Fält, ateljé, utställning
Kandidatuppsats av Olle Helin, Konstfack 2018.Introduktion
Måleri är centralt i mitt arbete. Jag har utövat måleri så länge jag har praktiserat konst. Sedan december 2017 har jag tillverkat egna färgpigment ur naturmaterial och uteslutit fabrikstillverkad färg från mitt måleri. Processen har hjälpt mig inse att all färg innehåller historia och plats.
Plats har kommit att bli oerhört viktigt för min praktik. Mitt konstnärliga arbete börjar ofta
i ett undersökande av en specifik plats, till exempel sträckan mellan mitt hem och min ateljé, den brända skogen i Ljusdal eller Falu Koppargruva. Dessa platser grupperar jag under fältet. På fältet utför jag fältarbete, jag befinner mig utanför det akademiska fältet och använder mig av olika metoder för att utforska platsen. Tillsammans med de erfarenheter och kunskaper som jag tar med mig utifrån, utforskas fältets material vidare med en annan uppsättning metoder och verktyg i den andra viktiga platsen, ateljén. Min ateljé är lokaliserad bland andra ateljéer på fjärde våningen av Konstfack, Telefonplan. Det är ett ställe där mitt tänkande konkretiseras och där jag ökar min förståelse om mig själv och min tillvaro. Genom att skriva om platserna där jag utför konstnärligt arbete hoppas jag belysa viktiga aspekter inom min praktik. Avslutningsvis kommer jag skriva om utställningen, och ta min kandidatutställning som exempel.
Pigmentkornet
Pigment kommer ur jord och ur växter. Man binder det i olja från växtfrön och späder ut det med terpentin tappat från barrträd. Pigment innehåller en medfödd aspekt av liv.1 Mitt
intresse för detta började när jag fann gulbrunt färgstoff vid Falu koppargruva i december 2017. Jag brände det i 700 grader, och det blev då till Falu rödfärg. Jag hade under hösten utforskat användandet av bruksmaterial i måleri, och gick just då igång på tanken av att göra oljefärg utav den folkliga bruksfärgen. Så småningom fick det mig att förstå att all färg är laddad med plats och historia. Medan naturpigment berättar om liv, kan till exempel fabrikstillverkade färger berätta om kapitalism eller miljöförstöring.
Genom att bryta ner måleriet till dess minsta beståndsdel pigmentkornet, och hänge mig åt den tidskrävande processen som ligger bakom färgframställning, utövade jag under hela våren måleri som inte producerade några målningar. Jag utforskade färgens potential, som jag både omedvetet och medvetet har gjort så länge jag har målat, men inte längre genom färgens förmåga att avbilda utan genom dess tillblivelse.
Ateljén och dess funktion
Ateljén har beskrivits och avbildats som en plats där en ensam konstnär isolerar sig själv från samhället för att finna sin mening och ”genialitet”. I takt med att det konstnärliga fältet har vidgats har ateljéns funktioner också gjort det, på 1960- och 70-talet bland annat genom Andy Warhols Factory, Land art-konstnärers avståndstagande från ateljén, och John
Baldessaris Post Studio Class på Cal Arts.2
På Konstfack idag tilldelas alla konststudenter varsin ateljéplats och är fria att använda den hur de vill. Målaren kan vilja ha mycket fri väggyta där tavlor och dukar kan hängas och spännas, och sedan förvaras staplade på varandra intill en vägg eller presenteras i en utställning. Skulptören arbetar ofta i skulpturstudion nere på bottenvåningen och använder mycket av sin ateljé till förvaring. En del ateljéer påminner om en kontorsplats; datorn är central och används till konstnärligt skapande, research, kommunikation såväl som stipendieansökningar. Sedan finns även den sociala ateljén, där arbete och fritid går in i varandra. Den nutida ateljén skräddarsys av konstnärens individuella intressen och behov. Jag vill påstå att det går att lära sig mycket om en praktik genom att observera arbetsplatsen.
