Examensarbete i socialt arbete Malmö högskola
”MAN PRATAR JU INTE OM
ÄLDRES SEXUALITET”
HUR ÄLDREOMSORGEN BELYSER
HBTQ-FRÅGOR
SUSANNE EDQVIST
KARIN LIND
”MAN PRATAR JU INTE OM
ÄLDRES SEXUALITET”
HUR ÄLDREOMSORGEN BELYSER
HBTQ-FRÅGOR
SUSANNE EDQVIST
KARIN LIND
Edqvist, S & Lind, K. ”Man pratar ju inte om äldres sexualitet”. Hur äldreomsorgen belyser HBTQ-frågor. Examensarbete i socialt arbete 15
högskolepoäng. Malmö högskola: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen
för socialt arbete, 2013.
Syftet med denna studie är att undersöka hur olika yrkeskategorier inom äldreomsorgen arbetar med HBTQ-frågor. Studien baseras på kvalitativa intervjuer och inkluderar fem informanter med olika arbetsuppgifter inom äldreomsorgen. Resultaten från intervjuerna har analyserats utifrån olika teman i en intervjuguide, med hjälp av queerteorin. Intervjuernas resultat visar att HBTQ-frågor inte blir belysta som enskilda HBTQ-frågor, men skulle vid behov kunna
diskuteras under mångfalds- och jämlikhetsfrågor. Informanterna beskrev vikten av ett gott bemötande, oavsett vilken läggning brukaren hade. Samtliga
informanter hade uppmärksammat en avsexualisering av äldre individer. De beskrev även ett antagande om att fyrtiotalister kommer att vara en generation med högre krav på att kunna vara öppen med sin sexuella läggning. Studien visar även att samtliga yrkeskategorier upplever att det i framtiden kommer finnas behov av att belysa HBTQ-frågan, samt att implementera denna i utbildningar såsom i nuvarande undersköterskeutbildningen.
“YOU DON’T TALK ABOUT
ELDERS SEXUALITY”
HOW ELDERCARE ILLUSTRATES
LGBT-ISSUES
SUSANNE EDQVIST
KARIN LIND
Edqvist, S & Lind, K. “You don’t talk about elders sexuality”. How eldercare illustrates LGBT-issues. Degree project in social care 15 högskolepoäng. Malmö University: Faculty of health and society, Department of social care, 2013. The purpose of this study is to investigate how various professionals in eldercare are working with LGBT issues. The study is based on qualitative interviews and includes five informants with different tasks in eldercare. Interview results were analyzed based on various themes in an interview guide, using queer theory. The results show that LGBT issues are not illuminated as individual issues, but could if necessary be discussed in diversity and equality issues. The informants
described the importance of good treatment, no matter what sexual orientation the patient had. All informants had noticed a desexualization of older individuals. They also described an assumption that people born in the 1940´s will be a generation with higher requirements to be able to be open with their sexual orientation. The study also shows that all professions are experiencing that, in the future, there will be a need to lift the LGBT issue and to implement it in education programs.
FÖRORD
Ett stort tack vill vi rikta främst till våra informanter, utan vilka denna uppsats inte varit möjlig. Vi vill även tacka vår handledare Lars Plantin som bidragit med intressanta infallsvinklar. Tack till våra respektive partners samt vänner som har stöttat oss i denna process. Varmt tack till Bengt Ingvad för uppmuntrande ord när vi behövde dem som mest.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING 5
1.1 Disposition 5
1.2 Begrepp och förkortningar 6 1.3 Arbetsfördelning 6
1.4 Syfte 6
2. TIDIGARE FORSKNING 7 2.1 Historisk bakgrund 7
2.2 Ålderism 7
2.3 Äldre och sexualitet 9 2.4 Diskriminering 9 2.5 Heteronormativitet 10
2.6 Utveckling 11
2.7 Slutsats av tidigare forskning 12
3. METOD 12
3.1 Urval 12
3.2 Avgränsning 13 3.3 Materialinsamling och genomförande 13 3.4 Etiska övervägande 15
4. TEORI 15
4.1 Queerteori 15
4.2 Nära relationer och plastisk sexualitet 17
5. RESULTAT OCH ANALYS 18 5.1 Presentation av intervjupersoner 18 5.2 Heteronormativt bemötande 18 5.3 Arbetet med HBTQ-frågan 20 5.4 Främja öppenhet 22 5.5 Avsexualiserandet av äldre 24 5.6 Skillnader mellan kommuner 25
5.7 Framtiden 26
6. SLUTDISKUSSION 27
1. INLEDNING
Yngre HBTQ-personer har kommit att uppmärksammas alltmer i den offentliga diskursen, medan äldre HBTQ-personer förblir osynliga (Knauer, 2009; Hughes et al, 2011; Socialstyrelsen, 2008). Intentionen med denna studie är att synliggöra äldre HBTQ-personers situation, då vi uppmärksammat en brist på dels sexualitet och dels HBTQ-perspektiv i litteratur kopplat till äldre personer. Om inte äldres sexualitet generellt diskuteras kommer troligtvis inte heller HBTQ-frågor att bli uppmärksammade. Risken är att äldre HBTQ-personer inte vågar vara öppna med sin sexualitet eller väljer att dölja den. Personer över 65 år kommer att öka i antal i framtiden. År 2020 beräknas gruppen utgöra 21 % av Sveriges befolkning (Statistiska centralbyrån, 2013), vilket kommer att medföra påfrestningar i äldreomsorgen. Hypotetiskt sett skulle den ökande äldre populationen kunna innebära att fler äldre är öppna med sin sexualitet. Hur bemöts personer som faller utanför den heterosexuella ramen när de kommer i kontakt med äldreomsorgen?
Forskning om äldre samt HBTQ-personer är omfattande, men inte forskning som kombinerar dessa områden. Det skulle kunna tolkas som att forskning om äldre utgår från ett heteronormativt förhållningssätt. Bristen på äldreperspektiv inom forskning om HBTQ-personer kan tyda på att äldre är en avsexualiserad grupp. Å ena sidan finns en vidare acceptans för homosexualitet idag, å andra sidan lever föreställningar och fördomar om icke heterosexuella läggningar kvar
(Smittskyddsinstitutet, 2013; Cocker & Letchfield, 2010).
Denna studie har som syfte att ta reda på vilka erfarenheter äldreomsorgspersonal har av HBTQ-frågor, och hur de konkret arbetar med dessa frågor. Det är denna personal som arbetar närmst den äldre och kan påverka bemötandet. Vi har med denna studie också velat ta reda på om det finns föreställningar kring äldres sexualitet och hur dessa föreställningar i så fall ser ut.
1.1 Disposition
I inledningen ges en överblick av studiens område för att ge en uppfattning om studiens huvudlinjer. Därefter beskrivs även begrepp och förkortningar för att underlätta fortsatt läsning. Efter det redogörs arbetsfördelningen. Sedan följer studiens syfte och frågeställningar. Därefter följer ett avsnitt som redovisar
bakgrunden och tidigare forskning kring ämnet. Dessa är sammanhängande för att få en tydlig helhetsbild av väsentlig information kring ämnets historia, ålderism, äldre och sexualitet, diskriminering, heteronormativitet och utveckling.
Metodavsnittet är avsett att ge läsaren en bild av hur studien har gått till. Där redogörs val av metod för studien och intervjuprocessen beskrivs utförligt. Här presenteras hur vi gick tillväga när vi kontaktade intervjupersonerna, samt våra egna reflektioner kring intervjuerna. Vidare redovisas teorier som berör syftet och dess frågeställningar. Ett queerteoretiskt perspektiv har genomsyrat denna studie. Under rubriken ”teori” redovisas användbara begrepp och de perspektiv som är intressanta för att kunna föra ett resonemang kring studiens innehåll. Under rubriken ”resultat och analys” finns en presentation av intervjupersonerna som deltagit i studien. Resultaten av intervjuerna presenteras under olika teman som även använts i intervjuguiden. Analysen av resultaten finns under temarubrikerna. Resultaten från intervjuerna kopplas till tidigare forskning och valda teorier. Slutdiskussionen återkopplar till syftet och innehåller en beskrivning av vad resultaten leder vidare till. Här åskådliggörs även några av de frågor som väckts under studiens gång.
1.2 Begrepp och förkortningar
HBTQ-begreppet står för; homosexuell, bisexuell, transperson och queer. Majoriteten av den forskning vi läst är baserad på en beskrivning av HBT-personer. Vi väljer att inkludera bokstaven Q i förkortningen eftersom vi annars riskerar att osynliggöra personer som ifrågasätter heteronormen. När vi endast skriver HBT i studien beror det på att det beskrivits på det viset i litteraturen.
