• No results found

”DET ÄR INTE SÄRSKILT KVINNLIGT ATT BEGÅ BROTT” KVINNORS UPPLEVELSER AV BEMÖTANDE FRÅN MYNDIGHETER

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "”DET ÄR INTE SÄRSKILT KVINNLIGT ATT BEGÅ BROTT” KVINNORS UPPLEVELSER AV BEMÖTANDE FRÅN MYNDIGHETER"

Copied!
39
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Examensarbete i socialt arbete Malmö högskola

15 hp Hälsa och samhälle

Socionomprogrammet 205 06 Malmö

Maj 2011

Hälsa och samhälle

”DET ÄR INTE SÄRSKILT

KVINNLIGT ATT BEGÅ

BROTT”

KVINNORS UPPLEVELSER AV BEMÖTANDE

FRÅN MYNDIGHETER

LOUISE NYMAN NILSSON

EMILY PEDERSEN

(2)

”IT'S NOT VERY

FEMININE TO COMMIT

CRIME“

WOMEN'S EXPERIENCES OF TREATMENT

FROM AUTHORITIES

Louise Nyman Nilsson

Emily Pedersen

Nyman Nilsson, L & Pedersen, E. ”Det är inte särskilt kvinnligt att begå brott”. Kvinnors upplevelser av bemötande från myndigheter. Examensarbete 15hp. Malmö högskola: Hälsa och Samhälle, 2011.

The purpose of this thesis was to examine how women who have committed crimes feel they have been treated by authorities. Our research questions were: How do women who have committed crime feel they have been treated by authorities? How has this treatment affected the women and their life worlds? In our study we have conducted semi-structured interviews with four women who have committed crime. Our theoretical basis has been phenomenology, symbolic interactionism and Hirdmans theory on the gender system. Our main results show that the women have different experiences of treatment, some positive and some negative. We’ve found that all the women are different and therefore have different needs that need to be considered. We have also found that the women feel they are treated in a “nicer” way because they are women, and that they feel this is not always for the best.

(3)

Innehållsförteckning

Förord ... 5

1. INLEDNING ... 6

1.1 Problemformulering ... 6

1.2 Syfte och frågeställningar ... 7

1.3 Begreppsdefinition och introduktion till området ... 7

1.3.1 Genus ... 7

1.3.2 KRIS - Kriminellas revansch i samhället ... 7

1.3.3 KvinnoKrami ... 8 1.3.4 Socialtjänsten ... 8 1.3.5 Polismyndigheten ... 8 1.3.6 Kriminalvården ... 9 1.3.7 Frivården ... 9 2. TIDIGARE FORSKNING ... 9

2.1 Förklaringsmodeller till kvinnors kriminalitet ... 9

2.2 Attityder ... 10

2.3 Skapande av könsroller inom socialtjänsten ... 10

3. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER ... 11

3.1 Fenomenologi ... 11

3.2 Symbolisk interaktionism ... 12

3.3 Genussystemet ... 13

4. METOD OCH MATERIAL ... 14

4.1 Metodologisk ansats ... 14

4.2 Urval och tillvägagångssätt ... 14

4.3 Forskarrelationen ... 16

4.4 Etiska överväganden ... 17

4.5 Källkritik ... 18

4.6 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet ... 18

4.7 Arbetsfördelning ... 19

5. RESULTATREDOVISNING OCH ANALYS ... 19

5.1 Myndigheter ... 19

5.1.1 Socialtjänst ... 19

5.1.2 Polis ... 23

5.2 Olika bemötande för kvinnor och för män… ... 24

5.3 … och av kvinnor och män ... 25

5.4 Påföljder, vård och straff ... 25

5.5 Konsekvenser av bemötande ... 27 5.6 Konsekvenser på sikt ... 28 5.7 Önskat bemötande ... 29 5.8 Mottaglighet ... 30 5.9 Revansch ... 31 5.10 Etnisk bakgrund ... 31 5.11 Sammanfattande reflektioner ... 32 6. DISKUSSION ... 33

(4)

6.1.1 Angående tidigare forskning ... 35

6.1.2 Angående svårigheten att hitta informanter ... 36

7. REFERENSER ... 37 7.1 Muntliga källor ... 37 7.2 Lagar ... 37 7.3 Tryckta källor ... 37 7.4 Internetkällor ... 38 BILAGOR ... 39 Bilaga 1 – Intervjuguide ... 39

(5)

Förord

Vi vill börja med att tacka vår handledare Lars G Eriksson för all hjälp vi fått med vår uppsats längs vägen.

Vi vill även tacka alla kvinnor som har ställt upp och hjälpt oss. Tack för att ni har tagit er tid och pratat så öppet om era upplevelser. Vi önskar er all lycka till!

(6)

1. INLEDNING

”Det är inte särskilt kvinnligt att begå brott”

Orden kommer ifrån en av våra informanter och sammanfattar ganska bra vad hela vår uppsats handlar om. Det har hela tiden varit vår uppfattning och vi får den bekräftad av kvinnorna vi talat med.

Vi är själv kvinnor och detta påverkar naturligtvis också vårt intresse för frågan om kvinnors ställning inom olika samhällsområden. Att lyfta fram kvinnors rättighet att behandlas under samma förutsättningar som män är för oss en viktig fråga. Kvinnlig brottslighet är ett ämne vi upplever vara mycket tabubelagt. Det är bara på senare år som det börjat forskas om kvinnor som begår brott. I jämförelse med forskningen om mäns kriminalitet, som är ett ämne det forskats på länge, är forskningen om kvinnors kriminalitet fortfarande ung. De förklaringsmodeller till kriminalitet som finns idag är alla baserade på män och mäns brottslighet och därför inte tillämpbara på kvinnor i samma utsträckning. Att mannen är den ständiga normen för hur vi ska förklara människors handlande och beteenden och hur vi ska behandla och bemöta människor upplever vi som ett problem då det flertal gånger visat sig att detta inte är applicerbart på kvinnan. Dock har vi sett att det börjat förändras och man har börjat hitta förklaringar som kan framställa kvinnan utifrån hennes situation och förutsättningar. När vi har försökt närma oss ämnet om kvinnor som begår brott har vi upptäckt att när det handlar om kvinnan som förövare och inte som ett offer, finns det inte mycket material. Detta innebär att man enbart har information om halva vår befolkning och vet inte vad den andra hälften behöver för behandling och stöd i rollen som förövare. På vägen har vi även upptäckt att när det gäller kvinnor som begår brott ligger det en annan typ av stämpling på kvinnor än vad det gör på män och att det till och med kan ses mer förenligt med det manliga könet att begå brott. Kvinnor blir ofta ifrågasatta på ett annat sätt och fokus hamnar ofta på kvinnan i rollen som moder, ”hur kunde du göra så, tänkte du inte på dina barn?” Därmed blir det också mer skamfyllt för en kvinna att begå brott.

1.1 Problemformulering

”I want to present the accounts of a group of women we hear much about but little from…” - Lisa Maher

När vi tillsammans skrev vår B-uppsats våren 2010 på ämnet unga som återfaller i brott hamnade fokus främst på unga män. Fast detta inte var vår mening så blev utfallet så att om man talar om unga kriminella så kommer männen i fokus. Det som sades om kvinnor var väldigt lite men det skiljde sig markant från hur man talade om män. Det som verkligen fångade vårt intresse var när en av våra informanter berättade att bemötandet av kvinnor var avsevärt annorlunda. Denna myndighetsperson upplevde att det gärna ”daltades” med kvinnor som begått brott, samt att det inte alltid var till kvinnans fördel. Utifrån detta har vårt intresse för frågan väckts och det har varit svårt att låta det bara passera. Än mer intressant blev detta ämne då vi upptäckte att det inte fanns någon tidigare litteratur som undersökt just detta. Denna brist på forskning är det som verkligen slår oss och fångar vårt intresse, det är här vår forskningsfråga, att fånga kvinnornas

(7)

Som vårt inledande citat syftar till, talar man gärna om kvinnor, men sällan med dem. Därför verkar det vara svårt för många att greppa detta fenomen. Detta innebär att det råder okunskap om hur man bör behandla och bemöta kvinnor som begått brott. De som blir lidande av detta är uppenbart kvinnorna själva, vars behov inte kan tillgodoses. Vi tror att en ökad kunskap om kvinnor som begår brott också kan leda till att de kommer att bemötas på det sätt som är bäst för dem utifrån deras förutsättningar. Då vi tror på empowerment och att människan är expert på sitt eget liv, så vem vet bättre om behoven hos en kvinna som begått brott, än just en kvinna som begått brott?

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur kvinnor som begått brott upplever att de blir bemötta av myndighetspersoner och hur detta påverkat dem. Detta syfte avser vi besvara genom följande frågeställningar:

 Hur upplever kvinnor som begått brott att de blir bemötta av myndighetspersoner?

 Hur har detta bemötande påverkat kvinnorna och deras livsvärldar?

1.3 Begreppsdefinition och introduktion till området

Vi kommer nu kort redogöra för några begrepp och aktörer inom området vilka vi använder oss av i denna uppsats.

