SOCIALTJÄNSTENS OCH POLISENS SYN
PÅ BROTTSFÖREBYGGANDE
SAMVERKAN KRING
UNGDOMSBROTTSLIGHET
The social service and police view on
their crime prevention collaboration
against juvenile delinquency
Janny Wallström
The survey is about how police and social services in Malmö City collaborate on juvenile crime. The questions at issue is based on how the authority’s
considerations of their cooperation are, how the collaboration works, which efforts and methods that are used and what efforts that are considered as giving the best results. In the survey a qualitative method is used and six interviews with the police authority and social service are performed. The results of the interviews has been analyzed through previous research on the subject and selected theories consisting of system theory and interactive theory. The results cannot be
generalized as the cooperation work is differently formed within all cooperation groups, there are no collaboration model. Result of the survey shows that in Malmö City does the collaboration between police and social service work well and both authorities works hard against combating juvenile delinquency. Barriers for cooperation are described in the form of the secrecy law that stops the
authorities to speak freely to each other. The success factors are described as when the right people are in the collaboration groups and everyone in it is able to contribute. The results also show that an effective collaboration group and actions against youth crime at multiple different levels are needed to achieve the possible results.
Keywords: Cooperation, youth crime, prevention work, juvenile delinquency, social service and police.
FÖRORD
Jag vill utdela ett stort tack till samtliga informanter som har gjort detta arbetet möjligt att genomföra. Med deras kunskap och väsentliga information inom området så har jag som författare fått ett fantastiskt stort material att arbeta utifrån. Jag vill även tacka min handledare för hennes stöd under arbetets gång och hennes många kloka råd och tips.
Innehållsförteckning
1.
INLEDNING OCH PROBLEMFORMULERING
4
1.1 Syfte
6
1.2 Frågeställningar
6
1.3 Avgränsningar
6
1.4 Definitioner av begrepp
6
1.5 Lagstiftning
7
2. TIDIGARE FORSKNING
8
2.1 Samverkan
8
2.2 Målgruppens utvecklande av en kriminell identitet
12
2.3 Brottsförebyggande arbete
13
3.
TEORI
14
3.1 Systemteori
14
3.2 Samverkansteori
15
3.3 Skyddsfaktorer
17
4.
METOD OCH METODOLOGISKA ÖVERVÄGANDEN 17
4.1 Kvalitativ metod
17
4.2 Urval och tillvägagångssätt
18
4.3 Metoddiskussion
19
4.4 Forskningsetiska överväganden
19
4.5 Analysmetod
20
4.6 Förförståelse
20
4.7 Referenshantering
20
5.
RESULTAT OCH ANALYS
20
5.1 Samverkansprocessen
21
5.2 Hinder för en effektiv och fungerande samverkan
23
5.3 Framgångsfaktorer
25
5.4 Insatser och metoder
25
5.5 Effektiva insatser i det förebyggande arbetet
27
5.5.1 Tidiga insatser
27
5.5.2 Riskfaktorer och skyddsfaktorer
28
5.5.3 Ungdomsbrottsligheten idag
31
6. AVSLUTANDE DISKUSSION
31
REFERENSLISTA
36
1. Inledning och problemformulering
Ungdomsbrottslighet är ett omdiskuterat ämne i dagens samhällsdebatt och intressant att undersöka då ungdomar representerar vår framtid och är betydelsefulla för samhällsutvecklingen. Diskussioner om påföljder och förebyggande insatser är högst aktuella på ett politiskt plan och staten samt kommunerna arbetar ständigt för att motverka ungdomsbrottsligheten, både på varsitt håll men även i samverkan med varandra. En viktig uppgift för både socialtjänsten och polisen, men även andra aktörer som är inblandade, är att tidigt uppmärksamma ungdomar med riskbeteenden som befinner sig i riskzonen för en negativ utveckling. Ett förebyggande arbete är därför centralt i arbetet mot
ungdomsbrottslighet och vikten av en fungerande samverkan mellan polisen och socialtjänsten är avsevärd.
Av de personer som misstänktes för brott år 2018 utgjorde 20% unga personer i åldern 15-20 år enligt statistik från BRÅ (Brottsförebyggande rådet 2016) och hela 46% var 29 år eller yngre. De brottskategorier med en hög andel unga som sticker ut är narkotikabrott på 38%, brott mot person på 33% och
stöldbrott på 26%. Lagföringsbeslut mot ungdomar i åldern 15-20 år utgör 19% av samtliga lagföringsbeslut, värt att nämna är att denna åldersgrupp bara står för 8% av den straffbara befolkningen i Sverige. Detta visar att i relation till
medelfolkmängden är antalet lagföringsbeslut större hos ungdomar 15-20 år än hos vuxna 20 år och uppåt. Av de ungdomar som 2018 dömdes till sluten
ungdomsvård (LSU) utgjorde 34% tillgreppsbrott (framförallt rån), 19% brott mot liv och hälsa (3 kap. BrB) framförallt mord, dråp och grov misshandel samt 31% någon form av sexualbrott (6 kap. BrB). (bra.se)
I en annan rapport från Brå redovisas ett uppdrag från regeringen att ta fram ny kunskap om vilka brott bland unga som starkast indikerar en fortsatt brottskarriär, s.k. strategiska brott (dnr Ju2011/9345/KRIM). I rapporten konstateras att ungdomar som första gången de lagförs döms för vissa angivna brott, t.ex. rån, tillgrepp av motorfordon, våld och hot mot tjänsteman eller övergrepp i rättssak, löper större risk för återfall än andra ungdomar. Kännedom om de strategiska brottstyperna är viktig när det gäller att fånga upp ungdomar med sociala problem och med risk att utveckla en kriminell livsstil (Prop. 2011/12:171).
Enligt 2 § polislagen (1984:387) har polisen ansvar för att förebygga, förhindra och utreda brott och att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Det är polisens ansvar att se till att samhället är tryggt och att skydda invånarna. I det ansvaret ingår att se till att ungdomar inte skadar sig själva eller andra samt informera socialtjänsten när en ungdom löper risk att hamna i brottslighet så att socialtjänsten kan ge dem och deras familjer det stöd dem behöver i ett tidigt skede. Brottslighet bland ungdomar är komplext och
brottsförebyggande insatser behövs enligt forskning från många håll i samhället bl.a. från skola, socialtjänst och fritidsverksamhet (polisen.se). Några riskfaktorer som står ut till varför unga begår brott beskriver polisen som en svår
familjesituation, bristande skolgång, kriminella familjemedlemmar, uppmärksamhetsstörningar eller en uppväxt i områden med begränsade ekonomiska och sociala resurser. (polisen.se)Polisens roll i samhällets
brottsförebyggande arbete är central, inte minst när det gäller ungdomar. Enligt 3 § första stycket polislagen ska polisen samarbeta med åklagarmyndigheten och med andra myndigheter och organisationer vilkas verksamhet berör
polisverksamheten. Här avses såväl statliga och kommunala myndigheter som allmänna och enskilda organisationer. Sen långt tillbaka har polisens samverkan med socialtjänsten ansetts särskilt betydelsefull och denna samverkan nämns
därför särskilt i paragrafen. Där anges att polisen snarast ska underrätta
socialtjänsten om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd från deras sida (PL §3 st1).
Enligt 5 kap. 1 a § socialtjänstlagen ska socialnämnden i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa samverka med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs. Nämnden ska enligt samma paragraf aktivt verka för att samverkan kommer till stånd. Samverkan kan t.ex. avse insatser för att motverka missbruk och ungdomskriminalitet. Socialtjänsten har ansvar för att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden. I detta ansvar ingår ett förebyggande arbete att uppmärksamma barn i riskzoner och ge dessa barn stöd och skydd. Om en ungdom befinner sig i en riskfylld miljö kan en
orosanmälan (Anmälan om missförhållanden enligt 14 kap. 1 § SoL) inkomma från omgivningen så att socialtjänsten får kännedom om ungdomen. Därefter inleds en utredning och det förebyggande arbetet kan aktualiseras. Socialtjänstens arbete utgår bl.a. ifrån SoL (Socialtjänstlagen), LVU (Lagen om vård av unga) och barnkonventionen. Enligt den tredje artikeln i barnkonventionen ska det vid alla åtgärder som rör barnet vara barnets bästa som kommer i främsta rummet, vad barnets bästa är bedöms i varje enskilt fall. Vårdinsatserna som socialtjänsten ger ska så långt som möjligt vara på frivillig väg och anpassas efter barnets behov i samråd med barnet. Vid de tillfällen vårdinsatserna inte tas emot frivilligt av barnet kan ett LVU bli aktuellt vilket innebär tvångsvård.
