Examensarbete i socialt arbete Malmö högskola
FÅR DE VARA MED?
EN KVANTITATIV STUDIE AV BARNS
DELAKTIGHET I UTREDNINGAR
CHRISTINA GAKI LINDESTRAND
MARIE-LOUISE MALMQVIST
FÅR DE VARA MED?
EN KVANTITATIV STUDIE AV BARNS
DELAKTIGHET I UTREDNINGAR
CHRISTINA GAKI LINDESTRAND
MARIE-LOUISE MALMQVIST
Lindestrand Gaki, C & Malmqvist, M-L Får de vara med? En kvantitativ studie om barns delaktighet i utredningar. Examensarbete i socialt arbete 15/30
högskolepoäng. Malmö högskola: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen
för socialt arbete, 2016.
Syftet med denna studie är att undersöka i hur hög utsträckning socialsekreterare gör barn och ungdomar delaktiga i BBIC-utredningar. Undersökningen avgränsas till Malmö stad och omfattar de socialsekreterare som arbetar med
grundutredningar på Barn och Familj. Våra frågeställningar är: Till hur stor del är barn och ungdomar delaktiga i utredningar som rör dem själva i kontakten med socialtjänsten i Malmö Stad? Hur ser socialsekreterarnas kontakt med barnen ut under utredningsprocessen? Vilka faktorer minskar respektive ökar barns delaktighet? Hur implementerar socialsekreterarna barns delaktighet i
utredningsarbetet? Och i vilken utsträckning görs det? De teoretiska perspektiv som används i denna studie är Shiers delaktighetsmodell och handlingsutrymme. Studiens resultat visar att delaktigheten överlag är relativt god i jämförelse med vad man har kunnat se i tidigare studier. Däremot anser socialsekreterarna att de skulle vilja träffa barnen mer under utredningen och få möjlighet att lägga mer tid på varje utredning. I vår undersökning ser vi att vårdnadshavarna är mer delaktiga när det gäller de yngre barnen men att delaktigheten blir mer jämlikt fördelad mellan barn och vårdnadshavare ju äldre barnen blir. Ett tydligt mönster är att delaktigheten överlag ökar med barnets ålder, vilket går helt i linje med SoL 11:10.Vår studie visar att socialsekreterarnas handlingsutrymme begränsas av såväl individuella som organisatoriska faktorer, exempelvis personalomsättning och kompetens.
Nyckelord: barn, barnavårdsutredningar, BBIC, delaktighet, samarbetsallians,
CAN THEY BE INVOLVED?
A quantitative study of children's
involvement in investigations
Christina Gaki Lindestrand
Marie-Louise Malmqvist
Lindestrand Gaki, C & Malmqvist, M-L Can they be involved? A quantitative study of children's involvement in investigations. Degree project in social work 15/30 credit points. Malmö University: Faculty of health and society, Department of social work, 2016
The purpose of this study is to investigate to what extent social workers makes and let children and youths be a part in BBIC-investigations. The study is limited to Malmö stad and comprises social workers who works with standard
investigations at the compartment for children and families. Our questions are: To what extent are children and youths involved in investigations which concern the contact between themselves and social services in Malmö stad? How is the contact between the social worker and the children during the investigation? Which factors might decrease or increase the part played by the child? In what way does the social worker implement the child’s involvement in the
investigation? And to what extent is this done? The theoretic perspectives used in this study are Shier’s pathway to participation and room to maneuver.
The result of this study shows that the participation is over all good in comparison to earlier studies. However, the social workers would want to meet the children more during the investigation and to get the opportunity to put more time into every investigation. In our investigation it is clear that the legal guardian is more involved when it is cases with younger children, whilst the level of involvement becomes more equal when the children become older. A clear pattern is however that the involvement increases with the age of the child, which goes in line with SoL 11:10. Our study shows that the social worker’s room to maneuver is limited by individual and organizational factors, e.g. employee turnover and competence.
Keywords: BBIC, children, child welfare investigation, cooperative alliance, involvement, social workers, social services.
FÖRORD
Att skriva en uppsats är lite som att åka berg- och dalbana; spännande, roligt, hisnande och tufft. Det finns dagar då det går förvånansvärt lätt och andra dagar då det känns som om färden aldrig vill ta slut. Dagar som kräver uppmuntran vilket vi fått från vänner och familj och en viss godisfabrikant eller två. Ett
speciellt tack till våra mödrar och män som läst, gett värdefull feedback och stöttat oss. Tack också till Felicia som hjälpte oss med engelskan! Och Jimmy Cliff för låten ”You can get it if you really want”.
Ett stort tack också till vår handledare Charlotta Zetterwall för dina synpunkter, råd och utmanande diskussioner!
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING ……… 6 1.1 Problemformulering ... 6 1.2 Syfte ... 7 1.3 Frågeställningar ... 7 1.4 Avgränsning……….... 8 2. TEORETISKA PERSPEKTIV ……….. 8 2.1Shiers delaktighetmodell... 8 2.2 Handlingsutrymme... 10 2.3 Sammanfattning av teori……… 11 3. DEFINITIONER AV NYCKELBEGREPP……….. 11 3.1 Begreppsdefinition: delaktighet………. 12 3.2 Begreppsdefinition: samarbetsallians………. 123.3 Delaktighet och ålder……….. 13
4. METOD... 13
4.1 Litteraturgenomgång……….. 13
4.2 Metodval………. 15
4.3 Population och urval………... 15
4.4 Utformning av enkät………... 16 4.5 Genomförande av enkät………. 18 4.6 Bortfallsanalys……… 18 4.7 Reliabilitet / Validitet………. 19 4.8 Etiska överväganden……….. 19 4.9 Forskarroll……….. 20
4.10 Sammanställning & analys av enkät……… 20
4.11 Arbetsfördelning……….. 21
5. BBIC, barns behov i centrum………. 21
6. KUNSKAPSLÄGET... 23
6.1 Kontakt med barnet……… 23
6.2 Upplevd delaktighet……… 24
6.3 Påverkansfaktorer för delaktighet………... 25
6.4 BBIC:s betydelse för delaktighet……… 26
6.5 Sammanfattning av kunskapsläget………. 26
7. RESULTAT OCH ANALYS……….. 27
7.1 Kompetens och kontinuitet påverkar delaktigheten 27 7.2 Så använder sig socialsekreterarna av BBIC……. 28
7.3 Äldre barn mer delaktiga……… 29
7.4 Socialsekreterarna vill träffa barnen mer………… 32
7.5 Socialsekreterarnas definition av delaktighet……. 35
7.6 Bristande delaktighet?... 36
8. RIMLIG GRAD AV DELAKTIGHET... 38
8.1 Acceptabel delaktighet... 38
9. SLUTDISKUSSION... 44
Barnen tillräckligt delaktiga?... 45
En osläcklig kunskapstörst?.………. 45
Tidsbrist och formalia – en begränsning……….. 46
Vidare forskning……….. 46
10. REFERENSER……….. 48
BILAGOR Bilaga 1- Informationsbrev... 50
Bilaga 2- Enkät med resultat... 51
Bilaga 3- Harts delaktighetsstege... 57
Bilaga 4- Shiers barndelaktighetsmodell ... 58
1. INLEDNING
Att barn ska vara delaktiga i utredningar som rör dem själva kan tyckas som en självklarhet. Det har det emellertid inte alltid varit – åtminstone inte i praktiken. Under 1990-talet kom studier som visade på att bara hälften av barnen
kontaktades i samband med utredning, ibland var siffran så låg som 5 procent (Sundell & Egelund 2000). 1990 ratificerades Barnkonventionensom med sitt fokus på barns rättigheter gav upphov till en intensifierad diskussion om barns ställning. Begrepp som delaktighet och barnperspektiv började användas allt mer (Enell 2009; Hultman 2013).
Barnkonventionen samt de konstaterade bristerna i barnavårdsutredningar ledde till att barns rättigheter skärptes i lagstiftningen samt att Socialstyrelsen tog fram BBIC, ett handläggnings- och dokumentationssystem som idag används inom socialtjänsten i stort sett över hela landet (Enell 2009; Hultman 2013;
Socialstyrelsen 2016). Ett av BBIC:s huvudsakliga syften var och är att öka barns delaktighet i utredningar, ett mål som man enligt nyare studier ännu inte uppnått fullt ut (Enell 2009; Hultman 2013; Svendsen 2012; Ångman 2009).
Frågan om barns delaktighet var något som vi ofta kom i kontakt med under vår halvårslånga verksamhetsförlagda utbildning på socialtjänsten. Vår uppfattning var att socialsekreterarna strävade efter en hög grad av delaktighet men inte alltid lyckades uppfylla denna strävan i så stor utsträckning som de själva önskade. Ämnet var därför föremål för återkommande diskussioner av mer informell karaktär men togs även aktivt upp under arbetspass med tid avsatt för
kvalitetsutvecklingsarbete och en grupp bildades som skulle arbeta specifikt med frågan.
