Social blandning
- en jämförande studie av tre stadsområden i Malmö
Social Mix
- a Comparative Study of Three Neighborhoods in Malmö
Kajsa Broman & Camilla Ligovic
Stadsbyggnad, stadsutveckling och planering. Huvudområde: Byggd miljö Kandidatuppsats 20 HP
VT 2019
Sammanfattning
Den här uppsatsen behandlar vad vi identifierat som ett modernt ideal inom nutida planering, nämligen social blandning. Trots att en stor skara kritiker ifrågasätter idealet kring social blandning är det idag både en utbredd metod och ett mål inom svensk stadsplanering. Med den här uppsatsen vill vi belysa både för- och nackdelar med social blandning och undersöka hur Malmö stad arbetar med social blandning och om detta skiljer sig åt på olika platser i Malmö. För att konkretisera undersökningen har plandokument för tre olika stadsområden i Malmö analyserats. De valda områdena är Rosengård, Hyllie och Limhamn-Bunkeflo som är av varierande socioekonomisk karaktär och fysisk utformning. Vi har identifierat
bostadsblandning, d.v.s. en variation i bostadsutbudet i form av exempelvis upplåtelseform, prisklass och bostadsstorlek, som ett utmärkande verktyg och mål i Malmö stads strävan att uppnå en mer jämlik stad. Vår studie pekar på ett behov av en mer konsekvent motivering kring användandet av social blandning samt efterfrågar ett större fokus på utjämning.
Abstract
This essay aims to highlight both positive and negative aspects of social mix, which we have identified as a contemporary urban planning ideal. Despite many critics questioning the ideal, social mix stands out as both a method and a goal in itself within Swedish city planning. This essay examines how City of Malmö apply social mix in three different neighborhoods of varying socio-economic and physical standard by analysing strategic planning documents by City of Malmö for Rosengård, Hyllie, and Limhamn-Bunkeflo. We have identified housing mix, a strategy used to create more varied options on the local housing market in terms of tenure, housing size and price, as the most prominent method of achieving a more equal city. The results of our study point to a need for more consistent justification of social mix and request a greater focus on equalization.
Innehållsförteckning
1. INLEDNING ____________________________________________________________ 6
1.1 PROBLEMFORMULERING ______________________________________________ 6 1.2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING _________________________________________ 7 1.3 DISPOSITION __________________________________________________________ 8
2. TIDIGARE FORSKNING _________________________________________________ 8
2.1 SOCIAL BLANDNING ___________________________________________________ 8 2.2 HISTORISK UTVECKLING AV SOCIAL BLANDNING ______________________ 10 2.3 BEGREPPETS UPPKOMST I SVENSK STADSPLANERING __________________ 13 2.4 SOCIAL BLANDNING I NUTIDA SVENSK PLANERING ____________________ 14 2.5 DEFINITION __________________________________________________________ 16
3. TEORI OCH BEGREPP _________________________________________________ 16
3.2 SEGREGATION OCH INTEGRATION _____________________________________ 18 3.3 MÅNGFALD __________________________________________________________ 20 3.4 GENTRIFIERING ______________________________________________________ 22
4. METOD OCH MATERIAL ______________________________________________ 23
4.1 METODDISKUSSION __________________________________________________ 23 4.2 PRESENTATION AV MATERIAL ________________________________________ 24 4.2.1 MALMÖ STADS ÖVERSIKTSPLAN _____________________________________ 24 4.2.2 MALMÖ STADS PLANPROGRAM ______________________________________ 24 4.3 UTVALDA OMRÅDEN _________________________________________________ 24 4.3.1 MALMÖ SOM STUDIEOBJEKT ________________________________________ 26 4.3.2 ROSENGÅRD ________________________________________________________ 27 4.3.3 HYLLIE _____________________________________________________________ 28 4.3.4 BUNKEFLO _________________________________________________________ 29
5. EMPIRI _______________________________________________________________ 29
5.1 MALMÖ STADS ÖVERSIKTSPLAN (2018) ________________________________ 29 5.2 SOCIAL HÅLLBARHET - MALMÖ STAD (2014) ___________________________ 31 5.3 PLANPROGRAM FÖR TÖRNROSEN OCH DEL AV ÖRTAGÅRDEN I
ROSENGÅRD (2014) ______________________________________________________ 31 5.4 PLANPROGRAM FÖR HERRGÅRDEN I ROSENGÅRD (2012) ________________ 32
5.5 ROSENGÅRD! STRATEGIER FÖR HÅLLBAR UTVECKLING I EN STADSDEL, DIALOG-PM (2008:1) ______________________________________________________ 33 5.6 ÖVERSIKTSPLAN FÖR SÖDRA HYLLIE (2015) ____________________________ 34 5.7 PLANPROGRAM FÖR ÖSTER OM STATIONSTORGET I HYLLIE (2008) _______ 36 5.8 PLANPROGRAM FÖR SÖDRA BUNKEFLOSTRAND (2005) __________________ 37 5.9 PLANPROGRAM FÖR GOTTARPS ALLÉ, BUNKEFLOSTRAND (2016) OCH
DETALJPLAN (2018) ______________________________________________________ 38
6. ANALYS ______________________________________________________________ 38
6.1 BOSTADSBLANDNING - BÅDE MÅL OCH MEDEL ________________________ 38 6.1.1 BOSTADSBLANDNING - EN GENTRIFIERINGSRISK? ____________________ 40 6.2 INTERAKTION OCH MÖTEN ___________________________________________ 41 6.3 ATTRAKTIVITET OCH MÅNGFALD _____________________________________ 43 6.6 SLUTSATS OCH FÖRSLAG PÅ VIDARE FORSKNING ______________________ 45 7. LITTERATURFÖRTECKNING ____________________________________________ 47 8. FIGURFÖRTECKNING __________________________________________________ 51 9. BILAGOR _____________________________________________________________ 52 9.1 ARBETSFÖRDELNING _________________________________________________ 52
1. Inledning
Under våra tre år som stadsplanerarstudenter har vi märkt att visioner och plandokument ofta förespråkar en socialt blandad stad där alla människor, oavsett bakgrund, etnicitet eller livssituation är välkomna. Malmö stad skriver t.ex. i sin översiktsplan från 2018: “Att konfronteras med olika tankar, idéer, livsstilar och kulturyttringar ger människor inspiration till att utveckla nya tänkesätt, ny kunskap, nya tjänster och produkter. En stadsmiljö som stödjer olikhet och oplanerade möten kan bidra till en dynamisk och
långsiktigt livskraftig ekonomi. Möten måste präglas av tolerans och tillit – såväl människor emellan som mellan invånare och myndigheter.” (Malmö stad, 2018, s. 15).
Citatet ovan har vi identifierat som ett tydligt exempel på social mix, eller social blandning som är den svenska beteckningen. Social blandning ses ofta som ett eftersträvansvärt mål inom västerländsk stadsplanering och begreppet används vanligen i en kontext av att man vill uppnå en blandning av olika samhällsgrupper inom ett visst stadsområde, med målsättningar om att motverka segregation, uppmuntra till möten, och förbättra individers livsmöjligheter. Denna idealbild, där folk lever i harmoni med sin omgivning och sina medmänniskor och umgås i stadsrummet på lika villkor, har dock väckt en del frågor hos oss. Hur jobbar Malmö stad mot att uppnå man en sådan verklighet, och är det ett realistiskt eller överhuvudtaget önskvärt mål? Vi intresserade oss för att undersöka detta närmare och försöka få en överblick över det planeringsideal som vi anser råder i Sverige idag. Ofta kan språket som används i plan- och visionsdokument vara allmänt formulerat och klichéartat. Den här studien
undersöker ifall det går att urskilja någon underliggande tanke kring social blandning och om detta skiljer sig åt mellan olika stadsområden i Malmö.
1.1 Problemformulering
Det är tydligt att det finns en viss retorik inom planeringen och marknadsföringen av
stadsplaneringsprojekt där social blandning betonas som ett sätt att lösa de socioekonomiska utmaningar som finns i städer idag. Insatser vars syfte är att uppnå social blandning tenderar dock att riktas mot stadsområden som betecknas som ”utsatta” eller präglade av sociala stigman. I en svensk kontext blir exempelvis miljonprogramsområden med en relativt ensidig fysisk utformning inte sällan föremål för stadsomvandlingsprojekt som har som mål att åstadkomma social blandning. Däremot verkar liknande insatser i högre utsträckning utebli i höginkomstområden, trots att många av dessa områden ofta är mer homogena rent
befolkningsmässigt än s.k. utsatta områden (Musterd & Andersson, 2005, s. 762). Trots att mål om social blandning ofta finns formulerade i politiska dokument saknas beskrivningar av hur det faktiskt ska uppnås i praktiken. Dessutom lyser motivering kring varför det är ett eftersträvansvärt mål med sin frånvaro (Lees, 2014, s. 92).
