Förutsättningar för ämnet idrott och hälsa i årskurs 7-9

Malmö högskola

Lärarutbildningen

Idrottsvetenskap

Examensarbete

Förutsättningar för ämnet idrott och

hälsa i årskurs 7-9

Conditions for the subject Physical Education in Junior high school

Linda Bičevski

Mikaela Bičevski

Lärarexamen 140/200 poäng Handledare: Ingegerd Ericsson Idrott och fysisk bildning

Sammanfattning

Syftet med vår undersökning var att undersöka förutsättningarna för ämnet idrott och hälsa i en stadsdel i Malmö. Vi valde att göra en totalundersökning på sex skolor med årskurs 7-9 i stadsdelen. Fem av sex skolor deltog i vår undersökning. Vi intervjuade en skolledare, en idrottslärare och två elever (en flicka och en pojke) som var 15 år på varje skola.

I vårt resultat kom vi fram till att de flesta skolledarna tyckte att idrott och hälsa var ett viktigt ämne. Ett övervägande antal av skolorna i stadsdelen hade utbildade idrottslärare och dem trivdes med sitt yrke. Det totala elevantalet som idrottslärarna undervisade varierade. En av idrottslärarna undervisade över 200 elever, medan den andra idrottsläraren undervisade cirka 300 elever, och detta var ungefär 100 elevers skillnad. Idrottshallarnas storlek varierade och tre av idrottslärarna ansåg att förutsättningarna för utomhusundervisningen i närområdet var begränsade och att fler gröna ytor behövdes. Sju av eleverna tyckte att deras skolgård var bra, dög eller var okej. Elevernas lektionstid i ämnet idrott och hälsa var väldigt skiftande från 75 minuter till 120 minuter per vecka. Skolorna anordnade två till fem friluftsdagar per år.

Vår slutsats är att förutsättningarna för ämnet idrott och hälsa i stadsdelen i Malmö är väldigt olika. Det är mycket som skiljer sig åt, exempelvis det totala elevantalet som idrottslärarna undervisar, idrottslärarnas utbildning, antalet friluftsdagar, idrottshallarnas storlek och elevernas lektionstid i ämnet idrott och hälsa.

Nyckelord: Elever, friluftsdagar, förutsättningar, idrott och hälsa, idrottslärare och skolledare.

