“Inte bara en planlösningsfråga”
En uppsats om självorganiseringens potential samt hinder och
möjligheter för fler kollektivhus i Malmö
“Not just a matter of spatial planning”
A study of the potential in self-organizing, and obstacles and
opportunities for more cohousing in Malmö
Kristin Heimerlöv
Miljövetenskap 180 hp Kandidatnivå 15 hp MV109C, VT 2020
Sammanfattning
Det svenska bostadsidealet är resursintensivt och trenden mot ett ökat antal singelhushåll innebär att en ökande boyta- och resursförbrukning per person krävs för att tillfredsställa vardagens behov jämfört med hushåll där funktioner och resurser delas. Parallellt med denna trend syns ett ökat intresse för kollektivhus och andra former av bogemenskaper i Sverige. Flertalet studier visar på att kollektivhus som boendeform har potential att minska miljöpåverkan och
resursanvändning för de boende. Denna uppsats undersöker vilka hinder och möjligheter som föreligger för att kollektivhus som boendeform skulle kunna utgöra ett vanligare alternativ på bostadsmarknaden i Malmö. Vidare utforskar uppsatsen huruvida kollektivhusens redan etablerade sociala struktur kan underlätta för förmågan att dela på ytor och resurser, samt vilka belägg som finns för att boendeformen leder till lägre miljöpåverkan än en jämförbar
konventionell boendeform. Resultatet av denna studie visar att krav på en ökad byggtakt verkar påverka incitamenten att utforska boendeformen från det kommunala bostadsbolagets sida. Den generella efterfrågan på kollektivhus bedöms som låg i studien samtidigt som en
informationsbrist och missuppfattningar kan påverka efterfrågan. Kommunen välkomnar i en ny markanvisningspolicy kollektivhus men efterfrågar samtidigt en tydligare efterfrågan underifrån för att det ska vara berättigat att sätta konkreta mål. En låg grad av organisering för kollektivhus i Malmö utgör ett hinder för boendeformen att växa sig större då kollektivhus kräver en
organisering underifrån för att bostadsbolag ska vilja satsa på boendeformen. Avsaknaden av kvantitativ forskning gör att det inte går att dra några slutsatser vad gäller kollektivhusens
resursförbrukning och miljöpåverkan jämfört med andra boendeformer. Den här studiens resultat pekar vidare mot att den självorganisering inom boendet som kännetecknar kollektivhus kan få positiva konsekvenser på förmågan att utveckla levnadssätt där delandet av ytor och resurser förekommer i större utsträckning. Studiens ringa omfång gör dock att resultatet inte är generaliserbart och mer forskning behövs för att kunna dra säkra slutsatser.
Nyckelord: Kollektivhus, självorganisering, hållbart boende, delade boendeformer, miljöpåverkan
Abstract
The Swedish housing ideal is resource-intensive and the trend towards an increased number of single households means that an increasing consumption of living space and resource-use per person is required to satisfy everyday needs compared with households where functions and resources are shared. In parallel with this trend, there is an increased interest in cohousing and other forms of shared housing in Sweden. Various studies show that cohousing has the potential to reduce the environmental impact and resource use for its residents. This study examines the obstacles and opportunities that exist for cohousing to be a more common alternative in the housing market in Malmö, Sweden. Furthermore, the thesis explores whether the already established social structure of collective housing can facilitate the ability to share areas and resources, and what evidence exists that cohousing is associated with a lower environmental impact than a comparable conventional form of housing. The results of this study show that the housing shortage and urgent demand for more housing seem to affect the incentives for the municipal housing company to explore cohousing. The general demand for cohousing is assessed as low in the study. At the same time, a lack of information and misconceptions can affect the demand. The municipality welcomes cohousing in a new land allocation policy, but at the same time calls for a more visible demand from the citizens in order to set objectives. A low degree of organization for cohousing in Malmö constitutes an obstacle for cohousing to increase, as cohousing requires an active organization in order for housing companies to be willing to invest. The lack of quantitative research means that it is not possible to draw any conclusions regarding resource consumption and environmental impact from cohousing compared with other forms of housing. The results of this study further indicate that the self-organization within housing that characterizes cohousing can have positive consequences on the ability to develop lifestyles where the sharing of areas and resources occurs to a greater extent. However, the small scope of the study means that the results are not generalizable and more research is needed to be able to draw conclusions.
Keywords: cohousing, self-organizing, sustainable housing, shared forms of housing, environmental impact
Förord
Jag vill tacka alla informanter som deltagit i denna studie. Jag vill även tacka mina handledare för all hjälp med min uppsats. Ett speciellt tack till min handledare Joe Strahl som har kommit med mycket värdefull feedback och bidragit med infallsvinklar och kommentarer som tagit mig vidare i arbetet.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Abstract 2 Förord 3 Innehållsförteckning 4 1. Inledning 61.1 Problemformulering, syfte och frågeställningar 7
1.2 Förtydligande angående kollektivhus och miljöpåverkan 9
1.3 Avgränsningar 9
1.4 Partiskhet 10
1.5 Begrepp 10
2. Bakgrund 12
2.1 Boendets miljöpåverkan 12
2.2 Delningsfunktioner i den byggda miljön 15
2.3 Delade boendeformer 15
2.3.1 Begrepp inom delade boendeformer 15
2.4 Kollektivhus 17
2.4.1 Om tillkomsten av kollektivhus i Sverige 17
2.4.2 Förnyat intresse för kollektivhus och andra delade boendeformer 18
2.4.3 Tidigare forskning om kollektivhus och miljöpåverkan 18
2.4.4. Initiativ till kollektivhus i Sverige 21
2.4.5 Kritik av kollektivhus - en segregerande boendeform? 22
2.4.6 Föreningen Kollektivhus i Malmö och Sofielunds Kollektivhus 23
3. Teoretiskt ramverk 25
3.1 Urban commons 25
3.1.1 7 designprinciper för långsiktigt hållbara gemensamma resurspooler 25
3.2 Rätten till staden 26
3.2.1 Lefebvres teori om produktion av rum 27
3.3 Institutionaliserad individualism 28
4. Metod 30
4. 1 Val av forskningsmetod 30
4. 2 Urval 30
4.3 Utförande av intervjuerna 32
4.3.1 Kodning och kategorisering 33
5. Resultat av intervjuundersökning 34
6. Diskussion 41
7. Slutsatser 47
8.Avslutande reflektion 48
1. Inledning
Det råder en omfattande bostadsbrist i stora delar av Sverige. 74 procent av Sveriges kommuner angav 2020 att det fanns ett underskott av bostäder (Boverket, 2020a). I rapporten Behov av nya
bostäder 2018 - 2025 konstaterar Boverket (2018) att det brådskande behovet av bostäder
behöver harmonisera med ett mer långsiktigt behov och beskriver hur denna utmaning samtidigt innebär en möjlighet till långsiktigt hållbara lösningar på bostadsmarknaden.
Arbetet för att minska bostadssektorns miljöpåverkan präglas idag till stor del av satsningar på energieffektiviseringar och andra tekniskt inriktade åtgärder (Boverket, 2019). Enligt Boverket (2019) finns det dock utmaningar med att klara av ytterligare energieffektiviseringar och samtidigt bibehålla en god inomhusmiljö i fastigheter. Flertalet studier visar även på att energieffektiviseringar riskerar att ätas upp av en allmän ökad energiförbrukning
(Energimyndigheten, 2017; Jensen & Gram-Hansen, 2008; Vale & Vale, 2010) varpå det finns anledning att, parallellt med den tekniska utvecklingen, även undersöka andra sätt att minska boendets miljöpåverkan.
Sverige är ett land med en stor andel ensamhushåll, nästan 1,9 miljoner hushåll består av en person (SCB, 2020a). I Sverige är boytan per person också en av de högsta i Europa (Francart et al., 2020). Den här uppsatsen tar sin utgångspunkt i Hagberts (2016) tankar om att vi i framtiden behöver bo mindre, enklare, i större grad tillsammans med andra och dela mer resurser i
vardagen för att kunna möta miljö- och klimatmål.
En i Sverige redan existerande, men ovanlig, boendeform som kan ses som ett steg i den här riktningen är kollektivhus. Medan den huvudsakliga målsättningen för de flesta kollektivhus är att skapa mer gemenskap i vardagen, har allt fler kollektivhus uttalade ekologiska ambitioner, både vad gäller byggnadens material och utformning såväl som den livsstil som boendet vill underlätta för (Marckmann et al., 2012). Flertalet studier visar på att kollektivhus som boendeform har potential att minska miljöpåverkan och resursanvändning för de boende, till följd av faktorer som minskad boyta per person, gemensam matlagning och en infrastruktur som underlättar för delande av resurser och transportmedel (Daly, 2017; Huber, 2017; Tummers,
2017). Kvantitativa studier som undersöker kollektivhus i relation till ekologisk hållbarhet är få, varpå det inte går att dra generella slutsatser utifrån dessa resultat. De studier som finns pekar dock på att boende i kollektivhus har ett lägre ekologiskt fotavtryck (Daly, 2017) och lägre koldioxidutsläpp per person jämfört med konventionellt boende (Sundberg, 2014).
