EXAMENSARBETE - MAGISTERNIVÅ SEXUELL OCH REPRODUKTIV HÄLSA
VID AKADEMIN FÖR VÅRD, ARBETSLIV OCH VÄLFÄRD M2019 62
Historiens dialog - en framtidens vård
- barnmorskans röst ur ett idéhistoriskt perspektiv
Uppsatsens titel:
Historiens dialog - en framtidens vård - barnmorskans röst ur ett idéhistoriskt perspektiv
Författare: Annika Nilsson / Julia Kempe Huvudområde: Sexuell och reproduktiv hälsa Nivå-och
poäng: Magisternivå, 15 högskolepoäng Utbildning: Barnmorskeprogrammet Handledare: Åsa Larsson
Examinator: Lina Palmér
Sammanfattning
Bakgrund: I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet befinner sig barnmorskan i en tid av förändring, vilket är väldokumenterat rent historiskt. Men barnmorskans röst är av intresse att veta mer kring. Genom tidskriften Jordemodern framkommer barnmorskans röst och hennes tankar och idéer kring sitt vårdande. Det historiska arvet och vem barnmorskan var är viktigt för att hjälpa oss förstå dagens vård och även hjälpa till med att forma framtiden inom vården så att tidlösa idéer förs vidare.
Syfte: Syftet är att synliggöra barnmorskans idéer om sin vårdande roll under slutet av 1889-talet till början av 1919-talet.
Metod: En idéhistorisk analys har genomförts som innebär att se idéströmmningar vilka har påverkat människans världsbild och haft en samhällseffekt. Denna studie har genomförts genom läsning och tolkning av barnmorskornas facktidning Jordemodern.
Resultatet: Resultatet mynnar ut i tre centrala idéströmningar; Barnmorskan och hennes känslomässiga arbete under förlossningen; Barnmorskans trogna närvaro i rummet och i kvinnans liv - ett kall; och Barnmorskans behov att förmedla sina erfarenheter och sina reflektioner.
Diskussion: Resultatet visar på att ett av barnmorskans centrala område, närvaro, utgör en del av dåtidens arv som är viktigt att inte glömma bort och som på ett positivt sätt kan påverka dagens vård, främst inom sjukhusbaserad vård där teknologin börjar ta större utrymme.
Nyckelord: [Barnmorska, Idéhistoria, Jordemodern, Närvaro, KänslomässigtINLEDNING
3
BAKGRUND
3
Historisk kontext 3
Utbildning till barnmorska 4
Arbete och anställningsförhållanden 6
Barnmorskans organisering 7
Barnmorskans vårdande 8
PROBLEMFORMULERING
9
SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR
9
METOD
9
Forskningsansats - idéhistorisk metod 9
Urval och datainsamling 10
Idéhistorisk analys 11
Etiska överväganden 13
RESULTAT
13
Barnmorskans och hennes känslomässiga arbete under förlossningen 13
Ensamhet och rådvillighet 14
Självständighet, handlingskraft och styrka 14
Acceptans 15
Barnmorskans trogna närvaro i rummet och i kvinnans liv - ett kall 16
Närvaro i rummet 16
Närvaro utanför rummet 16
Barnmorskans behov att förmedla sina erfarenheter och sina reflektioner 17
Reflektion i skrift 17 Dialog i skrift 18
DISKUSSION
19
Metoddiskussion 19 Resultatdiskussion 20 Slutsats 26REFERENSER
28INLEDNING
“Jag skulle känna mig mycket glad, om jag visste, att dessa mina ringa erfarenheter kunde väcka intresse och vara till nytta för mina embetssystrar” (Jordemodern 1889, 12:e häftet, s. 200). Så skriver en barnmorska år 1889 i Jordemodern, en facklig tidning som började utges 1888. En tidning som återspeglar dåtidens barnmorskors arbete. Det som fångade vår uppmärksamhet och intresse var barnmorskans historia, när vi i början av barnmorskeprogrammet läste Den mörka kontinenten av Johannisson (1994). Den ger, från ett idéhistoriskt perspektiv, en skildring av kvinnan och medicinen vilket gjorde att vi fångades av metoden som vi sedan använt oss av i denna studie. Idéhistoria är en forskning av idéer som format den rådande verklighetsuppfattningen (Eriksson 2002, s. 1). Denna studie vill undersöka vad barnmorskor ville förmedla förr i tiden, deras tankemönster under slutet av 1800-talet till början av 1900-talet, en tid som förde med sig många förändringar. Platsen för förlossning förändrades och det skedde förändringar i principen när det gällde handläggning kring födandet. Barnmorskorna började även organisera sig och starta förbund och samhället rörde sig mot en mer medicinsk tidsanda (Öberg 1996, s. 19).
BAKGRUND
Historisk kontext
Collegium Medicum (CM) är ett läkarsamfund som startades i slutet på 1600-talet för att förbättra sjukvården i Sverige. Fattigdomen var stor och många dog på grund av krig och svårigheter. Men vetenskapen började utvecklas vid denna tid och med upplysningstiden kom idéer om hälsa som en mänsklig rättighet. CM vände sig till stadsläkare Johan von Hoorn som hade studerat i Europa och var expert inom obstetrik (Larsson & Hilli 2018). Johan von Hoorn (1662-1724) blev berömd under sin tid som en person som utvecklat den svenska barnmorskeutbildningen. I Europa blev kirurger och läkare mer intresserade av den komplicerade medicinska förlossningen, och i och med detta ta sig in i barnmorskornas värld. I Sverige på 1700-talets mitt var manliga förlossningsläkare inte vanligt förekommande och vid förlossningar var läkare, kirurger och fältskärer normalt inte inblandade i barnafödandet (Vainio-Korhonen 2016, ss. 19-21). Efter stormaktstiden i Sverige kom ett genombrott för naturvetenskapen och läkarutbildningen riktades mer praktiskt, vilket också gällde obstetriken. Stadsläkare förväntades nu ha kunskap om förlossningskonst. Vetenskapen tog sig fram, vilket också innebar att männen fick utrymme inom obstetriken. Johan von Hoorn fastslog att barnmorskan ansvarade för den normala förlossningen medan läkare ansvarade för komplicerade förlossningar (Milton 2001, s. 24-25).
Johan von Hoorn utbildade sig i Uppsala, Leiden och Amsterdam och även i England. Hans intresse för obstetrik fick han förmodligen av sin mor som berättat om sina upplevelser som assisterande vid förlossningar. Han vistades sedan i Paris där han fick närvara på förlossningar mot betalning och han fick utbildning inom obstetriska moment såsom vändning och utdragning av foster. När han kom tillbaka till Sverige gav han ut den första svenska barnmorskehandledningen “Den Swensja Wälöfwade JordGumman (1697) och
började ge privat undervisning till Stockholms barnmorskor gratis, allt för att höja standarden på barnmorskans arbete (Vainio-Korhonen 2016, ss. 19-21). Höjeberg (2011, s. 63) skriver dock att “Den Swenska Wäl-öfwade jordgumman” från 1697 riktade sig till den “enfaldiga allmogen” som skulle äga denna bok för att kunna veta hur de skulle handla vid graviditet och förlossning samt kunna avslöja okunniga barnmorskor. Johan von Hoorn gav år 1715 ut Siphra och Pua som är en lärobok till barnmorskorna. Öberg (1996, s. 218) nämner också flera läroböcker för barnmorskeelever, bland annat P. G. Cederschiölds Handbok för barnmorskor som användes år 1820. Från 1893 presenterades “Grållan”, en lärobok skriven av C. M Groth och hans underläkare Frans Lindbom.
Utbildning till barnmorska
Kvinnan uppmuntrades att söka kunskap och använda sitt förnuft och en utbildning till barnmorska började växa fram. Barnmorskeutbildningen var den mest krävande och allsidiga utbildning en kvinna kunde få i 1700-talets Sverige och Finland. På 1700-talet var Sverige främst ett jordbruksland med små städer, men yrkesbarnmorskorna var främst stadsbor och så även läkare, apotekare och fältskärer. På landsbygden ansåg man att utbildade barnmorskor var onödigt. Barnmorskorna tillhörde generellt borgarståndet och de var ofta gifta med någon annan hantverkare. De var privatpraktiserande och förväntades stå till tjänst när som helst på dygnet. Som borgarhustru så skulle barnmorskorna även hjälpa sin man med hans företag vilket innebar många ansvarsområden, såsom sälja varor, ta hand om personal, lagring och konservering, baka, väva och sy med flera. Varför barnmorskorna tillhörde borgerskapet handlade främst om skrivkunnighet. Borgare och tjänstemän såg till att deras döttrar kunde skriva för generellt fanns ingen lag som tvingade kvinnorna att lära sig skriva. Kvinnor skulle enbart kunna läsa på 1700-talet. Konfirmationsundervisningen var obligatorisk, förutom det fanns ingen annan plikt att gå i skolan vid denna tiden (Vainio-Korhonen 2016, ss. 15-22). Under 1700-talets Sverige och Finland lade barnmorskeutbildningen vikt på fyra saker; inre undersökning på rätt sätt; hjälpa fram barnets huvud rätt; ta hand om efterbörden; samt vända ett foster. Barnmorskan skulle även känna till anatomin och dess egenskaper. Drar man paralleller till idag så är arbetet fortfarande lagstadgat och självständigt, barnmorskan ansvarar för den normala förlossningen och för alla moment i samband med förlossning. Vid komplikationer samarbetade barnmorskan med läkare och barnläkare. Stort fokus för barnmorskan var deras händer och de uppmanades att ej göra något som kunde skada händerna. Viktiga verktyg var sax, vass kniv, linnétråd för att binda navelsträngen, lavemangsspruta och ett litet rör för att hjälpa barnet andas om de inte andats spontant efter förlossningen (Vainio-Korhonen 2016, ss. 19-21).