Innehåll

Sammanfattning... 3

Innehåll ... 4

1. Inledning... 5

2. Bakgrund ... 5

2.1 Lagar och regler... 6

2.1.1 Skollagen ... 6

2.1.2 Läroplan för det obligatoriska skolväsendet (Lpo 94)... 6

2.1.3 Grundskoleförordningen... 7

2.1.4 Kursplan för idrott och hälsa ... 7

2.2 Ämnet Idrott och hälsa i ett historiskt perspektiv... 8

2.2.1 Idrottshallen och de materiella förutsättningarna ... 9

2.2.2 Idrottsämnets viktiga aktiviteter ... 9

2.2.3 Tidstilldelningen i ämnet idrott och hälsa ... 10

2.3 Friluftsdagar ... 11

2.4 Skolgårdar... 12

2.5 Närområden ... 14

2.6 Tidigare forskning ... 15

3. Syfte och frågeställningar... 16

4. Metod och material... 17

4.1 Urval och undersökningsgrupp... 18

4.2 Genomförande ... 19

4.3 Etiska överväganden... 19

4.4 Bortfall... 20

4.5 Validitet och reliabilitet... 20

5. Resultat ... 21

5.1 Intervjuundersökning med skolledning ... 21

5.1.1 Sammanfattning med kommentarer... 23

5.2 Intervjuundersökning med idrottslärare ... 24

5.2.1 Sammanfattning med kommentarer... 28

5.3 Intervjuundersökning med elever ... 28

5.3.1 Sammanfattning med kommentarer... 32

6. Analys... 33

6.1 Slutsatser... 34

7. Diskussion ... 35

7.1 Ämnet idrott och hälsas betydelse... 36

7.2 Schemalagd tid i ämnet idrott och hälsa... 36

7.3 Antal friluftsdagar per år ... 37

7.4 Specialundervisning i ämnet idrott och hälsa... 37

7.5 Idrottslärarnas utbildning... 38

7.6 Idrottslärarnas trivsel med yrket... 38

7.7 Närområdet kring skolan ... 38

7.8 Idrott och hälsa lektionernas innehåll... 39

7.9 Antalet elever idrottslärarna undervisar ... 40

7.10 Fortsatt forskning... 40

8. Avslutning ... 41

Referenser... 42

1. Inledning

Vi har valt att göra vår undersökning i en stadsdel, som ligger i Malmö, eftersom vi har haft vår praktik på skolor som ligger i stadsdelen. Som blivande idrottslärare vet vi att en stor del av idrottsundervisningen styrs av vilka förutsättningar som finns på skolan där man arbetar. Idrottshallen, tillgången till redskap och material, skolgården och närområdet är viktiga faktorer som påverkar förutsättningarna för ämnet idrott och hälsa. Andra omständigheter som kan tänkas ha betydelse är idrottslärarens utbildning, om man har sär- eller samundervisning, skolans inställning och uppfattningar om ämnet idrott och hälsa, samt inte minst hur mycket undervisningstid ämnet har. Även elevers inställning till ämnet och möjlighet att få stöd och hjälp kan påverka hur idrottsundervisningen planeras och genomförs.

Sandahl (2005) skriver att under 1900-talets andra hälft genomgick den industrialiserade världen förändringar. Kommunikationen blev bättre och tekniken utvecklades i samhället. Många ansåg att dessa förändringar var viktiga faktorer som medförde minskad fysisk aktivitet. Minskningen av fysisk aktivitet har lett till ökad ohälsa, med bland annat sjukdomar som är sammankopplade till fysisk inaktivitet. Sandahl (2005) menar att problemet ovan är skildrat genom förändrade konsumtions- mönster. Sandahl (2005) anser att snabbmatsindustrin verkar vara en viktig omständighet. Fler och fler människor äter mer utan att röra sig mer.

Problemet verkar således inte huvudsakligen vara minskad fysisk aktivitet till följd av ökad teknologisering utan avsaknaden av ökad fysisk aktivitet för att parera de förändrade kost- och konsumtionsmönstren(Sandahl 2005, s. 24-25).

2. Bakgrund

I skolans styrdokument finns det ramar och grundförutsättningar för skolans verksamhet och där ingår ämnet idrott och hälsa. De lagar och regler som styr skolan är: skollagen, läroplanen för det obligatoriska skolväsendet (Lpo 94), grundskoleförordningen och kursplanen för idrott och hälsa. Eftersom idrottsundervisningen har genomgått stora förändringar är det intressant att studera ämnet idrott och hälsa ur ett historiskt perspektiv för att kunna förstå hur idrott och hälsa ser ut idag. Idrottshallen och de materiella förutsättningarna påverkar hur idrottslektionerna kan utformas. I avsnittet om

idrottsämnets viktiga aktiviteter beskrivs undersökningar om vilka moment som utförs i förhållande till kursplanen.

En annan viktig aspekt är tidstilldelningen i ämnet idrott och hälsa och hur den har reducerats. I grundskolan är det rektorn som bestämmer om det ska finnas friluftsdagar i skolan och hur många det ska finnas (Utbildningsdepartementet, 2005). Skolgården har stor betydelse för eleverna på rasterna, men påverkar också hur idrottsundervisningen kan bedrivas utomhus. Skolgården beskrivs utifrån ett historiskt perspektiv fram till idag. Skolans närområde är en annan förutsättning för ämnet idrott och hälsa som också skildras nedan. För att förstå varför idrottsundervisningen ser ut som den gör är det viktigt att ta del av annan forskning som gjorts så att forskningen om ämnet idrott och hälsa utvecklas.

2.1 Lagar och regler

2.1.1 Skollagen

I Skollagen framgår det att alla elever ska ha en likvärdig utbildning oberoende av var den anordnas i landet. I utbildningen ska det tas hänsyn till de elever som är i behov av särskilt stöd. Särskilt stöd ska de elever få som har svårigheter i skolarbetet. Eleverna ska också ha inflytande över utformandet av sin utbildning. Inflytandet ska anpassas efter deras ålder och mognad (Sveriges Riksdag, 2005).

2.1.2 Läroplan för det obligatoriska skolväsendet (Lpo 94)

I Lpo 94 står det skrivet att: ”Undervisningen skall anpassas till varje elevs förutsättningar och behov” (Utbildningsdepartementet, 1994 s. 6). Det står vidare att man ska beakta elevernas olika förutsättningar och behov, och vägen till målen kan nås på olika sätt. De elever som av olika anledningar har svårt att nå målen för utbildningen har skolan ett särskilt ansvar för (Utbildningsdepartementet, 1994).