Det brottsförebyggande arbetet berör hela samhället och förutsätter ett aktivt deltagande från många olika myndigheter och organisationer. Arbetet mot ungdomsbrottslighet är dessutom ett arbete som är avgörande för samhällets möjligheter att på lång sikt minska den totala brottsligheten. Som tidigare nämnt är det en självklar utgångspunkt att myndigheter ska samarbeta och bistå varandra i den utsträckning som det kan ske. Denna allmänna skyldighet kan vi finna i bl.a. 6 § förvaltningslagen (1986:223). Av 6 § myndighetsförordningen
(2007:515) följer också att en myndighet ska verka för att genom samarbete med myndigheter och andra ta till vara de fördelar som kan vinnas för enskilda samt staten som helhet (Prop. 2011/12:171).
Ungdomsbrottsligheten i Malmö är påtaglig och det är viktigt att det finns tydliga mål och gemensamma arbetsmetoder för att bemöta problematiken med en framgångsrik samverkan. Det är i första hand socialnämnden som ansvarar för att samverkan kommer till stånd mellan olika organisationer, samhällsorgan och andra som är berörda i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa. Socialnämnden ska framställa rutiner för samverkan med åklagare och polis på både övergripande individ- och gruppnivå. Syftet med en lokal samverkan är att förbättra kvaliteten vid handläggningar av ungdomsmål genom utbyte av kunskaper och erfarenheter som de olika aktörerna har.
Strategier och handlingsplaner utarbetas aktörerna emellan för att förebygga och upptäcka barn och unga som har en risk att utveckla ett brottsligt beteende. På detta sätt kan man göra tidiga ingripanden och bemöta problematiken i ett tidigt skede och genom en fungerande samverkan effektiviseras arbetet mot
ungdomsbrottsligheten. Det finns även en nationell samverkansgrupp som har i uppgift att följa utvecklingen som sker inom området för unga lagöverträdare samt att stödja den lokala samverkan. Samverkansgruppen utgörs av
representanter från Brå, Socialstyrelsen, Rikspolisstyrelsen, Domstolsverket, Åklagarmyndigheten och Sveriges Kommuner och Landsting
I min undersökning avgränsar jag mig till att undersöka det brottsförebyggande arbetet mot ungdomsbrottslighet som utförs i samverkan mellan polis och socialtjänst i Malmö samt de professionellas syn på samarbetet. Jag fokuserar i min undersökning på att undersöka hur samverkan mellan de två aktörerna ser ut och upplevs samt vilka insatser som genomförs och resultaten av dessa men även vilka framgångsfaktorer och hinder som finns för en effektiv och fungerande samverkan mellan aktörerna. Polisens och socialtjänstens arbete mot
ungdomsbrottslighet är till stor del avgörande för hur många barn och ungdomar som kan räddas ur riskzonerna, därav är deras samverkansarbete ytterst intressant att undersöka och av stor relevans för socialt arbete. Min förhoppning är att denna studie skall verka för att få en insikt om vilka insatser inom samverkansarbetet mellan polisen och socialtjänsten som är mest effektiva ur ett brottsförebyggande syfte.
1.1 Syfte
Syftet med denna studie är att ta reda på vad de professionella inom polisen och socialtjänsten i Malmö har för erfarenheter och uppfattningar om deras
samverkansarbete mot ungdomsbrottslighet. I studien vill jag även synliggöra möjligheter och hinder för att en fungerande och effektiv samverkan skall vara möjlig och resultatskapande samt vilka insatser som anses som mest effektiva.
1.2 Frågeställning
- Hur ser polis och socialtjänst i Malmö på deras samverkansarbete kring ungdomsbrottslighet samt hur fungerar denna samverkan?
- Vilka insatser och metoder finns inom deras samverkan?
- Vilka hinder och framgångsfaktorer upplevs vara mest betydande inom denna samverkan?
- Vilka insatser är upplever de professionella är mest effektiva i det förebyggande arbetet mot ungdomsbrottslighet?
1.3 Avgränsningar
Arbete är avgränsat till att undersöka hur polis och socialtjänst i Malmö arbetar i samverkan mot ungdomsbrottslighet. Empirin är avgränsad till 6 intervjuer, 3 intervjuer med poliser och 3 intervjuer med socialtjänstarbetare som alla arbetar i samverkan med varandra kring ungdomsbrottslighet. Tidigare forskning och kunskapsläge har främst begränsats till europeisk kontext med få undantag. Ingen forskning äldre än 10 år har använts för att undersöka nutid. Rapporter har använts endast i problemformuleringen.
1.4 Definitioner av begrepp
Ungdomar: Definitionen på en barns ålder är lätt att finna men ungdomars ålder
är svårare. I barnkonventionen står det att ett barn är en människa som ännu inte fyllt 18 år (barnombudsmannen.se). Enligt regeringen är en ungdom mellan 13 och 25 år gammal (regeringen.se). Definitionen som socialtjänst, polis och andra myndigheter använder sig av är juridisk. Enligt den är man barn upp till 18 års ålder (Socialtjänstlagen 2001:453). I denna uppsats väljs att definiera en ungdom som i åldern 15–21 för att inrikta oss på åldersgruppen som räknas som ungdom inom brott och straff. Från det att man fyller 15 år tills man fyller 21 år går man under domstolarnas speciella regler. Om man döms för brott under den tiden får man ett mildare straff än vad man hade fått som vuxen (aklagare.se).
Samverkan: Innebörden i samverkan handlar i stort om att man tillsammans med
andra som är styrda av andra regelsystem i andra organisationer har ett avsiktligt utbyte av resurser och man arbetar mot gemensamma mål. Att samverka är medvetna målinriktade handlingar som utförs tillsammans med en avgränsad grupp avseende ett specifikt problem och syfte (Danermark, 2000).
1.5 Lagstiftning
I detta avsnitt redogörs för de lagar som är aktuella vid samverkan mellan polis och socialtjänst när en ungdom begår brott. De lagar som är relevanta är
Socialtjänstlagen (2001:453) SoL, Polislagen (1984:387) PL, Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) samt Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) OSL. Fortsättningsvis i uppsatsen kommer endast förkortningarna att användas. SOU står för statens offentliga utredningar och Prop för Proposition vilket är ett förslag från regeringen till riksdagen om t.ex. en ny lag eller ändring av redan aktuell lag.
I LUL och PL finns lagar om hur polisen skall hantera ärenden med ungdomar som begår brott eller är misstänkta för brott och är under 21 år. I § 4 och § 9 LUL regleras en skyndsam handläggning av dessa ärenden. Enligt 12 § PL kan polisen omhändertaga en ungdom när denna utsätter sig för risker som kan skada dennes hälsa och utveckling, ungdomen överlämnas då till socialtjänsten eller vårdnadshavarna. Enligt 7 § LUL ska socialtjänsten närvara vid förhör som hålls av polis men ungdom under 18 år.
Samverkan mellan polis och socialtjänst regleras i SoL och PL. Socialnämnden ska samverka med andra samhällsorgan på individnivå, i
uppsökande verksamhet (Prop 2002/03:53) samt när ett barn far illa eller riskerar att fara illa (SoL 5 § st.1), socialtjänsten och polisen ska samordna sina
verksamheter för att tillsammans arbeta förebyggande. Polisen ska underrätta socialtjänsten om förhållanden kring en ungdom som kan leda till vidare åtgärder (SOU 2004:122).
I kap 5 § 5 i OSL finns bestämmelser om tystnadsplikt och förbud att lämna ut allmänna handlingar. I OSL kap 8 regleras de sekretessbrytande bestämmelserna och bestämmelser om undantag från sekretess. I de fall där intresset för att sekretessen ska brytas är större än det som sekretessen ska skydda får socialtjänst och polis utbyta uppgifter gällande den unge.
När det gäller brottsförebyggande arbete framkommer det i SOU 2003:99 att det inte finns några konkreta undantag för sekretessen. När en ungdom fyllt 15 år måste ungdomen och dennes vårdnadshavare godkänna att sekretessen bryts och har ungdomen fyllt 18 år räknas denne som vuxen och då behövs endast ett godkännande från ungdomen själv.
