INSATS MITHRA : ger stöd och möjlighet att närma sig arbetsmarknaden för den som varit utsatt för våld i nära relationer

0

INSATS MITHRA

- ger stöd och möjligheter att närma sig

arbetsmarknaden för den som varit utsatt för

våld i nära relationer!

1

Innehållsförteckning

Bakgrund ... 2

Teoretisk förförståelse ... 4

Att forma en insats ... 9

MITRA utvecklas ... 14

Samverkan i MITRA ... 21

Resultatdiskussion ... 27

2

Bakgrund

Insatsen MITRA i Hörby Kommun startades av Finsam MittSkåne för att det finns ett behov av riktade stödinsatser till personer som varit utsatta för våld i nära relationer. MITRA betyder skydd och vänskap och har sitt namn efter en beskyddande gudinna.

Insatsen riktar sig mot de personer som varit utsatta för relationsrelaterat våld efter det akuta skedet när utredningsprocesser, krisbearbetning och missbruk är avslutade. Avsikten med insatsen är således inte att utreda själva våldshandlingen utan snarare att öka social inkludering och möjliggöra för personer som varit utsatta för våld i nära relationer att bli självförsörjande. Det övergripande syftet med insatsen är att deltagare genom MITRA skall närma sig arbetsmarknaden genom arbetsträning, praktik eller studier.

Deltagarens delaktighet och det salutogena arbetssättet står i fokus i insatsen eftersom den riktas mot ett promotivt förebyggande arbete där deltagarnas egna resurser skall stärkas och tas tillvara. Samtidigt skall myndigheter och hälso- och sjukvård erbjuda olika former av stöd. Genom att detta arbete sker i samverkan med lokala myndigheter och hälso- och sjukvård i Hörby förväntas kommunen åter bli en trygg plats för dessa personer.

Målgrupp och samarbetspartners

Målgruppen för MITRA är könsneutral och riktar sig till män och kvinnor mellan 18-65 år. Andra inklusionskriterier för att delta i insatsen är att personer upplevt våld i nära relationer och att de vid inskrivningen är sjukskrivna, arbetslösa eller/ och uppbär försörjningsstöd.

MITRA startade redan hösten 2013 men kom igång ordentligt först senare på våren 2014 och avslutades sedan i december 2015. I insatsen är samverkan mellan Socialtjänsten i Hörby kommun, AF, FK och Region Skåne (främst primärvården) central, men samverkan gäller även interna aktörer inom Hörby kommun såsom tex. andra handläggare på socialtjänsten, syo konsulenter och anhörigstöd.

Organisering av insatsen

Insatsens styrgrupp består av Finsam MittSkåne´s tjänsteman, AF, FK och Hörby kommuns socialchef samt insatsens projektledare. MITRA har arbetat fram och utvecklats av projektledaren. En processledare har sedan arbetat praktiskt med deltagarna under det

3

första året. I januari 2015 avslutade processledaren sin anställning och det rekryterades då två nya processledare som delade på arbetet i MITRA. Totalt sett har ekonomiska medel motsvarande 20% tjänst projektledning, 100% tjänst processledning samt 10% tjänst till AF tilldelats insatsen av Finsam Mittskåne.

Samverkan i MITRA hanteras det första året genom ett ärendeteam. Ärendeteamet skall samverka för att stödja deltagarnas process mot arbete och självförsörjning. I ärendeteamet finns externa representanter utsedda av vårdcentral, FK och AF. Intern representation från Hörby kommun utgörs av handläggare från myndighetsenheten, vård och omsorg, missbruk, familjeenhet, flykting mottagning samt SFI- lärcenter. Ärendeteamet skall träffas regelbundet ca. 1gg i månaden och att det är enbart från ärendeteamet som nya deltagare skall antas i insatsen.

Aktiviteter i MITRA

Aktiviteterna i MITRA kan delas upp i dialogmetoder, hälsofrämjande aktiviteter samt sociala

aktiviteter relaterat till olika platser.

• Processledarna använder sig av dialogmetoder såsom MI (motiverade samtal) och mer lösningsfokuserade metoder i planerade besök 1g veckan samt i spontana möten på deras kontor.

• Regelbunden träning, medicinsk yoga och massage är insatsens hälsofrämjande aktiviteter

• Öppet hus med dialoger runt olika tema och föreläsningar, utflykter till Fulltofta Naturcentrum, Botaniska trädgården och en yrkeshögskolemässa, samt ett språkcafé är exempel på olika platser och sociala aktiviteter i insatsen

Förutom dessa aktiviteter ger processledarna deltagarna stöd i den verbala och skriftliga kontakten med olika myndigheter, stöd att hitta bostad och privatekonomisk rådgivning.

Forskningen i MITRA

Forskaren följer insatsen MITRA under 2014-2015 genom kontinuerliga intervjuer med projekt och processledning, samverkansparter samt med observationer och inspelade samtal av

4

ärendeteam. Fokusgrupper med deltagare från ärendeteamet och med insatsens deltagare ingår också i forskningen. En analys utförs av den dokumentation som finns nedtecknad av processledarna angående aktiviteter och resultat på varje enskild deltagare. Den

dokumentationen avkodas av processledarna och personuppgifter raderas ur materialet innan det överlämnas.

Det kvalitativa materialet har transkriberats och skrivits ut samt analyserats av forskaren i enlighet med en metod i kvalitativ analys (Graneheim & Lundman 2004). Materialet har behandlats enligt etiska föreskrifter från Helsingfors deklarationen och i ett etiskt råd.

Deltagarna i insatsen får även information om sekretess i insatsen och lämnar de ett skriftligt medgivande till att forskning bedrivs.

Teoretisk förförståelse

Insatsen MITRA tar utgångspunkt i ett salutogent arbetssätt som inbegriper ett hälsofrämjande arbete. Salutogenes betyder hälsans ursprung och har utvecklats av Aaron Antonovsky (1991). Det salutogena perspektivet fokuserar på vilka faktorer som orsakar och vidmakthåller hälsa snarare än vad som orsakar sjukdom.

Antonovsky som bl.a. studerade effekter från tyska koncentrationsläger under andra världskriget funderade mycket över hur det kunde komma sig att vissa personer kunde behålla sin hälsa och andra inte, trots att de var utsatta för liknande stressande händelser. Efter att studerat olika grupper och personers reaktioner på stressfulla situationer,

internationellt och i olika sammanhang så skrev han teorin om KASAM (SOC) - en känsla av sammanhang i livet och utvecklade sedan ett instrument som kunde mäta KASAM i en grupp. Teorin baseras på salutogenes och förklarar att personer reagerar olika på stress, inte enbart beroende på det sammanhang som de har i den specifika situationen utan även på hur starkt deras KASAM i livet är. I figur 1 nedan så illustreras hur KASAM påverkar hälsan. En sjukdom eller stressad livshändelse har inte samma effekt på en person med ett högt KASAM som med ett lägre KASAM.

5

Figur 1. KASAM känsla av sammanhang ( eng: sense of coherence / SOC) påverkan på hälsa

Bakgrund till KASAM

Denna hållning KASAM påverkas av hur en person kan möta och förstå olika händelser och situationer över tid och hur de överför det som händer i ett sammanhang till ett annat, beroende på vad de har för resurser och möjligheter. Resurser utgörs dels av materiella tillgångar såsom inkomst, bostad och mat men även av sociala nätverk, existentiella aspekter i tillvaron och möjligheten att uppnå ett inre välbefinnande. Antonovsky menar att de

relationer som vi har som barn särskilt påverkar våra möjligheter att uppleva en känsla av sammanhang som vuxna. KASAM påverkas negativt när barn kontinuerligt, under sin uppväxt råkar ut för olika händelser där det budskap de får av sina omsorgspersoner inte stämmer överens med det som de själva upplever i situationen. Det minskar deras känsla av

sammanhang i tillvaron och får som resultat att de tappar tillit till sig själva och sin omgivning. KASAM teorin torde även kunna relateras till de personer som varit utsatta för våld i nära relationer som har levt i en stressfull situation där de ofta tappat sitt sammanhang i tillvaron. Forskaren har inte funnit någon tidigare forskning som visar på hur salutogenes kan användas att stödja personer som varit utsatta för relationsvåld i relation till syftet i MITRA. Men mycket forskning inom andra områden ger stöd för att människors KASAM kan förändras om de får det stöd de behöver i sitt liv.

