Barns erfarenheter av sociala insatser efter upplevelser av våld i hemmet : - En forskningsöversikt

Örebro Universitet

Institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete Socialt arbete Examensarbete Kandidatnivå, 15 högskolepoäng HT 2019

Barns erfarenheter av sociala insatser efter

upplevelser av våld i hemmet

- En forskningsöversikt

Barns erfarenheter av sociala insatser efter upplevelser av våld i hemmet – en

forskningsöversikt

Lina Matérne

Alicia Palm Adolfsson Örebro Universitet

Institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete Socialt arbete

Examensarbete på kandidatnivå, 15 högskolepoäng HT 2019

Sammanfattning

Syftet med föreliggande forskningsöversikt var att undersöka upplevelsen av sociala insatser för barn som upplevt våld i hemmet. Vidare syftade studien till att undersöka hur sociala insatser har påverkat barns känsla av sammanhang samt hur deras delaktighet har beaktats i insatserna. Datamaterialet bestod av 12 vetenskapliga artiklar som kodats och tematiseras genom en tematisk analys. Forskningsöversiktens resultat delades upp i fem teman. Resultatet analyserades med hjälp begreppet delaktighet och teorin om känsla av sammanhang. Det framkom att vänskap och gemenskap, såväl med behandlaren som med andra barn, var en aspekt som barn värdesatte i sociala insatser. Genom lek och kreativa aktiviteter kunde barn uttrycka sina känslor och berätta om sina upplevelser av våld. Behandlarens bemötande var en viktig del av insatserna. Barn värdesatte bland annat att bli behandlade som en jämlike, att få tala och bli lyssnade till. Vidare var även trygghet något som barn värdesatte och något som skapade trygghet var förutsägbarhet i insatserna. Ovanstående aspekter av sociala insatser har bidragit till en starkare känsla av sammanhang för barn som upplevt våld i hemmet. Slutligen har barns medbestämmande beaktats på olika sätt i insatserna. De har blivit lyssnade till och fått stöd i att uttrycka sina åsikter, vilket har skapat förutsättningar för deras delaktighet. Dock framkom det att barn ibland upplevt att de fått för lite information och att de inte fått initiera deltagande i insatserna själva, vilket är något som hindrat deras vilja och möjlighet till delaktighet i de sociala insatserna.

Nyckelord: Våld i hemmet, sociala insatser, barns upplevelser, delaktighet, känsla av sammanhang.

A systematic literature review regarding children’s experiences of social

interventions after experiencing domestic violence

Lina Matérne

Alicia Palm Adolfsson Örebro University

School of Law, Psychology and Social Work, Social Work

Undergraduate Essay 15 credits, Fall 2019

Abstract

This literature review aimed to examine children’s experiences of social interventions after experiencing domestic violence. The review also aimed to examine how interventions has affected children’s sense of coherence and how their participation has been considered in the interventions. The data material consisted of 12 scientific articles that were coded and

thematised through a thematic analysis. The review’s result was divided into five themes. The results were analysed with the term participation and the theory of sense of coherence.

Friendship with the counsellor and the other children was an aspect that children valued in interventions. Children could express their feelings and talk about their experiences of violence through play and creative activities. The way the counsellor treated the children was an important part of the interventions. Children valued to be treated like an equal, to have the chance to speak and be listened to. Safety was also something that children valued and something that created safety was predictability in the interventions. The aspects mentioned above has contributed to a stronger feeling of coherence for children who experienced domestic violence. Lastly, children’s participation has been considered in different ways in the interventions. They have been listened to and supported in expressing their opinions, which have created presumptions for their participation. However, it has emerged that

children sometimes experience that they have received to little information and that they have not initiated participation to the interventions themselves, which is something that have hindered their will and opportunity for participation.

Key words: Domestic violence, intervention, children’s experiences, participation, sense of coherence.

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 1

2. Syfte & frågeställningar ... 3

3. Tidigare forskningsöversikter ... 3

4. Studiens relevans för socialt arbete ... 5

5. Teoretiska utgångspunkter ... 5

5.1 Delaktighet ... 5

5.2 Känsla av sammanhang ... 7

6. Metod ... 9

6.1 Datainsamling och urvalsprocess ... 9

6.2 Databassökning ... 10

6.3 Manuell sökning ... 12

6.4 Meningskoncentrering och tematisk analys ... 12

6.5 Metodologisk strategi ... 13

6.6 Studiens trovärdighet... 14

7. Forskningsetiska överväganden ... 15

8. Resultat ... 15

8.1 Vänskap och gemenskap ... 15

8.2 Kreativitet och lek ... 17

8.3 Behandlarens bemötande... 18

8.4 Trygghet ... 19

8.5 Medbestämmande... 19

9. Analys ... 21

9.1 Vänskap och gemenskap ... 21

9.2 Kreativitet och lek ... 22

9.3 Behandlarens bemötande... 22

9.4 Trygghet ... 23

9.5 Medbestämmande... 24

10. Diskussion ... 26

10.1 Slutsatser ... 26

10.2 Diskussion kring studiens resultat och analys ... 26

10.4 Förslag till vidare forskning ... 30 11. Referenslista ... 32

1

1. Inledning

I Sverige har cirka 200 000 barn upplevt våld i hemmet och ungefär 100 000 av dessa barn upplever det ofta (Brottsförebyggande rådet, 2014). Det ligger i linje med uppskattningar från kommittén mot barnmisshandel som skriver att cirka tio procent av barn i Sverige har upplevt våld i hemmet vid minst ett tillfälle och att ungefär fem procent av alla barn upplever det regelbundet (SOU 2001:72). Att uppleva våld i hemmet innebär att barnet har sett, hört eller på andra sätt uppfattat att våld förekommer, vilket kan leda till allvarliga konsekvenser (Länsstyrelsen Halland, 2019). Broberg et al. (2011) skriver att vanligt förekommande konsekvenser är depression, traumasymtom, emotionella problem, beteendeproblem och problem i vänskapsrelationer. Hur omfattande konsekvenserna blir beror till stor del på hur mycket av våldet som barnet förstår. Barn som känner ansvar över föräldrarnas konflikt eller som själva känner sig hotade tenderar att drabbas av mer omfattande konsekvenser än andra barn (ibid). Upplevelser av våld kan påverka barns studieresultat i skolan negativt och på lång sikt kan det leda till att individen får svårigheter att vidareutbilda sig och erhålla önskat arbete (Howell, 2016). Wood och Sommers (2011) skriver att barn som upplevt våld i

hemmet har större sannolikhet än andra barn att utsättas för våld i nära relation i vuxen ålder. Vuxna som upplevt våld i barndomen har även en förhöjd risk att utveckla posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), traumatiska symtom, problematisk drog- och alkoholanvändning och sexuella riskbeteenden.

Broberg et al. (2011) skriver att begreppet bevittna våld ofta används som uttryck för när barn med sina sinnen direkt iakttar våldet. Dock händer det ibland att barn vill skydda sig, genom att exempelvis stänga in sig på sitt rum. Även om barn under dessa omständigheter inte ser eller hör vad som sker kan dessa situationer ändå vara lika skrämmande som om de direkt bevittnat våldet. Utifrån ovanstående menar Broberg et al. (2011) att begreppet uppleva våld ger en mer nyanserad bild av barns upplevelser än det mer inarbetade begreppet bevittna våld (ibid). Således kommer begreppet uppleva våld användas i föreliggande examensarbete. Vidare syftar uppsatsen till att undersöka barn som upplevt våld i hemmet och inte barn som blivit direkt utsatta för våld, exempelvis genom fysisk misshandel. Dock kan barn som upplever våld i hemmet anses vara utsatta för en form av psykisk misshandel som kan vara lika skadlig som om barnet själv blivit våldsutsatt (Länsstyrelsen Halland, 2019).

Socialnämnden är en offentlig verksamhet som har ett särskilt ansvar för barn som upplevt våld i hemmet. Enligt 5 kap. 11§ Socialtjänstlagen (2001:453) [SoL] ska socialnämnden “särskilt beakta att ett barn som bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot närstående är offer för brott och ansvara för att barnet får det stöd och den hjälp som barnet behöver.” (ibid). Denna lagtext är särskilt relevant för uppsatsen eftersom den innefattar målgruppen uppsatsen avser att undersöka. På motsvarande sätt är även barnkonventionen relevant. Barnkonventionen är ett internationellt avtal som är rättsligt bindande och består av 54 artiklar (Unicef Sverige, 2009). Den första januari 2020 blev barnkonventionen lag i Sverige. Enligt Regeringskansliet (u.å.) innebär det att rättsväsendet måste beakta barnets rättigheter i

2 samtliga ärenden som rör barn. Det innebär också att offentliga verksamheter får ett mer barnrättsbaserat synsätt (ibid). Fyra av artiklarna i barnkonventionen är särskilt aktuella för uppsatsen. I dessa framkommer enligt Unicef Sverige (2009) att:

● Barnets bästa ska beaktas vid alla åtgärder som rör barn (artikel 3.1),

● Barn har rätt att fritt uttrycka sina åsikter i frågor som rör barnet själv (artikel 12.1), ● Barn ska skyddas mot alla former av våld, skada, övergrepp, vanvård eller

försummelse (artikel 19.1),

● Skyddsåtgärder för barn ska involvera sociala program som ger barnet och anhöriga stöd som exempelvis behandling och uppföljning (artikel 19.2).