Kollektivhus som boendeform är ett exempel på en organisering av boendet där de boende själva deltar i planeringen av husets fysiska utformning samt sätter upp regler för hur deras
gemensamma ytor och resurser ska förvaltas och nyttjas. Kollektivhus kännetecknas därmed av en hög grad av självorganisering, där de boende under lång tid samarbetar med varandra, vilket enligt Jarvis (2011) är viktigt för att skapa en kultur där det upplevs naturligt att dela på resurser. I Sverige finns i nuläget cirka 50 kollektivhus varav de flesta växte fram under 1980-talet,
framför allt i de större städerna, oftast i samarbete mellan kommunala bostadsbolag och intresseföreningar. Enligt flertalet forskare, myndigheter och organisationer syns nu ett ökat intresse för kollektivhus (Boverket, 2020b; SABO, 2018; Thörn et al., 2020) i Europa såväl som i Sverige, som bland annat kan kopplas till ett ökat intresse för att utveckla levnadssätt som minskar de ekologiska fotavtrycken i vardagen (Thörn et al., 2020). Delade boendeformer passar inte alla och ska heller inte ses som en universallösning för att minska bostadssektorns
miljöpåverkan, men skulle kunna utgöra ett komplement till energieffektiviseringar och andra byggnadstekniska åtgärder.
1.1 Problemformulering, syfte och frågeställningar
Idag uppmärksammas individers resursintensiva livsstilar och höga konsumtionsnivåer allt mer som ett hinder för en hållbar utveckling, där växthusgasutsläpp relaterade till boendet står för en stor del av de konsumtionsbaserade utsläppen (Naturvårdsverket, 2020a). Att utveckla
boendeformer med en minskad privat boyta och en högre grad av delande på ytor och resurser, kan därför sägas vara önskvärt ur ett miljöperspektiv. Enligt Boverket redogör flera kommuner för att det finns ett behov av ett mer varierat utbud av bostäder, där kollektivhus nämns som exempel på detta (Boverket, 2020c) och flera aktörer på bostadsmarknaden märker av ett ökat intresse för kollektivhus och andra delade boendeformer. Hittills har kollektivhusen inte fått något bredare genomslag i Sverige utan fortsatt att utgöra ett alternativ för ett fåtal. I Malmö
finns idag två kollektivhus; Boaktiv Landgången som funnits sedan 2007 och Sofielunds kollektivhus som uppfördes 2014. Sofielunds kollektivhus uppfördes på initiativ av
intresseföreningen Kollektivhus i Malmö, KiM. Kollektivhuset har mötts av ett stort medialt intresse och många har anmält sitt intresse för att bo i huset genom att ställa sig i föreningens kö. Efter färdigställandet av Sofielunds Kollektivhus har KiM fortsatt att driva frågan om
kollektivhus i Malmö, men inga fler hus har tillkommit på deras initiativ.
Utifrån ett antagande om att det ur ett miljöperspektiv vore önskvärt att boendeformen blev tillgänglig för fler personer, syftar den här uppsatsen till att närmare undersöka vilka hinder och möjligheter som föreligger för att boendeformen skulle kunna få ett större genomslag inom bostadsbyggande och stadsplanering, och därmed utgöra ett vanligare alternativ på
bostadsmarknaden. Kollektivhus kännetecknas av en hög grad av självorganisering, där de boende under lång tid samarbetar med varandra. Uppsatsen ämnar därför även undersöka huruvida kollektivhuset Sofielunds redan etablerade sociala struktur kan få påverkan på förmågan att dela på ytor och resurser jämfört med en boendeform där organiseringsgraden är lägre. Frågeställningarna undersöks genom intervjuer med representanter för föreningen Kollektivhus i Malmö (KiM), MKB, Fastighets- och gatukontoret i Malmö Stad samt riksorganisationen Kollektivhus NU.
Huvudfrågeställning:
● Vilka hinder och möjligheter kan identifieras för en ökad framväxt av kollektivhus på bostadsmarknaden i Malmö?
Andra frågor som ställs i uppsatsen:
● Vilken inställning har Malmö Stad till kollektivhus?
● Påverkar Sofielunds kollektivhus redan etablerade sociala struktur förmågan att dela på ytor och resurser jämfört med en boendeform där organiseringsgraden är lägre.
● Vilka belägg finns för att kollektivhus leder till lägre miljöpåverkan jämfört med en jämförbar konventionell boendeform?
1.2 Förtydligande angående kollektivhus och miljöpåverkan
Kollektivhus beskrivs allt oftare som en växande rörelse som syftar till att underlätta för levnadssätt som innebär lägre miljöpåverkan där fastigheternas byggnadstekniska, fysiska och sociala dimensioner i kombination beskrivs som ett hållbart boende (Tummers & MacGregor, 2016; Thörn et al., 2020). De flesta studier som påvisar lägre miljöpåverkan för kollektivhus som boendeform bygger dock på kvalitativa fallstudier av olika slag och en avsaknad av kvantitativa studier gör att det enligt Tummers & MacGregor (2019) förekommer ett “önsketänkande” där kollektivhusens förmåga att bidra till större ekologisk hållbarhet inte kan styrkas då det saknas kvantitativa mätningar som i större skala mäter och jämför miljöpåverkan av olika slag. Det förekommer ofta antaganden om att de fysiska och sociala förutsättningarna som finns i kollektivhus, kommer att leda till lägre resursförbrukning och miljöpåverkan för de boende. Författaren har i denna studie försökt tydliggöra denna skillnad genom att tydligt skilja på den forskning som visar på att det finns en potential, eller att boendeformen underlättar för något, och den forskning som faktiskt har mätt reell miljöpåverkan av olika slag. Således antas inte i denna studie att kollektivhus som boendeform per automatik leder till lägre resursförbrukning och miljöpåverkan än en jämförbar konventionell boendeform, vilket författaren anser är viktigt att påpeka. Författaren anser ändå att studiens inriktning och frågeställningar är berättigade då det från ett miljöperspektiv finns ett behov av att utveckla boendeformer som exempelvis underlättar för delande snarare än enskilt ägande och där boytan per person reduceras.
Kollektivhus kan, med stöd i denna studie, utgöra en sådan boendeform av flera andra potentiella alternativ.
1.3 Avgränsningar
Det finns många typer av delade boendeformer, varav några nämns i studiens bakgrund. Denna studie avgränsas till att behandla kollektivhus, vilket är en specifik form av delat boende. Studiens undersökning avgränsas vidare till att i första hand behandla organiseringen bakom kollektivhus i Malmö, dock behandlas även nuvarande drift av Sofielunds kollektivhus till viss del. Inom ramen för denna studie har inga egna mätningar gjorts av miljöpåverkan från
kollektivhus eller graden av delande av gemensamma resurser i kollektivhus eller i andra boendeformer.
1.4 Partiskhet
Författaren till den här studien har en positiv inställning till kollektivhus som boendeform. Under arbetet med denna uppsats gick författaren själv med som medlem i föreningen Kollektivhus i Malmö. Författaren har dock inte drivit någon process eller påverkat KiM i någon riktning genom att aktivt driva någon fråga. Mot bakgrund av detta har författaren försökt ha en
självreflekterande roll där författaren funderat kring på vilket sätt författarens egna förutfattade meningar och åsikter inom ämnet kan påverka hur undersökningens resultat tolkas och
framställs.
1.5 Begrepp
Ekologisk hållbarhet
Det finns ingen vedertagen definition om vad ekologisk hållbarhet innebär och det förekommer många variationer. Sett från bostadssektorns perspektiv har Sveriges Allmännytta, SABO (u.å), har definierat ekologisk hållbarhet i bostadssektorn som att “dess resursanvändning och
miljöpåverkan bör hålla sig inom jordens och ekosystemens förmåga till att uppnå naturens beständighet och bärkraftighet”. Uppsatsen utgår från denna definition av ekologisk hållbarhet. Social hållbarhet
Även vad gäller begreppet social hållbarhet finns ingen vedertagen definition och det förekommer många olika begreppsdefinitioner. I diskussioner om en socialt hållbar
stadsutveckling nämns ofta faktorer som ett starkt civilsamhälle, social integration, god hälsa och livskvalitet. Enligt Syssner (2011, kapitel 5) vilar idén om social hållbarhet på en princip om social rättvisa, och om inkluderande samhällen där det finns en stark gemenskap och ett tydligt medborgerligt deltagande på lika villkor. Den socialt hållbara staden motverkar exkludering, rasism, utslagning och urban fattigdom (2011). Enligt SABO, (u.å.) innefattar social hållbarhet “välbefinnande, rättvisa, inflytande, rättigheter och individens behov och handlar om att främja delaktighet och social sammanhållning”. Uppsatsen utgår från SABOs definition av social hållbarhet.