Att vara homosexuell betyder att en kvinna eller man attraheras av personer med samma kön, både känslomässigt och sexuellt. Bisexualitet kan beskrivas som en attraktion till både det manliga och det kvinnliga könet. Transpersoner är ett samlingsbegrepp för transsexuella, som har en önskan om eller har bytt kön, och transvestiter som inte har någon önskan om att byta kön, men som föredrar en könsöverskridande klädsel. Transpersoner kan också vara människor som
överskrider normer för hur de uttrycker sitt kön. Queer är ett begrepp som främst innebär ett förhållningssätt där heteronormen ifrågasätts. Queer kan även vara ett sätt att definiera sin könsidentitet och sexualitet. Heteronormen är en social norm som premierar det heterosexuella sättet att leva. Det som inte anses uppfylla heteronormen betraktas som avvikande såväl socialt som kulturellt (RFSL, 2013).
1.3 Arbetsfördelning
Författarna till denna studie har majoriteten av tiden arbetat tillsammans. Anledningen till detta är att få ett enhetligt skriftspråk och för att kunna stödja varandra i denna process. Vi har delat upp ansvaret för några avsnitt i studien. Karin Lind har haft huvudansvaret för den tidigare forskningen, medan Susanne Edqvist haft det största ansvaret för teoriavsnittet. Resterande material har bearbetats och sammanställts av båda författare. Vid intervjuerna har båda författarna varit närvarande. Susanne Edqvist intervjuade tre personer och Karin Lind intervjuade två personer. Därefter transkriberades materialet från respektive intervju av den författare som främst ansvarat för intervjun. Författarna
analyserade sedan resultaten utifrån respektive huvudansvar. I de avsnitt som varit uppdelade mellan författarna har möjlighet givits att lägga till, ta bort och att ändra.
1.4 Syfte
Syftet med denna uppsats är att undersöka hur olika yrkeskategorier inom äldreomsorgsorganisationer arbetar med HBTQ-frågor.
För att uppfylla vårt syfte har vi valt följande frågeställningar:
– Vad har de olika yrkeskategorierna för erfarenheter av HBTQ-frågan? – Hur arbetar de konkret med HBTQ-frågan?
2. TIDIGARE FORSKNING
Forskning om HBTQ-personers utsatthet i allmänhet kommer att exemplifieras i detta avsnitt då det kan kopplas till studiens syfte och frågeställningar. Det finns en särskild brist på forskning om just äldre HBTQ-personer. Vi har haft svårt att hitta forskning som belyser det valda ämnet. Huvudlinjerna för den tidigare forskning vi valt att koppla till denna studie fokuserar därför på historisk bakgrund, åldersdiskriminering, äldre och sexualitet, diskriminering,
heteronormativitet samt utveckling. Dessa teman ger en helhetsbild av äldre HBTQ-personers situation. Studiens tidigare forskning ämnar att dels belysa den heterosexistiska diskursen inom äldreomsorgen och dels behovet av
äldreperspektiv inom HBTQ-forskningen.
Vi har både gemensamt och på egen hand gjort artikelsökningar via Malmö Högskolas databaser; Cinahl, Sociological Abstracts, Socialservices abstracts, ProQuest och PsycInfo. I sökningarna har vi använt oss av sökord som ”LGBT”, ”gay”, ”lesbian”, ”homosexual”, ”transgender”,”elderly”, ”elder care”, ”nursing”, ”ageing”, ”senior”, ”sexuality”, ”older people”, ”heteronormativity”. De flesta sökord har kombinerats med ett eller flera alternativ. För att söka efter svenska artiklar har motsvarande ord på svenska använts. Vi har enbart sökt artiklar som är vetenskapligt granskade och publicerade på svenska och engelska. När det gäller facklitteratur har denna främst sökts i Malmö högskolas bibliotekskatalog, men även på Malmö stadsbibliotek. Vidare har vi fått tips om litteratur och
undersökningar av vår handledare Lars Plantin.
2.1 Historisk bakgrund
Fram till 1944 var det enligt lag förbjudet med homosexuella förbindelser i Sverige. Inte förrän 1979 togs homosexualitet bort från Socialstyrelsens lista över "kända svenska sjukdomar". Homosexuella män framställdes länge som psykiskt sjuka, medan homosexuella kvinnor var osynliga. Ett tydligt heteronormativt kärnfamiljsideal har präglat Sverige sedan 1940-talet, vilket bidrog till en uttalad homofobi i samhället (Socialstyrelsen, 2008). Dagens äldre HBT-personer har varit med om en stor förändring av samhällets attityder mot homosexualitet (Evertsson & Johansson, 2010). Många av dem som är äldre HBTQ-personer idag har under sitt liv varit tvungna att dölja sin könsidentitet eller sexuella läggning på grund av lagar, förbud och samhällets syn på en annan sexuell läggning än den heterosexuella (Brown, 2009). Baserat på denna historiska kontext kan det bli problematiskt att vara öppen med sin sexualitet när det under tidigare delen av livet varit något som dolts. Dagens unga homosexuella står inför ett öppnare och mer tolerant samhälle, medan de äldre homosexuella saknar en omgivning som förstår sig på deras åldrande som HBTQ-personer. Frågan är hur fördomsfri äldreomsorgen är och hur väl förberedd den är på andra sexualiteter än den
heterosexuella (Evertsson & Johansson, 2010). Toleransen för homosexualitet har ökat kraftigt de senaste decennierna. 1987-års undersökning visade då att 4 av 10 ansåg att en sexuell relation med en person av samma kön var okej, jämfört med 2007-års undersökning där 8 av 10 tyckte det var okej (Smittskyddsinstitutet, 2013).
2.2 Ålderism
Lars Andersson myntade begreppet ålderism med en specifik definition för första gången i Sverige 1997; "Stereotypa föreställningar eller diskriminering som utgår från en människas ålder". Dessförinnan kallades begreppet för
”ålderdiskriminering”, vilket fortfarande används, men även ”åldersrasism” har förekommit. Ålderism kan förekomma oberoende av vilken ålder en individ har. Utefter det kronologiska åldrandet träder schablonbilder fram om hur och vad en individ är eller borde vara. Det kan yttra sig i en uppfattning om att 15-åringar är ligister som roar sig med att klottra på allmänna platser eller att människor över 65 är improduktiva och belastar staten med onödiga sjukvårdskostnader. I denna studie fokuseras ålderismen till äldre personer. I förhållande till äldre, samhällets bild av äldre samt hur man talar om äldre kan ålderismen stundtals bli väldigt tydlig. Med att vara äldre kommer vissa förutfattade meningar och föreställningar om vad detta innebär. Oftast handlar detta om sjukdom, skröplighet och oförmåga att kunna ta hand om sig själv. Det är en diskussion som ofta kan verka något vinklad och inte tar upp särskilt många aspekter av vad ålder är och hur åldrande kan se ut (Jönson, 2009).
Hur människor ser på äldre individer och sitt eget åldrande kan påverkas av bilden av äldre i media. Forskning visar att äldre, i detta fall personer över 65, är klart underrepresenterade i media jämfört med hur många äldre det finns i Sverige (Nilsson & Jönson, 2009). Om den framträdande bilden av dessa personer i media dessutom framfört allt är negativ kan just den föreställningen av gruppen
förstärkas och bli än mer vedertagen av samhället i stort. Mediabilden som blir framträdande tillskriver gruppen egenskaper och brister som inte alltid
representerar verkligheten (a a).
De personer över 65 år, alternativt de som har gått i pension, kan uppfattas som en börda för resten av samhället. Det finns till exempel en föreställning om att en pensionerad individ inte längre bidrar till det gemensamma samhället, utan enbart är resurskrävande både vad gäller tid och pengar. I och med denna föreställning om äldre som en belastning tillskrivs hela gruppen äldre en egenskap som inte stämmer överrens med verkligheten. Denna enorma grupp människor är inte homogen grupp utan snarare fylld av olika livsöden, förmågor, önskemål och viljor (Giddens, 2007). En form av ålderism som Lars Andersson (2009) pekar på i sin artikel ”Effekter av ålderdiskriminering” är denna:
”Ett tydligt och illustrativt exempel på prioriteringar gäller omsorgen, till exempel om en funktionsnedsättning uppkommer före eller efter 65 års ålder. Personer vars funktionshinder uppstår efter 65 får hjälp enligt socialtjänstlagen som lite luddigt talar om skälig levnadsnivå. Denna oprecisa skrivning gör att det som andra betraktar som självklarheter, som att komma ut– åtminstone en gång i veckan – i äldreomsorgssammanhang kan uppgraderas till att kallas ’guldkant i
tillvaron’.”
Differentieringen ligger alltså i vilken kronologisk ålder personen har. Andersson tar vidare upp för och nackdelar med kategorisering av människor när det gäller åldersgrupper. Han menar att det ur ett organisatoriskt perspektiv är både praktiskt och nästan nödvändigt, men pekar också på problematiken som uppstår när det inom en ålderkategori ryms en blandning av människor. Det de har gemensamt är ålder, men i denna kategorisering uppmärksammas inte variationen av exempelvis kön, etnicitet, kulturella skillnader och religion (Andersson, 2009).
