har jag formulerat min ambition vad gäller detta arbete utifrån metodologiska möjligheter och begränsningar. Med det följande vill jag i en något mer konkret form, redogöra för materialets beskaffenhet och bruket av detta material. Den följande diskussionen är naturligtvis ett resultat av de diskussioner som fördes tidigare och den position jag givit mig själv i förhållande till detta arbete.
Materialet kommer huvudsakligen bestå av publicerade verk, där identitetsproblematiken ligger i fokus. En av mina ambitioner är som sagt att förstå denna problematik i relation till globalisering och mobilitet, varför även dessa områden kommer studeras, framförallt i de fall då de relateras till identitetsfrågor. Konkret har urvalet skett utifrån tillgängliga databaser, såsom Lolita, Vega, Libris etc., där jag med sökorden, identitet, kultur, globalisering, mobilitet, migration och modernitet skaffat mig
en översikt av tillgänglig litteratur. Studiet av denna flora av publikationer sker huvudsakligen utifrån vad vi skulle kunna kalla en hermeneutisk metod (för att motvilligt placera mig i detta fack)21. Med hänvisning till denna metod vill jag enbart poängtera dialektiken mellan tidigare
erfarenheter och det faktiska arbetet med att studera litteraturen. Utifrån de erfarenheter jag har och den position jag givit mig i detta arbete, moderator, kommer jag att läsa litteraturen med dessa glasögon. Jag kommer således att lyfta fram de ting jag anser vara av stor vikt samtidigt som jag försöker nyansera de ting som jag anser är dunkla eller otillräckliga.
När jag företar mig denna ”gallring” och ”framhävning” ligger det övergripande syftet som en ständig påminnelse. Därmed kommer mötet med litteraturen ständigt innebära en följdfråga utifrån dess relevans för identitetsproblematiken. Är det i linje med det ovan sagda, nödvändigt för mig att redogöra för hela mitt liv för att erbjuda någon form av realistiskt förhållande till mitt material? Nej, det vill jag inte påstå. Poängen är den, att via arbetets fortskridande kommer mina erfarenheter att göra sig påtagligt närvarande, samtidigt som de efterhand vävs in i andras (författares) erfarenheter. Redogörelsen av min epistemologiska utgångspunkt erbjuder läsaren en möjlighet att följa processen. Avslutningsvis vill jag även säga ett par ting om mig själv, vilka skulle vara orimligt att inte nämna. Själv är jag en vit heterosexuell man i 26års åldern. Född och uppvuxen i Sverige, ena föräldern med utländsk, västeuropeisk, bakgrund. Trots medlemskap i Svenska kyrkan är jag tämligen inaktiv i denna verksamhet.
2.1. Ramberättelse - Historien om Jan
Jag vill att denna berättelse, förvisso fiktiv, skall fungera som den återkommande konkreta situation till vilken vi kan relatera de kommande frågorna och modellerna. Med denna berättelse om Jan från Malmö kan vi genom arbetet följa hur vi på olika vis kan förstå hur Jan är och vad han placerar sig och hur denna placering påverkar honom själv likväl som de han träffar. Genom Jan vill jag att vi skall se detta arbete, genom Jans liv kan vi applicera och diskutera de resultat som framkommer, genom Jans agerande kan vi skapa en insikt i varat.
20 För en något annorlunda, men för den delen liknade, tankegång se exempelvis Pred. 1995.
21 Se Whites. 1995. En intressant kritik av Hermeneutiken, i Paul Ricoeurs tappning är Erin Whites kritik av den
inneboende genus biasen i Ricoeurs metodologiska tappning. Poängen är att en uttalad neutral och objektiv metod vid närmare granskning inte visar sig vara det.
Jan är född och uppvuxen i den lilla orten Gislaved, strax utanför Jönköping i hjärtat av det småländska landskapet. Jan föddes 1972 och var familjen Trads andra barn. Pappa Trad, ursprungligen från Västerås med rötter som går tillbaks till vallonfolket, kom till Gislaved tillsammans med mamma Trad på 60- talet. Mamma Trad kommer från Brasilien, Sao Paulo. Hon flyttade hit med sin mor och far under 50- talet som ett resultat av faderns allt tätare affärskontakter med svenska företag. Hon var drygt 10 år gammal när de flyttade till Sverige, och träffade pappa Trad i Stockholm 1963, 20 år gamla. Efter ett tag flyttade de till Gislaved då pappa Trad fick anställning som inköpare på Gislaved gummi. Mamma Trad kunde även hon uppringa en inkomst från Gislaved Gummi, som sömmerska. Pappa Trad var utbildad ekonom vid handels i Stockholm och mamma var utbildad konstvetare, även hon i Stockholm. Familjens första barn var adopterat från Bangladesh. Tina, som hon döptes till, kom till Sverige 2 år gammal 1970 från ett barnhem i Bangladesh. Tina som är Jans fyra år äldre syster bor numera i Kiruna och jobbar med rymdforskning vid det skandinaviska centrat för ändamålet i Kiruna.