1.3.1 Genus

Genus kan bäst förklaras som människans sociala kön och de föreställningar, idéer och handlingar som formar detta. Genus handlar inte om uppdelningar i män och kvinnor, utan är en social process som innebär att gemensamma s.k.

könsegenskaper attribueras dem, alltså uppdelningar i vad som är manligt och kvinnligt (Hirdman, 1988 & Nationalencyklopedin). Genusbegreppet präglas av ett motsatstänkande som betonar skillnader och isärhållande. Det används också för att betona att normer, idéer och uppfattningar om kön uppkommer relationellt mellan könen.

1.3.2 KRIS - Kriminellas revansch i samhället

1997 bildades verksamheten KRIS (kriminellas revansch i samhället), en kamratförening som riktar sig till människor som har ett förflutet som kriminell eller missbrukare och som bestämt sig för att gå en annan väg samt återta en plats i samhället. KRIS står för 4 huvudsakliga punkter: Hederlighet, drogfrihet, kamratskap och solidaritet.

Det var en privatperson med erfarenhet av att sitta i både fängelse och på

institutioner som grundade verksamheten. Han utformade verksamheten utifrån de behov han själv upplevt att han hade haft samt behövde hjälp med för att ta sig från kriminalitet. Tanken med verksamheten är att hjälpa människor att ta sig från kriminalitet och droger som frisläpps från fängelset, detta vill man göra genom att erbjuda människor ett nytt hederligt och drogfritt socialt nätverk. För att komma i kontakt med de människor som kan tänkas behöva denna hjälp, gör KRIS

medlemmar besök i olika häkten. På så vis får människor reda på att de finns och vad de kan göra för dem, sedan är var och en fri att ta kontakt med KRIS.

Grundidén man har är att den som frisläpps och är motiverad till att förändras ska få KRIS hjälp. Då kan man erbjudas att bli mött upp av medlemmar från KRIS redan vid frisläppningen i häktet under förutsättningen att du är medlem. Att

(8)

erbjuda sina nyblivna medlemmar detta möte vid frigivningen grundas i tanken att när det speciellt handlar om människor som haft problem med missbruk så firas ofta en frigivning med en fylla eller intag av narkotika. Genom att erbjuda ett möte redan vid frigivningen ger KRIS människor möjligheten till en frigivning utan narkotika, sprit eller nya planer på brott. KRIS finns runt om i Sverige

fördelat på olika lokala föreningar och riktar sig mot både kvinnor och män (KRIS hemsida).

1.3.3 KvinnoKrami

KvinnoKrami är ett samarbete mellan Malmö Stad, Kriminalvården och

Arbetsförmedlingen. Målgruppen för verksamheten är kvinnor över 18 år som har haft problem med kriminalitet och/eller missbruk, alternativt har levt i en miljö där missbruk och/eller kriminalitet varit förekommande och som resulterat i sociala problem. KvinnoKrami arbetar med arbetslivsintroduktion,

arbetsanskaffning, stöd och uppföljning. Verksamheten går ut på att hjälpa kvinnorna hitta, få och behålla ett arbete, detta genom praktik och därefter en anställning. Detta i kombination med kontinuerlig uppföljning breddar vägen till en stabil förankring i arbetslivet.

Innan de börjar får kvinnorna skriva på ett kontrakt där de bland annat förbinder sig att låta bli kriminalitet och narkotika samt att inte bruka alkohol under några av KvinnoKramis aktiviteter. Om de inte uppfyller dessa krav blir de utskrivna. De förväntas också engagera sig i KvinnoKramis aktiviteter och praktik, hålla avtalade tider och överenskommelser samt göra val som leder mot målet att finna, få och behålla ett arbete. Om de följer denna överenskommelse och fullföljer sin tid på KvinnoKrami garanteras de en anställning på den öppna arbetsmarknaden med avtalsenlig lön som således leder till självförsörjning.

KvinnoKrami arbetar efter en metod som innebär att kvinnorna lär sig att förstå sambandet mellan sina handlingar och konsekvenserna av dessa. Den utgår från att individen är fri i sitt handlande, att hon har möjlighet att välja och att hon har rätt och skyldighet att själv ta ansvar för sina handlingar i mötet med de krav som omgivningen ställer. Syftet är att deltagarna ska se och förstå konsekvenserna av sina handlingar för att därefter kunna göra medvetna val. KvinnoKrami finns förutom i Malmö även i Stockholm, Örebro, Uppsala och Göteborg. Krami finns även för män på ett flertal orter i Sverige (KvinnoKramis hemsida).

1.3.4 Socialtjänsten

Kommunen har det yttersta ansvaret för de människor som bor och vistas i kommunen, för detta ansvarar socialtjänsten. Socialtjänsten har bland annat till uppgift att bistå med omsorg och service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp och andra typer av bistånd till familjer och enskilda som saknar egna medel (Regeringskansliets hemsida). Socialtjänstens arbete regleras av socialtjänstlagen (SoL), Lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) och Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Socialtjänstlagen bygger på frivillighet medan de andra två är så kallade tvångsvårdslagar. Individ- och familjeomsorgen är den sektion som ansvarar för barn- och familjefrågor, ekonomiskt bistånd, hemlöshet och beroendeproblematik (Malmö stads hemsida).

1.3.5 Polismyndigheten

I polismyndighetens beskrivning av uppdrag och mål framgår det att polisen har till uppgift att minska brottslighet och öka människors trygghet. Polisen ska i sitt

(9)

brottsförebyggande arbete både bidraga till att ett färre antal brott begås samt att reda ut fler brott (Polisens hemsida 1). Mer ingående beskrivs polisens åligganden i Polislagen (1984:387). Polismyndigheten arbetar utifrån en värdegrund som utgår från tre ledord: engagerade, effektiva och tillgängliga. Syftet samt målet med värdegrunden är att den ska prägla hela polisverksamheten (Polisens hemsida 2).

1.3.6 Kriminalvården

Kriminalvården är den övergripande myndigheten i landet som har hand om straffåtgärder samt verkställighet av straff. Inom kriminalvården finns olika instanser: häkte, fängelse och frivård. Kriminalvården har huvudansvaret för alla dessa. Tillsammans med åklagare, polis och domstolar har Kriminalvården till huvuduppgift att minska brottslighet och öka människors trygghet

(Kriminalvårdens hemsida 1).

1.3.7 Frivården

Frivården är en del av Kriminalvården. Frivården är den stab som handhar påföljder som innebär avverkning av straff i frihet. Därmed innebär frivårdens arbete till stor del övervakning av villkorliga frigivningar, domar av skyddstillsyn och intensivövervakning med fotboja (Kriminalvårdens hemsida 2).

2. TIDIGARE FORSKNING

I detta avsnitt redovisar vi för den forskning som sedan tidigare finns inom området. Vi har inte funnit någon forskning alls som behandlar ämnet och frågan på det vis vi valt att ställa upp det, alltså hur kvinnor som begått brott blivit bemötta av myndigheter. Den forskning som finns och som vi nedan kommer att presentera, behandlar främst kvinnors kriminalitet och även (om än begränsat) socialtjänstens bemötande av klienter utifrån ett genusperspektiv. Bemötande av kvinnor som brottsoffer är ett ämne det forskats och skrivits mycket om, därmed finns också kunskapen om hur man bäst bemöter dessa kvinnor, men på området bemötande av kvinnor som förövare lyser forskningen med sin frånvaro.

2.1 Förklaringsmodeller till kvinnors kriminalitet

I alla tider har förklaringsmodeller till kriminalitet utgått från män. De har konstruerats av män, för män, och forskningen om kvinnors kriminalitet har sträckt sig till att försöka passa in kvinnorna i dessa modeller baserade på män. Först på senare år har det kommit mer och mer forskning om kvinnors brottslighet (Belknap, 2001 & Kordon & Wetterqvist, 2006). Det har rått ett generellt

ointresse för kvinnors kriminalitet, vilket sannolikt hindrat forskningen på området (BRÅ, 1999). Offerperspektivet, alltså att kvinnor är offer för

omständigheter såsom svåra uppväxtförhållanden och misshandel i hemmet, har varit en populär förklaring till kvinnlig brottslighet. Vad gäller teorier till skillnader mellan manlig och kvinnlig brottslighet har den som grundar sig i biologiska faktorer diskuterats livligt. Mäns aggressivitet och våldsbrott har kunnat kopplas till testosteronnivåer, men några liknande samband har inte gått att finna hos kvinnor. Hormonella förändringar har föreslagits vara en möjlig

förklaring, i England på 1980-talet utdömdes mildare straff till ett flertal kvinnor baserat på att de lidit av PMS, premenstruellt syndrom, vilket ska ha orsakat allvarliga personlighetsstörningar. Nutida forskning baseras på att ett flertal

(10)

faktorer spelar in, däribland inlärning. Inlärningen börjar omgående när ett barn föds och pågår hela livet. Könsroller eller genus och de beteenden, normer och regler som den rollen innebär, lärs ut från familj, vänner och samhället i övrigt. Denna roll med dess förväntningar integreras i personligheten, och många forskare anser att det i kombination med de biologiska faktorer som nämndes tidigare kan vara förklaringen till skillnader mellan manlig och kvinnlig brottslighet (BRÅ, 1999 & Kordon & Wetterqvist, 2006). Kvinnor är

överrepresenterade i brottsstatistiken när det gäller stölder och bedrägerier, medan männen i högre utsträckning begår våldsbrott (BRÅ, 1999). Detta ges ett försök att förklaras utifrån hur uppfostringen av pojkar och flickor ser ut. Flickor som visar aggressiva tendenser som små tillrättavisas, medans pojkars aggressivitet på ett annat sätt uppmuntras och belönas. Detta tror man också är anledningen till att flickor i högre utsträckning tar till social manipulation, det vill säga utfrysning och skvaller, då det blir deras sätt att få utlopp för aggressivitet (Kordon & Wetterqvist, 2006).