Ekologiskt Fotavtryck
Det ekologiska fotavtrycket utgörs av den biologiskt produktiva areal som behövs för att producera de varor och tjänster som konsumeras och för att absorbera de utsläpp som görs (Boverket & Naturvårdsverket, 2000). Beräkningar av det ekologiska fotavtrycket utgår från statistik över konsumtion och produktion för att uppskatta hur stor del av jordens förnyelsebara förmåga som tas i anspråk (Världsnaturfonden, u.å.).
2. Bakgrund
2.1 Boendets miljöpåverkan
Hur vi bor och lever påverkar miljön på en rad olika sätt. I Sverige är miljökvalitetsmålet God Bebyggd Miljö vägledande för den strategiska utvecklingen av den byggda miljön. Sveriges Riksdag har preciserat målet på följande sätt:
Städer, tätorter och annan bebyggd miljö ska utgöra en god och hälsosam livsmiljö samt medverka till en god regional och global miljö. Natur- och kulturvärden ska tas till vara och utvecklas. Byggnader och anläggningar ska lokaliseras och utformas på ett miljöanpassat sätt och så att en långsiktigt god hushållning med mark, vatten och andra resurser främjas
(Naturvårdsverket, 2020b).
Målet är komplext och innefattar många olika aspekter av den byggda miljön. Förenklat kan målet sägas behandla både miljöpåverkan från bygg- och fastighetssektorn såväl som den livsmiljö som bebyggelsestrukturen bidrar till att skapa, där närhet till kollektivtrafik och grönområden bland annat räknas in. Boverket (2011) redogör för faktorer knutna till boendets miljöpåverkan som kan kopplas till God Bebyggd Miljö. De faktorer som nämns är
användningen av uppvärmd bostadsyta, användningen av hushållsapparater, produktion och hantering av avfall, resor i vardagen, skötsel av trädgården och användning av närmiljön (Boverket, 2011).
Naturvårdsverket (2019a) konstaterar att det stora behovet av bostäder innebär en stor utmaning för bygg- och fastighetssektorn som måste minska sin miljöpåverkan samtidigt som
bostadsbyggandet ska öka. Enligt Boverkets utvärdering av miljömålet God Bebyggd miljö (2019) har miljöarbetet som rör byggnader framför allt kretsat kring energieffektivisering och omställning till förnybar energi. Svenska byggnader står för ungefär 40 procent av Sveriges energianvändning, som går till el och uppvärmning (Naturvårdsverket, 2020c). Naturvårdsverket (2019a) konstaterar att energieffektivisering av byggnader länge har visat en positiv utveckling. Under de senaste åren har minskningen i energianvändningen per kvadratmeter i bostäder dock
avstannat (Naturvårdsverket, 2019b). Boverket (2019) beskriver att det föreligger en utmaning i att klara av ytterligare energieffektivisering och samtidigt bibehålla en god inomhusmiljö, då erfarenheter har visat att ytterligare energieffektiviseringar kan leda till dålig ventilation och fuktproblem i fastigheter. Vidare behövs insatser för att styra samhällsutvecklingen utifrån en helhetssyn på vad som konstituerar en god bebyggd miljö, utöver endast energifrågor (Boverket, 2019).
En invändning mot det rådande sättet att arbeta med energieffektiviseringar är den så kallade rekyleffekten. Rekyleffekten innebär att de åtgärder som leder till en mer effektiv
resursanvändning också får som konsekvens att man använder mer av resursen än förut, vilket motverkar syftet med effektiviseringarna. Sanne (2006) kallar detta för en effektivitetsfälla, där goda intentioner får oönskade bieffekter. Exempelvis beskriver Marckmann et al. (2012) hur den energi som tjänas in på energieffektivare bostäder och teknik, kan ätas upp av en större mängd energikrävande prylar i hemmet eller högre standard och krav på bekvämlighet. Vidare skriver Energimyndigheten (2017) att trots att hushållsapparaterna i Sverige blir allt mer energieffektiva, motverkas en total minskning av elanvändningen av att vi använder fler apparater, med fler funktioner än tidigare (Energimyndigheten, 2017), och Jensen och Gram-Hansen (2008)
konstaterar att energieffektiviseringar i danska byggnader har visat sig ätas upp av ökade boytor. Hagbert (2013) menar att ett helhetsperspektiv på hur vi kan skapa hållbara boendemiljöer går förlorat då byggindustrin och bostadsbranschen har ett ensidigt fokus på tekniska lösningar. Genom att marknadsföra bostäder som “gröna” eller “miljövänliga” menar Hagbert att man använder en retorik “där man påstår sig möjliggöra en hållbar livsstil utan att radikalt utmana det nutida resursintensiva boendeidealet” (2013, s. 215). För att uppnå goda lösningar inom
bostadssektorn behöver, enligt Hagbert (2013) även sociala och kulturella dimensioner av hållbar utveckling inkluderas. Enligt Hagbert (2020) innebär exempelvis trenden mot ett ökat antal singelhushåll, som återfinns i stora delar av västvärlden, att en ökande boyta- och
resursförbrukning per person krävs för att tillfredsställa vardagens behov jämfört med hushåll där funktioner och resurser delas.
I rapporten 15 hinder för hållbar stadsutveckling konstaterar Delegationen för hållbara städer (2012) att ”stadsbornas resvanor, energianvändning i hemmen, matvanor och övrig konsumtion
har stor påverkan på den samlade resursförbrukningen och de samlade koldioxidutsläppen i städerna” (2012, s.12). Åtgärder för en effektivare energianvändning i städerna förutsätter därför, enligt rapporten, att ”tekniska systemlösningar och människors livsstilar understödjer och
positivt förstärker varandra” (2012, s.12). Idag uppmärksammas konsumtionens miljöpåverkan allt mer, exempelvis genom Agenda 2030s mål 12, hållbar konsumtion och produktion, samt genom statliga och kommunala satsningar på att minska individens miljöpåverkan genom en förändrad livsstil (Göteborgs Stad, u.å.; Naturvårdsverket, 2017). Hagbert (2016) lyfter behovet av att underlätta för ett minskat resursbehov i relation till boendet genom att exempelvis utforma planlösningar som underlättar för en ökad delning av ytor, funktioner och resurser.
Enligt Hagbert (2016) finns det ett intresse för att bo mindre resursintensivt och på ett mer varierat sätt, som inte möts i det som byggs eller vad som inom rådande bostadspolitik uppfattas som ett hållbart boende. Det kan handla om att bo mindre, enklare och mer kollaborativt genom att dela på ytor och resurser. I en studie av det nya bostadsområdet Kvillebäcken i Göteborg konstaterar Hagbert (2016) att invånarnas framtida engagemang eller samvaro i boendemiljön inte har undersökts i planeringen av bostadsområdet utan att området snarare har anpassats för en ökande individualism. I intervjuer med de boende framkommer dock att många är öppna för att dela mer resurser i vardagen och flera av de intervjuade har diskuterat möjligheten att bo ihop med andra. Två tredjedelar kan även tänka sig att bo mindre och de flesta i studien kan tänka sig att minska sin konsumtion relaterat till hemmet (2016).
I rapporten Vision för Sverige 2025 föreslår Boverket (2012) att nybyggnation och upprustning av bostadsområden sker i högre grad av samverkan med de boende för att tillgodose människors sociala behov. Engström (2011, kapitel 9) visar på att ett behov av samverkan mellan privata och offentliga intressen är viktig även i förvaltningsskedet, för att människor i sitt vardagliga liv ska kunna minska sin miljöpåverkan. Författaren konstaterar att tekniska lösningar överväger i samhällsplaneringen medan det råder en vaghet kring de sociala åtgärderna i visioner för hållbara städer (2011). Samtidigt redogör Hagbert (2016) för hur det brådskande behovet av nya bostäder får som konsekvens att bostadsföretagen har låga incitament att experimentera med nya koncept, utan istället strävar efter att bygga effektivt och snabbt.
2.2 Delningsfunktioner i den byggda miljön
Delningsekonomi, delad konsumtion eller kollaborativ konsumtion är begrepp som beskriver ett samtida intresse för delandets funktioner och praktiker. Begreppet definieras enligt
Nationalencyklopedin som ett ”samlingsnamn på aktiviteter som syftar till minskad resursåtgång genom effektivare kapacitetsutnyttjande såsom delning av tillgång till varor och tjänster” (2017) och innefattar således, enligt Utredningen av användarna i delningsekonomin (2017) delande av “underutnyttjade resurser” – såsom verktyg eller bilar som inte används hela tiden, eller
lägenheter som annars stått tomma. Att dela på ytor i den byggda miljön leder bland annat till att mindre mark tas i anspråk. Med en tilltagande urbanisering blir det allt viktigare att mängden naturmiljöer som exploateras för bebyggelse hålls nere (Boverket, 2012). Konkurrensen om mark som följer av urbaniseringen är även ett argument för effektivare markanvändning (Delegationen för hållbara städer, 2012). Även Francart et al. (2020) lyfter behovet av att använda den byggda miljön på ett mer effektivt sätt genom att olika användare delar på ytor.