Sammanfattningsvis är polis och socialtjänst skyldiga att samverka gällande brott som begås av ungdomar mellan 15 och 18 år. På vilket sätt
lagstiftningen påverkar socialtjänstens och polisens samverkan är ytterst relevant. Genom att fördjupa sig i lagstiftningen kan man utröna att polisen har en svagare sekretess gentemot socialtjänsten, genom ett omvänt skaderekvisit får
socialtjänsten endast lämna ut uppgifter till polisen om brottet som ungdomen begått kan leda till fängelse såvida inte ungdomen och dennes vårdnadshavare godkänner att sekretessuppgifter delas. Offentlighets- och sekretesslagstiftningen kan således tänkas skapa svårigheter vid socialtjänstens och polisens samverkan.
2. Tidigare forskning
I detta avsnitt redogörs det för tidigare forskning som anses relevant för studiens syfte och frågeställning. Alla litteratursökningar utfördes den 12-16 November
2019. Den första sökningen gjordes i databasen Psychinfo med sökorden ”Cooperation” AND ”Crime prevention”. En avgränsning gjordes att endast ta med peer reviewed resultat. Sökningen resulterade i 88 resultat varav två artiklar valdes ut efter relevans för ämnet. Till sökorden lades det sedan till ordet ”Youth” vilket utökade det totala antalet träffar till 5154 resultat. Sökningen begränsades till åren 2010-2019 vilket gav 2672 återstående resultat. Ytterligare en
begränsning gjordes i form av endast engelskt skrivna artiklar vilket gav 2642 resultat. Efter att ha sållat bort forskning utan relevans för ämnet, bland annat i form av geografisk kontext, återstod fyra artiklar av intresse.
I databasen Sociological abstracts utfördes den första sökningen på orden ”Cooperation between police and socialworkers”. Denna sökning
begränsades till peer reviewed resultat samt till åren 2015-2019 för att finna närtids forskning. 998 resultat återstod varav 1 artikel valdes ut efter relevans för ämnet. Nästa sökning i databasen sociological abstracts bestod av orden
”Cooperation” AND ”Police” AND “Social workers” AND “ Adolescents. Sökningen begränsades även där till peer reviewed resultat och inom åren 2015-2019. Av 142 resultat valdes en artikel ut med relevans för ämnet. I denna sökning fanns det flera artiklar med fokus på de olika professionerna snarare än samverkan dem emellan. Ytterligare en sökning gjordes i sociological abstracts databas med orden ”Police” AND (social workers) AND juvenile delinquency. Samma
begränsningar utfördes som ovan nämnda och av 421 slutgiltliga resultat valdes 2 artiklar ut med relevans för ämnet. Värt att nämna är att vissa artiklar återkommer vid flera sökkombinationer.
För att kunna belysa studiens problemformulering ur en svensk kontext gjordes en sökning i databasen SwePub. Sökorden som användes var ”Samverkan Polis och socialtjänst” vilket gav 18 resultat. 3 artiklar valdes ut som mest relevanta för ämnet och problemformuleringen samt med fokus på
samverkan mellan just polis och socialtjänst. Efter en noggrann genomgång av de artiklar som valts ut, valdes slutligen 9 stycken ut för att användas i denna studie. Artiklarna som valdes ut är relevanta utifrån problemformuleringen och delas upp under tre teman som redovisas nedan.
2.1 Samverkan
Bertil Rolandsson publicerade en artikel 2015 vid namn ”Partnerships with the police – logics and strategies of justification” i tidskriften Qualitative research in
organization and management där syftet var att undersöka förutsättningarna för
hållbara partnerskap genom att analysera partnernas perspektiv. Studien utgjorde en analys av hur tre svenska kommuners engagemang i partnerskapspolisering gav upphov till strategier för att hantera organisatoriska utmaningar. Intervjuer
utfördes med politiker, poliser och andra statliga tjänstemän för att undersöka deras samverkan. Resultatet som togs fram visade att de strategiska samarbetena mellan organisationerna var uppskattade och möjliggjorde för ett mobilt polisiärt arbete och effektiv informationsdelning. Framgångsfaktorerna visade sig vara att använda sig av strategierna att anpassa sig till varandra samtidigt som man bibehöll sin självständighet och sina krav på polisen.
I artikeln ”Implementation and outcomes of an innovative front end juvenile justice reform initiative”, skriven av Susan Erhard-Dietzel m.fl 2017 och publicerad i tidskriften Child & Adolescent Social Work Journal, beskrivs
utmaningar och vinster efter implementeringen av ett team i Albany New York som bestod av lokalpoliser, villkorligt dömda och tre frivilligorganisationer där syftet var att identifiera behoven och riskerna hos ungdomar som arresterades och försäkra sig om att deras behov bemöttes på bästa sätt. Resultatet av initiativet
visade sig ha liten påverkan på hur organisationerna inom ungdomars rättssystem handlande vid en arrest av en ungdom men initiativet var framgångsrikt i att skapa en högre medvetenhet av perspektiv och skyldigheter hos de olika
organisationerna involverade i ungdomars rättssystem samt satte en risk-behov-mottaglighets modell i tidigt skede i rampljuset. Utvärderingen av projektet visade att insatserna som gjordes av teamet ledde till att arrester av ungdomar minskade med 25%. Diskussionerna som följde av projektet var om tillräckliga resurser fanns för att nå det satta målet men en stor vinst sågs ändå i de ungdomar som de lyckats rädda från en onödig inblandning i rättssystemet.
I en annan artikel vid namn “Multi-professional work practices in the field of immigrant integration – examples of collaboration between the police and social work”, skriven av Sari Vanhanen och Elli Heikkilä i maj 2017 och publicerad i Transnational Press London Ltd, undersöks ett lokalt samarbete mellan polis och socialtjänst för att främja framgångsrik integration av invandrare i ett ständigt diversifierande samhälle. Författarna beskriver hur samarbetet mellan myndigheter på lokal nivå minskar överlappningen mellan tjänster och samlar expertis och resurser vilket leder till både mervärde och proaktiv, billigare service. Artikeln framställer att ett samarbete mellan polis och socialtjänst inte bara
uppskattas i problematiska situationer utan även i tillväxtmiljöer där värdsamhället och invandrare kan utbyta åsikter och utvidga gemensamma
strategier för en aktiv interaktion och samexistens. Ömsesidiga mål och praxis ses som en viktig punkt i samarbetet. I artikeln kan man läsa om Göteborg där alla förorter har en samarbetsenhet kallad SSPF som står för socialtjänst, skola, polis och fritid. Syftet med samarbetsenheterna är att de inblandade myndigheterna ska arbeta förebyggande i områdena.
Christina Söderberg har vid Linköpings Universitet 2016 skrivit en avhandling vid namn ” Individriktad brottsprevention – om SSPF och viljan att samverka”. Avhandlingen behandlar brottspreventiv samverkan på individnivå och i studien undersöks ett specifikt arbetssätt, samverkan mellan skola, socialtjänst, polis och fritidssektor s.k. SSPF. Övergripande studeras hur idén konstruerats och motiverats, hur den tolkas av samarbetspartnerna samt hur den sätts i praktik. Studien belyste tre olika aspekter av denna samverkan vilka var policy/struktur, organisation/profession och praktik/familj. I undersökningen ingick tre kommuner där det genomfördes dokumentstudier, intervjuer, en enkät samt observationer vid SSPF-möten. Resultatet visar att det finns en koppling mellan brottspreventionens utveckling och samhällsutvecklingen i stort. Istället för att fokusera på strukturella förklaringar och åtgärder diskuteras mer kontroll och effektivitet vilket ofta innebär snabba insatser och tidiga upptäckter. Detta arbetssätt kommer till stånd genom just samverkan och det som gynnar mest i detta samarbete är informationsutbytet mellan parterna, i avhandlingen nämns dessutom verktyget samtycke till informationsbyte mellan tjänstemännen som nyckeln till framgång. Genom att samverkansparterna öppet kan diskutera den unge och dennes problem är vägen till snabba insatser kortare där alla parter tar sitt respektive ansvar. SSPF benämns i avhandlingen som banbrytande med dess möjligheter till intensifierad samverkan genom hanteringen av sekretessen. Författaren beskriver att de professionella bildar en allians där den gemensamma bilden av den unga skapar mening.
I en avhandling skriven av Disa Malm Edvall publicerad 2012 vid Umeå Universitet och vid namn ”Det socio-polisiära handlingsnätet – om kopplingar mellan polis och socialtjänst kring ungdomars kriminalitet och
missbruk” diskuteras samverkan mellan myndigheter som i tidigare forskning ofta handlat om villkor, möjligheter respektive svårigheter för organisationer eller
professioner. När det handlar om att utveckla stöd till utsatta barn och unga, har ett ständigt återkommande svar varit att stimulera eller kräva en förbättrad myndighetssamverkan. Författaren skriver att mycket som finns skrivet om samverkan mellan polis och socialtjänst återfinns i policydokument t.ex. betänkanden eller offentliga utredningar. Många av dessa berör
sekretesslagstiftningen samt är riktade mot samverkan kring ungdomsbrottslighet (Disa Malm Edvall, 2012).
