Pedagogers förhållningssätt till barn i behov av särskilt stöd

Lärande och samhälle Barn unga samhälle

Examensarbete

15 högskolepoäng

Pedagogers förhållningssätt till barn i behov

av särskilt stöd

How teachers perceive children with special needs

Kristina Jeppsson

Sophie Persson

Lärarexamen 210hp Handledare: Thom Axelsson

Barn- och ungdomsvetenskap 210hp. 2013-11-06

Examinator: Johan Dahlbeck Handledare: Thom Axelsson

Förord

När det var tid att bestämma område för vårt examensarbete, valde vi att fokusera på barn i behov av särskilt stöd, då det finns ett intresse hos oss båda författare. Vi ville fördjupa oss och få en bredare kunskap om hur arbetet med barn i behov av särskilt stöd fungerar i förskolan. Den kunskap vi ville berikas med var hur man som pedagog går tillväga då man tror att något barn har behov av särskilt stöd, hur samarbetet fungerar med extra stödinsatser som exempelvis specialpedagoger, och hur förskolechefers roll är i detta. Vi ville fokusera på vilka kompetenser pedagoger har och bör besitta, samt hur de arbetar med dessa barn som är i behov av särskilt stöd. Vi har intervjuat pedagoger, specialpedagoger och förskolechefer, men inriktat oss på pedagogers perspektiv gällande förhållningssätt och arbete kring de barn som behöver extra stödinsatser.

Vi valde att intervjua i samband med projektplanen på vårterminen 2013, för att sedan på höstterminen sammanfatta resultatet och avsluta studien. Detta har upplevts positivt eftersom vi då på höstterminen var klara med all materialinsamling. På så sätt kunde vi fokusera på det vidare arbetet, med att hitta litteratur och analysera utifrån det som framkommit i intervjuerna. Arbetsfördelningen har varit att vi har träffats varje dag, måndag till fredag, där vi likvärdigt har fördelat arbetsuppgifterna i form av inläsning av litteratur, strukturering av arbetet och analysering. Vi har båda varit delaktiga i genomförandet av alla delmoment i arbetet, och hjälpt samt stöttat varandra för att kunna fullfölja arbetet. Det har varit en utmaning att strukturera arbetet, och vårt mål har varit att skapa en röd tråd i arbetet för att göra det lättare för er läsare att läsa.

Vi vill tacka alla medverkande intervjupersoner, utan er hade vi inte kunnat genomföra vår studie. Vi vill tacka vår handledare Thom Axelsson som varit en stöttepelare, och kommit med bra tankar och funderingar. Slutligen vill vi tacka varandra för god samarbetsförmåga samt för bra arbetsfördelning.

Sammanfattning / Abstract

Jeppsson, Kristina & Persson, Sophie (2013): Pedagogers förhållningssätt till barn i behov av

särskilt stöd. En studie om pedagogers arbete med barn i behov av särskilt stöd. Malmö:

Lärarutbildningen Malmö Högskola

I det här arbetet studeras hur pedagoger förhåller sig till barn i behov av särskilt stöd, samt hur arbetet fungerar. De frågeställningar som studien utgår från är: hur pedagoger går tillväga då

de tror att något barn är i behov av särskilt stöd, vilken kompetens bör pedagoger ha, vilka resurser som tilldelas barn och pedagoger och hur föräldrasamverkan samt arbetet med barn i behov av särskilt stöd fungerar. Tidigare forskningar visar att pedagoger och barn inte

tilldelas de kompetenser och resurser de är i behov av, och att föräldrasamverkan kan vara en utmaning. Vidare visar forskning att få pedagoger kartlägger barn som är i behov av särskilt stöd, att föräldrar ska tilldelas kontinuerliga samtal och på så sätt bli delaktiga i sina barns verksamhet. Studien är gjord på olika förskolor, där intervjuer har skett med pedagoger, specialpedagoger och förskolechefer. Intervjuerna har sedan sammanfattats, strukturerats, kopplats till referenser och analyserats. Några av de resultat studien visar är att pedagoger anser att för lite resurser tilldelas barn samt pedagoger, att det förekommer för stora barngrupper, och att det finns tidsbrist i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Alla pedagoger, specialpedagoger och förskolechefer tar upp vikten av att kartlägga barnen samt att detta är något som sker rutinmässigt. Vidare visas att det för pedagoger kan upplevas svårt att ta upp känsliga ämnen med föräldrar, och att det då krävs en bra relation med föräldrarna vilket underlättar samverkan.

Nyckelord: Barn i behov av särskilt stöd, föräldrasamverkan, kompetenser, resurser,

Innehållsförteckning sida Sammanfattning / Abstract

1 Inledning 5

2 Syfte och frågeställningar 8

3 Bakgrund 9

3.1 Specialpedagogik och specialpedagoger 9

3.2 Barn i behov av särskilt stöd 10

3.3 Tidigare forskning 11

4 Centrala begrepp 15

4.1 Proximal utvecklingszon 15

4.2 Intoning 15

4.3 Barnperspektiv och barns perspektiv 15

5 Metodval 16

5.1 Kvalitativ forskning och metod 16

5.2 Kvalitativ intervju 16

5.3 Urvalsgrupp 18

5.4 Genomförande 18

5.5 Etiskt övervägande 19

6 Resultat och analys 20

6.1 Pedagogers tillvägagångssätt, då de misstänker behov av särskilt stöd hos ett barn 20 6.2 Pedagogers kompetens kring arbetet med barn i behov av särskilt stöd 23

6.3 Resurser som tilldelas barn och pedagoger 27

6.4 Föräldrasamverkan 29

6.5 Pedagogers arbete med barn i behov av särskilt stöd 32

7 Diskussion 36

7.1 Resultatdiskussion 36

7.2 Diskussion kring vidare forskning 38

9 Bilagor 43

9.1. Intervjufrågor pedagoger 44

9.2 Intervjufrågor specialpedagoger 45

5

1 Inledning

Denna studie är gjord för att få syn på om alla barn har samma möjlighet att utvecklas. Vi vill synliggöra om barn får den hjälp och de resurser de behöver, hur arbetet fungerar, om

pedagoger har den kompetens eller får den kompetens som behövs i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Utifrån vårt syfte och våra frågeställningar i studien vill vi synliggöra barn i behov av särskilt stöd och undersöka om de får samma förutsättningar som övriga barn i gruppen.

En del kommuner har inte tillräckliga resurser för barn i behov av särskilt stöd, trots att verksamheter enligt skollagen ska erbjuda den omvårdnad som barn i behov av särskilt stöd behöver. I en studie framkommer det att ”framför allt i storstäderna ökar andelen barn i behov av särskilt stöd och 80% av ansvariga menar att insatserna ej är tillräckliga” (Björck-Åkesson 2009:19).

Då det framkommer att kommuner enligt skollagen ska erbjuda barn den hjälp de behöver, och att barnen inte får de resurser som krävs, faller det intressant att undersöka hur det fungerar på de förskolor vi genomför studien på. Vi vill vidare undersöka vilken och vilka kompetenser pedagoger behöver ha vid arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Ger förskolechefer pedagoger och barn dessa resurser för att pedagoger ska kunna utveckla sin kompetens?! Ett annat intressant område att studera är hur föräldrasamverkan fungerar i situationer då samtalen handlar om exempelvis att pedagogerna tros ana att barn behöver extra stöd.

Allt sedan 70-talet har den svenska förskolan fokuserat på innebörden av begreppet barn med särskilda behov (Sandberg 2009). Den svenska förskolan har i uppdrag att ta hand om och se alla barn oavsett om de har ett handikapp, sociala problem eller på grund av något annat som gör att de behöver mer resurser. Sveriges kommuner har idag uppdrag att se till att alla barn i behov av särskilt stöd, får den hjälp och de resurser som behövs. Det innebär att de ska ha ett nära och bra samarbete med förskolorna, samt erbjuda resurser som socialsekreterare,

specialpedagoger och psykologer med flera (Hellström 1993:14-15).

Alla barn idag har rätt till att få gå på förskola. I förskolan ska barnen få de resurser de behöver. Detta för att alla ska få en chans att utmanas och utvecklas som individer. Barn i behov av särskilt stöd, är inte en grupp individer som alltid kommer behöva stöd och hjälp.

6

Det innebär att barnen kan behöva hjälp under en kortare respektive längre period i livet, och att vissa behöver bestående hjälp (Hellström 1993:9). Eva Björck-Åkesson menar att den första tiden i barns liv är väsentlig för framtida vidareutveckling. Därför ska barn få

möjligheten att lära sig leka, få omsorg och de primära behoven som mat, vila och sömn. En del barn har behov av mer stöd, då de behöver det för att få kunskap och stärkas (Björck-Åkesson 2009:17).