Ämnet väckte hos oss en mängd funderingar; hur pass delaktiga är barnen i utredningar som rör dem själva? Tyder diskussionerna på att det finns (mycket) övrigt att önska eller handlar det snarare om att ytterligare förbättra något som egentligen redan är bra? Har socialsekreterare olika uppfattning om detta? Och i vilken utsträckning implementerar socialsekreterarna barns delaktighet i
utredningsarbetet?
Dessa frågor fick oss att vilja undersöka ämnet närmare, resultatet blev detta examensarbete.
1.1 Problemformulering
Är barn tillräckligt delaktiga i utredningar som rör dem själva? Frågan om delaktighet är brännande aktuell inte minst för att
Barnrättighetsutredningen i mars i år överlämnade sitt betänkande till barnminister Åsa Regnér där FN:s konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen) föreslås bli lag. Dessutom presenterades ett antal författningsförslag som syftar till att stärka barnets rättigheter i svensk
lagstiftning. Som exempel kan nämnas att Förvaltningslagen föreslås utökas med en bestämmelse om att barnet "ska få relevant information och ges möjlighet att framföra sina åsikter" i ärenden och mål som rör dem själva (Regeringskansliet 2016). En snarlik formulering återfinns redan idag i Socialtjänstlagen (SFS 2001:453) kap 11 § 10 (se bilaga 5).
Samtidigt är implementeringen av den nya versionen av socialtjänstens handläggnings- och dokumentationssystem BBIC i full gång.
Denna uppdaterade variant, som gjordes på uppdrag av regeringen, är tänkt att ytterligare öka delaktigheten för barn och unga (Socialstyrelsen 2015a;
Socialstyrelsen, personlig kommunikation 160419). Tidigare studier och utvärderingar har visat att BBIC fått blandad kritik; från att BBIC stärker socialsekreterarnas barnfokus till att det inte lett till några direkta förbättringar vad gäller delaktighet och att barns åsikter och behov inte framkommer i dokumentationen (Fransson & Sindt 2009; Hultman 2013).
Det är således tydligt att delaktighet är omdiskuterat och högt prioriterat, vilket förefaller rimligt inte minst med tanke på att lagstiftningen, SoL 11:10, tydligt anger att barnens åsikter ska tillmätas betydelse i frågor som rör dem själva. I vilken utsträckning är då barnen enligt socialsekreterarna egentligen delaktiga under utredningsprocessens olika steg? Och i vilken utsträckning implementerar socialsekreterare barns delaktighet i sitt arbete?
Slutligen, om det nu är så att barnen inte är tillräckligt delaktiga, vad beror det i så fall på?
Går svaret att finna i det som på senare år har lyfts fram i den allmänna debatten, att många socialsekreterare har en alldeles för hög arbetsbelastning, och att tiden helt enkelt inte räcker till (Jacobsson 2013; Rosén 2016; Svensson 2015)? Eller handlar det snarare om en brist på kunskap och kompetens (Andersson 1998; Hyvönen & Alexandersson 2014; Nybom 2005)? I vilken utsträckning uppfyller socialsekreterarna de kvalifikationskrav som ställs i platsannonser (Malmö stad 2016) för utredning inom Barn & Familj?
Bidrar BBIC till ökad delaktighet som det är sagt att göra? Och i vilken utsträckning påverkar barnets ålder och föräldrars medverkan delaktigheten?
Utifrån de erfarenheter vi gjort under vår praktiktid ville vi undersöka hur socialtjänsten i Malmö stad förhåller sig till ovan nämnda frågor. Vi valde för detta syfte en kvantitativ ansats, då det ger samtliga socialsekreterare som arbetar med barnavårdsutredningar en möjlighet att redovisa hur de handskas med frågan. Valet av metod bidrar vidare till en ny ingång i denna problematik då det, så vitt vi kunnat se, inte tidigare gjorts en så omfattande enkätundersökning med fokus på delaktighet.
1.2 Syfte
Syftet med vår uppsats är att undersöka i hur stor utsträckning socialsekreterare anser sig göra barn och ungdomar delaktiga i BBIC-utredningar med hänseende till barnkonventionens artikel 12 (se bilaga 5) och SoL 11:10.
1.3 Frågeställningar
I vilken utsträckning är barn och ungdomar delaktiga i utredningar som rör dem själva i kontakten med socialtjänsten i Malmö Stad?
Vi ämnar undersöka denna huvudfrågeställning genom att besvara följande tre frågor:
Hur implementerar socialsekreterarna barns delaktighet i utredningsarbetet?
Hur ser socialsekreterarnas kontakt med barnen ut under utredningsprocessen?
1.4 Avgränsning
Undersökningen avgränsas till Malmö stad och omfattar de 129 socialsekreterare som arbetar med grundutredningar på Barn & Familj. 73 av dessa deltog i vår studie. Undersökningen är gjord under perioden 160419-160510.
2.
TEORETISKA PERSPEKTIV
I detta kapitel följer en kort presentation av den teoretiska modell och de begrepp som vi har valt att knyta till vår undersökning. Då målet med undersökningen är att se hur delaktiga barnen är i utredningar som rör dem själva ansåg vi att Shiers
delaktighetsmodell1 kunde hjälpa oss att mäta delaktigheten. Vi förhåller oss dock inte helt och hållet okritiska till modellen utan tillämpar den på ett reflektivt sätt. Som utredande socialsekreterare arbetar man med myndighetsutövning och har i det ett visst mått av frihet och ansvar i att ta beslut och bestämma över hur en utredning ska utföras. Socialsekreterare förfogar i så måtto över sin egen tid inom organisationens ramar och med de resurser som står till buds. Den enskilde socialsekreteraren har därmed sannolikt stort inflytande över hur delaktiga barnen blir. För att kunna belysa och förklara detta sambandsförhållande valde vi även att använda oss av det teoretiska begreppet handlingsutrymme så som det definieras av Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) i boken Handlingsutrymme samt Berglinds (1990) tankar kring begreppet. Vi tar även upp ett antal begrepp som vi anser relaterar till handlingsutrymme: allians, kommunikativ praktik och
målrationalitet.
2.1 Shiers delaktighetsmodell:
Enligt barnkonventionens artikel 12 har: “ Varje barn har rätt att uttrycka sin
mening och höras i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikt ska beaktas i förhållande till barnets ålder och mognad” (unicef.se/barnkonventionen 2016).
För att kunna se till att man lever upp till detta krav utvecklades olika modeller för att mäta delaktighet (Shier, 2001). Den mest omtalade är Roger Harts
delaktighetsstege (The ladder of partification – se bilaga 3),Harry Shier har skapat en alternativ modell till Harts stege (se bilaga 4). Istället för åtta steg har Shier fem nivåer som identifieras i tre steg. I modellen finns 15 frågor som kan användas för att skapa förutsättningar för att göra barnet delaktigt. Den stora skillnaden på dessa två modeller är att Shier bortser från de tre nedre trappstegen avseende “icke delaktighet”, i Harts delaktighetsstege (Shier 2001).
Shiers fem delaktighetsnivåer: 1. Barn blir lyssnade till.
2. Barn får stöd för att uttrycka sina åsikter och synpunkter. 3. Barns åsikter och synpunkter beaktas.
4. Barn involveras i beslutsfattande processer.
5. Barn delar inflytande och ansvar över beslutsfattande.
Utöver dessa fem nivåer finns det tre steg i varje nivå. Dessa är öppningar, möjligheter och skyldigheter, med dessa tre steg ska den professionella kunna utveckla varje nivå (a a).
1 Shiers delaktighetsmodell är vedertagen inom forskning inom socialt arbete. Den används i många sammanhang för att mäta barns delaktighet, t.ex i skolan där man kan använda sig av material som boken ”Lyssna på oss!” skriven av Stenhammar, Rinnan, Nydahl (2011). Denna bok är en del av projektet växtkraft som genomförs av handikappförbundet i samverkan med
Barnombudsmannen. Barnombudsmannen förespråkar boken och den kan laddas ner som gratis material på hemsida www.barnombudsmannen.se (2016).
Öppningar innebär att de professionella som möter barnet är beredda att arbeta
utifrån de principer som anges under varje specifik delaktighetsnivå. Möjligheter är nästa steg och det innebär att det finns de förutsättningar i organisationen som krävs, detta kan vara såväl resurser som kunskap inom organisationen.
Det sista steget, Skyldigheter, innebär att man inom organisationen beslutat att de anställda ska använda ett visst arbetssätt för att nå upp till en viss grad av
delaktighet (Shier 2001).
Nivå ett: Barn blir lyssnade till
Denna nivå av delaktighet bygger på att barnet tar initiativ till att uttrycka sig, den vuxne ska aktivt lyssna på barnet men lyssnandet inträffar endast om barnet uttrycker sina åsikter. Den professionella gör inga organiserade försök att få barnet att uttrycka sina åsikter och önskemål, man ser heller ingen anledning till oro om barnet inte vill säga något. Första steget, öppningar innebär här att den professionella är beredd på att lyssna på barnet. Andra steget, möjligheter innebär att de professionella har utformat ett arbetssätt eller en miljö som gör det möjligt att lyssna på barnet. Tredje steget, kräver att organisationen har en policy som säger att de anställda ska lyssna på barnet (a a).