6

Ett lågt KASAM innebär kognitiva problem med ostrukturerade tankar samt svårigheter att hantera sin tillvaro i stressade situationer. Många personer med lågt KASAM har även en obalans mellan att antingen bli över eller under stimulerade. De upplever även mindre

mening i tillvaron eftersom de inte förstår eller kan hantera komplexa sammanhang, vilket i sig är stressande. Antonovsky anser att personers upplevelse av mening är en viktigaste

faktorerna för att uppnå hälsa. Eftersom personer med lågt KASAM upplever att de inte förstår det som händer i tillvaron, har svårt att hantera olika situationer, och inte upplever mening så ser de inget sammanhang i sitt liv. Denna upplevelse kan utlösa mer stressliknande symptom samt ångest och oro som leder till en nedåtgående spiral av psykisk ohälsa.

Det finns studier som visar på starka samband mellan socio ekonomisk status, social position och KASAM, där personer utan sysselsättning besitter en särskild för risk att utsättas för ohälsa genom att deras KASAM påverkas ( Liukkonen 2009). I en artikel (Griffiths 2009) som berör återhämtning efter psykisk ohälsa menar författarna att KASAM kan stärkas när personer genomgår en egenmakts process. Människor kan återhämta sig genom att de får hjälp med att tillvarata och stärka sina egna resurser i relation till deras egna ambitioner. Författarna till artikeln menar att personer med psykisk ohälsa måste aktiveras i en process. De bör först lära känna sig själva utifrån sina egna erfarenheter och därefter få stöd i att transformera om sitt liv i en framåtriktad planering som tar utgångspunkt i deras egna inre resurser.

Samverkan i en salutogen insats handlar om att tillföra externa resurser till individen för att stödja den processen. Antonovsky menar att det är angeläget att arbeta salutogent i relation till att förbättra personers KASAM i tillvaron. Dels genom att stimulera personers inre emotionella resurser och förmågor men även genom att tillföra ett socialt kapital och en stödjande miljö. Beroende på vilka upplevelser som varje människa bär på så behövs olika sorters stöd.

KASAM och relationsrelaterat våld

Forskningen visar att våld i nära relationer inte är något ovanligt fenomen. Tex så visar en nyligen utförd studie i Sverige att 46% av svenska kvinnor rapporterat någon form av våld och misshandel efter 15 års ålder. 29% av dessa har upplevt våld från sin partner (FRA 2014). I en annan svensk studie (NCK 2014) baserat på över 5000 svenska kvinnor så hade 46% upplevt fysiskt, sexuellt eller emotionellt våld. Var femte kvinna i studien hade erfarit fysiskt våld efter

7

18 års ålder. De allra flesta har uppgett sin partner som våldsutövare. Familje- och partner våld förekommer också oftast i personers eget hem (Krug et. al 2002).

Våld i nära relationer leder ofta till psykisk ohälsa (Örmon, 2014). En hel del studier visar också att patienter inom psykiatrin har en mycket hög andel av relationsvåld i sin livshistoria.

Personer med en historia av relationsvåld upplever oftare än andra depressioner och många lider av post traumatisk stress (Dillon, et. al 2013). Ångest, självmordsförsök och

självförebråelser är andra effekter av våldet (Howard,et.al 2010). En internationell studie visar att en av fem kvinnor som utsatts för relationsvåld har hotat eller försökt begå självmord .Liknande resultat syns i svenska studier (Örmon, 2014).

Vem talar då personer som har varit utsatta för våld i nära relationer med om sina erfarenheter?

De flesta internationella studier rör kvinnor, endast ett fåtal har med män i sina

undersökningar. Örmon (2014) visar i sin avhandling att det är genom att tala om relationer i allmänhet som vårdpersonal kan få kvinnor att berätta om sina erfarenheter. Den

internationella forskningen visar att det finns en mängd faktorer som orsakar att kvinnor inte talar om våldet med andra (Örmon, 2014). De klandrar ofta sig själva och är rädda för att bli konfronterade av sin familj och nära omgivning. Men många studier visar också att kvinnor som varit utsatta för relationsvåld också är rädda för socialtjänsten, rädda för att inte bli trodda av myndigheter och hälso- och sjukvård samt rädda att bli fråntagna vårdnaden om sina barn (Rose, et al 2011).

Men även miljö faktorer påverkar hur kvinnor vågar berätta. Trygghet i omgivningen, trygga platser och allmän information om våld i nära relationer har också visat sig ha en stor inverkan. Andra faktorer är också kontinuitet i relation till vårdpersonal, tid och atmosfär vid behandlingar och handläggningar (Bates, et al 2006).

Sammantaget betyder detta, vilket också internationell forskning visar, att många personer som varit utsatta för våld i nära relationer föredrar att berätta om detta för sina vänner och familjemedlemmar istället för att få professionell hjälp.

Det som är intressant att förstå angående salutogenes i relation till teorin om KASAM är att personer som utsatts för våld i nära relationer ofta utvecklar liknande problem som personer

8

med ett lågt KASAM. De har blivit djupt kränkta, och misshandlade av en person som står dem allra närmast, ofta över lång tid, och har svårt att hitta en balans i tillvaron efter dessa upplevelser. De får problem med att kunna hantera sina rutiner i vardagen pga. av rädsla av tidigare upplevelser av ständigt kontroll. De beskriver att de ibland har haft svårt att tänka rediga tankar och upplever tillvaron som ett brus. Deras tillvaro i det egna hemmet har präglats av obalans under en lång tid under den tiden de varit utsatta för relationsvåld. De bär på minnen av en tillvaro som på ett ögonblick förändrades från att vara en lugn och stilla miljö till ett stormigt hav med oro, rädsla och fysiskt våld. Deras sociala situation är ofta

problematiskt efter tiden med relationsvåld och de har en minskad tillit till sin omgivning .

En stödjande miljö i den lokala platsen

Att vara utsatt för våld i en nära relationer kan vara särskilt problematiskt i ett mindre samhälle eftersom det kan leda till en isolering i det egna hemmet. För att slippa visa upp sina fysiska och psykiska skador och för att dölja vad som händer inom familjen är många rädda för en social stigmatisering (Örmon, 2014). Alla människor har behov av att känna trygghet i den plats där de bor och lever. De behöver uppleva att de är inkluderade genom att vara del i en mänsklig gemenskap som de kan identifiera sig med (Rämgård, 2006). Den mest intima platsen i våra liv brukar vi benämna vårt hem (Årestedt, et al 2015). När hemmet inte längre är tryggt och när vi samtidigt inte känner gemenskap i platsen vi bor utan är ständigt rädda, så finns ingen platstrygghet utan bara en ständig oro och behov av kontroll.

Ofta innebär relationsvåld också förlust av självidentitet. En del av den destruktiva relationen handlar om makt där förövaren försöker få offret att bli allt mer beroende och därmed minska tilliten till sin egen förmåga. Många gånger sker det genom att socialt isolera offret och på olika sätt att utplåna deras egen identitet . Våldet innebär en otrygghet som ofta förändrar tidigare rutiner och vanor och våldsoffren är rädda för social stigmatisering i sin nära omgivning (Rose, et al 2011) . Självidentitet, rutinsering och kontinuitet i tillvaron är något vi behöver för att uppleva en ontologisk trygghet, en existentiell grundtrygghet i tillvaron (Rämgård, 2006). När personer varit utsatta för våld i nära relationer så skadas deras trygghet och tillit till omgivningen. Än värre är det för personer som har ett lågt KASAM och besitter en sårbarhet sedan tidigare. Är de dessutom arbetslösa, isolerade eller nyinflyttade så är deras utsatthet enorm.

9

Kommunerna har ett särskilt ansvar inför socialtjänstlagen att trygga sina medborgares vardag genom samhällsinstitutioner när deras egna sociala skyddsnät brister. På så vis skapas en platstrygghet och en djupare känsla av trygghet i livet, det är det som är tanken bakom hela välfärdsreformen. Personer som drabbas av våld i nära relationer behöver stärkas även efter den akuta fasen. De behöver ett salutogent stöd som kan stärka deras egna resurser så att de kan återhämta sin platstrygghet och sin sociala gemenskap i platsen där de bor.