Eleverna ska få prova på olika uttrycksformer i skolan och de ska även få kunna uppleva förnimmelser och stämningar (Utbildningsdepartementet, 1994).

Drama, rytmik, dans, musicerande och skapande i bild, text och form skall vara inslag i skolans verksamhet (Utbildningsdepartementet 1994, s. 8).

I Lpo 94:s mål är det skrivet att skolan ska sträva efter att varje elev ska visa respekt och omtänksamhet för närmiljön och för miljön i ett större perspektiv. Skolan har ansvar för att varje elev ska känna till förutsättningarna för en bra miljö och ha förståelse för huvudsakliga ekologiska samband efter genomgången grundskola. Skolan har också ansvar för att varje elev efter genomgången grundskola ska ha basala kunskaper om förutsättningar för en bra hälsa och ha förståelse för meningen med den enskilda elevens sätt att leva och vilken betydelse det har för miljön och hälsan (Utbildnings- departementet, 1994).

Rektorn har ansvaret för skolans resultat och har därvid, inom givna ramar, ett särskilt ansvar för: - Utformningen av undervisningen och elevvårdsverksamheten så att elever får det särskilda stöd och den särskilda hjälp de behöver (Utbildningsdepartementet, 1994 s. 17).

2.1.3 Grundskoleförordningen

I femte kapitlet i grundskoleförordningen står det följande om särskilda stödinsatser:

1 § I 4 kap 1 § andra stycket skollagen (1985:1100) föreskrivs att särskilt stöd skall ges till elever som har svårigheter i skolarbetet (Djurstedt 1994, s. 22).

Beslut om särskilt stöd enligt detta kapitel fattas av rektorn, om inte något annat följer av 15 och 20 §§ (Djurstedt 1994, s. 22).

Om någon elev är i behov av särskilda stödåtgärder, så är det rektorn som ska se till att ett åtgärdsprogram framställs. Vid sammanställandet av åtgärdsprogrammet är det bra om skolan rådgör med eleven och elevens vårdnadshavare (Utbildningsdepartementet, 2005).

2.1.4 Kursplan för idrott och hälsa

Kursplanen för idrott och hälsa beskriver att: ”ämnet idrott och hälsa syftar till att utveckla elevernas fysiska, psykiska och sociala förmåga samt ge kunskaper om den egna livsstilens betydelse för hälsan” (Skolverket 2005, s.1). Ämnet ska ge upphov till nyfikenhet och intresse hos eleverna för nya aktiviteter. I målen för idrott och hälsa framgår att skolan ska sträva efter att eleven får insyn i idrottens och friluftslivets historia och får lära känna olika former av lekar, danser och idrottsformer. Idrott och

hälsa har ett brett innehåll och ämnets kärna är idrott, lek och allsidiga rörelser, som ska vara utformade så att alla oavsett fysiska eller andra förutsättningar ska kunna delta, samt få upplevelser och erfarenheter och utvecklas på sina egna villkor. Idrott och hälsa kopplas också samman till de starka kulturella traditioner som finns i Sverige när det handlar om att vistas i naturen. Genom friluftsaktiviteter och närvaro i skog och mark får eleverna upplevelser, kunskaper och erfarenheter som kan stimulera dem till ett fortsatt intresse för friluftsliv, natur och miljöfrågor. Ämnet bidrar således till att väcka engagemang för vikten att ge skydd och vårda vår natur och miljö (Skolverket, 2005).

2.2 Ämnet Idrott och hälsa i ett historiskt perspektiv

Skolämnet idrott och hälsa har haft många olika namn och benämningar. Fram till 1919 kallades ämnet gymnastik. Från år 1919 benämndes ämnet gymnastik med lek och idrott. 1962 bytte ämnet namn igen till gymnastik. 1980 ändrades ämnets namn till idrott och från 1994 heter ämnet idrott och hälsa (Eriksson m.fl., 2003).