2.2 Attityder

All forskning på området rörande kvinnlig kriminalitet är präglad av

könsrollstänkande, den typiska bilden av kvinnan är som moder, hon står för godhet och ömhet. Kvinnlighet ses som helt oförenligt med brottslighet. Det finns ett behov av att förklara kvinnors kriminalitet utifrån det sammanhang hon

befinner sig i. Kan man inte finna en förklaring här så är hon mer benägen att ses som avvikande eller galen. Det råder en ovillighet att acceptera att en kvinna kan begå kriminella handlingar utan antingen oklanderliga motiv eller på grund av psykisk sjukdom. Detta synsätt blir förödande för kvinnan då det gör att hon är mer benägen att stämplas som avvikande (Kordon & Wetterqvist, 2006). Denna stämpling blir i sig ett straff för kvinnor, som utdelas för att de avviker från den förväntade kvinnorollen (Belknap, 2001). Då det är så oförenligt med

kvinnorollen att begå brott så blir ett avvikande från denna roll ett större

normbrott än vad det någonsin kan bli för en man. Att stämplas som kriminell och således avvikande gör att kvinnan utestängs från samhället i mycket högre

utsträckning än mannen. Denna utestängning och avvikandestämpel medför konsekvenser för kvinnan som är avsevärt hårdare än något straff som kan delas ut i domstol (Kordon & Wetterqvist, 2006). Otto Pollak som var professor i

sociologi var bland de första som uttryckte att kvinnor som begått brott

behandlades mildare än män då det ansågs förfärligt att behandla dem lika hårt. Trots att detta var på 1950-talet anser många att detta synsätt lever kvar än idag, och upplever att domstolarna söker förklaringar till kvinnornas handlande,

förklaringar som stämmer överens med bilden av hur en kvinna bör vara. Det kan ha att göra med att rättsväsendet präglas av en syn på kvinnan som brottsoffer och att det således också blir synen på kvinnan när hon är gärningsman. Detta

ursäktande av kvinnan leder till att i synnerhet kvinnliga förstagångsförbrytare tilldöms lindrigare påföljder än män. I praktiken innebär det att de då kan fortsätta på en brottslig och destruktiv bana, något en hårdare påföljd möjligtvis hade kunnat förhindra. Denna ”mildare” behandling kan alltså i själva verket ha ett väldigt negativt utfall för kvinnorna (Kordon & Wetterqvist, 2006).

2.3 Skapande av könsroller inom socialtjänsten

Ingela Kolfjord (1998) har gjort en studie av de föreställningar om kvinnor och män som råder inom socialtjänsten och konstaterat att kvinnor och män ses som schabloner, stereotyper, och det är utifrån denna syn det sociala arbetet utformas. Det i sin tur innebär att myndigheten bidrar till att upprätthålla och reproducera de

(11)

könsroller som råder i samhället. Detta kommer ofta till uttryck när det gäller föräldraroller. Inom socialtjänsten finns en myt om ”den goda modern”, men ingen om ”den gode fadern”. Denna myt präglar myndigheternas syn på män och kvinnor och leder att det ställs olika krav på dem i en föräldraroll. Fäder slipper lättare undan sitt ansvar för barnen, medan modern anses bära huvudansvaret. Om hon skulle misslyckas och brista i omsorgen bemöts hon med hård kritik, medan en far som gör detsamma istället ursäktas och erbjuds förklaringar till sitt

beteende. Kolfjord urskiljer ett tydligt särartsperspektiv, där skillnader mellan könen framhävs. Vad som är manligt och vad som är kvinnligt urskiljs och präglar sedan hur bemötandet blir. Exempelvis finns föreställningar om att aggressivitet är naturligt hos män, vilket innebär att en aggressiv man inte får det fördömande bemötande en aggressiv kvinna sannolikt får. Det är viktigt att uppmärksamma dessa föreställningar om män och kvinnor för att tillförsäkra att varje individ får det stöd han eller hon behöver.

Sammanfattningsvis kan sägas att synen på kvinnan är dubbel. Kvinnan är i första hand moder, i andra hand medborgare. Som moder står hon för det goda,

omtänksamma och omhändertagande, samtidigt är hon kvinna, och kvinnor är hysteriska, känslomässiga och farliga (Kordon & Wetterqvist, 2006). Skulle hon brista i rollen som moder, det som anses vara hennes huvudsakliga roll och uppgift, döms hon hårt och det finns ingen förståelse (Kolfjord, 1998). Om en kvinna bryter mot normen och sitt förväntade beteende som en ”snäll flicka”, exempelvis genom att begå brott, fördöms hon, samtidigt som man söker logiska förklaringar till hennes handlande, allt för att bilden av kvinnan inte ska skadas (Kordon & Wetterqvist, 2006).

3. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER

I vårt arbete har vi valt att ta utgångspunkt i teorin om fenomenologi, symbolisk interaktionism, samt genussystemet. Dessa har vi valt för att de är väsentliga i den mening att de synliggör samhällets struktur och var kvinnan finns i denna.

Dessutom har de så många beröringspunkter att det teoretiska fundamentet framstår som sammanhängande.

Vi har valt fenomenologin som teori då vårt syfte med studien är att ta reda på vad kvinnor som begått brott har för upplevelser av bemötandet av myndigheter, och hur kvinnornas livsvärldar påverkas av myndigheters bemötande. Eftersom studien är fokuserad på kvinnor, och således har ett genusperspektiv, har vi valt att använda oss av en genusteori som kan förklara särställningar mellan könen. Vi har även valt fenomenologin och symbolisk interaktionism, detta för att vi inte kan förhålla oss objektivt till ämnet eller informanternas berättelser, men också för att vi förstått att kvinnorna själva gör en tolkning av sin livsvärld.

3.1 Fenomenologi

Den teoretiker som anses betytt mest för den fenomenologiska sociologin är Alfred Schütz. För Schütz innebar fenomenologi att han ville åstadkomma ett nytt sätt att se på sociala fenomen. Schütz föregångare Husserl menade att om vi lyckades sätta vardagslivet inom någon form av parantes skulle vi möjliggöra synen för vad vi egentligen gör och tänker i vardagslivet. Husserl menade alltså att våra vardagsliv inte enbart består av händelser såsom att vi vaknar, klär oss

(12)

och äter utan att det finns mycket mer som kan klargöras. Schütz delade inte Husserls uppfattning och menade istället att vi skulle fokusera på vardagslivet och vad det är som händer där. Schütz menade att sociologin skulle fokusera på att skildra människan och hur hon skapade mönster i den sociala världen, alltså skildra människans olika livsvärldar samt beskriva variationerna mellan de olika livsvärldarna som människor rör sig mellan.

De begrepp som är centrala i fenomenologin är typifiering (typification), innebörd, mönster och livsvärld. Det centrala begreppet framgår av namnet på teorin: fenomenologi och är ”fenomen”. Fenomen står i motsats till positivismens fakta, det vill säga världen framträder inte för oss som en samling fakta utan som fenomen som måste tolkas. Livsvärld är ett begrepp som också används av Jürgen Habermas, med viss modifierad innebörd, som här kortfattat innebär den sociala och kulturella gemensamhet som finns i varje socialt system (Cuff & Payne, 1992, Eriksson, 2011-02-22, samt Hirdman, 1988). Man skulle kunna beskriva det som det sammanhang som skapas genom att människor tillskriver fenomen samma innebörd, t ex genom att se samma mönster i typiska fenomen: om det regnar blir man våt om man inte har ett paraply som är uppfällt.

För vår del innebär det att man typifierar kvinnan som vårdande och

barnafödande. Hon har också den typiska egenskapen att hon vårdar det hon fött fram – hon är en god moder. Hon tillskrivs över huvud taget egenskaper som är mjuka. Mannen däremot är typiskt hård, tålig och rationell.

Eftersom fenomenologin är ett inifrån-perspektiv så tjänar teorin vårt syfte väl, emedan det blir möjligt att undersöka vilka tolkningsmönster som finns hos kriminella kvinnor. Om vi förmår att visa på gemensamma tolkningsmönster hos de kvinnor vi intervjuar kan vi tala om en delad värld mellan dessa, de besitter således en delad livsvärld. Naturligtvis kan man invända att det antagligen inte finns två människor som gör exakt samma tolkningar av fenomen de står inför men de har tillräckligt många beröringspunkter för att man ska kunna tillskriva dem en och samma livsvärld i detta sammanhang.