Jönson (2009) menar att en bakomliggande orsak till ålderismen mot äldre individer kan grunda sig i en rädsla för sjukdom och död hos den yngre delen av befolkningen. Genom att distansera sig från äldre och de kroppsliga förändringar
som åldern medför kan människor skjuta dessa problem och farhågor ifrån sig. På så sätt hanterar de sina rädslor inför vad som även väntar dem någon gång i framtiden. Vidare menar Jönson (2009) att denna form av ålderism förskjuter äldre till en kategori som inte är jämförbar och likvärdig yngre generationer i samhället. De äldre riskerar att hamna i en kategori som omgivningen tillskriver sjukdom och kroppsligt förfall.
2.3 Äldre och sexualitet
Personer över 65 uppfattas som både asexuella och heterosexuella (Knauer, 2009). Äldre HBT-personer blir därmed otänkbara som sexuella varelser. Föreställningen om att äldre är asexuella blir tydlig då åldersdiskriminering kombineras med homofobi, eftersom yngre HBT-personer reduceras till att vara endast en sexuell individ. Om HBT-personer främst definieras för sin sexualitet och äldre personer sägs vara asexuella bidrar det till övertygelsen om att äldre individer inte kan vara homosexuella, bisexuella, transpersoner eller queer (Knauer, 2009). I samhället finns en åldersdiskriminering som innefattar dels en avsexualiserad bild av äldre, men som även påvisar att HBTQ-personer upplevs tillhöra en yngre generation (Hughes et al, 2011). Forskning om äldre handlar sällan om deras sexuella inriktning eller sexuella identitet, och undersökningar om sexuell läggning eller könsidentitet handlar sällan om äldre HBT-personer. Som en följd av det heteronormativa förhållningssättet uppger sjukvården att de inte har några äldre patienter som identifierar sig med att vara homosexuell, bisexuell eller
transperson. Detta missförstånd om äldres sexualitet understödjer det fortsatta osynliggörandet av äldre HBT-personer. Osynliggörandet bidrar till att äldre HBT-personer inte blir uppmärksammade och riskerar därmed att inte få den vård de behöver (Knauer, 2009).
Att "stanna kvar” eller att ”återvända in i garderoben", alltså att inte vara öppen med sin sexualitet har varit en överlevnadsmekanism för HBT-personer. Det historiska sammanhanget kan vara en bidragande orsak till varför äldre HBT-personer döljer sin sexualitet för vård-och omsorgspersonal. Att uppnå förändringar kan försvåras när äldre HBT-personer inte är öppna med sin sexualitet (Knauer, 2009). Genom att ”återvända in i garderoben” lämnas en trygghetskänsla för individen där alla bevis som identifierar dem som homosexuella försvinner. Tillbakadragandet understödjer dock endast deras osynlighet. Enligt Knauer (2009) väljer de alltså ”att radera sitt förflutna för att kunna censurera det nuvarande livet” (a a, s 28).
2.4 Diskriminering
Äldre HBT-personer i vård- och omsorg utgör en osynlig grupp med en dubbel utsatthet. Äldre HBT-personer är drabbade av en särskild diskriminering jämfört med äldre heterosexuella individer. Äldre individer som blir diskriminerade för sin ålder kombinerat med sexuell läggning eller könsidentitet är särskilt utsatta. I en undersökning uppgav 45 % av HBT-personerna att de blivit diskriminerade när de använt sig av olika samhällstjänster. De som erbjöd service hade på ett
bristfälligt sätt arbetat förebyggande med jämlikhetsfrågor gällande HBT-personer. Särskilt bristfälligt var arbetet för att framhålla jämlikhet för transpersoner (Sargeant, 2009).
Det finns en ”dold och ibland omedveten diskriminering av homosexuella individer” i Sverige (Röndahl et al, 2004 s 19). Denna typ av diskriminering existerar eftersom det socialt sett inte är eftersträvandvärt att ha fördomar.
Homofobiska attityder kan uttryckas grundade på både kognitiva och emotionella grunder. De kognitiva aspekterna av homofobi är hur människor tänker kring homosexualitet, vilken kunskap och vilka åsikter de har om homosexualitet. Den emotionella synvinkeln av homofobi uttrycker hur individer känner för
homosexualitet. Människor kan alltså ha en kognitiv medvetenhet men samtidigt ha en negativ emotionell inställning till homosexuella individer. Detta kan bidra till att en person med ett positivt kognitivt förhållningssätt på ett omedvetet plan kan ha negativa känslor. Känslor av skam och skuld kan aktiveras om dessa negativa känslor uppstår. Om vårdpersonal inte bearbetar dessa negativa känslor finns en förhöjd risk att ignorera viktig information om personen som är avhängigt för att kunna utföra en fullgod vård (Röndahl et al, 2004).
Flera studier har visat att homosexuella patienter känner rädsla och osäkerhet inför att inte få en adekvat vård om de är öppna med sin läggning (Röndahl et al, 2004). Trots en i grunden positiv attityd hos vårdpersonal, kan en osäkerhet kring det okända leda till undvikande beteende och missuppfattningar i
kommunikationen (Socialstyrelsen, 2008). Det finns en avsaknad på kunskap hur vårdpersonal ställer frågor till vårdtagare som handlar om vårdtagarens sexualitet. Sjuksköterskor väljer ofta att helt avstå från att ställa frågor som rör personers sexualitet. Detta kan bland annat bero på att sjuksköterskan tycker att ämnet är för privat eller att de saknar utbildning i ämnet. Att samtala om sin egen sexualitet är av vikt då det får patienter att känna helhet i vården (Socialstyrelsen, 2008). 36 % av tillfrågad omvårdnadspersonal skulle, om de fick chansen att göra så, avstå från att vårda en person som var homosexuell. För undersköterske- och
sjuksköterskestudenter var siffran 9 %. De personer med lägst utbildningsnivå stod för den största andelen negativt inställda mot homosexuella personer (Röndahl et al, 2004).
2.5 Heteronormativitet
Dagens samhälle är format av en heterosexistisk diskurs som marginaliserar HBT-personer. Trots en större öppenhet för HBT-personer i de offentliga rummen finns det fortfarande fördomar och stereotypa föreställningar. Den heterosexistiska diskursen i samhället har en påverkan på huruvida människor kan vara öppna med sin sexualitet eller inte. Forskning visar att HBT-personer i många fall väljer att inte vara öppna med sin sexualitet när de kommer i kontakt med vård- och omsorg. Den heterosexistiska diskursen, som bland annat innebär att det finns fördomar och homofobiska attityder, kombinerat med låga förväntningar på sjukvården är bidragande orsaker till detta. För äldre HBT-personer återfinns historiska faktorer som en av anledningarna till att det finns svårigheter att
uttrycka sin egentliga sexualitet. Det finns även en rädsla för att bli diskriminerad vilket bidrar till att det är svårt att uttrycka sina behov (Cocker & Letchfield, 2010).
Heterosexuell kultur baseras på ett förgivettagande om att alla människor är heterosexuella. Homosexualitet blir därmed osynligt och detta understödjer en social exklusion av HBT-personer. Osynliggörandet av HBT-personer bidrar till en indirekt diskriminering, jämfört med den heterosexuella kulturen som bygger på synlighet. Heterosexuella normer riskerar att vårdpersonal tar för givet att alla patienter är heterosexuella, vilket kan leda till sämre kommunikation som vidare kan leda till en försämrad omsorg (Röndahl et al, 2006).
Transpersoner är en växande population. De är idag synligare i samhället än tidigare och äldre transpersoner lever i större utsträckning öppet med sin sexualitet. Studier om äldre transpersoner är dock bristfälliga (Williams & Freeman, 2008). ”Bristen på empiriska studier är särskilt akut vad gäller äldre transpersoner” (Knauer, 2009, s 9). Trots en större öppenhet av transpersoner i den offentliga diskursen finns fortfarande stereotypa föreställningar kvar om dessa individer. Transpersoner beskriver att vårdpersonal har svårt att hantera deras könsidentitet. Detta kan yttra sig i kränkningar som leder till ett bristfälligt vårdutövande. Risken för att bli kränkt som uppsökare av vård kan medföra att personen kan dra sig från att söka den vård man behöver. Därmed utgörs ett onödigt risktagande gällande deras hälsa. Diskriminering och skam över den egna identiteten är bidragande orsaker till transpersoners förhöjda risk att drabbas av psykiska sjukdomar (Williams & Freeman, 2008).
HBT-frågor kopplade till äldre förekommer knappast i den offentliga debatten och forskning inom HBT-kulturen baseras endast på yngre personer. Det finns alltså en brist på ett äldreperspektiv inom HBT-forskningen (Socialstyrelsen, 2008). Homosexuella, bisexuella-och transpersoner har avsevärt mycket sämre psykisk hälsa än övrig befolkning och självmordsförsöken är dubbelt så höga som i den övriga befolkningen (Folkhälsoinstitutet, 2005).