Att forma en insats …..

”Det som jag jobbar med varje dag är att förstå att det inte är mitt fel. Idag vet jag att det inte är mitt fel- det som hänt. För jag har fått prata om detta i MITRA”

Deltagare i MITRA

Fig. 2 Försörjning som deltagare i MITRA haft vid inskrivningen i procent.

Det är 17% av deltagarna som har försörjningsstöd vid inskrivningen. Beräknat på ett schablonbelopp på 8000 kr/månaden innebär detta en kostnad för kommunen på ca. 280.000 kr/år. Tre deltagare har vid inskrivningen full sjukersättning av FK. Resterande hade sjukersättning på deltid. FK har också utgifter för sjukskrivna personer som tidigare har haft

FK sjukers 35% Socialtj/Förörjnstöd 17% FK sskr 18% Utbild 12% AF/Aktivitetsers 18%

Försörjning vid inskrivning fördelat på %

10

arbete. De allra flesta av dessa har vid denna tidpunkt inte någon möjlighet att återvända till detta arbete på grund utav sviktande hälsa och arbetsuppgifternas karaktär. En ung person är i utbildning och någon annan studerar på SFI. Ett par personer har besvärliga

funktionsnedsättningar och tre personer går på fas 3 eller har aktivitetsstöd från AF.

75% av deltagarna har vid inskrivningen haft någon slags kontakt med AF och lika många med FK. Ca 30 % av deltagarna har kontakt med socialtjänsten, de flesta genom olika handläggare på enheten för försörjningsstöd.

Flera diskussioner har förts angående arbetet med att rekrytera deltagare i MITRA och en av svårigheterna som framförts är att det kan vara svårt att nå människor som varit utsatta för relationsvåld förmodligen på grund utav deras skuld och skam och rädsla. Trots detta har projektet ändå lyckats rekrytera 17 deltagare. Även om intentionerna varit fler från början så visar processen i insatsen på att det behövs en längre tid för planering. Mycket av denna planering går inte att genomföra utan deltagare. Processledarna får därför pröva sig fram i början av insatsen.

Figur 3. Deltagare i MITRA fördelade på kön

De flesta deltagare i MITRA är kvinnor men även män har funnits med i insatsen. Ca en tredjedel av deltagarna har annan härkomst än svensk och två personer har funktions-nedsättningar av en sådan karaktär att det innebär svårigheter att söka arbete. Så gott som alla har någon form av ohälsa, utav 17 deltagare så upplever 16 någon form av psykisk ohälsa, hälften av dem (8) är diagnostiserade och 2 personer har även fysisk ohälsa. Flera av

Kvinna

15 (a) Män

11

deltagarna har barn. Vid inskrivningen saknar en tredjedel av deltagarna egen bostad och behöver hjälp med att hitta en sådan.

Insatsens rekrytering och start – Deltagarnas upplevelser

Det framkommer vid samtal med deltagare i MITRA att det i första hand är genom personliga kontakter som de först har fått kännedom om insatsen. Människor runt omkring dem har känt till och berättat om familjefridsenheten i Hörby och de har sedan tagit kontakt. De deltagare som intervjuats uppger samtliga att en av anledningarna till att de ogärna berättar om sina problem för okända beror på att de har generellt svårt att lita på människor. De behöver därför kontakt med en person som de känner tillit till om de skall våga berätta om sina problem.

”Min tillit är försvunnen, även om jag idag har en ny man i mitt liv, det kändes ändå rätt efter ett tag, att träffa en ny, Jag kan ärligt säga att jag kommer aldrig…. Jag har inte den tilliten till någon längre. Även om jag vill ha den till honom, och jag ibland säger till honom att jag har den… så har jag den inte ändå för jag har så svårt att lita på människor efter det som hänt”

Få personer har själva frågat efter stöd hos olika myndigheter, efter den akuta fasen och kurators kontakter avslutats, men någon har däremot fått stöd indirekt genom att anhöriga sökt hjälp. Socialtjänsten har varit central som rekryteringsbas för insatsen under det första året främst genom socialtjänstens handläggare samt projekt och processledare.

En annan orsak till att deltagarna inte själva har sökt stöd i sin sociala situation är att de känner en bristande tillit generellt till myndigheter. De bär på skuld och skam känslor och en rädsla över att behöva stå till svars för sina problem. Det innebär att de undviker att gå ut och ofta blir isolerade i sina hem.

”I det nära samhället- folk frågar är du hemma nu och då vill man inte förklara, när de frågar så då väcks minnen till liv från det som varit- det gör att man undviker affärer, med mycket folk, helst vill man bara sitta hemma”

Svårigheten med att rekrytera deltagare har även påverkat resulterat i det att

urvalskriterierna inte helt varit överensstämmande med det ursprungliga syftet för insatsen. Ett sådant exempel är att det har funnits deltagare som haft en sjukersättning från FK redan från början med en sådan problematik att de inte varit aktuella för arbetsmarknaden. Det har även funnits med deltagare som haft en multiproblematik med ohälsa som inneburit att de

12

inte kunnat arbeta. Men insatsen har även varit fruktsam för dessa personer eftersom deras välbefinnande har stärkts av olika aktiviteter. En intervjuad person som har sjukbidrag uppger att hon känner sig mer inkluderad i samhället och har brutit sin sociala isolering pga av insatsen MITRA.

Insatsens rekrytering och start- Samverkansparternas upplevelser

Syftet var svårt, vi förstod inte vad vi gjorde där och hur vi skulle hitta

samarbetsformer. Det tar tid - samverkan. Jag tycker inte jag har bidragit, det är ni andra som kan fånga upp individerna. Jag har såklart spridit detta i min verksamhet och ni har varit där och gett information. (Extern part)

Deltagare i ärendeteamet upplever alla att insatsen är viktig och angelägen. De saknar i början struktur på upplägget om hur personer som varit utsatta för relationsvåld kan få stöd för att uppnå självförsörjning vilket kan tänkas ha påverkat rekryteringen av deltagare utanför socialtjänsten.

Samverkanspartnerna i ärendeteamet har alla individuella upplevelser av insatsens första tid men några erfarenheter delas av de flesta. Dessa presenteras nedan:

Gemensamma erfarenheter från ärendeteamet första året

• Svårigheter att hitta deltagare minskar flödet i processen, och stoppar upp dialogen i ärendeteamet

• För många personer i ärendeteamet, alla kan inte komma var gång och det saknas därmed kontinuitet i mötet

• Oklarheter vilken roll de själva har i ärendeteamet

• Olika värderingar och sätt att tänka bryts i reflektion men är samtidigt tidskrävande • För litet diskussion om personerna som är föremål för insatsen- de sätts inte tillräckligt i

centrum

Ärendeteamets deltagare har varit samlade i ett första möte för att få information men flera av dem kände till insatsen sedan tidigare vilket innebar att de bar på olika information vid starten av insatsen. Handläggare på socialtjänsten hade varit i kontakt med processledare och projektansvarig genom sitt arbete eller genom andra kollegor på socialtjänsten. Andra samverkanspartners utanför kommunen såsom tex. vårdcentralen har däremot blivit kallade

13

att närvara i insatsen av sina verksamhetsledare. De har inte samma förkunskaper genom att de inte var lokaliserade eller organiserade på socialtjänsten.

De deltagande samverkansparterna i ärende teamet har under det första året inte alltid varit

närvarande vid alla de förutbestämda mötena. Arbetsförmedlingen (AF) saknade under en

tid representation trots att de hade tilldelats ekonomiska resurser i insatsen. Försäkringskassan (FK) var heller inte representerad från start.

Det deltagarna särskilt påpekar är att de varit oklara över deras egen roll i ärendeteamet. De har därför i relation till rekrytering av deltagare även reflekterat mycket över processen i insatsen. Flera av dem efterfrågar och ifrågasätter vad det är ”tänkt” att de skall bidra med, samtidigt som de tycker det varit givande att mötas i ärendeteamet för att stämma av sina respektive perspektiv. De uttalar att en svårighet är att de har ”olika tänk och värderingar” och att det tar tid att förstå varandra.