Enligt SABO (2016) har bostadsbolag goda möjligheter att bidra till delningsekonomin genom att exempelvis tillhandahålla lokaler där de boende kan dela eller samäga varor. Bostadsbolag kan även erbjuda bilpooler och cykelpooler till de boende. Jarvis (2011) argumenterar dock för att fysisk närhet mellan grannar inte i sig är tillräckligt för att skapa en kultur där det är naturligt att dela på resurser, utan att människor behöver ha kontinuerliga, långvariga samarbeten med varandra för att ha möjlighet att bygga upp den tillit och de sociala band som krävs för att utveckla en fungerande delningskultur.
2.3 Delade boendeformer
Det finns olika begrepp som används för att beskriva delade boendeformer och dess förutsättningar som kan vara bra att känna till i förhållande till kollektivhus.
2.3.1 Begrepp inom delade boendeformer
Bogemenskaper
Det existerar olika definitioner av begreppet bogemenskaper. Enligt Boverkets (2020d) definition är bogemenskaper ”ett samlingsnamn för boendeformer som präglas av utökade
möjligheter till samvaro och gemenskap i vardagen, grannar emellan”. Det är enligt Boverkets definition (2020d) en boendeform där varje hushåll har sitt eget privata boende och därutöver tillgång till utrymmen som delas med andra. Kollektivhus och ekobyar är exempel på
bogemenskaper (Grip et al., 2019). Boendekollektiv
Boverket beskriver begreppet boendekollektiv som en boendeform där de boende har ett eget rum i en lägenhet eller i ett hus, men i övrigt delar exempelvis vardagsrum, kök och ibland toalett med övriga boende (Boverket, 2020b). Denna boendeform benämns även som
kollektivboende eller bara “kollektiv”, och syftar då ofta på en slags informell lösning där flera personer använder boendet gemensamt på ett sätt som kanske inte var tänkt när byggnaden uppfördes. Kollektivboendet är därför ofta av mer temporär natur, till skillnad mot exempelvis kollektivhus som syftar till att utgöra en mer permanent form av delat boende.
Coliving
Det engelska uttrycket coliving har börjat användas även i Sverige och beskriver, enligt Skog och Jonsson (2019) en “växande typ av kollektivt boende, oftast i städer, som kretsar kring den urbana livsstilen”. Konceptet kretsar kring att genom en hög grad av interaktion främja de boendes kreativitet och aktivitet samt möjliggöra en hållbar livsstil genom delning och effektiv användning av resurser och ytor (Skog & Jonsson, 2019). Konceptet kännetecknas av bostäder där de boende har små privata rum men delar kök, vardagsrum och andra ytor med andra personer. Coliving är ett relativt nytt koncept i Sverige och det finns ännu bara ett fåtal hus som använder detta begrepp i sin beskrivning av boendet.
Byggemenskaper
En byggemenskap är en sammanslutning av enskilda personer som utifrån egna ambitioner planerar, låter bygga och använder en byggnad. Byggemenskapen agerar själv byggherre och ansvarar för projektering, finansiering och upphandling av entreprenör. En byggemenskap förutsätter eget kapital av de som kommer att bo i huset (Göteborgs Stad, u. å). Det mest
förekommande projekten för byggemenskaper är att man tillsammans bygger ett flerbostadshus. Flertalet kollektivhus har kommit till på initiativ av en byggemenskap (Fletcher, 2019).
Kollektivhus
Ett kollektivhus beskrivs av Grip et al. (2019) som ett vanligt bostadshus med normalt utrustade lägenheter med kök, vardagsrum och sovrum. Lägenheterna i kollektivhus är vanligen något mindre än i konventionella fastigheter, och har istället fler gemensamhetslokaler som exempelvis gemensamt kök och matsal, hobbyrum, barnrum, verkstad eller andra gemensamma utrymmen. Kärnan i kollektivhuset är ofta det gemensamma köket och matsalen, i de flesta kollektivhus ingår alla vuxna i matlag som turas om att laga mat åt alla i huset (Companion, u. å.). Till skillnad mot för exempelvis kollektivboenden, som beskrivs ovan, skiljer sig kollektivhus således genom att ha som ambition att bygga in en social gemenskap genom strukturella
arrangemang. Kollektivhus som boendeform är ett exempel på en organisering av boendet där de boende tillsammans sätter upp regler för hur deras gemensamma resurser ska förvaltas och nyttjas. Hur mycket och vad som görs tillsammans bestäms av de boende själva genom en intern förening (Grip et al., 2019). I ett kollektivhus deltar de boende i den gemensamma driften av huset, och kollektivhus har oftast tillkommit med en hög grad av brukarinflytande under byggprocessen (Boverket, 2020b).
2.4 Kollektivhus
2.4.1 Om tillkomsten av kollektivhus i Sverige
I Sverige har samarbeten mellan lokala kollektivhusföreningar och kommunala bostadsbolag historiskt varit en viktig faktor i att genomföra kollektivhusprojekt. Dessa samarbeten fortsätter att utgöra en viktig faktor i många städer (Thörn et al, 2020). I Sverige finns idag knappt 50 fungerande kollektivhus, varav 46 kollektivhus är medlemmar i riksorganisationen Kollektivhus NU, vilken är en organisation som verkar för att hjälpa befintliga hus att fungera bättre samt för att få till stånd fler kollektivhus (Grip et al., 2019). Av de 46 hus som är medlemmar i
Kollektivhus NU fungerar 22 som hyresrätter, 11 som bostadsrätter och 13 hus är kooperativa hyresrätter (Kollektivhus NU, 2020). Utöver dessa kollektivhus finns i dagsläget även ca 10 planerade kollektivhus i olika delar av Sverige, framför allt i Stockholm och Göteborg (Grip et al., 2019).
2.4.2 Förnyat intresse för kollektivhus och andra delade boendeformer
Kollektivhus som boendeform har alltid varit ett marginellt fenomen och att planera för kollektivhus har heller aldrig varit ett utbrett verktyg inom stadsplaneringen. Nu syns dock ett ökat intresse för kollektivhus i Sverige (Boverket, 2020b; Grip et al., 2019). Enligt Boverkets senaste bostadsmarknadsenkät efterfrågar flera kommuner kollektivhus och byggemenskaper för att möta behoven av andra former av bostäder än de konventionella (Boverket, 2020c). Vidare märker Sveriges Allmännytta, SABO, en intresseökning för kollektivhus och andra delade boendeformer då fler grupper söker kontakt med allmännyttan i syfte att bilda bogemenskaper (SABO, 2018). Utvecklingen kan enligt bland annat Thörn et al. (2020) ses som en del i en allmän diskurs kring hållbar stadsutveckling, där politiker, stadsplanerare och arkitekter har identifierat kollektivhus och liknande former av bogemenskaper som en del i utvecklingen mot mer socialt och ekologiskt hållbara städer. Trenden syns framför allt i relation till ett större fokus på delningsfunktioner i stadsmiljöer samt till ett större fokus på social hållbarhet i
stadsplaneringen (Thörn et al., 2020).
I Göteborg beslutade fastighetsnämnden år 2014 att fem procent av markanvisningarna ska gå till bo- eller byggemenskaper med motiveringen att åtgärder som underlättar för bo- och
byggemenskaper går hand i hand med utvecklingen av delningsekonomi och cirkulär ekonomi (Scheller & Thörn, 2018). Även Malmö Stad vill enligt den nya markanvisningspolicyn från 2019 “uppmuntra att andra aktörer och upplåtelseformer än de mer traditionella anmäler intresse, såsom byggemenskaper, kooperativa hyresrätter och kollektivhus” (Malmö Stad, 2019). Vidare har Boverket nyligen tagit fram en rapport innehållande vägledning till kommuner för att kunna underlätta för byggemenskaper.
2.4.3 Tidigare forskning om kollektivhus och miljöpåverkan
Den huvudsakliga målsättningen för de flesta kollektivhus är att skapa mer gemenskap i
vardagen, men allt fler kollektivhus har även uttalade ekologiska ambitioner (Thörn et al., 2020). I detta avsnitt undersöks vidare i vilken grad kollektivhus leder till mindre miljöpåverkan än andra boendeformer.
