UNIKA BARN, UNIKA MÖJLIGHETER
FÖR DELAKTIGHET
En kvalitativ studie om socialsekreterares syn på barns delaktighet.
PAULINA KARLSSON
EMELIE TUREGÅRD
Huvudområde: Socialt arbete Nivå: Grundnivå
Högskolepoäng: 15 hp
Program: Socionomprogrammet
Kursnamn: Examensarbete inom socialt
arbete
Kurskod: SAA056
Handledare: Eric Svanelöv
Seminariedatum: 21-01-13 Betygsdatum: 21-02-15
UNIKA BARN, UNIKA MÖJLIGHETER FÖR DELAKTIGHET Författare: Paulina Karlsson och Emelie Turegård
Mälardalens högskola
Akademin för hälsa, vård och välfärd Socionomprogrammet
Examensarbete inom socialt arbete, 15 högskolepoäng Höstterminen 2020
SAMMANFATTNING
Syftet med denna studie är att undersöka hur socialsekreterare arbetar med delaktighet i barnutredningar, syftet besvaras utifrån två frågeställningar: Hur arbetar socialsekreterare för att göra barn delaktiga i sina utredningar och vad uttrycker socialsekreterare för
förbättringsområden inom barns delaktighet? Enligt socialtjänstlagen och barnkonventionen har alla barn rätt till delaktighet i alla de frågor som rör dem men i tidigare forskning framgår det att barns rätt till delaktighet inte alltid uppfylls. Studien är genomfört med kvalitativ metod där sex semistrukturerade intervjuer genomfördes med socialsekreterare som arbetar med utredning av barn och unga. För att tolka den tidigare forskningen och studiens resultat tillämpades systemteori, anknytningsteori och begreppet mentalisering. I resultatet framgår socialsekreterarnas bild av delaktighet och hur de arbetar med barns delaktighet. De teman som kunde utvinns ur resultatet var definition av delaktighet, aktörskap och relationer. Studiens slutsats är att synen på barns delaktighet varierar och därmed också barns rätt till delaktighet.
UNIQUE CHILDREN, UNIQUE POSSIBILITIES TO PARTICIPATION Authors: Paulina Karlsson and Emelie Turegård
Mälardalen university
School of Health Care and Social Welfare The Social Work Program
Theses in Social Work Program, 15 credits Autumn term 2020
ABSTRACT
The purpose of this study’s to investigate how socialworker work with participation within child investigations and will be answered through two queries: How do social secretaries work to make children participate in their own investigations and how do social secretaries express their views on how they could improve children’s participation? According to the Social Service Law and the Children’s Rights Convention every child has a right to be actively involved in all matters affecting their own wellbeing. However, according to previous
research, children’s right are not always met. The study has a qualitative method with semi-structured interviews carried out with six social secretaries working with child investigations. Previous research and the study’s results were interpret via the theoretical framework of systems theory, attachment theory and the concept of mentalization. The results shows the view that the socialworkers have on childrens participation and how they work to make children participants. The results also show themes that emerged from a thematic analysis were the definition of participation, agency and relationships. The conclusion of this study is that the view on the participation for children varies between different social secretaries and therefore can children’s right to participation differ.
Key words: Socialworker, Children’s Rights Convention, child investigations, participation and agency.
INNEHÅLL
1 INTRODUKTION ...1
1.1 Syfte och frågeställningar ... 3
1.2 Centrala begrepp ... 3 1.2.1 Barnkonventionen ... 3 1.2.2 Utredningar ... 3 1.2.3 BBIC ... 4 1.2.4 Delaktighet ... 4 2 TIDIGARE FORSKNING ...4
2.1 Vikten av barns delaktighet ... 4
2.2 Syn på barns delaktighet ... 5
2.3 Hur barn blir och inte blir delaktiga ... 7
2.4 Sammanfattande reflektion ... 9 3 TEORI ... 10 3.1 Systemteori ...10 3.2 Anknytningsteori ...11 3.2.1 Mentalisering ...11 4 METOD ... 12 4.1 Val av metod ...12 4.2 Urval ...12
4.3 Genomförande och datainsamling ...13
4.4 Databearbetning och analys ...14
4.5 Etiska Ställningstaganden ...14
4.6 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet ...15
5 RESULTAT OCH ANALYS ... 17
5.1 Resultat ...17
5.1.1 Definitionen av delaktighet ...17
5.1.3 Relationer ...20
5.2 Analys ...21
6 DISKUSSION... 25
6.1 Metod- och etikdiskussion ...29
7 SLUTSATS ... 30
REFERENSLISTA ... 31
BILAGA A – MISSIVBREV
BILAGA B – SAMTYCKESBLANKETT BILAGA C – INTERVJUGUIDE
1
INTRODUKTION
Sverige har alltid varit ett föregångsland när det kommer till barnrättsfrågor. Sverige var det första landet i världen att förbjuda barnaga genom lagstiftning 1979 och i januari 2020 implementerades Förenta nationens (FN) barnkonvention i svenska lagstiftningen (UNICEF, 2020; Regeringskansliet, 2020a; Socialstyrelsen, 2020a). Debatten gällande barns rätt till att vara aktörer i sina egna liv och inte objekt i andras livär komplext och det finns flera faktorer som spelar in gällande barns möjligheter till delaktighet, bland annat när barn åldersmässigt anses vara redo att vara delaktiga i beslut rörande deras egna liv och huruvida detta fastställs utifrån vuxnas synvinkel. Dessutom kan vuxna vilja skydda barn från att fara illa då de kan anses vara sårbara och inte färdigutvecklade. Därtill kan det även finnas en syn att barn kan bli överväldigade av delaktigheten och därmed negativt påverkade i sin utveckling. Det finns en argumentation hos vuxna att barns delaktighet bör ha en åldersgräns (Young, McKenzie, Schjelderup, Omre & Walker, 2014).
Det svåra i arbetet med att möjliggöra barns rättigheter till delaktighet är balansgången mellan de tre P:na och hur det sociala arbetets praktik ska jobba utifrån dem och barns ålder (Young m.fl., 2014). De tre P:na förordas i socialtjänstlagen (2001: 453) och FN:s
barnkonvention och ligger till grund för arbetet med barns rättigheter. P:na står för
provision, protection och participation. Dessa begrepp innehåller olika delar kopplat till barns delaktighet, skydd, grundläggande behov och samverkar, påverkar och ibland även motverkar varandra. Utifrån begreppet provision (tillhandahållande) har barn rätt att leva skyddade, hälsosamma och meningsfulla liv. Protection, (skydd) innebär att barn ej ska behöva uppleva saker som kan tänkas påverka deras hälsa och utveckling negativt. Slutligen, är det tredje begreppet participation (delaktighet) som framhåller att barn är egna individer som har rätt att påverka sin egen utveckling och sitt eget liv (Skelton, 2007).
För att möta kraven som återfinns i barnkonventionen gällande barns rätt att vara egna aktörer och inte objekt i sina utredningar inom socialtjänsten, blir det socialarbetarens uppgift att hitta arbetssätt som möjliggör för alla barn oavsett ålder att känna sig delaktiga i utredningsprocessen (Young m.fl., 2014). Det blir socialsekreterare som beslutar hur mycket och på vilket sätt barn ska var delaktiga (Socialstyrelsen, 2020b). Om barn ej får vara
delaktiga och uttrycka sig kan det försvåra deras utveckling och identitetsskapande, vilket Muench, Diaz och Wright (2017) beskriver:
Participation by children matters, not only because it is an acknowledgement of their civil rights but because without listening to children and understanding how they experience their world, how can we begin to determine what will ensure their protection and enable them to grow into healthy adults? (s. 50)
Citatet belyser vikten av att lyssna till barns röster, inte enbart för att det är deras mänskliga rättighet. Om vi inte lyssnar till barns egna röster skapas frågeställningen hur kan vi då kan
tro och säkerställa att vi kan fatta beslut som kommer att vara gynnsam för barns hälsa och utveckling. Innebörden blir att det arbete socialarbetaren lägger ner på att utreda barns och deras familjer blir innehållslöst om barns åsikter inte har fått spela en avgörande roll när det är barns framtida hälsa och utveckling som står på spel (Muench m.fl., 2017).Enligt 1§ i 1 kap av Socialtjänstlagen (2001:453) har barn rätt att uttrycka sin mening, bli hörda och deras bästa alltid ska vara centralt. I Socialtjänstlagen (2001:453) står det att:
Vid åtgärder som rör barn ska barnets bästa särskilt beaktas och vid beslut eller andra åtgärder som rör vård- eller behandlingsinsatser för barn ska vad som är bäst för barnet vara
avgörande. Med barn avses varje människa under 18 år (2001:453).