3.2 Symbolisk interaktionism

Symbolisk interaktionism ligger nära till hands när man vill undersöka de

psykologiska byggstenarna när individer tolkar fenomen som framträder för dem. Det är ett perspektiv och en metod som man använder för att studera vilka

utmärkande mönster och karaktärsdrag som hör samman med mellanmänskliga relationer. Det är en tolkningsprocess där människor tolkar eller definierar andra personers handlingar. Den tolkning man gör av en annan människas handling bygger på en tillskriven innebörd och betydelse som människan tillskriver handlingen. Det är tack vare att människan tillskriver saker en betydelse och definierar dem som de förekommer (Meeuwisse & Swärd, 2002), en diskussion som vi inte närmare går in på eftersom det skulle föra oss in i en metafysisk diskussion.

För vår del vill vi använda oss av teorins fundamentala begrepp ”att ta den andres perspektiv”. Det innebär att vi förmår att kommunicera och förstå varandra därför att vi kan se på ett fenomen med den andres ögon. Vi vill helt enkelt förstå, om än temporärt, världen genom de intervjuade kvinnornas ögon för att därmed kunna skapa oss en bild av hur de skapar innebörd och mönster av innebörder.

(13)

sätt, det vill säga vi måste försöka att förstå hur dessa kvinnor tolkar trots, och kanske tvärt emot, våra egna tolkningsmönster.

Då vår uppfattning i ämnet är att myndigheter bemöter kvinnor som begått brott på ett annorlunda sätt än de bemöter män som begår brott, blir denna teori relevant. Som vi tidigare tagit upp så upplever vi efter att ha läst in oss på ämnet om kvinnor och brott, att kvinnlighet och brott inte går ihop oavsett hur du försöker addera de olika variablerna. Sätter man istället in en man i ekvationen så kan man se att brottslighet är mer kompatibelt med mannen. Detta menar vi skapar en, på många sätt, värre stämpel på kvinnan då hon begår brott, också för att kvinnan ofta ses inte bara som kvinna, utan även som en moder, ansvarig för sina barn. Då frågar man kvinnan genast hur hon kunde begå brott, tänkte hon inte på sina barn. Kvinnan blir alltså stämplad på ett annat sätt än mannen och ligger därför ett mer negativt stigma på kvinnor som begår brott än män.

3.3 Genussystemet

I sin artikel om genussystemet gör Hirdman (1988) en genomgång av begreppet ”genus”. Hon problematiserar detta begrepp och konstaterar att det redan i definitionen av begreppet finns systematiserande drag. Hirdman introducerar därför begreppet genussystem. Genussystemet är en ordningsstruktur av kön, ett system av fenomen, processer, förväntningar och föreställningar. Detta system, denna ordning, menar Hirdman är basen för alla andra samhällsordningar, såsom de sociala, politiska och ekonomiska. Genussystemet vilar på två principer: dikotomi och hierarki. Dikotomin innebär ett isärhållande och uteslutande, manligt och kvinnligt görs bäst i att inte blandas. (Det är viktigt att poängtera att dikotomin har en funktion, att människan sätt att tänka använder sig av

dikotomins strukturerande funktion.) Hierarkin innebär att mannen är norm. Mannen är människan och således det som är normalt och allmänt. Hirdman menar att det är här, i själva isärhållandet, som den manliga normen legitimiseras. Särskilda egenskaper, platser och uppgifter tillhör vissa sorter (män) medan andra egenskaper, platser och uppgifter tillhör andra sorter (kvinnor). Eftersom

människor orienterar sig i världen efter platser, sysslor och sorter, blir dessa meningsfulla. Men det är också här makten skapas. Den ena sorten (mannen) legitimeras just genom att urskilja och avskilja en annan sort (kvinnan). Helt enkelt ”bestämmer vi oss i världen genom att bestämma den andra” (Hirdman, 1988, s.52).

Utifrån detta introducerar Hirdman begreppet genuskontrakt. Genuskontrakt kan sägas vara en slags operationalisering av begreppet ”genussystem”, och kan bäst förklaras som gemensamma föreställningar om hur män och kvinnor ska vara mot varandra i olika lägen. De reglerar förhållanden mellan könen och går i arv från en generation till nästa – från mor till dotter och från far till son. Genuskontrakten skapar å ena sidan balans, men ger också ger upphov till förhandlingar och en slags maktlek, där båda parter testar hur långt de kan sträcka kontraktets gränser till sin egen fördel. När det kommer till makt menar Hirdman att män och kvinnor har väldigt olika maktstrategier.

Kan en förändring av detta ständigt reproducerande genussystem vara möjlig? Hirdman menar att ju starkare dikotomin, isärhållandet, är, desto mindre ifrågasatt blir mannen som norm och tvärt om, ju svagare dikotomin fungerar, desto mer ifrågasatt blir den manliga normen. Det är enligt Hirdman detta som är idén med genussystemet, att visa på det ständiga reproducerandet. Isärhållande skapar

(14)

isärhållande och gränsöverskridande möter direkt motstånd och social utstötning. Genussystemet är seglivat.

Varför finner sig då kvinnor i att definieras som den ”lägre” sorten i samhället? Frågan har inget enkelt svar, men Hirdman menar att genusskapandet är den mest ursprungliga formen av livsvärldsskapande. Detta reproduceras på tre nivåer: kulturell överlagring (tankefigurer eller föreställningar), social integration (till exempel vid arbetsfördelning mellan könen) och socialisering (direkt inlärning i linje med ”stora pojkar gråter inte”). Hirdman menar att kvinnor naturligtvis har en lika stor del som männen i att skapa detta system och att svaret på varför kvinnor funnit sig i denna definition som en ”lägre sort” finns på alla tre nivåer.

4. METOD OCH MATERIAL

I följande avsnitt redogörs för vår studies metodologiska ansats, urval och

tillvägagångssätt, analysmetod, forskarrelationen, etiska överväganden, källkritik, validitet och reliabilitet samt arbetsfördelning.

4.1 Metodologisk ansats

Studiens natur är undersökande, detta för att vi vill utforska ett område som är relativt outforskat men som det ändå talas mycket om och se detta fenomen ur en annan synvinkel. För att besvara vårt syfte och våra frågeställningar har vi använt en kvalitativ metod. Den kvalitativa metoden är en öppen och flexibel metod. Ingenting är hugget i sten utan att arbeta fram uppsatsens syfte och

frågeställningar är en process som kan ske löpande under studiens gång (Robson, 2002). Anledningen att vi valde en kvalitativ ansats framför en kvantitativ är att vi var mer intresserade av att komma på djupet av kvinnornas historier än att

undersöka hur vanligt förekommande fenomenet är. Vi saknade också ordentlig förkunskap om ämnet och visste därför inte vilka variabler som skulle kunna vara aktuella för en kvantitativ studie. Då fenomenologin är en tolkningsprocess är en kvalitativ metod det mest fördelaktiga. Tolkningar beskrivs och analyseras bäst i text och utgår från människors berättelser, man kommer på djupet genom att låta någon berätta fritt om sin livsvärld och sina tolkningar.

I studien har vi lagt fokus på kvinnorna då det är deras berättelser och upplevelser som är det centrala i vår uppsats. För att synliggöra kvinnan i denna diskussion anser vi att det bästa sättet är att lyfta fram kvinnors berättelser och upplevelser av att begå brott och hur det är att bli bemött utifrån den identiteten som detta skapar. Därför har vi också valt att vända oss åt kvinnor som begått brott och enbart kvinnorna. Vi har valt bort myndigheterna då vi anser att kvinnan är den som är expert på sitt eget liv.

4.2 Urval och tillvägagångssätt

Efter att ha diskuterat ämnet och kommit fram till vårt gemensamma intresse för frågan beslutade vi oss och formulerade syfte och frågeställningar samt en problemformulering som tar fokus på kvinnan.

Då vi sökte efter litteratur som behandlade tidigare forskning inom detta ämne använde vi oss av Malmö högskolas bibliotekskatalog, LIBRIS. Där använde vi oss bland annat av följande sökord: kvinnor, brott, förövare, bemötande, och även

(15)

några på engelska, såsom: women, crime, offender. Något vi upptäckte när vi försökte leta reda på litteratur som behandlar området var att det man skrev om när det gällde kvinnor och brott var dels kvinnor som brottsoffer och även en del om varför kvinnor begår brott och olika förklaringsmodeller till det.

Förklaringarna man använde sig av var förklaringar som växt fram ur ett manligt perspektiv och därför också enbart tillämpligt på män. Vi upplevde att det fanns en uppsjö av litteratur som behandlar kvinnor som offer men väldigt lite om kvinnor som förövare. Detta har lett till svårigheten att vi inte har haft någon tillämplig litteratur som verkligen gått in på ämnet. Istället har vi fått försöka att problematisera detta och vad det kan resultera i för konsekvenser för kvinnorna när det inte finns någon information om hur vi ska bemöta och behandla kvinnor som begått brott.