Broberg et al. (2011) skriver att när ett barn har upplevt våld i hemmet bör det huvudsakliga stödet vara att skydda barnet från ytterligare utsatthet. Efter det bör barnets enskilda situation bedömas utifrån olika faktorer som exempelvis sociala förmågor, risk- och skyddsfaktorer, trauma- och depressionssymtom. Broberg et al. (2011) skriver att insatser i grupp är vanligast internationellt sett. Vanliga insatser i Sverige för barn som upplevt våld är bland annat

kognitiv beteendeterapi (KBT), traumafokuserad KBT, familjeterapi och gruppsamtal. Den vanligaste insatsen är dock enskilda krissamtal utifrån trappan-modellen. Enligt

Socialstyrelsen (2019) syftar trappan-modellen till att minska risken för PTSD och annan psykiatrisk problematik genom att barnen ges möjlighet att berätta om och bearbeta sina upplevelser av våld. En central del av trappan är att barnen får beskriva och sätta ord på sina upplevelser eftersom det anses vara en viktig aspekt av läkningsprocessen. Vidare konstateras i Socialstyrelsens (2014) rapport att trappan har en psykodynamisk grund och bygger på kristeori. Samtalen består av tre steg, det första steget syftar till kontaktskapande med barnet. Det andra steget handlar om rekonstruktion och bearbetning av det upplevda våldet. Det tredje och sista steget syftar till att ge barnet kunskap om olika krisreaktioner vid traumatiska händelser. Källström Cater, Dimakis och Brohedes (2014) studie visar att en positiv

förändring av barns känsla av sammanhang (se avsnitt 5.2) är möjlig via trappan-samtal. För många barn som upplevt våld i hemmet är en viktig del i sociala insatser att få prata om sina upplevelser. Det minskar bland annat beteendeproblematik, PTSD och skuldkänslor (Graham-Bermann, 2001 se Cater, 2014). Det finns dock barn som inte uppvisar en

minskning av ovanstående symtom, tvärtom kan deras traumasymtom öka under eller efter deltagande i en social insats (Broberg et al., 2011). Detta kan tyda på att barn som upplevt våld i hemmet har olika behov och med det som grund är det relevant att undersöka hur barn upplever sociala insatser. Enligt Pernebo och Almqvist (2016) finns det begränsat med forskning om barns åsikter om deras delaktighet i sociala insatser efter upplevelser av våld i hemmet. Barns delaktighet är av relevans eftersom barnkonventionen, som tidigare nämnt, blivit lag och det är därför ett viktigt perspektiv att belysa. Vidare beskriver Beetham, Gabriel och James (2019) i sin studie att det finns en avsaknad av forskningsöversikter som berör barns erfarenheter av deltagande i sociala insatser i samband med upplevelser av våld i hemmet. De har endast identifierat en tidigare forskningsöversikt från 2016 som berör ämnet.

3 Med bakgrund i ovanstående är det därför av relevans att genomföra en forskningsöversikt utifrån barns egna upplevelser av sociala insatser. Föreliggande uppsats är även relevant för att professionella ska kunna få en förståelse för barn som upplevt våld i hemmet för att på så sätt kunna ge dem det stöd och den hjälp de behöver.

2. Syfte & frågeställningar

Syftet med föreliggande forskningsöversikt är att undersöka upplevelsen av sociala insatser för barn som upplevt våld i hemmet. Vidare syftar studien till att undersöka hur sociala insatser har påverkat barns känsla av sammanhang samt hur deras delaktighet har beaktats i insatserna. Följande frågeställningar kommer att belysas:

● Vad värdesätter barn i sociala insatser efter upplevelser av våld i hemmet? ● Hur har barns delaktighet beaktats i sociala insatser?

● Hur har barns känsla av sammanhang påverkats av deltagandet i sociala insatser?

3. Tidigare forskningsöversikter

Utifrån våra databassökningar kan vi konkludera att det finns brist på forskningsöversikter som handlar om upplevelser av sociala insatser barn erbjuds i samband med upplevelser av våld i hemmet. Det finns framförallt en brist på forskningsöversikter som undersöker barns upplevelser av individuella insatser efter upplevelser av våld i hemmet. Beetham et al. (2019) fann i sin studie en tidigare forskningsöversikt skriven av Howarth et al. (2016), som vi har valt att sammanfatta nedan. Vi sammanfattar även ytterligare en forskningsöversikt av

Howarth som publicerades 2019 och som berör barn som upplevt våld i hemmet och huruvida de är redo att ta del av de sociala insatser de erbjuds.

Howarth et al. (2016) har skrivit en omfattande forskningsöversikt gällande effekter av insatser för barn som upplevt våld i hemmet. Utifrån de kvalitativa studierna som

inkluderades i forskningsöversikten identifierades och utvärderades bland annat insatser som psykoterapi, guidad självhjälp och föräldrastöd. Det framkommer att det inte finns tillräckligt med evidensbaserad forskning tillgänglig för att besvara frågan om vilka insatser som är mest effektiva. Howarth et al. (2016) skriver att det finns ett generellt behov av att fastställa vilka insatser som är effektivare än andra. Det finns också ett behov av att utforska andra faktorer eller mekanismer som kan påverka insatsens resultat, såsom barnets ålder, kön, kulturella bakgrund och etnicitet. En lösning på det kan vara att testa insatser i olika miljöer och med olika professioner. Vidare anser Howarth et al. (2016) att det finns behov av randomiserade kontrollerade studier som är väl utformade för att kunna utvärdera den kliniska effekten av riktade insatser till barn som upplevt våld i hemmet. Ytterligare krävs studier som mäter om resultat av insatser är meningsfulla för barn och om det finns potentiella risker med

4 Vidare menar Howarth et al. (2016) att kvalitativ forskning som rör barn och deras

erfarenheter av upplevelser av våld i hemmet samt insatserna de erbjuds ska ses som

värdefulla resurser för att förbättra förståelsen för effektiviteten i insatserna. Innan deltagande i en insats är det viktigt att de som ska delta får information. Det kan bidra till barns och föräldrars förståelse för insatsen, vilket kan öka deras acceptans av den. Förändring kan vara svårt för barn, men deltagande i en insats kan vara positivt, ge en känsla av trygghet och känslomässigt stöd. Det framkommer i forskningsöversikten att det finns flera fördelar med att ta del av insatser. För det första värdesätter barn som tagit del av gruppinsatser att bli bekräftade i att de inte är ensamma om sin problematik. Även att förstå att andra barn också lever i liknande familjesituationer och upplever liknande känslor uppfattades av barnen som mycket hjälpsamt. För det andra värdesätter barn att ha kul och att ta del av roliga aktiviteter och interaktioner i insatserna. Att leka och äta tillsammans sågs som ett tillfälle att kunna tala om känsliga och svåra ämnen. Att lära känna andra barn och på så sätt få nya vänner tyckte barnen var en viktig aspekt av gruppinsatserna. Slutligen skriver Howarth et al. (2016) att barn upplevde en ökad självkänsla och förståelse att de är värda respekt och omtanke. Genom positiva interaktioner med andra barn lärde de sig att värdesätta sig själva och se positiva egenskaper hos sig själva som exempelvis modig, en bra kompis och en god lyssnare. Dessa lärdomar gav barnen resurser att hantera framtida svåra situationer på ett bättre sätt och insatserna kunde därför ses som stärkande.