Nivå två: Barn får stöd i att uttrycka sina åsikter och synpunkter
I denna nivå ska de professionella stötta barnet och agera positivt för att barnet ska uttrycka sig. De vuxna ska försöka hjälpa barnet att komma över de hinder som begränsar barnet i att våga uttrycka sig. Öppningar på denna nivå innebär att de professionella är villiga att hjälpa barnet att uttrycka sig. Möjligheter kräver att barnet vågar uttrycka sig vilket innebär att den professionella behöver ha kunskap i olika tekniker för att hjälpa barnet att uttrycka sig. Denna kunskap bör vara åldersadekvat, eller att det finns aktiviteter som hjälper barnet att uttrycka sin åsikt och önskan. Skyldigheter kräver att de olika teknikerna eller arbetssätten finns i organisationens policy, vilket gör att den professionella är skyldig att använda sig av rätt arbetssätt. Men även att organisationen har en skyldighet att se till så de professionella har adekvat utbildning för uppdraget (a a).
Nivå tre: Barns åsikter och synpunkter beaktas
Denna nivå måste, enligt Shier (2001), uppnås av den organisation eller myndighet som skrivit på FNs barnkonvention. Nivån innebär att de professionella som fattar beslut ska ta tillvara på barnets synpunkter och
önskemål. Men det innebär inte alltid att beslutet fattas uteslutande efter barnets önskemål och synpunkter utan att de professionella fattar ett beslut utifrån barnets bästa, det är då viktigt att de vuxna berättar för barnet varför beslutet tagits och eventuellt hjälpa barnet med att undersöka om det finns något annat sätt att uppnå barnets önskemål. Öppningar innebär här att de professionella är villiga att ta hänsyn till barnets åsikter.
Möjligheter innebär att organisationen har en beslutsfattande process som gör det möjligt för de professionella att ta hänsyn till barnets åsikter. Skyldigheter innebär att organisationen har implementerat artikel 12 från barnkonventionen i sin policy, “att försäkra att barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets
ålder och mognad” (FN:s barnkonvention artikel 12.1; Shier, 2001).
Nivå fyra: Barn involveras i beslutsfattande processer
På denna nivå bjuds barnet in och får aktivt delta i den beslutsfattande processen. I de lägre nivåerna har de professionella endast konsulterat barnet men inom ramen för denna nivå är barnet med och beslutar om t.ex. vilka insatser som ska
tillsättas. Öppningarna i denna nivå är att de professionella och organisationen är beredda på att låta barnet vara med i beslutsprocessen. Möjligheter uppstår när man inom organisationen etablerar en procedur som är anpassad så att barnet kan vara delaktigti beslutsprocessen, vilket innebär att man t.ex. talar ett språk som barnet förstår. De faktorer som kan påverka delaktigheteten negativt är
pappersarbete, tid samt platsen där man träffar barnet. Skyldigheterna idenna nivå innebär att organisationen fastställer i sin policy att barnets deltagande i
beslutsprocessen ska vara obligatoriskt (a a).
Nivå fem: Barn delar inflytande och ansvar över beslutsfattande
Denna nivå bygger vidare på nivå fyra, men på denna nivå är det tänkt att de vuxna delar med sig av sin makt och sitt ansvar till barnet. Öppningar sker genom att de professionella och organisationen visar att de är redo att dela med sig av sin makt över beslutsfattande till barnet. Möjligheter skapas genom att det finns en procedur inom organisationen som gör det möjligt att dela makten mellan de professionella och barnet. Skyldigheter innebär här att det finns en policy i organisationen att de vuxna ska dela med sig av makten till fördel för barnet (Shier, 2001).
2.2 Handlingsutrymme
Begreppet handlingsutrymme emanerar ur och kan ses som ett nyckelbegrepp i den flora av teoretiska ansatser som kretsar kring handling som en central aspekt av socialt arbete (Aronsson & Berglind 1990; Nygren 2006). Med handling avses det som sker i relationen mellan klient och socialarbeterare och teoriutvecklingen kring detta härrör enligt Nygren (2006) ur det faktum att socialarbetare åtnjuter ”en relativt stor frihetsgrad” när det gäller att utforma sitt arbete.
Berglind (1990) menar att socialarbetaren kan granska och vidga sitt
handlingsutrymme genom att ställa sig följande frågor: ”Vad vill jag med mitt arbete /…/ Vad hindrar mig att uppnå det jag vill göra? Vad tvingar mig att göra sådant som jag egentligen inte tycker är bra?” (s.38 a a)
Berglind (1990) betonar betydelsen av att lyssna in klientens vilja och behov och att vara begriplig, för att uppnå en större förståelse och samsyn med klienten. Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) definierar handlingsutrymme utifrån Lipskys (1980) beskrivning av socialarbetare som street level bureaucrats (gatubyråkrat). Gatubyråkratens uppdrag är att möta klientens behov utifrån organisationens resurser och ramar och sin egen kunskap. Till resurser hör exempelvis tid, befogenheter och rätt att ta beslut. Utöver detta tillkommer påverkansfaktorer som rutiner, traditioner, lagar, regler och socialarbetarens egna värderingar (a a).
Handlingsutrymmet är således villkorat samtidigt som det inbegriper ett visst mått av autonomi eller frihet att agera utifrån eget huvud och den specifika situationen. Svensson et al. (2008) menar att det här finns ett visst utrymme för att göra egna val, men att det då gäller att ha kunskap om den egna organisationen och dess identitet och traditioner samt hur den uppfattas av andra.
Hur man hanterar handlingsutrymmet har alltså också att göra med kompetens, både teoretiskt och praktiskt förvärvad sådan.
Processen att förvärva kompetens kan beskrivas som professionalisering på individuell nivå (a a). På en kollektiv nivå kan det enligt Svensson et al. (2008) handla om hur en yrkesgrupp hanterar allmänheten.
Svensson et al. (2008) beskriver det sociala arbetet som en kommunikativ praktik, dvs. att lyssna och prata med klienter i syfte att kunna hjälpa dem.
Samtalet blir härmed viktigt, dels utifrån ett långsiktigt perspektiv då
möten/erfarenheter formar individen men också i nuet då möten alltid är mer eller mindre emotionellt laddade. Därtill tillkommer det asymmetriska
maktförhållandet mellan socialarbetare och klient, vilket också har en effekt på interaktionen (a a). Socialarbetaren bör därför enligt Svensson et al. (2008) försöka ”skapa en positiv laddning i samspelet”. Socialarbetaren och klienten möts alltså utifrån på förhand givna roller och utifrån de kategorier de har placerat varandra i. Tidigare erfarenheter av dessa roller och kategorier följer med in i nya möten. I rollerna ingår det som Svensson et al. (a a) benämner som den outtalade anpassningen, där klienten agerar utifrån vad han/hon tror att socialarbetaren förväntar sig. Svensson et al. (a a) menar att det är viktigt att se förbi detta och istället se individen.
Svenson et al. (2008) lyfter särskilt fram vikten av att socialarbetaren har insikt i hur det egna agerandet påverkar klienten och vad som händer i deras samspel, här handlar det om individuella faktorer både hos socialsekreteraren och klienten. Handlingsutrymmet medger att socialarbetaren åtminstone till viss del kan välja hur han/hon vill förhålla sig till och positionera sig i detta samspel, och att detta kan bidra till att det ojämlika utgångsläget inte blir lika påtagligt (a a). Klient- och socialarbetarerelationen kan ses som en allians. Svensson et al. hänvisar till Teci Hills (2005) beskrivning av begreppet: “en form av samarbete som bygger på deltagarnas gemensamma uppfattningar och överenskommelser om vad man vill uppnå eller åstadkomma under behandlingstiden” (s.166 a a). Allians kan därmed liknas vid begreppet delaktighet.
Svensson et al. (2008) menar att socialt arbete idag präglas av målrationalitet, vilket är ett begrepp som de lånat från Max Weber (1983), och med vilket de menar att arbetet ska göras effektivt och med sikte på att uppnå resultat. I denna anda blir det allt vanligare med manualer, vilket Svensson et al. (2008) menar bidrar till en tydlighet och fungerar som ett stöd för socialarbetaren i sin
yrkesutövning. De lyfter samtidigt fram att andra forskare ser denna utveckling som ett potentiellt hot mot handlingsutrymmet visavi organisationen. Svensson et al. (2008) påpekar dock att socialt arbete aldrig kan reduceras till manualer utan ständigt, åtminstone till viss del, omskapas av den enskilde socialarbetaren.
2.3 Sammanfattning av teori
Vi använder oss av Shiers delaktighetsmodell för att kunna mäta till hur stor del barnen är delaktiga i de olika stegen i en BBIC- utredning, samt hur mycket de får vara med och bestämma.
Handlingsutrymme är det perspektiv som valdes för att synliggöra i vilken utsträckning socialsekreterarna anser sig ha möjlighet att göra barnen delaktiga i utredningar som rör dem själva. Genom att använda oss av Shiers
delaktighetsmodell samt handlingsutrymme som analysverktyg för resultatet av enkäterna är målsättningen att vi kommer att kunna besvara studiens syfte.