Ateljéobservationer, 12/11/2018 kl. 10:49
Jag befinner mig i en 8 kvm stor lokal belägen på den fjärde våningen av Konstfack. Det krävs en tjocktröja och dubbla strumpor för att jag ska hålla mig varm. Utomhus är det dimmigt. Lokalen får ljus ifrån fyra fönster från väst och fyra lysrör i taket. Värme avges från ett element. Jag har satt upp ett skrivbord i det bakre högra hörnet av ateljén, varifrån jag skriver den här texten. Detta i ett försök att distansera mig själv från mitt ateljéarbete och byta roll från ateljéarbetare till observatör.
1 ”color […] was credited with the capacity to bring dead matter to life. Color seems to me to have been predestined with this task thanks to the pigment’s inherent relation to nature. Pigments are harvested from nature and thus come with an immanent aspect of life and self-agency.” Graw, 2018.
Lokalens golv är stumt, förmodligen av betong, och klätt med en linoleummatta med färgstänk på. Väggarna är målade med flera lager vit färg. Det står ett vitt bord med stålben intill den vänstra väggen. Av bordsytans många fläckar och stänk att döma, och dess föremål: pennor, rutat block och ett diskställ med burkar och trattar i, kan gemene man gissa att det här är en arbetsbänk. En arbetsbänk tillhörande någon som målar, vilket går att avgöra med penslarna och linoljeflaskan som är placerade på den vänstra sidan av bordet. Resten av arbetsytan hålls öppen för olika aktiviteter. Ibland lyfts burkarna som står i fönsterkarmen ner på bordet: burkar med olikfärgade vätskor och med något slam i bottnen. Det är svårt att lista ut vad det är för något, är det här konstnären tvättar sina penslar eller är det matrester? En textilkonstnär kan känna igen en av kemikalierna som finns i närheten; alun är ett ämne man använder till att färga tyger (betning). De andra kemikalierna innefattar målarsoda, pottaska, ammoniak, salmiak, salpeter, aceton. Vid andra tillfällen har arbetsbänken ett bordsstaffli med småskaliga linne- eller bomullsdukar på, samt en palett och penslar på samma yta. Bänken ramas in av två väggar och en trähylla. På väggarna är texter fästa tillsammans med anteckningar och färgkartor. I hyllan står en rad böcker, från höger till vänster:
Glappets potential (Torell, L., 2018. Tromsø: UiT, Norges arktiske universitet,
Kunstakademiet)
Konceptkonst (Wallenstein, S.,2006. Stockholm: Raster)
Painting Beyond Itself: the Medium in the Post-medium Condition (Graw, I.
and Lajer-Burcharth, E., 2016. Sternberg Press)
The love of painting: Genealogy of a Success Medium (Graw, I., 2018. Berlin:
Sternberg Press)
Laboratory Life (Latour, B. and Woolgar, S., 1976. New Jersey: Princeton
University Press)
Svenska lafvarnas färghistoria: eller sättet att använda dem till färgning och annan Hushållsnytta – Primary Source Edition (Westring, J. P., 2013,
Nabu Press)
Filosofilexikonet (Grøn, A., Lübcke, P., Bengtsson, J., Hartman, J., Pagin, P. and
Prawitz, D., 1997. Stockholm: Forum)
Oljemåleriet: Material, metoder och mästare (Akke Kumlien,1954. Stockholm:
P.A Norstedt & Söners)
The Studio reader (Jacob, M. J., Grabner, M., 2010, Chicago: The University of
Chicago Press)
Bredvid arbetsbordet står ett vitmålat plåtskåp. Där förvaras en stor mängd burkar med pulver i olika kulörer. En målare skulle kunna identifiera det som pigment eller färgstoff, ”olösliga ’pulver’ i olika färger som kan användas till t.ex. målning”.3 Alla burkar har etikettlappar på sig som berättar om material,
plats och datum. ”Långrova, Örbyleden 06-18” till exempel. På en hylla längre ner i skåpet ligger påsar innehållande grenar, växter, bark, stenar, jord och grus, märkta med samma typ av etiketter som burkarna. I skåpet vid den
högra väggen står målningar (kilramar med uppspänd duk, pannåer) uppradade i storleksordning. Verktyg förvaras i lådor med kategorier som akvarell, olja, dukspänning/grundering, osv.