När jan var 18 år gammal flyttade han till Uppsala för att ägna sig åt studier i ekonomiska ämnen. Han stannade här i två år för att sedan släppa studierna och ägna sig åt sin egentliga passion, att fotografera. Han flyttade så småningom till Malmö, där han 22 år gammal fick ett tillfälligt jobb på en lokaltidning som fotograf. Detta varade emellertid inte så länge och Jan såg sig strax om efter nya vägar. Han flyttade året därpå till New York för att där studera fotografi under två års tid. 1997 var han återigen tillbaks i Malmö, staden som fallit honom i smaken. Väl här befattade han sig med diverse ströjobb för att 27 år gammal starta upp sin egen fotoateljé i stadens utkanter. Här kom Jan att koncentrera sig på konstnärlig verksamhet, där människor var hans främsta intresse.
Jan är uppvuxen i en relativt areligiös familj, trots att hans mor var en troende katolik ut i fingerspetsarna kom Jans uppväxt att innebära ett avståndstagande från kyrklighet. Pappa Trad var från en akademisk, högkyrklig, familj från Västerås, vilken han i tidiga år tog avstånd från. Främst i sina revolutionära dagar under 60-talet. Modern som kom från en förhållandevis from industrifamilj i Sao Paulo, införde en viss religiositet i familjen utan att detta resulterade i en högkyrklig uppväxt för Jan. Jan kom således att befinna sig mellan sin mors fromhet och sin fars marxistiska religionsförakt. Själv kom han i vuxen ålder att, främst i sina konstnärliga arbeten, intressera sig för fromhetslivet och de existentiella frågorna utifrån ett religiöst perspektiv. I sin tillvaro som fotograf i Malmö ägnade Jan mycket tid till att vandra omkring i staden för att söka människor.
Under dessa promenader tog Jan mycket starka intryck av den livliga och skiftande puls staden erbjöd. Från Möllevångens krogliv till Limhamnssmåbåtshamn, letade och fann Jan hundratals människoöden att föreviga. I Kirsebergsbackar fann han en miljö olik alla andra, här kunde han studera hur gamla myter och historier förkroppsligades i nya arkitekturiska byggandsverk. De gamla arbetarkvarteren kring södra innerstaden, med folketspark och folketshus i centrum andades solidaritet i en ny utformning. Den traditionellt, arbetarhomogeniteten, var utbytt mot en heterogen samling erfarenheter. Speceriaffärerna var utbytta mot mångfaldsbutiker där allt fanns att finna i en och samma. Solidaritet var åter en fråga om att överleva tillsammans, snarare än att vara sin egen herre och slav. I Limhamn återfanns de stora villorna, som alltid legat här. Nu var det nyrika IT - miljonärer som tagit över. Stadsdelen kändes mer än någonsin avskuren från övriga Malmö. Limhamnscentrum levde kvar i gamla tider, människorna gick till samma affärer som för 40 år sedan. Utsikten mot sundet hade försämrats tack vare nya djärva byggnationer. I goda tider byggs det på höjden vilket även Malmö bekräftade, människan strävar uppåt. De sociala skiktningarna gick att studera i familjers placering i de nya höghusen. Malmö låg närmre omvärlden mer än någonsin. Med en bro över sundet förstärktes detta, nu inte bara kände sig Malmö som världen, det var världen (en liten del härav åtminstone).