Socialt arbete, särskilt arbetet med barn, bör genomsyras av ett helhetsperspektiv, då barn kan vara i större behov av stöd och skydd än vuxna. Helhetsperspektiv innebär att se till eventuella problem från barns alla livsområden, till exempel skolan, familjen eller
normbrytande beteende (Ponnert, 2015). Detta kan kopplas ihop med införandet av FN:s barnkonvention i den svenska lagstiftningen, då anledningen till införandet var för att tydligare synliggöra barns rättigheter och skapa en grund för ett tydligare barnperspektiv i alla offentliga verksamheter (Regeringskansliet, 2020b). För den enskilda socialarbetaren kan det uppstå en konflikt när ett helhetsperspektiv ska upprätthållas, barnperspektiv ska bibehållas samt att barns rättigheter ska vara i fokus under hela utredningsprocessen. Svårigheten blir att bibehålla detta barnfokus då socialarbetaren även måste tillgodose föräldrarnas behov och rättigheter under utredningsprocessen. Detta kan leda till att det ofta är vuxnas perspektiv som avgör beslutsfattning i utredningsprocessen, för att barns problem ses igenom vuxnas ögon och vad som är barns bästa avgörs ofta av vuxna. Barnkonventionen påtalar att vad som är barns bästa måste avgöras genom barns egna åsikter (UNICEF, 2020). Men för att lyckas med det måste socialarbetaren som handlägger ärendet ständigt reflektera över vad som är ett barnperspektiv och inte (Ponnert, 2015).
I 2§ 1 kap Socialtjänstlagen (2001:453) och barnkonventionen (2020:63) framkommer det att socialt arbete bör ta tillvara på barns rättigheter och röster, men United Nations
Children's Fund (UNICEF) uppmärksammar brister i Sveriges tillvägagångssätt att göra barn hörda. UNICEF är mest kritiska till att barns bästa inte är inarbetat systematiskt i de
arbetssätt som kommunerna arbetar utifrån. Vad barns bästa innebär finns inte alltid med i beslutsprocesser, ärendehanteringen eller kommunens budgetplanering (UNICEF, 2020. Regeringskansliet, 2020b). Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO) har i flera granskningar påpekat brister i kommuners hantering av barnärenden. De flesta brister IVO påpekar återfinns inom socialtjänstens ärendehantering gällande barn där bristerna är för långa handläggningstider, brister i dokumentationen och brist på barns delaktighet under hela utredningsprocess. IVO är dessutom kritiska till att kommunerna ej lyckats komma till rätta med problematiken och att kommunerna inte ha en långsiktig plan på hur det ska komma med lösningar på problem (IVO, 2020).
Både UNICEF och IVO påtalar att det finns problematik gällande barns delaktighet samt ett bristande barnperspektiv inom svenska myndigheter. Detta var också en av anledningarna att tillföra barnkonventionen i den svenska lagstiftningen, att skapa en grund för ett tydligare barnperspektiv i alla offentliga verksamheter (Regeringskansliet, 2020a). Tanken är att lagar
och föreskrifterna ska vara utformade för att barnen ska ges möjlighet till delaktiga och har rätt att bli hörda är det inte alltid det följs eller återspeglas i ute i verksamheterna (UNICEF, 2020).
1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet med studien är att undersöka hur socialsekreterare arbetar med delaktighet i utredningar av barn och unga. Studien syfte besvaras med hjälp av frågeställningarna:
• Hur arbetar socialsekreterare för att göra barn delaktiga i sina utredningar? • Vad uttrycker socialsekreterare för förbättringsområden inom barns delaktighet?
1.2 Centrala begrepp
1.2.1 Barnkonventionen
Barnkonventionen är ett internationellt avtal som innehåller 54 olika artiklar som fastställer de bestämmelser som gäller för mänskliga rättigheter gällande barn. Många medlemsstater till FN, däribland Sverige, har skrivit under avtalet och åtagit sig att arbeta utifrån artiklarna för att säkerställa alla barns rätt till ett gott liv. Av de 54 artiklarna i avtalet är det fyra som lyfts fram som de mest centrala: 1) alla barn har samma rättigheter och lika värde, 2) barnets bästa ska beaktas vid alla beslut som rör barn, 3) alla barn har rätt till liv och utveckling och 4) alla barn har rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad (UNICEF, 2020). Sedan den första januari 2020 är barnkonventionens artiklar inskrivna i den svenska lagstiftningen (Regeringskansliet, 2020a).
1.2.2 Utredningar
En utredning är en arbetsprocess som bedrivs av socialtjänsten och har som målsättning att samla information om barnet i fråga. Detta för att analysera och fastställa om barnet är i behov av hjälp eller stöd från socialtjänsten för att få möjlighet till en gynnsam hälsa och utveckling. Socialtjänsten bär det yttersta ansvaret för att alla barn får den hjälp och stöd de är i behov av och måste enligt lag inleda utredning om något inkommer till socialtjänsten kännedom. Det som inkommer till socialtjänstens kännedom kan vara att föräldrar ansöker om hjälp eller att skolan anmäler oro gällande ett barn. I utredningsprocessen ingår möten med barnet, föräldrarna och andra viktiga aktörer kring barnet som Barnavårdscentralen (BVC), skola eller personer i nära sociala nätverk exempelvis mormor eller farbror. Det är socialsekreterarens jobb att hela tiden se till barnet bästa, men också reflektera och värdera vad barnets bästa är (Ponnert, 2015; Socialstyrelsen, 2020c; Socialtjänstlagen 2001:453, 2020).
1.2.3 BBIC
Barns Behov I Centrum (BBIC) är det arbetsmaterial som 289 av Sveriges 290 kommuner arbetar utifrån. Materialet är framtaget av Socialstyrelsen och har som målsättning att säkerställa att barns behov sätts först och att det ska var en rättssäker arbetsproses både för utföraren och de enskilde barnet. Arbetsmaterialet bygger på en värdegrund utifrån teori, metod, aktuell forskning, lagstiftning och praxis (Socialstyrelsen, 2020b). Arbetet i BBIC utgår från BBIC-triangeln som används för att belysa alla delar som kan ha en påverkan på barns hälsa och utveckling. Barns behov, föräldraförmåga, familj och miljö är olika delar i triangeln. Utifrån detta kan socialarbetaren skapa sig en bild av barns situation och göra sin analys av barns behov för en gynnsam hälsa och utveckling (Ponnert & Rasmusson, 2015). I BBIC finns också dokumentationsstöd som är framtaget just för att säkerställa rättssäkerhet för barn. Detta genom att dokumentationsstödet innehåller de delar som bör finnas med i en utredning. BBIC innehåller grunder av delaktighet som handlar om barns rättigheter,
rättssäkerhet och delaktighet (Socialstyrelsen, 2020b).
1.2.4 Delaktighet
Delaktighetsbegreppet är centralt i arbetet med barnutredningar och Socialstyrelsens definition av delaktighet utgår från BBIC:s manual där information är ledord. Delaktighet utifrån BBIC innebär att barn ska underrättas om vad som pågår under hela sin
utredningsprocess. Delaktigheten kan variera i olika situationer inom utredningen och det är barns mognad som ska avgöra hur delaktigt ett barn tillåts vara (Socialstyrelsen, 2020b; Socialstyrelsen, 2020d). Att göra någon delaktig innebär att ordvalen, informationen eller verktygen som används är anpassade efter individen som delaktigheten riktar sig till. Detta för att individen i fråga ska få möjlighet att känna sig engagerad och få en förståelse som möjliggör deltagandet (Nydahl, Rinnan & Stenhammar, 2011). Att vara delaktig eller ges möjlighet till deltagande kan innebära olika saker för olika individer. Att som professionell ge sina klienter utrymme för deltagande kan ibland vara svårt, om den professionelle utgår från att klienten inte besitter de egenskaper och kunskaper som behövs. Möjligheten till
delaktighet handlar därför om maktförhållanden då den professionelle är den som styr hur delaktig klienten tillåts vara (Svanelöv, 2020).
2
TIDIGARE FORSKNING
2.1 Vikten av barns delaktighet
Regeringar runt om i världen har prioriterat frågan om barns delaktighet länge både på nationell och på internationell nivå (Sanders & Mace, 2006). Därtill beskriver
kopplat till deras liv (UNICEF, 2020). Men det är inte alltid är en självklarhet i praktiken att barn får sin röst hörd (Bruce, 2014). Trots att lagstödet finns gällande barns rättigheter att få sina röster hörda kan det vara en svår balansgång för socialarbetare att ge utrymme för barn att uttrycka sig och samtidigt ha sin plikt att skydda barn (Bruce, 2014; Sanders & Mace, 2006). Det förekommer fall där barn inte har en förståelse för varför en utredning som berör ens liv genomförs eller vad denna utredning innebär. Det förekommer att barn inte har uppfattningen om att utredningar är till för att diskutera deras välmående eller för att ta beslut som rör deras livssituation. Ofta hålls enbart möten med barn under utredningar och det förekommer då att barn saknar eller ej får information om vad utredningen ska leda till eller när den ska vara klar. I och med detta blir barn inte aktörer i sina egna utredningar eftersom de inte är delaktiga i utredningsprocessen eller det utredningen resulterar i (Muench m.fl., 2017). Det finns negativa konsekvenser av att utesluta barn och
förhindra/förminska deras delaktighet. Förhindrande/förminskning av barns delaktighet kan i värsta möjliga scenario leda till att barns röster negligeras i förmån för andra vuxna som då kan vara våldsförövare. Detta bidrar med bristande fokus på barnen. När barns röst blir negligerat blir inte heller deras röst av vikt och deras delaktighet försvinner (Bruce, 2014). På grund av bristande delaktighet kan barn helt sakna kunskap och förståelse till varför de är en del av en utredning och känna sig åsidosatta när deras välmående och livssituation
diskuteras. Genom aktörskap ökar istället möjligheterna till delaktighet och en tryggare känsla för barn. Barn är unika aktörer och de är unika i hur de uttrycker val och åsikter och deras uttryck ser olika ut beroende på ålder, utveckling och mognad (Sanders & Mace, 2006; Muench m.fl., 2017).