Laboratoriet
Sociologerna Bruno Latour och Steve Woolgar studerar i boken Laboratory Life ett neuroforskningslaboratorium på Salk-institutet. Det finns två sektioner i labbet. Den ena delen innehåller olika apparater. Individerna som jobbar här utför manuellt arbete, de ”skär, syr, blandar, skakar, skruvar, märker”. I den andra delen finns böcker, ordböcker och
tidningar. Där arbetar man enbart med att läsa eller skriva. De aktiviteter som individerna i laboratoriet bedriver är beroende av vad Latour och Woolgar kallar ”inskriptionsapparater”. ”Inskription” refererar till mer än skrift; det hänvisar till alla spår eller markörer på skärmar eller vågar, och till histogram, registrerade siffror, spektra, diagramspikar, osv. En
inskriptionsapparat är en apparat som producerar ett symboliskt resultat ur materiell substans.4
När jag tänker på min egna ateljé jämför jag den gärna med Latour och Woolgars beskrivningar av laboratoriet. Deras definition av inskription kan jag relatera till exempelvis loggboken där jag för in mina materiella experiment, eller det indexikala systemet som etiketterna och loggboken utgör när de hänvisar till varandra. Det är viktigt att dokumentera och bokföra forskningen jag gör, för att kunna upprepa och bygga vidare på den vid andra tillfällen. Våg, termometer, och pH-mätare är ”inskriptionsapparater” som jag använder flitigt när jag tillverkar växtpigment. I bredare drag närvarar även inskription när jag t.ex. isolerar särskilda ämnen i långrovan och förvandlar den gulblommiga örten till ett färgstoff. Omvänt kan även en abstrakt idé eller tanke materialiseras i ateljén.
Jag lånar alltså en forskares undersökningsredskap när jag utsätter ett material för betning, lutning, lakning, osv. Detta sker i arbetssektionen. I biblioteksdelen bygger jag på den
praktiska kunskapen med lexikon, teori eller vetskap från andra fält. Jag översätter kunskaper och erfarenheter genom skrift och teckning och staplar citat på varandra i listor. Dessa översättningar fäster jag på väggen och på så vis närvarar de genom hela min arbetsprocess i ateljén. I kontrast till den äldre föreställningen om ateljén som en isolerad plats, innehåller min ateljé verktyg för att sammanföra min praktik med den yttre världen (se bild 3.)
4 ”’inscription devices,’ transform pieces of matter into written documents. More exactly, an inscription device is any item of apparatus or particular configuration of such items which can transform a material substance into a figure or diagram which is directly usable by one of the members of the office space.” (Latour, Woolgar, 1976)
Fältet har olika betydelser inom olika discipliner. För en antropolog kan fältet vara en social
miljö där man studerar en främmande kultur, och för en biolog kan det vara en viss djurarts naturliga livsmiljö där dess beteende studeras. Fältet jag arbetar på är allmänna vägar, gator och torg, i skogar och i parker. Generellt är fältet beläget utomhus. Det är platser som är okända eller platser jag känner till men vill lära mig mer om. När jag arbetar på fältet guidas jag av en blick som riktas ner i marken, med fokus på den närmaste metern eller så. Blicken klättrar upp för en trädstam och följer mossan. Blicken faller ner i en jordhög. Den följer spår på marken och tvingar mig att ta omvägar och ibland gå i cirklar. Makro-seendet skjuter bort samhälleliga strukturer ur mitt synfält, vilket är nödvändigt för att jag ska finna det jag letar efter: material med potential att bli till färgstoff, eller som kan komma till användning i färgtillverkningsprocessen.