Howarth (2019) har skrivit en forskningsöversikt om readiness som innebär huruvida en person är redo att ta del av en insats samt om hen är beredd att ändra sitt beteende. Syftet med forskningsöversikten var att identifiera faktorer med utgångspunkt i ett socialekologiskt perspektiv som bidrar till huruvida personer är redo att delta i sociala insatser. I studien inkluderades 12 kvalitativa vetenskapliga artiklar och dessa innehöll åtta olika insatser som utvärderades. De viktigaste aspekterna för att barn ska vara redo att delta i en insats är att erkänna våldets existens och att vara villig att tala om våldet. Barn förstår inte alltid

omfattningen av våldet och de berättar inte alltid att det förekommer i deras liv. Det kan bero på att de ser våldet som en hemlighet som de inte är redo att avslöja. En konsekvens av att ett barn inte är redo att tala om våldet kan vara att de i en insats aktivt väljer att inte delta i konversationen på olika sätt för att bibehålla sin egenmakt. Vidare skriver Howarth (2019) att i en av de inkluderade studierna där författarna undersökte barns spontana avslöjanden av upplevelser av våld, framkommer att barn som är mer redo att aktivt delta i en insats med större sannolikhet delade med sig av sina erfarenheter. Barn som spontant avslöjade sina upplevelser gynnades i större utsträckning av insatserna än barn som inte gjorde det. I vissa fall kan det uppstå en asymmetri mellan barn och föräldrar i hur redo de är att ta del av sociala insatser tillsammans. Medan en part känner sig redo att ta del av insatser, kanske den andra inte gör det. Detta är något som kan hindra familjens deltagande i insatser. Ett exempel som Howarth (2019) tar upp från en studie är en mamma som varit tveksam till att tala om konsekvenserna av våldet i hemmet. Hon hade noterat att hennes döttrar varit redo att tala om våldet en längre tid och att de hade pratat om det vid vissa tillfällen med en vuxen på deras

5 tidigare skola. Att barn och föräldrar blir stöttade till att tillsammans bli redo att delta i

insatser kan ses som en central aspekt för deras deltagande.

4. Studiens relevans för socialt arbete

Som tidigare nämnt ska socialnämnden enligt 5 kap. 11 § 4 punkten SoL (2001:453) “särskilt beakta att ett barn som bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot närstående är offer för brott och ansvara för att barnet får det stöd och den hjälp som barnet behöver.”. Det innebär att professionella, exempelvis socionomer, som kommer i kontakt med barn som upplevt våld har ett särskilt ansvar. Med studiens syfte och frågeställningar i åtanke och med hänvisning till lagtexten där det föreskrivs att dessa professionella har ansvar för att barnet får stöd och hjälp, kan uppsatsens relevans tydligt associeras med det sociala arbetets praktik. Den 1 januari 2020 blev barnkonventionen lag i Sverige, vilket innebär strängare krav på barnperspektivet. Unicef Sverige (2009) skriver att barnkonventionen innefattar att barn har rätt att fritt uttrycka sina åsikter i frågor som rör dem själva, rätt att skyddas mot alla former av våld och försummelse samt att barnets bästa ska beaktas i alla åtgärder som rör barn (ibid). Eftersom barnkonventionen lagstadgats skall barns åsikter tillmätas ytterligare betydelse i frågor som rör dem själva. Med grund i ovanstående är det särskilt intressant för det sociala arbetets praktik att ta del av hur barn själva upplever sociala insatser.

5. Teoretiska utgångspunkter

I följande avsnitt kommer det teoretiska ramverket för föreliggande uppsats presenteras. De valda teoretiska begreppen kommer till uttryck i empirin och ligger till grund för analysen i avsnitt 9. Först följer en motivering till valen av teoretiska begrepp och sedan definieras begreppet delaktighet samt teorin om känsla av sammanhang. Vi valde begreppet delaktighet eftersom barns medbestämmande i sociala insatser var en central aspekt i det empiriska materialet. Begreppet delaktighet kan bidra till att framhäva barns rätt till involvering i beslut som rör dem själva. Det berör också barns rätt att välja om de vill vara delaktiga eller inte. För att undersöka dessa aspekter och hur barn ser på deras medbestämmande i sociala insatser är därför delaktighet ett relevant begrepp att analysera datamaterialet med. Vidare valde vi känsla av sammanhang (KASAM) som teori eftersom många barn som upplever våld i hemmet kan anses växa upp i riskmiljöer som enligt Broberg, Almqvist, Risholm Mothander och Tjus (2015) kan påverka deras KASAM negativt (ibid). Vi anser således att det är en relevant teori att använda för att analysera barns upplevelser av sociala insatser och hur deras KASAM har påverkats av insatserna efter att upplevelser av våld i hemmet.

5.1 Delaktighet

Enligt World Health Organization (WHO) (u.å.) handlar det engelska begreppet participation om att individer har rätt att vara delaktiga i beslut som påverkar dem själva till exempel när det kommer till sociala insatser och dess implementering och utformning (ibid). På svenska kan begreppet participation översättas till delaktighet (Molin, 2004). Europarådets

6 ministerkommitté (2012) som utgår från barns rättigheter menar att delaktighet innebär att barn har möjlighet och rätt till att höras, ge uttryck för sina åsikter och involveras i frågor gällande beslut som rör dem själva. Barns åsikter skall tillmätas betydelse utifrån ålder och mognad.

Åkerström Kördel och Brunnberg (2017) skriver att delaktighet innebär att vara inblandad i en specifik situation eller ett sammanhang. Barn omfattas, likt vuxna, av de mänskliga rättigheterna. När det gäller barns rättigheter är en vanligt förekommande diskussion i samhället att barn ska få delaktighet i frågor som rör dem själva. Kring vuxna handlar det snarare om att de ska ha fullt tillträde till rättigheter, både politiska och medborgerliga (ibid). Diskussionen om barns delaktighet skulle kunna jämföras med artikel 12.1 i

barnkonventionen som berör barns rätt att uttrycka sina åsikter. Enligt Åkerström Kördel et al. (2017) är det vuxnas ansvar att tillförsäkra att barn får vara delaktiga i frågor som rör dem själva. Oavsett barnets funktionsförmåga, det vill säga om barnet har lätt att uttrycka sig eller inte, är det den vuxnes ansvar att ge barnet möjlighet till delaktighet. Barn har förutom rätt att vara delaktiga också rätt till att vara åhörare, att lyssna och ta in information. Därför kritiseras ibland diskussionen om barns delaktighet. Kritiken grundas i att barn ska få möjlighet att välja om de vill vara delaktiga i frågor som rör dem själva eller inte. Åkerström Kördel et al. (2017) skriver också att om barn involveras i planering och utvärdering av insatser kan deras delaktighet ge nya infallsvinklar till den sociala insatsen genom ett inifrånperspektiv. Barns delaktighet kan leda till att hälso- och välfärdsverksamheter lättare kan skydda barn och bemöta dem utifrån deras enskilda behov. Det kan också leda till att barn och deras anhöriga får en positiv bild av verksamheten eftersom de själva har fått vara delaktiga i att utforma den.

När datamaterialet analyserades med hjälp av delaktighet använde vi framförallt Shiers (2001) delaktighetsmodell. Modellen kan vara behjälplig för att undersöka olika aspekter av barns delaktighet. Shiers (2001) delaktighetsmodell innefattar fem olika steg

● Steg ett handlar om att barn ska lyssnas till. När barn själva uttrycker en åsikt har vuxna en skyldighet att lyssna.

● Steg två handlar om att barn ska stöttas i att få uttrycka sina åsikter. ● Steg tre handlar om att barns åsikter ska tillmätas betydelse.

● Steg fyra handlar om att barn ska få ta del av beslutsprocesser som rör dem själva.

● Steg fem handlar om att barn i beslutsprocesser delar makt och ansvar med vuxna.

När ovanstående delaktighetsmodell används praktiskt bör stegen diskuteras i förhållande till hur väl uppfyllda de är. Om ett steg inte är uppfyllt bör det diskuteras varför och vad som behöver göras för att barnets fulla delaktighet ska uppnås. Utifrån detta kan sedan flertalet frågor ställas, exempelvis “Kan förändringarna utföras?” och “Kan i sådana fall

7 konsekvenserna av förändringarna hanteras?” (Shier, 2001). När datamaterialet analyserades argumenterade vi för hur väl uppfyllda stegen var i förhållande till datamaterialet.

Delaktighet användes också för att förstå huruvida vuxna tagit sitt ansvar i att involvera barn i insatserna.

5.2 Känsla av sammanhang

Bakgrunden till begreppet känsla av sammanhang (KASAM) som utvecklades av Antonovsky (2005) på 1970-talet är en undersökning som utfördes på kvinnor och

klimakteriet. En del av kvinnorna i undersökningen hade varit i koncentrationsläger under andra världskriget. 29% av kvinnorna som varit i koncentrationsläger var vid god psykisk hälsa vid mättillfället jämfört med en kontrollgrupp där siffran var 51%. Antonovsky reagerade på att så många av kvinnorna som varit i koncentrationsläger ändå tycktes må bra trots allt de genomlidit. Denna upptäckt inspirerade honom att vidare undersöka orsakerna till vad resultatet kunde bero på. Antonovskys (2005) undersökningar resulterade i begreppet KASAM som först definierades som

en global hållning som uttrycker i vilken utsträckning man har en genomgripande och varaktig men dynamisk tillit till att ens inre och yttre värld är förutsägbar, och att det finns en hög sannolikhet för att saker och ting kommer att gå så bra som man rimligen kan förvänta sig (s. 17).