Flera deltagare i ärendeteamet upplever att det finns stakettänk, revirstrider och hierarkier i organisationen på socialtjänsten som försvårar samverkan i ärendeteamet och även i rekrytering av deltagare. Olika funktioner inom socialtjänsten tilldelas olika värde och tolkningsföreträde i sådana frågor säger en deltagare i ärende teamet.

Insatsens rekrytering och start – Projektledning och processledning

Projekt och processledningen i insatsen påtalar en del problem som uppstår under första året. Deras gemensamma uppfattningar sammanfattas nedan:

Gemensamma erfarenheter från projektledning första året

• Det största problemet för projektledningen var att få deltagare till insatsen i början av insatsen.

• En del deltagare har i början av insatsen en multipel problematik och är mer multi komplexa än vad processledaren förväntat sig.

• Deltagarna har stort behov av att bearbeta sitt känsloliv och de kommer inte vidare ut i mer arbetsorienterade aktiviteter.

• Mycket tid går till att hitta framgångsrika samtalsmetoder även om flera möten med deltagare sker på offentliga platser för att stödja dem socialt och bryta deras isolering.

14

Flera av deltagarna behöver avancerad expert hjälp, och kontakt med primärpsykiatrin fast dem inte längre lever med relationsrelaterat våld i sin vardag. Mycket tid i det första året har ägnats åt att knyta kontakter och att följa med deltagare till myndigheter och hälso- och sjukvård. Det är svårt för processledaren i början av insatsen, att arbeta med mer information utåt då deltagarna i insatsen fodrar stödjande individuella insatser. MITRA har därför inte tillräckligt fokuserad på sysselsättning det första året. De metoder som används är motiverade samtal samt olika sorters lösningsfokuserade metoder och en metod i

tidsgeografi. Det projektledningen ser som ett problem är att personerna med enbart ett individuellt stöd inte kom vidare i sin process. De kommer allt för ofta tillbaka till de händelser som de upplevt tidigare, och behöver då bearbeta dessa, vilket minskar deras förutsättningar att komma vidare i arbetsrelaterade aktiviteter och sysselsättning.

Genom att så många deltagare i början av insatsen uppvisade ohälsa och isolering så arbetade även processledaren med ett hälsofrämjande arbete baserat på behovet hos varje individ, vilket hjälpte flera av dem till ett bättre välbefinnande.

Projektledaren och processledaren har varit ute och informerat om insatsen MITRA hos vårdcentralen och hos arbetsförmedlingen, så det har inte saknats information angående insatsen hos samverkansaktörerna

MITRA utvecklas…..

Under det sista året så har insatsen fått en ny form och nya arbetssätt har prövats .En ny processledning 2015 definierar MITRA som en insats med två inriktningar. Den ena inriktningen är individbaserad och består av enskilda samtal och dialoger i möten med processledare och handläggare. De andra är mer kollektiv till sin karaktär. Ärendegruppen träffas enbart vid något tillfälle och kontakten med andra myndigheter behovsprövas mer på individuell nivå, där deltagaren är med i planeringen.

Processledarna arbetar under 2015 med dialog metoder och i något fall med metoden motiverade samtal men fokus riktas mot inkludering genom sociala aktiviteter som ger gemenskap, samhörighet och trygghet. Målsättningen är att finna en balansgång i arbetet mellan de aktiviteter som stödjer en fortsatt integration i samhället mot arbetsmarknad och sysselsättning och de aktiviteter som syftar till att ge mer individuellt och emotionellt stöd. Förutom sociala aktiviteter i form av olika utflykter så deltar de allra flesta deltagarna regelbundet i träning och rehabiliteringsmöjligheter, många får massage. En annan aktivitet

15

som är vanligt förekommande är att deltagarna får hjälp med att hantera kontakten med olika myndigheter, och att reda ut sin ekonomiska situation samt identifiera lämpliga bostäder.

Individuella aktiviteter – Deltagarnas upplevelser

Det som återkommer i intervjuerna

Deltagare ser behovet av en dialog som grundar sig i tillit och som tar tillvara varje persons egna resurser. Deltagarna menar att de behöver hjälp att bryta negativa tankar, och i att inte vända allting inåt. De uppger att de behöver tänka på ett nytt sätt och att bli av med skamkänslor. För att dialogen skall fungera behöver de känna tillit och få tillgänglighet till processledaren.

Stärkande tillitsfulla samtal

Deltagare som blivit intervjuade berättar att en av de värsta konsekvenserna av det

relationsrelaterade våldet är att det minskar deras grundläggande tillit till andra människor. Metaforiskt kan det beskrivas som att de har ett sår som aldrig riktigt läker. De upplever att dialogen med processledaren ger dem en ökad tillit som innebär att de bättre klarar av att hantera sin livssituation. Deltagarna har full tillit till processledarna i MITRA och så här säger en av dem:

Processledarna litar jag på fullt ut - det jag har sagt har verkligen stannat där. Det är jätteskönt. Ibland kontaktar hon mig fast jag inte bett om det, det kommer ett sms, hur mår du? Det känns som de alltid är där, alltid bryr sig.

Tillit handlar också om tillit till det offentliga samhället, myndigheter och organisationer i platsen där de bor. Det är viktigt efter att levt i ett långt beroende – i ett förhållande där någon annan ansvarat och kontrollerat deras vardag. Deltagarna upplever att dialogen

16

med processledarna innebär att de får tillbaka sitt mod och ger dem resurser som innebär att de bryter sin isolering, och vänder sig mer utåt offentligt i samhället. En av deltagarna

berättar:

”Det har gett en trygghet, att lära känna systemet, att man kan… och inte bara

är kvinna.. så som han sa till mig.. du kan inte.. du är bara kvinna…”

De uppger att dialogen med processledarna hjälper dem att hitta sig själva igen. Många av dem upplever av att deras egen identitet har fråntagits dem under den period de levde med olika former av relationsrelaterat våld. Genom samtalen med processledaren blir de av med den känsla av skuld som de bär på. En av deltagarna ger uttryck för detta:

”Att våga prata – att inte skämmas och att tänka på ett annat sätt. Få den känslan att jag kan- som i våras tänkte jag nu har jag gått igenom en hel del och nu känns det litet bättre. Och sedan tog det inte lång tid förrän jag fick ett jobb. Jag jobbar nu, små steg blir stora framåt…”

Samtliga intervjuade deltagare påpekar att dialogen är mer väsentligt än aktiviteterna i insatsen. Men det är den spontana dialogen som är den mest betydelsefulla. Den som kan komma i rätt stund, precis när behovet av hjälp föreligger.

Tillgängligheten till dialog- framgångsrecept i MITRA

När som helst kan något hända som påminner dem om den utsatthet de hade under den period som våldet föregick. Då är de tillbaka i otrygghet, och ibland i en ångest. ” Han är här

i byn igen- så nu är jag skiträdd”. Det intervjuade deltagarna upplever att det är främst

tillgängligheten till processledarna i individuella samtal som varit mest positivt i MITRA. Känslan av att det finns någonstans att vända sig, nästan dygnet runt, om något händer i deras liv har gett dem trygghet och mening i tillvaron. De är mycket nöjda med processledarna överlag och pekar på deras funktion som stödjande i den egna processen mot självförsörjning.

”Det bästa är att kunna rInga direkt, och få komma direkt- och de ställer upp - ALLTID”

17

Rädslan över att utsättas för olika våldshandlingar igen innebär att de inte kan reflektera själva utan antingen så kretsar deras tankar runt den rädsla som ständigt är närvarande eller till att utveckla strategier för att försöka förhindra ett eventuellt kommande övergrepp. Bara känslan av att de kan ringa någon om de får problem hjälper dem. När personen de fortfarande är rädda för finns i samhället eller när familjen inte orkar så stöttar MITRA. En del deltagare har ingen de kan tala med i familjen. Andra upplever att de inte vill ta upp dessa problem med sin nya familj utan tillsammans med dem vill de blicka framåt inte bakåt. Samtliga intervjuade upplever att de behöver en kanal ute i samhället. En person som förstår dem och som inte finns i deras eget privata sociala sammanhang.