I början av 1700-talet försökte Johan Von Hoorn skapa en utbildning och legitimation för barnmorskor. 1711 kom ett barnmorskereglemente och 1712 examinerades de första barnmorskorna (Öberg 1996, s. 209; Vainio-Korhonen 2016, ss. 19-21). CM antog elever som skulle gå minst två års lära hos en skicklig barnmorska med lång erfarenhet. Efteråt genomgick eleven examen inför CM. CM skrev år 1723 till riksdagen och uttryckte oro
angående att Johan von Hoorn var ensam om sin kunskap. Han arbetade fram ett förslag till riksdagen om utbildning för barnmorskor för att se till hela landets behov av dessa kunskaper (Öberg 1996, s. 207-208). “Eleverna skulle vara gudfruktiga och nyktra fruar, lagom gamla men med krafter kvar, ungefär 40 år. De skulle ha en självständig reflektionsförmåga, vara driftiga och frimodiga samtidigt som de var ödmjuka, tystlåtna och tåliga. De fick inte vara så feta att de var oviga. Kunde de läsa var det bra; då kunde de förkovra sig i yrket” (Öberg 1996, s. 209). Redan på 1700-talet inställdes alltså barnmorskeutbildningen under en medicinsk kontroll som var manlig och statlig. År 1757 kom CM med förslaget att det skulle utbildas barnmorskor till Sveriges alla socknar. 1775 inrättades ett allmänt barnbördshus i Stockholm med syfte att utbilda både läkare och barnmorskor i förlossningskonst och bredda vetenskapen (Öberg 1996, s. 209). I tidskriften Jordemodern återfinns en beskrivning av Stockholms nya södra barnbördshus som håller på att byggas. I byggnaden kommer det att finnas rum avsedda för betjäning och elever.
Redaktören i Jordemodern skriver:
Det är skäl tro, att denna stora förlossningsanstalt kommer att blifva särdeles väl motsvarande sitt ändamål. Den blir den största i vårt land. Därigenom att eleverna därstädes
få både bostad och kost mot en billig afgift, blifva de vida bättre tillgodosedda än hvad hittills varit fallet vid rikets undervisningsanstalter. En husmoder för dem blir naturligtvis
nödvändig, och blir denna en fullt lämplig person, så kan hon göra mycket för elevernas moraliska fostran och sällskapsbilding, hvilket ju har en ganska stor betydelse för deras
blifvande levnadskall (Jordemodern, 1905, 7:e häftet, s. 148).
Utbildningstiden var nio månader från 1819 och en tid framåt. Det var lärarna som avgjorde när eleven var färdig för examen och en utbildningstid på 15 månader kunde förekomma (Öberg 1996, s. 217). Detta ändrades 1921 då utbildningen blev tvåårig (Höjeberg 2011, s. 218). Utbildningen bestod av föreläsningar och praktik. Den hade tysk läsårsindelning vilket innebar två perioder med föreläsningar och en period med praktik. Om eleven hade mer än godkänt efter utbildningens slut kunde de gå instrumentkursen som var frivillig (Öberg 1996, s. 217). År 1822 ingick i utbildningen att undersöka, förlösa och sköta kvinnor efter förlossning. Eleverna fick även lära sig att göra insprutningar och bland annat att katetrisera samt sätta blodiglar och vaccinera (Höjeberg 2011, s 128). År 1829 fick barnmorskan även rätt att använda instrument såsom tång och skarpa instrument, så kallade styckningsinstrument vid förlossning (Höjeberg 2011, s 128; Milton 2001, s.25). Fram till år 1907 sågs mest eleverna som arbetskraft på så sätt att barnmorskeutbildningen styrdes av en kombinerad undervisningsstadga och tjänstgöringsstadga. Arbetstiden var 24 timmar långa och eleverna gick ibland direkt från arbete till lektioner (Höjeberg 2011, s. 218). Barnmorskeelevernas arbete på barnbördshus beskrivs innehålla sysslor som städ och tvätt och ge lavemang samt skura golv. På natten skulle de elda i värmepannan och sköta likboden (Öberg 1996, ss. 233-234).
Arbete och anställningsförhållanden
År 1777 förbättrades barnmorskereglementet och gällde därefter i hela landet. Först beslutades ett förbud mot att använda outbildade barnmorskor vid förlossningar i landet, men beslutet togs bort tre år senare då kraftigt motstånd kom från bondeståndet. Från år 1711 så var det tvång att använda en utbildad barnmorska vid födelse i Stockholm och år 1819 så kom krav på professionell hjälp i hela landet (Vainio-Korhonen 2016, ss. 19-21). Regler kring hur förlossningen skulle utföras medicinskt, etiskt och psykologiskt kontrollerade att den födande kvinnan skulle få samma vård vilken barnmorska som än valdes (Öberg 1996, s. 118). Från 1813 blev Collegium Medicum (CM) ombildat till Sundhetskollegiet (Milton, 2001, s. 25). Enligt barnmorskereglementet år 1840 hade barnmorskan rätt till ett kontrakt med församlingen där hon skulle arbeta, hon hade rätt till bestämda lönevillkor som skulle vara inskrivna liksom förlossningstaxan. Hon fick en stor del av lönen i natura. Vidare sa barnmorskereglementet att hon inte kunde bli avskedad av vem som helst utan att Sundhetskollegiet skulle pröva saken först. Reglementet angav även skyldigheter och rättigheter för barnmorskan. Hon fick böta om hon lämnat sitt hem utan att meddela var hon åkt, om hon inte genast åkte till en sjuk födande kvinna som kallat på henne eller om hon lämnade en barnsängskvinna för tidigt. Böter fick hon också om hon glömt att ta med lavemangsspruta och kateter. Hon hade rättigheter såsom fri skjuts till och från den födandes hem samt rätt att få mat hos den födande (Höjeberg 2011, s 126).
Vid slutet av 1800-talet var alla kommuner skyldiga att ge barnmorskorna bostad, den skulle bestå av minst ett rum och kök samt uthus. Det skulle även finnas planteringsland och nödigt bränsle (Höjeberg 2011, ss. 168-171). Barnmorskans personliga hygien var viktig, hon skulle tvätta händerna och armarna med varmt vatten och tvål eller såpa, torka sig med en ren handduk och sedan med karbolsyrelösning. Hon skulle även iaktta största renlighet vad gällde sin kropp, sina kläder och sitt hem. Det var dyrt att köpa det som behövdes för detta och många barnmorskor hade inte pengar till detta. Först år 1919 tilldelades barnmorskan såpa (Höjeberg 2011, ss 142- 145).
Då etableringsrätten var fri 1819 ökade antalet barnmorskor i Stockholm under 1800-talet. Sysselsättningsgraden år 1885 var ca 33 förlossningar per år per barnmorska, vilket kunde ses som mycket då en förlossning kunde ta ca en veckas arbetstid. Efter år 1885 blev det färre uppdrag och 1920 hade barnmorskan enbart sju förlossningar var. Orsaken till minskningen var att det blev färre arbetstillfällen då förlossningen skulle äga rum på institution och det var inte många barnmorskor som fick jobb där. I Stockholm 1920 arbetade ungefär 20 barnmorskor på de tre stora barnbördshusen (Öberg 1996, ss. 117-119).
På 1870-talet föddes nio av tio barn i eget hem och ett av tio på barnbördshus. År 1920 föddes cirka 85 % på något av de större barnbördshusen. Stockholm låg i framkant när det gällde att institutionaliseras. Vid början av seklet föddes många barn redan på sjukhus i huvudstaden, men Sverige hospitaliserade generellt förlossningen under mellankrigstiden (Öberg 1996, ss. 9-14). Vid 1900-talets början förändrades både materiella villkor och en
princip som växte fram var att en kvinna som ska föda ska åka till ett speciellt hus där det ska det vara rent och sterilt. Kvinnan ska under ordnade former med hjälp av professionell förlossningspersonal med examen, utbildning och legitimation, föda sitt barn i liggande ställning med speciella kläder på sig (Öberg 1996, s. 19).