2.6 Utveckling
I takt med att den äldre befolkningen växer i antal förändras även behoven för gruppen, och i samband med förändrade behov växer också kraven på vad som förväntas av vård och omsorg (Hughes et al, 2011). Som nämnt ovan har det tidigare varit relativt vanligt att HBTQ-personer ”återvänder in i garderoben” när åldern gör att de är i behov av vård och omsorg. Hughes et al (2011) menar att det kommer bli allt mer ovanligt då dessa personer nu är vana att vara öppna med sin sexualitet. Det accepteras helt enkelt inte längre att inte få ett värdigt bemötande som alla individer har rätt till. Med detta följer utmaningar för personalen. Det finns en begränsad kunskap om äldre HBTQ-personers behov och det
förebyggande arbetet varierar. Det kan också inom samma organisation finnas skillnader på hur det sägs att man arbetar med HBTQ-frågor och hur arbetet utförs i praktiken (a a).
En ökad medvetenhet hos personal samt att synliggöra HBT-personer skulle leda till en bättre kommunikation. Detta skulle kunna åstadkommas genom utbildning och interventioner. Negativa konsekvenser av ett heteronormativt förhållningssätt är förgivettagandet om att alla personer är heterosexuella och antas vara det tills de bevisar motsatsen. För att dessa personer ska undvika negativa attityder väljer de att dölja sin egentliga sexualitet. En studie gjord av Gerd Röndahl et al (2006) visar att okunskap om livsstilar som faller utanför den heterosexuella normen kan leda till att sjuksköterskor ställer opassande frågor och gör felaktiga bedömningar. För att till fullo förstå äldre HBT-personers situation fordras en insikt om att deras familjeförhållande ser annorlunda ut än heterosexuella ursprungsfamiljer som kan ombesörja vård av den äldre individen. Äldre HBT-personer lever i större
utsträckning än heterosexuella som ensamstående och det är också mindre sannolikt att dessa personer har barn (Knauer, 2009).
Vård–och omsorgsorganisationer i Sverige behöver utbildning och kunskap om den betydligt mer utvidgade heterogena gruppen äldre och om deras sexualitet (Socialstyrelsen, 2008). I en svensk rapport intervjuades fokusgrupper bestående
av äldre homosexuella och bisexuella individer där deltagarna bland annat fick svara på hur vården kunde förbättras. Deltagarna menade att ”utbildningar i HBT-frågor på en rad områden skulle gynna den egna gruppens hälsa” (Socialstyrelsen, 2008, s 20). De hade även idéer om äldreboenden för homo- och bisexuella, som skulle inkludera en personal med särskild HBT-kompetens (Folkhälsoinstitutet, 2005). Williams och Freeman (2008) menar däremot att så kallade HBT-boenden endast är tillgängliga för personer med hög inkomst. De fattiga och medelklassens transpersoner kommer inte ha råd att bo på sådana boenden på många år framöver (a a). Utifrån heteronormen kan särskilda boenden för äldre HBT-personer
ifrågasättas eftersom det kan ses som ytterligare en uteslutning från samhället då dessa personer inte anses kunna inordna sig i den heteronormativa ordningen (Socialstyrelsen, 2008). För att förebygga fördomsfulla bemötanden inom vård-och omsorg skulle en granskning av kurslitteratur på gymnasium vård-och vård-vård-och socialhögskolor behövas. Denna granskning ska ha som syfte att utreda om heteronormativitet som skildras i litteraturen ifrågasätts (Socialstyrelsen, 2008).
2.7 Slutsats av tidigare forskning
Den tidigare forskning som presenteras i denna studie påvisar behovet av att ta reda på hur äldreomsorgen behandlar HBTQ-frågor. Samtidigt som det finns en högre acceptans för andra läggningar än den heterosexuella, finns fördomar och föreställningar fortfarande kvar. Forskningen visar att många äldre personer väljer att inte vara öppen med sin sexualitet av rädsla för att bli diskriminerade eller få ett dåligt bemötande. Äldre personer betraktas som asexuella individer, medan HBTQ-personer ofta endast begränsas till att vara sexuella varelser.
Avsexualiserandet av äldre individer riskerar att osynliggöra dessa individer. Osynliggörandet samt att äldre HBTQ-personer ibland ”återvänder in i
garderoben” kan vidare bidra till personalens uppfattning om att de inte har några brukare som är homosexuella, bisexuella, tranpersoner eller queer. Forskningen åskådliggör även en dubbel utsatthet för äldre HBTQ-personer på grund av deras ålder och sexuella läggning. Detta berättigar vår studie då vi uppmärksammar denna utsatta grupp äldre.
3. METOD
Syftet med denna studie är att undersöka hur olika yrkeskategorier arbetar med HBTQ-frågor. För att kunna uppfylla detta syfte har en kvalitativ ansats använts. Genom intervjuer har respondenterna fått möjlighet att ge sin bild av hur arbetet kring HBTQ-frågor ser ut. På detta sätt har respondenternas personliga
upplevelser kunnat undersökas och vi har fått en inblick i hur olika yrkeskategorier ser på det egna arbetet (Olsson & Sörensen, 2011).
3.1 Urval
Studien baseras på intervjuer med fem personer som arbetar på olika befattningar inom äldreomsorgen. Två personer har en chefsposition och tre personer är vårdpersonal.
Inför undersökningen kontaktades 16 enhetschefer, vård- och omsorgschefer och avdelningschefer inom äldreomsorgen via mail. Där informerades om syftet med studien, vilka vi är och under vilka veckor intervjuerna önskades genomföras. Åtta personer svarade att de på grund av tidsbrist inte skulle hinna medverka i en intervju. En av dessa var bortrest, en annan var i tjänst på annan ort. Resterande
fem personer som kontaktades mailade inte tillbaka. En vård- och omsorgschef tackade ja till att bli intervjuad.
Eftersom vi hade svårigheter att få kontakt med potentiella intervjupersoner via mail kontaktades en enhetschef för hemsjukvård i en annan kommun via telefon. Hon tackade ja till en intervju. För att kunna undersöka syftet och sammanställa svaren från vård- och omsorgchefen, enhetschefen, vårdbiträdet och
undersköterskorna ville vi intervjua personer från som arbetar inom samma organisationer. Därför kontaktades vårdbiträden och undersköterskor först när de två cheferna tackat ja till intervjuer. Två hemstjänstgrupper ur samma
organisation som vård- och omsorgschefen besöktes och tillfrågades om att ställa upp för en intervju. Ett vårdbiträde samt en undersköterska tackade ja. En av författarna har en tidigare arbetsrelation med undersköterskan som tackade ja till intervjun.
För att möjliggöra en intervju med en undersköterska i enhetschefens organisation frågade vi om hon kunde kontakta någon i egna organisationen. Detta skedde genom så kallat snöbollsurval. Snöbollsurval innebär att en redan tilltänkt
respondent sprider ordet och på så sätt hittar ytterligare lämpliga intervjupersoner (Bryman, 2011). Undersköterskan tillfrågades om att medverka i en intervju samma dag som intervjutillfället. Den spontana medverkan medförde att
intervjupersonen inte var förberedd vilket kan ha lett till en del tveksamma svar, men också till att svaren inte kan anses tillrättalagda utan föll sig naturliga, spontana och ärliga. För författarna innebar det också att snabbt ställa om och att finna sig i ytterligare en intervju under loppet av cirka fem minuter efter att den med enhetschefen var avslutad.
3.2 Avgränsning
För att få en nyanserad bild av svaren intervjuades personer inom olika
yrkeskategorier i äldreomsorgen. Intervjupersonerna yrkestillhörighet bestod av en vård- och omsorgschef, en enhetschef, ett vårdbiträde och två undersköterskor. Detta skulle bidra till olika perspektiv för hur de olika yrkeskategorierna förhåller sig till HBTQ-frågor. Studien omfattade två skånska kommuner, för att kunna urskilja eventuella skillnader och likheter dem emellan. Att intervjuerna skedde i ett geografiskt begränsat område beror på att vi ville få möjlighet att träffa informanterna personligen. Vid ett personligt möte ges möjlighet att få ett djup i intervjuerna utöver orden som sägs. Genom att träffas personligen har vi fått möjlighet att lägga märke till kroppsspråk, mimik och vad som sägs med det icke-verbala språket.
3.3 Materialinsamling och genomförande
Samtliga intervjuer har inletts med att informera intervjupersonerna om användandet av bandspelare och att personerna kommer vara avidentifierade i materialet. Intervjupersonerna blev även informerade om studiens syfte och det gavs möjlighet att ställa frågor angående intervjun. Vid samtliga intervjuer har båda författarna närvarat, men rollen som intervjuare har främst legat på en av oss. I slutet av intervjuerna har den andra fått möjlighet att flika in med egna frågor eller funderingar. På så sätt har intervjuerna blivit heltäckande, med minskad risk för att glömma viktiga frågor eller teman. Uppdelningen har även underlättat vid transkriberingen av intervjuerna då det är lättare att urskilja rösterna i ett samtal som omfattar två personer istället för tre.