Kollektivhusets planlösning och struktur leder till att de boende inte tar i anspråk lika mycket boyta per person, då den privata boytan vanligen är mindre än konventionella lägenheter, och då ytor som hobbyrum, gästrum och tvättstuga delas (Daly, 2017; Tummers, 2017; Williams, 2005). Att minska på golvytan per person tar mindre mark i anspråk, kräver mindre byggnadsmaterial (Marckmann et al., 2012) och minskar energianvändningen från uppvärmning (Chatterton, 2013). Enligt Williams (2005) minskade boende i kollektivhus i USA i genomsnitt sin boendeyta med 31 procent och minskade elförbrukningen med 57 procent när de flyttade till kollektivhus. I svenska kollektivhus är den privata boytan per person vanligtvis runt 10 procent mindre än genomsnittet (Hagbert, 2020). Hagbet (2020) konstaterar att den minskning av privat boyta som är standard i svenska kollektivhus förvisso är ett steg i rätt riktning, men hänvisar till en studie av Francart et al. (2018) som föreslår att betydligt större reduceringar av boytan skulle behövas för att Sverige ska kunna nå de utsläppsminskningar som enligt Parisavtalet krävs till 2050 (2020). Genom att bygga in delningsfunktioner i den fysiska miljön, skapar kollektivhusen en struktur för delning av resurser som konventionella boendeformer saknar, och har därför potential att minska den samlade konsumtionen och resursanvändningen och samtidigt öka den sociala sammanhållningen (Daly, 2017; Jarvis, 2011). Enligt Daly (2017) tyder studier på att praktiker som att dela och samäga kan genomföras mer effektivt genom kollektivhusens redan etablerade sociala struktur. Thörn et al. (2020) argumenterar för att potentialen för kollektivhus att utgöra ett ekologiskt hållbart boendealternativ ligger i faktorer bortom delandets praktiker och
byggnadernas utformning. Författarna menar att potentialen snarare ligger i engagemanget som kommer av att organisera sig och samarbeta i sin boendemiljö, vilket kan skapa synergier mellan social och ekologisk hållbarhet genom att utmana rådande normer om materiell och rumslig standard samt utveckla levnadssätt som innebär lägre miljöpåverkan (2020). En studie av Scheller & Thörn (2020), som behandlar förhållandet mellan autonomi och hållbarhet, fann att det kollektivhus som hade störst självbestämmande i deras studie, också var det hus som kommit längst vad gäller både social och ekologisk hållbarhet. Tummers (2017) anser att ett mer
toppstyrt sätt att utveckla och organisera kollektivhus skulle leda till att boendeformen utvecklas på marknadens, snarare än de boendes, villkor. Enligt Tummers är självorganiseringen en nyckel för att förstå boendeformens resiliens och med minskat brukarinflytande riskerar kollektivhusen
enligt författaren (2017) att utvecklas till en delad boendeform av mer temporär karaktär snarare än en långsiktigt fungerande delad boendeform.
Sundberg (2014) har jämfört elanvändning och energi för uppvärmning i kollektivhuset Färdknäppen i Stockholm med ett genomsnittligt konventionellt flerfamiljshus. Enligt studien var koldioxidutsläppen per person från de som bodde i kollektivhuset 20 procent lägre än för genomsnittet. De lägre utsläppen i Färdknäppen orsakas nästan helt av lägre energianvändning för uppvärmning och el. I studien framkom att Färdknäppen använde ungefär hälften så mycket elektricitet som ett uppskattat genomsnitt, samt minskade energianvändningen avsevärt. Den stora skillnaden i energianvändning hade enligt Sundberg sin förklaring framför allt i att
kollektivhuset har mindre boyta per person jämfört med genomsnittet. Den låga elanvändningen kan också relateras till gemensam matlagning, vilket kräver mindre elförbrukning per portion (2014).
Daly (2017) har i en litteratursammanställning jämfört koldioxidavtryck och ekologiskt fotavtryck för kollektivhus och ekobyar med jämförbara konventionella bostäder.
Sammanställningen behandlade framför allt ekobyar, vilka inte går att jämföra med kollektivhus. De delar som berör kollektivhus visar dock bland annat att minskade utsläpp från transport är vanligt i kollektivhus till följd av användningen av bilpooler samt möjligheten att arbeta
hemifrån i kollektivhusets lokaler. Tummers (2016) studie visar att initiativ till kollektivhus har en benägenhet att minska bilberoendet då kollektivhus, som ett oftast urbant fenomen, tenderar att lokalisera sig nära kollektivtrafik samtidigt som den sociala organiseringen enligt Chatterton (2013), Jarvis (2011) och Tummers (2016) underlättar för delandet av transportmedel genom exempelvis bilpool. Resultat från Dalys (2017) litteratursammanställning visar även på minskad energiförbrukning jämfört med konventionellt boende i kollektivhus, till följd av gemensam matlagning. De kollektivhus som var med i studien visade på lägre ekologiskt fotavtryck och lägre koldioxidutsläpp än konventionellt boende (2017).
Att boende i kollektivhus i många fall har ett intresse för och kunskap om frågor som rör hållbart byggande får som konsekvens att kollektivhus ofta uppförs med miljövänliga tekniker och byggmaterial (Marckmann et al., 2012; Sanguinetti, 2014; Sargisson, 2012; Tummers, 2016).
Hållbara lösningar för vattenhantering, avlopp och kompost är vanliga samt användning av solceller (Wilson, 2015; Crabtree, 2015). Enligt Tummers (2016) byggs kollektivhus ofta som “demonstrationsprojekt” för olika miljötekniska lösningar. Hagbert (2020) beskriver det som en möjlighet för en allmän hållbar stadsutveckling att boende i kollektivhus besitter mycket kunskap om hållbart byggande såväl som boende. Författaren ser en potential i att kollektivhus kan
fungera som goda exempel och påverka riktningen genom att exempelvis öka efterfrågan på ny teknik som exempelvis solceller, samt genom att öka den generella kunskapen i samhället om hållbara byggnadsmaterial och boendeformer (2020).
Flera forskare, bland annat Tummers och MacGregor (2019), Marckmann et al. (2012) Lietaert (2009) och Hagbert (2020) varnar dock för att dra förhastade slutsatser kring kollektivhusens fördelar vad gäller ekologisk hållbarhet, med hänvisning till att det finns för lite kvantitativ forskning om kollektivhus för att kunna dra några generaliserbara slutsatser på området.
Sammanfattningsvis kan sägas att kollektivhus som boendeform har potential att minska energi- och resursanvändningen men det kan bero på hur huset designas och hur väl de boende uppfyller intentionerna.
2.4.4. Initiativ till kollektivhus i Sverige
Ideerna till de första kollektivhusen av mer modern karaktär i Sverige föddes ur funktionalismens idéer om rationalisering av boendet. Målsättningen med de tidiga
kollektivhusen var i första hand var att förenkla hushållsarbetet i syfte att underlätta för kvinnor att förvärvsarbeta. Sveriges första moderna kollektivhus, utvecklat av Alva Myrdal och Sven Markelius, stod klart 1935 på Kungsholmen i Stockholm och under de följande 20 åren byggdes tio kollektivhus i Sverige, varav majoriteten i Stockholm. Kollektivhusen fick inget större genomslag och inte heller något politiskt stöd från allmännyttiga bostadsbolag. Istället var det privata byggherrar som uppförde husen (Vestbro, 2014). Under 60- och 70-talet växte intresset för kollektivhus bland annat som en del av den utbredda kvinnorörelsen. Det officiella
motståndet mot kollektivhus var i början starkt men runt 1980 skedde ett genombrott för
boendeformen. Ett politiskt stöd för kollektivhus, framför allt i Stockholm, fick konsekvenser på de kommunala bostadsbolagens byggande och på 1980-talet och första delen av 1990-talet byggdes uppemot 50 kollektivhus i Sverige (Vestbro, 2014). Under den här tidsperioden fanns
ett överskott av bostäder i Sverige vilket gjorde att många befintliga fastigheter på ett kostnadseffektivt sätt kunde byggas om till kollektivhus (Thörn et al., 2020).
Under 90 -talet och 00 - talet gick intresset för boendeformen ner, men idag syns som sagt återigen ett växande intresse för boendeformen. Om det historiskt framför allt har varit allmännyttiga bostadsbolag som uppfört kollektivhus, kommer initiativen numera från intresseföreningar där projekten utvecklas i samarbete med bostadsföretag och privata
projektutvecklare (Grip et al., 2014). 2011 trädde en ny lag i kraft som innebär att allmännyttiga bostadsföretag ska drivas enligt affärsmässiga principer, med vinstkrav (Sveriges Kommuner och Regioner, 2020). Det innebär att bostadsföretagen inte kan engagera sig i projekt som riskerar att bli olönsamma. Om en intresseförening för kollektivhus har egen kunskap och är väl organiserad kan den dock hålla nere kostnaderna i samband med projektering (Sandström, 2014). Enligt Sandström (2014) har bostadsföretagen idag mindre utrymme att jobba med kollektivhusprojekt. Intresseföreningar som den nationella organisationen Kollektivhus NU får därför en viktigare roll i att erbjuda kunskap och förmedla kontakter till de som är intresserade av boendeformen.