I avhandlingen lyfts det fram två perspektiv,
omvårdnadsperspektivet som menar att ungdomar är offer för en situation de inte har makt att styra över samt straffandeperspektivet som menar att de unga själva bär det fulla ansvaret för sina handlingar. Mellan dessa perspektiv råder ett spänningsförhållande som handlar om relationen mellan vård och straff och stöd eller kontroll. Det är inom detta spänningsförhållande som poliser och
socialarbetare möts för att samverka kring barn och unga i riskzoner. Disa Malm Edvall lyfter vidare att offentlighets- och
sekretesskommittén har presenterat en intervjuundersökning med anställda inom landets samtliga polismyndigheter och socialnämnder angående hur de såg på för- och nackdelar med samverkan mellan myndigheterna. Fördelar som lyftes fram var att samverkan gav en bredare helhetssyn och större förståelse för varandras arbeten och uppgifter samt var ett medel för att undvika missförstånd. Dessutom menade de att samverkan gav effektivare verksamheter, förkortade
handläggningstider med bättre kommunikationsvägar och att de informella kontakterna var det mest fruktbara resultatet. De flesta polismyndigheterna beskrev samverkan som en förutsättning att komma tillrätta med
ungdomsbrottsligheten. Nackdelar som nämndes var att samverkan tog mycket tid i anspråk och att bristande resurser kunde skapa frustration hos de involverade. Socialarbetarna såg också en risk att socialtjänsten skulle ”polisifieras”, vilket kunde få till följd att förtroendet för socialtjänsten minskade. Dessutom befarade de att samverkan kunde leda till att ett allt för stort ansvar lades på socialtjänsten. Ytterligare svårigheter som belystes var att den tid som gick åt till att skapa samsyn mellan myndigheterna kunde leda till svårigheter att finna snabba och adekvata lösningar.
Vidare visade avhandlingen att sekretesslagen upplevdes som otydlig och komplicerad, och tjänstemän inom socialtjänsten uppgav att de i samverkan ibland ”balanserar på slak lina”. De menade att lagen gav för brett utrymme för enskilda handläggares egna tolkningar. Företrädare för socialtjänsten kunde känna press från polisen att lämna ut uppgifter om enskilda individer och myndigheternas olika förutsättningar upplevdes leda till en
envägskommunikation. Samtidigt förklarade de tillfrågade att en del av dessa svårigheter kunde bero på dåliga kunskaper om sekretesslagstiftningen (Disa Malm Edvall, 2012). I avhandlingen nämns det även att offentlighets- och sekretesskommittén sammanfattat undersökningen med att i brottsförebyggande frågor var polisen mer positiv till samverkan än socialtjänsten. Polisen angav oftast fördelarna med samverkan medan socialtjänsten även pekade på mindre önskvärda följder av samverkan ur socialtjänstens perspektiv (SOU, 2003:99). Disa Malm Ekvalls resultat visar att socialtjänsten omfattas av en stark sekretess vilket är ett hinder när det handlar om samverkan med andra myndigheter, i detta fall polisen. Syftet med Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) är att skydda enskildas intressen vilket innebär att socialtjänsten inte får lämna ut uppgifter om enskildas personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men. Författaren förtydligar att
sekretesslagstiftningen handlar för socialtjänstens del enbart om uppgifter kring enskilda individer, vilket innebär att generella frågor går att diskutera med andra myndigheter. Sekretessen hindrar inte att socialtjänsten och polisen tillsammans diskuterar speciella ungdomsföreteelser, exempelvis ökat droganvändande i avsikt att komma fram till en gemensam handlingsplan. Däremot kan socialtjänsten inte diskutera med polisen huruvida till exempel Pelle 15 år visat positivt på ett drogtest. För att åstadkomma samverkan på individnivå kan däremot en tjänsteman inom socialtjänsten ställa frågan till Pelle och hans föräldrar om de samtycker till att ge socialtjänsten förbehåll för sekretessen. Det innebär i så fall att socialtjänsten kan ge en specifik uppgift till polisen, vilket också medför att sekretessen utsträcks till den som får del av informationen. En polis kan då omfattas av samma sekretess som socialtjänsten kring en viss fråga. Uppgifter som polisen får direkt från den enskilde omfattas inte av denna sekretess. Polisens förundersökningssekretess gäller alla uppgifter som kommer fram under
förundersökningen och gäller så länge förundersökningen pågår.
Socialsekreterare, som får del av uppgifter exempelvis vid ett förhör med en ungdom eller från handlingar om pågående brottsutredning omfattas då av förundersökningssekretessen, OSL (2009:400). I det stora hela så är polisen i princip skyldig att lämna all relevant information som rör den unge till
socialtjänsten. Socialtjänsten däremot behöver praktiskt taget inte lämna någon information alls till polisen. (SOU 1993:35 del a s.238).
Disa Malm Edvall tar även upp att ordet samverkan används på olika sätt i olika kontexter. Enligt definitioner i ordböcker beskrivs samverkan som att arbeta gemensamt för ett gemensamt syfte, samarbete som att arbeta tillsammans med andra och samordning som att organisera olika verksamheter för ett
gemensamt syfte. Där samverkan förekommer i texter definierar forskare ordet på flera olika sätt. Svårigheter med samverkan beskrivs till en del men mer
omfattande beskrivningar om hur samverkan sker och hur organisationer kan uppnå fördelar med samverkan. I uppdrag definieras samverkan utifrån de mål man har med samverkan och i t.ex. offentliga utredningar och policydokument beskrives samverkan som lösning på olika problem, ofta utan att definiera de mål som avses eller det praktiska tillvägagångsättet. Här framträder mera en bild av de förväntningar som finns på ökad samverkan. En annan definition av samverkan är en idé med antagandet att olika aktörer tillsammans bör och ska arbeta mot ett gemensamt mål. Författaren avslutar diskussionen med att i avhandlingen avses samverkan vara någon form av koppling (med ett mer eller mindre definierat syfte) mellan två eller flera aktörer inom samma eller olika organisationer, i hennes avhandling i första hand polis och socialtjänst.
2.2 Målgruppens utvecklande av en kriminell identitet
I en artikel publicerad i Sociolosko Udruzenje Srbije i Crne Gore (Sociological
Association of Serbia and Montenegro), i Belgrad 2018 av Danka M Radulovic
och Zoran Ilic, vid namn ”Children and young with antisocial propensity: Theoretical models for identification and social importance of prevention of antisocial behavior” redovisades en alarmerande ökning av antisocialt beteende bland barn och unga. Artikeln sträckte sig till utvecklandet av psykopati men ett utförligt beskrivande av ett antisocialt beteende i artikeln ansågs som relevant för denna studie. Sämre sociala värden och en försvagad utbildningsroll för familj och skola beskrivs i artikeln resultera i att social integration av den yngre generationen resulterar i anpassning till den antisociala och avvikande miljön. Författarna betonar vikten av psykologiska och sociala utbildningsinsatser i tidig ålder då det endast är då som de är effektiva. Uppförandestörningar beskrivs kunna kännas
igen av ett underkontrollerat temperament, lägre kognitiv förmåga och hyperaktivitet. För dessa ungdomar går det sämre i skolan, de har ofta
lässvårigheter och får dåliga resultat på minnes tester. Ett antisocialt beteende kan utvecklas av försumligt eller hårt föräldraskap, inkonsekvent uppfostring, socialt utanförskap och misstro till systemet. Säkra miljöer, skolor och metoder för att identifiera beteendemässiga risker och antisocial benägenhet hos ungdomar ses som nödvändigt och efterfrågas även. Tidiga insatser inom området för
förebyggande av antisocialt beteende kan i sin tur kan leda till att minska brottsligheten.