En myndighet som har en betydande roll inom svensk stadsplanering är Boverket som ska vara vägledande och kunskapsbringande för kommunerna (Boverket, 2017). I deras
forskningsrapport Social Mix i Några Länder (2008) beskrivs att social blandning ibland kan vara ett hinder för integration och att satsningar istället bör riktas mot förbättringar inom skola, jobb och välfärd. Forskning visar även att i områden där social blandning använts som ett verktyg för att åstadkomma integration så har resultatet blivit att låginkomsttagare tvingats flytta till följd av stigande hyror (Boverket, 2008). Det finns dessutom en brist på diskussion gällande vilken skala blandningen ska ske på, vilka det är som ska blandas samt hur den önskvärda blandningen ska se ut (van Kempen & Bolt, 2009, s. 460; Lees, 2008). Mot bakgrund av detta har vi intresserat oss för att fördjupa oss i hur Malmö stad jobbar med social blandning. För att ta reda på detta har vi valt att titta närmare på tre områden i Malmö som präglas av olika socioekonomisk och fysisk karaktär, nämligen Rosengård, Hyllie och Limhamn-Bunkeflo. Ett vanligt grundantagande är att social blandning per definition innebär någonting positivt, men stämmer detta för alla platser?
1.2 Syfte och frågeställning
Syftet med vår uppsats är att utforska hur social blandning motiveras i Malmö stads
stadsplanering idag, samt om och i så fall hur motiveringen skiljer sig åt på platser med olika fysiska egenskaper och socioekonomiska förutsättningar. Genom att undersöka detta vill vi skapa större transparens kring Malmö stads planering för olika områden. Utifrån vår problemformulering har vi formulerat två forskningsfrågor:
- Hur arbetar Malmö stad med social blandning?
- Skiljer sig planeringen av social blandning åt i olika typer av stadsområden i Malmö och i så fall på vilket sätt?
1.3 Disposition
Upplägget för uppsatsen är strukturerat så att tidigare forskning som är väsentlig för att förstå vad social blandning innebär presenteras i kapitel två. I detta kapitel redogör vi även för hur social blandning utvecklats som planeringsideal. Därefter följer i kapitel tre en presentation av vårt teorier och begrepp som kommer ligga till grund för analysen. Vidare i kapitel fyra beskriver vi val av metod, material och undersökningens utvalda stadsområden. Empirin presenteras sedermera i kapitel fem, i vilken vi behandlar olika dokument från Malmö stad som berör planering av de olika områdena som står i fokus för undersökningen. Det utvalda empiriska materialet från dokumenten är sådant som är relevant inom ramen för social blandning. Till sist utgör kapitel sex vår analysdel där vi beskriver vår tolkning av
dokumenten utifrån våra valda teorier och begrepp. Analyskapitlet avslutas med en slutsats där våra forskningsfrågor besvaras och förslag på vidare forskning presenteras.
2. Tidigare forskning
Eftersom social blandning är ett centralt begrepp för vår undersökning krävs först en bakgrund till begreppet. I detta kapitel presenteras tidigare forskning inom ämnet som visar på olika aspekter av social blandning, så som några av de vanligaste argumenten för och emot detta planeringsideal. Dessutom ges en kort beskrivning av den övergripande historiska utvecklingen av social blandning.
2.1 Social blandning
Begreppet social blandning är i sig omdebatterat och har vuxit till att få en mångtydig definition. En allmänt vedertagen tolkning av social blandning betraktat som
stadsplaneringsteori är dock att det är en uppsättning strategier för urban omvandling. Ironiskt nog har social blandning kommit att bli en både nyliberal och socialistisk ideologi som används för att beskriva ett ekonomiskt-demografiskt förhållande inom ett stadsområde (Galster & Friedrichs, 2015). Emma Holmqvist (2009), forskare i kulturgeografi vid Uppsala universitet, beskriver att social blandning brukar delas upp i två övergripande kategorier för att förklara olika former av ensidighet. Den första handlar om bostadssammansättning. Inom den här kategorien diskuteras ofta tre dimensioner som påverkar bostadssammansättningen, nämligen hustyp, upplåtelseform och lägenhetsstorlek. Den andra kategorin är
befolkningssammansättning med beståndsdelar som rör demografiska, socioekonomiska och etniska aspekter (Holmqvist, 2009, s. 22). Med anledning av detta berör den statistik som vi
tagit fram för de tre stadsområdena i vår undersökning dessa aspekter, vilket presenteras i kapitel fyra.
Enligt en rapport från Boverket (2008) är social blandning svårt att uppnå ur ett kortsiktigt tidsperspektiv. Därför ses bostadsblandning, d.v.s det som Holmqvist (2009) hänvisar till som bostadssammansättning, som ett viktigt verktyg. Bostadsblandning har bl.a. som syfte att öka valmöjligheterna på den lokala bostadsmarknaden, vilket underlättar för människor att kunna bo kvar även när deras livssituation eller preferenser förändras, som t.ex.
hushållsstorlek, ålder eller inkomst. Att få hushåll att bo kvar i samma område även när deras ekonomi förbättras ses som en bidragande faktor till att öka stabiliteten i området som helhet (Boverket, 2008, s. 31). En blandning av boendeformer anses även bidra till en bättre
blandning av olika slags människor och hushåll (Musterd & Andersson, 2005, s. 2). Generellt sett finns det två huvudsakliga tillvägagångssätt som används för att öka den sociala
blandningen. En metod är att stimulera ekonomiskt och socialt stabila hushåll att flytta till ett missgynnat område genom att stärka områdets kvaliteter med hjälp av upprustningar av offentliga platser, satsningar på attraktiva bostäder och ett utökat serviceutbud. Det andra alternativet är att göra det motsatta, dvs. underlätta för socioekonomiskt svaga hushåll att flytta till områden med som präglas av stabilare sociala förhållanden och fler
medelklasshushåll (Boverket, 2008, s. 53).
Loretta Lees, professor i humangeografi vid Oxfords universitet, skriver om ett av de sällsynta tillfällen då låginkomsttagare har blivit flyttade till höginkomstområden. Pilotprogrammet MTO (Moving To Opportunity) inrättades år 1992 i USA för att hjälpa låginkomsttagare att flytta från områden med en hög koncentration av hushåll med låg socioekonomisk status. Pilotprogrammet genomfördes som ett politiskt experiment i fem städer i USA för att demonstrera fördelarna med social blandning. Idén grundades på tanken om att ett möte mellan fattiga och välbärgade invånare skulle gynna låginkomsttagarna. Dock visade sig projektet inte bli någon succé då det varken genererade någon förbättring sett till sysselsättning, inkomstnivå eller boendesituation. Lees (2008) menar att detta är viktiga resultat att ta i beaktning. Om låginkomsttagares livssituation inte förbättrades efter att ha blivit flyttade till mer välbärgade områden är sannolikheten låg att låginkomsttagares liv skulle förbättras av att medelklassen flyttar in i deras grannskap (Lees, 2008, s. 2460f).
2.2 Historisk utveckling av social blandning
Uppkomsten av social blandning som begrepp skedde under andra delen av 1800-talet som en motreaktion mot industristadens framväxt i Storbritannien och har sedan dess varit ett viktigt tema i modern stadsplanering (Boverket, 2008, s. 9). En tidig förespråkare av social
blandning var sociologen och filosofen Lewis Mumford, vars bok The Culture of Cities från 1938 blev vägledande för många brittiska stadsplanerare. I boken menar Mumford att social blandning är en av de mest väsentliga funktionerna i staden och att stadsplanerare ansvarar för att skapa den fysiska förutsättningen för ett bättre samhälle. Mumford framför stark kritik mot uppdelningar av olika kulturer och menar att svagheten för det utopiska tänkandet utgår från uppfattningen om att en enda medborgarklass ska tjäna det övriga samhället. Under 1800-talets England fanns det en uppdelning bland grupper där invånare var fysiskt separerade utifrån klasstillhörighet. Enligt Mumford försämras möjligheterna till högre former av mänskliga prestationer i en stad som präglas av ensidighet i form av exempelvis klass, jämfört med en mångsidig stadsmiljö präglat av social blandning. Ur ett
sociopsykologiskt synsätt menar Mumford att det krävs en variation av yrkeskategorier, fysiska miljöer och ett brett spektrum av sociala grupper som kan mötas för att uppnå balans. Trots att Mumfords syn på social planering lovordats av många av dagens planerare har andra riktat kritik mot att det har kommit att bli ett globalt ideal, vilket man menar har resulterat i en orealistisk syn på mångfald i det moderna samhället (Sarkissian, 1976, s. 238).
Under krigsåren låg idén om social blandning i dvala men hamnade åter i fokus i efterdyningarna av andra världskriget. Förespråkarna av social blandning hade dock få empiriska bevis som kunde styrka de påstådda fördelarna (Sarkissian, 1976, s. 235f). Detta är även något som fått kritik inom modern planering, då det fortfarande anses finnas en brist på empiriska bevis som styrker för- eller nackdelar med social blandning (Lees, 2008, s. 2463). De undersökningar som gjorts kring social blandning är härledda från förenklade
forskningsmodeller. Dagens idé om social blandning har därför varit föremål för kritik, eftersom den i stor utsträckning grundas på de tidiga förespråkarnas teoretiska skrifter (Sarkissian, 1976, s. 23).