Förskolan är en viktig verksamhet för våra barn, skriver Agneta Hellström. De ska hjälpa alla barn att utvecklas och utmanas, detta gäller även barn i behov av särskilt stöd. Förskolan ska vara en trygg plats, och ge stöd och hjälp till barn som befinner sig i en otrygg miljö

(Hellström 1993:14). Det är bättre att redan tidigt hjälpa och ge det stöd barn med särskilda behov behöver, än att senare försöka ge denna hjälp. Personalen behöver ha kunskap gällande olika aspekter, för att kunna ge barn stöd till utveckling. Då personalen känner sig ha

otillräcklig kunskap, ska de få hjälp av andra för att kunna hjälpa barnen i behov av särskilt stöd (Björck-Åkesson 2009:19-20,27).

I FN:s barnkonvention tas barns lika värde upp, att barn har rätt till inflytande och

yttrandefrihet. Vidare tar barnkonventionen upp att inget barn ska diskrimineras och bemötas på ett sämre sätt än andra barn, samt att barn har rätt till en god livstid:

Du som har ett fysiskt eller psykiskt handikapp, har rätt till ett bra liv. Precis som alla andra ska du kunna känna stolthet och självförtroende. Du ska kunna delta aktivt i samhället. Du har rätt till särskild omvårdnad och till extra stöd. (Barnkonventionen artikel 23).

Förskolans läroplan visar att förskolechefer ska stå för verksamheten, och göra så att

verksamheten har god standard. Förskolechefer ska se till så att de som jobbar i verksamheten, ska få den fortbildning som behövs för att utveckla sin kompetens. Genom fortbildning kan pedagogerna på ett bättre sätt arbeta med barn i behov av särskilt stöd. Förskolechefer ska även se till så att barn i behov av särskilt stöd får de resurser, och den undsättning som de är i behov av. Det står också att:

7

Den pedagogiska verksamheten skall anpassas till alla barn i förskolan. Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd än andra ska få detta stöd utformat med hänsyn till egna behov och förutsättningar. Personalens förmåga att förstå och samspela med barnet och få föräldrarnas förtroende är viktigt, så att vistelsen i förskolan blir ett positivt stöd för barn med svårigheter. Alla barn ska få erfara den tillfredsställelse det ger att göra framsteg, övervinna svårigheter och få uppleva sig vara en tillgång i gruppen (Lpfö 98, rev. 10 s.5).

Både läroplanen och barnkonventionen visar att varje barn oavsett bakgrund, ska få den hjälp och de resurser de behöver. Därför är det viktigt att alla pedagoger bemöter barnen på ett sätt som gör att de kan utvecklas, och få den hjälp de behöver (Hellström 1993).

8

2 Syfte och frågeställningar

Vårt övergripande syfte är att studera hur pedagoger arbetar och förhåller sig till barn i behov av särskilt stöd, om de upplever att de har tillräcklig kompetens och får de resurser som behövs.

- Hur går pedagoger tillväga när de tror att något barn är i behov av särskilt stöd? - Vilka kompetenser bör pedagoger ha i arbetet med barn i behov av särskilt stöd? - Vilka resurser tilldelas barn och pedagoger?

- Hur fungerar samverkan mellan pedagoger, förskolechefer och föräldrar? - Hur arbetar pedagoger med barnen i behov av särskilt stöd?

9

3 Bakgrund

3.1 Specialpedagogik och specialpedagoger

Specialpedagogiken uppstod för femtio år sedan, för att barn skulle få en möjlighet till utveckling i förskola och skola. Den har sin bas i pedagogik, sociologi och psykologi som hjälper barn att utvecklas, och används i förskola då vanlig pedagogik inte fungerar för utveckling. Specialpedagogiken ska hjälpa barn och ge dem möjligheter för att de ska kunna lära sig och skapa kunskap, skriver Björck-Åkesson. Vidare tar hon upp att många insatser krävs för att hjälpa barn, och att olika saker i samhället har verkan på barnens förmågor att lära. Saker som har verkan på barnets inlärning är pedagogers och föräldrars arbetstider, eftersom det som sker i förskolan utgår från arbetstiderna. För att kunna förstå barnet och vad som har inverkan på det, så behöver pedagogerna kartlägga vad som påverkar det barnet har svårt för och miljön kring barnet. För pedagogernas del, behöver de ha kunskaper och kunna samverka med exempelvis specialpedagoger och andra resurser. Det talas mer om

specialpedagogik i skolan än i förskolan. I förskolan tar pedagogerna kontakt med specialpedagoger som är en resurs inom kommunen. Specialpedagoger ger pedagogerna handledning och vägleder de i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Specialpedagogik är insatser som kopplas in i pedagogiken i skolan, eftersom pedagogiken inte räcker för att vissa barn ska kunna ta del av lektionerna på lika villkor som de andra barnen gör.

Specialpedagogik är ett begrepp som är komplicerat att förstå och kunna förklara. Det är ett problem att samhället ska kunna erbjuda en skola för alla barn, när det på samma gång ska skapa en skola utifrån barnens olika kompetenser, och sätt att vara. Björck-Åkesson skriver om inkluderande specialpedagogik. Det innebär att barnet fysiskt och socialt ska ingå i skolan och vara delaktig. ”Delaktighet är ett grundläggande begrepp i Världshälsoorganisationens nya modell över hälsokomponenter” (Björck- Åkesson 2009:24). Björck-Åkesson talar utifrån begreppet delaktighet för små barn, det innebär att barnen ska delta i sitt eget liv, och vara med och avgöra saker i rutinerna på förskolan utifrån barnets ålder. Hon menar också att det oftast inte är något problem för barn att komma till förskolan och tillbringa tiden där fysiskt, men att det inte är säkert att barnen är delaktiga i aktiviteter och rutiner på förskolan (Björck- Åkesson 2009:24).

10

3.2 Barn i behov av särskilt stöd

Begreppet barn i behov av särskilt stöd, definierar inte en viss grupp. Sociala myndigheter kan ha kontakt och insyn i familjer med barn i behov av särskilt stöd. De som är kopplade till sociala myndigheter får möjlighet till att få resurser och hjälpmedel, vilket de som inte är kopplade till sociala myndigheter inte får. De som har kontakt med sociala myndigheter är de som har Downs syndrom, sociala och psykologiska problem samt som har exempelvis fysisk sjukdom. De som inte har haft kontakt med sociala myndigheter, och därmed inte fått hjälp utifrån sina behov kan exempelvis enligt pedagoger och föräldrar vara barn som är efter i sin utveckling. Dessa barn befinner sig som Anette Sandberg och Martina Norling menar, i en gråzon (2009:37). De menar också att barn i behov av särskilt stöd har varit ”barn med utvecklingsstörning, rörelsehinder, hörsel- och synhandikapp, språkhandikapp och barn med övriga medicinska handikapp” […], exempelvis ”allergier, astma, eksem, samt epilepsi och diabetes, tidiga psykiska störningar, barndomspsykos samt psykosociala och emotionella störningar” (Sandberg & Norling 2009:38).

Sandberg och Norling kopplar också till socialstyrelsen. Socialstyrelsen skriver att då man inte använder begreppet barn i behov av särskilt stöd, undviks risken att barn kan komma att bli retade om de förknippas med begreppet barn i behov av särskilt stöd. Vidare ges istället barn chansen att förändras och utvecklas (Sandberg & Norling 2009:38).

På 1980-talet hette begreppet barn i behov av särskilt stöd barn som behöver särskilt stöd. Anledningen till detta är för att barns behov kan avta och tillkomma under livet. Vilket gör att gruppkonstellationen ändras med tiden. Konceptet barn med svårigheter i barnomsorgen kom istället under 1990-talet. Det begreppet var enligt socialstyrelsen mer konkret. Begreppet barn

i behov av särskilt stöd utvecklades på 2000-talet. Utifrån detta begrepp sätts miljön i

förskolan i fokus istället för att ha synen att barnen frångår det ”normala”. Vilket innebär att förskolan utifrån sin verksamhet ska vara flexibel och på så sätt kunna hjälpa och finnas till för alla barn (Sandberg & Norling 2009:39).

Björck-Åkesson skriver om ett projekt, Pedagogisk verksamhet för små barn i behov av särskilt stöd i förskolan – generellt och specifikt stöd (PEGS). I det projektet togs det upp vilka barn personalen ansåg behövde särskilt stöd. I studien ingick förskolor med sammanlagt 9000 barn. Personalen ansåg att ca 20 % av alla barn hade behov av särskilt stöd. Ca 4 % av barnen hade diagnoser som var identifierade, exempel autism. De resterande av de barn som ansågs vara i behov av särskilt stöd, 16 %, befann sig i gråzonen. Barnen i gråzonen hade det

11

besvärligt med det sociala med andra barn, och med att få extra hjälp och resurser för att kunna ta del av rutinerna och dagarna på förskolorna. Björck-Åkesson anser att förskolor som endast är inriktade på barn i behov av särskilt stöd, inte existerar så mycket i Sverige. Hon menar att det då finns avdelningar på vissa förskolor där det finns flera barn i behov av särskilt stöd (Björck-Åkesson 2009:20-24).