Komponenten begriplighet

Antonovsky (2005) identifierade tre centrala komponenter i KASAM. Dessa är begriplighet,

hanterbarhet och meningsfullhet. En person med en stark känsla av begriplighet kan

förutsäga kommande händelser och hantera intryck från både det inre och det yttre som något förståeligt och greppbart. Kaotiska och oförklarliga händelser kan hanteras genom att

strukturera och ordna information. Dessa personer ser alltså framtida stimuli som

förutsägbara och om stimuli kommer som en överraskning är de ändå hanterbara och görs begripliga. Sådana stimuli kan vara bland annat dödsfall och andra traumatiska händelser. Det betyder inte att en person vill att tragedier ska ske, men att personen kan hantera och göra det begripligt om det skulle hända. Vidare skriver Antonovsky (2005) att barns begriplighet börjar utvecklas redan i småbarnsåren. Barn börjar förstå att människor i deras närhet kan försvinna för att sedan komma tillbaka igen. På så sätt lär de sig att förstå förutsägbarhet och kontinuitet. De lär sig att tillvaron oftast är förutsägbar och rutiner skapas vilket leder till att deras värld upplevs som begriplig. Om barn å andra sidan inte lär sig detta, om exempelvis en för barnet betydelsefull person försvinner och inte kommer tillbaka eller om deras basala behov inte tillgodoses, kan det påverka begripligheten av deras omvärld negativt.

Komponenten hanterbarhet

Hanterbarhet handlar enligt Antonovsky (2005) om de resurser som kan vara till hjälp när en person möts av oväntade stimuli. Resurser kan vara både personliga och saker i personens omgivning. Det kan också vara det nätverk en person har omkring sig, alltså människor som

8 personen kan lita på, som exempelvis syskon, vänner eller en partner. Personer med en stark känsla av hanterbarhet upplever inte att de är orättvist behandlade och känner sig inte som offer om oväntade tragedier sker. Oväntade stimuli kan hanteras med hjälp av resurser som finns hos personen själv och med resurser som finns i nätverket runt omkring denne.

Antonovsky (2005) skriver om hur hanterbarhet växer fram hos barn. Hur barn blir bemötta när de vill göra någonting kan påverka deras hanterbarhet. Barn kan anses bli bemötta på fyra olika sätt av sina omsorgsgivare; uppmuntrande och accepterande, kanaliserande,

ignorerande samt avvisande. När barn blir bemötta utifrån de två sistnämnda gensvaren kan

det leda till att de tror att varje aktiv handling de utför alltid leder till bestraffning och att ingenting kan göras rätt. Om barn däremot blir bemötta på ett balanserat sätt genom en jämn fördelning av de fyra typerna av gensvar skapas förutsättningar för en stark känsla av

hanterbarhet.

Komponenten meningsfullhet

Meningsfullhet är enligt Antonovsky (2005) motivationskomponenten i KASAM och handlar om i vilken grad människor upplever att deras liv har en känslomässig innebörd. Människor med hög känsla av meningsfullhet anser att livets bekymmer och krav är värda att

konfrontera och engagera sig i. Om dessa människor ställs inför olika utmaningar kommer de med stor sannolikhet att ta sig igenom utmaningen med värdigheten i behåll och försöka hitta en mening i den. För personer med låg känsla av meningsfullhet kommer utmaningen kännas överväldigande och svår att hantera. Att få vara delaktig i sin egen verklighet kan ses som central aspekt för att finna mening i sin tillvaro. Det kan vara svårt för en person med låg känsla av meningsfullhet att känna sig behövd och att hitta saker i livet som känns

meningsfulla och värda att delta i. Om personen ändå finner något meningsfullt känns det oftast betungande och fyllt med krav.

Det finns enligt Antonovsky (2005) aspekter och erfarenheter i barndomen som kan påverka en människas KASAM. Erfarenheterna skapas i samspel med de personer barnen har en anknytning till. För att få en bild av världen som begriplig, hanterbar och meningsfull bör de personer som barnen är anknutna till, skapa en förutsägbar vardag där deras behov

tillgodoses. Dock betyder inte ett förutsägbart bemötande att det alltid är ett gynnsamt bemötande. Ett barn som gråter på grund av hunger kan bli bemött på ett förutsägbart sätt genom exempelvis slag eller ignorans men det betyder inte att förutsägbarheten är gynnsam för barnet. Om barn blir bemötta som i exemplet ovan är det möjligt att de inte känner sig betydelsefulla, vilket kan hindra att känslan av meningsfullhet uppstår. Om barn å andra sidan blir bemötta med kärlek, värme och omtanke kan det istället bidra till en känsla av meningsfullhet, vilket skapar förutsättningar för en stark KASAM.

När Antonovsky (2005) definierat dessa tre komponenter i KASAM förtydligade han begreppet:

9 Känslan av sammanhang är en global hållning som uttrycker i vilken utsträckning man har en genomträngande och varaktig men dynamisk känsla av tillit till att (1) det stimuli som härrör från ens inre och yttre värld under livets gång är strukturerade, förutsägbara och begripliga, (2) de resurser som krävs för att man skall kunna möta de krav som dessa stimuli ställer på en finns tillgängliga, och (3) dessa krav är utmaningar, värda investering och engagemang (s. 46).

För att exemplifiera en stark känsla av KASAM har Antonovsky (2005) skrivit om en pojke som växer upp under goda levnadsförhållanden i en familj med stabil ekonomi. Han vet under hela sin barndom vad som förväntas av honom och ungefär vilka framtidsplaner han har. Hans familj finns där för honom även under vissa snedsteg i livet, likaså kamrater och lärare. Antonovsky menar att kön, gener, socioekonomisk status och samhällshistoria

tillsammans skapar KASAM. I pojkens fall har omständigheterna runt honom skapat en stark KASAM. Alla de val som erbjuds pojken var alltid begripliga och logiska. På grund av pojkens trygga tillvaro accepterades även hans snedsteg (Antonovsky 2005). Pojken i Antonovskys (2005) exempel lever i en trygg tillvaro som ger honom en känsla av sammanhang. De tre olika komponenterna i KASAM användes för att analysera olika aspekter av barns känsla av sammanhang i datamaterialet. Vi jämförde de tre delarna med barns upplevelser av de sociala insatserna för att se om deras känsla av sammanhang hade påverkats av insatserna.

6. Metod

I följande avsnitt presenteras examensarbetets datainsamling och urvalsprocess, databassökningar, manuella sökningar, dataanalysmetod, metodologiska strategi samt studiens trovärdighet.

6.1 Datainsamling och urvalsprocess

Vi valde att genomföra en systematisk forskningsöversikt eftersom det är den rådande diskussionen kring hur forskningsöversikter bör utföras. Vi ville också skriva en

lättöverskådlig uppsats så att de som läser upplever att studien har en tydlig struktur som gör det enkelt för dem att navigera i den (Booth, Papaioannou & Sutton, 2012). Något som är viktigt i en systematisk forskningsöversikt och som stärker trovärdigheten är om de

inkluderade studierna är vetenskapligt granskade. Studien bör också ha en tydligt beskriven metodologi där läsaren kan granska vad som har utförts. I metodologin bör inklusions- och exklusionskriterier ingå, vilka kan underlätta förståelsen för författarnas val gällande urvalsprocessen (ibid). I figur 1 (se nedan) sammanställs inklusions- och

10

Figur 1 - Urvalsprocess

För att få god kvalitet i urvalet var ett inklusionskriterium att artiklarna skulle vara

vetenskapligt granskade. I uppsatsen inkluderades dock en artikel som vi inte kan bedöma om den är vetenskapligt granskad eller ej. Denna artikel kommer att diskuteras vidare i

metoddiskussionen. Eftersom examensarbetet syftade till att undersöka barn inkluderades endast studier med barn under 18 år och deras erfarenheter. Vuxnas erfarenheter

exkluderades därmed. I syftesformuleringen framgick att studien skulle undersöka barn som upplevt våld i hemmet och därmed exkluderades barn som själva blivit utsatta för våld i hemmet. Vår initiala tanke var att endast inkludera vetenskapliga artiklar som innefattade specifika sociala insatser. Dock identifierades inte tillräckligt många artiklar (med våra sökord) för att kunna genomföra en forskningsöversikt med det som inklusionskriterium. Två av de inkluderade artiklarna berörde därför inte specifikt sociala insatser, dock handlade båda om barns upplevelser av våld i hemmet. I vårt urval var avsikten att inkludera den senaste forskningen inom området och därför hade vi en tidsavgränsning där endast artiklar som var publicerade mellan åren 2009–2019 inkluderades. Ingen geografisk avgränsning applicerades. 6.2 Databassökning

11

Figur 2 - Flödesschema

Örebro universitetsbibliotek har ett stort urval av ämnesdatabaser. Vi valde att göra vårt urval utifrån databaser inom ämnet “Socialt arbete”. De databaser som användes var Applied Social Sciences Index & Abstracts, International Bibliography of the Social Sciences, Social Science Premium Collection, Social Services Abstracts och Sociological Abstracts. Dessa databaser användes eftersom de är relevanta för socialt arbete och därmed för föreliggande uppsats. Sökningen utfördes 2019-11-13. De sökord som användes återfinns i bilaga 2. I urval 1 exkluderades artiklar utifrån läsning av titel. Det var exempelvis artiklar som handlade om barn som själva blivit utsatta för våld. I urval 2 exkluderades artiklar efter läsning av abstract, det var bland annat artiklar om vuxna som upplevt våld i barndomen. I urval 3 exkluderades artiklar efter läsning av hela artikeln. De artiklar som exkluderades handlade om utvärdering av insatser snarare än om barns egna upplevelser av insatserna.