3. DEFINITIONER AV NYCKELBEGREPP
I detta kapitel ges en begreppsförklaring till orden delaktighet och
samarbetsallians, samt en kortare redogörelse för vad Socialstyrelsen och lagstiftning anger för riktlinjer gällande barns delaktighet utifrån ålder.
3.1 Begreppsdefinition: delaktighet
Ordet delaktig definieras enligt Svenska akademins ordlista som att ha en del i
eller vara inblandad i något.
Applicerar vi denna definition på vår problemställning skulle således den som har del vara barnet/den unge och något vara BBIC-utredningar. Denna korthuggna definition väcker dock en mängd frågor; Vad betyder det egentligen att ha del i något? Hur kan man få del i detta något? Och vad kan det innebära för den enskilde, i vårt fall den unge, om denna del är liten eller stor?
Lagstiftningen (SoL kap 11:10) ger oss en fingervisning om vad som kan menas med att ha del i något; nämligen rätten att informeras och få framföra åsikter, vilka ska ”tillmätas betydelse” i förhållande till ålder och mognad (SFS 2001:453). En snarlik formulering återfinns i FN:s konvention om barnets rättigheter, artikel 12. Det finns alltså ett visst tolkningsutrymme för när och på vilket sätt ett barns åsikter ska tillvaratas.
I BBIC – grundbok (Socialstyrelsen 2015a) finns en något fylligare förklaring till vad som avses med barns delaktighet: “ska få rätt till information som berör dem själva, få komma till tals och framföra sina tankar, känslor och upplevelser”. Här betonas vikten av att socialsekreteraren lyssnar in barnet. Barnen ska även ha rätt till inflytande och självbestämmande (a a).
BBIC-modellen, som bygger på bland annat utvecklingsekologi, täcker in en mängd områden i barnets liv, från hälsa till familj och sociala relationer, som undersöks i syfte att bedöma barnets behov (a a). Detta borde rimligtvis innebära att barnet måste tillfrågas om vad han/hon anser i en rad frågor och på så sätt göras delaktig.
Lagstiftningen och utredningsverktyget BBIC kan således hjälpa oss att kontextualisera begreppet delaktighet och i viss mån konkretisera dess förutsättningar och innebörd.
Det ges dock som sagt inga uttömmande eller konkreta svar kring vad som menas med ”tillmätas betydelse” eller vad självbestämmande betyder i praktiken, även om det sistnämnda åtminstone innefattar rätten till att tacka nej till insatser, i varje fall så länge utredningen bedrivs enligt SoL. I vissa avseenden förblir delaktighet alltså en tolkningsfråga.
Socialsekreterarna är då de möter barnen de främsta uttolkarna av
delaktighetsbegreppet, varför det blir intressant att ställa sig frågan hur de definierar delaktighet och omsätter det i praktiken. Socialsekreterare beskriver i tre mindre enkätundersökningar genomförda av socialtjänstinspektören i
Stockholm hur de arbetar för att barnet ska bli delaktigt: “samtala och försöka få en relation till barnet/ha regelbunden kontakt under utredningstiden och när insatser genomförs, informera, använda sig av hjälpmedel som känslokort, göra observationer om barnet är litet, lyssna/vara lyhörd och föra fram barnets röst i utredningen samt att samtala med vårdnadshavare” (Insyn Sverige 2013 abc).
3.2 Begreppsdefinition: samarbetsallians
Samarbetsallians definieras av Socialstyrelsen som en allians eller ett partnerskap mellan barnet/familjen och socialsekreteraren. Familjen ska få tydlig information och få möjlighet till inflytande över de insatser som föreslås. Det betonas att familjen är de som vet bäst om sin situation och sina behov. Alliansen är dock inte jämbördig, då socialsekreteraren ibland måste fatta beslut mot familjens vilja för barnets bästa (Socialstyrelsen 2004a).
3.3 Delaktighet och ålder
Det finns ingen officiell nedre gräns för när ett barn kan vara delaktig, men lagparagraferna ger en fingervisning om att det är en bedömningsfråga utifrån barnets ålder och mognad.
Vad mognad innebär finns inte specificerat i varken lagar eller förarbeten utan är något som bedöms individuellt utifrån personen det gäller (Socialstyrelsen 2015b). Således är det socialsekreteraren som möter barnet som ska kunna bedöma barnets mognad, vilket lättast görs om man har en relation till barnet. Miljön är också viktig för att barn ska kunna uttrycka sig (a a).
I SoL 11:10 regleras barns rätt till delaktighet, en liknande ordalydelse finns även i 36 § LVU (se bilaga 5):
SoL 11:10“ När en åtgärd rör ett barn ska barnet få relevant information. Ett
barn ska ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör barnet. Om barnet inte framför sina åsikter, ska hans eller hennes inställning så långt det är möjligt klarläggas på annat sätt. Barnets åsikter och inställning ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad.
Ett barn som har fyllt 15 år har rätt att föra sin egen talan i mål och ärenden enligt denna lag. Ett barn som är yngre får höras i domstol, om barnet inte kan antas ta skada av det. “ (SFS 2001:453 )
Barn är således inte skyldiga att uttrycka sina åsikter i ärenden som rör dem själva, men de ska ges möjlighet till det, vilket framgår av ovan paragraf och 36 § LVU (Socialstyrelsen 2015b).
4. METOD
I detta kapitel presenteras tillvägagångssätt för insamling samt bearbetning av data. Vi redogör även för våra tankegångar kring litteratur- och metodval, urval, etiska överväganden samt studiens reliabilitet och validitet.
4.1 Litteraturgenomgång
Vi inledde vår litteratursökning genom att söka c-uppsatser via sökmotorn Google och uppsatser.se på vårt ämne. Detta gjorde vi främst för att se vilka metoder tidigare uppsatsskribenter använt och av de tolv uppsatser (bl.a. Fransson & Sindt, 2009) vi fann och läste hade samtliga använt en kvalitativ metod, vilket stärkte oss i vårt val att göra en kvantitativ studie. Uppsatsernas referenser gav oss även en första inblick i forskning som kunde vara intressant för oss att fördjupa oss i. De referenserna gav oss i sin tur vidare litteraturtips.
Vi har även sökt på proquest, Libris, Google, Summon och Socialstyrelsens hemsida med sökord som barns delaktighet, socialtjänst, barns mognad och utveckling, BBIC, socialtjänstutredningar, ungas och ungdomars delaktighet, enkät, socialsekreterare. Vi valde att avgränsa sökningen till i huvudsak svensk forskning då vi vill undersöka svenska förhållanden. Vi fick på detta sätt fram ett 60-tal böcker och rapporter, varav vissa sorterades bort efter att vi hade läst dem och konstaterat att de inte var relevanta för oss alternativt efter att vi använt dem som inspirationskälla för vår enkät.
Vi har använt oss av Nybom (2005) och Andersson (1998), båda peer-reviewed forskningsartiklar, en doktorsavhandling av Hultman (2013), och en
forskningsanknuten bok samt en FoU-rapport skrivna av professor Ann-Christin Cederborg (2010, 2006).
Vi har även haft användning för boken ”Barnen vill – vågar vi” som är skriven av Hyvönen och Alexandersson (2014), socionomer och fil. dr i socialt arbete och som grundar sig på Allmänna Barnhusets utvecklingsprojekt 2011-2013 som syftade till ökad delaktighet för barn i socialtjänsten.
Som synes ovan har våra sökningar lett till ett relativt begränsat
forskningsunderlag, varför vi i avsnittet Kunskapsläget till stor del använder oss av övrig, och för oss relevant, kunskapsproduktion som material från
Socialstyrelsen och FoU-rapporter (sex stycken). De sistnämnda ska i ett
vetenskapligt sammanhang hanteras med en viss försiktighet då de kan ha gjorts på uppdrag av någon och på så sätt kan vara vinklade i någon mån. Vi kan dock se att de har ett stort värde för vår studie då de rent konkret speglar hur delaktighet implementeras genom intervjuer med socialsekreterare, klienter och granskningar av barnavårdsutredningar. Nedan följer en presentation av de nämnda FoU-rapporterna.
Eklundh Berg & Matscheck (2012), är en utvärderingsrapport av BBIC-projektet i sju kommuner i nordöstra Stockholm som innehåller både enkät- akt- och
intervjustudier och vars huvudförfattare arbetat som BBIC-samordnare för projektet. Här ansåg vi att det fanns en risk dels för vinkling och dels för socialt önskvärda svar, dvs. svar som man tror att frågeställaren vill höra (Andersson 1998) i intervjudelen med socialsekreterarna.
Vi kunde dock inte se att så var fallet då såväl kritiska som positiva röster och synpunkter framfördes genomgående genom rapporten.