Wendy Sarkissian presenterade i en artikel i Urban Studies en sammanställning av några av de främsta mål som historiskt sett har legat till grund för förespråkandet av social blandning (Sarkissian, 1976, s. 231ff). Sarkissian redogör för hur social blandning använts i den
anglosaxiska världen som uppmärksammade den fysiska uppdelningen av hushåll inom olika grupper långt före idén fick fäste i svensk bostadspolitik (Holmqvist, 2009, s. 95). Vi har använt oss av Holmqvists (2009) svenska översättningar av titlarna på målen. Nedan följer en kort genomgång av målen.
Efterliknande
Tidiga förespråkare av social blandning argumenterade för att flera egenskaper som ordentlighet, renlighet och andra generella, attraktiva egenskaper kunde förväntas bli förbättrade genom kontakt med människor som står högre i samhällshierarkin. Genom kontakten med människor ur högre samhällsklasser var förhoppningen att folk skulle motiveras till att ta efter en högre medelklasstandard. På liknande sätt har social blandning motiverats för att främja hälsosamma vanor och uppmuntra folk att sträva efter en högre utbildningsnivå (Sarkissian, 1976, s. 231).
Estetisk variation
En annan påstådd fördel med social blandning är att den visuella mångfalden av byggnader i bostadsområden tas upp av en mångfald av olika sociala klasser och etniska grupper. Det har påståtts att större variation skulle bidra till en bättre estetisk effekt. Mångfalden skulle även bidra till skönhet genom kontraster i form, färg och struktur och stimulera invånarna att behålla sina respektive hemstäder och höja standarden (Sarkissian, 1976, s. 231f). Kulturella utbyten
Socialt blandade bostadsområden ansågs främja intellektuella och kulturella förbättringar. Genom social blandning skulle monopolet av enbart en kultur motverkas, vilket i sin tur antogs ge upphov till nya idéer som kunde föra samhällsutvecklingen framåt (Sarkissian, 1976, s. 232).
Jämlika möjligheter
Blandade områden är nödvändiga för ett samhälle med valfrihet, dels valfriheten att kunna klättra upp för sociala- och arbetsgrupper men också möjligheten att till fullo delta i det ekonomiska och politiska livet (Sarkissian, 1976, s. 232).
Social harmoni
missförhållanden och fientlighet mellan olika samhällsgrupper, vilket i sin tur ska främja en bättre förståelse mellan klasserna. När motsättningarna mellan klasserna har upplösts genom social blandning är förhoppningen att välbärgade människor tydligare ska se de problem som resurssvaga har, vilket i förlängningen ska leda till ett mer harmoniskt förhållande mellan olika klasser (Sarkissian, 1976, s. 232).
Vitaliserande konflikter
Blandning i ett område ansågs leda till en minskning av misstro mellan människor och skapa en bättre förståelse mellan olika samhällsklasser. Däremot ansågs att en viss mängd av disharmoni och konflikt i ett område skulle vara nödvändigt för att på sikt få till “harmoni” i ett område (Sarkissian, 1976, s. 233).
Förbättrad funktion i staden
Genom att ha ett mer varierat bostadsområde ansågs även stadens funktion förbättras. Utbudet av olika verksamheter i området skulle skapa en större mängd arbetstillfällen vilket skulle öka möjligheterna för fler arbetare att finna jobb. Med en mer blandad befolkning och en större variation på bostäder, antogs även att servicen i området skulle ha en större
kundkrets då det skulle finnas ett större inkomstintervall (Sarkissian, 1976, s. 233). Stabilitet
För att skapa stabila områden ansågs en fysisk blandning av bostäder och upplåtelseformer vara vitalt eftersom detta skulle minska omsättningen av bostäderna. I och med detta skulle man motverka att hushåll flyttade, vilket antogs leda till större stabilitet samt underlätta för att nätverk och organisationer inom området skulle kunna bibehållas (Sarkissian, 1976, s. 233).
Reflektion över den omgivande världen
Stadslivet präglas av heterogenitet, interaktion och möten mellan olikartade människor, och sett ur en global synvinkel menar vissa forskare att detta borde återspeglas även på
grannskapsnivå. Det fanns även en tanke om att demokratiska arenor skulle vila på en starkare grund i en blandad stad (Sarkissian, 1976, s. 233).
2.3 Begreppets uppkomst i svensk stadsplanering
I Sverige har implementeringen av social blandning i stor utsträckning tagit sig uttryck i form av storskaliga omstruktureringar av homogena bostadsområden. Många av dessa byggdes under efterkrigstiden och består generellt sett av ett enformigt bostadsbestånd. Målet med omstruktureringarna är således att uppnå en större variation av bostadstyper och prisklasser. Tillvägagångssättet för att uppnå detta kan bl.a. ske genom rivningar av byggnader, förtätning av befintlig stadsstruktur och försäljning av bostäder i det allmännyttiga beståndet (Galster, 2007, s. 20).
Mellan 1940 till 1960-talet kretsade den svenska stadsplaneringen främst kring så kallade slumsaneringar i städerna. Stora delar av det befintliga bostadsbeståndet var dåligt
underhållet och omodernt och de undermåliga levnadsförhållandena resulterade i stor social oro för många stadsbor. Lösningen på problemet blev ofta att hela kvarter revs i städerna för att sedan byggas upp på nytt med bostäder av högre kvalitet. En annan strategi var att undvika att bygga boende för specifika samhällsgrupper och istället försöka skapa en blandning av befolkningsgrupper, vilket sågs som en viktig del för att skapa bättre förutsättningar till medborgare med sociala problem (Holmqvist, 2009, s. 101f).
Trots de tidigare bostadsinsatserna var många bostäder fortfarande i dåligt skick på 1960-talet och dessutom rådde det överlag en stor brist på bostäder. Detta låg till grund för
miljonprogrammet och att bostadspolitiken skiftade fokus till att under ett kort tidsspann producera en så stor mängd bostäder av en så hög standard som möjligt.
Miljonprogramsområdena kännetecknades av storskalig standardiserad bebyggelse och funktionsuppdelning, däremot lades det mindre vikt vid det sociala perspektivet på planeringen. Miljonprogrammet blev senare kritiserat just på grund av detta, slutresultatet ansågs vara allt för rumsligt separerade stadsområden och att alltför liten hänsyn tagits till den yttre miljön. Med anledning av kritiken försköts fokus återigen mot sociala aspekter av bostadsmarknaden och åtgärder för att hindra den tilltagande boendesegregationen.
Människors boendemiljö skulle planeras för att ge förutsättningar för gemenskap och kontaktskapande aktivitet mellan invånare med olika bakgrund, intressen och
socioekonomisk status. I samband med detta stiftades ett nationellt mål om allsidig hushållssammansättning, vilket Holmqvist refererar till som blandat boende (Holmqvist, 2009, s. 102f).
Trots att bostadspolitiken i Sverige fick en allt mer framträdande roll på den politiska arenan under 1900-talet etablerades ett eget departement för bostadsfrågor först 1974 (Holmqvist, 2009, s. 98). Under samma tidsperiod blev social blandning, då kallat allsidig
hushållssammansättning, ett eget mål på den svenska politiska dagordningen eftersom det sågs som en strategi för att motverka segregation. Innan dess hade segregation inte setts som ett problem i en svensk kontext, vilket av forskare ses som en av anledningarna till att social blandning inte fanns på den svenska agendan tidigare (Holmqvist, 2009, s. 95). Att göra det befintliga bostadsbeståndet mer blandat skulle ge fler valmöjligheter och motverka
boendesegregationen, vilket därigenom antogs öka förståelsen mellan olika samhällsgrupper (Holmqvist, 2009, s. 120).
Holmqvist menar att det 1974 tillkom ett tydligare klassmässigt perspektiv på frågan om social blandning, då den socioekonomiska dimensionen hamnade i fokus. Tidigare hade blandning framförallt behandlat demografiska aspekter, kön och yrkeskategorier (Holmqvist, 2009, s. 104). Förvisso hade det socioekonomiska perspektivet på blandat boende i viss utsträckning diskuterats även tidigare, men då på en betydligt större geografisk skala. Således var det på 1970-talet som social blandning för första gången applicerades på en mindre geografisk nivå, som t.ex. inom ett grannskapsområde (Holmqvist, 2009, s. 111).
2.4 Social blandning i nutida svensk planering
Idag spelar social blandning en viktig roll i många västerländska städers planering, t.ex. finns det ofta policys som strävar mot att reducera segregation och forma socialt blandade
områden. Musterd & Andersson (2005, s. 27) menar att det faktum att social blandning och framförallt bostadsblandning kommit att bli en viktig fråga i Sverige beror på att det finns ett upplevt samband mellan bostadstyp, upplåtelseform och hushållens socioekonomiska
ställning. Urbana processer kring boendesegregation skiljer sig främst mellan människor som bor i äganderätt och de som bor i hyresrätt. Därför är blandning av bostäder och
upplåtelseformer ett traditionellt verktyg för att motverka segregation (Musterd & Andersson, 2005, s. 27).