12 6.3 Manuell sökning

Vi startade urvalsprocessen med databassökningar, i dessa valdes sex relevanta artiklar ut. Eftersom urvalet bedömdes vara för litet gick vi vidare med en manuell sökning. Enligt Eriksson Barajas, Forsberg och Wengström (2013) kan en manuell sökning bland annat handla om att utvidga urvalet genom att studera redan valda vetenskapliga artiklars referenslista (ibid). I den manuella sökningen, som utfördes på de sex vetenskapligt

granskade artiklarna som inkluderades i databassökningen, valdes ytterligare sex artiklar ut. Det slutliga urvalet bestod därmed av 12 vetenskapliga artiklar. Uppsatsens inkluderade artiklar återfinns i bilaga 1, där deras syfte, metod och resultat har sammanfattats i en artikelmatris.

6.4 Meningskoncentrering och tematisk analys

För att analysera datamaterialet användes meningskoncentrering och tematisk analys. När vi skulle välja analysmetod föll det sig naturligt att använda en tematisk analys. Vi ville

använda oss av en enkel metod som inte krävde omfattande teknisk förkunskap. Vi hade inte genomfört särskilt många analyser tidigare och tematisk analys är en användbar metod för oerfarna författare (Braun & Clarke, 2006). Arbetsprocessen startade med att vi båda läste samtliga inkluderade artiklar. Genom upprepad läsning, tolkning och reflektion fick vi under processens gång nya perspektiv på datamaterialet (Lindgren, 2014b). Utifrån vårt syfte och våra frågeställningar sammanfattades centrala aspekter och meningar i det empiriska materialet till kortare formuleringar och ord, så kallad meningskoncentrering (Kvale & Brinkman, 2014). Sedan kortades meningskoncentreringarna ned ytterligare till det mest centrala och skapade på så sätt våra koder. När det kodade materialet sedan skulle tematiseras ställde vi oss frågorna vad koderna handlade om och vart de hörde hemma (Lindgren, 2014b). Koder som liknade varandra grupperades in i ett hierarkiskt system för att skapa teman. Nedan (tabell 1) presenteras en av våra meningskoncentreringar som blev till koden

icke-initierat deltagande. Tillsammans med andra liknande koder skapades temat

medbestämmande. De andra temana som identifierades var vänskap och gemenskap, lek och kreativitet samt behandlarens bemötande (se bilaga 3).

Citat Meningskoncentrering Kod Tema

“Most of the children in the study did not describe taking part in initiating the process of contacting the unit. Instead, it was most frequent that a parent (mother or father) or another adult relative (such as a grandmother)

Deltagande oftast initierat av närstående och inte av barnet själv.

Icke-initierat deltagande.

13 had suggested that the

child should get

counselling” (Cater, 2014, s. 461).

Tabell 1 - Arbetsprocess

De koder och teman som fastställdes är kopplade till vår förförståelse av ämnet och till vårt syfte och våra frågeställningar. Det kan tänkas att andra som kodar samma material inte skulle komma fram till samma resultat som oss. En nackdel med tematisk analys är enligt Bryman (2011) att den inte har en tydlig bakgrund och inte utgår från någon konkret metod. Att söka efter teman är vanligt i flera andra kvalitativa analysmetoder och det går att tolka vad som är en kod och vad som är ett tema på olika sätt, därför kan det ibland vara svårt att avgöra om det är en tematisk analys som genomförts. Med det som bakgrund valde vi att vara särskilt tydliga med att redovisa vårt tillvägagångssätt.

6.5 Metodologisk strategi

Gilje och Grimen (2007) skriver att hermeneutik fokuserar på att söka förståelse kring olika fenomen genom tolkning. I samhällsvetenskaplig forskning berörs oftast ämnen som består av fenomen som normer, värderingar, beteendemönster och så vidare. Hermeneutiken används framförallt för att tolka meningsfulla fenomen likt de ovan nämnda. En av

hermeneutikens viktigaste aspekter är att tolka de enskilda delarna och sedan, genom dessa tolkningar, se helheten. Detta kan göras med hjälp av den hermeneutiska cirkeln/spiralen (se figur 3) som kan fördjupa förståelsen för ett fenomen. Den hermeneutiska cirkeln utgår från att det finns en förbindelse mellan tolkning, förförståelse och sammanhang. Hermeneutik handlar om hur delar och helheten av ett fenomen tolkas. I den hermeneutiska cirkeln sker en växelverkan mellan delar och helhet och hur helheten tolkas påverkar hur delarna tolkas och vice versa (ibid). Andersson (2014) skriver att det inte finns objektiva tolkningar inom hermeneutiken. I stället används subjektiva tolkningar, det innebär att forskaren använder sig av sin förförståelse om ett fenomen för att tolka det (ibid).

14

Figur 3 - Den hermeneutiska cirkeln (Målqvist, 2015).

Enligt Lindgren (2014a) kan kvalitativa analysmetoder ses som hermeneutiska och utgå från den hermeneutiska cirkeln där helheten tolkas i förhållande till delarna och vice versa. En kvalitativ analys är alltid iterativ vilket innebär att man går igenom datamaterialet flera gånger till dess att resultatet når teoretisk mättnad (ibid). I föreliggande uppsats har analysprocessen påverkats av den metodologiska strategin. I den tematiska analysen sågs koderna som egna delar som återgav något om resultatet, det vill säga barns upplevelser av sociala insatser. Tillsammans skapade delarna en helhetsförståelse för resultatet och i relation till det kunde helheten förstås genom delarna. Examensarbetet syftade till att undersöka barns upplevelser av sociala insatser i den samlade forskningen. Hermeneutik användes i denna uppsats i relation till meningskoncentrering och tematisk analys för att tolka studiens datamaterial och på så sätt belysa dess syfte och frågeställningar.

6.6 Studiens trovärdighet

Enligt Kristensson (2014) består begreppet trovärdighet av fyra delkriterier: tillförlitlighet,

överförbarhet, verifierbarhet och giltighet. Dessa används för att avgöra kvalitén och

hållbarheten i kvalitativ forskning. Tillförlitlighet handlar om resultatets sanningshalt, alltså om det som presenterats är grundat i datamaterialet och inte i en persons föreställningar om verkligheten. För att stärka studiens tillförlitlighet använde vi oss av triangulering, det innebär att datamaterialet analyserades och tolkades av två eller flera personer (ibid). Vidare skriver Kristensson (2014) om överförbarhet som handlar om huruvida resultaten kan överföras till andra kontexter och vara giltiga där. I kvalitativa studier handlar

överförbarheten inte om statistik utan snarare om ifall resultaten anses rimliga (ibid). Vi anser att resultatet i vår studie var rimligt i förhållande till vad tidigare forskningsöversikter

kommit fram till. Dock var inte vårt syfte med studien att resultaten ska kunna överföras till en annan kontext och därför är överförbarheten inte relevant för att avgöra uppsatsens kvalitet och hållbarhet.

Vidare menar Kristensson (2014) att verifierbarhet innebär att forskarens tolkning baseras på det insamlade datamaterialet och att det ska kunna verifieras av andra. Föreliggande uppsats datamaterial består av vetenskapligt granskade artiklar som är tillgängliga för allmänheten. Det innebär att läsaren, om den vill, skulle kunna verifiera vårt resultat. Detta är något som stärker uppsatsens verifierbarhet. Giltighet handlar enligt Kristensson (2014) om

datamaterialets pålitlighet över tid. Resultatets giltighet kan stärkas genom att författaren beskriver när datamaterialet samlades in (ibid). I vår uppsats har vi redogjort för datum när databassökningarna genomfördes. Eftersom uppsatsen är en forskningsöversikt kommer datamaterialet som använts att finnas tillgängligt över tid. Dessa aspekter stärker giltigheten.

