43
Ä s a B a r t h o l d s s o n ä r d o k t o r a n d i s o c i a l a n t r o p o l o g i vi d s o c i a l a n t r o p o l o g i s k a in s t i t u t i o n e n , S t o c k h o l m s u n i v e r s i t e t o c h a d j u n k t vid H ö g s k o l a n D a l a r n a . H e n n e s a v h a n d l i n g s a r b e t e h a n d l a r o m f ö r e s t ä l l n i n g a r kring b a r n o c h n o r m a l i t e t i d e n s v e n s k a s k o l a n .Ana
Konsten a tt konstruera
sanning: Om b arn s och
fö räld rars tid för sam tal
a v Å s a B a r t h o l d s s o n
S
v e n s k a f ö r ä l d r a r andra ett fåtal m inuter varje dag. D e t är den korta m en och deras barn pratar bara med var kärnfulla utgångspunkten för m in granskning av ett påstående som framförs av förtroendeingivande personer på olika arenor i vårt samhälle. U ppgiften ter sig, vid varje enskilt användnings - tillfälle, som en enkel och talande tidsangivelse. Likväl är den en liten men dram atisk berättelse om familj, föräldraskap och barndom , här och nu. D en framstår, när den berättas, som både en konsekvens av och en orsak till ett samhälle i nöd. Uppgiften om hur många m inuter föräldrar pratar med sina barn har väckt m itt intresse därför att den lever ett alldeles eget liv, utan nam n och utan precis referens, samtidigt som den ständigt presenteras som resultat av ”forskning” eller ”undersökningar”.D et som inledningsvis var ett försök att för egen räkning finna den källa från vilken uppgiften härrör, har utvecklats till en kart läggning av hur uppgiften om det antal m inuter föräldrar umgås eller pratar med sina barn används. D et huvudsakliga syftet med denna artikel är att möjliggöra en förståelse för uppgiften som fenomen och att belysa hur den här typen av ”sanning” skapas,
44
Konsten att konstruera s ann ing : O m ba rn s och föräldrars tid för samtal
reproduceras och omformas.
För att genrebestämma den sorts berättelse som m inutuppgiften utgör har jag vänt mig till teoribildning runt det som folklivsforskare kall- lar urban legends (Brunvand 2001) eller nutida
vandringssägner (af K lintberg 1995). Sägner
är korta, dramatiska berättelser i gränslandet mellan fantasi och verklighet. Sägnen har en konkret handling och tar sig anekdotiska u t tryck, medan ryktet därem ot utgör ett kortare påstående. Skillnaden mellan de båda ligger i formen och dessa två former står i växelverkan med varandra: ett rykte kan dramatiseras i en sägen, en sägen komprimeras till ett rykte (ibid.). N är det gäller frågan om hur många m inuter föräldrar um gås/pratar med sina barn varje dag så har uppgiften karaktär av rykte samtidigt som detta rykte utgör en kärna i en större berättelse, eller en diskurs, om det svaga föräldraskapet som i sin tur är en viktig kom ponent i en ännu större berättelse om det m oderna samhällets förfall. Sägnens och ryktets karaktär som ett uttryck för tänkta och verkliga faror som hotar social ord ning kan kopplas till det vi känner som moralisk
panik. M oraliska paniker uppstår från och till i
samhället och innebär att händelser, personer eller grupper definieras som hot m ot social ordning. Spelplatsen för detta är ofta massmedia och de röster som hörs på den moraliska barrikaden är ofta rättrådiga experter som både identifierar problemet och presenterar dess lösning (Cohen 1972:9). I m in behandling av uppgiften om hur många m inuter föräldrar och barn pratar med varandra varje dag, överlappar sägnen, ryktet och den moraliska paniken varandra.
Detta sker inte i ett tomrum, utan måste förstås
i en kontext av kulturella föreställningar om barn, barndom och föräldraskap. D en samlade bilden av uppgiftens liv är att den, trots den variation av tillämpningsområden som jag kommer att visa, utgör en del av en dom inant diskurs kring en föreställd kris i familjen i en västerländsk samhällskontext. A tt kom m entera detta är ar tikelns andra syfte. Innan jag går vidare med att presentera kartläggningen av uppgiften om hur många m inuter föräldrar pratar m ed sina barn kom m er jag att skissartat belysa några av dessa föreställningar.
Familjeliv i kris__________________
D e t är m öjligt a tt beskriva sam hället som ålderssegregerat genom att barn i hög utsträck ning tillbringar sina dagar i barnom sorg och skola.1 D etta har inneburit en viss förskjutning av ansvaret för barnens fostran från familjen till sam hällets socialiserande in s titu tio n e r (Persson &cTallberg Broman 2002; Gars 2002; Mayall 1996). U tifrån m itt eget fältarbete i den svenska skolan är min erfarenhet att företrädare för dessa institutioner ofta reproducerar den ”eländesdiskurs” kring familjen som ingår i en uppsättning ”allmänna” föreställningar om den rådande samhällsutvecklingen (Bartholdsson 2003). Viktiga beståndsdelar i denna diskurs är en mycket livskraftig föreställning om att för äldrar idag inte har tid för sina barn eftersom de arbetar mer än någonsin; att föräldraskapet är kringgärdat av osäkerhet kring den egna föräld rarollen; att föräldrar inte ”vågar vara vuxna”; att andelen splittrade familjer är hög. I en handbok för värdegrundsarbete i skolan beskriver45
Asa Bartholdsson
tarna exempelvis ”vuxenskapets infantilisering” och ”förflackning av etik och moral” som viktiga tendenser i samhället idag; som roten till många samhällsproblem, till barns destruktiva beteen den och oförmåga att hantera sina känslor (se Lindell och H artikainen 2001).
Dessa föreställningar ackompanjeras också av mediebeskrivningar under rubriker som ”M ånga föräldrar är alldeles för naiva” (G ustavsson 2001) eller ”Umgås med dina barn annars kan det gå illa” (W iberg 2002). U tgångspunkten är i dessa exempel att föräldrar är potentiellt inkom petenta i m ötet med sina barn och att detta kräver professionella inform ationsinsat ser. A tt föräldrar antas behöva vägledning i föräldraskapet blir än synligare när dramatiska händelser som skakar sam hället dom inerar det mediala rummet. U trym m e ges då ofta för olika experter som talar till föräldrar om hur de bäst talar med sina barn om det inträffade. Exempel på detta är terrorattacken m ot W orld Trade C enter år 2001, kriget i Irak år 2003 och m ordet på utrikesminister A nna Lind samma år. Barn som generell kategori förutsätts vara en form av offer för varje sådan händelse både genom de känslor som händelsen antas väcka hos dem och på grund av deras egna föräldrars eventuella oförmågor i att kunna hantera detta. Barn är sårbara, föräldrar okunniga.
Också i en mer vetenskaplig mylla odlas dessa bekymrade familjeföreställningar. Exempelvis beskriver den norska socialantropologen Thomas Hylland Eriksen (2001) familjen som en restka- tegori, ett reservförråd av tid som kan dras ifrån eller läggas till beroende på andra aktiviteter. Familjen som livsform brottas, enligt Eriksen,
med två problem i en samtid som präglas av det ”ögonblickets tyranni” som råder när kulturen förändras i en rasande fart. Dessa problem rör kunskapsöverföring och det han beskriver som ”ungdomskulten”. N är det gäller kunskapsöver föringen från en generation till nästa handlar d e t om a tt v ark en ---föräldrars eller
lära-. ,
.... ..
"Oskulden och
res visdom sjalvklartb e trak tas som rele-
sårb arh eten gör det
vant för och av d etm öjligt att, i barnets
uppväxande släktet.nam n, gora
moraliJu snabbare fö rän d-rin g s ta k t — d e sto
serande uttalanden."
mer problematisk blir _________________________ överföringen av kultur mellan generationer. D et andra problemet, ”ungdomskulten”, hänger samman med det första
och är, enligt Eriksen kopplat till vår dyrkan av ungdomlighet (jämför Lindell och Hartakainens 2001). H an menar att gränserna mellan barndom och vuxenskap har blivit otydliga från att tidi gare ha markerats av exempelvis konfirmationen. Ungdom stiden breder ut sig åt alla riktningar, m enar han och sätter detta i relation till att vuxenlivet förknippas med ansvar, fasthet och förpliktelser i alla kulturer. D en ungdom skultur och den ungdomskult som präglar vårt samhälle stökar till det i de kategorier som finns inom familjen och i andra sammanhang. ”N är både dottern på åtta och fadern på fyrtiotvå uppfattar sig som ungdomar är det inte lätt att etablera en trygg rollfördelning” (Eriksen 2001:151).