Inga Andersson tar ur ett kritiskt perspektiv upp begreppet ”elever med särskilda behov”. Hon menar: ”men på vad sätt har dessa elever mer särskilda behov än andra elever och vad är ett särskilt behov”? (Andersson 1999:67). Hon anser att alla barn har behov av olika faktorer, men att de barn som har det svårt i skolan inte har fått det stöd de behöver (Andersson 1999:67). Andersson skriver:

Det är svårt att peka ut de elever som har speciella behov. Är det elever som är sena eller ojämna i sin utveckling? Är det elever med handikapp? Är det elever som har en större praktisk begåvning än teoretisk? Är det elever som är långsamma eller för snabba? Är det elever som är okoncentrerade, oroliga eller ängsliga? Är det elever med inlärningssvårigheter eller läs- och skrivsvårigheter? Är det elever som beter sig annorlunda? Är det elever i speciella åldersgrupper (tonårskrisen)? Är der elever som upplever kriser i hemmiljön, som är ensamma eller tar ett vuxen ansvar? Är det elever som har svåra barndomsupplevelser eller föräldrar som av olika anledningar brister i sin omsorg? Är det elever från andra kulturer? […] Egentligen har kanske alla elever ”särskilda” behov då och då”(Andersson 1999:69-70).

3.3 Tidigare forskning

Sandberg och Norling lyfter fram att det i deras studier visats att resurser som utveckling av kompetens och ledning av handledare inte har funnits, och på så sätt har arbetet för

utvecklingen av pedagogiken missgynnats. I studierna kom det också fram att möjligheterna för personalen att dokumentera, prata och reflektera har varit små. De tar upp att fortbildning för att utveckla personals kompetens i arbetet med barn i behov av särskilt stöd har

missgynnats i förskolor. Då möjligheten för pedagoger att utveckla sin kompetens har missgynnats, minskar deras möjlighet att utveckla ett språk för hur arbetet ska fungera med barnen i behov av särskilt stöd. Sandberg och Norling skriver också om att det i studier utifrån pedagogernas perspektiv kommit fram att de inte arbetar extra för barnen i behov av särskilt

12

stöd. Barnen har behov av mer tid av personalen för att kunna finna sig i rutinerna på förskolan (Sandberg & Norling 2009:43,44,45).

Pedagoger i förskolor har kompetenser om hur barn är och agerar i verksamheten, dock behöver pedagoger ha kompetens kring forskningsteorier för att ha möjlighet att kunna tala om barnet och dess behov och situation, utifrån exempelvis ett miljöperspektiv. De som ska se till att pedagoger får de resurser och den hjälp i arbetet med barn i behov av särskilt stöd är kommunernas resursteam och habilitering (Granlund 2009:163).

Som pedagog är det viktigt att kunna se barnen som är i behov av särskilt stöd och kunna kartlägga det barnen har svårt för samt vilka faktorer som påverkar dem. För att utföra detta, behöver de ha kunskaper och kunna samverka med exempelvis specialpedagoger och

barnpsykologer. Det krävs många insatser för att hjälpa barnen och att förstå att samhället har en påverkan på barnets förmåga. Det som bland annat påverkar barnet är pedagogers och föräldrars arbetstider eftersom att planering och händelser kommer att beröras (Björck-Åkesson 2009:23)

I en studie som utförts kring små barn i behov av särskilt stöd framkom det att personalen som jobbade på förskolorna tyckte att de hade för lite kompetens i arbetet med barn i behov av särskilt stöd och att de ville ha en ökad kompetensutveckling (Björck-Åkesson 2009:27). Björn Kadesjö skriver att förskolan har skyldighet att hjälpa barn som har behov av särskilt stöd, att utvecklas oavsett vad de har problem med. Förskolan ska ta vara på barnens styrkor och arbeta vidare med dessa. Personalen på förskolan behöver ha kompetens kring hur de ska arbeta med barn i behov av särskilt stöd (Kadesjö 1992:5).

Förskolor finns till för alla barn i samhället. Även för de barn som behöver speciellt stöd. Personal på förskolor ska ha kunskap, så de kan hjälpa varje barn utifrån just det som barnet behöver hjälp med. De ska ta hjälp av extra stöd utifrån, så de kan hjälpa barn för att de ska utvecklas. Personal behöver ha kompetens kring arbetssätt och tillvägagångssätt i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. De ska även kunna hantera situationen med de barn som behöver extra stöd, så att inte andra barn i barngruppen drabbas (Guvå 1998:234).

Alla barn som går på förskolan ska utvecklas och få omvårdnad. Detta ska vara en

komplettering till hemmet. För att barn i behov av särskilt stöd ska kunna utvecklas, måste förskolan ha bra standard. Det gäller även att pedagogerna får stöd och hjälp som exempelvis

13

handledning för att kunna fullfölja arbetet med barn i behov av särskilt stöd (Pettersson 1990:23).

För att kunna ge barn en rättvis miljö i förskolan är det viktigt att kunna kartlägga barnen, exempelvis om hur barnens interaktion med andra fungerar, hur barnets position i samlingen och i leken är samt hur tidsplanering och aktiviteter går till. Det är även viktigt att gå över belysningen och lokalens miljö samt hur och varför det kan skapas problem för barnet. Personalen måste reflektera över de mål som behöver skapas för att hjälpa dessa barn.

Pedagogerna måste kunna prata ett språk som alla förstår för att kunna utveckla verksamheten efter barnens behov (Björck-Åkesson 2009:25, 28-30).

Pedagoger i förskolan behöver också resurser och hjälp i jobbiga situationer. Då ska de få hjälp av specialpedagoger, psykologer och kuratorer. Dessa parter ska hjälpa pedagogerna i arbetet med barn i behov av särskilt stöd (Guvå 1998:251).

Om alla barn i skolan ska få hjälp med sina behov, behöver de få stödinsatser och resurser. Personalen har blivit färre i barngrupperna samtidigt som antalet barn har ökat. Personal som specialpedagog, talpedagog, skolkurator och skolpsykolog har dragits in. Då detta sker får inte barnen som är i behov av stöd den hjälp de behöver och det blir för mycket arbete för lärarna. Andersson tar också upp att lärare känner oro kring indragen av ekonomiska resurser, större antal barn i grupperna och att få mindre resurser och hjälp till barn som behöver hjälp med sina behov (Andersson1999:87-90).

Vid samtal då personalen tar upp med ett barns föräldrar att barnet har det svårt på förskolan, kan det bli blandade känslor för föräldrarna. De kan bli sorgsna, uppretade, och förneka det personalen säger. Sådana situationer kan vara en utmaning för personalen och bidra till att de ibland avstår att ta upp detta med föräldrar. Kadesjö tar upp att personal eventuellt skjuter upp ett samtal med föräldrarna kring det deras barn har svårt med. Personalen kan ibland känna att de kanske inte kan säkerställa hur stor problematiken är kring barnet, och att personalen känner sig oviss om hur föräldrarna kommer att känna och bete sig, då de får denna information. Som personal är det en utmaning att tala med föräldrar kring detta, och personalen behöver ha kompetens och känna sig säker i sin roll som pedagog (Kadejsö 1991:172).

Ur föräldrars perspektiv kan det vid svåra samtal med pedagoger och förskolechefer upplevas jobbigt. Då föräldrar får reda på att deras barn eventuellt har svårt i verksamheten, går

14

föräldrarna igenom olika faser i en process. Vid situationen då föräldrarna blir informerade kring barnet i verksamheten kan föräldrarna uppleva en chock (chockfas). Föräldrarna kanske inte har upplevt samma sak och förnekar därför pedagogernas information. De kan i sådana situationer uppleva sorg (reaktionsfas). Efter chockfasen och reaktionsfasen kan föräldrar börja bearbeta information (bearbetningsfas) och bli medvetna om hur de tillsammans med stödinsatser kan hjälpa barnet (nyorienteringsfas) (Jakobsson & Nilsson 2011:73).

15

4 Centrala begrepp

Här förklarar vi begrepp som framkommer i kapitlet resultat och analys.

4.1 Den proximala utvecklingszonen

Vygotskij har arbetat fram begreppet den proximala utvecklingszonen. Begreppet innebär att barn tillsammans med andra barn och pedagoger med större kunskap har en positiv påverkan på det ”svaga barnet”. I dessa situationer lär sig barnet med hjälp av andra barn eller vuxna och därmed ökar deras utveckling. Detta ger barnet ett lugn och en större tro på sig själv att klara det själv nästa gång (Björk & Liberg 1996:13).

4.2 Intoning

Daniel Sterns begrepp intoning betyder att den vuxne känner av barnets känslor, tonar in dessa och ger ömhet, uttrycker sig med kroppen. Att den vuxne berättar att den vet hur det känns och förklarar vad barnets känslor är och förklarar att det är okej att känna som det gör. Genom att barnets känslor tonas in, kommer barnet att förstå vad känslorna innebär. Genom intoning känner barnet att den vuxne förstår en känsla, barnet känner sig på så sätt sedd (Brodin & Hylander 1997:67-68).

4.3 Barnperspektiv och barns perspektiv

I yrken där barnen är i fokus inom forskning, och runt om i samhället har ”barnperspektiv” och ”barns perspektiv” fått en utökad innebörd utifrån de rättigheter barn har.