2.2 Syn på barns delaktighet
I utredningssammanhang kan vuxnas syn på barn och ungas delaktighet genomsyras av passivitet och sårbarhet istället för att barn och unga ses som egna aktörer. Vuxna kan vilja skydda barn då de anser att barn behöver skyddas från allvarliga frågor som enbart borde beröra vuxna (Leeson, 2007). Vissa socialarbetare anser att det inte är rättvist gentemot barn att bli utsatta för olämplig information eller för mycket ansvar. Det kan innebära att deras barndom skadas och därmed skadas också barnen (Sanders & Mace, 2006). Om
utgångspunkten är att skydda barnet är det också svårare för vuxna att se barnet som en stark aktör i sitt eget liv då vuxna ofta tenderar att se barn som sårbara och genom detta missar vuxna att lyssna på barns röster (Leeson, 2007). Vissa socialarbetare argumenterar för att barn inte bör ses som enskilda individer med rätt till egna åsikter, utan som en del av sin familj. Vilket förminskar barns aktörskap och påverkar deras delaktighet. Familjen anses då tillsammans vara involverade i beslutstaganden som rör barnet och familjen kan då representera barnets röst (Duerr Berrick, Dickens, Pösö & Skivenes, 2015).
Det finns tendenser hos vuxna att underskatta barns kunskaper inom social kompetens och det har visats att barn generellt besitter mer kunskaper inom det sociala än vad som
förväntats av vuxna. Barn besitter social kompetens och de använder denna kompetens i sina möten med professionella (Hutchby & O’Reilly, 2010). Däremot får de inte alltid utrymme av
föräldrar men också av socialarbetare att använda och visa upp sin sociala kompetens (Arild Vis, Holtan & Thomas, 2012; Hutchby & O’Reilly, 2010). I de fallen barn får utrymme att uttrycka sin sociala kompetens finns det också bristande trovärdighet i det barn berättar. Den bristande trovärdigheten grundas i att barns röst anses vara sårbar och det kan riskera att barns röst och berättelse förklaras bort (Arild Vis m.fl., 2012). Istället anses vuxnas åsikter eller berättande kunna företräda barns röster och tas på större allvar (Duerr Berrick m.fl., 2015). Exempel på hur barns röster inte prioriteras av vuxna beskrivs i en studie där familjeterapi observerades. I observationerna framkom det att trots att barn var med i terapisamtal fick de inte alltid besvara frågor från familjeterapeuten trots att frågan var riktad till dem. Ofta besvarade föräldern frågan innan barnet fick chansen att svara. Det fanns fall då frågor ställdes till barnen, men barnen fick inte alltid tillräckligt med tid eller utrymme att svara. Om barnen inte svarade direkt svarade föräldern istället åt barnen (Hutchby & O’Reilly, 2010). I socialt arbete kan föräldrar ses som den främsta
informationskällan till barn och företräder ofta barns åsikter (Bruce, 2014; Sanders & Mace, 2006). Det är dock viktigt att när föräldrar företräder barn behöver en medvetenhet finnas hos socialarbetaren gällande att det kan påverka barnens ursprungliga åsikt och röst. Om vuxna ska förmedla vad ett barn tycker eller upplever bör det ifrågasättas. När en vuxen förmedlar ett barns upplevelser, syn eller känslor kan det vara oklart om det är barnens ord eller om det är vuxnas bedömningar, tolkningar och filtreringar av vad barnen menat (Bruce, 2014).
Barns ålder är centralt i utredningsprocesser och möjligheter till delaktighet då vuxna kan förminska barns rätt till delaktighet om de anses vara för unga. Men oavsett ålder är det viktigt för barn att få information och chans till delaktighet utifrån deras egna mognad och utveckling. Om barn inte upplever att det blir lyssnade på kan det skapa konsekvenser i form av frustration, oro och rädsla som kan uttryckas genom utåtagerande beteenden. Att som barn få möjlighet att få sin röst hörd i utredningsprocesser och känna att de vuxna hör och ser en har en stor betydelse för att en gynnsam hälsa och utveckling. Om barn tidigt i
utredningsprocessen känner sig delaktiga, får information och förståelse skapar det trygghet men ger också större sannolikhet att barn i framtiden har mer utvecklade förmågor att göra sin röst hörd. Barnen har då lärt sig att vuxna lyssnar, finns där som stöd och att barnets egna röst räknas (Leeson, 2007).
Avgörande faktorer för hur barn blir egna aktörer och på så sätt blir delaktiga är att de får chans till förståelse men också att göra dem involverande vilket ökar möjligheterna till delaktighet. Viktigt är då att fokusera på hur barn kan förstå och hur de kan bli involverade. Barn kan exempelvis vara i behov av en trygg vuxen som förklarar utredningsprocessen och svarar på frågor som kan dyka upp i samband med utredningsprocesser där interaktionen med socialarbetare brister (Bell, 2001). Trygghet för barn i samtal med socialarbetare kopplas an till relationsbyggandet mellan barn och socialarbetare (Jobe & Gorin 2013). Om ett barn får chans att träffa samma socialarbetare under flera samtal bidrar det till en stärkt social relation och kan känna sig trygg i att prata och ställa frågor vilket kan öka
delaktigheten (Jobe & Gorin 2013; Seim & Slettebø, 2017). Om ett barn behöver byta socialarbetare flera gånger och därmed berätta samma sak flera gånger kan förtroende och trygghet påverkas negativt (Jobe & Gorin 2013). Trovärdigheten i vad barn uttrycker och känner kan variera, men genom bra relationer mellan barn och socialarbetare ökar inte bara
barnens känsla av trygghet utan det kan också hjälpa socialarbetaren att förstå samt urskilja “sanningen” i det barnen berättar (Arild Vis m.fl., 2012). Om barn har en trygg anknytning till någon vuxen, kan det ge barn en trygghet i att våga ställa frågor. Har barn också en trygg anknytning till en viss vuxen kan denna person möta upp barn som stöd i
förståelseprocessen. Huruvida barn känner sig trygga eller inte att ställa frågor till vuxna är därför påverkad av hur deras anknytning utvecklats. För även om barn får var med på alla möten, får utrymme att säga sin mening och får information om de olika besluten upplever vissa barn ändå att språket som används i utredningar inte är barnanpassat. Det påverkar deras förståelse och därmed deras känsla av delaktighet. Bristen på förståelse och delaktighet skapar en osäkerhet hos barnen om vad som ska hända men också en osäkerhet om barnens röst kommer att bli hörd i ett beslut eller ej. Denna osäkerhet kan leda till stress hos barn då barnen ej förstår, är insatta eller vet vad som kommer hända under och efter en utredning (Bell, 2001).
När barn inte är delaktiga i utredningsprocessen kan de inte skapa sig en egen uppfattning av utredningsprocessen. Erhåller de inte information som är centralt för dem kan det skapa missnöje och förvirring hos barnen. Om barn blir delaktiga kan de istället få chans att ställa frågor och skapa sig en uppfattning av utredningsprocessen vilket kan ge dem en klarhet och positivare känsla av utredningsprocessen (Muench m.fl., 2017). Det är viktigt för barn att känna att socialarbetaren i utredningsprocessen värdesätter barnens åsikter, att
socialarbetaren lyssnar på dem och att delaktigheten präglas av respekt (Bell, 2001). Om barn blir delaktiga kan det generera i en helande effekt. Barn som varit våldsutsatta och som till följd av det känt sig maktlösa kan i och med delaktighet uppnå en känsla av att återfå makten över sin situation om de får sin röst hörd. Delaktighet kan således hjälpa barn att bearbeta det våld som upplevts. Genom delaktighet får barn och unga lärdomar, egenskaper och självförtroende vilket ger dem möjligheten att kunna bli mer självständiga som individer (Sanders & Mace, 2006).