”Många gånger har man fått komma och bara sitta och prata- få ur sig allt, det som jag inte

kan ta med min familj. Jobbiga saker, ja inte vill eller kan prata med min nya kille och min familj. Prata utan att känna att det blir konstigt runt omkring, att de blir arga eller ledsna över det som hänt”

De upplever att det är tillgängligheten till processledarna som ger dem möjlighet att ta språnget att aktivera sig och ta steget från social isolering. De är rädda för hur de kommer att kunna hantera det faktum att MITRA inte längre existerar i deras liv.

”Vad gör jag nu, när jag inte har den tryggheten. Även om de är kvar på socialen så är det

inte samma sak, de finns inte där jämnt, så för min del kan det innebära att jag drar mig undan, drar mig tillbaka till mina gamla beteenden och isolerar mig- jag har ju inga släktingar”

De upplever att de tänker klarare och att de förstår att de måste sätta gränser för vad de själva klarar av.

18

Aktiviteterna upplevs allmänt som

stimulerande. Deltagarnas upplevelser av aktiviteter kan kategoriseras i: ”Att uppleva

glädje i gemenskap och tillhörighet”, ”Att bli mindre ensam och distrahera sina tankar” samt ”Push hjälp till aktiviteter”

Att uppleva glädje gemenskap och tillhörighet

Det som genomsyrar insatsen är att deltagarna hela tiden har tillgång till ett smörgåsbord av aktiviteter. Dessa aktiviteter innebär också en rumslig rörlighet så att deltagarna förflyttas mellan olika platser. De upplever att de har en gemenskap som de beskriver som ett sammanhang som finns där för att de skall ha roligt och skratta tillsammans trots att de kan vara väldigt olika som individer.

”Vi har träffar men vi är olika som personer, det som är viktigt att kunna få en viss kontakt- inte att dela allt och alla bekymmer”

Det som förenar dem är att de alla har varit utsatta för relationsvåld. Gemenskapen i

gruppen framhåller deltagarna som något som ökar deras välbefinnande. Det kan innebära att de har ordnar en trädgårdsfest, eller åker någonstans och köper glass tillsammans. Några har spelat mini golf eller tränat tillsammans. De olika utflykterna upplevs som generellt

stimulerande men även andra aktiviteter i insatsens nämns. Det viktiga är gemenskapen och att känna en tillhörighet till en grupp.

Att bli mindre ensam och att distrahera tankar

En central aspekt i deltagarnas upplevelser är ensamhet. De uppger att de hela tiden har en känsla av ensamhet eftersom ingen helt kan förstå vad de varit med om. De upplever också

19

att den känslan har en speciell karaktär. Den skulle kunna beskrivas som att de inte kan dela sitt liv fullt ut med någon, att den känsla av ensamhet som vi alla kan känna av ibland är starkare hos de intervjuade personerna som upplevt våld i sina nära relationer. De upplever också att deras tankar tenderar att fokusera på deras våldsupplevelser när de är socialt ensamma, men att insatsen hjälpt dem att hantera detta med sina aktiviteter vilket medfört att de kan se positivare på framtiden.

”När man är ensam kommer det tillbaka till en… men idag har framtiden ändå blivit ljusare

Som när man är på utflykt- man tänker på ngt annat, inte bara det som mal i en jämt”

Insatsen hjälper deltagarna att hantera dessa olika känslor av ensamhet. Aktiviteterna får som effekt att personer avbrutits ur sin ensamhet och har kunnat dela tankar och känslor med varandra. Deltagarna berättar att den främsta effekten som aktiviteterna har haft för dem är att de skingrat de tunga tankar som kommer i ensamma stunder.

Bryta rumslig isolering

Insatsen präglas av att bryta en rumslig isolering vilket deltagarna upplever som viktigt. Många har tidigare isolerat sig i sitt hem och inte rört sig mer än nödvändigt i samhället. De berättar att de på olika sätt känner en otrygghet när de går ut eftersom de känner sig stigmatiserade av det som de varit med om. Dessa känslor har försvunnit i och med MITRA Även om våldet i hemmet har upphört så känner de sig aldrig riktigt trygga där. Det beror på deras tidigare upplevelser av relationsvåld i hemmet, och att de alltid fick vara på sin vakt. ”Fortfarande när jag kommer hem, då är det låsta dörrar som gäller”

Genom MITRA har de brutits ur sin sociala isolering, börjat känna trygghet och fått en ökad tillit till sin omgivning vilket även medfört att de har kunnat få bättre kontakt med olika myndigheter och offentliga sammanhang.

Push hjälp till olika aktiviteter

Deltagarna kommer gång på gång tillbaka till det som de själva beskriver som en ”push hjälp” till olika aktiviteter. Det innebär att processledarna har pushat på dem på ett coach

20

liknande sätt. De har dels gjort detta verbalt men även genom aktiviteter. De kan gestalta sig så att de drar upp riktlinjerna för en aktivitet och sedan kräver en insats av deltagarna

De kunde tex säga kl. 5 så skall du gå dit till hörnet sedan hämtar vi dig där med bil och åker i väg till träningen, efteråt skjutsar vi hem dig igen. De har fått fart på oss så att säga… säger att det klara du visst av….

Deltagarna upplever att det är den ”push hjälpen” som de saknar i relation till deras

myndighetskontakter. De upplever ingen ”push hjälp” från AF eller FK och har en rätt negativ inställning till AF. De jämför därför ofta i intervjun det stöd som de får från processledaren och det stöd som de får från andra myndigheter.

”Det finns ingen på AF som pushar ut dig i arbetslivet. Där fick man ingen hjälp förutom att skriva blanketter. Det var processledarna som pushade på. De skickade ut annonseringar om arbete som fanns, pushade på med sök detta nu… de gav oss ofta tips och råd hur vi skulle göra, på AF förväntar de sig att vi skall göra detta själva, ingen pushar på”

Ingen av deltagarna upplever att AF eller FK har ställt frågor som syftar till att lyfta fram deras resurser och vad de är bra på. Det har skett en enda gång uppger en av dem- det var en handläggare på AF som var bra. Processledaren skickar däremot ut jobberbjudanden och tips och ideér som får dem att våga gå vidare. FK uppges också vara en instans där de kan få information om de behöver. De hjälper dem ibland med en ökad begriplighet runt olika rättigheter och skyldigheter.

Liknande upplevelser finns vid läkarbesök. Deltagarna upplever att det är först när någon från socialtjänsten är med som de får aktiv hjälp .Vårdcentralen har de intervjuade deltagarna mycket litet kontakt med. Den odiagnostiserade psykiska ohälsan som de upplever har de själva hanterat genom socialtjänsten i samtal och genom MITRA. Några har naturligtvis kontakt med kurator och psykolog sedan tidigare De upplever att det är ytterst angeläget att få läkarkontinuitet till samma läkare eftersom de har svårt att lita på människor och ogärna vill berätta sin historia om igen.

21

Samverkan i MITRA

Samverkan i MITRA var mycket uppbyggd runt ärendeteamet och tanken var att detta skulle fungera som ett forum där samverkan runt varje enskild person skulle processas i teamet. Ärendeteamets arbete omprövades det sista året och samverkan kom i allt högre

utsträckning att relateras till varje enskilds persons behov. Det är därför särskilt intressant att belysa varför denna samverkansmodell inte fungerade. Vid analysen av intervjuer och observationer framkom följande teman: Osäkerhet om målgruppen, syftet med samverkan,

samverkan i team försvårar, Rätt funktion på plats samt strukturella hinder för samverkan.

Citaten nedan kommer från olika aktörer som benämns: Intern aktör inom socialtjänsten (SA, Extern aktör utanför socialtjänsten (EA) samt Projektledning (PL).