Intervjuerna har utgått från en intervjuguide som tar upp ämnen som behöver belysas för att kunna undersöka syftet. I intervjuguiden beskrivs studiens syfte samt frågeställningarna som varit utgångspunkt för intervjuernas allmänna upplägg. Genom denna guide har författarna haft kontroll över vilka ämnen som ska tas upp, samtidigt som intervjupersonerna haft möjlighet att tala relativt öppet kring studiens teman och inte varit styrda av någon särskild följd på frågorna. Intervjuerna har tagit cirka 20-40 minuter. Det har inte funnits någon övre eller undre gräns för hur långa eller korta de skulle vara. Intervjuerna har avrundats när samtliga teman har tagits upp. Precis som Kvale & Brinkman (2009) menar har neutralitet varit av vikt då intervjupersonerna inte ska påverkas av författarnas personliga åsikter och värderingar.
Vid två av intervjuerna med vårdbiträde/undersköterskor har vi föreslagit mötesplats för intervju. Det fanns inte möjlighet att intervjua dem på deras
arbetsplats eftersom intervjuerna skedde utanför arbetstid. Dessa två intervjuer har genomförts på ett café och i en park. De tre övriga intervjupersonerna fick vi tillfälle att intervjua i avskilda rum på deras respektive arbetsplats. Fördelen med att intervjua på arbetsplatsen var att personerna verkade känna sig trygga i den miljön de befann sig. Dessa intervjuer upplevdes av författarna anta en mer formell form. Intervjuerna som genomfördes på offentliga platser upplevdes som mer avslappnade och miljön kan ha varit en bidragande orsak till att det blev en annan typ av dialog. Som tack för medverkan bjöds dessa intervjupersoner på fika vilket också kan ha påverkat att samtalen upplevdes som mer avslappnade och mindre formella. För att få en förståelse för hur de olika yrkeskategorierna arbetar och för att se arbetet ur deras perspektiv ombads de tidigt i intervjuerna att
beskriva sina arbetsuppgifter och tidigare yrkeserfarenhet. Samtliga intervjuer har gått bra och gett svar på de frågor som ställts. De har, som ovan nämnt, skiftat i karaktär delvis beroende på val av intervjuplats men även beroende på vem det är som har intervjuats då samtliga har olika uppfattningar och erfarenheter. I en av intervjuerna var intervjupersonen väldigt självgående och pratade mycket kring varje enskild fråga. Vid en annan intervju var intervjupersonen mer tystlåten och var inte lika målande i sina beskrivningar. Intervjuernas olikheter har gett oss en intressant bild av de olika personer som arbetar inom äldreomsorgen och de har även visat vilken bredd det finns inom personalen. Samtliga intervjupersoner har varit intresserade av studiens syfte samt varit nyfikna på hur arbetet gått till.
Trovärdigheten i intervjuerna stärks av de olika intervjupersonernas
upplevelsebaserade berättelser av arbetet. Dock kan vissa av svaren ha blivit något tillrättalagda då frågeställningarna har varit formulerade på ett sådant sätt att de innehållit antagande om att personalen är heterosexuell eller påverkade av heteronormen i samhället. Detta är författarna medvetna om och har därför i den mån det varit möjligt haft ett neutralt förhållningssätt.
Samtliga intervjuer transkriberades. Resultaten av intervjuerna har delats upp i olika teman som därefter analyserats utifrån queerteorin och den forskning som är relevant för denna studie. Därefter valdes citat som kan bekräfta valet av teori samt tidigare forskning. De teman som beskrivs kan kopplas till studiens syfte och frågeställningar. Genom dessa teman har vi kunnat urskilja mönster i de olika intervjuerna. Detta har underlättat och tydliggjort sammanställningen av det slutgiltiga resultatet.
3.4 Etiska överväganden
Intervjupersonerna informerades om syftet med studien och hur information från dem kommer att användas. Samtliga blev även informerade om att de i arbetet kommer vara avidentifierade samt att de när som helst under arbetets gång har rätt att ta tillbaka sin medverkan och/eller avbryta intervjuerna om de skulle vilja detta. Alla har gett sitt samtycke till att delta och att de gör detta på frivillig basis.
4. TEORI
Queerteorin har valts ut som teoretiskt perspektiv i studien. Giddens teori om anpassningsbar sexualitet samt hur nära relationer omvandlats kraftigt under de senaste seklen är också relevant eftersom det uppmärksammar sexualitet som något föränderligt. Giddens diskussion om sexualitet i kombination med
queerteorin underlättar förståelsen för vår ansats och åskådliggör bakomliggande faktorer som kan påverka hur arbetet med HBTQ-frågor berörs inom
äldreomsorgen.
4.1 Queerteori
Queerteorin härstammar från poststrukturalism och har en feministisk ansats. Den har i viss mån sin kärna i ifrågasättandet och dekonstruktionen av förutbestämda och oreflekterade ”sanningar” i samhället, samt den upplevda verkligheten. Queerteorin är en förläggning av socialkonstruktivism (Rosenberg, 2002). Begrepp som genomgående används inom denna teori är även centrala i denna studie. Studien berör återkommande teman såsom heteronormativitet,
kategorisering av människor och grupper, identitetsskapande och
identitetsdekonstruktion, sociala konstruktioner samt ifrågasättande av en ”naturlig” och förutbestämd ordning.
Genom queerteorin kan konstateras att verkligheten är socialt konstruerad, men även att den måste tas på allvar då det fortfarande är verkligheten (Rosenberg, 2002). Den bör dock ifrågasättas och analyseras för att på så sätt få till stånd en diskurs om normer, klass, makt, utanförskap och social status/tillhörighet. I queerteorin tas förhållandet mellan kultur och natur i beaktande, samt hur detta påverkar och blir påverkat av samhällets sociala struktur (a a). Detta visar att queerteorin har en tydlig koppling till socialkonstruktivism och delar många utgångspunkter med denna teori.
I queerteorin finns en ambition att finna svar på varför strukturer ser ut som de gör snarare än att konstatera att de ser ut som de gör (a a). Queerteorin är kritisk till heteronormativitet, vilket syftar till att det heterosexuella sättet att leva, såväl socialt, sexuellt och psykologiskt, är det normala och mest gångbara i samhället (Knutagård, 2007).
Queerteorin har som utgångspunkt att ifrågasätta denna självklarhet som
”normaliteten” ger och som heterosexualiteten och heterokulturen kan domineras av, samt att kritiskt granska hur sexuella konstruktioner uppstår ur ett brett perspektiv (Rosenberg, 2002). I detta breda perspektiv åskådliggörs hur sexualiteter konstrueras socialt, historiskt och geografiskt. På detta sätt kan queerteori både vara identitetsskapande och identitetsbrytande beroende på hur och när den används, samt av vem. Queerteori kan också användas som ett
analytiskt redskap för att synliggöra vad som kan innefattas i begrepp som biologiskt kön, genus och sexualitet (Jagose, 1996).
Ett problem med heteronormativitet är att den stora socialt normaliserade massan tillskrivs en form av maktposition där minoriteter inom olika områden riskerar att marginalseras än mer. Det möjliggör en social exklusion för alla som på ett eller annat sätt inte lever upp till det som innefattas av heteronormen, även bortom den sexuella läggningen (a a).
Att hitta en grupp att passa in i är viktig för alla människor. Finns dessutom en avvikelse från den allmänna normen kan det bli ännu viktigare att hitta en grupp där man känner tillhörighet. Det blir en gemenskap och frizon för minoriteter som stärker individen (Rosenberg, 2002).
Hur en social grupp ser ut är avhängigt av dess medlemmar. Beroende på vilka gemensamma drag, såsom livserfarenheter, intressen och liknande historia, som finns hos individerna formas gruppen. Dessa aspekter gör att personerna i gruppen blir bekräftade som individer och känner en samhörighet, ett gemensamt ”Vi”. För att kunna uppleva denna samhörighet måste gruppen finnas i en kontext där det finns andra sociala grupper, det är i skillnaden från andra grupper som
gemenskapen stärks och den egna gruppens samhörighet blir tydlig (Rosenberg, 2002). När individen identifierar sig med gruppens gemensamma intressen,
historia och kultur kan detta stärka individens egen identitet. Att kategoriseras i en grupp kan ske såväl självmant som ofrivilligt. Ur ett queerteoretiskt perspektiv kan en person som inte identifierar sig med heteronormen antingen uppleva ett eget behov av att tillhöra exempelvis gruppen homosexuella, eller av
motsatsgruppen, heterosexuella, bli intvingad i den då individen inte uppfyller kraven för att ingå i den heterosexuella gruppen. Likaväl som individen kan stärkas i gruppidentiteten och självvalt ingått i gruppen, kan individen också formas av hur andra grupper upplever och ser på personen. De sociala grupperna människor ingår i skiftar över tid. De grupper du tillhört som liten är oftast inte desamma som du senare aktivt väljer eller blir tilldelad som vuxen med de erfarenheter du fått under livstiden (a a).