Barnperspektivet kan definieras utifrån vuxnas synsätt, hur de vuxnas syn på hur barn begriper saker och ting, och hur barn upplever händelser runt omkring är. Detta är de vuxnas syn och inte barns. Därför kan de vuxna aldrig sätta sig in i barns perspektiv, utan kommer att utifrån försöka tolka saker som sker kring barnen. Barns perspektiv kan definieras som att barn är subjekt och själv lever sin värld, jämfört med barnperspektiv där det inte existerar. Barns perspektiv innebär att det fokuseras på det barn själv upplever och har varit med om, hur barn ser och relaterar till olika ting i deras värld (Pramling Samuelsson & Sommer & Hundeide 2011:233-234)

16

5 Metodval

5.1 Kvalitativ forskning

Jan Trost menar att kvalitativ forskning, exempelvis är att intervjua för att begripa människors beteende och tankar (Trost 2010). I den här studien har kvalitativ forskning valts som metod, eftersom metoden är givande utifrån vårt syfte och våra frågeställningar, då vi utifrån vårt ämne intervjuar och får information från pedagoger, specialpedagoger och förskolechefer. Kvalitativ metod var relevant för oss, eftersom vi ville få en så bred syn som möjligt på pedagogers, specialpedagogers och förskolechefers tankar i deras verksamheter. Intervjuer valdes för att få fram intervjupersonernas svar utifrån våra frågeställningar (Larsen 2007). Vi har utgått från ett induktivt arbetssätt då vi har arbetat med vår empiri, det vill säga våra kvalitativa intervjuer, som har genomförts i respektive verksamhet. Sedan har empirin och informationen utifrån intervjuerna kopplats till tidigare forskning i resultatet och analysen. Definitionen av ett induktivt arbetssätt är att intervjuaren har ett öppet sinne då

undersökningen genomförs och inte utgår från teorier, i vårt fall då vid genomförandet av intervjuerna (Larsen 2007).

5.2 Kvalitativ intervju

Det insamlade empiriska materialet, har baserats på kvalitativa intervjuer som ingår i kvalitativ forskning (intervjufrågor, se bilaga 1-3). Syftet och anledningen med kvalitativ intervju, menar Widerberg, är att få möjligheten och chansen att i stunden få information i samtalet. Den som intervjuar är den som styr för att få fram information utifrån syftet och frågeställningen (Widerberg 2002:16). Genom att använda sig av kvalitativa intervjuer vill forskarna undersöka, upptäcka samt identifiera det som framkommer intressant i intervjuerna (Patel & Davidsson 2003:78).

Den kvalitativa intervjun har valts som metod i denna studie eftersom pedagogers,

specialpedagogers och förskolechefers tankar och information ville belysas utifrån syfte och frågeställningar (Widerberg 2002:17). Utifrån dessa intervjuer sker det ingen reliabilitet eller tillförlitlighet, resultatet av intervjuerna blir inte detsamma om vi utifrån frågeställningarna i examensarbetet intervjuar och undersöker igen (Widerberg 2002:18).

17

Alla parter som medverkar i en kvalitativ intervju är en del av samtalet. För att intervjun ska bli lyckad måste forskaren lägga upp samtalet på ett sätt som känns meningsfullt för

intervjupersonen, så att det blir en fortlöpande diskussion kring det valda ämnet. Det är av stor betydelse att intervjupersonen känner sig trygg i samtalet och inte väljer att hålla tillbaka information (Patel & Davidsson 2003:78).

Vi har använt oss av en semistrukturerad intervju, där vi följt frågor men där vi har lagt till följdfrågor för att fördjupa oss ännu mer. Trost menar att en semistrukturerad intervju innebär att intervjun är strukturerad men att frågorna är öppna. Detta gör att intervjuarna använder sig av en halvstrukturerad intervjuform (Trost 210:42, 49, 52)

Intervjuerna som gjorts med pedagoger, specialpedagoger och förskolechefer har som Trost menar, varit strukturerade då det är ett forskningsområde som fokuseras. När frågorna ställts, exempelvis till en pedagog om vilka resurser som tilldelas barn och pedagoger, har de inte haft valmöjligheter till färdiga svar. Frågorna har därmed varit öppna. Intervjuerna som gjorts har haft ett syfte och en styrning utifrån arbetets syfte och frågeställningar. Intervjuerna är då som Trost menar, fokusintervjuer. Han talar också om att syftet med intervjuer, är att skapa kunskap kring reflektioner och känslor, utifrån upplevelser som intervjupersonen har. Anledningen med intervjuer som görs om något, är för att forskare och andra som tar del av forskningen, ska få kunskap om det som det forskas om och hur vi lever (Trost 2010:34,42-44).

Jan Trost tar upp Kvales stadier i kvalitativa intervjuer. Stadierna kan både flyta ihop och ses som delade stadier som följer varandra. Första stadiet är tematisering, då området för

forskning bestäms. Andra stadiet är design och då skapas en plan, syftet, teorier och

frågeställningar. Intervjufrågor görs också. Tredje stadiet är att intervjua, och fjärde stadiet är att organisera och transkribera det empiriska materialet, det vill säga svaren från intervjuerna. Det är sedan dags att ha tidigare forskning och centrala begrepp i tankarna och skriva och analysera materialet i femte stadiet. Sedan skrivs resultatet utifrån analyserandet i sjätte stadiet. I sjunde skrivs rapporten utifrån ett etiskt perspektiv. Dessa stadier har följts och genomförandet av arbetet har genomgått denna process som Kvale talar om (Trost 2010:51).

18

5.3 Urvalsgrupp

Vi valde att intervjua pedagoger, specialpedagoger och förskolechefer på tre olika förskolor i två kommuner, beroende på vilken förskola vi hade nätverk och kontakter i. Pedagoger vi hade kontakt med valdes först, sedan tog vi samma förskolechefer i den verksamhet pedagogerna var verksamma. Utifrån det kopplades specialpedagoger in, som även de var aktiva i dessa verksamheter. Pedagogerna, specialpedagogerna och förskolecheferna är mellan 30 och 65 år gamla. Barnen där pedagogerna arbetar är mellan 3 och 6 år. En specialpedagog är verksam både i förskola och skola och förskolecheferna är verksamma i förskolor med barn i åldrarna 1-6 år. Vi har valt att sätta ut fingerade namn på våra intervjupersoner. Pedagogerna har fått namnen, Klara, Stina och Lisa. Specialpedagogerna har fått namnen Tova och Åsa. Förskolecheferna har fått Vera, Siri och Ingrid.

5.4 Genomförande

När ämnets fokus hade fastställts, bokades kvalitativa intervjuer in med pedagoger,

specialpedagoger och förskolechefer. Sammanlagt blev det åtta intervjuer. Efter varje intervju, har empirin transkriberats, reflekterats och sammanställts. Analysen och resultatet av

undersökningen har sedan stärkts med tidigare forskning och centrala begrepp kring ämnet. Analysen har vävts ihop till en sammanhängande text utifrån intervjuerna. Efter intervjuerna har relevansen undersökts, om empirin från intervjuerna har varit relevanta och haft validitet utifrån syftet och frågeställningarna (Widerberg 2002:18).

Vi har valt att använda oss av anteckningar och skrivit ner allt som sades i intervjuerna. En bandspelare användes också för att inte förlora viktig information. Genom att vi använt oss av bandspelare har vi haft möjligheten att kunna gå tillbaka och lyssna på det som sagts. Enligt Trost finns det både fördelar och nackdelar med att utnyttja bandspelare. Det positiva är att forskarna får med sig det som har sagts och att de får en syn på sin roll som intervjuare och därmed kan utveckla och förbättra sig. Han tar även upp olika nackdelar med användandet av bandspelare. Det krävs mycket tid att gå igenom det som spelats in. En annan nackdel är att intervjupersonernas kroppsspråk inte ses då intervjuerna bearbetats (Trost 2010).

Vi har valt att göra en liten undersökning, vilket innebär att vårt resultat inte gäller för hela Sverige.

19

5.5 Etiska överväganden

Vid intervjuer är det viktigt att forskarna visar ett äkta intresse och förståelse för

intervjupersonerna som ska vara med i studien (Davidsson & Patel 2003:71). Trost menar att det är viktigt att reflektera kring etiken vid forskning. Han menar också att intervjupersonerna har rättighet att känna sig bekväma. Han talar om att intervjupersonerna ska veta att det de säger är anonymt och att det inte kommer ut. Orsaken till intervjun och vad forskning handlar om ska intervjupersonerna också informeras om. Ingen ska hängas ut eller synas i

examensarbetet, så andra känner igen vilka intervjupersonerna är (Trost 2010:61,123-125).