Jan försökte smälta all dessa intryck och ville genom fotografiet fånga Malmöiten. En stadsbo som inte längre jobbade på varv eller fabrik och tillbringade helgen på Amiralen eller ”frasses” bar, en stadsbo som inte längre tog spårvagnen till city eller åkte till kontinenten med färjan för att fira sin 30års dag. Dagens Malmöit tog bilen till kontinenten för att handla billig öl eller för att se på fotboll, dagens Malmöit hade allt han/hon behövde nära nog för att inte behöva åka till city varje dag. Varven och industrin var manifesterade minnen blott. Stadens mångfald var en berikande och samtidigt hämnande erfarenhet för Jan. Vid hans första vernissage våren 2000 kom vissa kritikerna att fråga efter Jans egen bakgrund, de menade att han inte stod tillräckligt fast i en tradition för att kunna skildra en annan, med tillräcklig skärpa. Medan andra kritiker menade att det var just denna fundamentlöshet som gjorde hans öga för dramatik och realism, så känsligt. Jans vänner och bekantar var från alla möjliga sociala, nationella, religiösa och kulturella sfärer. Vissa av dem bodde i Malmö andra var bosatta i Stockholm några gamla vänner hade han kvar sedan tiden i Gislaved, vilka han inte umgicks särskilt mycket med numera. En del släktingar i Västerås hade han kontakt med på månadsbasis. Farmor bodde fortfarande i Västerås och henne besökte han ibland. På moderns sida fanns det en hel del släkt i livet i Brasilien. De flesta bodde i Sao Paulo där de alltid bott.
En del av hans yngre kusiner hade rört sig över den väldiga sydamerikanska kontinenten. En av hans närmare kusiner hade tagit sig till Nord Amerika och han och Jan hade umgåtts en del när Jan var i New York. Från denna tid hade Jan även en del ytliga kontakter kvar. Särskilt frekvent korresponderade han med en gammal hyresvärd i New York som kommit honom nära. Hyresvärden som ursprungligen kom från Indien hade talat mycket med Jan om sin bakgrund och historia, vilket hade gjort starkt intryck på den unga Svensken. Trots att många av hans sociala kontakter var utspridda över klotet kunde han med de han ville upprätthålla en frekvent korrepsonsdans, främst via email. Vid ett fåtal tillfällen kunde han även unna sig att förflytta sig fysiskt till de platser han annars bara fick beskrivan för sig
Hur skall vi då förstå Jan? Vem är han? Är han akademikersonen från Stockholm eller Gislaved, eller är han ett barn av sin tid, en Malmöit med ett rusande liv? Är han brasiliansk konstnär? Hur betraktar han sig själv och framförallt varför? Med dessa frågor i bagaget lämnar vi den inledande delen av uppsatsen och övergår till att fundera över identitetsproblematiken ur ett historiskt perspektiv.
3. Jag, du (vi) och alla (de) andra
I detta kapitel vill jag fundera över hur vi kan förstå identifikationer. Vem är jag, vem är du och vem är de/vi, är alla frågor som berör identiteter. För att skapa en plausibel och hållbar modell, vilken kan hjälpa oss till ökad förståelse, kommer jag först och främst att genomföra en historisk återblick. Med utgångspunkt i denna återblick vill jag åstadkomma en gedigen grund för skapandet av ett alternativt perspektiv. Genom att förhålla mig till traditionella perspektiv och diskussioner vill jag konstruera mitt perspektiv.
3.1. Identitet
Att försöka finna svar på frågan vem är jag, kanske är den lämpligaste definitionen av identitet.
Men hur kan vi definiera något med en fråga? Är det vidare så enkelt att identitet går att översätta med en fråga om mig själv? För det första bör vi beakta att frågan, vem är jag, dels kan ställas till
det frågande subjektet själv, men även till något externaliserat subjekt eller objekt. Dvs. jag kan fråga någon av mina vänner, en ”högre makt” eller så kan jag helt enkelt välja att ställa denna fråga till mig själv. Beroende på vem fråga riktar sig till kommer dess svar att vara annorlunda. Detta gör att det möjligen är en opassande fråga att bruka som en definition. Dock vill jag upprätthålla mig vid densamma ett tag till.
När frågan ställs till agenten själv, den frågande, bör vi betrakta den som en existentiell fråga. Den frågande vill söka ett svar på människans ontologiska status. Agenten vill finna anledning i lika stor utsträckning som begreppslig relevans åt sin existens. Han/hon vill finna ett svar på varför hon/han finns samtidig som han/hon vill finna svar på varför detta som finns är det, som det är. Samma existentiella karaktär skulle den kollektiva frågan vem är vi inneha, dock ställd till mer än en agent. Om vi å andra sidan vänder oss till det andra ledet, dvs. frågan om betraktelsen av agenten. Subjektets relation till omgivningen. Här efterfrågas dels en regeristering av att jag är, men även en reaktion på vad jag är i relation till omgivningen.