F ö rä n d e rlig a re la tio n e r och tid s n ö d är b akgrund också till T hom as Z iehes (1994) beskrivning av barndom en i det västerländska
4 6
Konsten att konstruera san nin g: O m b ar ns oc h föräldrars tid för samtal
samhället. Relationen mellan barn och föräldrar genomkorsas, enligt Ziehe, av affärsmässiga och finansiella överenskommelser eftersom kärleken och den bekräftelse som dagens barn ständigt väntar på att få, går via plånboken. D etta be skriver han som ett sätt för föräldrar att betala sig ut ur dåligt samvete över att de inte ställer upp tillräckligt på barnen (ibid., i gf). H an menar att då partnerrelationerna idag förutsätter kärlek och inte vilar på traditioner, konventioner, egen domsförhållanden och arvsregler, så blir dessa förhållanden individualiserade. För barnen, som enligt Ziehe älskar idyller, innebär detta att de inte vågar lita på kontinuitet i föräldraskapet eftersom det inte längre finns någon självklarhet i föräldrarnas relation och i deras omsorg och beskydd. Barnen kan inte, utifrån detta resone mang, ha något ”grundläggande förtroende” för sina föräldrar (ibid.,21).
Både Z iehe och E riksen utgör på så sätt delar av en allmän och dom inant diskurs kring det havererade familjelivet. D e gör kulturkri- tiska/m odernitetskritiska och generaliserande utsagor som är både moraliserande och till synes producerade i länsstolen2. Deras resonemang ce menterar en psykologiserad och normativ syn på vad som borde utm ärka en viss form av relation. D e stadfäster närmast statiska gränser mellan barn och vuxna som fram står som essentiella och universella kategorier som nu lever i strid med sin natur. Förändringar i familjemönster, familjerelationer och förhållandet mellan barn och vuxna undergår både explicit och implicit kritik genom att de ställs m ot en osynlig referens där det ”normala” definieras. Deras utsagor om tillståndet i familjen förutsätter kärnfamiljen och
renodlade barn/vuxenkategorier som det mänsk ligavälbefinnandets oinskränkta grund3.Trots att Ziehe säger sig sätta in sina tem an i en kulturell betydelsekontext (1994:168) och att Eriksens anlägger ett k ulturellt jäm förelseperspektiv (2001:151) fö rm år de in te p ro b lem atisera kulturella föreställningar om barndom och för- äldraskap. Ziehe och Eriksen faller istället väl in i den förhärskande diskursen och gör den till generaliserbar ”verklighet”. De lånar vetenskaplig legitimitet till föreställningar kring det bristande eller frustrerade föräldraskapet och den olyckliga, otrygga barndomen.
U nder detta går det att skönja kulturellt k o n stru erad e fö reställn in g ar om b arn d o m kopplade till idéer om faror och förlorad idyll (se Jackson 8c Scott 1999). M odern barndom är här ett m ångfacetterat livsprojekt där vuxna ansvarar för att skydda barnet från såväl fysiska som moraliska och psykologiska faror (Beck- Gernsheim 1995; Rose 1999; Jackson 8c Scott 1999). Samtidigt är dessa barndomens beskyddare de som potentiellt skulle kunna beröva barnen denna dyra barndom. H o tet m ot barndom en kan också identifieras inifrån densamma, genom barn som inte är tillräckligt barnlika, barn ”som inte får vara barn” (Jackson 8c Scott 1999). D et handlar om att säkerställa vad som uppfattas som en ”norm al” utveckling (Rose 1999:128). Föreställningar om barn som beroende, anings lösa, sårbara (Sterns 2003) och om dessa barn som ”framtidens medborgare” (James och Prout 1997; LaFontaine 1998), innebär att ansvaret för barnens fostran inte helt kan överlåtas till föräldrarna. Oskulden och sårbarheten gör det möjligt att, i barnets namn, göra moraliserande
4 7
Åsa Bartholdsson
u tta la n d e n (L aF o n tain e 1998). O ro n över barnets goda utveckling har under ett drygt århundrade inneburit utvecklandet av sätt att inte bara säkerställa barnets väl genom reformer såsom obligatorisk skolgång, utan också genom program för att forma barnet genom att forma föräldraskapet (Rose 1999). R unt barndom en och föräldraskapet har en expertkår vuxit fram. Kanske skulle m an kunna uttrycka det som att det finns en föräldraskapets och barndomens läroplan.
D etta får tjäna som den kontext i vilken uppgiften om barns och föräldrars tid för samtal häm tar näring. U ppgiften utgör ett exempel på hur föreställningar kring föräldraskap och barn dom konkret kan manifestera sig. G enom att göra en detaljrik genomgång av hur uppgiftens används i olika sammanhang, med olika avsikter, är syftet här att påvisa dess komplexa karaktär. L åt mig börja där m itt sökande startade:
Föräldram öte i aulan____________
D et är våren 2001 och föräldraföreningen i ettav mina barns skola har bjudit in till stort möte i aulan. Talare på m ötet är två av kommunens fältfritidsledare, en ung man med ett kriminellt förflutet, en skolsköterska och flera rektorer. M ötets huvudtema är ”problem” av olika slag och handlar huvudsakligen om vad som händer ”på stan”. E n förälder från föräldraföreningen inleder med att säga att det är lätt att skylla på andra, politiker, lärare, skolpersonal, när något inte fungerar. Föräldern understryker att detta inte är det vi ska göra på det här mötet. Istället ska vi fundera över vad vi, föräldrar, kan göra.
N är det blir fältfritidsledarnas tur slår de fast att skolan visserligen har ett ansvar för fostran m en att föräldrar också måste ta detta ansvar eftersom eleverna inte är i skolan hela dagarna. ”D et finns en undersökning som säger att för äldrar umgås med sina barn i snitt 12 m inuter per dygn”, säger en av ”fältarna”. Som för att understryka hur lite detta är presenterar de ett cirkeldiagram med en tårtbit för sömn, en för skola och en för fritid. De värden som bestämmer tårtbitarnas storlek anger tim m ar per vecka för dessa tre aktiviteter. Fritiden beräknas till 70 timmar, skolan till 35 tim m ar och sömnen 63 timmar. D e 12 m inuter som ”undersökningen” visat att föräldrar dagligen umgås med sina barn ser naturligtvis skrämmande få ut. M ed stöd av denna ”undersökning” har ”fältarna”, invigda i ungdomarnas värld, anledning att tala till och om föräldrar som en generell kategori som i allmänhet brister i att ta ansvar för sina ung domar. I de gruppdiskussioner som följer efter denna presentation fram står det dock som om just vi, som samlats på detta möte, inte tillhörde de ansvarslösa föräldrarna. Istället menar någon att det är synd att de föräldrar som behöver höra sådana här föredrag är just de som aldrig kommer.
D et ögonblick då jag bestämde mig för att gå till botten m ed uppgiften och finna den undersökning den bygger på, inträffade ett år senare. Jag var inbjuden att föreläsa om m in forskning för en grupp skolledare, politiker och förvaltningschefer. Tem at för föreläsningen var idéer om det normala barnet i skolan, och en diskussion kring skolans fostrande uppdrag kom till stånd i slutet av föreläsningen. E n manlig
48
Konsten att konstruera san nin g: O m b ar ns oc h fö räldrars tid för samtal
åhörare begärde ordet och menade att fostran i skolan var nödvändigt eftersom föräldrar idag inte klarar av att uppfostra sina ungar. H an sa att ”D et finns ju forskning som visar att de bara pratar med sina barn fem m inuter per dag”. Jag frågade förgäves åhörarna efter en referens till undersökningen.
Jag började nu aktivt försöka spåra källan. M ånga som jag pratade med kände igen den här uppgiften men ingen visste var de hört den eller var den ursprungligen kunde tänkas komma ifrån. D e flesta trodde att de läst det i tidningen. E n sökning i olika mediearkiv bekräftade att uppgiften förekommit i olika tidningar vid ett flertal tillfällen. Jag har också sökt på Internet4 och där funnit hemsidor för publikationer och politiska organisationer där uppgiften använts. Också på Sveriges Riksdags hemsida fick jag tre träffar. Ingenstans fanns dock någon rele vant referens.
Nästa steg var att kontakta några uppgifts- användare för a tt fråga efter källuppgifter. Förfrågan gjordes via e-post, fax eller telefon och svaren var hela tiden av den karaktär att man läst eller hört det någonstans. Ingen m in des mer precist. I några fall fanns referenser till källor som i sin tur saknade referenser. M ånga användare gav mig tips om vem som möjligen skulle kunna veta mer om detta och jag fick exempelvis nam n på ungdom s-, m edia- och familjeforskare från olika discipliner.