Alla moment i ämnet idrott och hälsa har skurits ner lite grand sedan 1980 års läroplan för grundskolan (Lgr 80). Det har blivit mindre teknikgenomgång i de olika idrottsgrenarna till förmån för aktiviteter som eleverna kan ha hand om själva. Idrottsaktiviteten i sig är inte längre målet, utan ett hjälpmedel för eleverna att träna sitt ledarskap eller att kunna aktivera sig själva. Under Lgr 80 samverkade idrottsämnet med andra ämnen endast på friluftsdagar och temadagar. Det var framför allt i friluftsliv eller hälsoundervisning som man samverkade med andra ämnen. Efter införandet av Lpo 94 och arbetslagsorganisationen blev samverkan ännu mindre, lärarna emellan. Hälsoundervisningen genomförs ofta av idrottsläraren själv i form av teoretiskt arbete som eleverna sätter ihop hemma. Friluftsdagarna existerar mer ojämnt, och innehåller ofta ett rent idrottsinnehåll (Karlefors, 2002).

När Lpo 94 infördes har ämnet idrott och hälsa blivit ett bredare ämne.

Lpo 94 har inneburit en breddning av ämnet Idrott och hälsa mot ett tydligare hälsoperspektiv. Att utveckla allsidiga rörelseaktiviteter är centralt i ämnet, men ämnet skall också förmedla förståelse för vad som händer i kroppen under vila och fysisk aktivitet. Teori och praktik skall integreras till en begriplig helhet. Idrott och hälsa är alltså i lika hög grad ett kunskapsämne som ett färdighetsämne (Annerstedt m.fl., 2004, s. 8).

2.2.1 Idrottshallen och de materiella förutsättningarna

De materiella förutsättningarna har varierat. Vid 1900-talets början saknade 94 procent av folkskolorna gymnastiksalar. 1957 saknade 60 procent av folkskolorna lokaler för idrott. Det var ekonomiska orsaker som gjorde att det drog ut på tiden. Eftersom det inte fanns gymnastiksalar så befarade en del att avsaknaden av gymnastiksalar kunde få allvarliga konsekvenser för folkhälsan. Man använde skolgården till fysisk aktivitet tills gymnastiksalarna byggdes. 1968 hade 91 procent av skolorna regelbunden tillgång till gymnastiksalar i undervisningen. År 2001 hade 72,5 procent av landets skolor tillgång till gymnastiksal. En del skolor har sin idrott och hälsa i sporthallar, simhallar och andra idrottsanläggningar. Regelbundenheten till gymnastiksalar har minskat med 18,5

procent från 1968 till 2001 (Larsson och Redelius, 2004).

Detta kan vara en konsekvens av de många friskolor som startats under de senaste åren. Dessa bedriver i många fall sin verksamhet i lokaler som inte från början var avsedda för skolverksamhet och som därför saknar gymnastiksal (Larsson och Redelius 2004, s. 50).

2.2.2 Idrottsämnets viktiga aktiviteter

Eriksson m.fl. (2003) framhåller att i kursplanen för idrott och hälsa lyfts motorik, dans, friluftsliv, simning och orientering tydligt fram som viktiga aktiviteter. Ändå är den vanligaste aktiviteten bollspel, den andra mest förekommande är lekar och den tredje vanligaste aktiviteten är ”träning och motion” (Eriksson m.fl. 2003, s. 19). Enligt Eriksson (2003) är de populäraste aktiviteterna bland flickorna aerobics och dans och pojkarnas populäraste aktivitet är bollspel. Som vi tidigare nämnt är bollspel den vanligaste aktiviteten under idrotts- lektionerna, medan aerobics och dans kommer först på sjunde plats.

Larsson och Redelius (2004) redogör att idrottsämnets tre huvudmoment upptog idrottsundervisningens innehåll i olika grad enligt en undersökning år 1968: gymnastik 33,5 procent, bollspel 29 procent och friidrott 16,7 procent. 1984 var bollspel det vanligast förekommande huvudmomentet, 38 procent, sedan kom gymnastik, 29,2 procent och därefter friidrott, 17,2 procent. År 2001 var det fortfarande bollspel som bedrevs mest på idrottslektionerna, 30 procent, sedan gymnastik, 13,8 procent och efter det ”fysisk träning, 13,7 procent” (Larsson och Redelius 2004, s. 53).

Engström (2005) berättade under en föreläsning om en undersökning som har gjorts med 2000 elever från årskurs tre, sex och nio i hela landet som visade att bollek/spel är mest förekommande i undervisningens innehåll. I årskurs nio hade eleverna i genomsnitt 35 procent bollek/spel. Det andra mest förekommande momentet i undervisningen var för årskurs nio fysisk träning, 14 procent. Med fysisk träning menas styrketräning, cirkelträning och jogging. Det som i undervisningens innehåll kom på tredje plats var för årskurs nio dansrörelse, gymnastik och friidrott som vardera utgjorde nio procent av undervisningens innehåll.