En annan artikel vid namn ”Managing urban unrest: problematising juvenile delinquency in multi-ethnic Sweden” skriven av Vanja Lozic och
Magnus Dahlstedt och publicerad 2017 i Policy press i England fokuseras det på representationer av oro bland ungdomar i svenska multietniska områden. Genom intervjuer med socialtjänst, poliser, skolor och frivilligorganisationer som arbetar med social inklusion för ungdomar analyseras orsaker för oroligheter i staden samt vilka medel som behövts för att lösa situationen. Analysen indikerar ett starkt fokus på förorten och migrerande föräldrar bland informanterna som ett problem men även ett behov av normalisering till svenska kärnvärden är synligt. Författarna problematiserar förorten som representerar helt andra villkor, regler och normer än de i resten av staden och det svenska samhället i stort. Förorten beskrivs som uppfödande av brottslighet och andra former av subversivt beteende bland ungdomar. Ett framstående argument som läggs fram som förklaring till ungdomsbrottslighet är att majoriteten av invånare i förortsområden är migranter vilket skapar etniskt kulturella områden som skiljer sig från samhället i stort. Invånare i dessa områden alienerar sig från samhället och känner endast en delaktighet med ”sina egna” där dem kan leva i sin egen verklighet. En slutsats presenteras i artikeln att många föräldrar inte har lärt sig språket, håller sig till det etniskt kulturella området och sin egen kultur med satellit tv kanaler. Detta leder över tid till att dessa egna små etniskt kulturella samhällen med en saknad av svensk identitet hos ungdomar, som är födda i Sverige men primärt identifierar sig med sina föräldrars födelseland, anammar en ökad misstro till värdsamhället, dess institutioner och representanter bland ungdomarna. Detta leder i sin tur till att ungdomar vänder sig till droger och kriminalitet. För att komma till bukt med detta problem efterfrågas samarbete mellan organisationer för att nå ut till föräldrarna, ungdomarna och områdena för att bygga tillit, förstå behov och erfarenheter hos invånarna samt leverera en känsla av tillhörighet till det övriga samhället.
Martin Hällsten, Ryszard Szulkin och Jerzy Sarnecki publicerade en artikel 2013 i British Journal of criminology vid namn ”Crime as a price of inequality? The gap in registered crime between childhood immigrants, children of immigrants and children of native swedes” som förklarar de kulturella
faktorerna som påverkar. I artikeln utreder dem om det finns någon skillnad mellan ungdomar som invandrat, ungdomar födda i Sverige men med utländska föräldrar samt svenska ungdomar gällande utvecklandet av en kriminell livsstil. Kriminologisk litteratur lyfter fram att kriminella karriärer oftast startar i ungdomen vilket gör att de sociala villkoren är intressanta att undersöka i syftet att förhindra anammandet av ett brottsligt beteende. Författarna skriver att både pojkar och flickor med immigrantbakgrund är överrepresenterade i kriminologisk statistik. Denna överrepresentation kan förklaras genom att referera till sociala strukturer, integrationsproblem, föräldrarnas avsaknad av socioekonomiska resurser, föräldrars kriminalitet, fattigdom, segregering och att känna sig diskriminerad. Dessa villkor spelar en stor roll i utvecklandet av en brottslig
identitet på individnivå. Sociala svårigheter och begränsade möjligheter kan leda till antisociala beteenden redan i tidig ålder. Författarna beskriver även, som nämnt i artikeln ”Managing urban unrest: problematising juvenile delinquency in multi-ethnic Sweden” skriven av Vanja Lozic och Magnus Dahlstedt, att
segregerade områden kan leda till att ungdomar stöter bort värderingar och tron på det svenska systemet för att istället anamma hemlandets och föräldrarnas
kulturarv. Författarna betonar att individens vilja till att acceptera normerna i samhället eller sätta sig utanför dem spelar en stor roll för utvecklandet av ett antisocialt beteende och brottslighet. Författarna nämner att delaktiga föräldrar och välfungerande familjer är en stor skyddsfaktor medans ojämlikheten bland barn är en riskfaktor. I oorganiserade områden där den sociala sammanhållningen är underutvecklad och man inte litar på varandra är det lättare att utveckla ett kriminellt beteende och ungdomar rekryteras ofta av äldre kriminella som de sett i området under sin uppväxt. Författarna undersöker de strukturella perspektiven och deras resultat visar att familjeresurser och segregerade områden har ett stort inflytande på utvecklandet av en brottslig identitet utan att individens individuella egenskaper spelar någon roll, tex migranter eller icke migranter. De
socioekonomiska förutsättningarna hos föräldrarna kan därför ses spela en stor roll för barnens uppväxt genom t.ex. att bo i tryggare och mer organiserade områden.
2.3 Brottsförebyggande arbete
I en artikel ”Nordic Cooperation in Criminal Policy and Crime Prevention”
skriven av Hannu Takala och publicerad 2005 i Criminology and law enforcement av Taylor & Francis LLC i England redogörs för ett utvecklat system inom de nordiska länderna med regional samverkan inom brott och brottsförebyggande arbete. Kriminologisk samverkan beskrivs i artikeln haft en stor effekt inom det nordiska brottsförebyggande arbetet. När Norges brottsförebyggande råd inrättades skapades en rapport till parlamentet om brottstrender och deras
avgörande faktorer samt om behovet av förändring i det straffrättsliga systemet. I rapporten betonades att samhällsutvecklingen påverkar brottslighet på många sätt och att brottsförebyggande och kontroll effektivt kan genomföras endast genom ett brett och systematiskt samarbete mellan olika myndigheter, organisationer och institutioner. Det svenska rådet BRÅ har utvecklats till ett expertorgan från regeringen och en särskild referensgrupp har skapats av aktörer inom
brottsförebyggande. BRÅs roll som informationsgivare ses som nödvändig för en utveckling av lokala brottsförebyggande program. I artikeln framkommer det att i Sverige har 80-90% av kommunerna lokala brottsförebyggande råd. Sverige har även nationellt utarbetat ett brottsförebyggande program vid namn ”Vårt
kollektiva ansvar, 1996 (BRÅ-rapport 1997:1) som betonar förebyggande partnerskap, civilsamhället och lokalsamhällspolicy. Programmet lägger vikt vid tvärvetenskapliga åtgärder vid både socialt förebyggande och situationellt förebyggande av brott.
En annan artikel skriven av Kevin W Allison, Torey Edmons, Karen Wilson, Michell Pope and Albert Farell vid namn ”Connecting youth violence prevention, positive youth development and community mobilization”, publicerad 2011 i American Journal of community psychology, visar att försök till att
förebygga våld och förespråka en positiv utveckling för ungdomar har stärkts av forskningsbaserade modeller designade för att finna evidensbaserade praktiker. Empiriska studier som undersöker risk- och skyddsfaktorer samt utvärderar förebyggande insatser har visat att många ungdomars problembeteenden är
de olika problemen, nyckeln till att programmen ska bli framgångsrika är att sätta in program som riktar sig till ”hela barnet” d.v.s. förebyggande av samtliga problemområden i ett och samma program. Att ingripa på många nivåer, arbeta mot gemensamma mål och att samverka mellan flera organisationer bedöms som en framgångsfaktor för att införskaffa en positiv ungdomsutveckling. Författarna ser forskning om förebyggande och mobila lokala team som effektiva verktyg i arbetet mot att hantera våld bland ungdomar och skapa en positiv
ungdomsutveckling.
3. Teori
I denna teoridel presenteras samverkanteori och systemteori. Slutligen nämns skyddsfaktorer i relation till ett förebyggande arbete. Teorier används för att beskriva, förklara eller förstå det undersökta fenomenet (Ahrne & Svensson, 2015).
3.1 Systemteori
En systemteoretisk förståelse tillhandahåller nycklar som gör det möjligt att på kort tid åstadkomma förändringar oavsett vilken situation eller problematik som bemöts. Systemteoretiska insikter kan bidra till innovativa lösningar och teorin är tillämpbar på alla slags organisationer. Ett systemperspektiv flyttar fokus från innehåll och metod till användning och nytta. För att verkligen åstadkomma förändringar krävs det att vi från nära, empatiska relationer kan ta ett steg tillbaka och se olika sammanhang och helheter, med andra ord använda konsten av närhet och distans. Ett nyckelbegrepp är helhetstänkandet som ger oss bilden av att alla ingår i ett system, vi är delar av system och styrs av system. Systemteorin lägger vikten vid att inte se skilda delar utan helheter och genom ett systemiskt tänk kan man kan man se bakomliggande strukturer i komplexa situationer vilket hjälper oss att hantera tex känslor av hjälplöshet inför ett problem (Öquist, 2010). Ett annat grundläggande begrepp är nivåer. I alla system finner man en hierarkisk uppbyggnad där de högre nivåerna är överordnade och ställer in verksamheten på lägre nivåer samt gör gränserna tydliga mellan systemets olika plan så att helheten kan fungera. Dessa nivåer finns i alla system så som t.ex. organisationer,
samhällen och familjer (Öquist, 2010). För att åstadkomma förändringar i ett system behöver man identifiera systemets konstanter dvs de variationer som förekommer med regelbundenhet. Man använder sedan dessa konstanter till att skapa nya variationer. Genom att bryta mönstren skapar man förändringar i systemet som i sin tur förändrar systemets totala beteende (Öquist, 2010). En av de viktigaste lagarna inom systemteorin är lagen om den nödvändiga variationen som innebär att den förändring som ska åstadkommas inte kan vara större än ens eget informationssystem. Endast variation hos en själv kan effektivt möta
variation utifrån. Förenklat betyder detta att man måste ha kapaciteten att ta emot informationen och bearbeta den för att kunna genomföra förändringen. Genom att se skillnaden kan man göra en skillnad (Öquist, 2010). Fjärilseffekten används inom systemteorin i form av att mycket små insatser kan skapa stora effekter. Genom att se små skillnader och skapa små förändringar sätter man igång en rörelse i systemet som kan resultera i stora förändringar för systemet som helhet. Att plantera ”frön” kan därför visa sig vara mycket lönsamt (Öquist, 2010). Biologiska och sociala system är öppna system vilket betyder att de innehar en förmåga att utbyta information med omgivningen och på så sätt kan växa och utvecklas. Slutna system får däremot ingen information utifrån och kommer därför så småningom att lösas upp. Om öppna system däremot begränsar sitt informationsutbyte med omgivningen kan detta leda till att systemet som helhet
faller sönder och resulterar i negativa effekter. Sådana system kan tex vara etniska minoriteter, sekter, missbrukare eller ungdomsgäng (Öquist, 2010).