Ångman (2009), socialchef i Degerfors kommun, har skrivit en utvärdering om hur implementeringen av BBIC gått i Örebro län. Det är en aktstudie gjord utifrån en form av egenutvärdering, som innebar att socialsekreterare granskade kollegors utredningar enligt instruktioner och fyllde i formulär som Ångman sedan
sammanställde. Här finns som vi ser det en risk att de som fyller i formulären framställer utredningarna på ett bättre sätt än vad de i själva verket är. Ångman (2009) påpekar att de tolv deltagande kommunernas resultat inte redovisas enskilt för att förebygga “den typen av förskönande omskrivningar”. Även i denna rapport framförs både positiva och negativa resultat därav bedömer vi den som trovärdig.
Enell (2009) är en aktstudie gjord av en BBIC-samordnare i syfte att utvärdera BBIC-implementering i Jönköping. Enell påpekar själv att hennes förförståelse haft en viss påverkan på hennes empiriinsamling och tolkning av resultat. Hon har av denna anledning och i syfte att förhålla sig objektiv tagit hjälp av fil. dr Bodil Rasmusson. Vi fann att rapporten lyfte fram både fördelar och nackdelar med BBIC och att granskningen tycks ha gjorts på ett vedertaget vetenskapligt sätt. Gladh & Palm Boklund (2011) är en utvärdering, i form av aktstudie, av BBIC efter implementering i Sollentuna och Järfälla, utförd av FoU-Nordväst. Författarna, Maria Gladh och Ann Palm Boklund är, socialpedagog/master i socialt arbete respektive socionom/fil.dr. Resultaten är enligt vår mening objektivt presenterade.
Svendsen (2012) har gjort en mer kvalitativ studie som kan ses som ett
komplement till den rapport som FoU-Nordväst gav ut i slutet av 2011 (Gladh & Boklund 2011) där man granskade socialtjänstakter för att studera användandet av BBIC. Svendsen har i sin studie intervjuat 56 handläggare i tre av Stockholms läns nordvästra kommuner (Sigtuna, Järfälla och Sundbyberg). Tore Svendsen är knuten till FoU-Nordväst men har sin huvudsakliga sysselsättning som
Vi har även använt oss av granskningsrapporter från socialtjänstinspektören i Stockholm (Insyn Sverige 2013abc) som bland annat innehåller
enkätundersökningar där socialsekreterare deltagit. Utöver det en rapport och flera kunskapsdokument ifrån Socialstyrelsen samt en rapport ifrån Länsstyrelsen i Skåne län (Olsson 2008) som gjorts inom ramen för deras projekt Stärkt skydd för
utsatta barn som syftade till ökad delaktighet för barn inom socialtjänsten.
Rapporten, som baseras på granskning av utredningstexter, är skriven av universitetslektor Ann-Margreth Olsson som också deltog i projektet som systemisk och dialogisk coach för socialsekreterare. Olsson påpekar själv att hennes coachroll påverkat hennes läsning och vad hon väljer att belysa i
utredningstexterna. Detta hade vi åtanke när vi läste rapporten och vi tycker att det är tydligt att Olsson har en agenda, liksom projektet som sådant, att göra barn mer delaktiga i utredningar men det finns för den skull inget i texten som ger oss anledning att betvivla att hon skildrat utredningarna på ett oredligt sätt.
4.2 Metodval
Metodvalet är avhängigt studiens syfte (Trost 2012) och då vi ville få en
översiktlig och bred bild av socialsekreterarnas uppfattning om hur delaktiga barn är i utredningar, och därför intresserade oss för frekvenser så som hur ofta barnen träffar sin socialsekreterare och i vilken utsträckning barnen får vara med och bestämma, föll sig valet naturligt på en kvantitativ studie.
Den metodologiska ansatsen var således överensstämmande med våra
frågeställningar. En kvantitativ ansats har också den fördelen att studiens resultat, förutsatt en hög svarsfrekvens, kan anses generaliserbara dvs. ses som
representativa för hela den undersökta populationen (Bryman 2001), vilket inte hade kunnat uppnås med ett fåtal kvalitativa intervjuer.
Vi valde som mätinstrument en enkätundersökning som riktades till alla socialsekreterare som arbetar med barnavårdsutredningar i Malmö Stad. Fördelen med enkäter är enligt Ejlertsson (2005) och Rosengren & Arvidsson (2002) just möjligheten att nå ut till många, att få relativt lättolkade resultat och att undvika den s.k. intervjuareffekten som kan uppträda vid en muntlig intervju och som innebär att frågor såväl som svar riskerar att formas utifrån den andres förväntan. En nackdel med enkäter är att det inte går att ställa följdfrågor samt att bortfall alltid är något man måste kalkylera med (Ejlertsson 2005).
Vi valde gruppenkät som distributionsform då det enligt Ejlertsson (2005) borgar för en högre svarsfrekvens än vid exempelvis postenkät. Vårt mål var att komma ut till respektive stadsområde i Malmö stad och dela ut enkäterna då
socialsekreterarna var samlade till möte. På så vis skulle vi också kunna besvara eventuella frågor kring enkäten (Trost 2012).
4.3 Population och urval
Populationen, dvs. den för studien definierade grupp av individer som ska studeras, (Ejlertsson 2005) består av socialsekreterare som arbetar med grundutredningar inom Barn och Familj i Malmö stad. Med grundutredning menas utredningar som görs utifrån en anmälan/ansökan enligt 11kap. 1§ SoL och som avslutas med en insats alternativt lämnas utan åtgärd.
Vi har således inte innefattat barnsekreterare som gör utredning när barnen oftast redan är placerade i familjehem, då det huvudsakliga beslutet att placera barnet redan gjorts i grundutredning. Vi har heller inte inkluderat de socialsekreterare som arbetar på mottaget och således enbart är med i utredningens inledande
skede. Att valet föll på Malmö stad berodde dels på praktiska skäl, främst att vi befinner oss i Malmö men även för Malmös storlek som ger oss ett brett underlag. Då vi inte har gjort något urval i den av oss definierade populationen utan inbjudit samtliga i populationen att medverka anser vi oss ha gjort en totalundersökning (Trost 2012). Populationen består av 129 socialsekreterare som inbjöds att medverka i vår studie. 73 av dessa socialsekreterare besvarade enkäten.
4.4 Utformning av enkät
Vi ville med enkätfrågorna få en konkret lägesbild av hur delaktiga barn är i utredningar som rör dem själva i Malmö stad. Vår undersökning kan således betecknas som deskriptiv (beskrivande) då syftet är att kartlägga en företeelse (Körner, Ek & Berg 1984).
Då enkäterna riktas till socialsekreterare är det viktigt att betona att det är deras uppfattningar av barns delaktighet som undersökningen utgår ifrån. Enkäten inleds med fem bakgrundsfrågor avseende socialsekreterarens ålder,
yrkeserfarenhet och utbildning.
Vid utformningen av enkätfrågorna lät vi oss inspireras av Shiers delaktighetsmodell (Shier 2001) samt tidigare forskning på området2.
Vi hade i åtanke att enkäten inte fick göras för lång då det enligt Körner, Ek & Berg (1984) kan ha en effekt på hur noga man är då man besvarar frågorna samt om man väljer att hoppa över frågor. Första utkastet av enkäten innehöll 45 frågor, den bearbetade vi vidare och diskuterade vad varje fråga kunde ge oss för svar. Efter omarbetningen hade vi en enkät på 27 frågor som tog mellan 10-20 minuter att fylla i3. Vi valde således av utrymmesskäl att avgränsa frågorna till själva utredningsprocessen - från anmälan/ansökan till att beslut tas. Vi har således inte gått in på efterföljande steg som exempelvis hur utredningen
kommuniceras och hur eventuella insatser följs upp. Vi har av samma skäl heller inte haft möjlighet att gå in på alla utredningssteg i BBIC exempelvis upprättandet av en utredningsplan.
Vi har utöver steg i utredningsprocessen konstruerat frågor som är inriktade på socialsekreterarens upplevda förutsättningar och egna upplevelser av hur och i vilken utsträckning barn görs delaktiga i utredningssammanhang. Tidigare enkätundersökningar anger exempelvis tidsbrist och otillräcklig kunskap kring barnsamtal som ett hinder för delaktighet (Insyn Sverige 2013 abc).
Vi har även med två frågor som berör BBIC, vilket är det utredningsverktyg som används i Malmö stad. Vi vill med dessa frågor undersöka hur BBIC används samt om socialsekreterarna anser att BBIC bidrar till ökad delaktighet. Tidigare forskning har visat att socialsekreterare använder BBIC på olika sätt, exempelvis bara använder de delar i BBIC som de finner viktiga (Cederborg 2006; Svendsen 2012). Forskning gällande om och på vilka sätt BBIC bidrar till ökad delaktighet varierar också. Sofia Enell (2009) beskriver i sin aktstudie att BBIC kan ha lett till att fler barn blir kontaktade men att delaktigheten ändå inte har förbättrats, bland annat med hänvisning till att det i bedömning till beslut inte i någon större utsträckning görs hänvisningar till barns åsikter. Olsson (2008) framhåller att barnen syns i utredningarna men att deras synpunkter på att utredning inletts och hur den görs inte framkommer.
2 Se kap. Kunskapsläget som främst utgjorde inspiration till enkäten.
3 Vi fyllde själva i enkäten på 10 respektive 15 minuter. För respondenterna som vi besökte på arbetsplatserna tog det mellan 10-20 minuter.