Judith Butler (2005) myntade begreppet den heterosexuella matrisen, en diskurs som förklarar hur kulturen skapar begripliga kroppar med två tydliga kön/genus; det kvinnligt/feminina och det manligt/maskulina. De två könen begränsas till att vara varandras motsatser och könen förfogar över en obligatorisk heterosexualitet. Den heterosexuella matrisen är central för att definiera vad som är socialt godkänt respektive inte godkänt, framförallt gällande heterosexualitet. Judith Butler menar alltså att heterosexualiteten är obligatorisk för människan, snarare än frivillig. Makt har historiskt sett varit ett sätt att bevara en genusordning mellan män och kvinnor. Vidmakthållandet av den heterosexuella matrisen har inte gått obemärkt förbi och detta är ett tydligt tecken på att det finns en problematik kring denna fråga. Termen heteronormativitet syftar till att strukturer, institutioner, relationer och handlingar upprätthåller heterosexualitet som något naturligt och universellt. Allt som faller utanför ramen för heterosexualiteten blir därmed onormalt och avvikande. Den heterosexuella matrisen riskerar att förstärkas när de
heterosexuella normerna glorifieras, utan att ifrågasättas (a a).
Begreppet queer har en mångsidig betydelse. Det kan fungera som ett
paraplybegrepp som innefattar homosexuella, bisexuella och transpersoner. Det har och kan även verka som ett begrepp för outsiders, annorlundaskap eller ett
avvikande beteende, i förhållande till heteronormen, och kan då bli laddat med homofoba föreställningar och idéer (Jagose, 1996). Queer kan också vara en social kategori av personer som utmanar det heteronormativa samhället,
oberoende av personernas sexualitet. Queer är alltså ett begrepp vars innebörd kan skifta beroende på av vem, i vilka sociala sammanhang och i vilken tid det
används (a a). Det har funnits och finns fortfarande en motvilja till att definiera begreppet queer i somliga forskningskretsar. Man menar då att genom att definiera queer så omöjliggörs begreppets innebörd som något obestämbart och alternativt. Det blir via en definition en motsägelse mot begreppets kärna (Rosenberg, 2002). I grunden utgår queerteorin från att ifrågasätta
heteronormativiteten i samhället i allmänhet, med dess normbildande i synnerhet då det borde vara svårt att ordna sexualitet i hierarkiska nivåer (Knutagård, 2007).
För att förstå queerteorins utgångspunkt måste man även förstå den egentliga innebörden i heteronormen och hur heteronormativitet yttrar sig. Genom ett heteronormativt förhållningssätt antas det att alla är heterosexuella och att detta är det naturliga och mest gångbara i samhället. Heteronormativitet leder i
förlängningen till att de som inte uppfyller heteronormen blir åsidosatta och förminskade, vilket också leder till att heteronormen bekräftas då det blir ett ”vi och dem”-tänk. Detta betyder inte att andra grupper är obetydliga eller oviktiga, de är en viktig del som i viss mån kan stärka heteronormativiteten, då denna är både exkluderande och inkluderande. ”Vi och dem”-tänket kan leda till att vissa sociala grupper blir hindrade och begränsade i samhället, på grund av att normer och sociala regler inte ifrågasätts utan får passera fritt utan någon vidare reflektion från den stora majoriteten (Knutagård, 2007).
För att kunna undersöka hur man arbetar med HBTQ-frågor inom äldreomsorgen på olika plan är det av vikt att ifrågasätta vad som görs, hur det görs, varför det görs samt vad som inte görs. På så sätt kan man föra en diskussion om arbetet vidare och på ett djupare plan förstå företeelser. Detta underlättas av queerteorins kritiska utgångspunkt.
4.2 Nära relationer och plastisk sexualitet
Giddens (2007) menar att hur människor lever i nära relationer till varandra har förändrats avsevärt under de senaste seklerna. Från att tidigare varit mer av en ekonomisk garanti och ett sätt att exempelvis säkra arbetskraften på gården förr i tiden, till att utvecklas till den klassiska kärnfamiljen med mamma, pappa, barn och tydliga strukturer i arbetsfördelning och försörjning för familjen. I dessa gamla former av familjebildningar hade männen en tydlig maktposition medan kvinnor och barn i princip inte hade någon talan (Giddens, 2003). I och med att världen moderniserats har även maktrelationerna förändrats. Numera är
strukturerna mer upplösta och det finns en vidare acceptans och öppenhet inför hur, var, när och med vem du lever och relationen kan, men behöver inte,
innefatta såväl frivillig och självvald kärlek som passion och en sexuell mångfald. Giddens kallar detta för anpassningsbar eller plastisk sexualitet, och menar att sexualiteten blivit något mer än enbart ett sätt att fortplanta sig. Den plastiska sexualiteten är åtskild från tidigare former av nära relationer. Den är baserad på ett ömsesidigt intresse av den andra människan, oavsett kön, och utgår från att
individerna får ut något från varandra, utöver en tryggad ekonomi eller ett löfte om att säkra släktens framtid (Giddens, 2007).
Vidare hävdar Giddens att denna förändring har bidragit till en ökad jämnställdhet mellan män och kvinnor i allmänhet, och att detta gynnat öppenheten för andra samlevnadsformer än enbart den heterosexuella då maktbalansen förändrats. I och med att sexualitet behandlas i så gott som all form av samtida media har det ökat den allmänna kunskapen och intresset för den egna och andras sexualiteter. Denna diskussion åskådliggör hur normer har uppstått och att de är föränderliga över tid. Utvecklingen sker ibland snabbt och då kan det vara svårt att lyckas kombinera traditioner med en kultur i omvandling utan att det uppstår allt för stor friktion (a a).
5. RESULTAT OCH ANALYS
I detta avsnitt presenteras intervjupersonerna kortfattat. Därefter följer en redovisning av de teman vi använt i intervjuguiden, som inkluderar
intervjupersonernas svar. De teman vi utgått från för att kunna uppfylla vårt syfte är heteronormativt bemötande, arbetet med HBTQ-frågan, främja öppenhet, skillnader mellan kommuner, avsexualiserandet av äldre och framtida behov av HBTQ-frågor. Vidare analyseras intervjusvaren i förhållande till tidigare redovisad forskning inom ämnet samt de valda teoretiska perspektiven.
5.1 Presentation av intervjupersoner
Eva arbetar som vård- och omsorgschef. Hon är 60 år och har lång erfarenhet av att arbeta inom vård och omsorg, både inom offentlig och privat sektor. Idag består hennes huvudsakliga arbetsuppgifter av att vara ett stöd till enhetscheferna samt att utveckla arbetet inom området. Hon har cirka 650 medarbetare.
Lena är enhetschef. Hon är 55 år och har tidigare erfarenhet av arbete inom både offentlig och privat sektor, de senaste 15 åren på chefsposition. Hennes nuvarande arbetsuppgifter består främst av personalfrågor, samordning och
verksamhetsutveckling. Hon har cirka 70 medarbetare.
Stefan är undersköterska med 16 års erfarenhet av yrket. Han är 45 år och arbetar inom hemtjänsten och utför sedvanliga vårdinsatser baserade på bistånd. Han arbetar i samma organisation som Eva.
Hanna är vårdbiträde och har arbetat inom hemtjänsten de senaste tre åren, och har tidigare vikarierat på samma ställe. Även hon arbetar efter
biståndsbedömningar, men har även ett visst administrativt ansvar. Hon är 30 år och arbetar i samma organisation som Eva.
Rita arbetar som undersköterska och är 55 år. Hon arbetar inom hemtjänsten och har lång erfarenhet av vårdyrket, både i hemtjänst och på sjukhus. Hon arbetar i samma organisation som Lena.
5.2 Heteronormativt bemötande
Undersköterskorna och vårdbiträdet tillfrågades om de upplevt att de har ett heteronormativt bemötande mot de äldre vårdtagarna. Respondenterna svarar kortfattat på frågor som handlar om heteronormativt bemötande och hade svårt att utveckla sina svar då de inte kunde komma att tänka på specifika exempel.
”Det tror jag absolut! Och även jag kan jag säga. Det är liksom lite… det är ju mycket äldre som jobbar inom hemtjänsten och det påverkar väl liksom attityder.”
(Hanna)
Hanna fortsätter:
”Hemtjänsten är liksom ingen modern institution så det finns liksom inget intresse för… olika sorts människor. Det finns nån vårdtagare som det spekuleras väldigt vilt om, typ om han är homosexuell och så…”
Skvallrandet i Hannas personalgrupp bekräftar hennes egen tes om att hemtjänsten inte är en modern institution, där den förmodade homosexuella mannen blir ett samtalsämne då han på något sätt bryter mot heteronormen och blir en avvikare. Sättet personalgruppen pratar om vårdtagaren kan tyda på en form av ålderism då föreställningen om äldre dels ofta utesluter sexualitet i allmänhet, och
homosexualitet i synnerhet då den ofta ”tillhör” yngre människor (Jönsson, 2009). Vårdtagaren kan vara ett samtalsämne just för kombinationen av äldre och
avvikare från heteronormen, det vill säga att denna man bryter mot två vanliga föreställningar.