Systemteorin påstår att det måste finnas kopplingar mellan systemets olika nivåer och delar för att ett målstyrt arbete ska kunna ske. Genom fungerande konstellationer ökar den sammanlagda kompetensen märkbart och systemet växer (Öquist, 2010). Genom ett systemteoretiskt tänkande kan vi se att det är viktigt att förstå hela ungdomens system och alla möjliga påverkande faktorer som kan spela en roll i ungdomens utvecklande av en brottslig identitet. På detta sätt kan man arbeta med de olika delarna i systemet för att sätta igång en utveckling och förändringsfas. Med systemteorin kan man förstå ungdomarnas system i form av familjer, vänner, miljö, skola osv men även organisationers system i form av nivåer, kompetensutbyte och samverkan.
3.2 Samverkansteori
Samverkan kan ske på många olika sätt, i denna uppsats läggs det fokus på samverkan mellan organisationer som arbetar med människor, en bestämd målgrupp och ett bestämt syfte dvs. ungdomsbrottslighet. Innebörden i samverkan handlar i stort om att man tillsammans med andra som är styrda av andra regelsystem i andra organisationer har ett avsiktligt utbyte av resurser och man arbetar mot gemensamma mål. Att samverka är medvetna målinriktade handlingar som utförs tillsammans med en avgränsad grupp avseende ett specifikt problem och syfte. Det finns höga förväntningar på en utvecklad samverkan när det gäller barn och ungdomar i utsatta situationer och tidiga insatser ska genom samverkan sättas in för att bli mindre omfattande och kostsamma ur både samhällets perspektiv men även de ur enskilda barnens perspektiv. Staten har därför gett myndigheter och andra offentliga aktörer uppdraget att samverka med tanken att dubbelarbete och ineffektivitet skall bort (Danermark, 2000).
En svårighet inom samverkan nämns som oklarhet i frågor, mandat och egentligt syfte. Danermark beskriver förutsättningarna för att en god
samverkan skall kunna ske och de faktorer som betonas är kunskapsmässiga faktorer, formella och informella regler, lagstiftning och organisatoriska situationer. Dessa faktorer behöver identifieras, lyftas fram och diskuteras i samverkansgrupper för att en samverkan skall ha förutsättningarna att bli
framgångsrik. Dessa skillnader behöver dock inte ses som hinder då de även kan vara stimulerande och utvecklande för de som arbetar i samverkan. Ansvaret för samverkansprocessen innehar ledningen som behöver ha en god insikt och ett stort engagemang i samverkansprocesserna som planeras och pågår (Danermark, 2000). Ett klargörande vid startandet av ett samverkansarbete är väsentligt, dels för att personer med olika ansvar och roller möts men även att klargöra vilka lagar och regler man arbetar utifrån är viktigt för att undvika eventuella problem och misslyckanden. När olika organisationer samverkar ingår det personer med olika utbildningsbakgrunder och erfarenheter, att man talar ”olika språk” är därför helt naturligt. En öppen kommunikation är väsentligt för att en god samverkan ska kunna uppnås. Som tidigare nämnt under begreppsförklaringar förklaras
samverkan som att man tillsammans med andra, oftast med annan utbildning och andra regelsystem, arbetar mot ett gemensamt mål. Danermark skriver även att samverkan är, om rätt förutsättningar har skapats, en stimulerande och berikande process (Danermark, 2000).
För att skapa effektiva mål inom samverkan kan man använda sig av SMART som står för att målen ska vara specifika, mätbara, avgränsade,
realistiska och tidsatta. För att nå målen väljer man åtgärder som påverkar de olika orsakerna som finns till problemet. Ofta är en kombination av situationella och sociala åtgärder mot ett visst problem mest effektivt. Åtgärderna som väljs måste
passa organisationernas kapacitet så att de går att genomföra. Det är även viktigt att planera för en samverkan när det gäller akuta händelser (Brottsförebyggande rådet 2016).
En strukturerad samverkan på lokal nivå gällande övergripande frågor om barn som begår brott är angeläget skrivs i Prop. 2014/15:25. Samverkan mellan polis och socialtjänst gällande ungdomsbrottslighet är nödvändigt då påföljderna gör att organisationerna går hand i hand tex socialnämnden skapar ett omhändertagande, polisen omhändertar och levererar klienten till önskad plats av socialnämnden tex ett ungdomshem. Genom att förstå de viktiga beståndsdelarna i en samverkansprocess kan man skapa bättre förutsättningar för en stabil och effektiv samverkan mellan myndigheter.
3.3 Skyddsfaktorer
Skyddsfaktorer är de faktorer som ökar möjligheterna för ett barn till god anpassning och utveckling trots problem och utmaningar. Exempel på dessa kan vara trygg anknytning, lättsamt temperament, förmåga till impulskontroll, positiva kamratrelationer, goda fysiska, kognitiva och sociala egenskaper. Stöttande
föräldrar, skola och goda relationer med vuxna är även stora skyddsfaktorer (Rikshandboken-bhv.se). Genom ett förebyggande arbete kan man stärka
skyddsfaktorerna för ungdomar som riskerar att hamna i riskzonerna. Detta arbete kan ske på tre olika nivåer: indikerad, universell och selektiv. På en universell nivå ges insatser till alla i målgruppen oavsett riskgrupper eller ej, på en selektiv nivå ges insatser till mindre grupper som befinner sig i riskzonerna för att
utveckla ett normbrytande beteende och på en indikerad nivå riktas insatserna till enskilda personer i riskzoner. I allt förebyggande arbete är det viktigt att se människan i ett system där denne påverkas av miljön runt omkring på olika nivåer. Insatserna som sätts in måste individanpassas utifrån utvecklingsfaktorer samtidigt som man utreder vilka egenskaper hos individen som kan innebära riskfaktorer (Andershed & Andershed, 2011).
4. Metod och metodologiska överväganden
I detta kapitel redovisas studiens metodiska tillvägagångsätt.
4.1 Kvalitativ metod
En kvalitativ metod har valts för att denna anses som lämpligast för insamling av data genom intervjuer som kan besvara forskningsfrågorna samt för att få veta mer om de intervjuades egna upplevelser och erfarenheter inom det område som undersöks. Den kvalitativa undersökningen har genomförts med hjälp av sex intervjuer med poliser och socialarbetare som arbetar i samverkan mot ungdomsbrottslighet i Malmö stad. Då endast sex personer intervjuats kan svaren inte generaliseras och antas representera hela populationen. För att inhämta det empiriska materialet skapades en intervjuguide efter ett specifikt tema. Temat som användes bestod av samverkan, förebyggande arbete och ungdomsbrottslighet. Intervjun var semistrukturerad, dvs delvis strukturerad där det formulerades öppna frågor på specifika ämnen vilket gav mig som intervjuare möjligheten att ställa följdfrågor på informantens svar och på så sätt få mer utvecklade svar och resonemang att använda i analysen. Flexibiliteten i semistrukturerade intervjuer gör samtalet mer naturligt och ger informanten möjlighet att gå utanför frågorna. Jag som intervjuare lade fokus på att vara neutral under intervjun för att inte påverka informantens svar (Ahrne & Svensson, 2015).