När vi har gjort våra intervjuer har vi utgått från HSFRs etikregler. HSFR står för Humanistiskt – samhällsvetenskapliga forskningsrådet. Etikreglerna är:

Informationskravet. Alla deltagare som berörs av vårt arbete har blivit informerade och tillfrågade om de vill ställa upp. Vi har även påpekat att det inte är något krav. Vid varje intervjutillfälle får de reda på vad syftet med arbetet är och hur upplägget ser ut. De får även reda på de olika yrkesrollerna som är med i studien, i detta fall pedagoger, specialpedagoger och förskolechefer. De blir också tillfrågade om de vill läsa arbetet när det är klart.

Samtyckeskravet. De valda intervjupersonerna ska på egen hand vara med och avgöra om det känns bra att de blir inspelade.

Konfidentialitetskravet. Alla blir informerade om att det är anonymt och att ingen kommer att hängas ut. De får även reda på vart arbetet kommer att finnas.

Nyttjandekravet. Resultatet av arbete får inte användas i andra sammanhang (Stukát 2005:131-132).

20

6 Resultat och analys

Nedanstående är intervjuer som vi har gjort i olika verksamheter. Resultatet som framkommit ur studien har analyserats med hjälp av tidigare forskning och centrala begrepp.

6.1 Pedagogers tillvägagångssätt, då de misstänker behov

av särskilt stöd hos ett barn

I studien framkom det hur pedagoger går tillväga då de först anar att ett barn är i behov av särskilt stöd. Det framkom även vilka stödinsatser de tog hjälp av i kartläggningen av barnen.

Pedagogerna observerar barngruppen i förskoleverksamheten. Finns det ett barn som avviker, tar pedagogerna upp detta i arbetslaget. Under arbetslagsträffen diskuterar och reflekterar de kring barnet och om de anser att det behövs hjälp utifrån. Behövs det hjälp kontaktas rektorn först och sedan föräldrarna. Vid observationer tas dokumentation fram vilken pedagogerna kan använda sig av som stöd för att styrka det de misstänker. Dokumentationen kan

exempelvis vara foton. Detta skiftar då det måste vara en dokumentation som passar det som ska observeras. Även då personalen bara anar ett behov av stöd hos ett barn, kontaktas specialpedagogen Åsa.

Om pedagogerna börjar misstänka att något inte står rätt till med barnet ska detta ske med en konsekvent bearbetning, att man som pedagog är medveten om sina handlingar. Pedagogernas handlingar bör ha tänkts igenom noga och gärna tagits upp med andra kollegor. Detta gör att det blir enklare att ta tag i det fortsatta arbetet då barnet misstänks ha en svårighet (Drugli 2003:38). Den process pedagogerna i studien använder sig av då ett barn avviker från gruppen, ses även i det Drugli skriver om att pedagogerna tillsammans ska diskutera kring vilken hjälp som behövs och att de dokumenterar, för att ha ett bevis som styrker det pedagogerna tror om barnet. På så sätt har pedagogerna bearbetat och tänkt igenom barnets situation. Då blir pedagogerna säkra på det de säger om barnet då de kontaktar föräldrarna.

Vid en intervju berättar pedagogerna Klara och Lisa att när det är bestämt att gå vidare och få hjälp utifrån, tas det hjälp från barn- och elevhälsan. Det görs en kartläggning där barnets föräldrar ska vara med och godkänna. Kartläggningen ges till barn- och elevhälsan som ger sin bedömning om barnet ifråga behöver mer hjälp.

21

För att verksamheten ska kunna få stödinsatser efter barnets behov, måste personalen kartlägga miljön och barnet, så barnet på så sätt kan få sina behov tillgodosedda. De måste bland annat klartlägga interaktionen med andra barn och vuxna, hur aktiviteter och

tidsplanering fungerar, hur lokalen och belysningen är samt barnets plats i samlingen och i lekmiljön. Personalen måste kartlägga hur och varför det kan skapas problem för barnet, samt reflektera över vilka mål som kan sättas för att tillgodose barnets behov menar

Björck-Åkesson. Detta talar även Wachs om då han beskriver att pedagogerna behöver göra en

kartläggning av barnet och titta på faktorer som påverkar barnet (Björck-Åkesson 2009:25-26, 28-30). I empirin framkom det att pedagogerna kartlägger barnet då de ska ta hjälp utifrån, vilket man även ser i det Björck-Åkessons och Wachs beskriver gällande tillvägagångssättet kring arbetet med kartläggningen av barnet och att det görs en kartläggning för att

pedagogerna ska få en helhetsbild av barnet och dess behov, hur de kan arbeta och få resurser för att stötta barnet i dess eventuella svårigheter.

När föräldrarna är villiga att få hjälp, kontaktas förskolechefen och sedan skickas en ansökan in för att få extra stöd insatta, berättar specialpedagogen Tova. Ett möte anordnas sedan, där det bestäms vilka resurser som ska sättas in. Resurser kan exempelvis vara specialister inom tal, språk och neuropsykologiska beteenden.

Då personalen i förskolan vill ha stödinsatser bestående av exempelvis specialpedagoger, måste de diskutera det med barnets föräldrar, om de godkänner det eller ej (Ottosson

2009:272). Tova berättar att föräldrarna ska vara delaktiga i beslutet att deras barn ska få den hjälp som behövs, vilket även kan ses vid det Ottosson skriver. De stödinsatser som kan erbjudas är bland annat specialpedagoger, kuratorer och psykologer (Jakobsson & Nilsson 2011:239). Vi kan se liknande tendenser mellan det Tova tar upp om att det existerar olika resurser, som exempelvis resurser för neuropsykologiska beteenden för att hjälpa barn i behov av särskilt stöd, med det Jakobsson och Nilsson skriver om.

Förskolechefen kontaktas då behovet av hjälp utifrån behövs berättar specialpedagogen Åsa. Efter kontakten med förskolechefen görs det en pedagogisk dokumentation, där barnets utveckling beskrivs. Skulle dokumentationen visa något avvikande upprättas en pedagogisk kartläggning. I kartläggningen analyseras individen, gruppen och organisationen tillsammans med barnets föräldrar.

22

Specialpedagogen Åsa berättar att de tittar på grupp- och organisationsnivå i verksamheten. Det framkommer att Åsa tycker det är intressant att se på alla nivåer, och inte bara på individnivå samt att pedagogerna inte alltid är intresserade av att organisationen ska analyseras.

När kartläggning på individnivå görs, observeras barnen och dess styrkor är i centrum.

Pedagogerna använder sedan styrkorna för att arbeta vidare och detta skapar engagemang och drivkraft hos barnen. Då pedagogerna går igenom gruppnivån tittar de på

gruppkonstellationen och vad som påverkar gruppen samt hur pedagoger och barn behandlar varandra. Då de går igenom organisationsnivån, tittar de på hur förskolan arbetar för att hjälpa barnen med det som de behöver stöttas i. Pedagogerna reflekterar över hur de olika

arbetsmetoderna påverkar barnet och granskar hur de som personal använder sig av resurserna som ges. De reflekterar över deras synsätt i arbetet vid kartläggning av barnet. En väsentlig aspekt är att pedagogerna i arbetet med kartläggningen reflekterar över individ-, grupp-, och organisationsnivå (Olsson & Olsson 2007:131-132:Runström Nilsson 2011).

Specialpedagogen Åsa poängterar att det är viktigt att kartlägga barnet på alla nivåer och inte bara på individnivå. Dock menar Åsa att pedagogerna inte visar stort intresse av att

organisationsnivån ska kartläggas. Åsa tar upp vikten av att kartläggning bör ske utifrån de olika nivåerna, vilket följer det forskarna berättar. Att kartläggning bör ske utifrån de olika nivåerna kan bli problematiskt för de pedagoger som inte visar intresse för att kartlägga alla nivåer. Då de inte kartlägger utifrån alla nivåer, får de inte syn på alla faktorer som påverkar barnet utifrån individ-, grupp- och organisationsnivå.

Enligt förskolechefen Ingrid brukar pedagogerna upptäcka om barnet är i behov av särskilt stöd, men det kan även vara föräldrarna som kommer och är oroliga över sitt barn.

Pedagogerna måste först kontakta förskolechefen. Efter kontakten med chefen börjar pedagogerna observera barnet och sedan görs en pedagogisk kartläggning. I en pedagogisk kartläggning gås barnets styrkor igenom men även det som gör pedagogerna/föräldrarna oroliga. I vissa fall behövs det bara en kartläggning och en handlingsplan medan det i andra fall behövs mer hjälp. Föräldrarna ska hela tiden vara med och de måste godkänna

kartläggningen. Ingrid berättar att det sedan görs en ansökan till specialpedagogerna, där de gör ett utlåtande om vilka insatser som ska sättas in. När det är tid att kartlägga barnet ska föräldrarna vara med så de på så sätt får information om vad som pågår med deras barn.

23

Barnets föräldrar ska vara delaktiga i processen kring arbetet med barnet. De ska bli tillgodosedda med all information som rör deras barn, på så sätt skapas ett bra samarbete mellan pedagogerna och föräldrarna. I en studie gjord av Sandberg och Norling framkom det att bara några i personalgruppen i förskolan använde sig av kartläggning. Kartläggningen skulle göras för att få information kring vad barnet behöver hjälp med och vilka kompetenser det har. Kartläggningen skulle sedan hjälpa pedagogerna att göra upp en plan för vidare arbete och eventuella stödinsatser till barnet (Sandberg & Norling 2009:50). Enligt intervjun med Ingrid framkommer det att kartläggning är en rutin som ska göras så fort pedagogerna eller föräldrarna anar en misstanke kring barnet. Med det Ingrid berättar ses inget mönster med studien som Sandberg och Norling skriver om. Då det i studien framkom att det bara var få i förskolan som arbetade med kartläggning.