Även om social blandning varit ett allmänt bostadspolitiskt mål i Sverige sedan 1974 kontrollerar inte staten i praktiken på vilket sätt målet ska uppnås. Under dagens rådande marknadsförhållanden finns istället ett stort antal av både privata och offentliga aktörer med inflytande över vad som byggs och för vem (Musterd & Andersson, 2005, s. 765). Några av
de stadsområden som byggdes i städernas utkanter mellan åren 1960 till 1980 anses idag vara socialt stigmatiserade och destruktiva boendemiljöer. Detta är en av anledningarna till att social blandning uppfattas som ett betydelsefullt socialpolitiskt verktyg för att komma tillrätta med dessa problem (Boverket, 2008, s. 31). Många av de bostadsområden som byggdes för att råda bot på bostadsbristen i de större svenska städerna under 1960- och 1970-talet präglas numera av en stor andel utlandsfödda. Detta har bidragit till att social blandning delvis fått en ny innebörd och att politiker lägger allt större vikt vid den etniska dimensionen av social blandning (Musterd & Andersson, 2005, s. 28). Tanken med social blandning är att det ska främja det sociala livet, skapa bättre sammanhållning och öppna upp för nya möjligheter till interaktion, framförallt för resurssvaga hushåll (Boverket, 2008, s. 31). Ett övergripande mål med social blandning är att förbättra integrationen av missgynnade samhällsgrupper. Det kan t.ex. röra sig om grupper med svag socioekonomisk ställning i samhället eller grupper med en annan etnicitet än majoritetsbefolkningens. Social blandning ska även bidra till en ökad tillgänglighet vad gäller jobbmöjligheter, attrahera fler affärsidkare och öka servicen i närområdet (Boverket, 2008, s. 53).
UN Habitat, FN:s boende- och bosättningsorgan, har satt upp fem principer som ska fungera som riktlinjer i utvecklandet för hållbara stadsdelar som även den svenska planeringen förhåller sig till. En av dessa principer är just social blandning. Enligt UN Habitat (2014) bör det i varje stadsområde finnas en variation av olika upplåtelseformer som tillgodoser de olika bostadsbehov som finns hos befolkningen. Ingen boendeform bör överstiga 50% av det totala bostadsbeståndet, och minst 20 till 50% av det totala beståndet bör vara anpassat för
låginkomsthushåll. Målet med social blandning är bl.a. att uppmuntra till ökad social
interaktion, motverka platsbaserade stigman och skapa jobbmöjligheter i närområdet. Social blandning är enligt UN Habitat även tätt förenat med den tredje principen, blandad
markanvändning. Denna princip belyser vikten av att skapa en mix av olika verksamheter, serviceutbud och handel (UN Habitat, 2014).
2.5 Definition
Vår tolkning av social blandning är att det är ett slags paraplybegrepp som innefattar många olika komponenter. Begreppet i sig används dock sällan utanför forskningssammanhang (Holmqvist, 2009, s. 21). I planeringsdokument förekommer istället ofta ett antal olika begrepp som kan kategoriseras under social blandning, däribland exempelvis social balans, social hållbarhet, grannskapsblandning, och bostadsblandning etc.
3. Teori och begrepp
För att undersöka forskningsfrågorna har vi valt ut ett antal teorier och begrepp som knyter an till social blandning. Anledningen till att vi valt att använda oss av begrepp som kompletterar de renodlade teorierna beror på att social blandning är ett så pass brett ämne. Därav är det svårt att hitta teorier som täcker social blandning som helhet, vilket gör att begreppen är nödvändiga för att skapa en sammanhängande förståelse av social blandning. Teorierna och begreppen har valts utifrån studiens huvuddrag och den tidigare forskning som presenterats i kapitel två och belyser studien på ett mångfacetterat sätt. Således ska detta utgöra en helhet utifrån vilken vi kan förstå en så stor mängd av existerande information som möjligt (Patel & Davidson, 2003, s. 22).
3.1 Grannskapsplanering och grannskapseffekter
Urbana policys präglas ofta av ett grundantagande om att det finns ett samband mellan den byggda miljön, graden av social blandning och individers livsmöjligheter. Platsen där en människa växer upp anses ha stor betydelse för individens framtidsutsikter och sociala utveckling, både ur en positiv och negativ synvinkel. Detta kallas grannskapseffekter och används som argument i förespråkandet av planering för social blandning (Musterd & Andersson, 2005, s. 2). Forskning om grannskapseffekter undersöker om individer som bor i olika slags områden men vars personliga egenskaper är lika har olika livschanser (Holmqvist, 2009, s. 90). Grannskapseffekter ska i förlängningen motverka problem som stigmatisering, otrygghet, arbetslöshet och fattigdom. Inom politiken finns en förmodan om att homogena områden tenderar att leda till negativa grannskapseffekter (Musterd & Andersson, 2005, s. 2). Enligt Musterd och Andersson (2005, s. 762) tenderar detta dock att enbart ses som ett
Studier om grannskapsplanering och granngemenskap i svenska bostadsområden utförda under åren mellan 1970–1990 kretsade kring frågan om det var möjligt att en geografisk integration kunde leda till en djupgående gemenskap och social integration inom
grannskapsområdet. Slutsatsen i flera av dessa studier var att den rumsliga miljön har viss betydelse genom att den kan skapa förutsättningar för interaktion mellan de boende i området. Dock finns det ett flertal andra faktorer som ses som betydligt mer avgörande för om mer djupgående integration och gemenskap ska uppstå. Dessa faktorer är t.ex. det
generella samhällsklimatet, behov av kontakt och livsstil. Ytterligare en slutsats av studierna är att en viss homogenitet verkar öka sannolikheten för att kontakt mellan hushåll ska uppstå. Enligt vissa forskare består den homogeniteten främst av demografiska socioekonomiska förutsättningar och etnicitet. Andra forskare pekar på att det finns fler aspekter som kanske kan påverka gemenskapen och den sociala kontakten, så som seder, normer och fas i livet (Holmqvist, 2009, s. 44). Fram tills 1990- talet koncentrerades forskningen kring att
undersöka de djupare kontakterna mellan hushåll. Först på 1990-talet lades mer fokus på även undersöka effekterna av ytlig kontakt, så kallade svaga nätverk. De svaga nätverken visade sig generellt sett ha en tydligare lokal förankring än de starka. Konklusionen som drogs av detta var att även kontakt av ytlig karaktär skapar nätverk inom grannskapet och det är således har mindre betydelse om grannar har mer djupgående kontakt med varandra (Holmqvist, 2009, s. 42f).
Ett fenomen som i stor utsträckning påminner om grannskapseffekter är mainstreaming (Boverket, 2008, s. 53) I Boverkets rapport från 2008 beskrivs mainstreaming genom att social blandning ibland innebär en överföring av medelklassens normer och värderingar. I strävan mot att upplösa de sociala stigman som belastar vissa stadsområden sker en slags ”normalisering” av missgynnade områden och dess invånare genom att försöka göra dem som samhällets genomsnitt. (Boverket, 2008, s. 53).
En annan teori som vi anser knyter an till detta är trickle down-effekten. Carina Listerborn (2018, s. 97), professor i stadsbyggnad vid Malmö universitet beskriver att teorin grundar sig i att när låginkomsttagare och arbetslösa blir en allt större del i samhället behöver
kommunerna finansiera välfärden genom metoder som exempelvis skattesänkningar och andra ekonomiska fördelar för företag och höginkomsttagare. Detta ska bidra till att stimulera ekonomisk tillväxt genom att effekterna ”sipprar ned” till de lägre samhällsskikten och samhället som helhet. Enligt Listerborn har spridningen dock inte haft den positiva effekt
som förväntats. Hon menar att för att trickle down-effekten ska fungera krävs det en
omfördelning av resurser på ett sätt som gör att klyftor mellan olika samhällsgrupper minskar (Listerborn, 2018, s. 97).
3.2 Segregation och integration
Som tidigare forskning visat är ett mål med social blandning att motverka segregation och skapa mer blandade sociala nätverk. Mot bakgrund av detta anser vi att segregation är ett begrepp som är nödvändig för vår analys. Segregation är ett brett begrepp som kan förekomma inom en rad olika områden. En definition är att olika befolkningsgrupper är systematiskt fördelade i rummet vad gäller boende, arbetsplatser, skolor och dylikt. Detta sker till följd av uppdelningar av egenskaper och faktorer som särskiljer olika grupper som t.ex. ålder, hushållssituation, samhällsklass eller etnisk tillhörighet (Boverket, 2004, s. 11). Det kanske vanligaste är dock att segregation används i relation till boende. Boende har generellt sett en stark koppling till andra segregationsdomäner eftersom dessa ofta
organiseras efter rumsliga kriterier. I allmänhet tar sig segregation uttryck genom en upplevd social distans mellan olika befolkningsgrupper, där den yttersta effekten i princip resulterar i en total avsaknad av interaktion mellan grupperna (Boverket, 2004, s. 11).