Osäkerhet om målgruppen

Insatsen fokuserar på den enskilda personen som levt med relationsvåld inte på några andra parter men bland samverkansparterna finns det olika uppfattningar om vilka som borde vara föremål för insatsen. Några samverkansparter anser att insatsen i ökad utsträckning borde involvera familjemedlemmar (tex. barnen) eftersom relationsrelaterat våld i hemmet även påverkar anhöriga. En av handläggarna på socialtjänsten uttryckte detta enligt följande:

Ett ärende där det är barn tex. då vill man ju gå in och stötta barnen- det är ju familjen också som påverkas av allt detta. (SA )

22

Andra samverkanspartners på socialtjänsten uttrycker ambivalens i den frågan eftersom de under tiden i MITRA upplever att deltagarna själva kunde förändra sin situation med hjälp och stöd, utan att hela familjen involveras aktivt i insatsen. En av handläggare uttrycker detta genom att berätta om ett speciellt fall där kvinnan i fråga är påverkad av relationerna i familjen:

De runt ikring, tex mamma och syster var på henne hela tiden och hon fick inte ta några som helst steg själv. Då pratade jag med projektledaren och hon sa att hon måste försöka själv utan dem, inte vara den omhändertagna lilla flickan, utan försöka själv. Då gjorde hon det. Jag träffade henne igår och hon är så stark. (SA )

Även externa samverkanspartners reagerar på att inte familjen involveras mer i insatsen. En av dem anger kulturella aspekter. Personen ifråga för en diskussion om att det fanns kulturella skillnader i vilken mån deltagarna är självständiga i relation till sin familj, och att det kan göra skada om de bryter kontakten. Hon uttrycker följande:

Det är litet för typiskt svenskt perspektiv i insatsen- de som har annan kultur.. det är inte så lätt att bryta med sin familj (EA )

Andra handläggare från socialtjänsten anser att insatsen även borde användas till andra grupper inom familjefrid. Framförallt så uttrycker flera av dem att det är intressant att särskilt belysa männens situation. För många myndigheter är det något nytt att hantera män som varit utsatta för relationsrelaterat våld i nära relationer. Processledarna upplever större svårigheter i kontakt med andra myndigheter när det gäller utsatta män. En av processledarna berättar:

Vi har ibland haft svårt att få alla handläggare att förstå den dubbelutsatthet som våra män har. Vi har tex haft svårt att få arbetsförmedlingen att förstå vissa saker, det är svårt ibland med kvinnorna också …men ännu svårare för våra män, de möter så mkt fördomar.. och det finns rätt många män som är utsatta. (PA)

Syftet med samverkan

Projektledningen och processledarna anser att ärendeteamet inte är en bra organisering av samverkan i insatsen. De anser också att deras egen salutogena målsättning inte alltid harmonierar med det arbete som bedrivs i andra verksamheter. Bland annat så upplever de att det är svårt att få handläggare att förstå att MITRA är en insats riktat mot självförsörjning och arbetsmarknaden. Så här uttrycker en av dem detta:

23

Klumpig organisation. Tydligt att detta skall vara ett arbetsmarknadsprojekt. Det är just våra kollegor ute i kommunerna som arbetar med de sakerna, vi i insatsen fokuserar på att människan skall komma ut i arbete och hur vi kan hjälpa dem. (PA)

Det resulterar i att arbetet med samverkan i MITRA i första hand processas av

projektledningen och processledarna. De har hittat en modell där de själva fokuserar på deltagarna i enskilda möten med olika handläggare. Det innebär att de försöker få

deltagaren att först förstå hur de skulle göra och varför, för att sedan få dem att själva söka kontakt med andra myndigheter. Nedan uttrycker en av processledarna detta:

Försöker först själva att fokusera på personen, sedan kan vi rekommendera dem att ta kontakt med andra (PA)

I starten och vid den fortsatta planeringen av insatsen så utgjordes samverkan av ärendegruppen. Det arbetet innebar en gemensam dialog mellan olika

verksamhetsföreträdare och illustreras i figur 4 nedan. Den utvecklas sedan i andra året mot en samverkansmodell illustrerad i figur 5 som bygger på enskilda kontakter utanför

socialtjänstens lokaler.

Fig. 4. Ärendeteamets samverkan Fig.5 MITRA´s samverkan

Att samverkan har utvecklats i denna riktning i insatsen har flera orsaker. Dessa orsaker kategoriseras nedan i:samverkan i team försvårar, rätt funktion på rätt plats samt strukturella

hinder för samverkan.

PA

EA

SA

24

Samverkan i team försvårar

Avsikten med ärendeteamet är att det skall fungera som ett teamwork där olika

specialiseringar skall hjälpa och stödja varandra i att föra deltagarna framåt i en process mot självförsörjning enligt figur 4 men den samverkan som utvecklats i MITRA illustreras bättre av figur 5. Den innebär att processledningen kommer ut med deltagarna till de externa samverkansparterna istället för att de olika professionerna möts på socialtjänsten i ett ärendeteam.

Externa ledamöter anser att det är svårt att få överblick över varandras verksamhetsområden i teamet och att de ofta måste förklara sin uppgift igen när någon aktör är frånvarande och inte har deltagit i teamet på ett tag. De pekar även på storleken av teamet i relation till hur ofta de skall träffas. Nedan uttrycks detta av en extern samverkanspartner:

Ärendeteamet har varit litet för stor organisation som skulle träffas ofta (ES)

Andra aktörer är mer positiva, det gäller framförallt de som har tidigare erfarenheter av att arbeta i team, men även de anser att storleken på ärendeteamet är problematiskt och ohanterligt. En av samverkansparterna från socialtjänsten jämför arbetet i ärendeteamet med familjefridsteam:

Man kan jämföra med familjefridsteam, där har det funnits ett värde i att vara en i en grupp- men gruppen är så klart mindre (SA)

Flera av de externa samverkansaktörerna anser att teamet har fördelar som de själva kan dra nytta av. Det gäller framförallt en ökad förståelse av varandras arbete och varandras organisationer samt personkännedom:

Jag tycker ärendeteamet varit viktigt för att dra ärenden, ja att handleda varandra, alltså att vi är olika professioner inne, en annan sak tex ett tips om jag nu behöver kontakt med en läkare ja då har någon ett namn på en bra person (EA)

En annan extern aktör framhåller även att ärendeteamet fungerar som ett interprofessionellt lärande för dem. Men det tar tid i anspråk anser de flesta, tid och engagemang, som kan ge resultat först på längre sikt. En av dem uttrycker detta så här:

Ibland fattar jag ingenting vad vi gör, men man lär sig hela tiden för man förstår efterhand vad den andre gör (EA)

25

Processledarna bekräftar att de ibland har svårt att förstå varandra i teamet. Olika professioner använder sin jargong och ett språk som inte alltid är så lätt att förstå för en utomstående. De behöver kanaler ut men har svårt att samverka i ett teamarbete.

Vi vill ha kanaler ut… som talar samma språk men i ärendeteamet så vill vi ha kanaler ut (PA)

Rätt funktion på rätt plats

En annan orsak till att projektledningen vill förändra organiseringen av samverkan är att de upplever att de behöver samverka med den person som har ett mer direkt ansvar för ärendet och den enskilda personen. Allt arbete idag är så specialiserat och både processledare och samverkansparter upplever att de har användning av andra

handläggare som inte finns representerade i ärendeteamet. Projektledningen uttrycker detta nedan :

Mer värdefullt att samverka med aktuella personer i enskilda ärenden på vårdcentralen och hos AF och FK. Människor är så specialiserade idag (PA)

De funderar även om ärendeteamet kan fungera bättre om verksamheternas chefer på ett mer aktivt sätt fokuserar på specifika funktioner inom sina verksamheter. Även de

samverkande parterna anser att det kunde finnas andra aktörer som kan vara bättre för MITRA´s specifika målgrupp. Organiseringen av team samverkan är fokuserad på kontinuitet i teamet för att utveckla ett bra samarbete över tid och uppnå en samsyn, men har inte i lika hög utsträckning kopplats till rätt funktion, dvs de handläggare som har ett mer salutogent förhållningssätt. Samverkan knyts således mer till person än till funktion i relation i insatsen. En av de externa aktörerna påtalar detta nedan:

Vi har en rehab koordinator på VC hon skall egentligen uppmärksamma de som är långtidssjukskrivna. Hon borde vara den som är i MITRA (EA)

En allmän syn i gruppen är att utanför socialtjänsten, bland de externa parterna, så är det svårt att fördjupa samtalet om vem som skulle rekryteras till insatsen. Flera av de deltagande samverkansparterna upplever inte något gehör hos sina chefer. Det antyder att insatsen inte har integrerats i ledningsstrukturen utan att samverkan i insatsen i huvudsak ligger på de enskilda deltagarnas bord. Det innebär att samverkan i MITRA inte har integrerats i hela organisationen. Ärendeteamet får därför ingen genomslagskraft.