Fältobservationer, 13/11/2018 kl. 10:28
När jag ska skriva om fältet känns det viktigt för mig att göra det på plats. Jag är utrustad på samma sätt som när jag arbetar: halvhöga vandringskängor, arbetshandskar, kläder efter väder (varmt underställ, varm mössa). Även en ryggsäck med ett anteckningsblock, etikettlappar, en florabok, plastpåsar, en sekatör, en spade och vatten.
Platsen jag väljer att skriva på är en skogsstrimma belägen mellan Aspudden och Telefonplan. Jag kom hit genom att följa en väg som sticker iväg från en trappa nedför Hägerstensåsen. Det är relativt varmt i skogen. Morgonens dugg har spridit jordens doft, och fukten får skogens lavar att lysa som reflexer. Jag sitter på ett sittunderlag intill en mindre klippa.
Det är inte första gången jag är på den här platsen. Jag har känt Joel Widerberg och Imelda Cruz Linde i två och ett halvt år, och vi delade ateljé under vårt andra år på Konstfack. Under den tiden har vi undermedvetet påverkat varandras praktiker. Joel arbetar med teckning och installation. Imeldas praktik innefattar jakt och sagoberättande. Vår gemensamma mötesplats har blivit kring elden. I våras förde jag och Imelda samman vår klass kring en eld i en skogsstrimma nära Hägerstensåsen. Där turades vi om att bränna funna ben från rådjur och hare, samtidigt som jag läste högt ur Cennino Cenninis Il libro dell'arte efterföljt av en melodi spelad på benflöjt av Imelda.
Eld fick en stark laddning i och med sommarens massiva skogsbränder i Gävleborg, Jämtland och Dalarnas län. Strax efter att eldförbudet upphörde möttes jag, Imelda och Joel kring platsen där jag nu skriver det här. Vi gjorde upp vår egen eld och omvandlade kvistar och pinnar till kolkrita, ben till bensvart pigment, och snäckskal till kalk. Imelda gav mig några bitar blåved som hon hade funnit i närheten och berättade för mig om hur det är en svamp som färgar dött trä till en smaragdgrön kulör. Jag har efteråt tillverkat ett ljusäkta pigment ur det, och letar sedan dess efter blåved var gång jag är i en skog. Joel gjorde en teckning med kolkrita som han lämnade kvar under en
fallen trädstam. Jag letar efter den nu men lyckas inte finna den. Väder och vind hann före mig.
På vägen tillbaka till ateljén söker jag efter material. Jag finner färg- och slånlavar som har fallit ner från grenar, blåbärsris med röd bark som jag ser färgpotential i, samt tallkottar utspridda över marken.
Vandring genom staden
Jag har utfört fältarbete i Falun under en heldag i december 2017, och kom hem med en påse järnoxidspigment och en mängd idéer. Jag har samlat växter, sten, skal och smuts i Hökarängen och kombinerat pigmentframställning med samtal om staden och kollektivet. Jag har använt platser utomhus runtom Hägersten som tillfälliga arbetsplatser. Här har jag slagit läger, eldat, och målat akvarell (Bild 5).
I Vandring genom staden vandrade jag en sträcka på 11,7 km mellan mitt hem i Norra Djurgårdsstaden, och min ateljé i den f.d. Ericssonfabriken, numera Konstfacks lokaler i Telefonplan. Idén föddes ur flera händelser och tankegångar under våren och sommaren:
* I en kurs om plats provade vi på Dérive; att låta stadens terräng bestämma våra rörelser.5
* Som en del av Bomassan6 följde jag med Nina Svensson och Berndt Krauβ
på Hälsans Stig, där vi lärde oss om Hökarängens historia genom en vandringsrutt, och därefter Ohälsans Stig där vi vandrade längs Örbyleden en förmiddag.