Variation på ett tem a____________
Jag utgår här från 23 personer som, i egenskapav sin profession, använt uppgiften om föräldrars
och barns sam talstid vid 2 6 5 dokumenterade och offentliga sam m anhang mellan åren 1988 och 2002 (se översikt nedan).61 denna artikel kommer jag att benäm na samtliga som ”användare” när jag inte behandlar enskilda användningstillfällen. Av dessa totalt 23 användare har jag kontaktat
12 styckeiF och fått svar från alla utom en.8 I artikelns notapparat kommer jag, i de fall detta inte görs i löpande text, att presentera de olika användarnas svar på frågan om vilken som är deras undersökningsreferens.
I tre fall har det varit möjligt att följa upp giftens ”gång” i två eller tre led. E tt examensarbete (Strand 2002) vid lärarutbildningen i Linköping refererade till författaren och språkvetaren Fredrik Lindström (2000) som i sin tur inte kunde uppge en direkt referens. Kristdemokraten Larry Söder som använder två olika uppgifter (2003a; 2003b) refererade till partiet centralt som i sin tur refe rerande till författaren och språkdebattören Lars Hesslind,9 som inte ledde vidare till någon namngiven källa. M iljöpartisten M ona Jönsson (2002) vidarebefordrade frågan till partiets social politiska sekreterare som uppgav att uppgiften nämnts av stressforskaren Peter Währborg vid en konferens om barn och stress i Rädda Barnens regi. W ährborg visade sig vara återvändsgränd i detta spår.10 Ö vriga användare kunde inte precisera sig mer än att de sade sig ha läst eller hört uppgiften någonstans, någon gång.
D et antal m inuter som uppgifts användarna vill göra gällande varierar mellan ”mindre än två m inuter om dan” (Källberg 2002) och ”Ungefär 20 minuter per dygn” (W ikström 2001). I ett fall är det fråga om 20 m inuter per vecka (Gerell 2003). Olika användare menar också att uppgiften
49
Asa Bartholdsson
Använt
å r A nvändare 1 egenskap av
1 9 8 8 H e ss lin d , Lars F ö r fa tta r e /s p r å k d e b a ttö r
1 9 9 6 D a v id s s o n , Inger m .fl. R ik sd a g s k v in n a , Kd
1 9 9 7 H e d lu n d , Ingvar J o u rn a list
1 9 9 8 S v e n s s o n , A lf P a r tiled a re
2 0 0 0 Lindström , Fredrik S p r å k v e ta r e /fö r fa tta r e
2 0 0 0 W e is s e n r e id e r , E lisa b eth S p e c i a l p e d a g o g
2 0 0 0 T o rb iö r n sso n , A n n a P sy k o lo g
2 0 0 0 B e n g ts s o n -N o r é n , Kerstin Kurator
2 0 0 0 S a x , Karl-Henrik L ed arsk rib en t
2 0 0 0 2 0 0 0 2 0 0 1 2 0 0 1 B in b a c h , Per H öjer, D an W ik strö m , O v e W ä h r b o r g , Peter F ö r e lä s a r e /f d b e h a n d la r e a v " värstin gar" C h e fsr e d a k tö r K a m r a tp o sten F ö r fa tta r e /P r o fe s so r i r e lig io n s p sy k . S tr essfo rsk a r e, k a r d io lo g
2 0 0 1 H e ss lin d , Lars F ö r fa tta r e /s p r å k d e b a ttö r
2 0 0 1 G e r e ll, D an R a d io jo u r n a list
2 0 0 2 W e s t b e r g , A m i N ä r p o lis
2 0 0 2 R u w a id a , Y v o n n e R ik sd a g sk v in n a M p
2 0 0 2 S tr a n d , Linda L ä ra r stu d era n d e
2 0 0 2 T o rb iö r n sso n , A n n a P sy k o lo g
2 0 0 2 J ö n s s o n , M o n a R ik sd a g sk v in n a M p
2 0 0 2 E d b e r g , A n n -C h ristin e Lärare
2 0 0 2 L indén, Lars 1 :a n a m n , r ik s d a g slis ta , lä n , Kd
2 0 0 2 E n gström , Ulf P r ä st/fö r fa tta r e
2 0 0 2 J o h a n s s o n , Jan K om m u n p o litik er Kd
2 0 0 2 S ö d e r , Larry Distr. o r d f., Kd
2 0 0 2 S ö d e r , Larry L ok alan sv. o r d f., Kd
Sam m anhang Antal
minuter
Bok: S a m ta l m ed en k a k e lv ä g g 1 5 m /7 m i n
M o tio n , r ik s d a g e n 7 min
A rtik else rie, E x p re ssen 3 , 5 min
D e b a tta r tik el, D a g e n s N y h e te r 3 , 5 min
B o k :V ä r ld en s d å lig a s t e sp r å k fler fö r r /8 m in D e b a tta rtik e l, P e d a g o g i s k a 1 0 m in m a g a s in e t I H a a g ( 2 0 0 0 ) SvD 2 , 3 7 min D eb a tta rtik el A f to n b la d e t 'n te 6nS ^ min L ed are, G T /E x p r e s s e n 1 6 min I W e g e r u p ( 2 0 0 0 ) , E x p resse n 3 , 5 min Internetkrönika n å g r a m inuter Bok: L å n g sa m h e te n s lo v 2 0 min K o n fer en s R ä d d a b a r n e n 5 min I O p p e n h e im ( 2 0 0 1 ) 1 5 / 8 / 3 , 7 B ib lio tek et i fo k u s min
Krönika Internet ^ m in / v e c k a I B oT em a ( 2 0 0 2 ) 1 5 m in /3 m i n R ik sd a g s d e b a tt 5 min E x a m e n s a r b e te , g m *n L in k öp in gs u n iv ersitet I W ib e r g ( 2 0 0 2 ) A fto n b la d e t 2 , 5 min R ik s d a g s d e b a tt 5 min
I K ä llb erg ( 2 0 0 2 ) , E x p resse n > 2 min
D eb a tta rtik el Internet 3 , 5 min
Internet M e a d J o h n s o n h e m s id a 4 min
D eb a tta rtik el Internet 5 min
D eb a tta rtik el Internet ( 2 0 0 3 a ) 3 ,5 m in
D eb a tta rtik el Internet ( 2 0 0 3 b ) 3 m in
50
Konsten att konstruera s an nin g: O m b ar n s o ch fö räldrars tid för samtal
mäter olika aktiviteter. Dessa m inuter varierar innehållsmässigt mellan att utgöra den totala samtalstiden, den totala umgängestiden mellan barn och förälder eller den tid barn alls umgås med någon vuxen. I viss användning deklareras också samtalets innehåll och kvalitet. I ett fall består det dagliga femminuterssamtalet enligt användaren mest av förmaningar och påpekanden (Johansson 2003).
I ett annat fall avser uppgiften de fyra minuter om dagen föräldrar talar m ed sina barn om de viktiga frågorna i livet (Engström 2003).11
Flertalet användare nöjer sig m ed att vid användningstillfällena referera till att det finns ”underökningar” eller ”forskning” som visar på förhållandet m ed samtalstiden. N ågra använ dare hänvisar till en ospecificerad undersökning. Lindström (2000:16 if) är den minst blygsamme när han i sin bok Världens dåligaste språk kon staterar att:
Dessutom visar alla [min kursivering] under sökningar att vi samtalar allt mindre. Den genomsnittlige föräldern samtalar med sitt barn endast åtta minuter om dagen, vilket visar på en drastisk minskning de senaste femtio åren.12
Flera av uppgiftsanvändarna behandlar u p p giften som ett ”genom snitt”. D en beskriver då i de allra flesta fall genom snittlig tid för samtal m ellan barn och föräldrar utifrån en okänd undersökningspopulation. I Lindströms form u lering här ovan, ser den dock lite annorlunda ut då uppgiften sägs beskriva ”den genomsnittlige föräldern” (Lindström 2000:161). E n liknande formulering återfinns i en artikel i tidningen Expressen (W egerup 2000) där uppgiften sägs
beskriva ”medelföräldern” som pratar 3,5 minuter per dag med sitt barn. U ppgiften utgör i de flesta fall en grund för generella påståenden som beskriver hur det är hos ”oss”, ”i en familj” eller för ”barn idag”.