Spekulationerna kring mannen kan hypotetiskt bero på att vårdpersonal väljer att inte ställa frågor som rör mannens sexualitet. Personalen undviker alltså att ställa frågor för att de själva är osäkra på om sådana diskussioner är för privata.
Osäkerheten för att prata med en brukare om deras sexualitet kan ha en koppling till en bristfällig utbildning inom det området (Socialstyrelsen, 2008).
Däremot gavs mer utförliga svar gällande generellt bemötande. Stefan förklarar det såhär:
”Jo men det är oerhört viktigt! Det är nästan pudelns kärna bemötandet, att man
ger ett gott bemötande och försöker hålla inne med egna problem och känslor, försöker utåt sett va en glad och trevlig spillevink.”
”Ja, respekt inför människan man träffar, dom är ju olika. Man måste ju anpassa sig till den man är hemma hos. Respekt är ett viktigt ord.” (Hanna)
Samtliga intervjupersoner betonade vikten av ett gott bemötande. Detta var också något som diskuterades på arbetsplatsträffar och verkar ha ett stort utrymme i det dagliga arbetet. Det betonades att jämlikhet och mångfald var viktiga ord, men ett eventuellt heteronormativt bemötande reflekterades det inte mycket över.
Eva exemplifierade hur heteronormen kan påverka de arbetssökandes perspektiv:
”… om det nu kommer in en man i högklackade skor… får han då jobbet, eller blir han bortsorterad för han ser ut på ett speciellt sätt? Klarar man av att se bakom och titta på personen och personens kvaliteter och kvalifikationer eller stirrar man bara på dom där höga klackarna?”
Eva åskådliggör med sina kommentarer de olika svårigheter transpersoner har att uttrycka sin identitet. Stereotypa föreställningar om hur manligt och kvinnligt ska se ut bidrar till den fortsatta uppfattningen av transpersoner (Williams & Freeman, 2008).
Eva fortsätter:
”Vi har ju män idag som ingått partnerskap och som vi går hem till och hur möter våra medarbetare dom här männen? Och där har vi en bit att gå kan jag säga.”
Om vårdpersonal har ett bemötande som grundar sig i heterosexuella normer finns en risk att de tar förgivet att alla brukare är heterosexuella (Röndahl, 2006). Citatet ovan illustrerar de komplikationer som finns i bemötandet av två män som bor med varandra och skulle kunna tolkas som att en del personal har svårt att bemöta två samboende män. Hypotetiskt skulle det kunna vara så att personalen undviker att fråga om männens relation. Detta kan i en vidare mening försvåra kommunikationen dem emellan och leda till en sämre omsorg av paret (a a).
Ur ett queerteoretiskt perspektiv kan de kortfattade svaren tolkas som att detta inte är något intervjupersonerna reflekterar särskilt mycket över. Att alla ska få ett gott bemötande är en självklarhet men ingen tänker på huruvida de handlar
heteronormativt eller inte. Heteronormativiteten kan yttra sig genom ett ”vi och de”-tänk. Om någon inte uppfyller heteronormen, är man inte inkluderad i
”vi/oss” längre, då tillhör man istället ”de andra”. Detta perspektiv tar till fasta på skillnader, medan likheter oftast ses förbi. Rosenberg (2002) menar att detta framhäver motsatser och att det blir ”antingen-eller”, det finns inget mellanting i dessa situationer.
Ett heteronormativt bemötande behöver inte vara uppenbart uteslutande. Det kan också visa sig genom att man antar saker, har förutfattade meningar eller förväntar sig att någon eller några ska vara på ett visst sätt (a a). Intervjupersonerna
berättade om hur de själva har haft ett oreflekterat heteronormativt bemötande när de i arbetet kommit hem till de äldre. Det kan ha handlat om hur de i mötet med en kvinna som lever ensam frågat om hon tidigare har varit gift eller haft en man, eller att det i personalgrupperna har pratats om den äldres ”god vän” när de spekulerats kring en eventuell samkönad relation. ”Annorlundaheten” definieras alltså efter vad som inte inkluderas i den heterosexuella normen (a a).
5.3 Arbetet med HBTQ-frågan
När respondenterna ombads beskriva riktlinjer för arbetet kring HBTQ-frågor i deras organisation svarade samtliga intervjupersoner att det inte finns några specifika riktlinjer för dessa frågor.
”… specifikt så kan jag inte säga att det finns en riktlinje för just den typen av fråga, däremot jobbar vi mycket med jämställdhet. För mig handlar det faktiskt inte om sexuella läggningar utan det handlar faktiskt om respekten för varandra som medmänniskor. Den [HBTQ-frågan] kommer ju in i jämställdhetstänket så att säga, men inte så att det står på en speciell punkt på agendan ” (Eva).
”Spontant så är det nej(…)… möjligtvis att det har nämnts på nån sån här
arbetsplatsträff, att man ska tänka på värdegrunderna nånting, men det är absolut inget man jobbar aktivt med” (Hanna).
Intervjupersonerna med en chefsposition förklarade att det inte finns något uttalat behov av att diskutera HBTQ-frågor. Däremot har båda personerna förslag på förebyggande arbete kring bemötande av äldre. De båda cheferna nämner ett så
kallat ”mångfaldsspel” som medarbetarna ska ta del av på arbetsplatserna. Frågor som tas upp i spelet ska bidra till en diskussion om bemötande. Lena ansåg dock att frågorna på korten var något förlegade. Kunskapen om äldre HBTQ-personers behov är begränsade och det kan dessutom finnas skillnader på hur det sägs att HBTQ-frågor behandlas och hur de verkligen utförs (Hughes et al, 2011).
En av enhetscheferna vi kontaktade svarade i ett mail;
”Tyvärr arbetar vi inte alls med denna fråga i dagsläget…”
Citatet kan jämföras med den tidigare forskning vi tagit del av som beskriver ett större behov av utbildning och kunskap om äldre och deras sexualitet. Det behövs alltså en mer omfattande kunskap om den alltmer heterogena gruppen äldre (Socialstyrelsen, 2008).
”… man kanske inte riktigt känner sig bekväm i att prata om de här frågorna, så kan det ju vara…” (Eva)
En tolkning av detta svar kan vara att Evas kollegor har en kognitiv medvetenhet om vikten av HBTQ-frågor. Utifrån emotionella grunder undviker vissa personer situationer som påminner dem om frågor de egentligen behöver åskådliggöra (Röndahl et al, 2004).
”Det jag fått lära mig är att vi ska ge dom vård liksom. Och.. ja. Oavsett läggning.” (Stefan)
Hanna svarar angående om hon tror att chefen kommer ta upp frågan på arbetsplatsen: ”Nej, inte om det inte kommer ett påbud från ovan.”
Hanna berättar även om hur hon resonerar kring avsaknaden av ett specifikt arbete med HBTQ-frågan:
”alltså om man inte diskuterar det så... man borde ju det. Om folk ska börja tänka på att det finns hbtq-personer måste man ju jobba med det mer än att såhär ’tänk på att...’, mer än det att tänka på det liksom. Man behöver ägna mer TID åt det liksom.”
Hanna verkar på ett djupgående sätt reflektera över hur sociala konstruktioner påverkar bemötandet i vården. Genom att inte uppmärksamma HBTQ-frågan tillskrivs den redan marginaliserade gruppen äldre HBTQ-personer ett sämre utgångsläge (Jagose, 1996). Hon fortsätter:
”…nej, det finns ju ingen tid! Om man ska jobba med det [HBTQ-frågan]aktivt så måste man ju lägga mer tid på det. Det hinns ju inte med på den halvtimmen eller trekvarten det är varannan vecka. Och det är så mycket annat som ska in… Budgetar och så vidare.”
Genom Hannas berättelse framträder en bild av hur man prioriterar inom organisationen. Hon bekräftar även det de olika cheferna har sagt, att HBTQ-frågan inte är en fråga det arbetas aktivt med och att det i nuläget inte är något som tas upp över huvud taget i arbetet med de äldre. Den tiden personalen har till
att ventilera frågor som dessa går främst till annat. Avsaknaden av tid att diskutera sådana frågor nämner även Stefan:
”det bli ju inte så mycket tid. Ofta så blir det ju den tiden vi har på lunchen… det är egentligen olyckligt att vi ska ta den tiden till det… Ibland blir det att man får ventilera ..om man har stött på nåt …”
Stefan nämner senare även de återkommande träffarna med övrig personal. Den gemensamma tiden ska täcka allt, inklusive till exempel budget. Detta har även Hanna belyst. Men detta är också ett tillfälle att ta upp frågeställningar,
funderingar och problem de stöter på i sitt dagliga arbete. Organisationsformen inom äldreomsorgen bidrar till att personalens eventuella behov av att ventilera frågor som denna inte prioriteras då deras gemensamma tid snarare verkar handla om saker som inte direkt rör de äldre de arbetar för.