6.2 Pedagogernas kompetens kring arbetet med barn i

behov av särskilt stöd.

Det tas i studien upp hur pedagogerna upplever sin kompetens och möjlighet till fortbildning för att utvecklas i sitt arbete med barn i behov av särskilt stöd. Här framkommer pedagogers, specialpedagogers och förskolechefers syn på vilka kompetenser pedagoger har eller behöver ha i sitt arbete.

Specialpedagogen Tova berättar att pedagogerna har fått ta del av fortbildningar kring att upptäcka barn i behov av särskilt stöd i tid. Fortbildningarna har handlat om neuropsykologi, talspråk, utåtagerande barn och svåra samtal. Hon talar om att specialpedagogerna ger fortbildning inom autism, aspergers, adhd, bemötande, språkutveckling, flerspråkighet och teckenspråk.

För att pedagogerna inom förskoleverksamheten ska kunna utvecklas och öka sin kompetens har kommunerna en skyldighet att ge utbildningar till verksamheterna (Stenmalm, Sjöblom & Johansson 1992:120). Tovas berättelse om att det ges fortbildningar inom olika områden, kan ses i det att kommunerna har en skyldighet att ge pedagogerna fortbildningar så att deras kunskap berikas.

24

Pedagogen Stina menar att förskolechefen arbetar för att de ska kunna få den kompetens som behövs. Förskolechefen Siri har en liknande tanke, att kompetensutveckling är en

förutsättning för att personalen ska utvecklas i arbetet. Saknas det kompetens skickar förskolecheferna Vera och Siri sin personal på fortbildningar.

Det är en viktig aspekt att utveckla pedagogers kompetens, för att skapa en bra standard i förskolan. Då kompetensen förbättras blir pedagoger insatta i teorin, de kan då analysera kring sitt sätt i arbetet med barnen. Genom att pedagogers kompetens ökar ger de hjälp både till de som behöver mer stöd men även till de andra barnen menar Sandberg & Norling (2009:52). Vi kan se liknande tendenser med det pedagogen och förskolechefen säger om

kompetensutveckling och att det är ett måste i verksamheten för att skapa en bra miljö för barn med Sandbergs och Norlings idé om att pedagoger ska utveckla sin kompetens för att skapa ett bra klimat i förskolan.

Intervjuaren: Hur upplever ni att förskolechefen arbetar för att ni ska få den kompetensutveckling som krävs för att ni ska kunna utföra era uppgifter? Lisa: Jag har tillgång till böcker, men får inga kompetenstimmar. […] Men inget för mig som utövar det, som arbetar med det dagligen […] Vi får inte samma kompetensutveckling som de som är anställda ute. Finns inga pengar eller resurser till det (Pedagogen Lisa 130515).

Idag finns det inte så mycket pengar, menar pedagogen Lisa. På så sätt blir resurserna en kostnadsfråga. Lisa hade en tanke om att det kanske berodde på att hon inte hade en

utbildning, vilket gjorde att det inte blev några fortbildningar. Det görs skillnad på de som är fast anställda ute i de olika verksamheterna och de som är fast anställda inom

vikarieverksamheten, tycker Lisa. De som är anställda inom vikarieverksamheten får inte samma möjligheter att fortbilda sig. De får inga föreläsningar, utan de får själv visa intresse och låna hem böcker. Ett kritiskt perspektiv enligt pedagogen Klara är att det för tillfället inte finns mycket pengar till resurser till barnet. Vidare poängterar hon att det dock egentligen finns pengar.

25

Bra kommunikation hos pedagogerna är av stor vikt och att pedagogerna ska tänka på att ge barnen tid och låta dem få prova sig fram anser förskolechefen Vera. En annan viktig aspekt enligt Vera är att språket är viktigt och att pedagogerna ska använda ett brett och varierat språk.

Det är vikigt att börja prata med barnen redan i tidig ålder. Språket ska användas kontinuerligt under barnens dagsvistelse (Lindö 2009:272). Pedagoger ska ha bra kompetenser inom olika delar, på så sätt kan de ge barnen de resurser som de är i behov av anser Björck- Åkesson. Det krävs mycket av pedagoger för att de ska kunna arbeta för att alla barn ska få det stöd de behöver (Björck- Åkesson 2009:20,26). Pedagoger ska ha goda kompetenser kring olika aspekter och det krävs arbete av pedagogerna, anser Björck- Åkesson. Vilket vi kan se som ett mönster i Veras berättelse om vikten av att pedagoger ska ha kompetensen gällande ett brett och varierat språk i arbetet med barn. Genom att pedagoger använder ett brett och varierat språk, kan barnen tidigt ges ett rikt språkflöde under sin vistelse på förskolan, vilket Lindö (2009) också menar.

Genom att pedagogerna tror på barnen ökar barnens självständighet och skapandeförmåga. Barnen lär sig egna sätt att arbeta och komma fram till beslut. Om pedagogerna tar ifrån barnen sin möjlighet att prova sig fram, kommer de till slut att förlita sig på pedagogerna och inte kunna komma fram till saker på egen hand. Detta gör att barnens självsäkerhet minskar (Björk & Liberg 1996:14). Det framkommer i empirin att förskolechefen Vera tycker det är viktigt att pedagogerna låter barnen få tid att prova sig fram och att pedagogerna ska ha bra kommunikation, och detta ser man även i det Björk & Liberg talar om kring att barnens självsäkerhet och självständighet påverkas positivt då barnen själv får prova sig fram.

Vidare berättar förskolechefen Vera att pedagoger ska gå in via barns perspektiv och behandla barnen likvärdigt. Vilket följer det Pramling Samuelsson, Sommer och Hundeide tar upp då de skriver om att pedagoger inte bara ska försöka tolka det som sker med barn (barnperspektiv). Pedagoger ska istället utgå från barns perspektiv och utgå från det barn har upplevt och hur barn ser på saker och ting. Pedagoger ska utgå från barns tankar, berättelser och funderingar (Pramling Samuelsson & Sommer & Hundeide 2011:233-234).

Veras förhållningssätt, att pedagoger ska behandla barnen som likvärdiga, följer

Salamancadeklarationens visioner om barns rättigheter. Deklarationen säger att ”alla barn, unga och vuxna oavsett individuella förutsättningar, ska få tillgång till en likvärdig utbildning i inkluderande miljöer, det vill säga i en skola för alla”(Jakobsson & Nilsson 2011:53).

26

Pedagogen Stina upplever att när hon hamnar i situationer då barn får utbrott tonar hon in barnets känslor och bekräftar dessa och att barnet då kanske känner mening, och förstår vad situationen handlar om. Det gäller att hjälpa barn att sätta ord på känslorna hos alla

inblandade. Att sätta ord på känslor är svårt för barn liksom att kunna sätta sig in i en annans situation och förstå hur motparten upplever det hela. Det är en träning i att känna empati och att barns handlingar ofta är impulsstyrda. Barn förstår att någon blir ledsen, men har svårare att förstå sin egen del i det hela, menar Stina.

När pedagogerna känner av barnets känslor och besvarar dem kroppsligt eller verbalt så intonar pedagogerna barnets känslor. Då pedagogerna gör detta, förstår barnet känslornas innebörd (Brodin & Hylander 1997:67-68). Det vi såg i empirin, kan även ses i det Brodin och Hylander skriver om när det kommer till att intona barnets känslor. Det mönster som kan ses i Stinas berättelse och i det forskarna säger är att det som pedagog är viktigt att hjälpa barnen att sätta ord på sina känslor.

En god teoretisk kunskap i arbetet med barn, tycker förskolechefen Siri att pedagoger ska ha. För att pedagoger ska kunna arbeta med barn i behov av särskilt stöd, krävs det att de har kunskaper om barns förmåga att lära och utvecklas, skriver Björck-Åkesson. Pedagoger ska kunna koppla och analysera sin kunskap till de behov som barnet behöver (Björck-Åkesson 2009:26). Personal i förskolan har kompetenser kring barns levnad i förskolan, dock menar Mats Granlund att personalen behöver kunna använda sig av begrepp och teorier för att kunna analysera och förklara problem i förskolan (Granlund 2009:163). Förutom teorikunskaperna behöver pedagogerna även ha fördjupat sig i vissa kunskaper och arbetssätt, så att de sedan kan utföra detta i verksamheten (Hellström 1993). Förskolechefen Siri anser att personalen ska ha en teoretisk kunskap. Vi kan se liknande tendenser i det forskarna poängterar om att det krävs att pedagoger har teorikunskaper. Det som skiljer sig från det Siri talar om är det som Hellström tar upp, att pedagogerna behöver specialisera sig inom vissa områden och koppla detta till arbetssätt i praktiken.