D et finns dock användare som presenterar uppgiften om att föräldrar samtalar med sina barn x antal m inuter som gällande ”i vissa hem” eller för ”många barn”. Detta antyder att det skulle finnas hem som av någon anledning brister mer än andra när det, som jag återkommer till, gäller att ”bygga upp värderingar”, bli ”sedd”, ”bekräftad” eller utveckla sitt språk. Därigenom införs en outtalad variabel, nämligen att den undersökning som åsyftas identifierat dysfunktionella familjer och kan skilja dem från goda familjer. Jag kan i min tur bara spekulera i vad som utm ärker dessa ”vissa” eller ”många” familjer i relation till dem som talar mer (eller mindre?) med sina barn. D et finns en mängd klassificeringar, ex empelvis klass eller etnicitet, som skulle kunna vara de som avses, m en användningen av ”vissa” eller ”många” öppnar för fria tolkningar. För den som inte själv känner igen sig i uppgiften finns det under alla om ständigheter utrym m e för att uppgiften rör någon annan.
"Vi" som v et och "dom" som inte
vet bättre________________________
Variationer på tem at ”barn behöver vuxna” finnsi flera användares utsagor och i m ånga till- läm pningar av uppgiften ligger ett implicit och generaliserande påstående om att föräldrar ”idag” inte förmår eller förstår att barnen behöver dem och att de måste ta sitt ansvar som föräldrar.
51
A sa Bartholdsson
Kristdemokraten Jan Johansson (2003) mejslar ut behovet av en kristdemokratisk familjepolitik runt uppgiften:
Vi kristdemokrater har alltid hävdat att det är i familjen som grunden till alla värderingar skapas. Inga föräldrar vill att deras barn och ungdomar skall råka illa ut. M en självklart måste de ta föräldraskapet på allvar. A tt ta ansvar för sina barn är den viktigaste uppgiften för föräldrar. M an måste ge sina barn tid och tala med dem, lyssna på dem och på alla sätt stötta dem. D et finns undersökningar som visar, att i vissa hem pratar ungdomar och föräldrar med varandra bara fem minuter om dagen, och då blir det ofta förmananden och på pekanden från föräldrarnas sida. En sådan relation kan givetvis inte bygga upp några värderingar. H ar man barn, måste man ge dem något mycket viktigare än pengar till nöjen, kläder etc. M an måste ge dem förtroende, tid och kärlek.
Johansson gör sig här till talesman för föräldrar generellt, som naturligtvis inte ”vill att deras barn och ungdom ar skall råka illa u t”, samtidigt som han moraliserar över hur föräldraskapet antas praktiseras i ”vissa hem”. D en partipolitik han pläderar för företräder på så sätt barnens tänka intressen.
E tt annat exempel på representation får vi i en artikelserie under nam net ”Skolan inifrån” i tidningen Expressen (Källberg 2002). I denna presenteras en högstadielärare i en svensk skola som hävdar att det är alltför vanligt att föräldrar läm nar över rollen som uppfostrare till lärarna. H o n berättar att hon läst en rapport som säger att tonårsföräldrar13 sam talar m ed sina barn mindre än två m inuter per dag. Resten av kom munikationen är order eller tillsägelser. ”Vi lärare pratar mer med elever om personliga saker än
deras biologiska föräldrar” säger hon. Uppgiften om den minimala samtalstiden bekräftar hennes upplevelse av skolan som fostrare och barnens enda forum för att ”bli sedda”.
E tt professionellt ”vi” och ett felande ”dom” (föräldrar) konstrueras utifrån vem som bäst antas företräda barnens bästa. Som barnens pro fessionella talesmän ger användare ofta goda råd eller gör mer eller mindre explicita uttalanden om hur föräldrar borde relatera till sina barn. D etta sker ofta i samband med presentationer av olika hotbilder och jag kom m er nu att gå vidare in på dem.
"U m gås m ed dina barn — annars
kan det g å illa"_________________
D en hotfulla rubriken ovan är häm tad från enartikel i kvällstidningen A ftonbladet (W iberg 2002). I inledningen skriver journalisten: ”Svenska m am m or och pappor lägger allt mindre tid på sina barn. D et kan leda till att barnen ham nar i drogmissbruk, enligt en stor amerikansk u n dersökning.” U ppgiften att svenska m am m or och pappor ägnar allt mindre tid åt sina barn framstår inte som ett resultat av den amerikanska undersökningen. D en amerikanska undersök ning som jag funnit, som skulle kunna stämma med uppgifterna i den svenska artikeln, om fat tade enbart amerikanska barn. D en är inte en tidsstudie — och kan därför inte uttala sig om ökningar/m inskningar såsom ”allt m er”— utan beskriver faktorer som förebygger, alternativt kan utlösa, riskbeteenden hos unga som komplexa och kontextberoende.14 D en svenska artikeln bygger på oproblematiserade jämförelser både mellan
52
Konsten att konstruera s ann ing : O m b ar ns och föräldrars tid för samtal
svenska och amerikanska samhällsförhållanden och mellan det beskrivna forskningsprojektet och vår m inutuppgift. M ed stöd av uppgiften att svenska föräldrar bara pratar med sina barn två och en halv m inut15 uppger nämligen den intervjuade svenska psykologen i artikeln att hon tror att det blivit liknande resultat om studien gjorts i Sverige. D enna spekulation förutsätter inte att psykologen var inläst på den aktuella rapporten. Journalisten vill minnas att hon sammanfattade rapportens poänger och bad psykologen att kom m entera.16
D et kan gå illa på en mängd olika sätt. D en låga samtalsfrekvensen beskrivs också som en möjlig faktor bakom att barn uppvisar bete enden som bidrar till den ökade förekomsten av neuropsykiatriska diagnoser. E n special pedagog (W eissenrieder 2001)1? skriver i en debattartikel:
Barn behöver vuxna som bekräftar och speglar dem. Men många barn har i dag väldigt liten vuxenkontakt som innebär att verkligen umgås, samtala och föra dialog. Det finns forskning som visar att många barn inte har med än ca 10 minuter samtal med någon vuxen per dag. Barn behöver umgås med vuxna på barns villkor. De behöver få omsorg, kärlek och gränser och kanske mindre av aktiviteter och mer av tid och lugn och ro.
Inte bara individen barnet, utan hela samhället är hotat. I en debattartikel i tidningen Aftonbladet skriver en kurator att ”vår tid kännetecknas av gigantisk överambition och samtidigt ständiga m isslyckanden att få det basala att fungera. Samtidigt som vi stressar och presterar hinner vi inte ens prata med våra barn mer än tre m inuter om dagen”(Bengtsson-Norén 2000). Uppgiften
står för sig själv här, som fakta.
Kuratorn refererar inte till någon undersök ning över huvud taget och jäm för i artikeln med hur det var på 1950 och 60-talet, något som jag återkommer till längre fram. Kuratorn tror också att det vi nu ser ”bara är början på problem med utbrändhet och en begynnande personlig- hetsdeformering och avhumanisering hos både vuxna och barn”. H o n fortsätter med att fråga om vi ska ”... acceptera att vår civilisation i likhet med många andra i historien är på väg m ot sin undergång, stilla och tyst i framstegets namn? D et är vad som håller på att ske.”U ppgiften har
en m inst sagt alarmerande inramning.
I flera användningssam m anhang återfinns uppgifter om antal samtalsminuter mellan barn och föräldrar som ett m ått på ett samhällstempo och en allt stressigare tillvaro. L arry Söder (2003b),18 kristdemokrat, skriver: ”T iden räcker inte till. Föräldrar lär, enligt en undersökning samtala med sina barn 3,5 m inuter per dag.” D et samtalslösa familjelivet beskrivs som ett familjeliv under stress, något som undergräver såväl barnens psykiska välmående som fostran av en god samhällsmedborgare. D etta utvecklas vid två tillfällen i riksdagsdebatter av två miljö partister (Jönsson 200219 och Ruwaida 2002 2°). Yvonne Ruwaida säger:
Barns stress hänger ihop med de vuxnas alltmer stressade tillvaro där tiden aldrig räcker till. Vuxna samtalar ca 5 minuter per dag med sina barn enligt undersökningar. D et är skrämmande siffror. Jag tror att väl digt många föräldrar inte ens vill känna igen sig i de siffrorna. M en det är de siffrorna som är sanningen här i Sverige.
T ill detta sista konstaterande kommer vi att ha
53
Asa Bartholdsson
anledning att återvända, men innan detta görs vill jag redovisa idéer om vad som skiljer viss tid från annan.