* Under sommaren spenderade jag två veckor på landsbygden samt på ett landställe, och när jag kom tillbaka till Stockholm upplevde jag en dissonans mellan mig själv och stadsmiljön, jag ville utforska innerstaden på samma sätt som jag tidigare har utforskat skog och natur.
* Jag ville också inkludera fältarbete mer i mitt konstnärliga arbete. Dagarna jag gick till skolan spenderade jag 2,5 – 3,5 timmar ute på fältet, och 5 – 6 timmar i ateljén.
Projektet inleddes med fastställandet av några regler. Utforskningsområdet var redan begränsat till den tidigare nämnda vandringsrutten. Jag visste också att en del av projektet skulle innefatta en presentation, närmare bestämt min kandidatutställning. Jag bestämde mig för att utesluta fotografi som dokumentationsmetod, och lita på att det jag samlar på vägen, tillsammans med anteckningar samt återberättande skulle vara tillräcklig dokumentation. Projektet skulle ta en månad att genomföra, från den första vandringen den 11e september till öppningen av utställningen den 11e oktober. En kort tidsram betydde koncentrerat arbete.
När projektets ramverk var etablerat, gav jag mig ut på fältet. Jag samlade fynd som jag fann på vägen i en sextiofemlitersryggsäck och bar med mig allt till ateljén. Genom att beta, koka, luta, mala, och rena, utforskade jag materialen och framställde pigment. Redskapen jag hade tillhands under vandringarna var etikettlappar, en florabok, plastpåsar, en sekatör, en spade och vatten. Redskapen jag hade tillhands under pigmentframställningen var alun, ammoniak, burkar, kastruller, kärl, målarsoda, pottaska, en termometer, vatten, och vinäger.
5 “in a dérive one or more persons during a certain period drop their relations, their work and leisure activities, and all their other usual motives for movement and action, and let themselves be drawn by the attractions of the terrain and the encounters they find there.” Debord, G., Les Lèvres Nues #9 (November 1956)
6 Bomassan är en ”invånardriven bomässa” ledd av Jens Strandberg med målet att ”med konsten som verktyg undersöka möjligheten att förtäta och länka samman Söderort med ett ökat antal invånare och samtidigt bygga gemenskap och bevara de unika boendekvaliteter som kännetecknar luftig, grön förstadskaraktär.”
(bomassan.org/om-bomassan) Vi var fem studenter som tillsammans med Johanna Billing hoppade på projektet under h.t. 2017 – v.t. 2018.
Utställningen
Trapphusgalleriet tar vid i den bortre änden av Konstfack, beläget på våning två med nylagt betonggolv efter att SATS i våras köpte upp galleriets tidigare plats på våning ett. Lokalen har vitmålade väggar och får ljus av takfönster och en rad spotlights.
Materialen som jag hade samlat från vandringarna och sedan omvandlat till färgpigment, använde jag till att skapa en serie med monokroma målningar i små format, som hängdes i en rak linje på två av galleriets väggar. I mitten av kortsidan hänger en målning med brunfärgat sidentyg i ett format som liknar A4, och tätt intill den en mindre kvadratisk, olivgrön målning. De är infärgade med färglavar och tickor från Lill-Jansskogen. På den högra väggen hänger två andra målningar som upprepar formationen. Det är två linnedukar, uppspända på varsin kilram och bestrukna med gesso gjord av vägkrita. (Bild 8) Den vänsta med otvättad vägkrita har en beige nyans medan den högra tvättade vägkritan är mer kritvit. Båda målningarna har en skrovlig struktur. Närmare korridoren och avskilt från målningarna befinner sig
informationsdelen: en verklista och utställningstext är utskrivna på elfenbenstonade A4-papper och monterade på väggen, och strax nedanför finns en hylla med vykort.