År 1909 och år 1919 börjar barnmorskans yrkesområde regleras vilket kan ses som ett led i yrkets professionalisering. Barnmorskan hade tidigare även varit sjukvårdare och rådgivare men fick nu lämna över uppgifter till läkare, sjuksköterskor, apotekare och begravningsentreprenörer. En stor arbetsuppgift barnmorskan haft var att vaccinera- att smittkoppsympa vilket blev en läkaruppgift. Begravningsentreprenören tog över att förbereda de döda inför begravning och sjuksköterskan fick sjukvårdsbiten (Öberg 1996, s. 284).
Barnmorskans organisering
Så tidigt som på 1700-talet organiserade sig barnmorskorna i Stockholm och bildade ett skrå. Det fanns 40 medlemmar i skrået. Dessa medlemmar avsatte en viss summa pengar av barnaföderskornas betalning som skulle hjälpa sjuka och gamla skråmedlemmar. Denna skråordning fanns kvar till år 1819 (Höjeberg 2011, s. 75). Officiellt bildades ett barnmorskesällskap i Stockholm år 1886. I Göteborg bildades barnmorskekåren år 1885 med Johanna Hedén i spetsen (Öberg 1996, ss. 117-119). Ett av deras mål var att den enskilda barnmorskan inte skulle vara beroende av sina klienter för sin status, sin trygghet och sin bärgning. Yrkeskåren skulle stiga uppåt socialt och ekonomiskt och få pension. För att bättra på sitt anseende försökte sällskapet avgränsa sig från de barnmorskor som ansågs odisciplinerade i sin yrkesutövning eller livsstil. Något som begränsade antalet medlemmar var att sjuk- och begravningskassan kostade 20 kr om året vilket kan ha försvårat för de fattigaste att organisera sig. Vid sekelskiftet stod de flesta barnmorskorna i Stockholm utanför föreningen (Öberg 1996, ss. 130-135).
För att öka på kunskapen hade Stockholms barnmorskesällskap på sina möten under slutet av 18oo-talet och början av 1900-talet läkare som talade vid många av mötena. När läkarna talade kom det fler åhörare till mötena. Läkarna talade om ämnen som att skriva journaler, havandeskapsförgiftning, barnsängsfeber, bakteriologi, druvbörd, tvilling och trillingförlossning. Dessa föreläsningar handlade sällan om barnmorskans arbete utan om det som avvek från det normala men det höjde hennes kunskapsnivå och hennes kunskaper kring handlingsberedskap i akuta situationer. Föredragsverksamheten visade på en skillnad i kompetens mellan läkare och barnmorskor, alltså att läkaren tog hand om det komplicerade medan barnmorskan hanterade den normala förlossningen (Öberg 1996, s. 130-132). Barnmorskan har sedan 1800-talet fått kämpa för sitt arbete. Förutom klyftan mellan barnmorska och läkaren handlade det då även om att många kvinnor som var outbildade och fattiga valde gamla betrodda hjälpgummor hellre än den nya utbildade barnmorskan (Höjeberg 2011, ss.172- 176). Det fanns krav på att alla förlossningar skulle handlas av en utbildad barnmorska men de utbildade barnmorskorna drog sig för att anmäla hjälpgummorna på grund av att det kunde få följder och en del barnmorskor lät dem förlösa bara de inte
hittade på alltför tokiga saker. Vissa barnmorskor utbildade dock hjälpgummorna och beskrev vid vilka tillfällen det var viktigt att ändå kalla på henne. Detta kämpades det med in på 1900-talet där hjälpgummorna glömdes bort och försvann. Barnmorskorna fick sedan även konkurrens av sjuksköterskorna vars utbildning startade 1851. De konkurrerade främst om vården av de nyfödda barnen som barnmorskan sedan länge haft som en av sina arbetsuppgifter (Höjeberg 2011, ss.172- 176).
Barnmorskans vårdande
Barnmorskans historia är väldokumenterad men det finns mindre nedskrivet om hur barnmorskorna tog hand om sina patienter och hur man beskriver vårdandet och vilka ideal och funderingar man hade kring havande kvinnor. Barnmorskan har setts som en omtänksam person, en sorts tyst kunskap som följt med genom historien. Utifrån ett idéhistoriskt perspektiv framkommer i en studie att barnmorskans professionella etiska värderingar var grundade i hennes personlighet och de förväntades ha ett genuint intresse för den födande kvinnan. Barnmorskan var i kontakt med sig själv och kunde erbjuda kvinnan trygghet, styrka och mod. Barnmorskan var utbildad utifrån en bred autonomi och hon arbetade med stor stolthet. Hon satte sin egen bekvämlighet åt sidan med en ödmjuk attityd. Barnmorskan rekryterades från medelklassen vilka ansågs inneha rätt moral och en naturlig förståelse för verklighetens förlossningar och död. Vidare fann de att hon var ett fysiskt och psykiskt stöd för den födande kvinnan och arbetade med stor självständighet. Hon hade ett stort ansvar, vilket inte alltid upplevdes som positivt utan även kunde betraktas som en stor börda (Larsson & Hilli 2018).
Idag arbetar barnmorskan efter kompetensbeskrivning för legitimerad barnmorska. I den finns etiskt förhållningssätt beskrivet. Etiskt förhållningssätt utgår från barnmorskans etiska kod vilken handlar om att ta hänsyn till kvinnor baserat på fullständiga mänskliga rättigheter, den handlar om rättvis och jämlik tillgång till hälsovård. Koden baseras även på ömsesidig respekt, tillit och tar hänsyn till varje människas eget värde (Svenska barnmorskeförbundet 2018). Den etiska koden är faställd av den internationella sammanslutningen av barnmorskor: International Confederation of Midwifes (ICM). ICM har till syfte att förbättra vårdkvaliteten för kvinnor, spädbarn och familjer i hela världen (Dykes 2016, s. 31-35). Den etiska koden ska vägleda barnmorskans utbildning, praktiska verksamhet och forskning. Den innefattar fyra områden: barnmorskors professionella relation, barnmorskors verksamhetsområde, barnmorskors professionella ansvar och utveckling av barnmorskans kunskaps och arbetsområde (Dykes 2016, ss 31-35). Utifrån kompetensbeskrivningen för barnmorskor grundar sig barnmorskeprofessionen på reproduktiv, perinatal och sexuell hälsa och huvudområdet rör främst reproduktion. Inom barnmorskans område studeras bland annat graviditet, amning, föräldraskap, fertilitet samt kvinnors reproduktiva och sexuella hälsa utifrån bland annat ett livscykel- och rättighetsperspektiv. Barnmorskan arbetar övergripande utifrån utifrån forskning, utbildning och utveckling, arbetar både hälsofrämjande för att främja goda levnadsvanor samt för att främja den normala processen vid förlossning, graviditet och amning (Svenska barnmorskeförbundet, 2018). Men att vara barnmorskan är
inte bara en teoretiskt kunskap utan även som Berg, Olafsdottir och Lundgren (2012) skriver att det finns en komplexiteten att vara barnmorska. De beskriver även andra olika delar av kunskap som behövs såsom teoretisk, erfarenhetsmässig och känslomässig kunskap. Den teoretiska kunskapen består i att förstå och ha kunskap om allt som innefattas i utbildningen. Den erfarenhetsmässiga delen, vilken är lika viktig, handlar om reflektionen som barnmorskan gör, både inom sig själv eller tillsammans med andra barnmorskor. Den känslomässiga kunskapen handlar till stor del om intuition.
PROBLEMFORMULERING
Barnmorskan befinner sig år 1889- och fram till 1919-talet i en tid av förändring. Vetenskapens utveckling, platsen för födandet, kraven på utbildning och examen, sjuksköterskans och läkarens inverkan påverkar och förändrar barnmorskans arbetsförhållande. Barnmorskans historia är väldokumenterad men barnmorskans idéer om vårdandet är av intresse att veta mer kring då barnmorskans centrala inneboende kunskap är viktig att fördjupa förståelsen kring. Genom tidskriften Jordemodern kommer barnmorskans röst fram och hennes idéer och tankar kring sitt vårdande blir synliga. Vi vill undersöka vad barnmorskorna ville förmedla och hur de framställde sig själva och sitt arbete. Det historiska arvet och vem barnmorskan var är viktigt och det kan hjälpa oss förstå dagens vård och även hjälpa till med att forma framtiden inom vården.
SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR
Syftet är att synliggöra barnmorskans tankar om sin vårdande roll under slutet av 1889-talet till början av 1919-talet.
Dessa frågor fanns med i mötet med texten:
- Hur framställer barnmorskan sina upplevelser kring sin vårdande roll?
- Vilka tankemönster förmedlas kring sin vårdande roll i den text hon själv skriver? - Varför är tankemönster om den vårdande roll som de är?