26

De tilldelas en ungdomshandläggare, vi behöver en rehabiliteringshandläggare, de har mer samma syn, knepigt att få cheferna att förstå detta. (PA)

Strukturella hinder för samverkan

Projektledningen menar att ärendeteamet har sin funktion men mer som ett samverkans-organ som byter information om insatsen än en samverkans-organisation som processar enskilda ärenden. Men svårigheterna beror även på strukturella hinder och myndigheternas olika uppdrag. Ett sådant exempel är att målgruppen i MITRA inte stämmer överens med den målgrupp som är prioriterad hos deltagande myndigheter. Många deltagare i MITRA befinner sig närmare arbetsmarknaden än de grupper som tex. finns inom rehabiliteringen hos AF.

Det syns väldigt tydligt inom AF och andra att de inte hinner arbeta med de som står nära arbetsmarknaden- de får … vänta ett tag- och då ramlar de och helt plötsligt behöver de jädrigt mycket hjälp. (SA)

Ett förslag från de externa samverkansaktörerna är att specifika avtal för de som deltar i MITRA kunde underlätta samverkan.

Ett annat problem med samverkan i MITRA är stor personalomsättning i de externa samverkansorganisationerna. Det innebar rent konkret att det är svårt att nå ut med information om insatsen eftersom det är bristande kontinuitet bland personal och chefer.

Vi har varit på AF, FK och VC och föreläst. Vi har förklarat insatsen för 20-25 personal på alla ställen, men sedan blev det personrörlighet. Och hur många mail har vi inte skickat… (PA)

Projektledningen berättar att de informerar överallt om det salutogena arbetssättet men det har varit mkt personal som har försvunnit.

27

Resultat - Diskussion

Figur. 6 Deltagarnas försörjning vid utskrivning (%)

När insatsen avslutats så har 14 % av de 17 deltagarna försörjningsstöd från socialtjänsten. Beräknat på ett schablon belopp på 8000 kr/ mån så innebär det en kostnad för

socialtjänsten på ca: 240.000 kr/år. Det innebär en minskning på ca 40.000/ år och utgör således ingen stor skillnad avseende storleken på försörjningsstödet när det beräknas på samtliga deltagare. Eftersom sju deltagare har flyttat från kommunen har dock

försörjningsstödet i Hörby kommun minskat i och med insatsen MITRA. Enbart 1 person uppbär försörjningsstöd från socialtjänsten i dag och då på halvtid. Efter insatsen så har Hörby

kommun en utgift på 48.000/ år för de personer som deltagit i insatsen.

Det är stora sociala samhällsvinster som har uppnåtts med insatsen även om det inte syns direkt i det totala försörjningsstödet. Av de 17 personer som deltagit i insatsen uppbar 35% sjukersättning, 17% försörjningsstöd samt 18% sjukskrivning när de skrevs in i insatsen. När insatsen är avslutad är det 14% som uppbär försörjningsstöd och 22% som innehar sjukersättning, resten är i aktiva åtgärder med arbete, utbildning eller inskrivna i olika

aktiviteter hos AF. Det innebär att vid insatsens start hade 70% av deltagarna bidrag som inte

Arbete 16% Studier 16% AF/FK plan 16% FK sjukers 22% Soc.tj 14% AF akt ers 16%

Försörjning efter MITRA

28

relaterade till arbete och försörjning (35% sjukersättning, 17% försörjningsstöd samt 18% sjukskrivningar). Vid slutet av insatsen så sjönk denna siffra till 36%.

Det är 16% som är i arbete (3 personer) vilket innebär en 100% ökning till skillnad mot tidigare. Även vad gäller utbildning syns en förhöjning i siffrorna i relation till starten av insatsen. Men den största långsiktiga förändringen syns framförallt bland sjukskrivningarna och i relation till FK verksamhet.

Ett hälsofrämjande arbete för personer med erfarenheter av relationsvåld.

FK har minskat sina utgifter efter MITRA eftersom färre personer går på sjukersättning och antalet sjukskrivningar har minskat totalt sett i hela gruppen. Vid starten av insatsen så hade 18% av deltagarna en aktivitetsersättning från AF, vid slutet av insatsen motsvaras denna siffra av 16 %, men ytterligare 16 % är i planeringsåtgärder på AF. Detta antyder att personer har närmat sig arbetsmarknaden genom insatsen MITRA. En del behöver dock fortsatt stöd i den processen via FK eller med extra försörjningsstöd. Att insatsen så starkt under det andra året varit riktat mot salutogenes och delaktighet har bidragit till att deltagarna har gått vidare mot självförsörjning och ett arbete. Flera deltagare har sökt arbete med hjälp av processledare som har tagit ett stort ansvar i att slussa deltagarna vidare i arbetslivsinriktade aktiviteter Inte minst har det haft stor betydelse att de har fungerat som mentorer och översättare vad gäller olika myndigheters riktlinjer, blanketter och lagstiftningar.

Insatsens salutogena arbetssätt för deltagarna framåt

Samtliga aktiviteter har lagt grund för ett helhetstänk där ett hälsofrämjande arbete

tillsammans med sociala aktiviteter integreras på ett promotivt sätt som verkat stärkande för deltagarna. Framförallt har de sociala aktiviteterna med en fokusering på ökad egenmakt i kombination med ett individuellt kognitivt stöd varit verkningsfulla. Efter kontakt och intervjuer med deltagarna framkommer att det som varit mest positivt i insatsen är tillgängligheten till processledarna. Deras coach liknande sätt i individuella insatser och vid olika aktiviteter har förbättrat deltagarnas tillit till sig själva, till deras omgivning och till Hörby som plats, vilket gett dem en ökad platstrygghet (Rämgård 2006, 2016).

Förutsättningen för detta har varit att de två processledarna har kunnat stödja varandra i det arbetet samt att de kompletterat varandra i fråga om erfarenhet och inriktning.

29

Det har också varit en stor tillgång att en av processledarna har tidigare erfarenheter av att arbeta med arbetsförmedlande insatser vilket medfört att insatsen förts framåt mot

försörjningsfrågan, målmedvetet under hela processen. Fokuseringen på det salutogena istället för det patogena perspektivet är också en viktig förutsättning för detta.

Arbetets upplägg har en intressant organisering av det salutogena arbete som bör tas tillvara för framtida insatser. Några punkter bör särskilt beaktas. Processledarna har fungerat som förankrings figurer för deltagarna. En förankringsfigur är en person som man har absolut tillit till, en grundläggande tillit som inte ifrågasätts ( Bowlby, 1988). Det är möjligt att personer som fått sin tillit skadad i relationsrelaterat våld har behov av att bygga upp en sådan relation för att utveckla egenmakt. Genom att finna stöd hos en annan person som inte är direkt

involverad i deras privata liv har socialtjänsten gett stöd och pushning och bekräftelse i en identitet som bygger på den egna individens resurs och förmåga. Genom att sedan föra deltagarna vidare till sociala aktiviteter och i samverkans dialoger med olika myndigheter så har deltagarna i MITRA närmat sig arbetsmarknaden och självförsörjning. De individuella samtalen har förmodligen förankrad deltagarna emotionellt och förbättrat deras kognition, medan aktiviteterna har förändrat och utvecklat deras sociala rum när de fått möta nya situationer, människor och platser.

Samverkan i insatsen

Samverkansmodellen i MITRA bör däremot bli mera tydlig. Erfarenheter från MITRA kan spridas till andra liknande insatser. Även om samtliga samverkanspartners har bidragit med

representanter i ärende teamet så har inte insatsen varit ordentligt integrerad bland inblandade organisationer och myndigheter. Exempelvis så har det förekommit svårigheter när respektive myndighet inte rekryterat rätt funktion från den egna organisationen till ärendeteamet. Forskning inom samverkan har visat att det är angeläget att knyta rätt funktioner till ett samverkansprojekt (Danermark & Gudmundsson, 2007).