En vanlig åsikt är att det antingen är de s.k. utsatta områden eller de allra mest välbeställda områdena som är segregerade. Tapio Salonen, Martin Grander och Markus Rasmusson (2019) menar dock att båda dessa påståenden är felaktiga. Segregation kan inte diskuteras genom att enbart fokusera på enstaka bostadsområden, oberoende av vilka levnadsvillkor som präglar områdena. Segregation måste istället ses utifrån den rumsliga såväl som sociala relationen mellan olika områden. Således behöver både sociala egenskaper för
befolkningskoncentrationer samt geografiska skillnader mellan sådana koncentrationer sammanfalla för att segregation ska uppstå̊ (Salonen, Grander & Rasmusson, 2019, s. 11). I förlängningen kan segregation förhindra människor från att delta i samhällslivet på jämlika premisser samt leda till konflikter mellan olika samhällsgrupper. Trots att segregation brukar användas i en negativ kontext kan det ibland även föra med sig positiva konsekvenser, ett visst mått av segregation kan t.ex. öka sannolikheten för goda kontakter mellan grannar och på så vis skapa en starkare förankring till området. Att ha geografisk närhet till människor och hushåll i liknande livssituation ger bl.a. förutsättningar för att sociala nätverk ska uppstå i området, liksom ökad solidaritet och socialt samspel (Boverket, 2004, s. 14).
En vanlig uppfattning är att motsatsen till segregation är integration. Det är dock viktigt att skilja på rumslig och samhällelig integration. Med integration avses ibland ett samhälle med en “befolkningsmässig blandning”. Fysisk integration kan då ses som segregationens motsats medan samhällsintegrationen är svårare att definiera och mäta, samtidigt som den typen av integration tenderar att vara mest betydelsefull. Samhällelig integration innebär t.ex. möjligheten att ta del av samma medborgerliga rättigheter, skyldigheter, förmåner och livschanser som erbjuds de som ingår i samhällets majoritetsgrupp. Distinktionen mellan rumslig och samhällelig integration görs dock sällan, vilket kan leda till missuppfattningar (Boverket, 2004, s. 17). Liedholm & Lindberg (citerad i Boverket, 2004, s. 17) menar att ”Det är ett misstag att tro att enbart rumslig integration leder till större samhällelig integration.”.
Segregationens positiva och negativa konsekvenser har länge varit ett hett ämne för
planerare. En del menar att ett visst mått av boendesegregation är att föredra, med hänsyn till att social integration är enklast att uppnå på platser med liten social distans mellan de boende. Argumentet har varit att blandandet av olika sociala grupper inte genererar fungerande
områden. Numera lyfts blandning och en varierad hushållssammansättning i större
utsträckning som ett mål. Man anser att en geografisk separering och social utestängning av specifika grupper bör motverkas, eftersom det kan inverka negativt på hur den uppväxande generationen ser på samhälle och verklighet (Boverket, 2004, s. 18).
Salonen, Grander och Rasmusson (2019) riktar kritik mot att segregation kan motverkas enbart genom blandning och förtätning. Trots att segregationen i teorin kan minskas genom att blanda hushåll med varierande socioekonomiska förutsättningar och livssituation, så är resultaten av grannskapseffekter omstridda. För att verkligen kunna uppnå en bättre sammanhängande stad är istället en utjämning av levnadsvillkoren nödvändig (Salonen, Grander & Rasmusson, 2019, s. 59). Boverket hävdar i sin rapport Socialt hållbar stadsutveckling - en kunskapsöversikt att kommunerna, trots retoriken kring blandning, variation och en allsidig hushållssammansättning, i dagsläget inte gör särskilt mycket i den fysiska stadsutvecklingen för att motverka boendesegregationen, d.v.s. den rent rumsliga separationen mellan olika befolkningsgrupper. Åtgärder och metoder som används klarar inte av att överbrygga klyftan mellan rika och fattiga i boendet. Främst handlar det om åtgärder som att producera nya, mer attraktiva boenden i resurssvaga områden genom bl.a.
kompletterande bebyggelse, ombyggnad eller omvandling av hyresrätter till bostadsrätter. Det finns dessutom en ambition om att uppnå en större variation i bostadsutbudet i nya bostadsområden. Boverket menar dock att dessa områden i slutändan ofta riktas mot en välbärgad målgrupp och därigenom tenderar att förstärka snarare än att motverka den socioekonomiska boendesegregationen. Däremot är dagens planering desto mer inriktad på integration, framförallt att integrera stadsdelar i stadens utkant med mer centrala delar samt att överbrygga barriärer mellan olika bostadsområden. Detta menar Boverket är något som ur ett långsiktigt perspektiv kan öka förutsättningarna för att minska boendesegregationen (Boverket, 2010, s. 13).
Något som knyter an till detta resonemang är Urban Development Projects (förkortat UDP), ett vanligt verktyg som används inom nyliberal planering idag. UDP används för att rusta upp områden som ses som nedgångna eller i behov av renovering och karaktäriseras av att de ofta planeras för att bestå av en blandning av olika slags bostäder, kontor, utmärkande arkitektur, goda transportmöjligheter och kulturella centrum m.m. UDP tenderar även att genom
utvecklandet av fastigheter locka till sig människor från högre socioekonomiska samhällsskikt, vilket samtidigt riskerar att tränga bort individer och hushåll med lägre socioekonomisk status till mer utsatta områden. Kritiken mot UDP är bl.a. att de endast skjuter undan sociala problem som t.ex. fattigdom och arbetslöshet samt att projekten ofta misslyckas att förankras i det lokala samhället . Detta beror delvis på att finansieringen för dessa projekt vanligtvis kommer från försäljning av mark eller fastighetsinvesteringar
(Baeten, 2018, s. 109f). Boverket påpekar även att förtätningsprojekt i städer ofta sker på dyr mark vilket leder till att bostäderna som produceras sällan kan efterfrågas av resurssvaga hushåll, såvida inte byggandet finansierats av statliga subventioner (Boverket, 2010, s. 15).
3.3 Mångfald
Ett annat nyckelbegrepp inom urbanteorin, som kanske är något vanligare än social
blandning, är begreppet mångfald. Urbanforskaren Susan S. Fainstein (2005) menar att flera olika aspekter av mångfald lyfts fram idag, så som en mångfald av byggnadstyper och form, social och etnisk mångfald samt funktionsblandning. Ibland är de olika aspekterna
sammankopplade men vanligast är att de inte är det. Som exempel kan nämnas den etniska mångfalden som kan råda i ett bostadsområde, trots en enformig estetik. Enligt Fainstein ses mångfald och stadsliv som nyckeln till en mängd mål som t.ex. jämlikhet i staden och stadsmässig ekonomisk utveckling. Det finns en uppfattning om att mångfald och stadsliv är
något genuint som inte går att planera fram, men trots detta finns det en tydlig trend där detta likväl eftersträvas och planeras för. Enligt Fainstein kan detta ses som ett planeringsdilemma - antingen kan man låta marknadskrafterna generera mångfalden, eller planera för det
oplanerade vilket i sig kan ses som motsägelsefullt för idén om mångfald. Fainstein menar vidare att mångfald måste preciseras och problematiseras (Fainstein, 2005, s. 3ff).
I boken The Just City (2010) beskriver Fainstein att en rättvis stad uppnås genom att det ges plats åt de tre kriterierna demokrati, mångfald och jämlikhet. Hon menar att demokrati fungerar dåligt i ett samhälle med sociala och ekonomiska ojämlikheter. Ett samhälle måste därför först och främst uppnå jämlikhet avseende rikedom och makt, där alla har samma möjligheter och förutsättningar för att demokratin ska fungera på ett bra sätt (Fainstein, 2010, s. 29f). På samma sätt som Fainstein menar att demokrati inte behöver medföra rättvisa behöver inte heller mångfald innebära rättvisa. Som exempel på detta nämner hon hur rättvisa i ett bostadsområde kan komma att motverkas om planeringen genomförs på felaktigt sätt. Krav av typen att bostadsutbudet inom ett område ska inkludera hushåll inom ett brett inkomstintervall, eller förbud mot diskriminering på grund av t.ex. etnicitet eller handikapp, utgör en standard som främjar rättvisa. Däremot menar Fainstein att krav som innebär en slags påtvingade åtgärder av människors livsval, som t.ex. att få människor att flytta till ett visst område mot sin vilja för att uppnå en blandad etnicitet eller jämnare fördelning av låginkomsttagare, istället kan bli kontraproduktiva och motverka rättvisa. En stadsdel som förändras p.g.a. gentrifiering kan resultera i att låginkomsttagare förlorar sin känsla av hemhörighet på platsen, även om deras bostads- och levnadsvillkor förbättras (Fainstein, 2010, s. 72ff).
Richard Florida (2002), professor i nationalekonomi, menar att en stad som vill nå ekonomisk framgång är beroende av att lyckas locka den kreativa klassen. Enligt Floridas teori vill städer locka människor som använder kreativitet som sitt främsta redskap i samhället eftersom dessa ses som drivande för samhällets ekonomiska sektor. Den kreativa klassen bidrar till att skapa en öppen och dynamisk miljö, vilket i sin tur lockar likasinnade så väl som kapital och affärsverksamhet. Således menar han att en stad gynnas av att nyskapa sig genom att vara attraktiv för högpresterande talanger. För att uppnå detta krävs något “unikt”, i form av exempelvis en tillåtande atmosfär eller andra “mjuka” värden (Florida, 2002).