15

7. Forskningsetiska överväganden

Eriksson Barajas et al. (2013) skriver att författaren i en forskningsöversikt bör reflektera över den inkluderade forskningens etiska överväganden. Dessa etiska överväganden är en central del i vetenskaplig forskning. Vetenskapsrådet (2002) skriver att all forskning bör utgå från fyra etiska huvudkrav. Dessa är informationskravet, nyttjandekravet, samtyckeskravet och konfidentialitetskravet. I föreliggande examensarbete har det i de flesta inkluderade artiklarna tydligt framgått att de följt etiska nationella överväganden och att de har blivit godkända av en etikprövningsmyndighet. I de artiklar som det inte framkommit kan vi ändå anta att de fyra etiska kraven har efterföljts även där. Det har inte ingått några

forskningsdeltagare i vår studie och därför har heller inga enkätundersökningar, intervjuer eller observationer genomförts. Med grund i det har vi inte behövt reflektera över exempelvis integritet och sekretess som om vi hade gjort till exempel intervjuer. Vidare skriver Eriksson Barajas et al. (2013) att resultaten i studierna inte ska förvrängas eller vinklas till författarens fördel (ibid). Resultaten i de inkluderade artiklarna är redan tolkade av författarna till dessa och vi har alltså tolkat deras tolkningar av barns upplevelser. Det kan ses som ett etiskt dilemma som kan medföra både för-och nackdelar. En nackdel är att resultatet kan förvrängas eftersom barns egentliga åsikter riskerar att feltolkas. Dock kan det också ses som en fördel eftersom nya tolkningar av redan tolkat material kan ge nya perspektiv som eventuellt skulle kunna bredda förståelsen för målgruppen. Ytterligare ett exempel på hur vi har arbetat för att inte förvränga resultatet är att vi inte medvetet har undanhållit något. Vi har även varit transparenta i redovisningen av metod och resultat. Ytterligare ett tillvägagångssätt för att inte förvränga studiernas resultat har varit att översätta begrepp som använts i

originalartiklarna på ett, enligt oss, så korrekt vis som möjligt.

8. Resultat

Det som karaktäriserar forskningsfältet generellt är att många barn uttrycker glädje och positiva känslor kring behandlingen. De uppskattar att få leka och ha roligt med andra barn eller behandlaren. En viktig komponent i sociala insatser var enligt barn trygghet eftersom många av dem inte upplever det hemma. Vidare värdesätter barn att få initiera deltagande i sociala insatser själva. De upplever i vissa fall att tas över huvudet på dem och att deras åsikter inte tas på allvar. De teman som identifierats ur det empiriska materialet är (1)

vänskap och gemenskap, (2) kreativitet och lek, (3) behandlarens bemötande, (4) trygghet

samt (5) medbestämmande. Nedan presenteras resultat av ovanstående teman. 8.1 Vänskap och gemenskap

Meningen som majoriteten av barnen fann i de sociala insatserna var vänskap och gemenskap (Beetham et al., 2019; Thompson, 2011; Tjersland, Lindheim & Gudmundson, 2012;

Callaghan, Fellin & Alexander, 2019; Fellin et al., 2019; Pernebo & Almqvist, 2016). Beetham et al. (2019) menar att det var uppenbart att barnen hade skapat meningsfulla relationer med andra barn i insatsen. Barnen värdesatte sina nya vänskaper högt, något som

16 tyder på hur viktigt det är med psykosociala och relationella aspekter i insatser (ibid).

Tjersland et al. (2012) skriver att barn som deltog i deras studie beskrev en längtan till att delta i insatsen. Det som de längtade till var framförallt att träffa de andra barnen. Ett barn i studien berättar följande: “[...] I had a reason for looking forward to our meetings, to one

special day a week [...] What I liked was meeting others, making new friends” (Tjersland et

al., 2012, s. 18). Det var till stor del med hjälp av varandra som barnen tog sig igenom utmaningen som insatserna kan innebära (Callaghan et al., 2019; Thompson, 2011; Fellin et al., 2019).

Callaghan et al. (2019) skriver att de sociala insatserna skapade en positiv och tillitsfull miljö där barnen kunde uttrycka sig själva, bygga självförtroende och stärka sin förmåga att lita på andra. Tillit var grundläggande för utvecklingen som barnen kunde åstadkomma tillsammans. Barnen upplevde att deras erfarenheter i gruppen gjorde det möjligt för dem att leva mer tillitsfullt även utanför gruppen. Detta ligger i linje med Thomson (2011) som menar att tillit ledde till att barnen vågade dela med sig av sina upplevelser av våld samt stödja andra gruppmedlemmar i deras berättelser. Barnens gemenskap ledde till att de tillsammans skapade en skyddsfaktor. Fellin et al. (2019) skriver att känslan av att dela erfarenheter med andra skapade ett mindre defensivt förhållningssätt och en mer nyfiken attityd hos deltagarna i insatsen. Barnen lärde sig att skapa en större förståelse och empati för tankar och känslor, både hos sig själva, men också hos andra. Gruppinsatsen tycktes också skapa en känsla av en gemensam problemlösning där barnen arbetade tillsammans för att ge varandra feedback, förslag och stöttning. Fellin et al. (2019) anser att detta skiljde sig från början av insatsen då flera av gruppmedlemmarna var osäkra och beskrev en vardag präglad av social

stigmatisering, isolering, mobbning, avsaknad av nära vänner och socialt stöd. Att bli

integrerad och tillhöra en grupp blev därför en viktig del i att läka och bearbeta upplevelserna av våld. Deltagarna skapade starka band till varandra och använde dessa för att experimentera med nya sätt att förhålla sig till andra individer, något som de senare kunde använda utanför den terapeutiska kontexten.

Overlien (2011) framhåller att framförallt yngre barn på det skyddade boendet där studien utfördes uppskattade att bo tillsammans med andra barn. När barnen lämnat det skyddade boendet uppgav dem att de saknade sina nyfunna vänner. Barnen hann knyta starka band till varandra och kunde ibland oroa sig för hur de andra barnen hade det efter att de lämnat boendet (ibid). Barnen skapade en känslomässig innebörd i sina relationer till varandra (Callaghan et al., 2019; Pernebo & Almqvist, 2016; Thompson, 2011). Exempelvis skriver Pernebo och Almqvist (2016) att majoriteten av barnen i deras studie gav djupa beskrivningar av de relationer de skapat i gruppinsatsen. Relationerna beskrevs av barnen som mycket viktiga och av stor betydelse för dem. Flera av dem beskrev till exempel att de tänkte på på de andra barnen även utanför den terapeutiska kontexten. Relationen till behandlaren var också viktig eftersom barnen beskrev att de utvecklat känslomässiga band till varandra.

17 Beetham et al. (2019) skriver att eftersom barnen hittat nya vänner i gruppen blev avslutet av behandlingen svårt för de flesta av dem (ibid). Flera av barnen ville att insatsen skulle fortgå även efter dess avslut och vissa ville också umgås med varandra utanför den terapeutiska kontexten (Beetham et al., 2019; Callaghan et al., 2019; Tjersland et al., 2012; Thompson, 2011). Det visar sig i följande citat “I wish we always came here. [...] We are friends; that's why we come here.” (Thompson, 2011, s.188). Callaghan et al. (2019) skriver att detta kan tyda på att gruppinsatsen gav barnen en stöttande kontext och en känsla av gemenskap. Känslan att insatsen inte pågick tillräckligt länge sågs som ett tecken på att barnen hade en positiv syn på gruppen, värdet av relationerna som skapats i gruppen samt en känsla av att behöva mer tid att bearbeta frågor som dök upp.

8.2 Kreativitet och lek

I Beethams et al. (2019) studie framgår att något som barn värdesätter i sociala insatser är att leka och att umgås. Lek kan ses som en central del av barns läkningsprocess (ibid). Det ligger i linje med vad Fellin, Callaghan, Alexander, Mavrou och Harrison-Breed (2018) skriver, att lek kan ses som en copingstrategi som hjälper barn att hantera deras upplevelser. Ett barn i Källström och Thunbergs (2019) studie beskriver att lek fick hen att tänka mindre på våldet “[The best thing about talking is] when we have fun together, play [...] Play games with [the counselor]. Dice games [...] The games were fun and you started to laugh and then you thought about [the violence] less.” (s. 558). Vidare målade ett barn i Fellins et al. (2018) studie en fantasivärld där hennes hem var tryggt och fritt från våld (ibid). Genom fantasi och genom att hitta på sagor som berörde våldet fick barnen en känsla av egenmakt över

situationen, något de ofta saknat när de upplevt våld i hemmet (Tjersland et al. 2012). Vidare framkom i Overliens (2011) studie att barn ansåg att trygghet var en nödvändig omständighet för att kunna leka och att insatsen därför kan ses som en frizon för barnen och deras lek. Enligt Pernebo och Almqvist (2016) ansåg barnen att det bästa med att delta i en gruppinsats var att leka med de andra medlemmarna i gruppen (ibid). Barn värdesatte och fann det glädjefyllt att uttrycka sig kreativt, genom aktiviteter som exempelvis målning (Callaghan et al., 2019; Källström & Thunberg, 2019; Tjersland et al., 2012). Ett barn i Callaghans et al. (2019) studie beskriver följande om insatsen “Drawing and talking about our feelings and things, that made me a bit happier.” (s. 531). Även barnen i Overliens (2011) studie som bor på skyddade boenden värdesatte att det fanns tillfällen till lek och aktiviteter. Alla yngre barn i studien beskrev att det bästa med vistelsen på boendet var att få leka, både själva och med andra barn. Källström och Thunberg (2019) beskriver även att barn uppskattade att leka tillsammans med behandlaren, till exempel genom att spela spel. Pernebo och Almqvist (2016) skriver att barnen i deras studie uttryckte stor glädje över deltagandet i gruppinsatsen och använder ord som “roligt” för att beskriva deras upplevelser. Några av barnen i studien beskrev följande: “It’s fun to play with my friends, ‘It’s good because we play.. that we do fun things in the group, coming here is really good..” (Pernebo & Almqvist, 2016, s. 125). Flera av barnen beskrev att det bästa med insatsen har varit att få leka, ha roligt, skratta, vara med vänner och hitta på saker med gruppen (ibid).