Hur skall vi då bemöta dessa två, olika, frågor som uttrycks i en och samma fråga? Är det så att de är helt avskilda? Antingen skulle vi då kunna definieras utifrån oss själva eller så definieras vi av någon annan. I det förra fallet tycks inte miljön spela någon roll, jag är den jag är därför att jag är- jag tänker därför är jag- punkt slut. I den senare tycks individen försvinna, jag är den jag är för samhället gjort mig så- individen är en funktion av den sociala strukturen-. Ingen av dessa ståndpunkter tycks vara giltiga i dagens debatt. Snarare har vi vant oss vid att betrakta människan som en produkt av ”arv och miljö”, dvs. i en dialektik mellan aktör och struktur, mellan individ och samhälle formars vår identitet, den vi är. Men hur kommer det sig att vi i dag kan inta denna ståndpunkt? Vad innebär denna ståndpunkt? Vilka historiska rötter har den?.
För att klart och tydligt skapa en förståelse för identifikationsprocesser menar jag att vi måste reda ut förhållandet mellan aktör och struktur. För att vi skall kunna finna svar på dessa frågor vill jag först och främst fundera över den teoretiska utvecklingen av identitetsproblematiken. Varför har vi, historiskt såväl som i dagsläget, bemödat oss med att fundera över oss själva. Hur ställde man frågorna förr och varför ställde man dem? Och varför är det inte bara att tro och sen veta? Med dessa frågor i ryggen vill jag nu leda oss igenom en kort översikt över några av de avgörande stegen i den västerländska filosofihistoriens tankar om självets utveckling22. Jag vill i
det följande befästa min teoretiska förståelse av jaget/självet. Genom att historiskt studera diskussionen kring jaget vill jag skapa en bakgrund till det av mig valda perspektivet. Inledningsvis talade jag om identitetsproblematiken som perspektivberoende, i detta avsnitt kommer jag således anlägga mitt perspektiv på identitetsproblemet.
3.2. Historisk översikt
3.2.1. Platon till Hegel
För att aktualisera kommande delar av arbetet och för att relatera problematiseringen av identitetsskapande, vill jag fundera något kring den pre-moderna (i brist på mer passande begrepp) förståelsen av identitet. Med pre-modern vill jag belysa den förståelse eller kunskap som skapats före modernitetens intågande. En modernitet som jag framförallt vill karaktärisera som en sekularisering och differentiering av samhället och dess institutioner23. Jag får anledning att
återkomma till diskussionen kring modernitet senare, låt oss nu se till den pre-moderna förståelsen av identitet. Jag kommer i min redogörelse att fokusera på de traditioner som ägt störst inflytande i Europa och Sverige. Härav kommer kristendomens och kyrkans roll att utgöra en central punkt. Av flertalet skäl väljer jag att ta min utgångspunkt i atenskt tänkande, bl.a. då jag vill hävda att denna tid och de filosofer som verkade här än idag äger stor betydelse i vår produktion av kunskap24(vilket jag även kommer belysa med denna redogörelse längre fram).
Grundtanken i det antika tänkandet var överensstämmelsen mellan ett makro- och mikrokosmos. Mikrokosmos sågs i analogi med människan själv och makrokosmos var den tänkta, perfektionerade ”omgivande” världen.
22 Att endast fokusera på den västerländska filosofihistorian är naturligtvis inte den enda och sanna vägen mot en
förståelse av identitetsproblemtiken. Som jag tidigare nämnde är detta en tydlig selektion från min sida, genom denna selektion berör jag enbart en liten del, möjligen felaktig, av det mänskliga tänkandet. Dock har jag valt denna selektion då jag kommer förhålla mig, i ett senare skede, till just dessa traditioner när jag diskuterar den kunskapssociologiska modellen. Denna modell som i sig är sprungen utifrån den förhärskande traditionen i väst, bör således ses i ljuset av den tradition den förhåller sig till.