3.4 Gentrifiering
På liknande sätt riktar även Lees (2008) kritik mot social blandning som koncept och menar att det medför en gentrifiering av bostadsområden eftersom det ofta är en medelklass som flyttar till låginkomstområden. Lees menar vidare att det finns det en dold agenda i språket som används i politiska dokument och stadsplaneringspolicys. Gentrifiering nämns aldrig, istället används bl.a. formuleringar som social hållbarhet och urban förnyelse. Enligt Lees är detta ett sätt att undgå eventuell kritik, samtidigt som innebörden av det negativt laddade begreppet gentrifiering neutraliseras (Lees, 2008, s. 2451f).
Enligt Barwick (2018) är drivkraften bakom social blandning att medelklassen flyttar till socioekonomiskt utmanade områden, vilket ska leda till bättre social rörlighet och förbättrade livsmöjligheter för hushåll från lägre samhällsklasser (Barwick, 2018, s. 916f). Dock
genererar socialt blandade områden sällan socialt blandade nätverk mellan människor, vilket är grundförutsättningen för att de avsedda effekterna av social blandning ska fungera i
praktiken. Barwick (2018) menar att det finns ett glapp mellan en uttalad preferens för social- och etniskt blandade områden, ofta framförd av personer med vit medelklassbakgrund, och hur människors faktiska sociala nätverk och kopplingar ser ut (Barwick, 2018, s. 917). Trots medelklassens uttalade vilja att bo i blandade områden är det ofta just denna grupp som självmant väljer att bo i områden med hushåll som liknar deras eget, en s.k. självvald
segregation (Lees, 2008, s. 2449). Således tenderar människor från olika samhällsklasser och etniciteter att röra sig inom olika nätverk snarare än att söka sig till nya, blandade nätverk (Barwick, 2018, s. 917).
4. Metod och material
Vår forskningsstrategi kommer främst att utgå från en dokumentstudie kring begreppet social blandning. Vi kommer att undersöka utvalda strategiska dokument inom ramen för social blandning samt undersöka om, och i så fall hur detta skiljer sig åt på olika platser utifrån olika kontexter. Detta för att få ett jämförelseperspektiv på platser med olika socioekonomiska förutsättningar och hur dessa förhåller sig till social blandning.
Eftersom studien kretsar kring tre specifika områden i Malmö krävs en framställning av ”mjuka” data och tolkningsbara analyser har uppsatsen ett kvalitativt tillvägagångssätt. Uppsatsen är även en explorativ undersökning eftersom målet är att belysa problemet på ett allsidigt sätt och ta fram så mycket relevant kunskap som möjligt (Patel & Davidson, 2003, s. 12f). Vår metod kommer att vara dokumentstudier som grundas på dokument och
beskrivningar som rör social blandning för de platser som vi studerar. Dokumenten kommer att läsas igenom och analyseras ett flertal gånger för att undvika att vi missar något som kan vara centralt för vår analys. På så sätt hoppas vi kunna fylla den kunskapslucka som finns inom planering av social blandning på olika platser. Utifrån analyser av dokument och rapporter kommer vi utveckla våra analyser med hjälp av våra valda teorier.
4.1 Metoddiskussion
Då vår uppsats utgår från en kvalitativ dokumentstudie grundas vår uppsats på plandokument och översiktsplan framtagna av Malmö stad. Eftersom tillgången till publicerat material varit stor har vi omsorgsfullt gjort en selektion av de dokument som studerats. I urvalet av det empiriska material som analyseras har vi valt att avgränsa oss till de senaste planprogrammen för varje delområde, samt ett antal andra dokument från Malmö stad som på olika sätt har kopplingar till social blandning. På grund av tidsbegränsning och att dokumentanalys i sig är en tidskrävande metod som kräver noggrann genomgång av vardera dokument har vi valt att begränsa antalet dokument för att kunna göra en så rättvis analys som möjligt. Vi är
medvetna om att ett val av andra plandokument eventuellt hade kunnat påverka analysen och generera ett annat utfall. Anledningen till att vi valt att inte göra intervjuer är baserat på att vi inte intresserar oss för enskilda individers reflektioner kring social blandning i denna uppsats.
4.2 Presentation av material
Följande två underkapitel beskriver i korthet dokumenttyperna översiktsplan och
planprogram och därefter kommer en genomgång av valda område. Eftersom planeringen av alla stadsdelar i Malmö förhåller sig till översiktsplanens riktlinjer samt att vi i det empiriska materialet har med ett planprogram för varje delområde anser vi att dessa dokument behöver en beskrivning.
4.2.1 Malmö stads översiktsplan
Varje kommun måste enligt plan- och bygglagen ha en aktuell översiktsplan som är ett strategiskt dokument. Syftet med översiktsplanen är att vägleda beslut om användningen av mark- och vattenområden och hur den existerande stadsmiljön ska utvecklas. Planen är inte juridiskt bindande, men ska säkerställa en handlingsberedskap och ange en långsiktig inriktning för kommunens utveckling (Malmö stad, 2018, s. 3).
4.2.2 Malmö stads planprogram
Precis som översiktsplanen är ett planprogram inte juridiskt bindande. Syftet med ett planprogram är att det ska fungera som ett beslutsunderlag och att berörda i ett tidigt skede ska ges insyn i processen och möjlighet att komma med synpunkter. Detta för att medborgare ska kunna vara med och påverka planen innan kommunens beslut är låsta (Malmö stad, 2019b). Utöver planprogrammen har vi även valt ut en detaljplan för Bunkeflo. Detta har vi gjort eftersom materialet om Bunkeflo var relativt begränsat jämfört med de andra områdena och vi behövde därför komplettera med ytterligare ett dokument för att kunna göra en mer rättvis analys. En detaljplan är till skillnad från de andra dokumenten juridiskt bindande (Malmö stad, 2019e).
4.3 Utvalda områden
Malmö stad pekar ut två geografiska områden som ska prioriteras för framtida investeringar, dels Västra hamnen-Nyhamnen-Östervärn-Rosengård och dels Limhamn-Hyllie-Holma-Kroksbäck (Malmö stad, 2018, s. 68). Detta är en av anledningarna till att vi valt att analysera stadsområdena Rosengård och Hyllie. Eftersom de är en del av de två områden som är i fokus för Malmö stads kommande satsningar kan de antas få stor betydelse för den framtida
planeringen av Malmö. Vi har även valt att ta med området Limhamn-Bunkeflo i vår undersökning. Eftersom vi valt ut planprogram som endast behandlar delområden inom
Bunkeflo och inte inom Limhamn kommer vi hädanefter att hänvisa till denna stadsdel som Bunkeflo. I dagsläget har Bunkeflo en relativt perifer geografisk position i Malmö, dock ligger det i nära anslutning till Hyllie. Med tanke på Malmö stads satsningar på Hyllie som en ny stadskärna anser vi att det är rimligt att anta att Bunkeflo kommer att upplevas som mer centralt beläget och bli en mer strategiskt viktig plats för planeringen. Enligt Malmö stads hemsida är även planen att Bunkeflo på sikt ska byggas ihop med närliggande områden som Hyllie och Limhamn (Malmö stad, 2019a).
Figur 1. Områdenas geografiska placering i Malmö
Då vår studie kommer att analysera social blandning vid planering i olika områden har valet av de tre stadsområden även baserats på att de präglas en varierande karaktär, både ur ett socioekonomiskt perspektiv men också sett till den fysiska miljön. Som statistiken i figur två visar är Bunkeflo ett exempel på ett område med en hög socioekonomisk status, hög
inkomstnivå samt stor andel invånare som förvärvsarbetar. Även Hyllie karaktäriseras av en hög inkomst per hushåll och låg arbetslöshet, men skiljer sig från Bunkeflo sett till den befintliga bebyggelsekaraktären samt det faktum att Hyllie ännu inte är färdigbyggt.
Rosengård får i den här kontexten klassas som ett socioekonomiskt lågstatusområde med en relativt låg inkomstnivå och andel invånare i arbete. Dessutom pekas Rosengård, Hyllie och Limhamn-Bunkeflo ut som de stadsdelar med minst variation i Malmö sett till
bostadsfördelning. I hela Rosengård utgörs 69% av hyresrätter, i Hyllies bostadsområden är 41% bostadsrätter och i Limhamn-Bunkeflo består 56% av ägt boende (Salonen, Grander & Rasmusson, 2019, s. 56). Inom de tre stadsområden som vi valt ut har vi avgränsat oss till att
undersöka de delområden som berörs i de utvalda planprogrammen från Malmö stad. I
Rosengård är det tre delområden, Törnrosen, Herrgården och Örtagården. Även i Hyllie är det tre delområden, Hyllieby, Vintrie och Hyllievång. Till sist är det Bunkeflo med två
delområden, Bunkeflostrand och Klagshamn. I kapitlen som följer ges först en kort presentation av Malmö som helhet, därefter följer en kort bakgrund och beskrivning till stadsområdena Rosengård, Hyllie och Bunkeflo. Nedan följer en tabell som visar hur
områdena skiljer sig åt statistiskt. Statistiken är framtagen utifrån delområdena i varje område som vi undersöker. I Rosengård gäller statistiken alltså Herrgården, Törnrosen och
Örtagården. I Hyllie är det Hyllieby, Vintrie och Hyllievång. I Bunkeflo utgår statistiken från delområdena Bunkeflostrand och Klagshamn.