2.3 Hur barn blir och inte blir delaktiga
Hur socialarbetaren definierar delaktighet påverkar deras sätt att arbeta med barns
delaktighet (Duerr Berrick m.fl., 2015). Socialarbetaren har i sitt handlingsutrymme och i sin definition av delaktighet möjlighet att påverka sitt bemötande gentemot barn och kan
dessutom välja hur delaktig det specifika barnet ska vara. Barnet kan tillåtas vara en egen aktör i sin utredning och då få möjlighet att fullt ut eller delvis uttrycka sig samt vara en del i processen kring ett beslut. Socialarbetarens handlingsutrymme kan göra att barn utesluts från sina utredningar och därmed utesluts ur delaktighet. I de fall då barn utesluts handlar det oftast om en skyddande aspekt eftersom det då anses vara negativt för barn att vara delaktig i sina utredningar (Eriksson, 2012). I yngre åldrar är det vanligare att socialarbetare inte anser att barn ska vara involverade i utredningar (Duerr Berrick m.fl., 2015). Det
eftersom socialarbetare inte vill riskera att barn blir påverkade negativt med stress eller oro i och med allvarliga myndighetsfrågor (Sanders & Mace, 2006). Det är i de fallen upp till socialarbetaren att avgöra om information ändå ska ges till barnet och i så fall vilken sorts information. Besluten som socialarbetaren tar kring barns delaktighet visar också hur
socialarbetarens fokus ser ut, om det är utifrån ett barnperspektiv eller ett vuxenperspektiv. Får barn möjlighet till delaktighet utifrån sin ålder, mognad och förståelse är
barnperspektivet i fokus hos socialarbetaren annars blir fokuset istället på vuxna omkring barnet vilket skapar ett vuxet fokus (Eriksson, 2012).
Beroende på ålder, mognad och förståelse behöver barn anpassningar i samtal och delaktigheten kan uppfyllas på olika sätt. Delaktighet kan illustreras på olika sätt och delaktighetsstegen beskriver olika nivåer av delaktighet där individen går från att vara ett objekt till att var den som har den största makten till att fatta egna beslut (Hart, 1992). Det är stor skillnad på att som barn vara inbjuden att delta i ett samtal och faktiskt var inbjuden och göras till en aktiv deltagare i ett samtal. Bara för att barn är inbjudna att delta innebär det inte att barn får sin röst hörd och tillåts möjligheten att kunna påverka (Arnstein, 1969). För att beskriva barns rätt till delaktighet i en värld skapad utifrån vuxnas perspektiv kan denna delaktighetsstege användas. Vuxna tenderar ofta att underskatta barns egna kompetens om sin egen situation och barn bjuds inte alltid in till att aktivt delta. Desto mer delaktigt barn tillåts vara desto högre kommer de på delaktighetsstegen. Utgångspunkten behöver dock alltid vara att ge barnen en möjlighet att välj vart på stegen barnen vill befinna sig och det är upp till vuxenvärlden att möjliggöra för varje enskilt barn att kunna vara delaktig utifrån det specifika barnets kompetens och vilja. I och med delaktighetsstegen framkommer att barn görs olika delaktiga (Hart, 1992). Variationen på vad socialarbetaren prioriterar som viktigt gällande barns delaktighet gör att barns delaktighet är beroende av vilken socialarbetare som barnet får tilldelat (Bruce, 2014; Duerr Berrick m.fl., 2015). En förklaring till varför barns delaktighet brister i ärenden som berör dem kan bero på socialarbetarens arbetsbelastning och brist på resurser. Tidsbristen är också något som påverkar relationsskapandet mellan barn och socialarbetare och därigenom barns delaktighet (Seim & Slettebø, 2017).
För att få till delaktighet i en utredning där tid inte alltid finns, kräver att socialarbetaren besitter kunskaper kring barnsamtal. Detta för att ändå kunna skapa en relation, skapa trygghet och bemöta barnet utifrån dess behov. Många socialarbetare kan också känna en osäkerhet i hur de ska genomföra samtal med barn på bästa sätt. Det kan vara så att
socialarbetare är ovana eller osäkra på hur de ska prata med barn eller att de inte känner sig tillräckligt kunniga och bekväma i att möta barn. Det är viktigt att om samtal med barn inte blir av på grund av dessa anledningar behöver socialarbetare då vara ärliga med varför barnen inte blir delaktiga. Socialarbetaren har då en skyldighet att ta tag i sina brister och utvecklingsområden istället för att undvika samtal med barn. För undviks barnsamtalen nekar socialarbetaren barnen sina rättigheter att vara delaktiga (Bruce, 2014). Förberedelse, egenskaper och kunskaper hos socialarbetaren är självklart viktigt i samtal med barn. Kunskaperna och egenskaperna kan handla om vägledning, skicklighet i samtal med barn, förmåga till flexibilitet men också självförtroende. När detta brister behöver socialarbetare då i sin profession möta barn på den nivå som krävs för att göra dem delaktiga på ett
meningsfullt sätt (Sanders & Mace, 2006). Delaktigheten för ett barn kan variera utifrån socialarbetarens arbetssätt och metoder. Exempelvis kan vissa barn vara bra på att framföra sin åsikt verbalt men andra barn kan ha svårt att förmedla sina upplevelser verbalt. Vanligt är då att det som framställs är observationer och tolkningar av socialarbetaren istället barnens exakta ord. Problematik kan dock uppkomma i att socialarbetare tolkar och observerar barn istället för att få barnens direkta upplevelse i ord. Socialarbetare tolkar och filtrerar
informationen utifrån dennes förkunskaper samt erfarenhet på ett sätt som kanske inte är representativt för barnens upplevelse. Detta visar på att tolkningen och filtreringen av barnets ord kan se olika ut beroende på vilken socialarbetare som arbetar med barnet. När barn verbalt förmedlar sina upplevelser är det också vanligt att barns ord endast är delvis presenterade och att de ofta är anpassade efter vuxnas perspektiv och tolkning. När barns åsikter diskuteras och förklaras kan de presenteras noggrant medan i andra nämns de väldigt simpelt och enformigt (Bruce, 2014).
Att balansera rättigheterna och behoven som föräldrarna har gentemot de behov och rättigheter som deras barn är svårt (Sanders & Mace, 2006). Barns röster har en tendens av att minska under utredningsprocessen, däremot ökar föräldrarnas röster. Barns röster är tydliga under anmälningsfasen men försvinner sedan under en insats, exempelvis
familjebehandling. Om föräldrars och barns upplevelser inte stämmer överens, arbetar socialarbetaren i större utsträckning med föräldrarnas utgångspunkt av problemet. Detta skapar en problematik, för om föräldrarnas röster har fokus under en utredning och därav grundar bedömningen för ett beslut kan det leda till att beslutet inte matchar barnets behov. Om barnet istället får vara delaktig och ge sin syn på problemet kan beslutet med större sannolikhet matcha barnets behov. Detta gör att sannolikheten ökar för att barn blir hjälpta och får det stöd de behöver istället för att en stödinsats inriktar sig på föräldrars fokus. Slutligen är det avgörande att socialarbetaren lyssnar på barn, både för att barnen ska få en gynnsam hälsa och utveckling samt för att rätt beslut anpassat efter barnens behov ska tas. När föräldrar hamnar i fokus riskerar det då att inte bara förminska barns röst och
delaktighet men också ge felriktade insatser (Heimer, Näsman & Palme, 2018). Svårigheter kan uppstå när föräldrar påverkar barns delaktighet genom att förhindra barns rätt till delaktighet. Detta genom att exempelvis inte vara samarbetsvilliga eller genom att bara förhindra att barn kommer till samtal (Sanders & Mace, 2006). Hur barn blir inkluderade i samtal tillsammans med föräldrar påverkar barns delaktighet. Det är vanligt att föräldrar ofta prata om barn i tredje person och därmed inkluderas inte barnen i samtalen. För att göra barn delaktiga, behöver socialarbetaren fokusera samtalet till barnet i fråga, så denne blir en aktör i samtalet. Om föräldern däremot riktar sin uppmärksamhet till barnet och har ett samtal tillsammans med barnet, blir barnet istället en av de delaktiga aktörerna i samtalet och den professionella kan då anpassa sin roll till att vara observatör (Hutchby & O’Reilly, 2010).
2.4 Sammanfattande reflektion
Den tidigare forskning vi tagit del av har olika fokus och det har olika delar kopplat till barns delaktighet. I artiklarna kunde vi finna teman, vilka är: Hur barn blir och inte blir delaktiga, synen på delaktighet och vikten av barns delaktighet. Dessa teman representerar delar i den tidigare forskning vi tagit del av och också en bra grund för vår studie. Detta för att vår studie inriktats på just hur barn blir delaktiga och hur socialarbetare definierar begreppet
delaktighet. Hur begreppet delaktighet tolkas och används i praktiken är i fokus för denna studie och därav också det viktiga i den tidigare forskning som vi tagit del av. Tidigare
forskningsavsnittet ger därför en grund i hur begreppet delaktighet uppfattas, används och hur det kan variera i hur delaktiga barn blir.