Intervjuaren: Vilka kompetenser anser du att pedagoger ska ha eller få för att kunna utföra sina uppgifter? Ingrid: De måste kunna älska alla barn, kunna se varje barn som en individ och vilka behov varje barn har. Kunskaperna har de till en viss del genom utbildning, men de måste ha viljan att se barnen och att jobba med barnen (Förskolechefen Ingrid 130515)

27

Förskolechefen Ingrid menar att om inte pedagoger har viljan att jobba med barn i behov av särskilt stöd, blir det problem. Att kunna se varje barns behov är viktigt när man arbetar inom denna verksamhet.

6.3 Resurser som tilldelas barn och pedagoger

Det framkom i studien både ur positiva och negativa aspekter kring hur resurser tilldelas barn och pedagoger i verksamheter samt bristen på resurser utifrån en ekonomisk aspekt.

Extra resurs bestående av personal kan verksamheten få om det finns många barn i behov av särskilt stöd berättar pedagogen Stina. Vidare berättar Stina att en del av barnen är i gråzonen, då de inte har fått diagnos. Vissa diagnoser kan inte säkerhetsställas förrän i fem, sexårs åldern, och en del utredningar tar tid. Hon berättar att förskolechefen vill se på

handlingsplanerna som är gjorda för barnen, och sedan se vilka resurser som behöver sättas in. Förskolor kan få in extra personal i form av stödinsats som är till hela barngruppen. Detta menar Lillvist kan ske om det förekommer många tvister och om där är många barn i gråzonen. (Lillvist 2009:197). Forskare menar dock i ett annat sammanhang, att förskolorna inte erbjuds mycket vägledning då de behöver sätta in stödinsatser för barnen (Almqvist, Lillvist & Granlund 2011:16). Personalen som jobbar i verksamheten ska få stödinsatser, och dessa kan vara handledning, fler personal i barngruppen och att barngruppen minskar

(Pettersson 1990:23). Vi kan se liknande mönster med det Stina berättar om att de har fått resurser bestående av utökad personal med det Lillvist skriver kring extra resurser, att dessa kan vara handledning och personal om det finns barn som är i behov av stöd för att utvecklas. Dock skiljer sig mönstret när det kommer till Lillvist, Almqvist och Granlund som skriver att det inte finns resurser för vägledning, då Stina på sin förskola erbjuds hjälp och handledning vid behov och där förskolechefen tar resurser på allvar.

Intervjuaren: Vilka resurser ges det till barn och pedagoger? Lisa: För få. Kan jag nog sammanfatta det. Idag är allt så att det inte får kosta. Det är inte rektorer som bestämmer det, utan det är bestämt högre upp (Pedagogen Lisa 130515).

28

Även då förskolecheferna gör allt de kan för att försöka få pengar till fler resurstimmar, är det svårt. Det är kommunpolitikerna som bestämmer vart pengarna ska gå. Barnen ska komma ut från skolan och fungera och med de ekonomiska besparingar som sker i kommunen, kommer det att bli tufft för dem. Rehabiliteringen jobbar och gör allt vad de kan för att barnen ska få en så bra utveckling som möjligt, men att det även där inte alltid hjälper, säger pedagogen Lisa

Det är kommunen där barnet bor som ska se till att förskolan har möjlighet att tillfredsställa barnets behov (Hellström 1998:13). I och med att resurserna dras ner är det barn i behov av särskilt stöd som drabbas mest. Det är inte bara barn som har en diagnos som får det svårare, utan även de barn som befinner sig i gråzonen (Hellström 1998:14). Idag finns det inte resurser som tid och utbildning för att personal i förskolor ska kunna få möjlighet att

reflektera, att kunna prata och dokumentera arbetet som används för de barn som är i behov av särskilt stöd menar Sandberg och Norling. Detta gäller även de barn som inte är i behov av särskilt stöd. I olika studier framkommer det att det inte finns tid för handledning för

pedagoger och hjälp till att utveckla kompetensen i arbetet i förskolan. Personalen i dagens förskola tycker också att det är brist på hjälp med att utveckla kunskapen kring barn i behov av särskilt stöd, menar Sandberg och Norling (2009:42). Som tidigare forskning visar är det kommunen som ska ge de resurser som barn och pedagoger behöver i verksamheten. Vidare visar forskning att det råder tidsbrist och utbildning i verksamheter runt om i Sverige, vilket även kan ses i intervjun med Lisa, som säger att kommunpolitikerna ska tilldela de resurser som behövs. Den rådande ekonomiska besparingen resulterar i att barn i behov av särskilt stöd inte får de stödinsatser som behövs för att kunna utvecklas. Detta trots att förskolecheferna och rehabiliteringen gör vad de kan.

Vi har eventuellt inte lika mycket resurshjälp som i andra kommuner, berättar pedagogen Stina. Ibland kan resurspengar sökas, men det är inte lätt att få säger förskolechefen Siri. Ska pedagogerna kunna få extra pengar till mer resurser, måste det vara väldigt trassligt så som misshandel, missbruk eller liknande i barnets familj. Det går att få tilläggsbelopp och summan går till att sätta in en extra personal eller göra barngruppen mindre. Dock tar Siri upp att det väldigt sällan händer att det betalas ut pengar.

29

I skollagen står det att barn i behov av särskilt stöd, utifrån just deras behov, ska få den hjälp och omvårdnad som de behöver (Skollag 2010:800. 8§). Vilket även Mats Granlund

poängterar. Kommunen har en skyldighet att ge personalen den hjälp de behöver (Granlund 2009:163). Alla kommuner följer inte det som står i skollagen. Antalet barn som är i behov av särskilt stöd ökar och detta sker speciellt i storstäder. 80 % av personalen som jobbar med barnen, tycker inte att det ges nog med resurser (Björck- Åkesson 2009:19). Utifrån Lisas, Stinas och Siris berättelser, framkommer det att kommuner inte följer skollagens direktiv, att alla barn som är i behov av särskilt stöd ska få den hjälp de behöver och att det kan bli tufft för de barn som inte får resurser. Vi kan se liknande tendenser med intervjupersonernas svar med det som Björck-Åkesson talar om kring att alla kommuner inte följer skollagen.

Alla pedagoger behöver handledning även om de inte arbetar med barn i behov av särskilt stöd, berättar specialpedagogen Åsa. Dessutom är det alltid behövligt som pedagog att reflektera och diskutera tillsammans.

I studien om ”Pedagogisk verksamhet för små barn i behov av särskilt stöd i förskolan – generellt och specifikt stöd (Lillvist et al,2009), framkom det att personalen i förskolan behöver kompetensutveckling i arbetet. Detta för att kunna tillgodose barnens behov utifrån ett professionellt perspektiv(Björck- Åkesson 2009:27). Alla som arbetar med barn kan någon gång behöva handledning. Då pedagogerna får handledning blir kvalitén i arbetet bättre

(Drugli 2003:71). I empirin framkom det att specialpedagogen Åsa anser att alla behöver handledning, oavsett om de arbetar med barn i behov av särskilt stöd eller inte. Detta ser man även i studien där pedagogers kompetensutveckling framkom som väsentlig för att kunna hjälpa barn i behov av särskilt stöd.

6.4 Föräldrasamverkan

Detta avsnitt behandlar hur pedagoger upplever samverkan med föräldrar. Det tas upp både en positiv aspekt och de svårigheter som kan förekomma vad gäller kommunikation kring barn i behov av särskilt stöd.

Diskussion om handlingsplaner beskrivs i studien. Vid utvecklingssamtal tar pedagogerna upp med föräldrarna att de behöver ha ett handlingsplanssamtal kring barnet. Samtalet kan ske en vecka efter att det tagits upp. Stina anser att anledningen är att det kan komma som en chock

30

för föräldrarna och att de behöver tid för att förbereda sig.

Föräldrar vill inte alltid diskutera sitt barns problem eller ta emot hjälp till barnet. Föräldrar måste bearbeta det de har fått höra om sitt barn, innan det eventuellt kan ske ett möte för att kunna få stödinsatser (Ottosson 2009:284). Som förälder kan det vara jobbigt att inse att deras barn avviker. Stina tycker att föräldrarna behöver tid för att samla sig och tänka igenom situationen. Vi kan se mönster med det Stina talar om med det Ottosson skriver gällande att föräldrar är i behov av att få tid att reflektera över det som sagts angående deras barns eventuella särskilda behov av stödinsatser.

Föräldrar kan gå in i en sorgeperiod, då de förstår att deras barn inte är som andra barn. De kan under en längre tid leva i förnekelse och tänka att problemet med barnet kanske

försvinner, berättar förskolechefen Siri. Vidare berättar hon att föräldrarna sedan kan inse att deras barn behöver mer hjälp. Personalen ska veta och ha förståelse för att sorgen kan gå över till ilska och att de då är medvetna om varför föräldrarna skäller. För att underlätta för

föräldrarna är det bra att ha en stabil och säker personal som finns till för barnet som är i behov av särskilt stöd.