Om insatsen skall arbeta med ärendeteam bör dessa existera under en längre tid och de bör på ett mer aktivt sätt arbeta för en samsyn och en ökad interprofessionell förståelse.

Samverkan kan antingen utgå från en gemensam värdegrund eller också måste olika aktörer processa sig fram till ett gemensamt förhållningsätt genom en kontinuerlig dialog (Axelson & Axelson 2009; Rämgård et.al 2015).

30

Det förutsätter att alla representanter är på plats, och att de förstår varandras världar. Detta har inte skett i MITRA. Sådan samverkan tar tid i anspråk och kan inte uppnås inom ramen för en kort insats.

Vid planeringen av en insats bör varje organisation noga överväga vilka funktioner inom deras egen organisation som svarar upp till det salutogena synsättet. I MITRA så saknas en sådan dialog, rätt man på rätt plats hade förmodligen stärkt samverkan i teamet. Det som också saknas i ärendeteamet är deltagaren i insatsen. Organiseringen av samverkan

planerades utifrån en modell (se figur 5). Det fick som resultat att deltagaren var i centrum för samverkans dialog men inte direkt delaktig (fig 6).

Figur 5. Samverkansmodell år 1 Figur 6. Samverkansmodell år 2

Flera av deltagarna upplever att de har fått vänta länge för att få kontakt med läkare och psykiatri. De upplever att de behöver stöd i kontakten med myndigheter och hälso- och sjukvård och att de får bättre resultat när processledarna hjälper dem med detta.

Projektledningen och processledarna har därför under insatsens sista år ändrat samverkan till en annan modell som bygger på ett salutogent arbetssätt med individuella kontakter där deltagarna är mer delaktiga i samverkan. Det har gett MITRA ett mer inkluderade perspektiv som ökat deltagarnas tillit. Liknande resultat sågs i insats utvägen (2015). Detta arbetssätt illustreras i figur 7 och 8 nedan.

PA

EA

SA

31

Figur 7. Samverkansmodell år 2 Figur 8. Delaktighetsmodell år 2

En kombination av dessa modeller (modell första år, modell andra år) kan vara angelägna för FINSAM att arbeta fram för att få samverkan att fungera. Den ena modellen stärker det

interprofessionella samarbetet över längre tid och insikterna om ett salutogent arbetssätt

medan den andra modellen rör det mer operationaliserade arbetet i själva insatsen MITRA och stärker delaktigheten med medborgaren. Den sist nämnda är angelägen för att uppnå en ökad självtillit och egenmakt dvs. salutogenes. Den andra modellen är nödvändig för att bygga in salutogenes i Finsam´s olika verksamheter för att uppnå en bättre implementering av insatserna långsiktigt. Här finns en möjlighet att skapa en egen organisation för samverkan som kan spridas i FinsamMittSkånes insatser framöver.

En annan sak som bör uppmärksammas är att 7 personer utav 17 har valt att lämna

kommunen. Vissa personer vill lämna ett sammanhang där de inte längre känner sig trygga på grund utav de minnen de har från olika situationer med relationsrelaterat våld. Åter andra vill söka nya vägar framåt och väljer då att lämna den miljö de kommer ifrån. Detta antyder något om hur svårt det är att leva vidare efter att varit utsatt för relationsrelaterat våld. Socialtjänsten kan i samverkan med andra myndigheter arbeta för en promotiv modell som förebygger detta och skapa en trygghet i platsen.

Samhällets sociala stöd bör som i MITRA finnas där i bakgrunden, som en branddörr att rusa till när livets omständigheter så kräver. MITRA som insats fungerar som trygghetsankrare i tillvaron så att personer kan komma vidare i livet i en ökad meningsfullhet. Insatsen minskar risken för att de skall hamna i destruktiva beroenderelationer och ökar deras möjligheter till

MITRA EA SA SA EA Deltagare i MITRA EA SA

32

självförsörjning. MITRA svarar väl upp till socialtjänstens intentioner och socialtjänstens arbete i insatsen är därför också centrala. För att arbeta mer promotivt och förebyggande och hindra en allvarligare social problematik borde en insats som MITRA permanentas och implementeras i flera kommuner, dock bör samverkansmodellen klargöras och förtydligas så att samverkan mellan myndigheterna uppnås.

Sammanfattningsvis har MITRA som insats bidragit till följande

• Deltagarbaserad samverkan har stärkts

• NY salutogen modell för samverkan kan utvecklas genom insatsen • Kostnaden för framförallt FK har minskat

• Sjukskrivningarna har minskat • Självförsörjningen har ökat

• Deltagarna har närmat sig arbetsmarknaden

• Platstryggheten har ökat för 2/3 av deltagarna, resten har flyttat

Följande aspekter har inte kunnat fullföljas i insatsen

• Samverkan i ärendeteamet

• Salutogenes har inte funnits som ett gemensamt värde i relation till andra

aktörer utanför processledning

• En del kostnader för försörjningsstöd kvarstår

Referenser

Antonovsky, A (1987). Health, Stress and Coping. Perspectives on mental and physical

wellbeing. Jossey Bass, San Francisco

Axelsson, B & Axelsson, R (2009). From territoriality to altruism

in interprofessional collaboration and leadership. Journal of Interprofessional Care, 23, 320–

330.

Bates, L; Hanock, &Pterkin LD (2001).a little encouragement: health service and domestic violence. International Journal of Health Care quality Assurance, 14 49-56

Bowlby, J (1988). A Secure Base: Clinical Applications of Attachment Theory. London: Routledge

Danemark, B & Gudmundsson, P (2007) Nya vägar till arbetsmarknaden – kvalitetssäkring om

33

Dillon , G; Hussein, R; Loxton, D & Rahman, S (2103). Mental and physical health and intimate partner violence against women. A review on the literature. International Journal of Family

Medicine Article ID 313309 doi/org 10.1155/2013/313909

FRA European Union Agency for fundamental rights (2014). Violence against women: EU wide

survey Main results. EU, Luxembourg-

Gudmundsson, P (2008). Lärare, socialsekreterare och barn som far illa. Om sociala

representationer och interprofesionell samverkan. Akademisk avhandling, Örebro Universitet

Howard,LM; Trevillion, K; Agnew- Davies (2010). Domestic violence and mental health.

International Review of Psychiatry, 22 (5), 525-534

Fridolf (2004). Samordning, nya möjligheter inom välfärdsområdet. Svenska

kommunförbundet och landstingsförbundet. Stockholm

Griffiths, C.A (2009). Sense of coherence and mental rehabilitation. Clinical Rehabilitation, 23, 72-78.

Krug, EG; Dahlberg, LL; Mercy JA; Zwi AA & Rafael , L (2002). World report on violence and

health, WHO, Genevé

NCK , Nationell centrum för kvinnofrid (2014). Våld och hälsa: en undersökning om kvinnor och mäns våldsatthet samt koppling till hälsa, Nationellt centrum för kvinnofrid, Uppsala Rose , D; Trevillion, K; Woodhall, AMorgon, C Feder, G & Howard, L (2011). Barriers and

facilitators of disclosures of domestic violence by mental health services users: Qualitative study. Brittish Journal of Psychiatry, 198, 189-194

Rämgård, M (2015). Utvägen - Slutrapport. Finsam MittSkåne

Liukkonen, P; Cartwright,S; Cooper C I: Kompier,M & Cooper, C (1999)

Costs and benefits of stress prevention in organisations – review and new methodology i Preventing Stress, Improving Productivity. Routledge

Rämgård, M; Blomqvist, K & Peterson, P (2014). Developing health and social care planning in collaboration. Journal of Interprofessional care

Rämgård, M (2006). The power of Place. Akademisk avhandling, Lunds Universitet

Årestedt, L; Benzein, E, Persson, C & Rämgård, M (2016). International Journal of Qualitative Stud Health Well-being 2016, 11: 30308 - http://dx.doi.org/10.3402/qhw.v11.30308

Örmon, K (2014). Experiences of abuse during the life course. Akademisk avhandling, Malmö Högskola