3
TEORI
Trevithick (2008) beskriver att teori är en del av det praktiska sociala arbetet för att teoretiska ramar underlättar, informerar och strukturerar det sociala arbetets verksamhet. Teorier är referensramar till hur vi kan tolka människors beteende (Parrish, 2012). Efter formuleringen av syfte och frågeställningar diskuterade forskarna studien och forskarnas förförståelse formulerade olika teoretiska hypoteser. Dessa hypoteser handlade om socialsekreterarens yrkesroll och handlingsutrymme men också barns utveckling. De teoretiska ansatser som formulerades var systemteori, anknytningsteori och mentalisering. Dessa teoretiska ansatser hjälper till att tolka och förstå både socialsekreterarnas arbete med delaktighet och barns möjlighet till delaktighet.
3.1 Systemteori
Systemteorin bygger på tanken om att allt har ett samband och för att förstå individen behövs en förståelse för hur individens omgivning ser ut. Genom systemteorin kan vi skapa oss en bild av hur olika relationer, miljöer och gruppdynamiker påverkar individen. Inom
systemteorin lyfts frågan om samband och att en individ inte kan var opåverkbar. Till exempel påverkar alla delar i ett barns liv som hemmiljö, skola, vänner och släkt ens utveckling och internaliserade system. De individuella systemen samverkar med andra system vilket innebär att ett eventuellt problem i ett system kan återspeglas i ett annat system. Ett barn kan exempelvis bli påverkat av en förälders missbruk i sitt system hemma men även i sitt skolsystem. För trots att missbruket sker fysiskt i barnets hemmasystem kan barnet kanske komma trött till skolan eller har svårt att koncentrera sig till följd av oro gällande förälderns missbruk och på det sättet påverkar de olika system varandra. (Parrish, 2012; Payne, 2015).
Inom systemteori diskuteras ofta olika typer av system och att det finns olika nivåer av system som alla påverkar individen på olika sätt. Dessa system benämns som makro-, meso- och mikronivå (Bronfenbrenner, 1981). Inom system på makronivå som omger socialarbetare finns regler, riktlinjer, och lagar, både svensk lagstiftning i exempelvis föräldrabalken, men också organisationer som socialtjänsten. På mesonivå omges socialarbetare av arbetskultur, sociala riktlinjer som hur det samtalades kring barn och dess delaktighet på arbetsplatsen. Både mellan socialarbetare men också på ledningsnivå inom socialtjänsten. Inom mikronivån utvinns socialarbetarens egna tankar och värderingar kring ämnet delaktighet och hur denne gör barn delaktiga eller ej i utredningsprocessen. Det viktiga att ha i åtanke som
människor och de samspel som finns mellan deras olika system. För att lösa ett problem hos barn måste hänsyn tas till helheten utifrån deras system och de aktörer i systemen som har en inverkan på barnen (Parrish, 2012; Payne, 2015).
3.2 Anknytningsteori
Ett spädbarn skapar direkt ett band till sin moder vilket kopplas samman med barnets överlevnadsinstinkt och blir ett sätt för barnet att säkerställa sina behov av skydd och
omvårdnad; detta kallas en anknytning. Med hjälp av förälderns uppmärksamhet på barnets känsloyttringar lär sig barnet huruvida den vuxna är en trygg grund eller inte (Blakely & Dziadosz, 2015; Parrish, 2012). Om barn får en trygg grund och anknytning ger det barn känslor av tillit, självvärde och genererar i emotionell stabilitet och säkerhet för barn. I och med denna trygga anknytning får barn självförtroende, självständighet och kan lära sig att lita på andra människor samt samarbeta med andra människor. Om barn inte får respons på sina känsloyttringar från sin anknytningsperson eller har upplevt flera uppbrott från sin anknytningsperson kan det generera i en otrygg anknytning. Otrygg anknytning kan då leda till att barn istället känner sig osäkra, misstrogna och ängsliga. De barnen saknar ofta självförtroende och kan också ha svårt att hantera sociala sammanhang. Barn med otrygg anknytning kommer ha svårt att sätta sig in i andra människor och förstå sammanhang utanför sig själva (Parrish, 2012). Det finns indikationer på att barn med bristande
anknytning tenderar att få psykisk ohälsa senare i livet (Blakely & Dziadosz, 2015). Barn med trygg anknytning har inte bara lättare att förstå sociala sammanhang och känna sig trygga i det utan kan också vara trygga att söka förklaringar på det dem inte förstår. Som exempelvis om ett barn skulle ha svårt att förstå en utredningsprocess, då skulle barnet kunna finna svar på frågorna genom stöd från trygghets personer eller till och med socialarbetaren (Trevithick, 2008).
3.2.1 Mentalisering
Mentalisering innebär förmågan att kunna sätta sig in i andras upplevelser och sedan kunna anpassa sig utefter det. Mentaliseringsförmågan hos ett barn handlar om att barnet ska försöka förstå den sociala omvärlden, både den interna men också den externa världen utanför sig själv (Freeman, 2016). Mentaliseringsförmågan går hand i hand med anknytning, har ett barn en otrygg anknytning kan det resultera i att mentaliseringsförmågan inte
utvecklas och barnet kommer då få svårigheter i att förstå omvärlden (Eresund & Wrangsjö, 2008). Konsekvensen av bristande anknytning blir då en oförmåga hos individen att kunna använda sin mentaliseringsförmåga för att förstå andra individer och omvärlden (Freeman, 2016). Detta påverkar i förlängningen vuxna individer och hur de i sin tur kan sätta sig in i andra människors upplevelser. För att förstå mentaliseringsförmågan kan ett exempel vara när barn inte förstår varför de inte får gå till lekparken på en gång när de frågar och där igenom blir frustrerade. Med en utvecklad mentaliseringsförmåga kan barnet istället förstå förälderns känsla av att det ej går direkt och sedan kompromissa med föräldern till att gå till lekplatsen senare. Barnets mentaliseringsförmåga har då utvecklats till att försöka förstå förälderns skäl till att barnet ej får gå till lekparken och sen även kunna finna en lösning som
fungerar för båda genom kompromiss. Om barn har en trygg anknytning kan barn lära sig mentaliseringsförmåga av sin trygga anknytningsperson. Barn kan då sätta sig in i andras upplevelser utifrån sin utvecklade mentaliseringsförmåga eftersom barn genom tolkning och observation av sin anknytningsperson lär sig detta. Mentaliseringsförmågan utvecklas alltså tillsammans med anknytningen till anknytningspersoner till vuxen ålder.
Mentaliseringsförmåga finns då hos vuxna socialsekreterare och speglar deras förmåga att kunna sätta sig in i det specifika barnet och vad denne upplever för att sedan anpassa utredningssamtal utefter barnets behov samt önskemål (Eresund & Wrangsjö, 2008). Det viktiga med utvecklandet av mentaliseringsförmågan hos en individ är förståelsen av andras mentala känslotillstånd oavsett sitt egna känslotillstånd. Genom en utvecklad
mentaliseringsförmåga kan socialsekreteraren skapa en relation som präglas av förståelse för barnens upplevelser och känslor (Freeman, 2016).
4
METOD
Denna studie utgår från en kvalitativ metod och avsnittet inleds med val av metod där det presenteras varför den kvalitativa ansatsen valts samt vilket tillvägagångssätt som använts. Senare följs detta av genomförandet, val av analysmetod samt etiska överväganden.
4.1 Val av metod
Då syftet med studien är att undersöka hur socialsekreterare arbetar med delaktighet i barnutredningar ansågs en kvalitativ forskningsmetod som det passande tillvägagångssätt. Bryman (2011) beskriver hur den kvalitativa metoden utgår från ett naturalistiskt synsätt där en förståelse för människor och deras agerande är målsättningen. I en kvalitativ ansats bygger analysen på de svar människor ger utifrån den miljö och kontext de befinner sig i och kunskap skapas i dynamisk interaktionen och samspelet mellan människor och kontext (Larsson, 2005) beskriver att det finns olika datainsamlingsmetoder inom kvalitativ forskning och att intervjuer är en av dem. Vi ansåg att intervjuer skulle passa vårt syfte och våra frågeställningar då syftet är att söka kunskap om socialsekreterares arbetssätt inom utredningsprocesser gällande barn socialtjänsten och frågeställningarna riktar sig till att få socialarbetarnas egna personliga tankar kring hur de gör barn delaktiga. I denna studie genomfördes semistrukturerade intervjuer, vilket ger intervjun struktur med en tydlig följd, men samtidigt flexibilitet för anpassning (Bryman, 2011).