Tid som räknas__________________
D et direkta samtalet beskrivs av flera användare som en av förutsättningarna för att bekräfta barnet som person. A tt tala till barnen beskrivs som att ge kärlek och uppm ärksam het och framställs som en, eller den, handling där värden överförs. Uppgiftens relevans är beroende av att det är möjligt att diskvalificera samvaro som inte är fullt fokuserat samtal mellan en förälder och ett barn. H u r en sådan fullt fokuserad situation ser ut framgår inte, men trots att ätande torde betraktas som en parallell aktivitet så fram står måltider i flera användares skissering av familje livet som högt värderade tillfällen för samtal. M åltiden fram står då som en i huvudsak social aktivitet. M en också denna samvaro beskrivs som hotad.Religionspsykologen Owe W ikström skriver i sin bok Långsamhetens lov (2001) att allt färre familjer äter middag tillsammans. ”Av dem som fortfarande gör det äter trettio procent på mindre än en halvtim m e” (ibid.,48). Också några av de lärare jag m ött både under m itt fältarbete och i föreläsningssammanhang har hävdat att man inte längre äter m at tillsammans hemma i familjerna. Samtalet runt matbordet måste återerövras, m e nar författaren och dåvarande chefsredaktören på tidningen Kamratposten, D an H öjer (2003). D enna återerövring av samtalet runt köksbordet är också en del av kampen m ot TV:n. A tt för äldrar inte pratar med sina barn antas här öka
mediernas negativa inverkan på dem. W ikström (2001) skriver vidare att ”E tt barn ser ungefär två tim m ar på T V men samtalar med en vuxen ungefär 20 m inuter per dygn” (ibid.,4 8 ).21
Också Hesslind22 lyfter i sin bok Samtal med
en kakelvägg (1988) fram TV :n som ett hot mot
kreativitet och språkutveckling. H an anger två anonyma undersökningar som visat att föräldrar pratar m ed sina barn fem ton respektive sju m inuter per dag. H an beskriver att barn idag växer upp sittandes fram för TV :n två till fem tim m ar per dag i ”mänskligt språkligt tysta rum” (ibid.,79). Samma spår följer H öjer (2003):23
Vi lever i en tid då vi säger oss prata om allt med våra barn. Samtidigt säger sta tistiken att vi bara ger dem några minuter om dagen i direkt taltid. TVn får däremot timmar. [...]
Vi föräldrar får inte vara så fega. Vi är skyl diga att prata med våra barn. Vi är skyldiga att återuppta de små och stora diskussio nerna runt matbordet. Vi får inte lämna våra barn i händerna på såpa-makarna.
Feghet avser samtalets innehållsliga dimension och skyldigheter refererar till frågan om att or ganisera tid för samvaro. A tt föräldrar ”bara ger dem några m inuter i direkt taltid” framställer tid som en resurs som man fördelar och dist ribuerar i relationen mellan föräldrar och barn. D enna fördelning blir ett m ått på ett ansvarfullt föräldraskap, en god barndom och ett m ått på det journalisten D an Gerell (2003) kallar för ”äkta kontakt”:
På ett föräldramöte hörde jag berättas om en undersökning som säger att föräldrar pratar med sina barn i genom snitt 20 minuter i veckan. Alltså pratar på riktigt, med äkta kontakt. Jag tror inte att särskilt
54
Konsten att konstruera san n in g: O m b ar ns och föräldrars tid för samtal
många i min ålder pratar ens fem minuter i veckan med äldre tonåringar om sånt som rör sig under ytan.
E n artikel i Nerikes Allehanda (Herrgård 1997) handlar om en turné bland föräldrar i årskurs fyra. Turnéns syfte är att förebygga ungdomars dåliga alkoholvanor. En kvinnlig närpolis berättar i artikeln för föräldrarna om hur brottstrappan ser ut och om nödvändigheten att ha ”koll” på barnen: ”Som förälder bör m an prata m inst fem ton m inuter om dagen med sitt barn. G ör m an det får m an kontakt m ed sitt barn och kontakt är lika m ed kontroll.” H ä r är alltså en annan inkarnation av uppgiften. Vem som kom m it fram till just detta m inutantal är osagt m en det finns således ett m inim um av samtals - tid som bör uppfyllas för att man ska vara en ansvarsfull förälder. Kvantiteten är denna gång normativ och ett m ått på kvalitet i relationen mellan förälder och barn.
O avsett om uppgiften beskriver eller före skriver ett visst antal minuters samtal så är det bara det antal m inuter där samtal är den enda aktiviteten som räknas, den enda form som kvalificerar sig för att räknas som sann sam varo, äkta om tanke och kontroll. E ndast då antas barnet bli sett, bekräftat (se exempelvis Weissenreider 2001; Johansson 2003; Jönsson 2002) eller effektivt kunna utveckla sitt språk (Hesslind 1988). D å detta brister får det, som näm nts tidigare, förklara krim inalitet, drog missbruk, psykisk ohälsa och odem okratiska värderingar.
Användare som relaterar till tidsbrist och stress som problematiska förhållanden m äter paradoxalt nog kvalitativa relationer i kvanti
tativa termer. Vissa användare (se H aag 2000; W iberg 2002; O ppenheim 2001; Lindén 2003: Söder 2003b) anger sam talstiden nedbruten till decimal precision. D e allra mest precisa an givelserna förekommer i artiklar med Hesslind (O ppenheim 2001), som säger att samtalstiden är 3,7 minuter, och Torbiörnsson (Haag 2000) som anger tiden till 2,37 minuter. O m räknat till m inuter och sekunder24 innebär detta tre m inuter och fyrtiotvå sekunder, respektive två minuter, tjugotvå sekunder och två hundradels sekund. Antalet minuter och sekunder för samtal eller um gänge får vara m ätare för sam hälls klimatet, den goda barndom en eller det goda föräldraskapet.
Ett tidningsspar__________________
I oktober 1997 uppm ärksam m ar tid n in g en Expressen ”forskning som visar att föräldrar till låg- och mellanstadiebarn samtalar med sina barn i genomsnitt endast 3% minut per dag” (Hedlund 1997c). Detta till skillnad från hur det beskrivs ha varit 1979 då motsvarande siffra enligt artikeln var 15 minuter. Tidningen ger utrymme för denna uppgift under tre på varandra följande dagar. Den första dagen, under rubriken ”Vi pratar inte med våra barn. D e lämnas ensamma fram för T V -n och TV-spelen”, presenteras detta som resultat av en ”omfattande undersökning av barn i 700 klasser” (H edlund 1997a). D enna undersökning har, enligt artikelförfattaren, utförts av ”språk forskaren Lars Hesslind i G öteborg”. ”Samtal” definieras som ”dialog, inte korta uppm aningar och tillrättavisningar”. A rtikeln lyfter fram det förlorade småpratet i köket som något som leder55
A sa Bartholdsson
till ”hjärnförslappning hos barnen” och berättar att Hesslinds ”forskningsresultat” delvis ligger till grund för ett språkträningsprogram på en förskola i Uppsala. Projektledaren i U ppsalaprojektet, som också är psykolog, förklarar att ”m amma och pappa” är trötta efter dagens arbete och inte orkar prata med sina barn. Istället sätter de på TV :n, videon eller TV-spelet. ”Barnen lever i ett tyst samhälle, utan samtal” säger hon. Också förskolans föreståndare slår fast att ”Tiden för samtal mellan vuxna och barn har m inskat drastiskt och detta är orsaken till den försämrade språkutvecklingen” (ibid.).
D en andra dagen har tidningen en artikel med rubriken ”Familjen som stänger av T V ” (H edlund 1997b). ”Forskningen” presenteras ännu en gång och psykologen får åter igen för klara att problemet är hur trötta föräldrar är när de kommer hem från jobbet. Därefter följer ett reportage från en familj som presenteras som ”ett undantag”. D enna familj säger sig inte ha mer tid än andra familjer men utnyttjar den tid de har för att samtala med sina barn. D en samvaro som familjen beskriver fram står som föredömlig, trots att mam m an studerar både på dagar och kvällar och trots att pappan ofta är på tjänsteresor utomlands.
D ag tre har tidningen en uppföljning under rubriken ”Barnspråksexperten: ’O erhört viktigt m ed sam tal’”. Journalisten har då k ontaktat ”Sveriges främ sta expert på barnspråk, professor Ragnhild Söderberg i Stockholm ” (H edlund 1997c). Söderberg bekräftar vikten av samtal för människans totala utveckling. H o n säger också att samtalstiden varierar i olika familjer och att det kan finnas andra vuxna i barnens närhet.