Utställningstexten beskriver kort och konkret processen bakom utställningen. I verklistan framkommer det att målningarna från v. till h. är svart sten funnen längs stranden vid Lilla Skuggan, färglavar från Lill-Jansskogen, Tickor funna på en stock i Lill-Jansskogen (kokade), Övertoningskarta mellan liljekonvaljeblad från Lill-Jansskogen och röd jord från den stora stocken vid Södra Fiskartorpsvägen, Lustgaspatron funnen vid Söder Mälarstrand
(korroderad), vägkrita funnen vid Hägerstensvägen (otvättad), vägkrita funnen vid
Hägerstensvägen (tvättad), svarta bär funna längs Södertäljevägen (kokade), blåved samlad från Nationalstadsparken samt från skogsstråket nära Aspudden. På vykorten syns foton ifrån vandringarna. (Bild 6)
Att använda små format till målningarna var ett sätt för mig att hålla mig nära fältarbetet, där jag var begränsad av storleken på min ryggsäck och där alla fältanteckningar fördes i ett block som ryms i min hand. Jag valde att skriva en konkret utställningstext och verklista som klargör målningarnas ursprung eftersom processen är lika viktig som målningarna. Genom att beskriva verkens alla formella egenskaper öppnar jag upp tolkningen för allt som sträcker sig bortom det.
Vandring genom staden inleddes med ambitionen att det skulle bli en utställning. I
processen var utforskandet av fältet centralt, och utforskandet i ateljén kom att bli lika viktigt. De båda platserna fördes samman i utställningsrummet där jag fick möjlighet att
kommunicera min ökade förståelse till människor runtomkring mig. Vandring genom staden skulle inte ha blivit till utan Fält, ateljé eller utställning. De tre platserna har påverkat varandra och har alla tre varit lika nödvändiga för att projektet skulle fullföljas.
Sammanfattning
Ambitionen med uppsatsen var att förtydliga viktiga delar av min praktik, samt att
förmedla det till en läsare med hjälp av demonstrationer och förklaringar, genom definitioner och distinktioner.
Med ateljé- och fältobservationerna demonstrerar jag en arbetsmetod som jag ofta använder mig av; jag ökar min uppmärksamhet kring min omgivning och mig själv genom att föra fältanteckningar. Språket jag använder mig utav genom hela uppsatsen är tydligt och konkret. Jag har försökt skala bort stycken och rader som gör textens avsikt otydligare, och jag behandlar min konst likadant. Och distinktionerna mellan fält och ateljé, som jag har skrivit mycket om här, har varit stor hjälp för att komma vidare i mitt arbete.
Jag behandlar i den här uppsatsen måleri utan att nödvändigtvis prata om det, och jag tror att det säger mycket om min praktik. Istället för att prata om appliceringen av färg eller ett motiv på en plan yta har jag dragits mot att skriva om plats, tillvaro, och tillblivelse. Jag inser att jag inte ser på måleri som ett självändamål, utan som ett av många verktyg. Jag använder verktygen för att finna mening och förståelse bortom konst.
1. Bibliotekssektionen 1.1 plåtskåp
1.2 bokhylla
1.3, 1.4 anteckningar, citat, skisser, färgkartor
1.5 hylla, förvaring av verk och verktyg
2. Arbetssektionen 2.1 arbetsbänk 2.2 diskställ 2.3 fönsterkarm 2.4 element 2.5 betonggolv
Bild 3. Jag använder mig av ateljén för att transformera materiell substans, kunskap och erfarenheter till ökad förståelse och till konstverk.
Bild 6. Vandring genom staden, installationsvy.
Bild 7. Vandring genom staden, från v. till h. ”vägkrita funnen vid Hägerstensvägen (otvättad)”, ”vägkrita funnen vid Hägerstensvägen (tvättad)”, ”svarta bär funna längs Södertäljevägen (kokade)”.
Bild 8. Vandring genom staden, ”blåved samlad från Nationalstadsparken samt från skogsstråket vid Midsommarkransen”.