Vi har genomfört intervjuer med fyra kvinnor som begått brott. Vår målsättning var högre, vi ville intervjua sex kvinnor, men stötte på svårigheter längs vägen, detta kommer att belysas längre fram. De kriterier vi ställde upp var att kvinnorna vi intervjuade skulle ha begått någon typ av brott och i samband med detta haft kontakt med en eller flera myndigheter. De skulle också vara i frihet och på väg att lämna eller redan ha lämnat livet med brottslighet bakom sig. Dessa kriterier valde vi dels av etiska skäl och dels för att vi hoppades att det skulle ge oss ett bättre resultat. Vi tror att de som är i frihet har mer distans till ämnet än till exempel kvinnor som sitter på anstalter, och således kan ge oss mer nyanserade bilder. Det var därför vi valde att söka kontakt med kvinnor genom KRIS och KvinnoKrami. Utöver detta har kvinnorna vi intervjuat varit i olika åldrar med olika bakgrunder och historier, vilket har gett oss en bred bild och variation av det studerade ämnet.

Att komma i kontakt med kvinnor att intervjua har inte varit enkelt. När vi ringde KvinnoKrami fick vi tala med sekreteraren. Vi berättade om vår studie och dess syfte och talade om att vi behövde komma i kontakt med kvinnor att intervjua. Hon var något skeptisk och sade att de har mycket att göra, men hon skulle ändå höra med en kvinna. Mer hjälp än så kunde vi inte få ifrån KvinnoKrami. Vi har förutom KvinnoKrami i Malmö varit i kontakt med alla KRIS lokalföreningar i hela Skåne. Den första KRIS-föreningen vi kontaktade saknade kvinnliga medlemmar och kunde således inte hjälpa oss finna kvinnor att intervjua. Vi fortsatte då kontakta föreningarna i andra kommuner i Skåne. Den första kvinnan vi fick kontakt med förklarade att hon egentligen var ganska trött på att ställa upp på intervjuer, men gick med på att träffa oss ändå, under förutsättning att det inte tog för lång tid. Vi frågade alla kvinnor vi intervjuande om de kände till någon mer kvinna som skulle kunna tänka sig att intervjuas av oss, i hopp om en snöbollseffekt. Samtliga kände någon mer och erbjöd sig att prata med en eller flera kvinnor och återkomma till oss, men endast en lyckades hjälpa oss att komma i kontakt med ytterligare en informant.

Intervjuerna har ägt rum på våra informanters hemmaplaner. Kvinnan på

KvinnoKrami mötte vi upp på hennes arbetsplats och de kvinnor vi fick kontakt med genom KRIS träffade vi i deras respektive KRIS-föreningars lokaler, vilket innebär att vi fått resa runt en del i Skåne. Att vi mötte kvinnorna på deras hemmaplan tror vi bidrog till att kvinnorna kände sig tryggare, eftersom det var deras arena och således på deras villkor. Vi genomförde semistrukturerade intervjuer, detta för att i så hög utsträckning som möjligt få höra informanternas upplevelser i deras egna ord. En semistrukturerad intervju innebär att vi använt en

(16)

frågeguide med färdiga frågor, men att det fanns möjlighet att ändra på både ordningen och formuleringen av frågorna under intervjuns gång samt förklara om det råder oklarheter. Det fanns också möjlighet att avvika från frågeguiden för att följa upp sidospår eller ställa följdfrågor. Frågorna är öppna och svaren styrs helt av informanten (Robson, 2002). Vi ville att informanterna skulle lyfta fram det som var det väsentliga i sina upplevelser om bemötandet från

myndighetspersoner. De guidade på så sätt oss i vad som var betydelsefullt och såg till att vi inte fastnade i våra föreställningar.

Under intervjuerna valde vi en av oss som tog en ledande roll, detta turades vi om med. Den personen förklarade studiens syfte och de etiska aspekterna. Kvinnorna uppmanades att välja ett namn vi kunde använda i uppsatsen istället för deras riktiga namn. Någon valde själv och andra föredrog att vi valde ett namn åt dem. Personen med den ledande rollen var den som i huvudsak ställde frågorna och den andra höll sig lite i bakgrunden och antecknade. Intervjuerna spelades in med hjälp av en diktafon och transkriberades sedan så fort som möjligt efter att intervjun var avklarad, i samtliga fall inom 24 timmar.

När vi sedan analyserat vårt material har detta gjorts utifrån våra valda teoretiska utgångspunkter.

4.3 Forskarrelationen

Som nämndes inledningsvis så växte vårt intresse för detta forskningsområde fram när vi tillsamman skrev vår B-uppsats våren 2010. Ämnet var ungdomar som återfaller i brott, men vi märkte att både forskningen på ämnet och våra

informanter som arbetade inom området kom att fokusera på unga män. Talar man om brott och personer som begått brott så talar man helt enkelt om män. Vi

uppfattar att kriminalitet är synonymt med manlighet och oförenligt med kvinnlighet.

Fenomenologin förklarar att alla människor skapar sin värld genom tolkningar. Detta innebär att även vi gjort en tolkning av vår omvärld och vårt vardagsliv. Eftersom vi befinner oss i denna tolkning, och aldrig kan vara oberoende av den, kan vi heller aldrig vara objektiva. Vi utger oss således inte för att vara objektiva, utan naturligtvis kommer vår uppsats präglas av vem vi är och de tolkningar vi gör.

Vi är båda relativt unga och vi är båda kvinnor, vilket naturligtvis är en betydande bidragande faktor till vårt intresse för forskningsfrågan. Vi tror att det faktum att vi är kvinnor gör att de kvinnor vi intervjuat känt ett förtroende för oss och gjort dem mer benägna att tala öppet och ärligt om sina historier och åsikter. Ingen av oss har erfarenhet av att ha begått brott. Detta tror vi med största sannolikhet påverkat utgången av vår studie, inte minst i mötet med våra informanter. Vi har svårt att relatera till de situationer som våra informanter har upplevt och berättat om, något som sannolikt märktes under intervjuerna. Detta kan ha hämmat våra informanter i det avseende att de höll tillbaka och inte delade med sig av alla upplevelser i tron att vi ändå inte skulle förstå. Vi har dock hela tiden visat en öppenhet, nyfikenhet och ett genuint intresse för våra informanter och deras historier. Detta i samband med att vi gjort vårt yttersta för att vara ödmjuka och respektfulla i mötena tror i väger upp för vad i saknar i erfarenhet av att ha begått brott och varit i vad våra informanter skulle kalla ”de kretsarna”.

(17)

Det faktum att vi två utgör en väldigt homogen grupp medför naturligtvis nackdelen att vi har ganska lika sätt att se på och reflektera kring saker och ting och saknar därför det perspektiv någon av annan ålder eller kön möjligtvis hade kunnat bidra med.

Ingen av oss hade på förhand någon relation eller koppling till våra informanter eller de organisationer vi kontaktade för att nå fram till dem. Detta ser vi som något som kan vara både positivt och negativt. Det var negativt i den aspekten att det var svårt att hitta och komma i kontakt med informanter. Det kan också ha varit negativt i den bemärkelsen att vi var främmande för dem, de kände inte oss och hade möjligtvis svårt att känna tillit på grund av det, vilket kan ha hämmat dem. Det positiva är att vi inte på förhand har någon bestämd relation varken till informanterna eller till ämnet i sig. Det innebär också att vi inte på förhand hade några föreställningar om vad som skulle kunna komma fram.

4.4 Etiska överväganden

Vi är införstådda med att vi har valt ett känsligt ämne att behandla. Många av dessa kvinnor befinner sig i en utsatt position. Utsatta grupper får enbart studeras om det är deras villkor som studeras (Forsman, 1997), vilket det i fallet med vår uppsats är. Med hänsyn till kvinnornas integritet har vi enbart frågat om det som är relevant för studien, alltså deras upplevelser av bemötande, inga ingående frågor om vilken typ av brott de begått eller deras bakgrund. Att få tag på kvinnor som ville låta sig intervjuas av oss var tvunget att ske med stor försiktighet, det är därför vi valde att kontakta sådana organisationer som KRIS och KvinnoKrami, med människor som valt att lämna det kriminella livet bakom sig.

Vi har följt vetenskapsrådets fyra forskningsetiska principer, informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Vetenskapsrådet, 2002). Innan intervjuerna informerade vi kvinnorna om studiens syfte och mål samt varför vi var intresserade av deras perspektiv. Vi poängterade frivilligheten i deltagandet och deras möjlighet att dra tillbaka samtycket till att vi använder deras historier i uppsatsen när de vill. Vi informerade också om det de berättar för oss enbart kommer att användas i uppsatsen och inte lämnas över till någon annan. Då vi själva genomfört intervjuerna och således träffat informanterna, är de inte anonyma, men vi har tillförsäkrat dem konfidentialitet och därför också valt att avidentifiera dem (Forsman, 1997 & Robson, 2002). Vi väljer att avidentifiera kvinnorna då vi inte ser någon vinning att avslöja deras identiteter, men främst för att skydda dem. De berättar om väldigt privata upplevelser som kan kopplas till specifika händelser och personer och att inte avidentifiera dem vore väldigt utelämnande. Vi har även gett informanterna möjlighet att själva välja ett namn som ska representera deras historia. Vissa av informanterna valde själv ett namn och andra har låtit oss välja ett.