Då delaktighet är ett begrepp som kan tolkas på många olika sätt (Hultman 2013) fann vi det värdefullt att ha med en öppen fråga där socialsekreterarna får
möjlighet att definiera begreppet i kontexten utredningssammanhang och utifrån barnets ålder. Det blir därmed möjligt för oss att utforska synsätt i förhållande till faktiskt utförande utifrån övriga enkätfrågor. Enligt Trost (2012) skall öppna frågor användas med försiktighet, då de dels är mer tidskrävande att hantera och dels har ett högre bortfall än frågor med fasta svarsalternativ. Därför faller den absoluta merparten av svarsalternativ i vår enkät under den sistnämnda kategorin. Trost (2012) varnar dock för att respondenterna inte alltid finner det svar de skulle vilja ha bland de fasta svarsalternativen och då uttrycker det genom att skriva “det beror på”.
Som tidigare konstaterats är begreppet delaktighet mångtydigt och bör därför operationaliseras dvs. översättas till konkreta mätvärden (Körner & Wahlgren 2005). Det har vi gjort genom att ställa konkreta frågor kring utredningsprocessen, exempelvis rena faktafrågor av typen “hur många gånger träffar du vanligtvis barnet under utredningen”. Här använder vi oss av fasta svarsalternativ i form av siffror alternativt skalsteg i textform “aldrig, någon enstaka gång” för att få så konkreta svar som möjligt. Vi har dock även svarsalternativ av mer värderande karaktär av typen “i låg utsträckning, i viss utsträckning” för frågor som inte kan inordnas på samma sätt. Det kan handla om frågor där det är rimligt att anta att det som efterfrågas i princip alltid finns/görs och där uppfattningen om i vilken grad det sker därför blir mer intressant som exempelvis: “Anser du att barns synpunkter synliggörs i utredningar?”.
Två av frågorna i enkäten innehåller svarsalternativet “annat” med tillhörande fritextutrymme, på så sätt undkommer vi enligt Körner & Wahlgren (2005) risken att respondenterna saknar ett specifikt alternativ samt minskar risken för att svaren inte blir genomtänkta.
Majoriteten av svarsalternativen är indelade i tre ålderskolumner där
socialsekreterarna fyller i svaren under den ålderskolumn som de arbetar med. Detta med anledning av att det är rimligt att anta att det finns en skillnad i syn på delaktighet och hur den kan realiseras i förhållande till barnets ålder.
Ett liknande resonemang återfinns i Socialtjänstlagen kap. 10 § 11 (SFS
2001:453) där det står att barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till ålder och mognad samt att om barnet inte framför sina åsikter ska inställningen klarläggas på annat sätt. Vi har valt åldrarna 0-5 år, 6-14 och 15-20 år utifrån att barnet vid sex års ålder börjar i förskoleklass och då därmed kan anses ha nått en viss mognadsgrad vad gäller att förstå sammanhang och uttrycka sina åsikter samt 15 år då barnet i laglig mening (kap 11 § 10, SFS 2001:453) har rätt att föra sin egen talan. Det är således rimligt att anta att graden av delaktighet torde öka med stigande ålder. Många socialsekreterare arbetar antingen med barn 0-12 eller ungdomar 13-20 år, vi ansåg att detta åldersspann var för långt därav valde vi att dela in åldern i tre grupper. Av de 73 respondenter som deltog i vår undersökning arbetar 55 socialsekreterare med åldern 0-5 år, 72 socialsekreterare med åldern 6-14 år och 39 socialsekreterare med åldern 15-20 år.
Vi reflekterade även över frågornas ordningsföljd vilket enligt Ejlertsson (2005) kan vara av betydelse för hur respondenterna svarar och hur logisk och läsvänlig enkäten upplevs. Till grundreglerna hör, vilket vi beaktade, att sortera in frågorna efter teman med tillhörande rubriker samt att placera känsliga och svårbesvarade frågor långt bak i enkäten (a a).
Vi genomförde en testgenomgång av enkäten med ett 15-tal personer som är yrkesverksamma inom socialt arbete men även inom andra branscher och gjorde smärre korrigeringar efter deras synpunkter. Detta förfarande är enligt Körner, Ek & Berg (1984) nödvändigt vid större undersökningar för att kontrollera att
enkäten fungerar.
Slutligen bör påpekas att en enkät enligt Trost (2012) tar minst ett par månader att göra. Vi hade inom ramen för en c-uppsats dessvärre inte den möjligheten, utan lade sammanlagt cirka 100 arbetstimmar på enkäten.
4.5 Genomförande av enkät
Vi kunde i två av fem fall genomföra gruppenkäter fullt ut. Vi fick då komma ut till arbetsplatserna och dela ut och få enkäterna med oss tillbaka. I det tredje fallet var bara ett mindre antal av socialsekreterarna på plats vid utdelningstillfället, varpå närvarande chef erbjöd sig att förmedla enkäter till övriga. Dessa enkäter hämtades upp en vecka senare.
I de två sistnämnda fallen gick vi annorlunda tillväga utifrån önskemål från tillfrågade chefer. Vid det ena av dessa tillfällen lades enkäterna i respektive handläggares postfack för att fyllas i när det passade var och en. I det andra fallet mailades enkäten till chefen för vidare distribution. Exakt hur förhållandena såg ut när respondenterna fick enkäterna och fyllde i dem är alltså oklart. Detta är
naturligtvis inte optimalt, dels utifrån att det sannolikt påverkade svarsfrekvensen samt att vi inte har kännedom om hur respondenterna uppfattade enkätförfrågan eller om de skulle ha önskat att ställa frågor om enkäten.
4.6 Bortfallsanalys
Vi fick ett externt bortfall på 43 %, vilket innebär att vårt resultat visar på tendenser och inte till fullo kan anses vara representativt för Malmö stad. I de områden där vi fick dela ut enkäter blev underlaget mellan 76-100%, i de områden som inte hade möjlighet att ta emot oss blev svarsfrekvensen 23-42%.
En svarsfrekvens på 57 % kan anses vara knappt godkänt.4
Orsaker till bortfall kan enligt Japec et al. (1997) vara att de svarande saknar motivation eller har tidsbrist.Anledningen till att den sammanlagda
svarsfrekvensen inte blev högre beror sannolikt inte på ett ointresse från
populationens sida utan vi tror snarare att det är tidsbrist. Detta var signaler som vi fick i kontakten med socialtjänsten. Att gruppenkäterna gav en högre
svarsfrekvens var inte heller oväntat, då det sannolikt underlättade och blev mer tidseffektivt både för dem och oss att vi lämnade och hämtade enkäterna själva. Enkäterna som distribuerades på andra sätt via chefer och postfack, kan ha fått ett högre bortfall för att de exempelvis glömts bort eller bortprioriterats. Det ska dock påpekas att dessa förklaringar bara är något vi kan spekulera om.
Ett stort bortfall kan leda till att resultatet blir snedvridet. Enligt Trost (2012) är 50-75 % numera en vanlig svarsfrekvens på många enkätundersökningar. Det finns enligt SCB (Japec, Ahtiainen, Hörngren, Lindén, Lyberg & Nilsson 1997) dock inget generellt svar på hur lågt bortfallet bör vara för att anses acceptabelt. Bortfallets betydelse avgörs av om det finns betydande skillnader mellan de svarande och bortfallet sett utifrån studiens syfte (a a).
Då vi fått in svar från samtliga stadsområden i Malmö och populationen består av respondenter med liknande egenskaper, dvs. utredande socialsekreterare, kan vi
4 Föreläsning 150427 Charlotta Zettervall Svarsfrekvens: över 85 % - mycket bra, 70-85% - bra, 60-70% - acceptabelt, 50-60% knappt godkänt, under 50 % - ej godkänt
inte se att bortfallet och de svarande skiljer sig åt på ett sådant sätt att vårt resultat skulle bli snedvridet.
Vi försökte att minimera bortfallet genom att i god tid kontakta respektive stadsområde med förfrågan om att få dela ut enkäter, och senare skicka påminnelser per mail till dem där vi inte kunnat göra en gruppenkät, samt i förekommande fall även ringa dem.
Vi har ett internt bortfall på mellan 2-7 personer beroende på ålderskategori i majoriteten av frågorna, vilket vi anser vara ett förväntat och acceptabelt bortfall då respondenterna enligt Trost (2012) inte alltid finner sitt svar i de fasta
svarsalternativen. Vi märkte också att en del av respondenterna inte kunde välja bara ett svar utan kryssade för två, eller satte krysset mellan två alternativ, alla dessa varianter klassade vi som internt bortfall.
Det finns även frågor där det interna bortfallet är högre vilket kan bero på olika orsaker. Som exempel kan nämnas fråga 6 där man skulle sätta ett kryss vid det påstående som stämde bäst in på en själv. Vi angav, som vi tyckte på ett tydligt sätt, att endast ett alternativ skulle anges per ålderskolumn. Vi tror att frågans placering i enkäten eventuellt kan ha orsakat förvirring. Andra orsaker till internt bortfall är rangordningsfrågor och öppna svar vilket också visade sig i fråga 6, 22 och 27 (se bilaga 2). Ett mer utförligt resonemang om dessa frågor följer längre fram i uppsatsen.