METOD
Forskningsansats - idéhistorisk metod
Valet av idéhistoria som metod kom efter läsning av Den mörka kontinenten där dåtiden syn på kvinnans sjuklighet skildras på ett spännande sätt. Intresse för idéhistoria som metod kom utifrån att forskaren är relativt fri, både utifrån en konstnärlighet och en vetenskaplighet. En idéhistorisk forskningsansats förutsätter en kombination av dessa, vilket skapar en kombination av systematik och inlevelse i materialet och tidsandan (Eriksson, 2002, ss.1-30). Eriksson (2002, ss.1-30) beskriver idéhistoria som en akademisk disciplin som undersöker idéströmmningar genom tiderna vilka har präglat den aktuella verklighetsuppfattningen. Idéhistoria handlar om forskning av idéer som anses centrala, har haft en påverkan på
människans tänkande i stort och haft en samhällseffekt. Ett område inom idéhistoria är vårdandets idéhistoria. Inom vårdvetenskapens idéhistoria forskas det kring idéer, strömningar, tänkande som genom tiderna format vårdandet. Enligt Hilli, Matilainen & Eriksson (2008) menar vidare att idéhistoria är ett sätt att upptäcka ideer och tankemönster som format vårdkulturens och vårdandets innersta kärna och ethos. Det teoretiska perspektivet gör det möjligt att ha en viss riktning och ett bestämt sökande. Idéhistorisk forskning innebär att man ser det som tappats bort som utgjort den centrala värdegrunden. Eriksson (2002, ss. 26-29) beskriver vidare vad som har varit centrala idéer och som bildat vårdens och vårdandets idéhistoriska mönster under olika epoker. De epoker som beskrivs är bland annat de som är i ett “preparadigmatiskt” skede och de benämns; den prevetenskapliga, den medicinska och den mångvetenskapliga. Dessa tre har påverkat vårdtänkandets utveckling och är grunden till dess historia. Den preteoretiska epoken, som vår studie´s tidsram ligger inom, där påverkades vårdkunskapsutvecklingen av tro och traditioner i samhället. Tidsramen är 1880-1920 talet och vården ansågs patientcentrerad och vårdandets “kärna” är tydlig. Vårdyrket ansågs vara ett kall för kvinnan och kunskapsutvecklingen skapades genom erfarenhet och intuition.
Urval och datainsamling
Sortering av källor, insamling och urval av material är viktigt. Det kan delas upp i tryckta och otryckta källor, levande och icke levande källor samt i primär- och sekundärkällor. Även andra källor som kan användas är tidigare forskning och annan litteratur (Matilainen 200 2, s. 42). Hilli, Matilainen & Eriksson (2008) menar att frågeställningen och perspektivet är startpunkten när man ska välja källor.
I föreliggande studie har en tryckt källa, tidskriften Jordemodern som är en yrkestidsskrift för barnmorskor som gavs ut första gången år 1888. Den startade som ett privat företag av läkaren, folkbildaren och publicisten E.W. Wretlind. När han dog köptes den upp av barnmorskeöverläkaren Edvard Alin. År 1928 donerades pengar till barnmorskeförbundet som köpte tidningen (Höjeberg 1991, s. 182). Tidskriften tog upp aktuella och nya rön inom obstetriken, nya lagar och förordningar samt rent fackliga frågor. Jordemodern har betytt mycket för den isolerade barnmorskan ute på landsbygden (Höjeberg 1991, s. 182). Det man vet om barnmorskorna tidigare är ofta skrivet av läkaren. Det är först när barnmorskan börjar ge ut tidningen Jordemodern som de själva gör sig synliga (Höjeberg 1991, s. 108). I januarinumret av Jordemodern 1889 har redaktören skrivit om tidningens syfte:
... Fortfarande vilja vi efter bästa förmåga, så enkelt som möjligt, framlägga gamla och nya rön på förlossningskonstens och dibarnsvårdens område. Vidare vilja vi meddela notiser om
hvad som händer och sker inom kåren, hvad som göres för kåren o.s.v., för så vidt det hör offentligheten till. Äfven notiser om förhållanden i utlandet, som vi tror intresserar vår kår,
vilja vi intaga- ifall några för kåren viktiga komma före på detta års riksdag, skola vi följa dem med uppmärksamhet (Jordemodern, 1889, 1:a häftet, s. 2).
Vi har valt åren mellan 1889 och 1920 och granskat åren 1889, 1900, 1905, 1920. Mellanrummet mellan år 1905 till år 1920 beror på att tidningen av okänd anledning ej går att få tag i mellan dessa år, efterfrågan skickades till alla bibliotek i Sverige. Tidningen har publicerat 12 nummer om året. Vi har valt ut artiklar som svarar på vårt syfte och våra frågeställningar. Fokus har alltså varit hur barnmorskan framställer situationer, sig själv och vilka upplevelser hon förmedlar och vilka tankemönster som kan ses i texterna utifrån sin vårdande roll. Barnmorskan har främst skrivit om praktiska fall vilka var de artiklar som valdes ut och inkluderades, exkluderingen var de artiklar som författades av läkare eller inte rörde syftet eller frågeställningar.
Matilainen (2002, s. 39) hänvisar till Wilenius som beskriver tre olika sätt att närma sig litteraturen; det analystiskt-kritiska; det genetiskt-fenomenologiska; och det samhällshistoriska närmelsesättet. Matilainen (2002, s. 39) menar att dessa utvecklats med tiden och nu råder ett mer tolkande “grepp” som utgår ifrån kontexten men dessa ovan nämnda sätt att närma sig litteraturen ska dock ligga som tyngdpunkt för läsning. Vi har valt att lägga tyngdpunkten på kontexten vilket innefattas främst i det samhällshistoriska närmelsesättet. Det innebär att idémönstrena sätts in i ett större historiskt sammanhang. Bakgrunden är skriven utifrån en historisk kontext och syfte och frågeställningar fogas in i ett större kontextuellt sammanhang efter läsning, vilket kan ses som en del av, i detta fall, barnmorskans helhetsutveckling. Matilainen (2002, s. 39) menar att här ligger en frihet och ett ansvar för forskaren hur han/hon gör. Kombinationen av stor rörelsefrihet och avsaknad av direkta metodanvisningar ställer höga krav på kreativitet samt att forskaren ska arbeta systematiskt.
Idéhistorisk analys
Enligt Hilli, Matilainen & Eriksson (2008) innebär en idéhistorisk analys en tolkning av text från brev, dagböcker, föreläsningsanteckningar, böcker och tidskrifter. Centralt i idéhistorisk analys förstås kontexten genom tre begrepp;förståelse, mening och helhet (Matilainen, 2002, ss. 46-53). Dessa tre begrepp har vi haft med oss genom hela vår resa. Innan vi läste artiklarna i Jordemodern hade vi gjort en litteratursökning och läst igenom mycket material som kartlägger och berättar om barnmorskans historia. Vi fick utifrån det förståelse kring kontexten vilket är centralt i idéhistoria. Vi läste sedan inledningsvis artiklarna med förståelse som grund, vilket gav texterna en mening. När vi förde samman denna förståelse kring texten och meningen utifrån kontexten så skapades en helhet. Det som har varit spännande med läsning av Jordemordern är att hitta det som ej belysts tidigare i den idéhistoriska forskningen kring barnmorskans historia.
Hilli, Matilainen & Eriksson (2008) hänvisar till Olausson som beskriver tolkning av material i tre moment;
- Det första momentet handlar om läsningen av texten som skall vara sympatiserande och förstående för författarens ändamål. Sammanfattningsvis så ska texten tolkas utifrån sin kontext där språket blir centralt. Tonvikt läggs på tillgång till språket för att förstå och skapa en medvetenhet kring tidigare tradition.
- Det andra momentet är att utifrån sitt sammanhang se textens betydelse.
- Det tredje momentet tillhör traditionsläsning vilket handlar om att varje författare talar i sin tid utifrån sin tradition.
Hilli, Matilainen & Eriksson (2008) lägger tonvikt på att se kontextens betydelse, att se materialet utifrån sin tid. Det innebär att förstå olika tankesätt och uppfattningar vilket synliggörs i människans handlingar och verksamhet. Risken finns, om kontexten inte uppmärksammas, att man gör en feltolkning och förändrar innebörden. Detta undviks genom att grundligt forska kring ämnets bakgrund för att på så sätt skapa förståelse för kontexten man befinner sig i. Matilainen (2002, s. 47) skriver att tolkningen ska ske med lyhördhet inför texterna, låta temata och idémönster stiga fram ur materialet i sin helhet. Hilli, Matilainen & Eriksson (2008) skriver även att citat kan användas för att få liv i texten. Utifrån dessa kan forskningens tolkning ses. Språket som används bör vara lättförståeligt för den nutida människan.