Psykologen, som två gånger tidigare förklarat varför samtalstiden är så låg, får förklara detta även denna dag med att föräldrar är för trötta och Söderberg instäm m er i att arbetstem pot är för högt för både m am
mor och pappor. Denna artikelserie är e tt u tm ä rk t ex empel på uppgiftens fritt flytande liv och hur det går till att konstruera en aura av vetenskaplig legi tim ite t ru n t serien. Artikelserien bygger
på att uppgiften kopplas till och kommenteras av de professionella personerna (”forskaren” Hesslind, professorn/barnspråksexperten, psyko logen och förskoleföreståndaren). M en vi vet nu att Hesslind inte är språkforskare och inte undersökt föräldrars och barns samtalstid i 700 klasser.25 Hesslind har skrivit en bok om språket där han åberopar ”forskningsprojekt” som enligt hans e-postsvar inte är särskilt vetenskapliga och till vilka han inte kan uppge någon referens.
M ed tanke på att Hesslinds bok är från 1988 så är det också intressant att uppgiften här, år 1997, hanteras som en nyhet. A tt belysa uppgiften från olika håll bidrar också till att den fram står som trovärdig. E tt sådant grepp är här reportaget från en verklig familj. Familjen beskrivs dock som ”ett undantag”, något som i sig bekräftar missförhållandet som något vanligt. Frågan är > om det var svårt att finna en familj som bättre motsvarade det genom snitt som artikelserien presenterar.26
Media bidrar till att
hålla uppgiften
lev a n d e gen om sina
in lånad e exp ertröster
och kom positionen a v
d e ssa .
56
Konsten att konstruera s ann ing : O m ba rn s och föräldrars tid för samtal
M en det slutar inte här. I februari 1998, fyra m ånader senare, skriver kristdem okraternas dåvarande partiledare A lf Svensson (1998) en debattartikel i Dagens Nyheter. A rtikeln har rubriken ”E n skam för svensk dem okrati” och beskriver en ”moralisk kris” som kan vara själva orsaken till ”ekonomiska bekymmer” snarare än dess konsekvens. H an räknar upp exempel på händelser i samhället som han menar ”skakar demokratins grund”. Därefter skriver han:
H ur står det då till med överföringen av de grundvärderingar vi anser viktiga till våra barn och till nästa generation? För någon tid sedan rapporterades det i svenska medier att vi föräldrar numera talar 3,5 minuter om dagen med våra barn. Detta är inte bara en förvånande siffra, den är skrämmande, en uppgift som sannolikt kan förklara en hel del av den förflackning och otrygghet som är uppenbar för oss alla.
Expressens artikelserie kan mycket väl vara de ”svenska m edier” som rapporterat den skräm mande uppgiften. Antalet m inuter som anges i de båda sammanhangen och hur artiklarna lig ger kronologiskt i förhållande till varandra talar för det. M ycket talar också för att det som står i ”svenska medier”, trots att det är både förvånande och skrämmande har lyckats presentera sig som sant och att uppgiften här får förklara en mängd samhälleliga gissel i en politisk inlaga.
Trovärdighet och "skräm m ande
fakta"___________________________
N är jag frågat var olika användare funnit upp giften om föräldrars och barns sam talstid, så kan inte någon uppge en referens till en undersökningsom bekräftar uppgiftens rimlighet. Uppgiften är inte längre förankrad i en undersökning men likväl är den presenterad i en riksdagsdebatt som ”sanningen här i Sverige”. Sant eller falskt verkar inte vara ett problem när uppgiften ligger helt i linje med användarnas olika syften. A tt referera till forskning, en undersökning eller en studie ger tillräcklig legitim itet i de här fallen. M ed utgångspunkt från den mängd olika angivelser av de antal m inuter som föräldrar idag sam talar eller umgås med sina barn så skulle man dessutom kunna få intrycket att det är ett väl utforskat område.
E n trovärdighetsstrategi är att laborera med undersökningar som ska ha genomförts vid olika tidpunkter. På så vis konstrueras bilden av en konstant m inskning över tid av föräldrars och barns tid för samtal. I relation till hur det var då blir det ständigt sämre. I en ledare i tidningen Expressen beskrivs en manifestation m ot våld som arrangerats av föreningen G öteborgare m ot våld. I en bildtext står det att ”1 sex år har föreningen Göteborgare m ot våld fört ut bud skapet: ta hand om varandra. M en numera pratar föräldrar i snitt med sina barn 16 m inuter per dag. D et går bakåt.” (Sax 2000).
Både L in d strö m (2000) och B en g tsso n - Norén (2000) anger den minskade samtalstiden i förhållande till hur det såg u t under 50- och
6o-talet.27
Hesslind gör, enligt en artikel i tidningen
Biblioteket i fokus (Oppenheim 2001) en liknande
skissering. Journalisten skriver:
Oron för språket ökade när han [Hesslind] började jämföra siffror över hur mycket vi pratar med våra barn varje dag. Från 15
57
Asa Bartholdsson
minuter per dag 1979 till 8 minuter per dag 1983. Ar 1991 hade siffran minskat till 3,7 minuter! 28
E n närpolis i en Stockholmsförort beskriver en minskning av samtalstiden från fem ton till tre m inuter under en femårsperiod i en intervju i tidningen BoTema (2002). H o n kom m enterar detta som ”skrämmande fakta”. A tt presentera uppgiften som föränderlig över tid antyder ett existerande forskningsfält och tydliga tendenser; orientering i antalet undersökningar (en eller flera) antyder dessutom användarens beläsen het, något som m öjligen skänker uppgiften mer trovärdighet än att hävda detta som fakta. Ju mer komplicerad uppgift desto trovärdigare
är den också. U ppgifter såsom 2,37 m inuter ger intryck av att bygga på exakta och trovärdiga vetenskapliga studier.
Frågan om uppgiftens trovärdighet diskuteras i en av Hesslinds (1988) presentationer. H an beskriver sin första reaktion på uppgiften som ett ifrågasättande av dess riktighet. E fter att i smyg ha sett sig omkring i sin bekantskapskrets, och, som enda användare, funderat över samvaron m ed den egna sonen, avgör dock Hesslind att siffrorna nog är korrekta. Ytterligare förstärkning av uppgiftens riktighet sker när han skriver:
—Aha, sa jag. Jag är varken forskare eller analytiker i min dagliga gärning. M en min kemiska ingenjörsutbildning och mitt mångåriga arbete som fargkemist har gett mig en värdefull kunskap. Nämligen. Om många laboratorieförsök pekar i en riktning, så är sannolikheten stor att den begravda hunden ligger åt det hållet. Jag började ana att det fanns orsaker till varför somligt var på snedden och annat på ledden när det gällde barnen och språket, (ibid., 79)
Färgkem istens erfarenhet i förening med en egen studie av bekantskapskretsen tar u p p giften helskinnad genom prövningen. Också journalisten Gerell (2003) åberopar som tro- värdighetsförstärkare en egen etnografi bland
sina jämnåriga. U tifrån sina egna observationer gör de, liksom Ziehe (1994), sedan empiriska generaliseringar.
”Sanningen” kan också produceras i själva reproduktionen av uppgiften när den går från användare till användare. D etta kunde vi se i tidningen Expressens artikelserie ovan (Hedlund 1997a-c), där Hesslind tillskrevs forskarstatus och upphov till undersökningen. E tt annat exempel på hur detta kan gå till finner jag i ett examensar bete från lärarutbildningen i Linköping (Strand 2002). D är står följande:
Slutligen tar jag upp Fredrik Lindström (2000) — ingen pedagog, men dock språk- vetare. Han tar i sin bok Världens dåligaste språk upp dagens föräldrar som i allt lägre utsträckning samtalar med sina barn. Han hävdar att den genomsnittlige föräldern samtalar endast åtta minuter om dagen med sina barn, vilket visar på en drastisk minskning de senaste femtio åren.
Lindström anger, som vi tidigare sett, ingen re ferens i sin populärvetenskapliga text. G enom referensen i ex am en sarb etet blir d et ändå möjligt att anta att Lindström är bevandrad i undersökningar inom detta område. Läsaren av examensarbetet har ingen anledning att ifråga sätta författarens referens och författaren hade uppenbarligen ingen anledning att ifrågasätta språkvetare Lindströms auktoritet på området sam tals tid. Trovärdigheten reproduceras på så sätt från användare till användare. Kanske tills
58
Konsten att konstruera san ni ng : O m ba rn s och föräldrars tid för samtal
någon näm ner det på ett föräldramöte där det sitter en journalistpappa som tar upp detta i en krönika som läses av en författare som skriver det i sin bok och som citeras i ett examensarbete någonstans.