4.2 Urval
Urvalsprocessen av intervjupersoner utgjordes av ett målinriktat urval då vi eftersökte intervjupersoner som var relevanta utifrån studiens syfte och frågeställningar (Bryman,
2011). För denna studie ansågs det att socialsekreterare som arbetar på socialtjänsten som barnutredare var mest lämpade för att få svar på studiens syfte och frågeställningar. Med hjälp av kontakter inom socialtjänsten fick vi tillgång till nitton mejladresser till
socialsekreterare som alla arbetade på avdelningar barn och unga på socialtjänsten. Dessa arbetade på fem olika kommuner i mellansverige. Ett mejl med en intresseförfrågan
skickades ut till samtliga nitton personer. Av dessa återkopplade sju personer. Alla deltagare var kvinnor och jobbade på socialtjänsten med utredning av barn och unga. Fyra deltagare jobbade på enheter som utreder barn mellan 0 och 21 år och tre deltagare arbetade på enheter som endast utreder unga mellan 13 till 21 år. Fem av deltagarna var utbildade socionomer och en hade en högskoleexamen i beteendevetenskap. Deltagarnas ålder varierade mellan 30-65 år.
4.3 Genomförande och datainsamling
Ett missivbrev skrevs inför kontakten med intervjupersonerna där information om studien och dess syfte beskrevs. Missivbrevet skickades ut till deltagarna ungefär 1-2 veckor före intervjuerna genomfördes. Missivbrevet innehöll information om att deltagande var frivilligt, att insamlad data behandlades konfidentiellt samt var studien publicerades (se bilaga A). Inför intervjuerna skickades samtyckesblankett till intervjupersonerna där de fick skriva på sitt samtycke att delta och att de fått information om studien (se bilaga B). Totalt
genomfördes sex semi-strukturerade intervjuer då den sjunde deltagaren avbokade till följd av sjukdom och hög arbetsbelastning.
Inför intervjuerna skrevs en intervjuguide med grundfrågor utifrån syfte och frågeställningar. Under intervjuerna ställdes alla frågor i intervjuguiden men också kompletterande frågor för att fånga upp delar i intervjun som var unika och som var av intresse för studien.
Intervjuguiden började med bakgrundsfrågor om intervjupersonen och följdes sedan av frågor som formulerats efter studiens frågeställningar. Frågorna handlade om
intervjupersonernas syn på delaktighet, erfarenheter kring arbetet med utredning av barn och unga, hur de arbetar med delaktighet i sitt yrke och om barnkonventionen som blev lag 2020 förändrat deras arbete med delaktighet (se bilaga C). Kompletterande frågor som ställdes varierade från intervju till intervju beroende på hur samtalet fortlöpte. De kompletterande frågorna handlade om personliga strategier och arbetssätt, synen på föräldrar, konsekvenserna av att ej göra barn delaktiga och utmaningar i arbetet med delaktighet. På grund av Covid-19 genomfördes alla intervjuer på distans via videosamtal. Intervjuerna var mellan 30–50 minuter långa och spelades in med hjälp av dator och mobiltelefon. Efter att intervjuerna genomförts och materialet bearbetats raderades filerna från dator och mobiltelefon för att säkerställa att materialet inte kunde spridas vidare,
därefter kodades materialet för att avidentifiera deltagarna och kommer presenteras i studien med fiktiva nummer 1-6.
4.4 Databearbetning och analys
Intervjuerna transkriberades ordagrant med undantag för bekräftande ord från intervjuaren som ’jaha’, ’jag förstår’ och ’intressant’. Transkriberingen delades upp mellan de två
forskarna, där den som ej hade genomfört intervjuer var den som transkriberade. Detta gjorde att båda forskarna tog del av deltagarnas röster och de olika tonlägena i intervjuerna. Genom att göra på det viset skapades en djupare förståelse hos båda forskarna. Det
transkriberade materialet analyserades med hjälp av en tematisk analys som beskriver hur olika faktorer som framkommer i intervjun kopplas samman eller är påverkade av samhället. Analysmetoden kan därför både skildra verkligheten men också skildra enskilda personers syn på verkligheten och inriktade sig på att framställa erfarenheter, betydande faktorer eller verkligheten som intervjupersonen förmedlar (Braun & Clarke, 2006). I denna studie blev fokus på intervjupersonernas verklighet och hur de arbetar med barns delaktighet. De teman som framkom av analysen representerade intressanta aspekter och bildade mönster utifrån datainsamlingen. Transkriberingarna skrevs ut, färgkoordinerades och lästes igenom flera gånger av forskarna. Forskarna markerade ut de delar som var kopplade till syfte och frågeställningar, men också det som kunde kopplas till teori och tidigare forskning. Genom bearbetningen av intervjuerna fann forskarna också gemensamma delar och delar som skiljde dem åt. Det var därför viktigt att bearbeta transkriberingarna flera gånger för att säkerställa likheter, skillnader och säkerställa att forskarna tolkat intervjupersonerna lika. De teman som fastställdes och ansågs representera datainsamlingen var Definitionen av
delaktighet, Aktörskap och Relationer. Dessa teman representerar intervjuinnehållet då det
ställdes frågor om hur socialsekreterarna definierar ordet delaktighet, men också hur socialsekreterarnas syn på barns aktörskap såg ut. Det var tydligt i tematiska analysen att dessa delar men också vikten av relationer inom barns delaktighet var viktiga för
socialsekreterarna. Dessa teman ansåg därför kunna sammanfatta, skildra och tydliggöra intervjupersonernas verklighet i arbetet med utredning av barn. Intervjuerna lästes flera gånger av båda forskarna för att hitta likheter och skillnader. De teman som framkom gav sedan grunden för resultatet och diskussionen i denna studie tillsammans med de teoretiska begreppen och den tidigare forskningen.
4.5 Etiska Ställningstaganden
I studien har de forskningsetiska principerna beaktats. De forskningsetiska principerna handlar om frivillighet, integritet, konfidentialitet och anonymitet (Bryman, 2011). Utifrån informationsprincipen har intervjupersonerna fått information om studiens syfte, att deras deltagande är frivilligt och att de har rätt att avbryta sin medverkan om det vill.
Samtyckesprincipen gav intervjupersonerna rätt att bestämma över sin medverkan (Bryman, 2011). Intervjupersonerna erhöll ett missivbrev och en samtyckesblankett innan
intervjutillfället vilket gav intervjupersonerna tid att läsa informationen om studien i sin takt samt samtycka om de fann fortsatt intresse för att delta i studien (se bilaga A & B). Det var viktigt för att intervjupersonen då har fått en chans att bli insatt i vad de gett sitt samtycke till (Larsson, 2005). Vid formuleringen av missivbrev och samtyckesblankett granskades
fanns med. I missivbrev (se bilaga A) och muntligt fick intervjupersonerna information om att den insamlade datan kommer hanteras konfidentiellt och att den data som insamlats enbart kommer användas i studiesyfte. I och med att intervjupersonerna kontaktades med hjälp av forskarnas kontakter kunde inte anonymitet garanteras och därför informerades intervjupersonerna att deras uppgifter istället skulle hanteras konfidentiellt.
Inför studien valdes det att genomföra intervjuer med socialsekreterare som forskarna inte var bekanta med. Detta för att utesluta påverkande faktorer som kan uppkomma om
bekantskap finns mellan forskare och intervjuperson. Vid kontaktsökande användes bekanta som mellanhand till att nå socialsekreterare på socialtjänsten. Intervjupersonerna som gav sitt samtycke till att delta hade ingen bekantskap med forskarna sedan tidigare.
4.6 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet
I studien används abduktion som metod där processen till förståelse av barns delaktighet präglats av teori och empiri under studiens gång. Abduktion går ut på att forskare innan studien arbetar med teori och sin förförståelse innan datainsamlingen för att sedan anpassa och stärka tolkningen av empirin med nya iakttagelser under datainsamlingen (Alvesson & Sköldberg, 2008). Innan datainsamlingen ansåg vi som forskare att studien skulle vara intressant att tolka och förstå utifrån systemteori, anknytningsteori och begreppet
mentalisering. Dessa teorier formulerades utifrån förkunskapen hos oss som utgick från att barns delaktighet är ett komplext ämne som påverkas av olika faktorer på olika nivåer. Vi blev då nyfikna på att utforska ämnet utifrån dessa teoretiska utgångspunkter som kan hjälpa till att förstå socialsekreterare men också på barn som utreds inom socialtjänsten. Valet av teoretiska utgångspunkter utgick från att individer påverkas av anknytningsmönster,
utvecklandet av mentaliseringsförmåga och system som omger individen på olika nivåer. Vid formuleringen av intervjuguiden fanns dessa teoretiska ansatser med som utgångspunkt, exempelvis handlade frågor om socialsekreterares rutiner och eget handlingsutrymme på handläggarnivå samt på politisk nivå utifrån systemteori. Under datainsamlingen ställdes följdfrågor för att säkerställa att vi tolkat intervjupersonerna rätt i deras svar, detta för att kunna tolka intervjusvaren utifrån de teoretiska ansatserna. Genom att använda de teoretiska ansatserna kunde förförståelsen som vi haft innan datainsamlingen bekräftas efter
datainsamlingen men de kunde också ge ökad förståelse och vidare tolkning av
socialsekreterares arbete och barns delaktighet. Vi som forskare utmanades därmed i vår förförståelse och utvecklade de teoretiska tankar som tidigare fanns. Detta genom att tolka datainsamlingen från fler synvinklar än vad som gjordes tidigare. Systemteori användes i studien för att tolka socialsekreterarnas yrkesutövning i att göra barn delaktiga, då socialsekreterare omges av system som påverkar dem. Anknytningsteori användes för att förstå barns upplevelser, beteenden och möjlighet till delaktighet. Slutligen utgick
mentalisering från att förstå och tolka socialsekreterarens förmåga att sätta sig in i barnens upplevelser och behov. Forskarnas förförståelse om att dessa teorier kunde appliceras till att tolka datainsamlingen stämde, men gav också mer förståelse av ämnet. Hur teorier och begrepp förstod och tolkade empirin beskrivs i studien under rubrikerna “Resultat och analys” samt under “Diskussion”.