Vi har valt att läsa texten i sin helhet med förståelse för vad barnmorskans vill förmedla. Under läsningen har vi varit medvetna om vår egen förförståelse och försökt se texten värderingsfritt. Värderingsfritt på så sätt att vi skapat medvetenhet kring vilket sammanhang barnmorskan verkade i, och medvetenhet kring att det som var centralt då inte är centralt i nutid. Matilainen (2002, s. 47) skriver om ärlighet och att medvetandegöra förförståelsen, även vikten av att referera till källmaterial så utförligt som möjligt, vilket anses ha tagits hänsyn till i föreliggande studie. Matilainen (2002, s. 47) skriver att man bör ha en medvetenhet om förförståelsens betydelse i tolkningen genom hela analysen, så att man inte kommer ifrån sitt syfte. Språket har varit lättförståeligt, trots äldre ord eller uttryck. Kontexten utifrån bakgrunden och i artiklarna har varit tydlig. I läsningen har vi försökt se vilka känslor och upplevelser som texten förmedlar och vilka idéströmmningar och teman som framkommer under läsning och plockat ut det som vi ansett betydande. Vi har delat upp åren var för sig och sedan sammanställt en första analys tillsammans. Utifrån denna analys har vi under reflektion tillsammans sett tre tydliga idéströmmningar som innefattar sju underteman och vårt resultat blev till sist; Barnmorskans och hennes känslomässiga arbete under förlossningen; Barnmorskans trogna närvaro i rummet och i kvinnans liv - ett kall; och Barnmorskans behov att förmedla sina erfarenheter och sina reflektioner.
Etiska överväganden
Hilli, Matilainen & Eriksson (2008) menar att inom den idéhistoriska forskningen grundar man sig på generella forskningsetiska principer, författarna hänvisar till Forskningsetiska
delegationen. Det betyder att texter ska behandlas med respekt och forskaren ska respektera de åsikter som varit gällande i dåtidens historia, alltså en sympatisk läsning. Enligt Forskningsetiska delegationens anvisningar (2012) kring centrala utgångspunkter för god vetenskaplig praxis, skrivs bland annat att forskaren bör ha en allmän omsorgsfullhet och noggrannhet kring forskningen och dokumenteringen och presentation av resultaten. Även hänvisning till andras forskning bör ske på ett riktigt sätt så att arbeten respekteras. Detta har beaktats i föreliggande studie då vi har refererat i enlighet Harvardssystemet. Dessutom har vi på ett noggrant och grundligt och varsamt sätt hanterat dessa gamla tidsskrifter genom att vara försiktiga vid läsning samt på ett eftertänksamt sätt diskuterat våra tolkningar kring materialet. Matilainen (2002, s. 47) menar att forskaren bör högt värdera det som sagts, gjorts och tänkts av de som levde då. Även skapa förståelse kring tidskontexten. I föreliggande studie har detta tagits hänsyn till på så sätt att läsning har skett utifrån respekt. Vi har även tagit med mycket citat vilket vi anser ge en klar bild av resultatet och ge en trovärdig bild då barnmorskornas texter blir synliga, inte bara en tolkning.
RESULTAT
Tre centrala idéströmmningar och sju underteman framkom vid analysen av artiklarna. De presenteras i tabellen nedan.
Barnmorskan och
hennes känslomässiga
arbete under
förlossningen
Barnmorskans trogna
närvaro i rummet och i
kvinnans liv - ett kall
Barnmorskans behov
att
förmedla
sina
erfarenheter och sina
reflektioner
● Ensamhet och rådvillighet
● Närvaro i rummet ● Reflektion i skrift
● Självständighet, handlingskraft och styrka ● Närvaro utanför rummet ● Dialog i skrift ● Acceptans
Barnmorskans och hennes känslomässiga arbete under förlossningen
I barnmorskornas berättelser ses uttryck för känslor såsom ensamhet och rådvillhet och dess motpoler såsom självständighet, handlingskraftighet och styrka. Det fanns även ett uttryck för acceptans, att acceptera verkligheten som den är, med liv och död.
Ensamhet och rådvillighet
I många situationer fann sig barnmorskan ensam i sitt arbete hos den födande kvinnan. Jag vill endast omtala hvad en stackars barnmorska på landet har att erfara och på egen hand utan läkare måste utstå (Jordemodern, 1889, 5:e häftet, s. 81). Läkaren kunde bo flera mil bort och ha många timmars resväg till kvinnan eller så kunde han vara upptagen på andra patientbesök. När barnmorskan blev ensam fick hon ta egna beslut om hur hon skulle handlägga en oväntad eller komplicerad situation. Men sedan snarkningarna slutat, utbröto nu konvulsionerna nästan häftigare. Hvad var att göra? Men då läkaren bor 5 mil härifrån, kunde han icke komma på mindre än 15 timmar. Jag stod rådlös, om jag icke vetat, att Gud kunde ingifva mig, hvad jag skulle göra (Jordemodern, 1889, 5:e häftet, s. 80). Läkaren kunde, om situationen var akut, ge barnmorskan instruktioner om behandling via telefon eller via budbärare. Om budbärare användes kunde läkaren skicka med mediciner och instruktioner för detta till barnmorskan. Under förlossningen hade den födande kvinnan hjälp av kvinnor från granngårdarna, men detta kunde ändå uttryckas som en ensamhet. En barnmorska skriver; Hur skulle jag bära mig åt? Ensam och allena med 2 gamla, rädda gummor till hjälp?(Jordemodern, 1920, 1:a häftet, s. 7). Ensamheten barnmorskan kände gav även en känsla av oro som barnmorskan Hilda berättar:
Aldrig under de 6 år, jag varit anställd här som barnmorska, har jag varit så orolig som nu, ty till följd af pat:s önskan att, om möjligt, icke anlita doktor, hade jag icke, fastän jag haft
hela dagen på mig, talat med doktorn i telefon. Då det sedan började blöda, var telefon stängd och försök, som gjordes att pr telegraf komma fram till orsa, lyckades ej heller,
emedan telegrafstationen också var stängd (Jordemodern, 1905, 11:e häftet, s. 210). Som citatet ovan beskriver ville inte alla familjer att läkaren skulle komma. Det handlade hos de fattiga familjerna om att de helt enkelt inte hade råd. Barnmorskan kunde försöka begära läkarhjälp men fick ofta svaret att det kostar för mycket och varifrån skulle de pengarna komma. Detta ställde stora krav på barnmorskan vilket hon uttryckte i Jordemodern:
Ja de hafva stora fordringar på sina barnmorskor på landet; de fodra, det de skola vara fullkomliga läkare på andra sidan kommer vårt reglemente som säger skicka efter doktor. Ja,
lyckliga de barnmorskor, som hafva läkare i sin närhet, ty de slipper många bekymmer. (Jordemodern, 1900, 3:e häftet, s. 45).
Självständighet, handlingskraft och styrka
I artiklarna sågs även en självständighet, handlingskraft och styrka. Barnmorskan visste av erfarenhet att det skulle gå bra många gånger. Barnmorskans handlingskraft och styrka framträder ur hennes berättelser i situationer där hon gjort en vändning av tvärläge, stoppat akuta blödningar genom manuell placentalösning, anlagt tång samt behandlat konvulsioner och genomfört snabba förlossningar. Citaten nedan visar på barnmorskans handlingskraft och styrka att våga genomföra vissa ingrepp.
Så fort anfallet var öfver och snarkningarna inställde sig, lade jag henne på förlossningsbädden och försökte anlägga tång (Jordemodern, 1889, 5:e häftet, s. 80).
I min förfäran trodde jag, att kvinnan skulle dö, om något blod ytterligare ginge förlorat och införde handen i livmodern samt tog ut den redan lossnade efterbörden. Säkerligen hade jag överskattat faran av blodförlusten, ty kvinnan gjorde ej intryck av
att hava tagit någon skada (Jordemodern, 1920, 11:e häftet, s. 177).
Barnmorskan kunde också handla utifrån sin erfarenhet och kunskap vilket visar hennes handlingskraft genom att exempelvis vägleda kvinnorna. I barnmorskornas berättelser ses kvinnor som lyssnar på barnmorskan; Barnmorskan telefonerar läkaren och fick råd att åka med kvinnan till sjukhuset. Hon ville icke alls dit, men måste ju underkasta sig (Jordemodern, 1905, 7:e häftet, s. 143). Men det ses också en sida hos kvinnan där hon har svårt att följa barnmorskans råd och förmaningar vilket kunde handla om hur samhället påverkade eller vilken syn som fanns i bysamhället och präglade familjen: …men redan i slutet af andra veckan önskade hon oaktad mina förmaningar gå upp, hvilket gjorde, att hon åter fick feber 38,1 (Jordemodern, 1900, 1:a häftet, s. 9).