"Sanningens" minut______________
D å uppgifter om källan aldrig kunde preciserasav dem jag kontaktat, försökte jag på egen hand finna en möjlig källa. Jag ställde frågan till flera olika tänkbara m yndigheter och organisationer innan jag slutligen fann en undersökning som faktiskt behandlar frågan om föräldrars samtal med sina barn.29
Jag kom m er därigenom fram till SCB:s rapport nr 99, T id fö r vardagsliv. Kvinnors och
mäns tidsanvändning 1990/91 och 2000/01 (SCB
2003).301 denna rapport finns uppgifter om den genomsnittliga tid som olika föräldrakategorier31 lägger ner på ”omsorg om egna barn” (ibid., 3 3 ff). Samtal med barn är en av flera aktiviteter32 som samlas under denna rubricering och avser tid då omsorg om barn varit den vuxnes huvudaktivitet. Beroende på vilken föräldrakategori uppgiften behandlar rör det sig om mellan två och sju minuters samtalstid per dag och förälder. M en observera att det handlar om tid då samtalet varit förälderns huvudaktivitet. T iden för omsorg om egna barn är betydligt mer tilltagen än vad enbart samtalsposten anger. I rapporten nyanseras det resultat som huvudaktiviteten omsorg om egna barn beskriver genom att också lyfta in vilka som deltagit i andra huvudaktiviteter. Förutom den tid som varje förälder ägnar åt barnomsorg som huvudaktivitet, är varje förälder tillsammans
med sina barn parallellt med andra aktiviteter ytterligare tid varje dag. De aktiviteter som under sökningen pekar på är då fritid, måltider33 och hemarbete (SCB 2003:219).
O m jag ägnar några rader åt att räkna så kom m er jag, med hjälp av SCB:s siffror, fram till att sammanboende småbarnsmammor och småbarnspappor med barn under sju år, var för sig sam m anlagt tillbringar 9 tim m ar och 49 m inuter respektive 5 tim m ar och 29 m inuter i aktiviteter som antingen rör deras barn, sker tillsammans med dem eller i deras omedelbara närhet. För sammanboende m am m or med barn över 7 år motsvarar detta i genom snitt 4 tim mar och 11 m inuter per dag och för pappor i samma kategori 3 tim m ar och 3 9 m inuter per dag. För ensamstående m am m or med små barn uppgår tiden till 6 tim m ar och 46 minuter. För ensamstående m ed barn över 7 år motsvarar detta 3 tim m ar och 37 minuter. Frågan som jag måste ställa utifrån denna sammanräkning blir: A r det rimligt att anta att exempelvis en sam manboende mam m a med barn över 7 år som tillbringar 4 tim m ar och 11 m inuter per dag med, eller i närheten av sitt barn, bara gör en fullvärdig föräldrainsats under 6 minuter?
Också utifrån ett mer kvalitativt forsknings perspektiv finns det anledning att ifrågasätta och nyansera uppgifter om barns och föräldrars torftiga samvaro. Utifrån sin undersökning kring småbarnsföräldrar och deras lönearbete i Sverige menar antropologen Clarissa Kugelberg (1999) att både mödrar och fäder i studien bekräftade en bild av svenska småbarnsföräldrar som mycket barncentrerade. E tt barncentrerat perspektiv blir synligt både i arbetande föräldrars berättelser
59
Asa Bartholdsson
om sina barn och deras strävanden att anpassa sin vardag till barnen och barnens behov. D et individuella barnet är i fokus för föräldraenga- gemang. Dem okratiska ideal i uppfostran och en önskan att låta barnet växa upp i en anda av vänskaplighet och respekt för barnets unika förm ågor och personlighet uttrycktes både i intervjuer och i det sätt på vilket föräldrar var tillsammans med sina barn.34
Också psykologen Ylva Elvin-Nowak (1999) beskriver ett barncentrerat moderskap i sin av handling som behandlar frågan om moderskap kopplat till skuld. H on beskriver också omsorger om äldre barn som mindre praktiska och mer stödjande på sätt som hon anser vara kulturellt undervärderade.
I detta sammanhang är det också av intresse att belysa frågan om tid ur ett barnperspektiv. Undersökningar brukar visa att barn värderar tid med familjen och föräldrar mer än något annat (se exempelvis Barnombudsmannen 2003). Detta kan naturligtvis presenteras som en efterlysning av mer tid med föräldrarna. A tt mer tid tillsam mans för barn och föräldrar är önskvärt också utifrån barns perspektiv är något som i flera fall tas för givet av uppgiftsanvändarna. M en vad säger barnen? I Barnombudsmannens årsrapport ”Vem bryr sig?” (2003), anläggs ett barnperspektiv och man konstaterar att 90 % av de barn som ingår i undersökningen är mycket nöjda med sina familjerelationer (ibid.,3 iff). Också i BRIS rapport ”H örs barnen, lyssnar vuxna?” (BRIS 2003) är resultatet en sammantaget positiv bild av barns och föräldrars samvaro.
Barn i Sverige upplever enligt rapporten att deras föräldrar är närvarande och delaktiga i deras
liv, lyssnar på dem och tar dem på allvar. Barnen äter alltid eller ofta middag med sin familj och de har ofta eller alltid någon vuxen hem m a hos sig när de kommer hem. De egenskaper som svenska barn värderar hos sina föräldrar överensstämmer också med den danska socialantropologen Pia H Christensens (2002) undersökning av b rit tiska barns uppfattning om vad som är tid med kvalitet. H o n har bland annat frågat barn om de anser att de vill ha mer tid med sina föräldrar. D e allra flesta av barnen svarar då ”nej”. D et är inte mer tid som är det viktiga. Istället är det vetskapen om att föräldrarna finns där, stöttar och hjälper om det behövs, som är det vikti gaste. Barnen värderar också livets ”vanlighet” och gemensamma rutiner (som faktiskt också kan vara att titta på T V tillsammans), att vara tillsammans i bostaden men inte nödvändigtvis göra allt tillsammans, att ha möjlighet att själv styra och planera sin tid, att få ha lugn och ro och att kunna vara för sig själv ibland.
T rots användarnas goda in te n tio n e r och genuina engagemang reproducerar de en ensidig och generaliserad bild av tillståndet bland svenska barn och föräldrar. Välviljan bidrar i sig till att legitimera denna bild. N är jag kontaktade en av de två fältfritidsledare som vid föräldramötet i aulan ställde föräldrarna inför uppgiften att barn bara umgås med sina föräldrar 12 m inuter per dygn, svarade han att han ”bara” använde den som en ”allmän up p g ift”.35 H an kunde inte uppge var han sett eller hört den.
Även efter det att jag snabbt presenterat några drag ur SCB:s undersökning, vidhöll han att han m est använde uppgiften ” för att få dem att tänka till lite, att ’är det verkligen så
60
Konsten att konstruera sa nni ng : O m b ar n s oc h föräldrars tid för samtal
här illa?’ Som en väckarklocka”. Också en före detta lärare som använt uppgiften i ett samtal med mig kommenterade SCB:s nyansering av uppgiften genom att hävda att hon trodde på uppgiften ”i alla fall”. D en lever i de här två fallen ett alldeles eget liv kopplad till användarnas egna syften. U ppgiften är sensationell och effektfull och då tenderar ”sanningen” att inte längre vara så viktig. U ppgiften har på så sätt kapat sin förtöjning till den ursprungliga undersökningen och blivit allmän och spektakulär. Uppgiften har fått ett mycket stort genomslag och används som så allmän att den inte behöver beläggas för att tjäna sitt syfte. Eller rättare sagt: den skulle inte kunna tjäna sitt syfte om den var belagd. M en ”Sanningen står aldrig i vägen för en bra historia.”. Så lyder i översättning rubriken till en bok av den amerikanske folklivsforskaren Jan H arold Brunvand (2001). O ch detta är, i en absurd bemärkelse, en bra historia. N u vill jag övergå till att avslutningsvis diskutera hur
den kan förstås.
Ett ryktes karriär________________
Vi har m ött uppgiften om föräldrar och barnssam talstid som ett argum ent för behovet av en viss familjepolitik, som varningsklocka för den otillräckliga föräldragenerationen, som problembild vad gäller barns språkutveckling och psykologiska välbefinnande eller som ett argument för att skolan måste ägna sig åt fostran eftersom inte föräldrar gör det. D en visar sig vara en väsentlig komponent i hur konturerna av det havererade eller undergrävda föräldraskapet och den hårda barndom en mejslas fram ur en
bild av en närmast skenande samhällsutveckling. U ppgiften gör anspråk på att beskriva den tid i vilken vi lever.