Föräldrar kan behöva stöd från bland annat förskolan och veta som förälder att där finns någon utomstående som vill lyssna på deras tankar och funderingar menar Hellström

(1998:12). Vi kan se liknande tendenser med det Siri menar om att personalen behöver kunna hjälpa föräldrarna och ha förståelse för föräldrarnas situation. På så sätt kan föräldrarna känna att någon lyssnar på dem och att de får stöd från personalen.

Föräldrarna går genom en process där de bearbetar beskedet om att deras barn misstänks ha en diagnos eller funktionsnedsättning. Faserna i processen är ”chockfas, reaktionsfas,

bearbetningsfas och nyorienteringsfas” (Jakobsson & Nilsson 2011:73). I processen kan föräldrarna hamna i chock, bli ledsna, sätta sig emot och inte kännas vid det som berättas för dem. Till slut tar föräldrarna sig igenom chocken, lär sig mer om barnets diagnos och att hantera diagnosen eller behovet och fortsätter livet med den hjälp och de resurser de kan få (Jakobsson & Nilsson 2011:73). Det är en utmaning att hjälpa en familj där ett barn är i behov av hjälp, när föräldrarna inte är med på att få hjälp till sitt barn, menar Gun- Marie Pettersson (2011:23). En del föräldrar som får information av personalen om hur deras barn är på

31

(Socialstyrelsen 2010:51). Utifrån förskolechefen Siris berättelse samt tidigare forskning om föräldrasamverkan kan det ses ett samband. Båda tar upp problematiken kring

föräldrasamverkan och att det kan bli en chock och kännas svårt för föräldrar att ta in och hantera informationen att deras barn misstänks ha ett särskilt behov. Det kan även vara svårt som pedagog att ta upp problemet med föräldrarna. En bra relation kan påverkas då

föräldrarna inte har samma syn på sitt barn som pedagogerna.

I denna studie framgår det utifrån pedagogen Lisas berättelse att föräldrasamverkan fungerar bra och att det är en förutsättning för en bra kommunikation. Det gäller att ha bra och rak kommunikation med föräldrarna, då det är de som känner sina barn bäst menar Jakobsson och Nilsson. Det är viktigt att föräldrarna får veta mycket och får en uppfattning om vad det är som gäller kring barnet och dess behov eller diagnos. Det är också väsentligt hur personalen går tillväga då de berättar för föräldrarna om barnet, för att undvika att föräldrarna ska känna sig förvirrade. Det är av vikt att föräldrarna känner att de kan öppna sig och prata om sina tankar och frågor (Jakobsson & Nilsson 2011:74). I Sandberg och Norlings studie framkom det att pedagoger tyckte det var väsentligt att få veta saker kring barnet av barnets föräldrar. Det är betydelsefullt för barnet att personalen vet vad som har förekommit i barnets liv utanför förskolan, så att personalen kan bemöta barnet i förskolan på rätt sätt. På så sätt kan konflikter och missförstånd undvikas (Sandberg & Norling 2009:50). Vi kan se ett mönster mellan Lisas berättelse om att det ska vara en bra och rak kommunikation med föräldrarna och tidigare forskning som visar att vid bra kommunikation blir föräldrarna medvetna och vet vad som händer kring deras barn. Det är viktigt att pedagogerna får information kring barnet av föräldrarna, då de har en annan relation med sina barn. På så sätt sker en rak

kommunikation och alla är delaktiga.

Specialpedagogen Tova, talar om att de får uppdrag från förskolor, pedagoger och chefer. Uppdragen handlar om enskilda barn och ofta om föräldrasamverkan. Första steget är att pedagogen i verksamheten har uppmärksammat bekymmer eller något som de oroar sig över. Då kopplas specialpedagogen in och hjälper pedagogen att göra en pedagogisk kartläggning. Föräldrarna ska sedan skriva under kartläggningen. Specialpedagogen träffar sedan

tillsammans med förskolecheferna, pedagogerna och barnets föräldrar. Pedagogen och föräldrarna beskriver vad de är bekymrade över och vad de vill ha hjälp med.

32

Personalen och föräldrarna ska diskutera vad de vill ha för resurs då de tar kontakt med stödinsatser. Vad för insats som kommer att ordnas för barnet berättas för föräldrarna och sedan bokas det uppföljningar, där det informeras om hur arbetet med barnet går och vad för ytterligare insatser som ska kopplas in. Stödinsatserna behöver ha bra kompetens vad gäller barnet och de ska ordna ytterligare hjälp om så behövs (Ottosson 2009:272). I intervjun med specialpedagogen Tova tar hon upp att pedagogerna tillsammans med föräldrarna kommer fram till vilka stödinsatser som behövs och vidare samarbete med insatserna. Detta följer tidigare forskning om föräldrasamverkan och personal. Genom samverkan mellan föräldrar och personal är det lättare att hjälpa barnet som är i behov av extra stöd. För att barnet

eventuellt ska få ytterligare stödinsatser, behöver dessa ha kunskap för att se om barnet får det stöd det behöver eller om stödinsatserna behöver ordna mer hjälp för att tillgodose barnets behov.

6.5 Pedagogernas arbete med barn i behov av särskilt

stöd

Här tas det bland annat upp hur pedagoger observerar barnen, att det de observerar tas upp med arbetslaget, hur de kartlägger barnens behov och vilka faktorer som påverkar barnen. Det tas upp att handledning kan ges och att tidsbrist i arbetet med barn i verksamheten

förekommer.

I arbetet med barn i behov av särskilt stöd behöver pedagogerna hitta mönster, kartlägga och observera så att pedagogerna har en grund att stå på i arbetet, menar förskolechefen Vera. Vidare tar hon upp att pedagogerna först upplever att det är något som inte stämmer och att de sedan i arbetslaget diskuterar och reflekterar över hur de kan förebygga det som misstänks bland barnen. Pedagogerna behöver reflektera över i vilka situationer problemen uppstår, hur barnet fungerar och vad pedagogerna gör. De bör även reflektera över vad barnet gör i de situationer då det fungerar för dem. Pedagogerna ska titta på vad som sker och hjälpa barnen att lösa problemen så att de på så sätt lär sig, och inte fokusera på det som inte är bra. Vera tycker att pedagogerna ska vara i bakgrunden som stöd och hjälp för barnen och hjälpa dem med begrepp i vardagen samt att pedagogen bör vara tydlig i arbetet med barnen.

33

Åtgärdsplan är en plan personalen skriver tillsammans med barnets föräldrar. De analyserar vad barnet har för behov, hur de ska arbeta vidare kring detta och vad de behöver för stöd för att barnet ska få den hjälp som det behöver. Personalen ska tillsammans med föräldrarna kontinuerligt och under en lång period diskutera vad som behöver göras för barnet.

Personalen ska inte fördröja stödåtgärder, vilket sker ibland (Kadesjö 1992:190). I empirin framkom det att förskolechefen Vera pratar om att pedagoger ska kartlägga och hitta mönster så att de sedan kan använda sig av det i arbetet med barn. Detta följer tidigare forskning där de skriver om arbetet med åtgärdsprogram, där pedagoger ska reflektera över barnets behov och vidare arbete. Innebörden av arbetet med åtgärdsprogram liknas med det Vera beskriver om arbetet, även om hon inte använder ordet åtgärdsprogram.

Specialpedagogen och personalen i verksamheten bokar tillsammans in ett första möte, berättar specialpedagoger i studien. Det kan vara konsultation eller uppstart till handledning. Sedan kan det bli barnobservation eller personalobservation. Specialpedagogen Åsa inflikar att det mest blir personalobservation, där hon ser hur personalen arbetar. Dock förekommer det att hon ibland går in och observerar i barngruppen.

Vissa handledare går inte in i verksamheten och tittar på barnet. De skapar sig istället en egen bild av barnet utifrån pedagogernas berättelser. Handledare känner sig mer fria av att ta del av lärarnas information menar Andersson (1999:222). Vi kan se ett mönster med det tidigare forskning visar kring att det kan förekomma att handledare inte väljer att gå in i barngruppen med det Åsa berättar om att det mest sker personalobservationer men att det förekommer att hon går in i barngruppen. Då hon mest observerar personalen kan det vara så att hon skapar egna bilder utifrån det pedagogerna berättar om barnets situation och utifrån detta sedan hjälper pedagogerna i arbetet med barnen.

Förskolan ska arbeta för att tidigt upptäcka, speciellt de barnen med autism. Genom att förskolan strävar efter att tidigt upptäcka denna diagnos, kan barnen få det stöd och den hjälp som riktar in sig på barn under sex år, berättar specialpedagogen Tova. Vidare berättar hon att det är lättare för barnen att bli hjälpta då de är yngre och att det pedagogerna och barn i behov av särskilt stöd arbetar med, även är bra för hela gruppen också.

Genom att barn tar hjälp av de andra i barngruppen eller av pedagogerna lär de och utvecklar sina kunskaper skriver Björk och Liberg. Vygotiskj menar att ”Det som ett barn kan klara av