Acceptans
Det fanns en acceptans hos barnmorskorna kring det oförutsedda som hände. Det är både en acceptans om det oförutsedda akuta och det oväntade icke akuta. Detta var exempelvis förlossningar med fler än ett barn; att förloppet inte är helt normalt; eller där barnmorskan stöter på missbildade barn; eller att efterbörden var avvikande. På den här tiden fanns liten möjlighet eller kunskap att förutse och förhindra att vissa situationer uppstod. En barnmorska beskriver följande.
Så fort jag fick se barnet, såg jag att det hade konvulsioner. Ingen läkare fanns att tillgå på många mil, så jag sökte göra vad jag trodde vara bäst, men efter en timme var barnet dött
(Jordemodern, 1920, 8:e häftet, s. 119).
Den 20 nov. kl. 2,30 e.m blev jag kallad… Vid min ankomst kl. 3 e.m. finner jag henne likblek och kall om händer och fötter, puls oregelbunden… Dr J. kom kl. 4,30 e. m. och gjorde inre undersökning, men fann livmodern sluten, gav kvinnan morfin och kamfer, ordinerade varma
omslag, samt skyndsamt införande till lasarett. Kvinnan bäddades ner med varma flaskor omkring sig och vi körde den 2 timmar långa vägen till T. station för att hinna med ett tåg som avgick därifrån kl 9 e. m. Under vägen dit var kvinnan vid full sans, begärde att få vatten att dricka. Kl 8.35 framkommo vi till stationen. Kvinnan säger då: Jag kvävs, jag dör och strax därpå följde krampryckningar och så var hon död (Jordemodern, 1920, 1:a häftet,
Det går även urskilja ett mönster kring att det ofta hände oväntade saker under förlossningen men att i efterförloppet så skapas acceptans för det som hände, vilket nedanstående citat visar.
Jag sade genast till om att ditkalla doktor N. Men det var ingen lätt sak att få skjuts mitt i natten den 2,5 mil långa vägen till doktorn, och själva voro de liknöjda med att
tillkalla doktorn, fast de sågo, att kvinnan blev allt sämre och sämre och visade alla förblödningstecken. 2 timmar efteråt kom doktor N. efter en mycket svår bilresa med
kullkörning samt flera svåra hinder på obanade skogsvägar. Han blev också förvånad, att förlossningen gåt lyckligt, utan att kräva svåra ingrepp (Jordemodern,
1920, 1:a häftet, s. 7)
Barnmorskans trogna närvaro i rummet och i kvinnans liv - ett kall
Den andra idéströmmningen som utlästes ur artiklarna var barnmorskans ständiga närvaro med kvinnan och/eller att hon är tillgänglig för kvinnan eller att barnmorskans tankar upptas av att tänka på kvinnan.
Närvaro i rummet
Man kan se utifrån artiklarna att barnmorskan spenderar mycket tid med den födande kvinnan. Hon är närvarande från att kvinnan får värkar, vattenavgång eller blödning till det att barnet och efterbörden är framfött och ungefär en vecka till efter förlossningen. Då för att ta hand om kvinnan och barnet, stötta vid amning och sköta om dem. I Jordemodern kan man exempelvis läsa om en barnmorska som beskrev en långsam förlossning som startades med vattenavgång och fortsatte med en lång öppningsfas där Värkarna tilltogo så småningom, men modermunnen öppnade sig från kl 8 till kl 2 endast två tum (Jordemodern, 1889, 5:e häftet, s. 80). Sedan kom anfallen gång på gång och så fort de var slut försökte barnmorskan förlösa kvinnan genom att anlägga tång. Men detta var svårt då modermunnen ej hade öppnat sig helt och då började barnmorskans assistent spruta in varmt vatten via en vaginalspruta, därefter förlöstes en levande flicka men kvinnan var inte vaken. Anfallen slutade inte efter att kvinnan var förlöst utan barnmorskan fick samla ihop kopparlock som värmdes och på huvudet la hon is. Detta var en erkänd teknik som användes på barnbördshus och nu försökte barnmorskan efterlikna detta även i hemmet. Detta gjorde barnmorskan 20 gånger och varje gång blev anfallen kortare. Läkaren kom efter att anfallen hade avtagit så barnmorskan väntade in honom. Kvinnan tillfrisknade sedan på fjortonde dagen och fick sedan tre barn. Hon hade haft krampanfall tidigare i livet, men det visste inte barnmorskan om. Exemplet ovan visar just att barnmorskan fick spendera lång tid hos kvinnan.
Närvaro utanför rummet
Andra artiklar i Jordemodern vittnar även om att barnmorskan kunde ha hand om flera kvinnor samtidigt och reste fram och tillbaka mellan dem för att vara tillgänglig.
Det var med bäfvan jag reste dit, ty jag hade varit där några dagar förut och satt lavemang; fann då lifmodern ofantligt utspännd och vid yttre undersökning kändes smådelar.
(Jordemodern, 1905, 4:e häftet, s. 87)
Det var inte bara fysisk närvaro som upptog barnmorskans tid utan hon tänkte mycket på kvinnorna när hon inte var hos dem:
En berättelse från en tysk barnmorska om ett aborterat foster och efterbörden som inte gick förrän 50 dagar efter fostret. Kvinnan får en stor blödning och barnmorskan hämtas med bud om att kvinnan simmade i blod. Mina fötter ville knappt bära mig vid
detta budskap (Jordemodern, 7: häftet, s. 145)
Jag hade hela tiden varit mycket orolig för kvinnan och var ju angelägen att höra, om blödningarna börjat igen. Men då jag nu fick veta, att hon ej alls blödde utan endast hade
värkar, blev jag litet lugnare (Jordemodern, 1920, 7: häftet, s. 97).
Förutom att förlossningarna och efterförloppen tog lång tid kunde det tillstöta komplikationer som krävde extra övervakning av barnmorskan. En barnmorska berättade att hon suttit hos en kvinna och övervakat livmodern i 2 timmar då hon inte vågat släppa den då hon var rädd för efterblödning. En annan barnmorska skriver om en tvillingförlossning med fem dagar mellan födseln av barnen där båda mådde bra och barnsängen var utan komplikationer. Barnmorskan axlade även ansvaret att om det var möjligt följa med kvinnan till sjukhuset om det behövdes i samband med förlossningen och ibland stannade hon hos henne på sjukhuset flera dagar:
Barnmorska åker med en kvinna till BB då modermunnen inte vill öppna sig. Hon beskriver att hon sitter i vestibulen och att hon var öfverlycklig, som nu efter 6 timmars resa utan vidare svårigheter nått målet för resan. (Jordemodern, 1905, 2:a
häftet, s. 35).
Barnmorskans behov att förmedla sina erfarenheter och sina reflektioner
Tredje idéströmmningen som sågs var ett behov av att få delge sina kollegor händelser de varit med om samt att få bekräftelse på sitt arbete och sina handlingar.
Reflektion i skrift
Barnmorskorna var noga med att beskriva vad de gjorde, kände och såg. Jag skulle känna mig mycket glad, om jag visste, att dessa mina ringa erfarenheter kunde väcka intresse och vara till nytta för mina embetssystrar. (Jordemodern, 1889, 12:e häftet, s. 200). I många artiklar delgav barnmorskan utförlig information om förlossningsförlopp när det gällde
kvinnans tillstånd, värkstatus, vattenavgång, yttre palpation, inre undersökningar och hur fostret ansågs må som exemplet nedan visar:
Livmoderbotten 2 tvärfinger nedanför bröstbensspetsen. Buken spänd, svårt att känna fosterläget. Fosterljud normala, i höjd med naveln i mittlinjen. Puls och temperatur
normala. Inga värkar, inre undersökning kl 6, mm öppen för fingerblomman. Moderhalsen kvar. Fostret rörligt ovanför bäckeningången. Ännu inga värkar, men badvattnet avgick fortfarande, ända till 31/9. Den 9 okt kl 4 hämtades jag ånyo. Vid den yttre undersökningen misstänktes sätesbjudning. Fosterljuden normala. Inre underöskning kl 8 fm. Mm och moderhals utplånade (Jordemodern, 1920, 1:a häftet,
s. 5-6).
Många berättelser avslutas med en fråga om varför en händelse inträffat eller inte inträffat och om barnmorskan kunde agerat annorlunda. En barnmorska beskriver en förlossning där hon förlöst ett barn i säte som hade ett hjärnbråck och avled. Kvinnan hade tidigare fött två barn med sätesbjudning och hjärnbråck samt ett friskt flickebarn. Hon frågade vad orsaken kunde vara att tre sådana fall inträffat hos samma kvinna (Jordemodern, 1905, 4:e häftet, s. 84-85).
Många frågor ställdes till redaktören som svarade utifrån den information som delgavs i artiklarna.
Var detta ett fall av för tidigt lossad moderkaka eller som doktorn trodde gallsten eller bukhinneinflammation? (Jordemodern, 1920, 1:a häftet, s. 8)
Underligt att inte feber inställt sig någon gång att bära på ett dött foster i 4 månader? (Jordemodern, 1920, 1:a häftet, s. 7).