23 Se bl.a. Harvey. 1997a, eller Casanova. 1994, Castells. 1996, Durkheim. 1975, Weber. 1978. 24 Se bl.a. Wright. 1986.
Med hjälp av sitt förnuft kunde människan skaffa sig kunskap om denna perfekta värld och således
även finna vis varpå hon kunde efterleva dessa ideal. Tydliga exempel på detta är bl.a. Sokrates och
sofisternas pedagogik vilken utgick från den enskildes egna reflektioner. Genom att erkänna sin okunskap har man påbörjat sin väg mot kunskap.25 Sokrates bedrev sin undervisning genom att
ifrågasätta allt och på sätt och viss uppvisa en kraftig skepticism. Han var vad vi idag skulle kalla en relativist.26 Men det var framförallt hans lärjunge Platon, av vilken vi även erhållit den mesta
kunskapen om Sokrates, som kom att betona förhållandet mellan mikro och makro.
Platon kom att framföra tanken om en transcendental verklighet där idéerna existerade. Dessa idéer var den renaste form av kunskap som gick att uppbringa, de var de sanna, eviga och vackra. Kunskapen om dessa idéer kunde man erhålla medelst förnuftet, man kunde via förnuftet komma till insikt med delar av denna perfekta värld27.
Aristoteles, tillika elev till Platon, kom att förändra denna bild något. För honom blev inte
dessa eviga, sanna och vackra idéer något som existerade i en transcendental verklighet, de fanns istället inneboende i alla ting. Varje materia hade en form, denna form representerade materians fulländning. Exempelvis har varje människan en form, som en slags potential, att bli en fulländad människa och materian är vårt kött och blod i tid och rum.28
I dessa filosofiska tankar kan vi se hur det växer fram en idé om det mänskliga livets villkor. Antingen var dessa villkor att finna i människan eller utanför människan. Märk väl att oavsett var idéerna eller formen existerade så var det tanken om det inneboende förnuftet som gav människan möjlighet att erhålla kunskap om sin rätta identitet. Genom att bruka sitt förnuft (grek. ratio) på ett riktigt vis gavs det en möjlighet att fullända sig som människa. Det gavs en möjlighet
till självförverkligande. Ett förverkligande som var att finna i en förståelse av sig själv via sitt förnuft. Genom att lära känna de grundläggande kriterierna för ett mänskligt liv kunde man även leva ett lyckligt liv. För Platon och Aristoteles var dessa villkor av universell art, dvs. de gällde hela mänskligheten. Dock var det inte alla förunnat att komma till insikt med dem. Detta är framförallt tydligt hos Platon29.
Identiteten var således en förutsättning för att kunna leva ett lyckligt liv. Genom att känna sig själv kunde man även förverkliga sig själv. Det var ett teleologiskt perspektiv där subjektets strävan efter sin egen fulländning låg till grund för varat30.
25 Andersen. 1997. s24ff. 26 Ibid. s24. 27 Ibid. 25ff. 28 Aristoteles. 1993. 29 Platon. 1993. 30 Aristoteles. 1993, Platon. 1993.
Vi bör uppmärksamma att även om det existerade en stark gudsföreställning kom gudarna (Plural, polyteistisk tro) att vara underställda den kosmiska ordningen.31 - Vem jag är relateras till
en yttre verklighet via mitt eget förnuft - . Den subjektiva identiteten relateras inte till en objektiv verklighet, men likväl till en objektifierad subjektiv verklighet. Via subjektiva, rationella övervägande, erhåller man kunskap om en objektiv ordning vilken i sin tur bestämmer den subjektiva positionen. Den absoluta, fulländade och slutgiltiga idén återfinns i den transcendentala världen eller, i Aristoteles fall, immanent i tingens form.
Den stora brytpunkten med denna, antika, tradition kom i och med den kristna religionens framväxande betydelse. Förvisso bör vi inte glömma bort den, redan befintliga mosaiska traditionen, som i stor utsträckning låg till grund för den framväxande, kristna, filosofin i väst. Huruvida det var en brytning med denna tradition eller en eklektisk framväxt är svårt att säga, dock kom kristendomen att bli den dominerande32. Brytningen med den aristoteliska traditionen
innebar främst att kristendomen likt judendomen underställde det mänskliga varat en personlig gudomlig makt33. Att vara mänsklig var att vara skapad av gud. Således frångick man tanken om
idéerna som grunden för varat, Gud var den ursprungliga källan till varat och tillika varats mål. I och med att kristendomen kom att bli statsreligion under 300-talet kom även dess lära att koncilieras34. När kyrkan nu blev en romersk statsreligion kom även dess teologi att utformas i
anslutning till den greksiska traditionen, den sk. helliniseringen. Den kristna traditionen, med rötter i den mosaiska traditionen, inkorporerades med den grekiska traditionen så att en ny form växte fram.