5.4 Främja öppenhet
Under detta tema undersöktes hur äldreomsorgsorganisationer ska eller kan främja äldres öppenhet kring sin sexualitet.
”Ökad kunskap och att man pratar om det.”(Eva)
”Då måste man ju prata om det. Att göra folk medvetna eller göra personalen mer medveten om att det inte är självklart att alla har samma sexuella
läggning…” (Hanna)
Hanna åskådliggör med detta citat att det behövs ett reflekterande förhållningssätt angående de äldres läggning. Med hennes citat kan det även utläsas att det finns heteronormativa förväntningar av brukare. Dessa heteronormativa förväntningar kan tydligt kopplas till den tidigare forskning som påvisar en risk för dålig kommunikation då det förväntas av personer att de ska vara heterosexuella (Röndahl, 2006). Förväntningarna på att vara heterosexuell understödjer det faktum att många HBT-personer döljer sin egentliga sexualitet när de kommer i kontakt med vård- och omsorg (Cocker & Letchfield, 2010).
På frågan om intervjupersonen tror att det är svårt för äldre att prata om sin sexualitet, svarar Lena följande:
”Ja, asså den generationen som e nu, speciellt kvinnor, tror jag har väldigt svårt därför att dom e uppfostrade på ett annat sätt, det e en helt annan kultur som liksom har varit, men asså dom som kommer nu, 40-talisterna, då blir det helt andra premisser för dom kommer kräva en hel del och dom kommer definitivt inte va tysta när det gäller det…”
Utifrån dessa meningar skulle ett ökat behov för framtidens vård av fyrtiotalisterna kunna tydas. De ”nya äldre”, alltså de födda på 1940-talet, beskrevs i några av intervjuerna som mer ”krävande” än de äldre födda på 1910 till 1930-talet. Detta kan tolkas som en form av ålderism. Ålderismen bygger på förutfattade meningar om personer relaterade till vilken ålderkategori de tillhör. Det finns två tydliga bilder av dagens äldre; dels den redan nämnda där äldre beskrivs som sjuka, skröpliga och som personer som tillför mindre än vad de bidrar med (Jönson, 2009). Det finns också en motsatsbild till denna, för främst ”yngre äldre”, däribland fyrtiotalisterna. Främst i media framträder en bild av
dessa personer som pigga, resursstarka, krävande och aktiva (Lövgren, 2009). Oavsett vilken bild som upplevs som mest trolig av personalen i äldreomsorgen så kan bilderna påverka hur och om de förbereder arbetet inför kommande
generationer äldre.
”Ja, det tror jag att det är, för vissa. Speciellt för kvinnor tror jag. Jag vet inte, det är väl för att dom vuxit upp i en helt annan anda. Det var ju inte så öppet som det är idag.” (Rita)
Rita skildrar en större öppenhet i att tala om sin sexualitet idag än tidigare. Detta uttalande kan jämföras med tidigare forskning som, å ena sidan påvisar en större acceptans vad gäller att kunna vara öppen med sin sexualitet i dagens samhälle (Smittskyddsinstitutet, 2008). Att dölja sin sexualitet blir mer ovanligt eftersom det inte längre är acceptabelt att få en sämre vård på grund av sexuell läggning (Hughes et al, 2011). Det finns å andra sidan även forskning som visar att det fortfarande finns stereotypa föreställningar om HBT-personer som påverkar dessa personers öppenhet av sin sexualitet (Cocker & Letchfield, 2010). I avseendet att det finns en större öppenhet idag stärker Giddens (2007) tankar om en vidare förståelse och acceptans för en sexualitet i omvandling som är och har förändrats på många sätt genom tiderna, och fortfarande gör det.
”Det e inte okej att prata om sin sexualitet och det handlar ju om… det är den ryggsäcken de har med sig… det är tabubelagt o det är ju inte många äldre om de nu har levt i ett parförhållande med kvinna-kvinna eller man-man som öppet har gått ut o sagt det. Det e väl nu med den här nya generationen som det blivit öppnare och mera okej att prata om det, men vi har ju dom där paren och dom kommer bli fler så är det ju. Och med det tror jag också att det blir en mer öppenhet och prat om det” (Eva)
Citatet från Eva ger en målande bild om den historiska diskurs som spelar in i huruvida människor väljer att vara öppna med sin sexualitet eller inte.
Konservativa samhällsattityder mot HBT-personer har bidragit till att dagens äldre i många fall inte vågar vara öppna med sin sexualitet (Evertsson & Johansson, 2010). Eva beskriver samtidigt en ny generation som förväntas vara mer öppen, vilket kan kopplas till dagens unga HBT-personer som befinner sig i ett mer tolerant samhälle, utan en historisk kontext att förhålla sig till (Evertsson & Johansson). Här bekräftas teorin om den plastiska sexualiteten som anpassas efter tid, det vill säga att det numera finns en större acceptans för olikheter (Giddens, 2007). Den tydliggörs dels när Eva nämner det tabubelagda i ämnet, men också när hon tar upp hur det har förändrats över bara några generationer.
”…men asså jag tror att om det vart för 15-20 år sen hade det nog vart värre, men i dagens samhälle med så mycket information o alla kändisar som kommit ur garderoben o du vet, titta bara på Jonas Gardell…” (Lena)
Även Lena åskådliggör en övertygelse om att det är enklare att vara ung HBT-person idag och refererar också till ett historiskt sammanhang som kan ha en påverkan på äldre. Lenas beskrivning om dagens informationssamhälle kan utifrån ett ålderistiskt synsätt tolkas som att äldre ändå inte är en del i det synliggörandet. Nilsson & Jönson (2009) menar att äldre personer är underrepresenterade i media och framställs dessutom ofta i negativ dager. Hypotetiskt skulle det kunna vara så att äldre personer har svårigheter att identifiera sig med yngre
HBTQ-personer som uppmärksammas i media och därmed inte heller kan känna sig inkluderade i den mediala diskursen.
Som flera av intervjupersonerna pekar på behövs en dialog för att kunna främja en öppenhet om sexualitet. Med utgångspunkt i hur queerteorin vill belysa frågor som dessa är det att medvetandegöra frågan på ett sätt som möjliggör en öppen dialog, precis som intervjupersonerna i studien påpekar (Rosenberg, 2002). Intervjupersonerna påvisar en medvetenhet om hur sociala strukturer har
förändrats. Dessa förändringar i de sociala strukturerna har bidragit till en sexuell mångfald som understödjer benägenheten att vara mer öppen med sin sexuella läggning (Giddens, 2007).
5.5 Avsexualiserandet av äldre
Under detta tema undersöktes vad intervjupersonerna hade för tankar kring den avsexualiserande bilden av äldre.
”Fruktansvärt, bara för att man blir äldre liksom, men asså det e samma sak som att bara för att man blir äldre ska man lyssna på dragspel, man ska gilla
bingolotto och man ska definitivt inte ha sex. Jag köper inte det för sexdriften e ju nästan det sista som försvinner…” (Lena)
Avsexualiserandet av äldre kan utifrån detta citat kopplas till den ålderism som Lars Andersson (2009) beskriver som stereotypa föreställningar med
utgångspunkt från en individs ålder. Lena visualiserar hur äldre blir
kategoriserade på grund av sin ålder, utan hänsyn till olika variationer av äldre människor (Jönsson, 2009).
”På undersköterskeutbildningen var det [äldres sexualitet] inget som togs upp. Man pratar ju inte om äldres sexualitet.” (Stefan)
Detta citat styrker det faktum att sexualitet behöver implementeras på utbildningar, men i en vidare mening kan forskning kring äldres sexualitet behövas. Det saknas forskning som påvisar kopplingar av äldre och sexuell läggning eller sexuell identitet. Den bristande forskningen understödjer osynliggörandet av äldre HBTQ-personer i sjukvården där ett heteronormativt förhållningssätt gör det svårare att identifiera personer med en annan läggning än den heterosexuella (Knauer, 2009).
”… det handlar ju också om förståelsen för att det finns en sexualitet även om du e 90 faktiskt och där tror jag många gånger att det största problemet är barnen som inte accepterar att mor hittat en ny man eller att hon har ett
kärleksförhållande på vårdboendet, så där tror jag att man ska in med det på utbildningar också.” (Eva)
Intervjupersonernas svar bekräftar att den tidigare forskningen om
avsexualiserandet av äldre individer stämmer (Socialstyrelsen, 2008). Samtliga intervjupersoner kunde vittna om avsexualiserande av äldre individer. Detta kopplas till allmänhetens uppfattningar om äldre, men en tydlig koppling görs även till bristen av samtal kring äldres sexualitet på utbildningar. För att som patient känna helhet i vården finns det behov av att samtala om sin sexualitet. Vårdpersonalens osäkerhet att bemöta dessa frågor är en följd av otillräcklig utbildning inom området (Socialstyrelsen, 2008).