Dialog i skrift
Redaktionen svarade på frågorna som ställdes i barnmorskornas berättelser med medicinsk information och ibland råd och tips. En barnmorska beskriver att efter födelsen då moderkakan framföddes så kom den som en grå illaluktande massa, och den stod i förbindelse till livmodern med hinnor och ådror. Från den ena kanten var en sträng, men ej så tjock som en vanlig navelsträng. Vid undersökning fanns att hinnorna och ådrorna hade sitt fäste i botten som en “hårdt fastsittande trattformig klump af ungefär en kaffekopps vidd”. Barnmorskan skickade efter läkaren och lämnade den orörd (Jordemodern, 1889, 9:e häftet, s. 143). Svar från redaktionen kunde se ut såhär:
Då bekant är, att moderkakan kan vara delad, så att en liten del däraf sitter för sig i lifmodern, är den ofvan af fru N. gjorda förklaringen fullt antaglig, hvarvid dock de kärl,
kärlförgreningar, emedan däri säkerligen funnos blott en del av de kärl, hvilka ingå i nafvelsträngen. Däremot torde man icke behöfva i denna bisittande del af kakan söka förklaring till, att det tidigt döda och outvecklade fostret stannade öfver rätta tiden qvar i
lifmodern, ty sådant kan ske ändå. (Jordemodern, 1889, 9:e häftet, s. 145-146). Barnmorskorna svarade även på varandras inlägg med egna upplevelser inom samma område. Ibland kunde flera barnmorskor skriva sina upplevelser av samma sak, exempelvis bäckenträngsel, blödningar, missbildade foster. Barnmorskorna kunde även vilja delge hur det resonerat med en läkare:
Hon kunde vara uppe, men var ganska klen till helsan och hvarje morgon efter uppstigandet inställde sig afgång af mörk och stundom lefrad blod. Jag tillrådde henne allvarligt att söka
läkarhjelp, men detta försummades. Sjelf var i tillfälle att samtala med ortens läkare om förhållandet och han ansåg, att under nuvarande förhållande var ingenting att göra, men han
liksom jag antog att häftigare blödning skulle inträffa, hvarföre han uppmanade mig att vara försedd med hvad som i sådant fall kunde erforas, särsklit antiseptisk bomull för proppning
af moderslidan samt att tillkalla läkare, det är nämligen 3 mil till närmaste läkare (Jordemodern, 1889, 9:e häftet, s. 144)
Även barnmorska från barnbördshus kunde svara på en barnmorskas som arbetar på landsbygdens inlägg; Med anledning af ett “fall af oeftergivlig modermunn” å sidan 35 i februarihäftet d. å. af jordemodern ber jag att få meddela nedanstående redogörelse för detta förlossningsfall till bättre belysning af därmed förknippade omständigheter. (Jordemodern, 1905, 3:e häftet, s. 59).
DISKUSSION
Metoddiskussion
Vår förförståelse kring ämnet skapades först utifrån läsning av Den mörka kontinenten. Där framställs kvinnan som sjuklig och det svagare könet och det pågår en medikalisering av kvinnokroppen. ”Det biologiska könets avgörande inverkan på sjukdom och hälsa var således en grundtes i sekelskiftets medicinska bygge” (Johannisson 1994, s. 39). Sedan läste vi vidare och kartlade barnmorskans historia vilket gett oss en bild av barnmorskans arbete. Att kvinnan var sjuklig och mannen normen i samhället hade vi som grund och det utgjorde en förförståelse. Dock uppvägde barnmorskorna själva till en mer delad bild utifrån Jordemordern och istället fick vi även bilden av den starka, jordade och handlingskraftiga kvinnan.
Val av tidsperiod skapades utifrån läsning av Eriksson (2002 ss. 26-28) där olika epoker beskrivs utifrån vårdens utveckling. Bland annat mellan 1880-1920-talet som de benämner den “preteoretiska epoken”, vilket vi valt i denna studie. Valet baseras på grund av vårt
intresse för denna tiden där flera förändringar skedde. Barnmorskan organiserade sig och fick en röst som tydliggjordes bland annat i Jordemodern. Då vi ville undersöka vad barnmorskan själv ville förmedla till sina ämbetets systrar är detta en av få källor där hennes röst är hörd. Åren vi undersökte var 1889, 1900, 1905 och 1920 och vi ansåg att materialet blev tillräckligt efter denna läsning och i denna tidsram. Dessutom försvinner “ur praktiken” i senare årgångar vilket vi tror kan bero på att förlossningsvården flyttar från hemmet till sjukhuset och barnmorskan får kollegor på plats vilka hon kan prata med. En ytterligare informationskälla för att komplettera Jordemodern hade kunnat vara att undersöka barnmorskors journalböcker vilka skrevs från år 1881. Det var böcker som barnmorskan alltid kunde ha med sig. Innehållet kunde vara avståndet mellan barnmorskans bostad, uppgifter kring förlossning såsom värkstart, barnets läge, förlopp, barnets vikt och ett litet utrymme för anmärkningar (Höjeberg 2011 s. 199). Dessa dagböcker hade varit intressant att läsa och i jämförelse med Jordemodern är texten inte utvald av en redaktör innan publicering, journalböckerna innehåller alltså oredigerad text.
Källkritiken utgår från tre klassiska kriterier; samtidskriteriet, tendenskriteriet och beroendekriteriet (Matilainen, 2002, s. 42-43). Vi anser att vi uppfyller samtidskriteriet kopplat till artiklarna men diskuterar kring tendenskriteriet då överdrifter i artiklarna är svåra att bedöma. Jämförelse har gjort med andra tryckta källor men även om texten ansetts rimlig så kan man inte helt utesluta överdrifter eller för den delen underdrifter. Beroendekriteriet har inte varit aktuellt i denna studie.
Källkritik är inte lika stark i den idéhistoriska litteraturen i jämförelse med traditionell historisk forskning, där det är avgörande för tillförlitlighet och giltighet. Material kan inkluderas till större grad inom idéhistorisk forskning för att belysa de känslomässiga uttrycken som kan visa på rådande ideal, till skillnad från historisk forskning (Matilainen, 2002, s . 42-45). Matilainen (2002, s. 42) hänvisar till Grenholm som nämner tre klassiska kriterier för källkritik; samtidskriteriet, tendenskriteriet och beroendekriteriet. Vi har tagit hänsyn till samtidskriteriet, där källans uppkomst rör sig i den tid den beskriver. Tendenskriteriet syftar till att se överdrifter, vilket har varit svårt men då jämförelse gjorts med andra tryckta källor har detta ansetts rimligt. Å andra sidan utgjort en målande bild av det vi vill undersöka så att det har medvetet synliggjorts. Beroendekriteriet har inte varit aktuellt i denna studies material då barnmorskan själv har skrivit och det därför inte blir en sekundärkälla.
Resultatdiskussion
Resultatet av studien är presenterat i tre idéströmnningar med underteman. Den första ger uttryck för barnmorskans känslor och styrks med citat som beskriver ensamhet, rådvillhet, självständighet, handlingskraftighet och styrka till barnmorskans inneboende känsla av acceptans kring verkligheten, över liv och död. Som det kan utläsa från resultatdelen så vittnar barnmorskornas artiklar om en eller flera traumatiska händelser i hemmet som tar sig
uttryck i känslor. Elmir, Pangas, Dahlen och Schmied (2017) har gjort en studie som beskriver sjuksköterskors och barnmorskors upplevelse av traumatiska händelser och händelsernas påverkan på deras liv. Genom en meta-etnografisk studie inkluderades elva kvalitativa studier som utmynnade i fyra huvudteman; att känna kaoset; maktlös, ansvarsfull och ett misslyckande; "de lägger till ytterligare ett ärr till min själ"; och hitta ett sätt att hantera det. Barnmorskan kunde, vid traumatiska händelser, känna sig både traumatiserade eller att mötet skapade en möjlighet för utveckling av kunskaper.