Statistik (2016-2017) Rosengård Hyllie Bunkeflo Malmö
Utlandsfödda (2016) 61% 27% 21% 32% Medelinkomst (2016) 246 337 410 516 431 004 354 243 Upplåtelseform (2017) - Hyresrätt 100% 48% 23% 46% - Bostadsrätt 0% 14% 14,5% 39% - Äganderätt 0% 38% 62,5% 15% Utbildningsnivå 20-64 år (2016) 19% 53% 52% 47% Förvärvsarbetande 20-64 år (2016) 35% 79% 75% 67% Figur 2. Statistik från Malmö stad (2019)
4.3.1 Malmö som studieobjekt
Malmö är Sveriges snabbast växande storstad, i december 2018 beräknades invånarantalet vara 339 313 (Malmö stad, 2019c). Malmö är även en befolkningstät stad och är i jämförelse med andra städer relativt kompakt. Faktum är att den enda tätorten som kommer i närheten av samma befolkningsdensitet som Malmö är Stockholm. På samma sätt som Malmö är en geografiskt kompakt stad är det också en socialt uppdelad stad. Befolkningen i
stadsområdena längs med den västra kusten består i större utsträckning av medel- och höginkomsthushåll, medans bostadsområdena öster- och söderut generellt sett präglas av en högre andel låginkomsttagare (Salonen, 2012, s. 50).
När urbaniseringen och industrialiseringen påbörjades i Malmö runt 1870-talet tog även befolkningsökningen fart. Fram till 1970 fortsatte befolkningen att öka stadigt och nådde en höjdpunkt på 265 000 invånare. Perioden därefter tappade Malmö mer än 35 000 invånare, vilket motsvarade en minskning på 13%. Samtidigt som det byggdes storskaliga
bostadsområden som en del av miljonprogrammet valde många malmöbor att flytta ut från staden. Många av de som flyttade var barnfamiljer som istället lockades av villabebyggelsen i kranskommunerna (Salonen, 2012, s. 13). Den negativa befolkningsutvecklingen vände runt 1985 och sedan 1990 har Malmös invånarantal vuxit med 37%, vilket till och med är en snabbare ökningstakt än Stockholm (Malmö stad, 2019c).
Tapio Salonen pekar i sitt diskussionsunderlag framtaget för Kommission för ett socialt hållbart Malmö (2012) på tre orsaker till befolkningsökningen. Salonen menar att en förklaring till ökningen är tillkomsten av Öresundsbron år 2000 som har skapat
förutsättningar för gränspendling mellan Sverige och Danmark. En annan orsak till ökningen kan förklaras genom att Malmö fått en egen institution för utbildning på högre nivå, vilket resulterat i en tillströmning av drygt 20 000 universitetsstuderande varje år. Till sist räknas migrationen som skett till Malmö under det senaste årtiondet som den största anledningen till befolkningstillväxten (Salonen, 2012, s. 15). Det har alltså skett stora förändringar i Malmös befolkningsutveckling, staden har utvecklats från industristad med en äldre och relativt etniskt homogen befolkning till att bli en kunskapsstad med en ung och mer etniskt blandad befolkning (Salonen, 2012, s. 24; Salonen, Grander & Rasmusson, 2019, s. 65).
4.3.2 Rosengård
När flerbostadsområdena i Rosengård byggdes som en del av miljonprogrammet i slutet av 1960- talet och början av 1970-talet var majoriteten av de som flyttade dit infödda svenskar som antingen lämnade de centrala delarna av Malmö eller flyttade in från landsbygden. Redan i ett tidigt skede utmärkte sig Rosengård ur ett socioekonomiskt perspektiv och kom att ses som ett “utsatt område”, inte minst i media. Den här bilden av Rosengård har alltså inte skapats av eller med anledning av de som bor i området idag utan har funnits under en längre period (Malmö stad, 2008, s. 6f). Rosengård, liksom många andra stadsområden som byggdes som en del av miljonprogrammet, har en tydlig funktionsuppdelning. Trafiken är separerad med gång- och cykeltrafik planskild från biltrafiken och nästan all service är samlad vid centrumanläggningen (Länsstyrelsen Skåne län & Malmö Kulturmiljö, 2002, s. 120).
Sedan 2011 finns det krav på att de kommunala allmännyttiga bostadsbolagen ska vara affärsmässiga samt verka “företagande med samhällsansvar” (Salonen, 2015, s. 6). Ett aktuellt projekt som exemplifierar detta i Rosengård är Culture Casbah. Projektet har delvis gjorts möjligt genom att Malmös kommunala bostadsbolag (MKB) i januari 2017 tog beslutet att sälja 1660 lägenheter ur allmännyttan. MKB gick i samband med detta ihop med de privata fastighetsaktörerna Balder, Heimstaden och Victoria Park för att gemensamt skapa Rosengård Fastigheter AB (Bergström, 2018). De fyra bolagen äger vardera 25% av det nya fastighetsbolaget. Projektet kommer bl.a. bestå av ett 22 våningar högt torn som lyfts fram som Rosengårds nya landmärke, ett nytt stråk som ska binda samman Rosengård med centrala Malmö, byggandet av ett stort antal nya bostäder samt kommersiell- och
serviceverksamhet (Rosengård Fastigheter, u.å). Förespråkarna av Culture Casbah lyfter social blandning som ett av de främsta säljargumenten för projektet. Genom att bygga nya typer av bostäder i området hoppas man kunna locka till sig olika samhällsgrupper ska Rosengård få sig ett lyft och bli ett attraktivare område. Projektet ska även bidra till att motverka segregation och skapa en bättre mental- och fysisk förbindelse mellan Rosengård och resten av Malmö (Baeten et al, 2016, 15 november). Utförsäljningen av allmännyttan och målet om att nå en social blandning i Rosengård kan dock ses som motsägelsefullt. Det finns tidigare undersökningar som visar på ett tydligt samband mellan ju större andel allmännytta på den lokala bostadsmarknaden, desto mer socioekonomisk blandad befolkning (Salonen, 2015, s. 21). Allmännyttan är dessutom den enda aktören som kommunen har direkt styrning över (Holmqvist, 2009, s. 128).
4.3.3 Hyllie
Hyllie är ett stort stadsutbyggnadsområde i södra Malmö med ett geografiskt läge nära Öresundsbron och som år 2010 fick en ny tågstation som en del i byggandet av citytunneln. Omkring 15 000 malmöbor förväntas bo i området inom en snar framtid och området profileras som en ny attraktiv nod i Malmö. Från Hyllie station är det en kort tågresa på två minuter till nästa station Triangeln i centrala Malmö, och 30 minuters resa till centrala Köpenhamn. I och med stationen ska ett nytt centrum skapas i Malmös södra del och
förhoppningen är även att Hyllie ska bli ett profilområde för hela Öresundsregionen. Malmö stad planerar tillsammans med drygt 30 andra aktörer att forma Hyllie till en blandstad med ett stort utbud av bostäder, hotell, arbetsplatser, handel och evenemang. Utbyggnadsområdet är planerat att omfatta ca. 12 000 nya bostäder och lika många arbetsplatser. Malmö stad har tillsammans med byggherrarna samlats under samarbetsformen Samsyn Hyllie där de tagit
fram en gemensam vision och ambition för den framtida utvecklingen av området (Samsyn Hyllie, u.å).
4.3.4 Bunkeflo
Bunkeflostrand ingår i stadsdelen Bunkeflo och är ett område i Malmö som fram tills 1971 var en egen kommun. Området har en stark tradition av jordbruk och bebyggelsen består till stor del av villor och äganderätter. Befolkningstakten har med åren ökat kraftigt i området, på 1930-talet bodde bara ca. 400 personer i området jämfört med dagens ca 11 000 invånare (Malmö Stadsbyggnadskontor, 2005, s. 8; Malmö stad, 2019a). Bunkeflostrand är ett av de områden i Malmö som växer snabbast och Malmö stad beräknar att stadsdelen kan komma att få ett tillskott på ca. 1500 nya bostäder inom de närmaste 5 till 10 åren för att möta de nya behoven (Malmö stad, 2019a).
5. Empiri
I detta kapitel kommer presenteras de dokument som analyserats i vår dokumentstudie. Först kommer dokumenten som är övergripande för Malmö att redovisas, därefter följer
dokumenten som berör våra valda områden i följden Rosengård, Hyllie och slutligen Bunkeflo.