Bryman (2011) beskriver att det finns olika diskussioner kring begreppen Validitet och Reliabilitet och hur dessa kan vara tillämpliga på kvalitativ forskning, tillförlitligheten i kvalitativ forskning delas upp i olika begrepp. De begrepp som används för att beskriva en kvalitativ studies Validitet och Reliabilitet, är: Trovärdighet, Överförbarhet och Pålitlighet. Trovärdighet (intern validitet) innebär att det behöver finnas en samstämmighet mellan vad som observeras i datainsamlingen och de teoretiska idéer som sedan utvecklas av forskaren. Vidare innebär den teoretiska grunden en ram för hur datainsamlingen kan tolkas och förstås. Det förekommer också att kvalitativ forskning prövar teoretiska utgångspunkter genom datainsamling (Bryman, 2011). I vår studie skapade förkunskap hos forskarna teoretiska ansatser som ansågs kunna tolka och förstå ämnet barns delaktighet i sina utredningar. I studien passade de teoretiska ansatserna med empirin som insamlades från socialsekreterare som arbetar med utredning av barn. De teoretiska ansatserna skapade också ny förståelse hos forskarna genom tillämpning på empirin. Den interna validiteten anses därför i denna studie vara hög då det finns en samstämmighet mellan teori och empiri. Samstämmigheten stärks också i och med att forskarna under intervjuerna var noga med att säkerställa så intervjupersonernas ord tolkas på rätt sätt. Intervjuerna präglades av frågor som fokuserade på att förstå intervjupersonernas upplevelser och tankar. Detta var viktigt för att kunna tolka datainsamlingen med de formulerade teorier som forskarna tidigare
formulerat. Detta stärker trovärdigheten i samstämmigheten mellan empiri och teori samt den interna validiteten.
Överförbarhet (extern validitet) handlar om resultaten i studien kan generaliseras till andra miljöer och situationer. Inom kvalitativ forskning ligger fokus på det unika inom den sociala verklighet som studeras, i det här fallet det unika inom barns delaktighet (Bryman, 2011). När generaliserbarhet och extern validitet tas upp i förhållande till denna studie där sex intervjuer genomfördes handlar inte överförbarheten och generaliserbarheten om att empirin kan representera alla socialsekreterare i Sverige. Trots att alla intervjupersonerna arbetade som barnutredare på socialtjänsten samt kom från fem olika socialtjänster var resultatet för koncentrerat för att kunna ses som representativt. Däremot var intervjuerna djupgående i sin utformning och frågorna som ställdes i intervjuerna handlade om olika aspekter inom barns delaktighet. Detta bidrog till att intervjuerna resulterade i socialsekreterares upplevelser och åsikter som har betydelse för hur barns delaktighet ser ut inom barns delaktighet och vad socialsekreterare anser som viktigt inom ämnet.
Kvalitativ forskning syftar oftast inte att vara replikerbar då den bygger på unika intervjuer, observationer eller berättelser med individer under specifika tidsförhållanden och det är forskaren tillsammans med intervjupersonerna som skapar resultatet. Därför påverkar faktorer som sociala konstruktioner, inre begränsningar hos personerna i intervjun, utformningen i intervjun och hur frågorna ställs replikerbarheten. Replikerbarheten påverkas också utifrån att det är upp till forskaren i fråga att observera och tolka
datainsamlingen, då beroende på forskare kan därför tolkningarna se olika ut (Bryman, 2011). Enligt Bryman (2011) beskrivs pålitlighet som en jämförelse till reliabilitet och menas att forskare redogör hur studien genomförts och presenterar de moment under tidens gång. Andra personer kan då granska arbetet med studien och sedan bedöma kvalitén på det som valts samt tillämpats (Bryman, 2011). I denna studie har forskarna tydliggjort hur studien genomförts, inklusive val, problem, ändringar, förbättringar och utförande. Detta för att
skapa en tydlig bild av hur studien genomförts. Hur genomförandet presenteras och granskas påverkar hur studiens pålitlighet tolkas och hur den kan framställa en del av den sociala verkligheten inom barns delaktighet. Denna studies reliabilitet anses vara hög då momenten under studiens gång förklarats noggrant. Däremot behöver reflektion finnas kring att det är upp till läsaren att avgöra hur hög studiens reliabilitet är och hur pålitlig studien är utifrån begreppet pålitlighet.
5
RESULTAT OCH ANALYS
Resultatet redovisas med hjälp av teman som utvunnits i och med en tematisk analys. De teman som framkom var: Definitionen av delaktighet, Aktörskap och Relationer. Resultatet presenteras genom utvalda citat och kommer i analysen kopplas till teori och tidigare
forskning.
5.1 Resultat
5.1.1 Definitionen av delaktighet
Barns roll i utredningar är central och socialsekreterarna vill få med sig barnen i utredningar. Det finns en önskan från intervjupersonerna att genom att de ger barnen information om utredningsprocessen ska det skapas en förståelse hos barnen att det är deras utredning samt att deras ord och känslor har betydelse. För att skapa en bild av socialsekreterarna syn på delaktighet ställdes frågan “vad är delaktighet för dig?” under samtliga intervjuer. Det framkom att intervjupersonerna ansåg att information är nyckeln till att skapa delaktighet i utredningar för barnen. Intervjuperson 6 beskriver att: “[...]barn ska kunna ha möjlighet att säga sitt. Få information varför de är på socialtjänsten, ja information och kunna säga det dem vill säga.” (IP:6). Detta citat belyser att genom att ge barn information gällande socialtjänsten, hur en utredningsprocess går till och informera om varför beslut tas hoppas socialsekreteraren på att ge barnen en känsla av delaktighet. Intervjuperson 4 påtalar att föräldrarna har rätt till informationen om de är vårdnadshavare. Om barnet är över femton år är det en egen part och har laglig rätt att delges information från socialsekreteraren. Att få sin röst hörd och att komma till tals är återkommande under flera av intervjuerna, där intervjupersonerna uttrycker att delaktighet är beroende på om barnen får uttrycka i ord vad de känner och önskar. Både Intervjuperson 2 och 3 är inne på att barnets egen känsla av delaktighet är viktig. De uttrycker att det är viktigt att barnet få komma till tals och bli lyssnad på för att delaktighet ska skapas. Att få vara med och påverka sin egen utredning och besluten som fattas är något som framkom som en grund till delaktigheten för barn enligt intervjuperson 3. Detta framkom främst i de intervjuer som genomfördes med
intervjupersoner som arbetar med äldre barn, 13-21 år. Intervjuperson 1 beskriver att det är viktigt att unga ska få vara delaktiga i det som sker under utredningen och intervjuperson 2 säger att det är den unges känsla av att deras känslor och tankar vägs in i ett större
sammanhang som skapar delaktighet: “Ja men det är väl just det, att man känner att ens egen tanke, åsikter och känslor vägs in i ett större sammanhang liksom.”(IP:2). Men att barnet får vara med från början och kan påverka sin utredning påpekar intervjuperson 5 som viktigt gällande delaktighet.
5.1.2 Aktörskap
Ett framträdande tema i intervjuerna är hur aktörskap skapas för barnet. Att informera hur en utredning går till berättar flera av intervjupersonerna är rutin. Målsättningen är att alla barn ska veta varför det är en utredning och hur den går till och intervjuperson 3 berättar att barn alltid ges möjlighet till samtal, och då aktörskap, men att de inte tvingar barnet att berätta saker om man inte vill. Intervjuperson 2 och 6 beskriver hur de är noga med att förklara för barnet om deras rättigheter att få komma till tals under en utredning.
Intervjuperson 1 beskriver: [...]de får vara med och påverka och att de ska förstå den processen som händer omkring dem. Göra sin röst hörd och var med i det som sker. “ (IP:1). Intervjuperson 1
beskriver vidare att det gäller att hitta barnets väg för att ge dem information. Intervjuperson 3 nämner olika sätt att nå barnen och möjliggöra delaktighet, bland annat att ringa till
barnet, skicka brev eller SMS.