18 8.3 Behandlarens bemötande

Behandlares bemötande i insatserna kan skilja sig åt. Thompson (2011) skriver att något som barn värdesätter är att behandlaren agerar neutralt och tillmötesgående om barn uttrycker ilska eller motstånd. Enligt Stanley, Miller och Richardson Foster (2012) värdesätter barn att bli sedda när de är med sina föräldrar och att behandlaren inte bara talar till

föräldern/föräldrarna utan också specifikt till barnet. Vidare menar Källström och Thunberg (2019) att barn uppskattar att få tala, bli lyssnade till och förstådda. Barn värdesätter ett hänsynsfullt bemötande från behandlaren samt att insatsen anpassas efter deras tillstånd. Barn uppskattar alltså att behandlaren är flexibel och kan ändra dagens agenda om barnet inte orkar prata om något specifikt. Det är vanligt att äldre barn värdesätter att bli behandlade som vuxna. Den viktigaste och mest värdefulla aspekten i relationen var att behandlaren fick barnet att känna sig jämlik andra. Ett barn i Källström och Thunbergs (2019) studie beskriver “She [the counselor] was not like everybody else. [...] she treated me like [...] a friend, equal to her in a way. I never felt inferior, always worth as much as her. I mattered. I think it was her way.” (s. 560). Vidare beskrivs att barn som upplevt våld i hemmet värdesätter en behandlare som lyssnar (Cater, 2014; Beetham et al., 2019; Källström & Thunberg, 2019; Pernebo & Almqvist, 2016; Stanley et al., 2012) samt en behandlare som gör det möjligt för dem att uttrycka sina åsikter, till exempel att få uttrycka om de inte är nöjda över något eller är arga på behandlaren (Thompson, 2011). Källström och Thunberg (2019) skriver att barnen värdesatte någon som validerade dem, vilket visar sig i följande citat

[The best thing about talking was], I could say, the encouragement. Someone who really listens to what you’re saying and [...] who gives [...] answers ‘That must have been horrible for you.’ [...] Perhaps it’s that you get to hear that you were right. That ‘you didn’t do anything wrong. It must have made you very sad’, that ‘he’s the one who did something wrong’ (s. 559).

Barnen ville enligt Stanley et al. (2012) bli tagna seriöst av behandlare för att få respons som stod i proportion till allvarligheten i deras situation. De värdesatte också behandlare som kunde arbeta effektivt när våldet uppdagades. Barnen kände sig å andra sidan besvikna när de aktivt sökt hjälp men inte fått någon effektiv respons. De kände sig också svikna av

behandlare som inte hade tillräckligt med kunskap eller självförtroende att kunna hjälpa dem. Vidare menar Beetham et al. (2019) att barn värdesätter att känna egenmakt och en känsla av att de kan göra egna val gällande insatsen. I deras studie presenteras en lista som barn som upplevt våld i hemmet själva sammanställt. Listan består av egenskaper som de värdesätter hos behandlaren. De egenskaper som barnen skrev var att behandlaren ska prata med barnen om de vet att något har hänt i hemmet, vara snäll, hålla sig lugn, lyssna, behandla barnen som jämlikar, inte upprepat ställa samma frågor, att prata med barnen om andra saker än

19 8.4 Trygghet

Barn var ivriga att tala om skydd och trygghet, de ville direkt delta i diskussioner som handlade om detta (Tjersland et al., 2012; Pernebo & Almqvist, 2016). Thompson (2011) beskriver att när barnen efterhand blev mer trygga i gruppinsatsen ledde det till att de vågade uttrycka känslor och berätta om sina upplevelser. Att berätta om sina upplevelser blev en viktig del för barnen i insatsen och på så sätt kunde de bryta tystnaden som ofta associeras med våld i hemmet. Det ligger i linje med det Overlien (2011) skriver. Hon menar att barn uppskattar trygghet i insatser, att få tala om våldet och att få stöd i att inse att det inte är de som har gjort någonting fel. Ett exempel tas upp där en pojke känt sig otrygg i skolan

eftersom hans pappa (som varit våldsam) dykt upp där flera gånger. Efter ett värdefullt samtal med en behandlare kände sig pojken trygg i skolan igen. Majoriteten av barnen som deltog i studien fann stödsamtalen hjälpsamma och viktiga, både för att kunna dela med sig av svåra upplevelser, men också för att hitta strategier för att hantera händelser i det vardagliga livet, likt pojken som nämndes ovan. Vidare beskriver Fellin et al. (2019) att det är viktigt att barn erbjuds en trygg plats där de kan identifiera, diskutera och värdera sina egna och andras emotionella copingstrategier. En av de mest stärkande faktorerna i gruppinsatsen var att deltagarna stegvis kände sig säkrare i gruppen och kunde börja ta emot stöd och berätta om sina erfarenheter. Barnen uttryckte att det var lärorikt att höra andra barns upplevelser och erfarenheter, samt deras strategier för att bli tryggare. Att höra andra berätta hjälpte barnen att bearbeta sina egna upplevelser och erfarenheter av våld.

Barnen i Pernebo och Almqvists (2016) studie värdesätter trygghet i gruppinsatsen och att det inte var bråkigt och stökigt. Ett barn beskriver: “What’s good about the group is that you can play, feel happy; nobody is frightening, you are not afraid, nobody is fighting and stuff” (Pernebo & Almqvist, 2016, s.125). Vidare beskrivs hur förutsägbarhet tycktes bidra med stabilitet vilket skapade en känsla av trygghet. Det reflekteras i barnens frekventa användande av uttrycket “we use to” när de talade om gruppinsatsen (ibid). Overlien (2011) skriver också om förutsägbarhet. Hon menar att barn som kommer till ett skyddat boende tidigt inser att platsen är fri från våld vilket skapar en trygg och förutsägbar miljö att leka i, något som ofta inte funnits i hemmiljön.

8.5 Medbestämmande

Tjersland et al. (2012) lyfter att det verkade viktigt för behandlarna i insatsen att lyssna på barnen och att hitta olika sätt att få dem att vara delaktiga i konversationen. En pojke i Caters (2014) studie berättade följande “I know that he explained things to me very well, and the first time I talked he listened in a way that I think most people want to be listened to [...] To me it seems that he really takes in what is said” (Cater, 2014, s. 467). Vidare skriver

Tjersland et al. (2012) att behandlarna validerade upplevelser och beskrivningar från barnen genom att lyfta fram olika uttryckssätt, målningar och berättelser barnen delat med sig av. Fellin et al. (2019) skriver att barnen i deras studie värdesatte att få uttrycka sina åsikter på olika sätt, till exempel genom att rita, skulptera, röra på sig eller tala högt. Vidare beskrivs att

20 vissa deltagare i gruppen kände press kring att dela sin historia och barnen fick därför själva välja om, när och hur de ville delta i gruppen. Det var också acceptabelt att inte dela med sig av sin historia. Det ligger i linje med Callaghan et al. (2019) som menar att en viktig aspekt i insatser för barn är att låta barnen själva få vara med och bestämma när och hur de vill prata om sina upplevelser. Detta för att värna om deras integritet och för att få dem att själva ta initiativ till att berätta. Flera av barnen uttrycker att behandlarna tagit hänsyn till deras vilja i det avseendet, det illustreras av följande citat “Most times we didn’t talk about the things we didn’t want, and we didn’t feel the pressure to do so.” (Callaghan et al., 2019, s. 531). Enligt Fellin et al. (2019) placeras barn som passiva mottagare av en insats om de pressas till att delta, vilket motverkar deras delaktighet.