Vi har vid varje intervjutillfälle frågat informanten om vi får lov att använda oss av en diktafon och få intervjun inspelad, vi har även vid det tillfälle förklarat att det är för vår egen skull så vi ska slippa skriva ner allt under intervjuns gång. Vi har båda deltagit vid varje intervjutillfälle, under intervjun har vi valt ut en av oss som agerar ledare, den som fick rollen som ledaren var den som presenterade studien och de etiska aspekterna samt var den som i huvudsak ställde frågorna. På det viset behövde informanten inte bli förvirrad och kunde fokusera på en person. Detta beslut togs då vi är införstådda med att deras berättelser kunde vara känsliga och att det innebar att de måste öppna upp sig för främmande människor som de

(18)

inte känner. Då var vår tanke att genom att välja en ledare, en person att rikta sig mot, underlättar det möjligtvis för informanten och hon känner sig kanske då också mindre utelämnad.

Under intervjuerna har vi erbjudit våra informanter att avstå från frågor som de tycker är jobbiga eller helt enkelt inte vill svara på, men alla har svarat på alla frågor vi ställt.

Vi har valt att under studiens gång genomgående använda oss av begreppet ”kvinnor som begått brott” och aldrig ”kriminella” eller ”brottsliga” kvinnor. För oss var detta en självklarhet redan från början, vi anser att en person är aldrig är en handling hon begått och att använda begrepp som ”brottsliga kvinnor” insinuerar att någon är att betrakta som brottsling i första hand. Att använda denna

terminologi och detta synsätt anser vi leder till stigmatisering av individen och risken är då stor att hon kommer internalisera denna syn på sig själv och börja identifiera som en brottsling.

4.5 Källkritik

De trycka källor vi använt är främst i form av böcker och artiklar. Vi har i de fall det varit möjligt använt oss av förstahandskällor, vilket är majoriteten av vårt material. De muntliga källor vi använt oss av är de kvinnor vi intervjuat. Våra informanters trovärdighet är inget vi känner något behov av att fundera över. Våra informanter har berättat om sina upplevelser, och upplevelser är som bekant subjektiva, att ifrågasätta någons känslor och upplevelser anser vi vore fel och kränkande.

4.6 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet

Reliabilitet och validitet är begrepp som mestadels anknyter till kvantitativa studier. Vi mäter inget och vår undersökning är inte generaliserbar, varför vi hellre vill beskriva den vetenskapliga kvaliteten i termer av uppriktighet och trovärdighet. Vi finner att dessa begrepp i större utsträckning än de förstnämnda harmonierar med teorin, fenomenologi. Här handlar det om att lägga fram ett tolkningsförslag av fenomenet kvinnor som begått brott och inte om några objektiva fakta.

Med uppriktighet menar vi att vi verkligen vill återge de innebörder som

kvinnorna lägger i fenomenen som framstår för dem. Det betyder att vi uppriktigt strävar efter att ta deras perspektiv i den mening som symbolisk interaktionism lägger i detta. Begränsningarna i möjligheten att verkligen göra det har berörts i teorin och har ingenting med vår uppriktiga strävan att göra det.

Trovärdigheten kan hänföras till vår förmåga och strävan efter att framställa det hela utifrån kvinnornas eget perspektiv och att det framstår som ett tillräkneligt och sammanhängande system av tolkningar. Då vår analys bygger på tolkningar kan trovärdigheten komma att ifrågasättas. För att styrka våra tolkningar kommer vi att använda oss av mycket direktcitat från våra informanter, detta för att ge läsaren möjlighet att se vad vår tolkning bygger på samt skaffa sig en egen uppfattning.

Dessa begrepp, trovärdighet och uppriktighet, har vi härlett från Kvale men är till stora delar vårt eget försök att försvara vår teori och metod. Kvale menar ju att

(19)

man kan sätta in trovärdighet istället för validitet och reliabilitet (Kvale & Brinkmann, 2009).

I vår studie gäller det för oss att visa att vårt syfte stämmer överens med våra frågeställningar och därtill även de frågor vi ställt våra informanter. Att ställa sig frågan; Har vi fått fram den informationen vi sökte? är ett bra sätt att kontrollera detta. När det gäller intervjuer är det viktigt att diskutera vad som kan påverka validiteten, exempelvis frågorna man ställt, hur intervjuaren kan påverka informanten osv. Detta har vi resonerat kring i avsnittet ”forskarrelationen”.

4.7 Arbetsfördelning

Vi har under hela uppsatsen arbetat tillsammans. Idén arbetade vi gemensamt fram, likväl syfte och frågeställningar. Att kontakta informanter delade vi mellan oss, vi ringde och skötte kontakten med några personer var. Intervjuerna har vi båda medverkat vid, vi har turats om att leda intervjuer och transkribera dem. Delar av texten har vi skrivit var för sig, men båda har läst igenom och vid behov modifierat texten gemensamt innan den slutgiltigt hamnat i uppsatsen. Vi är båda nöjda med hur samarbetet gått och upplever att vi bidragit lika mycket till

uppsatsen som helhet.

5. RESULTATREDOVISNING OCH ANALYS

I detta avsnitt presenterar vi resultatet av vårt insamlade material och kopplar detta till den tidigare forskning som vi presenterat samt analyserar utifrån våra valda teorier.

5.1 Myndigheter

De myndigheter som alla våra informanter uppger att de kommit i kontakt med är socialtjänsten och polisen, det är också dessa myndigheter man har flest åsikter om. De flesta har också någon erfarenhet av kriminalvård och frivård, dock verkar det inte finnas lika mycket att säga om dem och deras bemötande.

Upplevelserna av kriminalvården och frivården är genomgående positiv, ingen av våra informanter har sagt något negativt om dem, undantaget för Johanna. Hon upplever att de är lite för snälla.

”Alltså man kommer undan rätt lätt. De ger en chans på chans på chans. Hade jag varit övervakare hade jag inte släppt så lätt som de gör. De är för snälla.” (Ur intervjun med Johanna)

Kvinnorna upplever annars överlag att kriminalvården och frivården vill väl och har för avsikt att hjälpa, även om det för stunden är svårt för kvinnorna att inse, detta skall vi återkomma till.

”Så jag är nöjd med frivården men resten är katastrof. Socialtjänsten är värst”

(Ur intervjun med Johanna)

5.1.1 Socialtjänst

Tre av våra informanter kom i kontakt med socialtjänsten redan som barn och har därefter haft fortsatt kontakt med dem, för egen del och i några fall även rörande

(20)

deras egna barn. Bara en av kvinnorna, Sara, kom i kontakt med socialtjänsten först i vuxen ålder, då hon efter en olycka blev beroende av läkemedel och höll på att förlora allt. Bemötandet Sara fick när hon förste sökte ekonomiskt bistånd var ett misstroende från socialtjänsten. De verkade inte kunna förstå hur någon som hon, med en bra utbildning, ett bra arbete, en bra familj och villa i ett fint område hade hamnat i en situation där hon var helt oförmögen att klara sig själv eller få hjälp på annat håll, från till exempel sin familj. Hon fick kämpa för att få rätt hjälp och tvingades skriva under på att hon skulle bli återbetalningsskyldig, trots att hon inte hade något. Hennes, ur socialtjänstens synvinkel, problemfria bakgrund gav alltså upphov till stor misstro och stort motstånd.

I Saras fall var det också aktuellt med en utredning gällande hennes barn. Alla informanters upplevelser gällande barnutredningar är i huvudsak väldigt negativa. Sara beskriver handläggaren som skötte utredningen kring hennes barn som arrogant, hård och utan medkänsla.

”Han var så som jag var innan, att det händer inte mig och händer det så är det för att de har klantat till det och de förtjänar inte hjälp, den

inställningen hade han.” (Ur intervjun med Sara).

Hon beskriver hur hon blev behandlad av handläggaren, han såg ner på henne och gav henne omedelbart en stämpel. Framförallt var det mycket skuld inblandat, för det yrke hon haft och för rollen som mamma. ”Hur kunde du göra så, tänkte du inte på dina barn?” var reaktionen hon mötte. Det enda hon kan svara på det är:

”Nej, det gjorde jag faktiskt inte för jag var inte frisk i huvudet, för då hade jag inte gjort som jag gjorde.” (Ur intervjun med Sara)

Denna bild av det bemötande hon fick stämmer överens med det Kolfjord (1998) skriver om föreställningen om ”den goda modern” och hur hon möter hård kritik när hon brister i denna roll och detta ansvar. Detta bekräftar vår uppfattning om att det ligger ett större socialt stigma på kvinnor som bryter mot normen. Det bekräftar också uppfattningen om att en kvinna ses primärt som moder och att brista i denna roll är det värsta normbrott en kvinna kan begå. Det visar också tydligt på det Hirdman (1988) kallar genussystemet. Mannen, i detta fall

socialsekreteraren, har vissa förväntningar på kvinnan, i detta exempel Sara, och hur hon ska vara och bör handla i sin roll som kvinna och mamma. Eftersom Sara inte uppfyller dessa förväntningar reagerar socialsekreteraren med ett fördömande av Sara. Som bekant baseras genussystemet på ett urskiljande av den andre, så när denna andre (Sara) bryter mot det som förväntas upplever den första parten (den manliga socialsekreteraren) ett hot mot sin egen position. Detta kan vara en förklaring till varför socialsekreteraren reagerade så starkt som han gjorde. Det är också möjligt att analysera ovanstående utifrån fenomenologi och symbolisk interaktionism. Analysen blir snarlik med små avvikelser. Sara presenterar en annan uppsättning typifieringar än de som refererar till kvinnan som moder och omvårdande, något den manlige socialsekreteraren reagerar mot. Man skulle också kunna komplettera denna tolkning med att han inte förmår att ta Saras perspektiv och därför framhärdar i sitt eget.