Det var främst Augustines som kom att stå för denna teologis utformande. Han stod själv i en
klart nyplatonsk skola, och menade att ett högre förnuft utgjorde människans särart. Människan var skapad till guds avbild och genom introspektion kunde hon inse sin skapelsegivna position och även leva i enlighet med den tänkta gudomliga planen35. Det gudomliga fanns, via guds
kärlek, att finna genom intellektuell komplentation. Genom tron på Kristus framträder idéerna och möjliggör en kärlek till gud. Augustines lära kom under en längre tid vara tongivande för den kristna traditionen. Som vi kan se blev Augustines människosyn en blandning mellan platonskt och kristet gnostiskt tänkande, där människans position avgörs av tron på Kristus. Genom tron tänds gnistan, vilken möjliggör en insikt om idéerna. Förnuft och känsla förenas hos Augustines.
31 Se exempelvis Eutyfronfrågan. I Platons dialog ställs frågan om det goda är gott för att Gudarna vill det goda eller
vill gudarna det goda för att det är gott? Svaret blir det sistnämnda, alltså blir gudarna underställda den kosmiska ordningen. Se Bexell & Grenholm. 1997. s49f.
32 Beskow. 1995. s17ff.
33 Bexell & Grenholm. 1997. s49ff. 34 Beskow. 1995. s50ff.
Låt oss nu hoppa några århundranden fram i tiden och fästa vår uppmärksamhet på en av den katolska kyrkans stora formgivare och skolastikens förgrundsgestalt, Thomas ab Aquinos. Han var
en av de första som kom att försöka förena, systematiskt, antikens filosofi med en biblisk eller kristen tro. Skolastiken blev beteckningen på denna rörelse, att förena filosofi och tro, som växte fram under 1200- talet. Medelst logiska argument och deduktiva metoder försökte man göra kristendomen till en logisk och förnuftig religion36.
Vi bör dock uppmärksamma den debatt som föranledde skolastiken, nämligen den debatt som utgick från det av Anselm av Canterbury framlagda ontologiska gudsbeviset. Anselm menade
att man utifrån existensen av begreppet Gud kunde sluta sig till att Gud existerade37. Via
ickeempirisk kunskap kunde empirin bevisas. Förnuftet föregick verkligheten. Anselm kom att bilda grunden för skolastiken och inte minst den kommande (dock mycket senare) vetenskapliga utvecklingen (se exempelvis Descartes). Anselm kom således att utgå från förnuftet för att bevisa gud, och inte tvärt om såsom hos exempelvis Augustines, gud för att bevisa förnuftet. Anselms tanke kom att förkastas av skolastiken. Enligt denna tradition var Gud orsaken till allt.
Thomas återknöt framförallt till Aristoteles tanke om människans mål som inbyggt i hennes form. Denna teleologiska tanke förenade han med tanken om guds skapelse. Gud har skapat alla människor lika och utrustat dem med ett förnuft. Med detta förnuft kan människan inse sin skapelsegivna identitet, position. Det högsta goda är gud och det högsta goda för en människa är förening med denna gud. Människans mål blir enligt Thomas en förening med gud38.
Vi kan således i Thomas resonemang finna att människans identitet främst var att finna i relation till gud. Via den naturliga lagen (Lex. Naturalis), vilken finns nerlagd via guds skapelse, kan alla erhålla kunskap om vad som är rätt och fel39. Att vara en kristen människa var att leva
rätt. Definitionen av att vara kristen kom att utgöra grunden för identiteten enligt skolastiken. Med andra ord kom identiteten att vara starkt förbunden med det av kyrkan, eller teologin, fastställda kriteriet på vad som utmärkte en kristen. För att erhålla en position i samhället, och därmed även en identitet, var man tvungen att inordna sig i de befintliga strukturerna. När dessa utgick från en teocentrisk, och framförallt kristologisk, världsbild kom det att vara av avgörande betydelse hur god kristen man var.
Genom att odla sina kristliga dygder försäkrade man sig även en respektabel position och en större mobilitet inom hierarkierna. Tydliga exempel på detta är att finna inom klosterväsendet, och framförallt nunneklostren. Dessa fungerade kanske ofta som den enda utvägen för kvinnor med ambitioner i den offentliga sfären.
36 Nordin. 1995. s183ff.
37 Viladesau & Massa. 1991. s68. 38 Ibid.