4.2 Urval och tillvägagångssätt
Populationen som valts för intervjuer arbetar eller har arbetat inom polismyndigheten och socialtjänsten i Malmö inom samverkan kring ungdomsbrottslighet. Intervjupersonerna har valts efter en önskan om att få relevant information och kunskap om ämnet som berörs. Personerna som intervjuats har betraktats representera respektive organisation då de ansetts ha störst kunskap inom det undersökta ämnet. Alla informanter arbetar inte kvar inom det undersökta området men anses vara nyckelpersoner inom
samverkansarbetet mellan polis och socialtjänst i Malmö. Informanterna
arbetar/har arbetat på olika nivåer vilket bidrar till ett varierat perspektiv. Urvalet kan ses som ett bekvämlighetsurval då personliga kontakter fanns inom båda verksamheterna som intervjuades vilket underlättade den initiala kontakten (Aspers, 2011).
En forskningsplan utformades innan uppsatsskrivandet startade för att få en överblick av det kommande arbetet. Frågeställning och syfte arbetades sedan fram tillsammans med inledning och problemformulering för att tydliggöra ramarna för arbetet. För att finna relevant tidigare forskning användes
sökmotorerna Psycinfo, Sociological abstracts och Swepub och sökorden som användes var: samverkan, polis, socialtjänst, juvenile delinquency, social workers, police, adolescents, cooperation, crime prevention och youth. Sökorden har
använts i olika kombinationer för att få fram fler sökresultat. De utvalda artiklarna är främst ur europeisk kontext med få undantag samt högst 10 år gamla för att studera närtid. Rapporter från BRÅ har använts i problemformuleringen. Teorierna som används valdes ut för att kunna förklara samverkansprocessen, organisationerna och målgruppen på bästa sätt.
En första kontakt med informanterna initierades genom ett telefonsamtal, numren togs fram genom kontakter inom polismyndigheten och socialtjänsten. Ett informationsbrev (Bilaga 1) om mig som uppsatsskrivare samt studiens syfte skickades sedan ut per mail till de tillfrågade informanterna. Detta brev gav dem även information om sekretess, hur resultaten kommer att
förmedlas, att deras deltagande är frivilligt och att de när som helst under intervjuns gång och fram till examinationsdatum kan avbryta sin medverkan. Genom vidare telefonkontakt bestämdes sedan dag, tid och plats för intervjuerna med samtliga deltagare löpande under arbetets gång. Vid intervjuerna skrev informanterna under en samtyckesblankett (Bilaga 3) samt ordnade tillstånd från verksamhetschef (Bilaga 4) i de fall det fanns.
Inför intervjuerna skapades en intervjuguide (Bilaga 2) med olika teman utifrån studiens syfte och frågeställning. Inom varje tema utformades öppna frågor som informanterna kunde besvara fritt. De teman som användes i skapandet av intervjuguiden var samverkan, förebyggande arbete samt ungdomsbrottslighet. Särskild vikt lades vid att frågorna inte skulle var ledande eller etiskt känsliga för yrkesutövaren samt att de var kunskapsmässigt relevanta (Ahrne & Svensson, 2015). Intervjuernas längd varierade mellan 50 min till 1,5 timme och
genomfördes på platser och tider som informanterna föreslog då majoriteten av dem var stressade på arbetet. Jag som intervjuare lade därför extra stor vikt vid att intervjun skulle gå smidigt till och var lyhörd för informantens sinnesstämning. Vid intervjuerna visade det sig att informanterna hade avsatt gott med tid för intervjuerna och var angelägna att dela med sig av sina erfarenheter.
Intervjusituationerna blev därför lugnare än förväntat vilket gjorde att intryck och observationer kunde fångas upp lättare av mig som intervjuare.
Intervjuerna spelades, med hjälp av en röstmemo app på mobiltelefonen, in efter samtycke från informanten och transkriberades sedan till text samt
analyserades av mig som uppsatsskrivare. Mobiltelefonen laddades fullt innan start och ljudet testades innan varje intervju. Transkriberingen gjordes i direkt anslutning till varje intervju för att inte förlora viktig information som exempelvis intryck och observationer som även antecknades under intervjuns gång och var till stor hjälp vid bearbetningen av materialet. Intervjuerna har i analysen integrerats med tidigare forskning, valda teorier och relevant litteratur. För att stärka resultatet har utvalda citat från intervjuerna använts i analysen. (Ahrne & Svensson, 2015).
4.3 Metoddiskussion
Syftet med studien är att undersöka hur poliser och socialarbetare arbetar i
samverkan kring ungdomsbrottslighet i Malmö. Därmed har förarbetet inriktat sig mot att få information om hur samverkan mellan organisationerna är strukturerade samt vad de innebär. En kvalitativ metodansats valdes med främst intervjuer och litteraturstudie som underlag. Litteraturstudierna har bidragit till en bredare och djupare inblick i hur ungdomsbrottsligheten ser ut samt hur aktörerna arbetar för att aktivt förebygga att barn och unga utvecklar en kriminell livsstil. Genom relevant tidigare forskning och valda teorier anpassade för ämnet kunde en analys sedan genomföras som gav ett utförligt resultat.
4.4 Forskningsetiska överväganden
I studien har det tagits löpande hänsyn till de etiska principerna i enlighet med vetenskapsrådets forskningsetiska principer. Ett etiskt förhållningssätt har hållits gentemot informanterna med respekt för deras integritet.
Informationskravet innebär att respektive informant ska bli
informerad om studiens syfte samt om vilka villkor som gäller för informantens deltagande. Information gavs till informanterna att deltagandet är frivilligt och de kan när som helst avbryta sin medverkan. Detta tillgodosågs genom
informationsbrevet.
Konfidentialitetskravet handlar om att den information som informanten lämnar ska hanteras och lagras på ett säkert sätt i den mån det går. Informanterna informerades om att det under hela processen råder konfidentialitet samt att ingen utomstående får ta del av information som uppkommit under intervjuernas gång. Inspelningarna och transkriberingarna har under processens gång förvarats på ett säkert sätt och sedan raderats. Dessa krav försäkrades även genom informationsbrevet som skickades ut innan intervjuerna.
Samtyckeskravet innebär att informanterna informeras om sin rättighet att själv bestämma över sitt deltagande i studien, därav fick de skriva under en samtyckesblankett innan intervjun tog plats.
Nyttjandekravet finns till för att garantera att samtliga uppgifter som samlats in enbart används för den aktuella studien. I denna studie har detta följts genom att den insamlade datan, i form av transkriberade intervjuer, enbart har använts i denna studie och sedan förstörts i samband med att uppsatsen
färdigställts i jan 2020. I analysen användes citat från informanterna på ett sätt som säkerställde konfidentialiteten och ej kunde härledas till respektive person (Vetenskapsrådet, 2017).
4.5 Analysmetod
I analysen har jag använt mig av metoden tematisering och det empiriska materialet har kodats efter det tema som frågan tillhört. På detta sätt kan man finna tyngdpunkterna i informanternas svar. Att koda materialet innebär att sortera empirin efter de teman som skall analyseras så att man kan studera empirin i detalj
och därmed förstå den på ett djupare plan. Genom att empirin studeras i detalj kan man finna det som är återkommande, utmärkande och vad som informanten lade stor vikt vid. Koder jag fann var t.ex. miljö, familj och skola som tillsammans bildade temat omgivning. Andra koder skapade andra teman som tidiga insatser, påverkande faktorer, riskfaktorer, skyddsfaktorer och samverkansprocess. Materialet från intervjuerna transkriberades och sorterades direkt efter intervjuns genomförande för att inte tappa väsentlig information men även för att skapa ordning och undvika kaosproblem vilket innebär oordning. En reducering av materialet genomfördes och citaten som redovisas i analysen från intervjuerna har valts ut för att fånga upp det väsentliga. Genom att reducera gör man materialet i analysen innehållsrikt (Ahrne & Svensson, 2015).
4.6 Förförståelse
För den som genomför undersökningen är det viktigt att reflektera över hur
författarens förförståelse för ämnet kan påverka uppsatsen. Det kan t.ex. orsaka att författaren ser allt som naturligt och oproblematiskt och inte kan förhålla sig till närhet och distans. Jag som författare har arbetserfarenhet kring
ungdomsbrottslighet vilket skapade en risk för att jag skulle se informanternas svar som naturliga. Då jag var väl medveten om denna risk var jag väl
uppmärksam på hur mina erfarenheter kunde påverka resultatet. En positiv konsekvens av en förförståelse för ämnet gjorde att jag lättare kunde förstå informanterna och deras resonemang i intervjuerna (Aspers, 2011).