Erika däremot har en motsatt upplevelse, hon beskriver hur socialtjänsten gjorde allt i sin makt för att ta bra hand om hennes barn och se till att de skulle kunna hålla kontakten när hon lämnade ifrån sig barnen och gick ut i ett missbruk. Erika

(21)

är den som överlag är mest positiv till socialtjänsten. Hon har dock inte alltid varit positiv, tidigare kände hon att de var ute efter henne, att de ville förstöra och bestämma åt henne hur hon skulle leva sitt liv. Så småningom kom hon till insikten att de bara ville hjälpa henne och ville hennes bästa.

”Sedan har jag alltid haft socialtjänsten vid min sida.” (Ur intervjun med

Erika).

Också Sara har haft positiva upplevelser och lovordar sin kvinnliga

socialsekreterare. Hon var fast i ett missbruk och när hon blev utskriven från ett flertal behandlingar trodde att hon förbrukat sina chanser, men hennes

socialsekreterare gav aldrig upp. Hon hittade nya behandlingsprogram till Sara och ringde henne varje dag för att försäkra sig om att allt var okej och visa att hon fanns där som stöd och hjälp.

”Att det finns så fantastiska människor som verkligen går in för att hjälpa andra, jag tycker det är helt fantastiskt.” (Ur intervjun med Sara)

Andra informanter är mindre positiva till det bemötande de fått från socialtjänsten under åren.

”De har inte gjort ett skit för mig. Inte ett skit.” (Ur intervjun med Johanna)

Johanna tycker att socialtjänsten har varit passiva, inte gjort tillräckligt mycket för att ge henne den hjälp hon varit i behov av. Hon växte upp i ett stökigt hem med misshandel och droger och hon började själv använda droger och begå brott vid ung ålder. När familjen första gången kom i kontakt med socialtjänsten efter att Johanna gripits av polis, avböjde hennes föräldrar fortsatt kontakt med

socialtjänsten. Johanna var då 12 år gammal. Samma sak skedde fyra-fem gånger till under de kommande åren, men inga insatser sattes trots detta in. Först när hon var 17 år blev det aktuellt med ett LVU-omhändertagande. Hon flyttades då runt mellan olika boenden och behandlingshem under några års tid. Hon upplever det som att socialtjänsten slussar ut folk i behandlingar och sedan släpper ärendet, inte håller kontakt med sina klienter.

”Ja, vad ska man säga? De gör sitt ”jobb”, de får pengar för att sitta där, men de gör ingenting. De gör inte ett skit. Går man ner där och pratar så är det en gång varannan vecka, en timme. Det räcker för dem.” (Ur

intervjun med Johanna)

Johanna beskriver problemet med att hennes socialsekreterare inte har tid att ses mer än på sin höjd en timme varannan vecka. Utifrån våra egna tolkningsmönster så upplevde vi också detta under vår verksamhetsförlagda utbildning, som vi både spenderade inom socialtjänsten. Vi ser också att det är ett problem med

arbetsbelastningen på socialsekreterarna, de har fler klienter än de har tid och möjlighet att arbeta aktivt med. Det leder till just detta Johanna beskriver, att socialsekreterarna inte har möjlighet att träffa sina klienter i den utsträckning de i många fall önskar.

”Jag har inte något gott att säga om dem. Inte än idag.”

(22)

Alice kom även hon i kontakt med socialtjänsten som ung och kände, likt Johanna, att hon inte fick den hjälp hon behövde, att hon inte blev sedd. Redan som 14-åring hade hon ett tungt missbruk och injicerade droger. Hon visade upp sina nålstuckna armar i ett rop på hjälp, men berättar att ingen såg det, ingen såg henne. Det är hennes generella upplevelse av socialtjänsten, att hon blivit överkörd och att ingen har betraktat henne som person, utan bara

omständigheterna omkring henne. Som barn placerades hon på ett flertal barnhem och psykiatriska kliniker, insatser som hon anser var helt felaktiga.

”Som barn visste jag inte vad mitt problem var. Mitt problem, förstår jag idag, det var att min mamma var alkoholist. Och det var inte mitt, men det var jag som blev straffad för det, av myndigheterna. Istället för att kanske ta in henne på vård så satte de in mig, det är så skevt, det är därför jag menar att det var verkligen fel personer på fel stolar.” (Ur intervjun med Alice)

Våra informanter beskriver såväl positiva som negativa upplevelser av kontakter med myndigheter. Alice och Johanna har väldigt liknande upplevelser ända från barndomen, medan Sara och Erikas berättelser och tolkningar skiljer sig från de andras. Då Alice och Johanna har lång erfarenhet av socialtjänsten förstår vi att de har en förutbestämd tolkning av hur socialtjänsten fungerar och hur man blir behandlad och bemött där. Världen är enligt fenomenologin tolkad, och

tolkningen bestämmer hur något är. Men vi gör alla omtolkningar och i detta fall har Alice och Johanna gjort en negativ omtolkning av socialtjänsten.

Ett problem som flera av våra informanter identifierar är en brist på kontinuitet inom socialtjänsten. Johanna fick byta socialsekreterare sju gånger på fem år och Alice har inte haft samma socialsekreterare under ett helt år någon gång. Att man inte har samma socialsekreterare under någon längre period leder enligt våra informanter till att man till slut inte litar på eller lämnar ut sig för någon.

”Så man tröttnar ju. För det handlar ju ändå om att jag ska lämna ut mig och lämna ut mitt liv till en annan människa som sitter där kanske två månader, sen är de borta.” (Ur intervjun med Alice)

Denna bristande kontinuitet som våra informanter upplever inom socialtjänsten är förståelig. Utifrån våra tolkningsmönster kan vi se att detta problem är påtagligt. Ruljansen bland socialsekreterare är ofta stor och kan ha flera förklaringar, nya tjänster, föräldraledighet, utbildningar och extra hjälp vid hög arbetsbelastning för att nämna några. Det blev tydligt under för oss under vår praktikperiod att detta hade en negativ effekt på klienterna som drabbades. Förvirringen av att din socialsekreterare helt plötsligt ersatts av någon annan, men denna person sitter bara på tjänsten tillfälligt tills nästa ordinarie socialsekreterare börjar, är stressande för klienterna. Många klienter har en rörig livssituation och

socialtjänsten är inte alltid den lättaste myndighet att förstå sig på. Utifrån detta är det inte svårt att förstå att ytterligare oreda, i form av osäkerhet på vem som är din kontaktperson, blir svårare att hantera än för någon som har en mer trygg och stabil tillvaro. För många av socialtjänstens klienter är deras socialsekreterare deras fasta punkt, någon som ger trygghet. Vi har därför full förståelse för den frustration våra informanter uttrycker över att deras socialsekreterare bytts ut på löpande band.

(23)

5.1.2 Polis

I våra informanters berättelser kan vi se att polisen haft olika stor betydelse i deras liv, för en del lite mindre och för andra en väldigt central roll. Av de informanter som framhåller att polisen har en mindre betydande roll nämner bland annat vår informant Alice följande:

”Det är klart att man inte tycker om polisen när man är kriminell.” (Ur

intervjun med Alice)

Andra som har fått uppleva polisen som att ha en mer betydande roll framhåller polisens bemötande ur olika dager, dessvärre ofta till det sämre. Många framhåller polisen som hotfull och beskriver hur de blivit utsatta för fysiskt våld ett flertal gånger. Polisen har på olika sätt ”plockat ner våra informanter på jorden” och ”lärt dem vem som bestämmer”. Bland annat Johanna berättar om gånger då hon blivit utsatt för fysiskt våld av polisen och beskriver det som ett maktproblem som poliser har. Hon berättar även att det är vanligare att man blir utsatt för våld om poliserna är yngre och nyutexaminerade samt framhåller de äldre poliserna som bättre.

”I deras ögon är man nog i stort sett en hora.” (Ur intervjun med Erika)

Vår informant Erika beskriver bemötandet av polisen enligt citatet ovan. Hon beskriver sin upplevelse av polisen som att det inte ses som särskilt kvinnligt att begå brott, och att hon därför blev kallad ”både det ena och det andra”. Igen kan vi göra kopplingen till Hirdmans (1988) genussystem. Mannen är överordnad, det är han som är norm, och det är okej för honom att begå brott, man kan nästan säga att det tillhör hans roll. En kvinna är underordnad och representerar inte normen, det tillhör inte heller hennes roll att begå brott. Om hon då begår ett brott, och således bryter mot sin förväntade roll, möts hon av ett fördömande, detta i ett försök att tvinga henne tillbaks till sin roll med hjälp av social kontroll.