4.7 Reliabilitet/Validitet
Enkäten har utformats så att den är relevant utifrån syfte och frågeställningar, vilket borgar för hög validitet, dvs. enkäten mäter det som vi har avsett att mäta (Körner, Ek, Berg 1984).
Med hög reliabilitet menas att resultatet ska vara tillförlitligt, dvs.
mätinstrumentet/enkäten ska kunna replikeras, dvs. återanvändas och då ge samma eller snarlika mätresultat under samma förhållanden (Bryman 2001; Körner, Ek, Berg 1984). Då vi har beskrivit urval och tillvägagångssätt utförligt anser vi att studien är replikerbar. Då respondenterna har ombetts att utgå ifrån sin arbetssituation i Malmö stad är det möjligt att de skulle svara något annorlunda vid en senare undersökning om det exempelvis har skett organisatoriska
förändringar eller ändringar i rutiner, bemanning etc. Vår studie kan då tjäna som en jämförelse för kommande studier.
En hög grad av standardisering, det vill säga att alla får likadana enkäter och att, i den mån det går, deras svarssituation är så lik som möjligt, ökar möjligheterna för att kunna göra jämförelser utifrån materialet (Trost 2012). Vi anser oss ha uppnått en relativt hög grad av standardisering, då alla har fått fylla i samma enkät under arbetstid, vilket ökar reliabiliteteten. Standardiseringen hade varit ännu högre om vi hade kunnat uppnå vårt mål med att göra gruppenkäter i samtliga
stadsområden. Vi anser oss också ha uppnått en hög grad av strukturering vilket enligt Trost (2012) är en term som kan tolkas på två sätt; att frågorna till
övervägande del har fasta svarsalternativ, samt att formuläret i sak följer en struktur och håller sig till det ämne som man har uttalat sig vilja undersöka. Detta ökar validiteteten.
4.8 Etiska överväganden
Vi har beaktat följande etiska överväganden: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet.
Informationskravet innebär att personerna som deltar i enkäten ska få tydlig
information om enkätundersökningen (Eljertsson 2005), vilket vi tillgodosedde genom det bifogade missivbrevet (se bilaga 1) samt att vi hade som målsättning att vara på plats när enkäterna fylldes i för att kunna svara på frågor.
Den första kontakten togs emellertid via mail med sektionschefer på respektive stadsområde i god tid före enkätutdelningen. I mailet presenterades vi oss, vårt syfte med undersökningen samt ställde frågan om det fanns möjlighet för oss att dela ut enkäter på plats hos dem.
Samtyckeskravet innebär att deltagarna i studien själva får välja om de vill delta (a
a). Vi har inhämtat skriftligt samtycke för att få dela ut enkäter, i form av
medgivande via mail eller undertecknad samtyckesblankett, från sektionschefer på samtliga fem stadsområden. Vi har även vid enkätutdelning betonat att
deltagandet är frivilligt, vilket också anges i missivbrevet (bilaga 1).
Att chefen delar ut enkäten skulle eventuellt kunna innebära att fler känner sig “tvingade” att fylla i enkäten men även att fler fyller i socialt önskvärda svar, då det är chefen som samlar in dem igen. Det visade sig emellertid i vårt fall att vi fick en lägre svarsfrekvens när chefen delade ut enkäter och det tycks heller inte ha haft någon inverkan på hur man har svarat.
Enkäten har även delats ut på den arbetsplats där en av oss arbetar extra, vilket också kan ha haft en inverkan på svarsbenägenheten, då respondenterna möjligtvis svarar av kollegial solidaritet. Svarsfrekvensen visade sig också bli hög på detta stadsområde.
Vi uppfyller konfidentialitetskravet genom att utlova anonymitet åt de medverkande (Eljertsson 2005) vilket annars skulle kunna leda till att någon känner sig utpekad. Detta undviker vi genom att inte redovisa respondentens ålder samt att resultatet inte redogörs stadsområdesvis utan utifrån Malmö som en sammanhängande enhet, vilket också framgår av missivbrevet.
Nyttjandekravet innebär att man inte använder den insamlade informationen till
något annat än det man har angivit (a a), vilket vi har varit tydliga med i missivbrevet.
4.9 Forskarroll
Vi har båda en viss förförståelse för ämnet då vi har gjort vår praktik inom Barn & Familj och att en av oss arbetar extra där. Detta är något som vi haft i åtanke under hela arbetet för att kunna säkerställa ett objektivt förhållningssätt. Vi har hållit en distans till den erfarenhet vi har för att inte låta den färga vår studie genom att till exempel konstruera enkätfrågorna utifrån tidigare forskning och vi har bearbetat resultatet med ett öppet sinne.
Vår närhet till ämnet har som vi ser det varit en fördel då vi på förhand hade en djupare förståelse för hur utredningsprocessen går till samt av hur BBIC praktiskt används. Detta kom till nytta både vid läsning av tidigare studier och
konstruktionen av enkäten.
4.10 Sammanställning & analys av enkät
Då enkäterna samlats in bör de granskas för att se om de innehåller logiska fel eller andra felaktigheter, om detta görs på ett adekvat sätt kan det höja kvaliteteten betydligt på undersökningen (Körner, Ek & Berg 1984). Vi blev vid granskningen medvetna om att vi missat att ta med svarsalternativet aldrig på fråga 14, vilket någon respondent påpekat och ansåg oss då nödgade att stryka denna fråga i sin
helhet. Fråga 19 valde vi bort av utrymmesskäl, resultatet på fråga 14 och 19 finns redovisat i bilaga 2.
Vid fråga 10, upptäckte vi att vi inte gett någon förklaring kring ordet
samarbetsallians, vilket trots att det är en fackterm, borde ha gjorts eftersom det kan tolkas på olika sätt även bland yrkeskunniga (Körner & Wahlgren 2005). Vi valde att trots detta behålla den frågan då vi är av uppfattningen att
socialsekreterarna är välbekanta med termen och själva använder den. Vi insåg också att vi på grund av tidsbrist inte skulle ha möjlighet att systematisera svaren på fråga 27, och tog därför beslutet att endast göra en tematisk sammanställning och lyfta fram de vanligast förekommande svaren i analysen.
Vi noterade även ett stort bortfall på fråga 22, som är en fråga där respondenterna ska rangordna svaren vilket enligt Trost (2012) kan förklaras utifrån att folk helt enkelt inte tycker om att rangordna saker och därför bör den typen av frågor undvikas i enkäter. Vi har valt att granska denna fråga med försiktighet. Vi
upptäckte vid granskningen att några respondenter på en del frågor angett fler svar än de ombetts att göra eller inte svarat i alla de ålderskategorier de arbetar med, dessa svar noterades därmed som internt bortfall.
Varje enkät fick ett löpnummer, vilket utgör respondentens nummer i Spss, detta visade sig vara bra då vi enkelt kunde spåra fel som gjorts vid inläsningen i programmet. Varje fråga i enkäten är en variabel och i vår enkät har vi 27 variabler varav de flesta har variabelvärden i svarsalternativet.
Vi har valt att använda oss av 4-6 variabelvärden, det är t.ex. aldrig, någon gång, ofta, mycket ofta och alltid (Trost 2012).
Vi har i huvudsak använt oss av univariata analyser vilket innebär att vi skapar statistik för varje enskild variabel och vidare ser om det finns några mönster vi kan utläsa (spssakademin.hv.se). Utifrån detta har vi skapat tabeller för att ge en tydligare bild av svaren (I bilaga 2 presenteras enkäten och resultateten i sin helhet).
4.11 Arbetsfördelning
Vi har fördelat arbetsbördan lika mellan oss och båda har varit involverade i uppsatsens alla delar. Vi har använt oss av Google docs, ett onlinebaserat textverktyg, vilket inneburit att vi skrivit i samma dokument och därmed kunnat följa, kommentera, ändra och rätta varandras textavsnitt. Vi har även gemensamt delat ut och samlat in enkäterna och även bearbetat dem tillsammans i Spss. Enkätfrågorna, problemformulering samt resultat och analys har vi diskuterat fram tillsammans.
5. BBIC, barns behov i centrum
I kapitlet nedan ger vi en presentation av BBIC, dess bakgrund och implementering.
BBIC är ett evidensbaserat system som skall ge en enhetlig handläggning och dokumentation i socialtjänsten och som används för att bedöma barnets behov av skydd. Arbetet genomsyras av nio grundprinciper som i sin tur bygger på en värdegrund, teori och metodsyn som går i linje med forskning lagar och praxis (Socialstyrelsen 2015a).
Bakgrunden till BBICs framväxt hör ihop med ratificeringen av barnkonventionen 1990. Sedan dess har man ständigt arbetat med att stärka barnets rättigheter i lagstiftningen, därav har barnets delaktighet och barnperspektivet blivit mycket omtalat bland professionella som arbetar med barn. Det konstaterades även vid denna tid att det fanns stora brister i den sociala barnavården (Enell 2009). Undersökningar gjorda på 1990-talet visar på låg barndelaktighet t.ex. Sundell & Flodins undersökning gjord åren 1988-1993 då barnkontakten i
barnavårdsutredningar var 5 % och kontakten med modern 95 % och Sundell & Humlesjö vars undersökning avser 1990, då barnkontakten var 22 % och kontakten med modern 84 % (Sundell & Egelund 2000).