Beetham et al. (2019) menar att egenmakt (advocacy) och valmöjligheter är något som barn värdesätter i insatser (ibid). Det är viktigt att behandlaren finns tillgänglig och ger nödvändig information till barn (Stanley et al., 2012). Det framkommer att vissa barn som upplevt våld i hemmet inte får möjlighet att veta hur information om dem används, vissa av dessa barn uttryckte missnöje över bristen på återkoppling från socialarbetare (Eriksson & Näsman, 2012). Ett barn i Beethams et al. (2019) studie menade att hon trivdes med insatsen och gruppen hon var i men att hon kände att hon inte hade fått tillräckligt med information vilket var ett orosmoment för henne. Hon beskriver

The scariest thing was meeting new people because all I was told was that there would be other children going, I didn’t know who was going. All I knew was that it was you guys doing it but the only person I knew was [the children’s worker] because she used to work with my cousin and she didn’t [pause] but, but my cousin doesn’t need it anymore so she came to do it with me (Beetham et al., 2019, s.569).

Vidare framkommer att barn värdesätter att själva få initiera deltagande i sociala insatser (Cater, 2014; Beetham et al., 2019). Cater (2014) skriver att det var vanligt förekommande att barnens närstående, till exempel föräldrar eller mor-och farföräldrar ville att barnen skulle ta del av sociala insatser. Vissa av barnen menade att de inte alls ville delta utan kände sig tvingade att göra det. Detta åskådliggörs genom följande citat

The bad part was that I came here because my mother probably wanted me to talk about it. I didn’t come here of my own free will. [...] Because it wasn’t my decision. If I had felt that I needed to talk about it, I would have looked for help (Cater, 2014, s. 462).

Cater (2014) beskriver att om barn känner sig tvingade till att delta i insatsen eller inte får tillräckligt med information, minskar deras möjlighet att känna sig delaktiga. Det kan leda till reviktimisering och minskad tillit till sociala myndigheter. Barn som väljer att avsluta

insatsen tidigare gör det ofta i protest mot vuxna för att de inte har fått vara delaktiga. Fellin et al. (2019) beskriver i sin studie att behandlarna frågade barnen om följande ‘Vad är dina största rädslor med att delta i gruppen?’ och ‘Vilka praktiska saker kan vi hjälpa till med för att det ska kännas bättre för dig att delta i gruppen?’. Detta för att ge barnen möjlighet till

21 medbestämmande och involvering i utförandet av insatsen. Vidare skriver Källström och Thunberg (2019) att behandlaren kan minska asymmetrin i relationen genom att låta barn tala om andra saker än våldet, barn kan då få en större kontroll över samtalet. Ytterligare ett sätt för behandlaren att öka barns medbestämmande är att fråga om barnet själv vill prata om sina upplevelser eller om behandlaren ska ställa frågor om det. I både Fellin et al. (2019) och Källström och Thunbergs (2019) studie framkommer att behandlarna på olika sätt försöker involvera barnen i att vara delaktiga i insatsen.

9. Analys

De fem teman som identifierats; vänskap och gemenskap, lek och kreativitet, behandlarens

bemötande, trygghet samt medbestämmande analyseras i nedanstående avsnitt med hjälp av

begreppet delaktighet och teorin om känsla av sammanhang. 9.1 Vänskap och gemenskap

I resultatet framkommer att flera av barnen innan deltagande i gruppinsatsen upplevde social stigmatisering (Fellin et al., 2019), deltagande i sociala insatser bidrog dock till att barn skapade meningsfulla relationer (Beetham et al., 2019). Insatserna skapade en tillitsfull miljö som gav möjligheter för barn att tillsammans ta sig igenom utmaningen som en social insats kan innebära (Callaghan et al., 2019; Thompson, 2011; Fellin et al., 2019). Utöver att barnen skapade nära relationer till varandra var även relationen till behandlaren viktig (Pernebo & Almqvist, 2016). Flera av barnen ville att insatsen skulle fortgå även efter dess avslut och vissa ville också umgås med varandra utanför den terapeutiska kontexten (Callaghan et al., 2019; Tjersland et al., 2012; Thompson, 2011). Med grund i ovanstående kan det tolkas som att gemenskapen i sociala insatser är betydelsefull för barn. Något som tyder på detta är att flera barn ville att insatsen skulle fortgå efter dess avslut och att de ville umgås med varandra privat. Utifrån resultatet kan det tänkas att insatserna är särskilt betydelsefulla för barn som tidigare upplevt social stigmatisering. Resultatet kan analyseras med hjälp av meningsfullhet som enligt Antonovsky (2005) handlar om att människor kan ställas inför olika utmaningar och huruvida de kan ta sig igenom utmaningarna och försöka hitta mening i dem.

Meningsfullhet handlar också om i vilken grad människor känner att deras liv har en

känslomässig innebörd. Oavsett om barnen i studierna tidigare känt sig socialt stigmatiserade eller inte kan det tolkas som att deras deltagande i sociala insatser och de relationer de skapat till andra barn och till behandlaren har främjat den känslomässiga innebörden i deras liv. Aspekten att barnen vill att insatsen ska fortgå och att de ville umgås privat tyder på relationernas känslomässiga innebörd för barnen. Relationerna i de sociala insatserna kan därför tänkas bidra till en känsla av meningsfullhet hos barnen vilket skapar förutsättningar för en starkare KASAM.

Barnen i gruppinsatsen utvecklade tillit och empati till varandra och de vågade efter en tid dela med sig av sina upplevelser av våld. Barnens gemenskap ledde till att de tillsammans skapade en gemensam skyddsfaktor (Thompson, 2011). Vidare framgår att barnen använde

22 varandras resurser och att deltagandet i gruppinsatsen ledde till att de kände sig delaktiga i ett sammanhang, något som hjälpte dem att bearbeta sina upplevelser av våld (Fellin et al., 2019). Antonovsky (2005) skriver att hanterbarhet handlar om resurser hos andra som kan vara till hjälp när en person möts av påfrestande stimuli som behöver hanteras. Barnens gemenskap i insatsen ledde till att de tog hjälp av varandras resurser och hanterade sina upplevelser av våld tillsammans. Det kan utifrån ovanstående tolkas som att barns

hanteringsförmåga och därmed deras KASAM stärks genom deltagande i en gruppinsats. 9.2 Kreativitet och lek

I resultatet framgår att barnen upplevde att det bästa med att delta i en gruppinsats var att leka och vara tillsammans med de andra gruppmedlemmarna (Pernebo och Almqvist, 2016) och de fann det glädjefyllt att uttrycka sig kreativt (Callaghan et al., 2019; Källström & Thunberg, 2019; Tjersland et al., 2012). Källström och Thunberg (2019) beskriver även att barn

uppskattade att leka tillsammans med behandlaren. Vidare framkom i Overliens (2011) studie att barn ansåg att trygghet var en nödvändig omständighet för att kunna leka och att insatsen därför kan ses som en frizon för barnen och deras lek (ibid). Utifrån resultatet kan det tolkas som att det möjligtvis inte är lek och kreativitet som är det centrala för barn i sociala insatser utan snarare att de får utföra dessa aktiviteter tillsammans med andra i en trygg miljö. Meningsfullhet definieras som den känslomässiga innebörd människor upplever sig ha i sitt liv. För en person med låg känsla av meningsfullhet kan det vara svårt att känna sig behövd och att hitta saker i livet som känns meningsfulla (Antonovsky, 2005). Genom lek i en trygg miljö finner barn ett meningsfullt socialt sammanhang där de känner sig behövda. På så sätt får de sociala insatserna en känslomässig innebörd för dem vilket kan bidra till en starkare känsla av sammanhang.

Resultatet i föregående stycke kan också förstås med hjälp av begreppet delaktighet.

Åkerström Kördel et al. (2017) skriver att barns involvering i utvärdering av insatser kan ge nya infallsvinklar genom ett inifrånperspektiv. Om barn och anhöriga har varit delaktiga i att utforma insatsen kan en följd av det bli att de får en positiv syn på insatsen (ibid). Det framkommer att barn som upplevt våld i hemmet generellt sett har en positiv syn på

insatserna och framförallt de delar som berör lek och kreativitet. Eftersom lek och kreativitet också är en stor del av sociala insatser kan det tyda på att barns åsikter har tillmätts betydelse och att de har fått vara involverade i utformningen av insatserna, vilket kan anses gynna deras delaktighet. Antonovsky (2005) menar också att få vara delaktig i sin egen verklighet kan ses som en central aspekt för att finna mening i sin tillvaro. Därför kan det tänkas att barns medbestämmande i sociala insatser inte bara bidrar till en känsla av delaktighet, utan också till en känsla av sammanhang.

9.3 Behandlarens bemötande

Barn värdesatte att bli lyssnade till och förstådda av behandlarna i insatsen (Cater, 2014; Stanley et al., 2012) och att behandlarna gjorde det möjligt för barnen att uttrycka sina åsikter