Polisens bemötande är inget som Johanna har mycket gott att säga om och polisen har fått en central roll i hennes liv trots att hon idag lever ett liv fritt från både kriminalitet och missbruk. Anledningen till att polisen blivit så stor del av hennes liv menar hon är på grund av att staden hon bor i är liten och att hon blivit

”kändis” där. Johanna beskriver polisen som efterhängsna och att de inte släpper taget om henne trots att hon nu sköter sig. Johanna anser att poliserna är både korrupta och kriminella, berättar följande för oss:

”Jag blev tagen 2008 inne i Malmö en fredagskväll för misshandel, och satt

på Davidshall. Jag kände polisen som körde mig från polisstationen till Davidshall, till häktet, och han frågade mig om jag hade droger på mig och jag svarade ja. Då sa han att ”antingen tar jag dem, eller så tar du dem själv innan du går in, så slipper de hitta det på dig.” (Ur intervjun

med Johanna)

Johanna var medveten om att detta var till hennes fördel men menade på att man kan undra hur många poliser som gör så, för det är ju fel och går emot deras yrkesetik.

Problemet med makt kan vi även det koppla till Hirdmans genussystem, eftersom den ena principen i genussystemet är hierarki och hierarki handlar om att det som

(24)

är norm är det som är överordnat. Polisen är i detta fall de som representerar normen och att det faller på dem att upprätthålla den. Antagligen är det därför de är så hårda mot kvinnorna eftersom de i detta fall bryter mot normen.

5.2 Olika bemötande för kvinnor och för män…

Samtliga av våra informanter är rörande överens om att de hade blivit bemötta annorlunda om de var män. Framförallt när det kommer till straff är våra informanter av åsikten att de hade tilldömts andra och hårdare straff om de var män.

”Jag har fått väldigt lätta straff för grejorna jag har gjort. Hade det varit en man så hade han åkt in, för länge sen.” (Ur intervjun med Erika)

Johanna säger samma sak:

”Då hade jag fått fängelse när jag var 18 år gammal. Direkt när de kunde. Inte satt mig på ett LVU liksom.” (Ur intervjun med Johanna)

Kvinnorna verkar vara väldigt medvetna om att de behandlas annorlunda just för att de är kvinnor, och Johanna är en av dem som använder detta till sin fördel.

”Man vet ju hur man ska klä sig och sånt när man går på rättegång, lite finare och spela duktig. Så kommer man undan. /…/ Jag hade rättegång senast i januari detta året, och då sa domaren själv ”Jamen, du verkar vara en sån kär tös, vi tror på dig”. Alltså det är ju bara sjukt.” (Ur

intervjun med Johanna)

Det Johanna berättar är ett bevis för att det Kordon & Wetterqvist (2006) beskriver om att rättsväsendet behandlar kvinnor mildare stämmer. Man letar förklaringar till beteendet eftersom det anses så oförenligt med att vara kvinna. I Johannas fall ser vi det som att domaren väljer att tro på det hon säger, för om det inte stämmer, och Johanna faktiskt har begått de brott hon står anklagad för utan att det finns förklarliga skäl till att hon begått dem, raseras bilden av kvinnan som god och skötsam. Om denna föreställning hotas, hotas också de utpräglade

rollerna ”män” och ”kvinnor”, och således domarens egen position i detta system. Detta innebär även att domaren tvingas i sin redan tolkade värld göra en möjlig omtolkning av Johanna. Då detta skulle skapa fullständigt kaos i hans/hennes ordnade värld väljer domaren istället att tro att Johanna är den goda kvinnan och således hålla fast vid sin nuvarande tolkning.

Men att vara kvinna är inte alltid en fördel. Erika upplevde att polisen såg ner på henne eftersom det inte anses kvinnligt att begå brott. Sara fick ett hårt bemötande av sin socialsekreterare på grund av det brott hon begått och hur det bröt mot allt som en kvinna och mor ska vara. Hon skuldbelades med ”hur kan du göra så mot dina barn?”. Hade en man varit i samma situation hade det inte setts på samma sätt, säger hon, en pappa förväntas inte ha samma känslor för sitt eller sina barn och är heller inte den som har det övergripande ansvaret för dem, utan det faller på kvinnan, på mamman. Sara delar Kolfjords (1998) uppfattning om att det råder föreställningar inom socialtjänsten om vilken roll en mamma respektive en pappa spelar och att det utifrån det ställs olika krav på dem. Sara förväntas vara ”den goda modern” och ser likt Kolfjord att det saknas förväntningar på ”den gode fadern”.

(25)

Inte heller det snällare bemötandet och de lättare straffen våra informanter stött på är nödvändigtvis positivt, vi återkommer strax till detta.

5.3 … och av kvinnor och män

Flera av våra informanter tycker också att de upplever en skillnad i hur de blir bemötta av myndighetspersoner beroende på om myndighetspersonen är man eller kvinna. Erika upplever att kvinnliga poliser är hårdare, de gillar inte kvinnor som begår brott säger hon. Detta tror vi har sin förklaring i inte bara män får sina positioner hotade om en kvinna bryter mot sin förväntade roll, utan även andra kvinnor. Dessa kvinnor ser hur kvinnor som Erika inte lever upp till bilden av kvinnan så som de ser den och vill ha den. Det är som Hirdman (1988) beskriver, att kvinnor har lika stor del i skapandet och upprätthållandet av genussystemet. Sara tycker efter sin upplevelse att kvinnor, eller åtminstone hennes

socialsekreterare, ger ett bättre bemötande. Den manlige socialsekreterare som höll i utredningen kring hennes barn tyckte hon var hård och dömde henne på förhand. Hon är dessutom övertygad om att en kvinna hade haft större förståelse och visat mer empati för hennes situation.

Johanna och Alice är båda av rakt motsatt åsikt.

”Männen har oftast mer förståelse. Faktiskt. Kvinnor är mer dömande om man inte tar hand om sitt barn.” (Ur intervjun med Alice)

Alice framhåller att hon haft lättare att prata med män, samma sak gäller för Johanna. Johanna tycker att kvinnor är rädda och lättmanipulerade. Hon upplever att de har gett upp på henne så fort de mött motstånd, vilket gjort det svårt för Johanna att arbeta med kvinnor. Männen tycker hon är bättre för att de är tuffare, hårdare och kommer därför också bättre överens med dem.

”Kvinnor är lättmanipulerade, alltså de som jobbar på socialtjänsten. Och de är så rädda för yngre, kaxigare tjejer, som mig själv, de är jätterädda. Så män är bättre. De är hårdare. ” (Ur intervjun med Johanna)

Hon resonerar också om sin egen del i denna uppfattning:

”Men det kanske ligger i mig att jag inte kommer överens med kvinnor.”

(Ur intervjun med Johanna)

Det finns som vi kan se alltså ingen enhetlig bild av huruvida myndighetspersoner på något sätt skulle vara bättre i bemötandet beroende på om personen i fråga är en man eller en kvinna. Det hela verkar vara väldigt individuellt och beroende på både myndighetspersonen och på kvinnan som möter denne.

5.4 Påföljder, vård och straff

Flertalet av våra informanter har sedan ung ålder varit i kontakt med någon form av myndighet, därefter har antingen kontakten fortsatt eller så har andra instanser blivit inkopplade. Vi kan se i våra informanters berättelser att det finns två stycken som har liknande bakgrund, varit med om likartade händelser och delar liknande upplevelser av bemötandet från myndigheter, Johanna och Alice. De

References

Related documents

Avfall Sverige är en branschorganisation inom avfallshantering och återvinning, med ca 400 medlemmar, främst kommuner, kommunbo- lag men också andra företag och organisationer,

Grundat i erfarenheter från församlingars vardag och med inspiration från Latour och andra tänkare diskuterar Jonas Ideström om hur teologisering handlar om att både urskilja och

Kvinnorna förblir företagare för att de vill utveckla sina tjänster och produkter och skapa tillväxt medan 17 procent av kvinnorna ansåg att de är nöjda och inte har ambitionen

Meddelande angående remiss av betänkandet Högre växel i minoritetspolitiken - stärkt samordning och uppföljning Katrineholms kommun har getts möjlighet att yttra sig över remiss

Det rör sig, betonar Ekner i inledningen till den första delen, inte om en utgåva som gör anspråk på att innehålla allt Gunnar Ekelöf skrivit, men väl om »en

Når det gjeld den internasjonale orienteringa, merkjer og John Lindow seg positivt ut med å ha oversyn også over den russiskspråklege litteraturen, der det

The effect of guided web-based cognitive behavioral therapy on patients with depressive symptoms and heart failure- A pilot randomized controlled trial.. Johan Lundgren,

När hjärtat vilar mellan varje slag fylls blodet på i hjärtat, trycket faller till ett minsta värde, som kallas diastoliskt blodtryck.. Blodtrycket kan variera beroende av