4.7 Referenshantering
Referenser har hanterats i löpande text genom Harvard systemet. Fullständiga referenser finns samlade i en litteraturlista.
5. Analys och resultat
I detta kapitel analyseras empirin med hjälp av tidigare forskning, valda teorier och utvald litteratur utifrån frågeställningen. Informanterna benämns med yrke samt fingerade namn i analysen. Mitt fokus i intervjuerna ligger på de
professionellas uppfattningar av deras gemensamma arbete mot
ungdomsbrottsligheten i Malmö. Citaten som redovisas från intervjuerna har valts ut för att fånga det väsentliga i intervjuerna (Ahrne & Svensson, 2015). Analysen är strukturerad efter frågeställningen och delas upp i rubriker utifrån teman som framkommit efter kodningen av empirin. Det är utomordentligt om enskilda avsnitt i resultatredovisningen kan ges rubriker med ett analytiskt innehåll (Ahrne & Svensson, 2015). Nedan följer en presentation av de intervjuade:
Karl från polismyndigheten Kajsa från socialtjänsten Fredrik från polismyndigheten Per från socialtjänsten Martin från polismyndigheten Sara från socialtjänsten
5.1 Samverkansprocessen
För att besvara frågeställningen om hur polis och socialtjänst i Malmö uppfattar deras samverkansarbete kring ungdomsbrottslighet samt på hur denna samverkan fungerar ger informanterna en tydlig och samstämmig bild av arbetet. Polisen ger en bild av samverkansarbetet med socialtjänsten som att det funkar bra och bättre än på länge. Karl från polisen svarar på hur det fungerar så här:
Vi har alltid kontakt. Vår tjänst som kommunpoliser innebär samverkan i första hand, med alla möjliga myndigheter och föreningar och allt sånt. Vi är ansvariga.
Men alla kan göra det, alla ska göra det. Alla anmälningar går via
socialsekreterare på polisen, vi har ju 5 stycken socionomer som sitter hos oss på ungdomssektionen, dem får till sig ärendena och skickar dem till rätt område, dem sitter med vid förhören med ungdomarna osv.
Karl fortsätter att beskriva vad som krävs för att en effektiv samverkan skall kunna fungera och uttrycker att mycket beror på om polis och socialtjänstarbetare har förstått vinsten av att samarbeta. Han nämner vikten av att veta varandras roller och har gjort det till en viktig grej för han själv att förklara för andra poliser hur socialtjänsten fungerar. Martin från polisen nämner att det är viktigt att de som närvarar vid samverkansmötena kan bestämma och tycka till. Han benämner ”ickepersoner” som ett hinder, folk som är där endast för att representera någon verksamhet men inte bidrar med något. Martin uttrycker sig om vinsterna med samverkan och säger att man framförallt får en bra lägesbild om vad som händer. Socialtjänsten beskriver i sin tur samverkan med polisen som något som är absolut nödvändigt för att bemöta ungdomsbrottsligheten. Kajsa från socialtjänsten
beskriver samverkan med polismyndigheten så här:
Jag skulle nog säga att, det är en absolut nödvändighet. Vi är alltid bättre tillsammans, vi kan täcka upp från olika håll, vi har olika kunskaper, vi kan liksom erbjuda lite olika saker, vi har olika perspektiv och det hjälper oss att lyfta blicken och vi har också olika verktyg för att nå fram liksom.
Per från socialtjänsten instämmer och uttrycker att för honom har det varit avgörande och att arbetet inte går att göra på egen hand. Per motiverar hans svar med att de båda myndigheterna har olika portioner av samhällskakan att bidra till och då måste de veta vad respektive myndighet gör annars spelar det ingen roll vad man själv gör. Sara från socialtjänsten svarar att hon inte vet hur man skulle jobba annars och att det är viktigt att alla är med och bestämmer i
samverkansgruppen. Kajsa fortsätter att beskriva hur samverkan med polisen går till:
Dels har vi ju grupper som jobbar ute tillsammans kvällar och nätter med polisen, då tänker jag på socialarbetare för ungdomar t.ex. och när det händer saker så ringer vi ju varandra och försöker kolla av t.ex. har du sett han i röd mössa eller vi är oroliga för nån, så vi ringer och frågar, asså vi försöker hjälpas åt helt enkelt ute på gatan.
Karl från polisen beskriver samverkan som ett bra preventivt arbete och säger att om man lyckas med det gemensamma förebyggande arbetet så får man mindre att göra senare. Han menar på att om man lyckas hjälpa en ungdom innan denne fyller arton år så behöver man inte handskas med en tjugo- trettioåring som begår grova brott. På frågan om vad som skulle kunna förbättras inom samverkan med socialtjänsten svarar Karl att socialtjänsten skulle kunna använda sig av
generalklausulen inom sekretessen lite mer för att förbättra kommunikationen och samarbetet dem emellan. Generalklausen innehåller att sekretessen inte hindrar att en uppgift lämnas till en annan myndighet i sådana fall då det är uppenbart att intresset av att uppgifterna lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda (OSL 2009:400). Fredrik från polisen svarar på samma fråga:
Det är ju att du har särskilt utsedda socionomer i varje ansvarsområde, som kan sitt område, jobbar där långsiktigt, verkar mot dem som jobbar mot ungdomar inom polisen och är kända där. Också ska dem kunna göra den här
myndighetsutövningen för då besparar dem också en massa tid och kraft. Då får man reda på allt direkt och får det här bekräftat ganska snabbt på mötena. Då behöver inget mer ske då är man effektiv, det blir bättre kvalité och man besparar sig en massa jobb.
Jag ställer frågan till samtliga informanter om vad som de anser är viktigt i samverkansprocessen med varandra och svaren är liknande på många sätt. Samtliga informanter är eniga om att det krävs tydliga mål och en fungerande kommunikation. Per från socialtjänsten ger en utförlig förklaring om vad som är viktigt och uttrycker att man måste vara överens om varför man är där, veta vad syftet är, vara respektfulla mot varandra och varandras uppdrag, lyssna på varandra och följa upp arbetet. Han nämner även vikten av att rätt personer skall vara närvarande och att prata om det man faktiskt kan göra istället för om det som inte går att göra. Karl från polisen uppger att personkemi är viktigt och att man idag i samverkansprocessen med socialtjänsten förstår varandras roller bättre än på länge. Fredrik från polisen instämmer och uttrycker att en effektiv samverkan kan uppnås genom acceptans för varandra och delade problembilder. Kajsa från socialtjänsten beskriver det viktigaste så här:
Det är viktigt att sätta ett mål vart man vill nå, i det här fallet handlar det ju om att ungarna ska få det bättre i Malmö stad. Kan man ha det för ögonen då kan man liksom göra handlingsplaner och köra enligt det då blir det också en effektiv samverkan det tycker jag är jätteviktigt så att man inte bara blabbar runt i massa röra. Komma överens om gemensamma värderingar och mål där man kan
använda en hyfsat gemensam värderingsgrund.
Sara från socialtjänsten uttrycker att mer tid är en faktor, man behöver tid att lära känna varandra bättre och gilla varandra, detta anser hon skapa större förståelse för varandra. Informanternas svar kan direkt kopplas till samverkansteorin där gemensamma mål, tydlig styrning, god kommunikation och en gemensam
långsiktig färdriktning beskrivs för att en effektiv samverkan ska kunna ske. Även systemteorin kommer till uttryck här då ett gemensamt samhällsuppdrag
genomförs där varje organisations ansvar är en del av helheten och krävs för att systemet ska vara i rullning. Systemteorin talar bl.a. om öppna system som utbyter information och på så sätt växer och utvecklas (Öquist, 2010). Danermark (2000) tar upp en god kommunikation som väsentligt för att en god samverkan ska kunna ske. Informanternas svar kan även kopplas till flertalet använda artiklar i kapitlet tidigare forskning.
I Bertil Rolandssons artikel ”Partnerships with the police – logics and strategies of justification” i tidskriften Qualitative research in organization
and management” visas ett resultat av en effektiv samverkan mellan myndigheter
genom att anpassa sig till varandra samtidigt som man behåller sin självständighet och sina krav på varandra.
Artikeln “Multi-professional work practices in the field of
immigrant integration – examples of collaboration between the police and social work”, skriven av Sari Vanhanen och Elli Heikkilä, beskriver ett samarbete mellan polis och socialtjänst som en samling av expertis och resurser vilket leder till mervärde och en proaktiv, billigare service. Ömsesidiga mål och praxis nämns även här som en viktig punkt inom samverkan.