Delaktigheten för barnen behöver åldersanpassas och olika kommunikationsvägar behövs för det specifika barnet. Intervjuperson 2 berättar: “[...]och alla barn har ju kommunikation på något sätt, även om de kanske inte har tal”. Intervjuperson 3 och 5 berättar att de alltid anpassar sin kommunikation utefter ålder. Kommunikationen kan anpassas med hjälp av olika hjälpmedel eller metoder där intervjuperson 5 brukar rita tillsammans med barnet och intervjuperson 2 kan ibland använda nallekort (kort med nallar på som visar olika känslor) under samtal för att nå barnet. Anpassningar av kommunikation anses av intervjupersonerna vara viktigt för att skapa aktörskap hos barn. Nallekort är något som nämns återkommande under
intervjuerna och verkar var det kommunikationshjälpmedel som används flitigast bland intervjupersonerna för att få barnet delaktigt i samtalet. Andra metoder som framkom under intervjuerna användes olika från person till person, men både metoden tejping (en metod där barnet kan beskriva situationer genom lek) och att använda en whiteboardtavla nämnde både intervjuperson 1 och 6 som bra metoder för att skapa delaktighet. En intervjuperson
beskriver även att det finns svårigheter hos socialsekreterare i att använda metoder i samtal och att det är något som skulle kunna förbättras:
[...]de kan jag tycka är en brist hos mig, jag är bara på att prata så att säga, men jag är dålig på att använda andra saker. Vill ledningen att man ska använda andra sker så får dem se till att vi är mer kompetenta, som nallekort eller tejpning. (IP:6).
Intervjuperson 2 beskriver att barn kan tycka det är jobbigt att komma till socialtjänsten vilket intervjuperson 3 kopplar an till, att barn kanske inte vill komma till samtal på
anpassningar utefter barnets behov som att anpassningar i form av barnanpassade samtalsrum skulle kunna förbättra barns upplevelse av socialtjänsten. Det beskrivs av
intervjuperson 4, 5 och 6 att det är mer utmanande att göra yngre barn delaktiga på grund av olika anledningar och intervjuperson 4 beskriver:
[...]med yngre barn är det svårare att komma nära barnet. Jag får inte ut så mycket som jag vill, rent informationsmässigt. Om man ställer en fråga kanske man inte får lika utförligt svar som en ungdom kan ge. Förståelsen hos barnen kan se olika ut beroende på ålder. (IP:4).
Intervjuperson 5 förklarar liknande problematik kopplat till att göra barn aktörer och beskriver att yngre barn inte kan prata för sig vilket gör att delaktigheten såklart påverkas och barnet inte blir en aktör i utredningen. Barnets upplevelse i utredningen får då istället baseras på observationer och beteenden hos barnet. Intervjuperson 5 beskriver också att yngre barn inte förstår och “[...]dem som är 7–8, den förstår ju inte riktigt heller varför de ska komma hit och möta hur många gånger man än förklarar för dem så förstår dem inte[...]” (IP:5). Intervjuperson 3 beskriver att neuropsykiatriska funktionsnedsättningar också kan påverka barnets möjlighet till delaktighet genom att socialsekreterare inte vet hur de på bästa sätt ska möta barnen och då resulterar det i att barnet ej blir delaktigt istället. Intervjuperson 3 beskriver att utmaning ligger i att möta alla sorters barn och ge dem samma möjlighet till delaktighet. Intervjuperson 2 beskriver samma problematik:
[...]att nej med det där barnet kan vi inte träffa för det går på särskolan eller det där barnet kan vi inte träffa för det är lite blygt eller att man försöker inte så mycket som jag skulle önska liksom i vissa fall. (IP:2).
Konsekvensen av det blir att rätten till delaktighet för barn är beroende på barnen och deras egna svårigheter. Detta blir också avgörande i hur pass delaktiga de tillåts bli. Alla
intervjupersoner beskriver att tidsbrist är en utmaning i arbetet med barns delaktighet och kan påverka deras aktörskap. Intervjuperson 3 menar att de behöver “[...]ha mera tid i våra kalendrar till att faktiskt träffa barnen, oftast blir det ett samtal, två kanske[...]” (IP:3).
Intervjuperson 6 beskriver även att tidsbristen gör att det brister i återkoppling till barnet efter utredningen är avslutad. Vidare beskriver intervjuperson 6 att arbetsbelastningen också är avgörande för hur delaktiga barn blir i sina utredningar: “[...]jag har haft en period där jag haft max tio utredningar, och då skulle jag säkert kunna prata med ungarna mer[...]” (IP:6).
I flera intervjuer framställs föräldrar som utmanande och ibland ett hinder för att göra barn delaktiga. Intervjuperson 4 beskriver: “Att föräldrarna ställer sig emellan min kommunikation med barnet och mitt sätta att få med barnet, där dem känner att liksom det är deras röst som ska höras… och då är det svåra… Det är svårt att komma runt det.” (IP:4). I de ärenden med hög oro för barns säkerhet kan barnsamtal genomföras utan föräldrars samtycke men som
intervjuperson 2 beskriver förloras ibland barnets röst i de ärenden som inte har lika hög oro. När utredningar handlar om ord mot ord mellan barn och förälder säger intervjuperson 3, 4 och 6 att socialsekreterarna kan ställa sig på föräldrarnas sida. Intervjuperson 4 nämner att det kan ha att göra med att föräldrar är bättre på att ge tydligare och mer grundläggande information. Intervjuperson 6 beskriver liknande problematik och nämner att det kan vara så
att barnets röst då förklaras bort. I exempelvis våldsutredningar beskriver intervjuperson 6 att det finns ett stigma i att prata om föräldrar som slår sina barn.
[...]de måste man kunna prata med också utan att det ska var så jäkla hotfullt. Där kan jag vakna liksom att det går inte att komma dit som det ser ut idag, men då blir det som sagt svårt att komma åt[...] (IP:6)
Citatet belyser svårigheterna med att föräldrar inte erkänner att våld förekommit vilket sedan leder till att barnets upplevelse förklaras bort och därmed blir det inte fokus i utredningen. Att barns upplevelse inte blir fokus i utredningen kan få konsekvenser. Intervjuperson 1 beskriver konsekvenser av deras bristande delaktighet kan bli att barn inte vet varför en utredning inletts eller vad den slutligen ledde till. Intervjuperson 4 beskriver, att ett barn uttryckt till intervjupersonen att barnet inte förstod vad som hänt med senaste utredningen: “[...]men vad hände? Vart försvann den handläggaren liksom? Jag började ju prata med den och sedan försvann den[...]” (IP:4). Intervjuperson 4 beskriver detta exempel för att det sättet påvisa hur
barn inte alltid är delaktiga i utredningsprocessen. Barn blir inte aktörer och barnets bästa är då inte i fokus.
Utifrån intervjuerna framkommer det att införandet av barnkonventionen i svensk lag 2020 inte givit någon förändring i deras praktiska arbetssätt. Intervjuperson 1 säger: “[...]jag har haft bearbetning av barnkonventionen inne i arbetet redan alltså innan så för mig har det inte blivit någon skillnad[...]” (IP:1). Intervjuperson 2, 3 och 5 beskriver också att det inte blivit några
förändringar i rutinerna på arbetsplatsen utefter barnkonventionen. Däremot beskrivs det av vissa intervjupersoner att mer kan förbättras utifrån barnkonventionen: “Jo men det tänker jag väl, att det alltid är saker som kan bli bättre och då även med barn och ungas delaktighet och det är ju ett ständigt liksom arbete att få dem delaktiga.” (IP:1). Intervjuperson 6 beskriver hur
barnkonventionen kan göra så att mer tid kan ägnas åt barnen. Intervjuperson 4 beskriver att barnkonventionen kan göra så det blir mer barnfokus i omhändertagande av barn (LVU): “[...]det blir mera barn fokus, ja, annars tycker jag ändå att vi har fokuserat på barnen hela tiden sen innan, så stora förändringar har det inte blivit[...]” (IP4). Men i övrigt säger intervjuperson 4 att
det inte är märkbara förändringar sen barnkonventionen blev lag.
5.1.3 Relationer
Socialsekreterares relation med barn och föräldrar är viktigt för att skapa och möjliggöra möjligheter till delaktighet. Det framkommer dock att barn kan försummas i den
relationsskapande interaktionen i utredningar och intervjuperson 3 beskriver att det är svårare att göra en bedömning om barnet inte hörts i utredningen. Intervjuperson 3
beskriver vidare att om barn inte blir delaktiga så missas den viktigaste biten som är barnets röst, det är då svårare att göra en bedömning och skapa sig en helhetsbild av barnet situation. Därtill berättar Intervjuperson 4 att om socialsekreterare ej får tillgång till att möta barnet kommer barnets röst försvinna och konsekvensen blir att hela sanningen inte kommer fram. Intervjuperson 5 beskriver när barnets röst försvinner blir det att utredningen enbart skrapar på ytan och stora delar i utredningen missas.