U ppgiften delar, som jag inledningsvis be skrivit, karakteristika med sägnen och ryktet. Nya sägner och växelverkande rykten uppstår i takt med att samhället förändras. D e gestaltar såväl verkliga som inbillade faror i vår omgiv ning och bekräftar stereotypa uppfattningar om olika samhällsgrupper (af Klintberg 1995). Ryktet om den låga samtalsfrekvensen mellan barn och vuxna dramatiseras inte i anekdotisk form, utan i hotfulla scenarier. D et jag ser här är att ryktet fungerar som en katalysator i den moraliska paniken. M oralisk panik ska inte för stås som en beskrivning av masshysteri utan är ett begreppsligt verktyg för att beskriva sociala rörelser som definierar handlingar, grupper el ler personer som hot m ot fundamentala sociala värden (La Fontaine 1998:19; se också Cohen 1972:9; Frykm an 1997:13ff; Rose 1999:125) M oralisk panik är också konstruktionen av ett socialt problem där den hotbild som skisseras inte kan sägas stå i proportion till den faktiska faran.36 Liksom i sägengenren väger inte bevis bördan särskilt tungt när den moraliska paniken identifierar vissa personer eller vissa fenomen som hot mot social ordning, traditionella värden, avtagande moral och social disciplin.
Sägnen, liksom vår uppgift om föräldrars tid med sina barn, har också stildrag som ska öka trovärdigheten. E tt exempel på detta är i sägensammanhang att lokalisera händelser eller fenomen till namngivna platser (af Klintberg 1995:10). I minutfallet finns ett antal, vad som fram står som mer eller mindre medvetna
61
Asa Bartholdsson
värdighetsstrategier. Dels är det de olika sätt på vilka användarna relaterar till uppgiften. Ju komplexare presentation, desto mer trovärdig fram står både uppgiften och dess användare. A tt exempelvis åberopa jäm förande anonyma undersökningar är ett sätt. A tt över huvudtaget referera till ”forskning” eller ”undersökningar” ger ett förföriskt sken av sakkunskap och beläsenhet i frågan. D etta trots att ”undersökningar” och ”forskning” förblir namnlösa och fritt tolkade.
E n annan trovärdighetsborgen är använ darnas professionella status. D e uttalar sig i egenskap av sakkunniga och professionella personer som läsaren eller åhöraren därigenom kan lita på. Själva tillämpningen av uppgiften förstärker också föreställningen om användarens kompetens på området. I vissa fall fortplantas uppgiften i flera led och den pålitliga referensen förskjuts successivt bakåt längs med uppgiftens resväg. E n läsare eller åhörare blir i sin tur en ny professionell användare som i sin tur blir en ny expertplattform att referera till. Jag vill dock hävda att uppgiften får sin kanske viktigaste trovärighetsförhöjande effekt just genom att den bekräftar den dom inanta diskurs som finns runt familjen. D en typen av resonemang som både Ziehe (1994) och Eriksen (2001) för i artikelns indelning utgör ett raster genom vilket uppgiftens rim lighet tolkas. U ppgiften blir, trots sin egen kapacitet att vara skrämmande, reducerad till en inte oväsentlig pusselbit i det eländespussel som uppgiftskonsum enten redan känner igen.
Uppgiften om den låga samtalstiden används mer eller mindre uttalat som ”väckarklocka” och kallar till uppslutning m ot det ”onda” för en gemensam god sak. D etta är i sin tur kopplat
till kulturella föreställningar om barns ”behov”, i sig ett känslomässigt laddat sätt att tänka på barn som det kan fram stå som förm ätet att ifrå gasätta (W oodhead 1997). H är är dessa behov utm ätta i de minuter, sekunder och hundradels sekunder som ett särskilt samtal pågår mellan ett barn och en vuxen.
O fferreto rik en är också n åg o t som den moraliska paniken delar med sägengenren. D en moraliska paniken fokuserar ofta frågor som rör barn och ungdom ar (Rose 1999:125) och en amerikansk sammanställning av vandrings- sägner visar att barn (särskilt spädbarn) som regel är offer i dessa berättelser (B runvand 2001:68f). Föräldrar eller andra vårdnadshavare brister i sina omsorger och blir skuldbelagda (ibid.,25f). D etta kan också knytas till alla faror som omgärdar just barndom en och ungdom en (se Jackson 8c Scott 1999). D en uppgift som jag hanterar här verkar inom ramen för detta koncept. D e mörka konsekvensbeskrivningar som följer efter att den skrämmande uppgiften presenterats är uttryckta med emfas.
D et finns i det här fallet tydliga hotbilder både m ot barnet som individ och m ot sam hället i stort genom att värdeöverföring och psykologiskt betingad bekräftelse tänks utebli. E tt fattigt språk, kriminalitet och drogmissbruk är tänkbara konsekvenser. Uppgiften kopplad till detta riskscenario väcker indignation och oro. Barn och ungdom ar uppvisar eller befaras kunna uppvisa negativa beteenden men de är ändå oskyldiga offer för sina föräldrars bristande om sorger. D e t språkbruk som förekom m er i m ånga beskrivningar är ofta känsloladdat. Exempel är ”Barn fryser i själen” (Lindén 2003),
62
Konsten att konstruera san n in g: O m ba rn s och fö räldrars tid för samtal
bilden av barn som lever i ”språkligt tysta rum” (Hesslind 1988) eller det hotfulla ”Umgås med dina barn — annars kan det gå illa”(W iberg 2002). Norm ali teten är hotad.
I moraliska paniker höjs välm enande pro fessionella röster som slår larm om behovet av åtgärder för att stoppa en neråtgående spiral. M edia är ett viktigt forum för detta (Cohen 1972; Rose 1999; La Fontaine 1998; se också Frykman 1997). Användarna representerar också olika intresse- och expertgrupper i samhället snarare än allmänheten. D et är ett vanligt drag i den moraliska paniken att den kan utnyttjas av olika intressegrupper som kräver att åtgärder vidtas (Frykman 1997). A tt detta kan fortplantas ända in i politikens innersta, in i de politiska församlingarna, är något som vi har sett i det här fallet. Uppgiften om föräldrars och barns låga samtalstid förekommer både i riksdagens debatter, i en riksdagsmotion, i en partiledares debattartikel och, enligt uppgift, i partigruppers mer informella samtal. A tt föräldrar bara talar med sina barn ett fåtal m inuter om dagen är en ”faktauppgift” i den politiska debatten om familjen, barnen, ungdom arna och samhällsut vecklingen idag. Journalisterna är politikernas
sakkunniga.
Massmedias roll i den okritiska produktio nen och reproduktionen av ryktet om de tysta föräldrarna och denna relativt lågmälda m en livskraftiga moraliska panik är inte oväsentlig. M edia bidrar, i den moraliska panikens anda, till att hålla uppgiften levande genom sina inlånade expertröster och kompositionen av dessa. M en också i forskarvärlden flyter den referensslösa uppgiften uppenbarligen från mun till m un för
att då och då uttalas vid en populärvetenskap lig föreläsning eller rentutav sättas på pränt i en populärvetenskaplig bok. U ppgiften, då den förekom m er i mer populärvetenskapliga sam m anhang, tenderar att inte göra anspråk på att vara mer än just populär både vad gäller presentation och innehåll.
T illtron till ”statistiken” och ”genom snittet” som odisputabla sanningar utgör en förutsätt ning för den uppgifts användning vi sett prov på ovan — både för att kunna presentera och konsumera uppgiften. Statistik kan, ur ett hu- manvetenskapligt perspektiv, förstås som bärare av världsbilder, ideologier eller åsikter. Statistik skapar kategorier, strukturerar och bidrar till att forma vår bild av verkligheten (Höjer 2002). E n kulturellt betingad förståelse för det mätbara som ”sant” och decimalens precision som garant för detta präglar sättet att använda uppgiften om barns och föräldrars relationer. Statistik utgör på så sätt en tacksam kärna för både upp komsten av rykten, sägner och moralisk panik. I den brokiga skara experter som kom m enterar familjen fram står inte tidsstudiem annen som ett otänkbart eller främ m ande inslag.
Påståendet att ”det är de siffrorna som är sanningen här i Sverige”, fram fört av m iljö partisten Yvonne Ruwaida i en riksdagsdebatt, tål kanske att upprepas. För på ett sätt har Ruwaida, m ed en annan tolkning, rätt i sin slutkläm: D etta har blivit en etablerad sanning i Sverige. Inte för att det med säkerhet förhåller sig som användarna påstår utan därför att så många har hört detta så många gånger. Kanske skulle det vara möjligt att räkna ut hur många som behövs för att producera en sanning?