2.4.5 Kritik av kollektivhus - en segregerande boendeform?
Enligt Tummers & MacGregor (2019) är idén bakom kollektivhus generellt att utgöra en öppen och välkomnande boendeform, men att många kollektivhus misslyckas med att fungerar på det sättet i praktiken. En rad forskningsartiklar (Boyer & Leland, 2018; Hagbert, 2020; Huber, 2017; Jacobsen & Larsen, 2018; Marckmann et al., 2012; Scheller & Thörn, 2018; Tummers &
MacGregor, 2019) beskriver hur kollektivhus generellt bebos av en homogen grupp människor; de domineras av välutbildade personer, ofta med högre inkomster och kan inte sägas representera mångfalden i samhället i övrigt. Det kan, enligt bland annat Jacobsen och Larsen (2018) leda till uteslutande effekter, bland annat beskrivs problem med segregering och gentrifiering kopplat till kollektivhus (2018). Enligt Boyer & Leland (2018) återspeglas den homogena grupp som bor i kollektivhus inte i vilka som är intresserade av att bo i kollektivhus, tvärtom finns det intresse av boendeformen bland alla befolkningsgrupper.
Att starta upp, bo i och driva kollektivhus kräver i många fall att man bör besitta såväl sociala färdigheter som tekniska kunskaper (Huber, 2017; Tummers & MacGregor, 2019). Dessa relativt
komplexa krav på kompetens och resurser hindrar enligt Huber (2017) samt Boyer och Leland, (2018) stora grupper i samhället från att söka sig till eller upptäcka boendeformen. Williams (2008) föreslår att exklusiviteten kan övervinnas bland annat genom att standardisera
byggprocesserna eller genom att bygga om redan befintliga fastigheter för att kunna sänka kostnaderna för boendet.
2.4.6 Föreningen Kollektivhus i Malmö och Sofielunds Kollektivhus
År 2009 startades den ideella föreningen Kollektivhus i Malmö (KiM) av malmöbor som var intresserade av att bo i kollektivhus i centrala Malmö. Vid tidpunkten fanns redan ett
kollektivhus i Malmö, BoAktiv Landgången, som stod färdigt 2007. Föreningen fick snabbt många medlemmar och en vision om ett hus med många gemensamma utrymmen utformades (Kollektivhus i Malmö, u.å.). Föreningen tog efter bara några månader kontakt med Malmös kommunala bostadsbolag MKB, som vid tidpunkten visade sig vara öppna för att satsa på ett kollektivhus. MKB hade vid denna tid börjat planera ett kvarter med tre fastigheter i Stadsdelen Sofielund i Malmö, där idén om en ökad grad av gemenskap i boendet var en bärande idé. I planeringen av kvarteret Trevnaden delades fastigheterna in i hus A, B och C, där hus A blev Sofielunds Kollektivhus (Boplats Syd, 2014). MKB marknadsförde lägenheterna i hus B och C som ett boende med en ökad “kollektiv känsla” (Boplats Syd, 2014). I hus B byggdes bland annat ett gemensamt vardagsrum på 100 kvm, som även hus C skulle ha tillgång till.
Hyresgästerna i B och C skulle ha även ha tillgång till bland annat cykelförråd och verkstad, inomhuslekplats och en övernattningslägenhet. MKBs ide var att erbjuda de fysiska
förutsättningarna för delning, men att hyresgästerna själva skulle utforma hur de gemensamma ytorna skulle användas mer konkret (Boplats Syd, 2014).
Under flera år arbetade MKB och KiM tillsammans för att ta fram ett kollektivhuskoncept i kvarteret. Genom en samverkansentreprenad mellan KiM, MKB, ett byggföretag, och en arkitektfirma, ritades och byggdes huset. KiM var med under hela planeringsprocessen och kunde till stor del påverka husets utformning. Enligt föreningen själva (Kollektivhus i Malmö, u.å.) drevs miljöfrågor och ett ekologiskt perspektiv på byggnation, utformning och användning av huset hårt från deras sida. Huset är byggt för att vara energisnålt och “lätt att bo hållbart i” i form av bland annat många gemensamma utrymmen. På sin hemsida har föreningen uttalat att en
målsättning med boende är att det ska underlätta ett ekologiskt och ekonomiskt hållbar
vardagsliv (Sofielunds kollektivhus, u.å.). Byggnaden är certifierad med Miljöbyggnad Silver (Kollektivhus i Malmö, u.å.). Möller (2013) har beskrivit planeringsprocessen bakom Sofielunds kollektivhus. Författaren beskriver hur de olika parterna (MKB, KiM, byggföretaget och
arkitektfirman) i planeringsprocessen hade svårt att enas kring gemensamma mål och att det förelåg en motsättning mellan KiMs anspråk på en hög grad av inflytande i utformningen av huset, och de övriga parternas mål om effektivitet i uppförandet. Trots en konfliktfylld planeringsprocess kunde KiM enligt Möllers uppsats (2013) tillföra unika kunskaper till projektet.
Kollektivhuset uppfördes som en kooperativ hyresrätt, en upplåtelseform som kan beskrivas som ett mellanting mellan hyresrätt och bostadsrätt. Som boende i en kooperativ hyresrätt är man medlem i en kooperativ hyresrättsförening, där föreningen är hyresvärd. De flesta boende togs in via ett kösystem inom KiM. I samband med inflyttning bildades en boförening, en kooperativ hyresrättsförening, för driften av huset. Boföreningen fick namnet Sofielunds Kollektivhus (SoKo). Idag är Sofielunds Kollektivhus och boföreningen helt oberoende av KiM och har själva hand om kön till sitt hus. Föreningen blockhyr huset av MKB.
Kollektivhuset består av 45 lägenheter i blandade storlekar, från 1 rum och kök till 6 rum och kök. Förutom sin egen lägenhet har de boende tillgång till gemensamma utrymmen som storkök och matsal, barnrum, musikrum, verkstäder, gästlägenhet, yogarum, bastu, innergård och
takterass. Beslut om husets drift och skötsel samt sociala aktiviteter tas genom gemensamma beslut av medlemmarna i föreningen. Det finns möjlighet för medlemmarna att få lägre hyror genom egna arbetsinsatser, vilket uppmuntrar till engagemang (Sofielunds Kollektivhus, u.å.). KiM har fortsatt att driva arbetet för fler kollektivhus i Malmö även efter SoKos tillblivelse. Vissa medlemmar bor i Sofielunds kollektivhus medan andra inte gör det.
3. Teoretiskt ramverk
3.1 Urban commons
Att tillhandahålla en infrastruktur där invånare kan skaffa sig praktiska kunskaper om hur man tillsammans med andra kan reparera och dela på föremål och resurser bli enligt Hult och Bradley (2017) allt viktigare i en framtida värld kantad av klimatförändringar och en begränsad tillgång till resurser. Ostrom (2009) har ägnat stora delar av sin forskningskarriär åt att undersöka hur människor samarbetar kring gemensamma resurser. Ostrom studerade en mängd samarbeten kring allmänningar världen över, framgångsrika så väl som misslyckade, i syfte att identifiera gemensamma drag kring de samarbeten som resulterat i en framgångsrik förvaltning (2009). Genom tusentals insamlade fallstudier har Ostrom dragit slutsatsen att varken staten eller marknaden entydigt lyckas få enskilda människor att utnyttja naturliga resurssystem på ett effektivt sätt (Ostrom 2009). Istället bör en allmänning inkludera någon form av självstyrande bortom marknaden och staten, där det finns normer och regler för hur resurserna i fråga ska hanteras och användas. Allmänningar kräver därför enligt Ostrom ett aktivt deltagande av människor i att formulera och förstärka de regler som styr dem (Bradley & Pargman, 2017). Tillit och samarbete är centrala begrepp i Ostroms teorier om hur allmänningar ska styras (Ostrom, 2009).
3.1.1 7 designprinciper för långsiktigt hållbara gemensamma resurspooler
Utifrån sina teorier om vad som kännetecknar långsiktigt hållbara gemensamma resurspooler har Ostrom utarbetat 7 designprinciper. Termen “gemensam resurspool” syftar enligt Ostrom (2009) på ett naturligt eller människoskapat resurssystem som “på grund av sin storlek får till följd att det är dyrbart och svårt, men dock inte omöjligt, att utesluta eventuella förmånstagare från att ta del av resursen (Ostrom, 1990, 64). Termen har framför allt applicerats på resurser av mer ekologisk karaktär, såsom betesmarker, skogar och fiskebestånd. En gemensam resurspool kan dock, enligt Ostrom (2009) även avse resurser skapade av människan, som exempelvis broar eller parkeringsplatser.
1. Klart definierade gränser för resurspoolen och dess användare 2. Regler för resursanvändning är förenliga med lokala förhållanden.
3. De individer som påverkas av reglerna bör kunna delta i arbetet med att modifiera reglerna
4. Övervakare som granskar resursens förhållanden och resursanvändarnas beteende är redovisningsskydliga inför användarna eller är själva resursanvändare.