Socialtjänsten i Sverige var tvungen att utveckla sitt sätt att arbeta med utsatta barn, varför Socialstyrelsen började arbeta med att ta fram ett nationellt enhetligt system för utredning, planering och uppföljning av barn i den sociala barnavården (Enell 2009). Detta ledde till det som vi idag kallar BBIC - barns behov i centrum. Sverige hämtade sin inspiration från det engelska uppföljningssystemet Looking After Children System (LACS) samt utredningssystemet ”Assessment Framework for Children in Need and their Families” (a a).
BBIC lanserades nationellt 2006 och därefter har man utvecklat det mer efterhand, i den senaste versionen som utvecklades under 2014, har man ökat
förutsättningarna för att stärka rättssäkerheten, öka delaktigheten ytterligare för barn och ungdomar samt att förenkla arbetet för dem som arbetar med systematisk uppföljning (Socialstyrelsen 2015a).
BBICs visionära mål är att barn och unga som är aktuella inom socialtjänsten ska ha samma chanser i livet som andra barn och unga. En del av BBICs syften är att stärka barnets delaktighet och inflytande samt att förbättra samarbetet med barnets familj och nätverk (a a). Det är viktigt att barnets skydd är i centrum när man utreder.
Socialsekreterarna använder sig av BBIC-triangeln som är utformad med tre sidor som beskriver barnets utveckling, föräldrarnas förmåga och barnets miljö och nätverk. Varje sida innehåller sedan vardera fyra områden. Under utredningen bedömer man barnets förutsättningar för en god utveckling samt risk- och skyddsfaktorer hos barnet. Allt arbete inom socialtjänsten ska dokumenteras utifrån BBICs dokumentmallar som Socialstyrelsen tillhandahåller (a a).
I dagsläget är det 287 kommuner i Sverige som arbetar med BBIC (Socialstyrelsen 2016), Malmö stad är en av dem. Kommuner som vill implementera BBIC måste ansöka om licens och det är Socialstyrelsen som ansvarar för utbildning och stöd i systemet (a a).
Den nya versionen av BBIC lanserades under hösten 2015. Efter mailkontakt 160419 med personal på Socialstyrelsen vet vi att det inte är överenskommet när man inte får lov att använda den gamla versionen längre. De kunde inte svara på hur långt Malmö stad har kommit med att utbilda sin personal men de uppger sig veta att det inte finns någon kommun i Sverige som har ett IT-stöd som stödjer den nya versionen. Det innebär att det inte finns någon kommun i Sverige som kan använda den nya versionen fullt ut (mail 160419).
Vidare ville vi undersöka hur det såg ut i Malmö stad, och mailade därför en av BBIC-utbildarna i Malmö stad. Svaret vi fick är att det nya materialet är
publicerat och reviderat på Socialstyrelsens hemsida. Det stadsområde som utbildaren arbetar i har haft internutbildning, övriga stadsområden håller på med utbildning under våren 2016. Man försöker utreda efter den nya versionen men implementeringen kommer inte att vara komplett förrän om först 1-1,5 år då man räknar med att det nya IT-stödet ska vara igång (mail 160509).
Slutligen skall nämnas att det i 11:1 & 11:2 SoL (se bilaga 5) stipuleras att en barnavårdsutredning ska inledas utan dröjsmål, inte göras mer omfattande än nödvändigt, bedrivas skyndsamt och vara slutförd inom fyra månader om det inte finns särskilda skäl för att förlänga utredningen. Den som berörs av utredningen ska genast få kännedom om detta såvida inte särskilda skäl talar emot det (SFS 2012:776).
6. KUNSKAPSLÄGET
Under följande fem rubriker redogör vi för vad som framkommer i tidigare forskning och FoU-rapporter avseende socialsekreterarnas kontakt med barn, upplevd delaktighet och faktorer som påverkar delaktigheten i utredningarna.
6.1 Kontakt med barnet
Studier från 1990-talets början gör gällande att socialsekreterarna enbart
kontaktade hälften av de barn och ungdomar som de utredde (Sundell & Egelund 2000). Att socialsekreterarna numera oftast träffar barnen åtminstone någon gång under utredningarna framkommer i nyare aktstudier (Eklundh Berg & Matscheck 2012; Gladh & Palm Boklund 2011; Hultman 2013; Ångman 2009). Endast Nybom (2005) ger en annorlunda bild i sin artikel där hon konstaterar att svenska och internationella studier visat att det ibland är färre än 20 % av barnen som träffar sin socialsekreterare i samband med utredning. Hennes vinjettstudie där 800 socialarbetare i Sverige, Danmark, Tyskland, Storbritannien och Texas, USA fått ta ställning till hur de skulle gå tillväga i två presenterade barnärenden, styrker att det inte alltid är säkert att kontakt med barnet tas.
Vad gäller antalet barnkontakter (samtal eller observationer) per utredning konstaterar Eklundh Berg & Matscheck (2012) samt Ångman5 (2009) att
5 Ångman (2009) redogör i sin FoU-rapport att man i 44 % av de utredningar som han granskat hade dokumenterat att man träffat barnen tre gånger eller mer.
utredarna haft minst två samtal med över hälften av barnen och vid cirka en tredjedel av fallen haft ett samtal.
I övriga aktstudier framgår emellertid inte, beroende på att uppgiften inte angetts i utredningarna, hur många gånger socialsekreterarna träffat barnen under
utredningstiden, bara att så skett vid något eller minst ett tillfälle (Gladh & Palm Boklund 2011; Hultman 2013 ). I de fall anledningar angetts till varför kontakt med barnet inte skett omnämns att vårdnadshavare inte gett sitt medgivande till detta, att barnet inte velat medverka samt att uppgifter kunnat lämnas från socialtjänstens öppenvård som haft kontakt med barnet (Ångman 2009).
I sin FoU-rapport ställer sig socialchef Ångman (2009) utifrån Gunvor
Anderssons (1998) forskning frågande till om det går att ta reda på barnets åsikter och inställning om man träffas färre än tre gånger. Andersson (1998) som
intervjuat barn i 10–11-årsåldern, vid just tre tillfällen vardera, framhåller vikten av att träffas flera gånger, dels för att kunna bygga en relation där barnet känner sig trygg med att berätta och dels för att barn i sitt berättande utgår ifrån nuet vilket kan, om man bara träffas en gång, leda till att den som lyssnar drar förhastade slutsatser av något som kanske är tillfälligt.
Eklundh Berg & Matschecks (2012) aktstudie om 63 utredningar visar att barnets åsikt om utredningen anges i 36 % av fallen. Enligt författarna har barnets
inställning oftast inte påverkat beslutet och barnet deltar oftast inte i
beslutsprocessen. I samma FoU-rapport (Eklundh Berg & Matscheck 2012) återfinns även en enkätstudie där 83 % av 78 deltagande socialsekreterare svarat att barnets röst ofta eller alltid blir hörda i BBIC-utredningar, något
anmärkningsvärt svarade enbart hälften att barnens uppfattning om sina behov redovisades i utredningarna.
6.2 Upplevd delaktighet
Vad delaktighet innebär tycks det råda delade meningar om både bland socialsekreterare vilket Hultman (2013) påpekar men också mellan barn och socialsekreterare (Hyvönen & Alexandersson 2014).
Detta ”glapp” i uppfattningarna tydliggjordes under Stiftelsen Allmänna Barnhusets utvecklingsprojekt Barns och ungdomars brukarmedverkan i den
sociala barnavården, där socialsekreterare såväl som barn med erfarenhet av
socialtjänsten medverkade (Hyvönen & Alexandersson 2014). Barnen framhöll bland annat att socialsekreterarens bemötande och relationsskapandet var av stor vikt, liksom att ”visa att man bryr sig” och att ”fortsätta fråga även om barnen inte vågar berätta de första gångerna”, samt att ge tydlig information (a a).
Barns önskan om att få vara mer delaktiga i utredningsprocessen samt den enskilde socialsekreterarens betydelse för hur delaktigt barnet känner sig och har möjlighet att vara framkommer också i de fem intervjuer med barn i åldrarna 12-18 år som Cederborg (2006) gjort och som illustreras i följande citat:
”Om barn inte vet att det finns fler möjligheter går de med på att göra det som föreslås.”
Barnet det gäller berättar också att den nuvarande socialsekreteraren till skillnad från de förra hade berättat för honom om olika alternativ och bett om hans åsikt gällande dessa samt också bett honom att själv ge förslag på åtgärder (a a).
Det tycks inte heller råda någon konsensus kring hur delaktighet ska implementeras i utredningsarbetet. Nyboms vinjettstudie (2005) med fem medverkande länder (Sverige, Tyskland, Storbritannien, Texas, USA, Danmark)