5.1 Malmö stads översiktsplan (2018)
Malmö stads senaste översiktsplan från 2018 kretsar kring tre övergripande mål. Målen består i att åstadkomma en socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbar stad som är attraktiv att bo i (Malmö stad, 2018, s. 4). I översiktsplanen beskrivs även hur social blandning eftersträvas på olika sätt. Visionen för ett framtida Malmö är att det ska vara en sammanlänkad stad där barriärer och gränser mellan stadsdelar har brutits och suddats ut. Nya rörelsemönster för invånarna ska sammanfoga staden både socialt och fysiskt, och det ska finnas fler möjligheter till möten mellan människor från olika platser i staden (Malmö stad, 2018, s. 8) Malmös invånare ska känna sig som en del av ett sammanhang på flera olika nivåer, både inom sin umgängeskrets, sitt bostadskvarter och inom staden som helhet (Malmö stad, 2018, s. 17). I visionen om framtidens bostadsmarknad i Malmö beskrivs det att det ska finnas ett allsidigt bostadsbestånd med ett brett utbud av olika upplåtelseformer, bostadsstorlekar och hustyper. Dessutom ska prisnivåerna på bostäder vara varierande för att skapa möjlighet för hushåll med olika förutsättningar att ha ett boende som passar deras inkomstnivå, oavsett om deras
livssituation förändras. De skriver även att ingen ska vara hemlös i Malmö (Malmö stad, 2018, s. 7). Malmö stads prognos är att Malmö som stad förväntas växa befolkningsmässigt de närmaste åren, där en betydande andel sannolikt kommer vara ett resultat av senare tids migration till Sverige. Detta skapar en situation som utmanar rådande förhållanden och kräver prioriteringar på såväl kort som lång sikt (Malmö stad, 2018, s. 65).
Angående den sociala hållbarheten står det i översiktsplanen att ett tillvägagångssätt för att uppnå detta är att skapa en tätare stad med en bättre blandning av bostäder och
upplåtelseformer i befintliga områden i Malmö. Dagens fördelning av bostadstyper och upplåtelseformer i bostadsbestånden pekas ut som en av huvudorsakerna till de sociala skiktningar som finns i staden. Stadsdelar som präglas av ett ensidigt bostadsutbud ska därför kompletteras med andra boendeformer, vilket ska leda till en blandning av hushållsformer och på så vis stärka den sociala hållbarheten (Malmö stad, 2018, s. 15). I översiktsplanen betonas även vikten av att skapa platser för möten mellan människor enligt citatet nedan: “Att konfronteras med olika tankar, idéer, livsstilar och kulturyttringar ger människor inspiration till att utveckla nya tänkesätt, ny kunskap, nya tjänster och produkter. En stadsmiljö som stödjer olikhet och oplanerade möten kan bidra till en dynamisk och långsiktigt livskraftig ekonomi.” (Malmö stad, 2018, s. 15).
Möjligheten att välja goda levnadsvanor beskrivs vara tätt sammankopplat med det
socioekonomiska nätverk som en person befinner sig i. Malmö stad menar att detta är något som delvis kan påverkas av den fysiska utformningen av platser där människor med likartad bakgrund bor nära varandra. Att en del områden upplevs som isolerade från övriga staden kan enligt översiktsplanen bero på att de sociala normer som finns i området inte kommer i
kontakt med andra normer, vilket kan leda till att det uppstår ett trygghetsproblem när detta väl sker. Malmö stads lösning på denna problematik är en kombination av ett blandat verksamhetsutbud, en blandning av bostadstyper och upplåtelseformer samt minskade barriäreffekter till övriga staden. Enligt Malmö stad ska detta leda till rikare folkliv vilket i sin tur ska bidra till ökad trygghet. Blandning och förbättrade kopplingar ska också underlätta för möten och nya nätverk mellan invånare med olika bakgrund. Genom vidgade sociala kontakter menar Malmö stad att fler förebilder och valmöjligheter synliggörs (Malmö stad, 2018, s. 48).
5.2 Social hållbarhet - Malmö stad (2014)
Malmö stad har sammanställt en social hållbarhetsrapport som är ett dokument med målpunkter kring hållbarhet som ska utvärderas och bedömas. Det finns ett särskilt kapitel som berör bostads- och stadsplaneringsfrågor, vilket inleds med att Malmö stad övergripande fastslår att stadsplaneringen och fysiska insatser kan leda till en ökad social hållbarhet. Vidare skriver de att bostadsfrågan är komplex och att det därför behövs samarbete mellan aktörer på flera olika nivåer. De menar även att det krävs ett nytänkande kring nyproduktion och det befintliga bostadsbeståndet för att komma tillrätta med bostadsproblematiken (Malmö stad, 2014a, s. 50).
En av punkterna i rapporten innebär att göra en social konsekvensbedömning av projektet Amiralsstaden och en fortsatt satsning på Bygga om-dialogen i miljonprogramsområden. Projektet Amiralsstaden är en stadsutvecklingsprocess som har sitt geografiska centrum vid den nya stationen i Rosengård och målet är att skapa fler jobb och bostäder i området. (Malmö stad, 2019d) Projektet utvecklades som en åtgärd för att komma tillrätta med bostadsbristen i området och Malmö stad påpekar att “En åtgärd av denna ekonomiska storskalighet behöver dock på ett tydligt sätt anknyta till utmaningarna om ett billigare bostadsbyggande och gentrifieringens negativa utträngningseffekter.” (Malmö stad, 2014a, s. 56). Malmö stads bedömning är att barriärer i viss utsträckning kan byggas bort med hjälp av stadsplaneringsmässiga åtgärder, ett påstående som verkar avse rent fysiska barriärer. Sociala barriärer som finns längs Amiralsgatan menar de framför allt handlar om skillnader i faktorer som förvärvsfrekvens, medborgardelaktighet, trygghet och utbildningsnivå hos invånarna (Malmö stad, 2014a, s. 56).
5.3 Planprogram för Törnrosen och del av Örtagården i
Rosengård (2014)
Malmö stads planprogram från 2014 för Törnrosen och Örtagården har som syfte att visa hur en långsiktigt god stadsutveckling kan åstadkommas och förbättras i både Rosengård och Malmö. För Malmö stad innebär detta att utreda och ge förslag på hur den befintliga bostadsstrukturen kan bli mer blandad. Detta ska ske genom tillförandet av nya
bostadsstrukturer för att uppnå viktiga samhälleliga och socioekonomiska effekter, utan att befintliga värden i området förbises. Culture Casbah lyfts fram som en central utgångspunkt för att lyckas uppnå detta (Malmö stad, 2014b, s. 11).
Både Törnrosen och Örtagården bedöms vara blandade sett till befolkningens bakgrund, livssituation och förutsättningar. Däremot konstateras att bebyggelsen är för enformig och att det finns behov av att bygga nya typer av bostäder samt fler lokaler avsedda för service och kontor (Malmö stad, 2014b, s. 10). De nya planerade bostäderna ska bidra till att göra bostadsutbudet i området mer varierat i form av bostadstyp, storlekar och upplåtelseform (Malmö stad, 2014b, s. 24). Specifikt pekas ungdomar ut som en grupp som har svårt att hitta passande, mindre lägenheter. Malmö stad menar att bostadsutbudet som finns i områdena i dagsläget gör det svårt att göra boendekarriär, vilket leder till att många resursstarka hushåll flyttar därifrån. Genom att skapa ett mer varierat utbud hoppas man att fler väljer att stanna kvar i området, men också att statusen på området höjs (Malmö stad, 2014b, s. 62).
5.4 Planprogram för Herrgården i Rosengård (2012)
Precis som i planprogrammet för Törnrosen och del av Örtagården, är Malmö stads förbättringsidéer för Herrgården att verka för ett blandat bostadsbestånd. Dessutom vill Malmö stad tillföra fler lokaler för arbete, service, kultur och annan verksamhet samt skapa besöksmagneter för Malmö och hela regionen. Det framgår även att Herrgården behöver utvecklas till att bli en mer integrerad och självklar del av Rosengård och övriga Malmö (Malmö stad, 2012, s. 11).
Ett mål som behandlar den fysiska strukturens långsiktiga förändring är att stadsdelen Rosengård ska vara sammanlänkad och behöver ha ett utbyte med sin omgivning. Det ska finnas anledning att röra sig mellan stadens alla delar och att det till sist handlar om att verkligen kunna ta sig till en plats (Malmö stad, 2012, s. 18). Ett annat mål som behandlar skapandet av fler målpunkter för hela staden handlar om att anpassa Rosengård till resten av Malmö. Genom att ge staden och regionen fler besöksmagneter i Rosengård ska det skapas ett ökat utbyte, stärkt lokalt liv och nyanserade bilder av stadsdelen (Malmö stad, 2012, s. 19). Målet behandlar också möjligheten till rekreation och lägger stor vikt vid att det ska finnas inbjudande mötesplatser för alla att vistas på, vilket ska leda till en socialt hållbar stadsmiljö (Malmö stad, 2012, s. 18).
I plandokumentet beskrivs dessutom att bebyggelsetätheten i Herrgården är hög och att alla byggnader består av flerbostadshus med antingen tre, sex eller åtta våningar där husen är formerade kring öppna bostadsgårdar. Det beskrivs även att Herrgården behöver en rikare blandning av boende, kultur, affärsliv och samhällsservice samt större bebyggelsevariation.