5. Resursanvändare som bryter mot regler kan bli tilldelade sanktioner. 6. Det finns lättillgängliga platser för konfliktlösning
7. Utomstående myndigheter hindrar inte resursanvändarna att skapa sina egna institutioner. Ostroms teorier om allmänningen som ett hållbart tillvägagångssätt för styrning har med tiden fått ett mer allmänt teoretiskt fäste, vilket har banat väg för en utvidgad tillämpning av konceptet till att innefatta en rad nya resurser. Ostroms teorier om styrningen av
gemensamma resurspooler har exempelvis tillämpats på studier av bostadsrättsföreningar (Vogel et al., 2016) och platser för delningsfunktioner i staden (Felstead et al, 2019; Bradley & Pargman, 2017). Denna utvecklande användning av teorin är enligt Hess (i Felstead et al, 2019) en del av en rörelse som föreslår att idén om allmänningen, som en form av hållbar och kollektiv resurshantering, kan inkluderas i bredare diskussioner om social rättvisa samt främja
inkluderande och öppna tillgångar inom den urbana miljön. Denna tolkning understöds av idén om “rätten till staden” (Felstead et al, 2019).
3.2 Rätten till staden
Termen “rätten till staden” myntades i slutet av 1960 - talet av Lefebvre, som såg staden som en allmänning, något som alla har rätt till. Som en del i kritisk urban teori föreslår begreppet att en mer rättvis form av urbanisering är möjlig, än vad som hittills har existerat (Brenner, 2009). Lefebvre ansåg att den moderna staden till stor del styrs av institutioner från ovan och att invånare är förpassade till att vara mottagare snarare än aktiva deltagare och skapare av staden. Med “rätten till staden” syftar Lefebvre således inte endast på en rätt till stadens fysiska platser, utan även en rätt till inflytande över stadsrummet och hur det ska användas (Olsson, 2008).
3.2.1 Lefebvres teori om produktion av rum
Lefebvre menar att rummet är socialt producerat; rum blir till först när människor tar dem i anspråk. På det sättet är rummet en kombination av den fysiska platsen och det sociala liv som sker på platsen. Samhället och rummet är därmed två aspekter av en och samma verklighet. Lefebre kallar detta för det sociala rummet vilket han menar både är en produkt av samhällets produktionsformer, verksamheter och sociala relationer samtidigt som det stabiliserar och reproducerar denna produkt (Olsson, 2008). Olsson skriver att ”rummet är därför på en och samma gång en produkt och en producent av samhället” (Olsson, 2008, s 58). Lefebvre menar att maktstrukturer reproducerar sociala rum genom sociala överenskommelser varpå rummet får en hegemonisk funktion (Lefebvre, 1991). Begreppet kulturell hegemoni myntades av Gramsci och beskriver hur en styrande klass utövar makt genom att överföra normer och värderingar till befolkningen, vilka internaliseras av befolkningen och därmed framstår som naturliga och objektiva (Ritzer, 2009). Att de rumsliga faktorerna har en reproduktiv verkan för
samhällsutvecklingen belyser en inneboende tröghet i rummet som möjliggör ett befästande av rådande samhällsstrukturer. Samtidigt pågår en ständig förändring varpå rummet måste utforskas som något som aktivt produceras (Lefebvre, 1991). Lefebvre har uttryckt att ”i varje urbanistiskt projekt är ett program för vardagslivet förborgat” (Franzén & Sandstedt, 1982). Hur vi planerar den fysiska miljön får således också konsekvenser för vardagslivet.
Dominering och appropriation är två centrala begrepp i Lefebvres teorier om produktionen av
rum. Dominering beskriver hur vissa typer av rumsliga praktiker “har kommit att dominera produktionen och reproduktionen av det sociala rummet i dess helhet” (Olsson, 2008, s. 62). För att kunna förändra stadens sociala verklighet ansåg Lefebvre att stadsinvånarna måste
appropriera staden genom att omforma de urbana rummen. Att appropriera rum innebär enligt
Lefebvre att invånare i en stad gör en plats till sin egen genom att ta över den och forma den efter egna önskemål och behov. Ett reellt deltagande i staden handlar således , enligt Lefebvre, ”om ’produktion av rum’, dvs. om att delta i formandet av stadens materiella och sociala rumslighet” (Olsson, 2008, s. 54). De praktiker som lyckas producera sitt eget rum, kan stabiliseras som nya ordningar. På detta sätt kan appropriationen påverka, förändra och upprätta nya former av vad som betraktas som normalt eller anses som legitimt i det sociala rummet (Olsson, 2008).
3.3 Institutionaliserad individualism
Enligt Lidskog & Sundqvist (2011) har det under de senaste 30 - 40 åren skett en ideologisk förskjutning från en betoning på statens förmåga att styra samhället till ett allt större fokus på marknadens förmåga och konsumenternas makt. I takt med att den statliga makten blivit mer begränsad, har staten blivit mer öppen för att samarbeta med andra aktörer, exempelvis
civilsamhället. Denna utveckling har inneburit att individens betydelse för samhällsförändringen allt mer står i centrum. Lidskog och Sundqvist (2011) menar att vardagslivet således blir
politiserat; individuella val som resvanor, boendestandard och konsumtionsmönster - “skapar samhället och är därmed politiska” (2011, s. 116). Beck (i Lidskog & Sundqvist, 2011) motsätter sig en alltför stark betoning på individens valmöjligheter. Individualiseringen innebär enligt Beck inte att individen har fått större möjligheter att göra fria val, eftersom individens
valmöjligheter i det moderna samhället är villkorade och påtvingade av samhällets institutioner och regelverk. Ändå präglas samtiden av att individen “ständigt avkrävs beslut” (2011, s. 104) och ställs till svars för sina handlingar. Beck kallar detta för institutionaliserad individualism och menar att rådande samhällsnorm kräver att vi ska göra ett aktivt val även i situationer vi inte själva styr över eller där vi saknar kunskap föra att kunna avgöra vilket val som är bäst. Vidare styrs våra val av sociala sammanhang och samhällsnormer, varpå de, enligt Beck, inte bör kallas fria val (Lidskog & Sundqvist, 2011).
Enligt Soneryd och Uggla (2015) har detta styrningssätt, där medborgare alltmer adresseras som, och förväntas vara, ansvarstagande konsumenter av myndigheter, företag och media, blivit centralt i hanteringen av miljöfrågor i västvärlden. Att individen påläggs en ökande grad av ansvar för dagens miljöproblem blir problematiskt eftersom, som Beck påpekar, det föreligger en institutionaliserad individualisering där samhällsstrukturer begränsar individens
handlingsmöjligheter. Engström (2011, kapitel 9) konstaterar exempelvis, apropå att de flesta resor fortfarande sker med bil, att det inte är för att människor är motståndare till en utveckling mot hållbarhet som de fortsätter att ta bilen till jobbet, skjutsa barnen till skolan och handla i shoppingcentrum utanför stan. Det beror snarare på att stadsutvecklingen har anpassats efter bilen och att många har en livssituation som gör det svårt att klara av vardagens resmönster utan bil. Författaren uttrycker att det fria valet av transportmedel således är betingat av ett strukturellt
3.4 Diskussion av teoretiskt ramverk
Idag uppmärksammas individers resursintensiva livsstilar och höga konsumtionsnivåer allt mer som ett hinder för en hållbar utveckling, där växthusgasutsläpp relaterade till boendet står för en stor del av de konsumtionsbaserade utsläppen (Naturvårdsverket, 2020a). I förhållande till
begreppet institutionaliserad individualism tydliggörs en problematik där individen görs ansvarig för samhällsutvecklingen samtidigt som det förekommer begränsande strukturer i samhället som försvårar handlingar i “rätt” riktning. Engströms (2011, kapitel 9) beskrivning av bilberoende kan sägas spegla Lefebvres (1991) resonemang kring att rummet både är en produkt och en producent av samhället. Det går att se en tendens till att kollektivhusen befinner sig i en kontext där individuella val får större betydelse för samhällsutvecklingen. Samtidigt är kollektivhusen som boendeform en slags avsteg från en ökad individualisering då boendeformen uppmuntrar till ett boende med ökad grad av gemenskap och samarbete. Ostroms (2009) teorier uppmärksammar självorganiseringens möjligheter och påvisar potentialen i en utökad grad av inflytande och medbestämmande, vilket kännetecknar boendemiljön i kollektivhus. Kollektivhus som boendeform kan vidare ses som ett försök att appropriera rum, men endast där de rådande strukturerna är tillåtande, då appropriationen är beroende av yttre faktorer i form av kommuners eller bostadsbolags villighet till samarbete. I varierande grad går det således att applicera
4. Metod
4. 1 Val av forskningsmetod
Beroende på vilken data som ska insamlas i en studie, kan olika metoder tillämpas för att svara på studiens frågeställning (Bryman, 2011). I denna studie har kvalitativa data genom intervjuer valts som metod för att besvara frågeställningarna. Kvalitativa intervjuer kan bidra till en djupare förståelse av komplexa händelser (Nilsson, 2014, kapitel 10). Den kvalitativa metoden ansågs därför lämplig, då syftet med studien var att skapa en övergripande förståelse inom ramen för studiens problemformulering, snarare än att samla in kvantitativa data.I denna studie har ett induktivt angreppssätt tillämpats för att undersöka studiens frågeställningar.