Resultatet i föreliggande studie kan vidare kopplas till Elmir et al´s (2017) resultat som visar att barnmorskorna upplevde många känslor. I Elmir et al´s (2017) studie beskrivs känslor såsom chock, rädsla, skräck för skador vid en oväntad händelse eller frustration, hjälplöshet vid brist på framsteg som var ineffektiva eller sorg över när verkligheten resulterade i ett dåligt barn och/eller mamma. Detta kunde även ta sig fysiska uttryck såsom huvudvärk, smärta och hjärtklappning hos barnmorskorna. Trots att barnmorskorna upplevde dessa starka reaktioner var de tvungna att undertrycka dessa som tecken på professionalism, vilket innebar att visa en lugn fasad för andra kvinnor och familjer, ett känslomässigt arbete för barnmorskorna. Känslomässigt arbete har Hunter (2004) utforskat i sin studie. Tidigare studier har visat att känslomässigt arbete grundar sig i relationen mellan patient och vårdare. Men Hunters (2004) studie visar att känslomässigt arbete var sammankopplat med interaktioner mellan kollegor och organisationen och att grunden var motstridiga synsätt inom barnmorskans område och dess praxis. Utifrån Jordemodern kan antas att det känslomässiga arbetet var mellan vårdare och patient då barnmorskan hanterade vårdsituationer mestadels själv. Hunters (2004) resultatet visar att idag finns två yrkesidentiteter som har två grundläggande olika inställningar till arbetet och värderingar. Yrkesidentiteterna var en mer medicinskt inriktning, “med institutionen” och en individualiserad, naturligt modell för förlossning “med kvinnan”. När barnmorskan kunde arbeta “med kvinnan”-synsättet så ansåg de att arbetet var känslomässigt givande, och omvänt, när barnmorskan ej kunde arbete “med kvinnan” blev det känslomässigt svårt och krävde “emotion work”.
Elmir et al (2017) skriver att barnmorskorna hade en känsla av skuld och var tyngda av ansvaret för kvinnan, detta upplevdes större än vid annan vård på grund av all den tid som de spenderat med kvinnan. De uttryckte även ett organisatorisk hinder och en oro kring att bli ifrågasatta av läkare kring en vård som ordinerats då de uppfattade att det ibland användes onödiga ingripanden. Hur var det då vid sekelskiftet? Förhållandet till läkaren kan ses i läroboken som användes i barnmorskeutbildningen vid sekelskiftet skriven av Groth (1893). Barnmorskan skulle underordna sig läkaren, följa hans ordinationer och bli en del av den hierarkiska ordningen. Dock skymtas den praktiska verkligheten där läkaren erkänner att barnmorskan har mer erfarenhet än läkaren. ”... och även i de fall att läkaren skulle vara mindre erfaren, äro dock hans kunskaper så långt över barnmorskans att han kan veta bättre råd....” (Groth, 1893, s. 389).
Elmir et al´s (2017) beskriver två vägar kring hanterandet av barnmorskans känslor i traumatiska händelser och baserades på vilken nivå av stöd man fick inom organisationen. Många barnmorskor upplevde att de var tillräckligt stöttade efter traumatiska händelser, både formellt och informellt. Vissa barnmorskor upplevde att de lärde sig utifrån erfarenheten och andra omprövade sitt professionella val som barnmorska. Att lära sig från erfarenheten gjorde barnmorskan redo för att förvänta sig det oväntade. Att vara med om traumatiska händelser gav kunskap i att hantera komplicerade förlossningar och komplikationer. Dock behövs kollegialt stöd och stöd från organisationen för att göra det möjligt för vårdpersonal att prata om sina känslor och tankar. I Elmir et al´s (2017) studie hanterades känslorna på detta sätt men det är svårt att förstå utifrån resultatet i föreliggande studie hur barnmorskorna då hanterade känslor. Det som identifieras är just att det uppstod många känslor. Fungerade Jordemordern som en version av kollegialt stöd för att hantera känslor? Eller kan hanterandet av känslor kanske vara just acceptans? Höjeberg (2011 s. 212) beskriver efter intervjuer med 15 barnmorskor, som hade sin verksamhetstid på 1900-talets början, att barnmorskorna var avskalade och aldrig var sentimentala i sina beskrivningar. Det framkom ofta att en typ av acceptans, att barnmorskan fann sig i det som var. På den tiden var det inte märkvärdigt. Detta beskriver kanske hur kontexten och samhället såg ut på den tiden, att acceptans var något som var tydligt då.
Elmir et al´s (2017) skriver vidare att vissa barnmorskor fortsatte en negativ spiral och upplevde flaschbacks från händelser de varit med om och började ifrågasätta vad en “normal” födelse var. Barnmorskan började att överväga sitt yrkesval. Utifrån Jordemodern framkommer att vara barnmorska var att välja en viss livsstil. De satte sin bekvämlighet åt sidan vilket ställde krav på moral men även på kroppen att orka med att vara tillgänglig för kvinnan vid alla tidpunkter (Larsson & Hilli 2018). Man kan ställa sig frågande kring hur barnmorskan hanterade alla dessa känslor på den här tiden då man ej kunde byta yrke? Barnmorskan var ett stöd både fysiskt och psykiskt för den födande kvinnan och hon arbetade självständigt med stort ansvar och det betraktas ofta som en stor börda (Larsson och Hillis, 2018). Men att kunna erbjuda kvinnan mod, styrka och trygghet kanske vägde upp den stora tyngd, som innebar att hantera starka känslor, som antas komma med barnmorskans arbete på den tiden?
Till min stora glädje föddes en stor och kraftig gosse kl 4.30 fm. Allt gick sedan bra (Fall af tvärläge, feb 1900).
Den andra idéströmmningen som utläses ur artiklarna var barnmorskans ständiga närvaro med kvinnan och/eller att hon är tillgänglig för kvinnan eller att barnmorskans tankar upptas av att tänka på kvinnan. Barnmorskan spenderade mycket tid hos kvinnan i samband med förlossningen. I artiklarna utläses det att barnmorskan kunde var hos kvinnan innan förlossningen startade, hon var där under förlossningen och efter barnet var fött. Enligt Öberg (1996 s. 119) hade stockholmsbarnmorskan år 1885 ungefär 33 förlossningar per år, men det är svårt att veta hur många timmar det innebar. När barnmorskan fått bud om en kommande
förlossning åkte hon iväg och stannade kvar tills barnet var fött och det kunde ta timmar eller dygn och sedan skötte hon barnet och kvinnan under en vecka efter förlossningen. Aune, Hvaal Amundsen och Skaget Aas (2013) fann i sin studie om barnmorskans närvaro under barnafödande, att kontinuerlig närvaro är det viktigaste. Ett kontinuerligt stöd minskade risken för interventioner, användandet av smärtlindring och långdragna förlossningsförlopp samt var positivt för familjens framtida välmående och barnmorskans känsla av att kunna arbeta i harmoni med sin ideologi.
Resultatet i vår studie visar även att barnmorskorna kunde följa med kvinnorna till sjukhuset om det uppstod en komplikation i samband med förlossningen. Hon kunde stanna en tid med kvinnan på sjukhuset även om hennes vård nu övertogs av sjukhusets personal. Utifrån Aune, Hvaal Amundsen och Skaget Aas (2013) studie ses att då barnmorskorna inte kunde vara hos den födande kvinnan utan behövde gå in och ut ur rummet då hon hade fler uppgifter att ta hand om, kände hon dåligt samvete. Barnmorskorna kände sig även stressade och hade en känsla av att det fanns något ouppklarat. Den närvaro som många av dagens barnmorskor önskar de kunde ge tolkar vi fanns i vår undersökningsperiod. Barnmorskan på 1800-talet och början av 1900-talet kunde inte lämna kvinnan för att åka eventuellt åka en lång sträcka till en annan kvinna.
Barnmorskans närvaro kan beskrivas som att vara en förankrad följeslagare och Lundgren (2010 ss. 124-129) har i sina studier funnit begreppet förlösande möten. Ett förlösande möte handlar om kvinnans möte med sig själv och barnmorskan det består av stillhet och förändring. Stillhet för kvinnan är barnmorskans närvaro som möjliggör att hon kan vara i sin kropp. Förändringen är för kvinnan att gå till det okända och till moderskapet. För barnmorskan handlar detta om att vara en förankrad följeslagare. Följeslagare innebär bland annat att vara tillgänglig för kvinnan, se hennes situation och dela ansvaret för förlossningen. Förankrad handlar om att respektera kvinnans gränser, alltså att hjälpa henne att inte passera sin egen gräns som gör att förlossningen blir övermäktig och de professionella gränserna som handlar om att stödja det naturliga förlossningsförloppet även när det blir komplicerat.
Barnmorskans närvaro och hennes uppgift som förankrad följeslagare resulterar i en bättre vårdsituation om hon har möjlighet att ge kvinnan en kontinuitet (Lundgren 2010 s. 121). I vår undersökningsperiod träffade kvinnan en barnmorska, det var den barnmorska som arbetade i hennes socken eller den barnmorska i staden som hade hennes adress i sitt arbetsområde. Lundgren (2010 s. 121) menar att kontinuitet har en positiv inverkan på kvinnors förlossningsupplevelse och en fördel med hemförlossningar är kontinuitet. Kvinnan har lärt känna barnmorskan som ska vara med under förlossningen redan under graviditeten. Forskning från Sverige visar att kvinnor som fött hemma har en större tillit till sin förmåga att föda barn. Vården kvinnan får i samband med en hemförlossning beskrivs som stärkande, lugnande och känslomässigt stödjande. Detta medför att kvinnan ser sig själv som starkare, har ett större självförtroende och värdesätter sig sig själv högre (Lundgren 2010 s. 121).