Det empiriska material som ligger till grund för denna studie är insamlat genom sex semistrukturerade intervjuer, varav en intervju genomfördes som en gruppintervju där två informanter intervjuades samtidigt. Gruppintervjun genomfördes med två aktiva medlemmar i föreningen Kollektivhus i Malmö, KiM. Att informanterna intervjuades tillsammans var på initiativ av informanterna själva. De har arbetat tillsammans länge i organisationen och känner till varandras ståndpunkter inom ämnet varpå författaren bedömde risken som relativt låg att svaren skulle påverkas av den andra personens närvaro. Dock går det inte att utesluta denna risk.
4. 2 Urval
För att få en djupare och bredare kunskap inom ramen för studiens frågeställningar valde författaren att intervjua aktörer som är och har varit involverade i kollektivhus i Malmö. Utöver detta valdes också en informant från Gatu- och Fastighetskontoret i Malmö Stad samt en
informant från den rikstäckande organisationen Kollektivhus NU. En utförligare motivering till val av informanter följer nedan. För att hitta informanter till studien användes inledningsvis ett så kallat “snöbollurval” (Bryman, 2011); via föreningen Kollektivhus i Malmö, KiM, fick
författaren tips på personer inom organisationen Kollektivhus NU, MKB samt Fastighets- och Gatukontoret i Malmö Stad som på något sätt är eller har varit delaktiga i processer kring kollektivhus i Malmö. De personer från Malmö Stad och MKB som rekommenderades av KiM var dock inte anträffbara vid tiden för intervjuernas genomförande. Informanten från MKB
hittades istället via MKBs kundtjänst, vilka lotsade författaren vidare till personen i fråga, och informanten från Fastighets- och Gatukontoret som medverkar i denna studie är en kollega till den person som ursprungligen skulle medverkat.
Enligt Nilsson (2014, kapitel 10) är det viktigt att intervjupersonerna väljs ut noga och efter förutbestämda kriterier. De personer som har valts ut till intervjuundersökningen valdes utifrån antagandet att de förväntades ha relevant information om forskningsfrågan. Deltagarna
betraktades således i första hand som informanter då studien i första hand inte varit intresserad av deltagarnas åsikter och känslor. Vissa frågor ställdes dock där deltagarnas åsikter fick större utrymme, framför allt vad gäller den allmänna efterfrågan på kollektivhus, då svaren på grund av frågans karaktär innefattade åsikter och vad informanterna personligen “trodde” snarare än information.
Informanterna består av personer från följande organisationer:
Föreningen Kollektivhus i Malmö (KiM). Föreningen har drygt tio års erfarenhet av att driva
processer med Malmö Stad och byggherrar för uppförandet av fler kollektivhus i Malmö. Fyra personer som är eller har varit aktiva i KiM har intervjuats. Två av informanterna har varit med i processen bakom uppförandet av Sofielunds kollektivhus, varpå de förväntas har kunskap om hinder och möjligheter i planerings- och byggprocessen bakom kollektivhuset. De två andra är aktiva i KiM idag och förväntades därmed ha aktuell kunskap om nuvarande kontakter med byggherrar, Malmö Stad och övriga aktörer samt en allmän kunskap om organiseringen bakom kollektivhus i Malmö.
Medarbetare på Fastighets- och gatukontoret, Malmö Stad. Uppsatsen ville undersöka Malmö
Stads generella inställning till kollektivhus. Författaren hoppades att informanten skulle ha information om vad kommunen upplever för hinder och möjligheter gällande byggandet av kollektivhus i Malmö. Utöver detta hoppades författaren att informanten hade tankar om
huruvida kommunens ambitioner inom hållbar stadsutveckling samspelar med kollektivhus eller ej. Medarbetaren var vid intervjutillfället involverad i planeringen av Sege Park – ett
bostadsområde under uppbyggnad som enligt Malmö Stad ska vara en “testbädd för olika hållbarhetslösningar”, där bland annat delningsekonomi får en framträdande roll.
Medarbetare på MKB. Malmös kommunala bostadsbolag, MKB, var med i processen av
byggandet av Sofielunds kollektivhus, samt äger fastigheten. Informanten har arbetat i kvarteret Trevnaden med både Sofielunds kollektivhus samt B- och C-huset. Informanten förväntades ha kunskap om både processen kring uppförandet av fastigheterna i Kvarteret Trevnaden samt nuvarande drift. Då informanten har arbetat med alla tre fastigheterna i kvarteret Trevnaden förväntades informanten kunna jämföra de olika fastigheterna utifrån deras ursprungliga tanke om att utformas för en högre grad av gemenskap där delning av ytor och resurser skulle förekomma i högre grad än i konventionellt boende.
Riksföreningen Kollektivhus NU. Kollektivhus NU är en nationellt verksam förening med syftena
att informera allmänheten om kollektivt boende, att hjälpa befintliga hus att fungera bättre samt arbeta för att få till stånd fler bogemenskaper. Informanten har suttit i styrelsen för Kollektivhus NU varpå hen förväntades kunna svara på mer generella frågor om kollektivhus i Sverige, bland annat om hur uppförandet av kollektivhus har varierat i olika tidsepokrar.
4.3 Utförande av intervjuerna
Intervjuerna genomfördes våren 2019.Intervjufrågorna grupperades i tematiska kategorier, och inom varje kategori placerades frågorna i en logisk ordning. Följdfrågor ställdes för att
informanten skulle kunna förtydliga eller utveckla sitt resonemang, vilket fick som konsekvens att de olika intervjuerna tog olika riktningar. Enligt Nilsson (2014, kapitel 10) är det bäst att ställa korta frågor, då längre frågor kan vara svåra att förstå. I vissa intervjuer gjorde ändå författaren misstaget att ställa väldigt långa frågor, författaren började utveckla sitt resonemang för att informanten skulle förstå frågan bättre, vilket istället resulterade i att frågan blev otydlig. Svaret blev i dessa situationer också mer svårtolkat. Vid ett tillfälle har författaren fått
återkomma till en informant i efterhand på grund av att författaren ställt en tvetydig fråga som också fick ett svårtolkat svar.
4.3.1 Kodning och kategorisering
En kritik av kvalitativ forskning som framförs av Bryman (2011) är att det under en intervju exempelvis är individuellt vad forskaren väljer att lägga vikt vid och ställa följdfrågor om, vilket får som konsekvens att forskaren påverkar inriktningen på samtalet. I fallet med denna
undersökning upplevde författaren det som väldigt hjälpsamt att använda följdfrågor då svaren annars hade varit svåra att tolka. I efterhand kunde författaren till denna studie dock se, i det transkriberade materialet, att författaren missat att ställa följdfrågor på vissa ställen där informanten hade kunnat utveckla sina resonemang ytterligare, vilket har påverkar studien negativt. Samtidigt fanns tillfällen där informanterna ombads utveckla sitt resonemang vid tillfällen där resonemanget inte visade sig tillföra något till studiens frågeställning. På det stora hela upplever dock författaren att användningen av följdfrågor under intervjun var ett viktigt redskap till att nå djupare kunskap inom ämnesområdet, mycket information hade inte framkommit utan följdfrågor.
För att lättare få en överblick av det transkriberade textmaterialet, identifierades de mest centrala begreppen i intervjuerna, vilka tillskrevs nyckelord. De mest relevanta delarna av intervjusvaren delades in i olika kategorier genom färgkodning. Författaren använde sig av induktiv kodning och kategorisering enligt Hjerm et al., (2014). Författaren hade således inte på förhand bestämt kategorier utan anpassade kategorierna efter de svar författaren fick. Vissa tankar om teman och kategorier fanns dock redan intervjuerna inleddes. Vissa av dessa har funnits kvar medan andra lades till och/eller ändrades. Kategoriseringen har således skett i en växelverkan mellan
författarens ursprungliga tankar om teman och kategorier och det transkriberade materialets faktiska innehåll. Författaren kan inte utesluta att författaren misstolkat någon av informanterna varpå författaren reserverar sig för misstolkning av informanternas svar i sammanställningen av intervjusvaren.
I denna studie har en del av det transkriberade materialet uteslutits ur analysen då det låg utanför ramen för studiens frågeställning. Samtidigt uteslöts även material som var åtminstone till viss del relevant för studiens frågeställning men som inte fick plats i uppsatsen. Detta innebär att studien har låg reliabilitet, då resultatet från samma studie skulle kunna se annorlunda ut om någon annan genomfört samma undersökning och valt ut materialet på ett annat sätt.