2.2.3 Tidstilldelningen i ämnet idrott och hälsa

Tidstilldelningen i ämnet idrott och hälsa har varierat mycket. 1928 hade man fyra 45 minuters lektioner varje vecka. I Lgr 62, 69 och 80 hade de flesta elever i årskurs 7-9 tre 40 minuters lektioner i veckan. I Lpo 94 fick årskurs tre i genomsnitt sju minuter mer idrott och hälsa. Det blev en minskning i årskurs sex och nio med 20 minuter per vecka. Spridningen av schemalagd idrottsundervisning ökade också när Lpo 94 tillkom. Vissa skolor har mindre än en timme i veckan avsatt för kroppsövningar (Larsson och Redelius, 2004).

Tiden för den fysiska aktiviteten kan utökas i skolan genom skollagen:

Skollagen ger rektorerna stora möjligheter att öka den fysiska aktiviteten i skolan. (Riksidrotts- förbundet 2005, s. 6).

Sverige som idrottsnation investerar mycket på idrott, men tyvärr har utvecklingen gått åt motsatt håll i skolan. Idrottstimmarna och utrymmet i skolan har minskat för fysisk aktivitet (Riksidrottsförbundet, 2005). ”Samtidigt har allt fler barn blivit överviktiga och fått sämre kondition” (Riksidrottsförbundet 2005, s. 6).

Ericsson (2003) skriver om en nationell enkätundersökning om idrotts- undervisningen, där 3590 skolledare svarade. Enkäten skickades ut till samtliga grundskolor och friskolor i Sverige. Det var ungefär 70 procent som svarade. Årskurs sju hade 107 minuter schemalagd idrottsundervisning varje vecka. Årskurs åtta hade 105 minuter och årskurs nio hade 106 minuter schemalagd idrottsundervisning varje vecka.

2.3 Friluftsdagar

Friluftsdagarna grundades 1928 och då hade man 15-20 friluftsdagar per år. Därefter har de minskat i stor omfattning. År 1960 hade man sex till 12 friluftsdagar per år och under 1980-talet avsattes fyra till åtta friluftsdagar per år. Den reserverade tiden för friluftsdagar avskaffades när Lpo 94 började gälla. Det är upp till de olika skolorna att bestämma hur många friluftsdagar de ska ha. Studier om friluftsdagar har genomförts av Allert och Eriksson där de beskriver att de flesta skolor har mellan två till fyra friluftsdagar per år efter Lpo 94: s tillkomst (Sandahl, 2005).

I Grundskoleförordningen kapitel 2, § 5 står det följande om anordning av frilufts- dagar:

I grundskolan skall i den omfattning som rektorn bestämmer anordnas friluftsverksamhet som bedrivs under en lärares ledning (Djurstedt 1994, s. 10).

Det är alltså rektorerna på skolorna som bestämmer om det ska finnas friluftsdagar och hur många det ska finnas. Det är en lärare som ska ha hand om friluftsdagarna.

Innan Lpo 94 infördes fanns det ett antal friluftsdagar inlagda varje läsår, vilka också kunde delas upp i halvdagar. Antalet friluftsdagar var då upp till 20 dagar per läsår, vilket kraftigt reducerades under senare delen av 1900-talet. Idrottsläraren, som i sin tjänst hade två planeringstimmar per vecka ansvarade för att planera och genomföra de reglerade friluftsdagarna tillsammans med andra lärare. När Lpo 94 trädde i kraft avskaffades regleringen av friluftsdagarna, men i läroplanen lade man fokus på friluftslivets betydelse (Svenning, 2001).

Motiven för friluftsliv har varierat; -friluftsliv som metod, -friluftsliv som ett stärkande och härdande av nationen, -friluftsliv som en sund motvikt till och avbrott till ”den vanliga skolan” (i bemärkelsen stillasittande inomhusundervisning) till –friluftsliv som en grund till miljömedvetenhet (Svenning 2001, s. 5).

En studie som är gjord av Riksidrottsförbundet visar att friluftsdagarna, framför allt i storstäderna håller på att upphöra ur skolsystemet (Svenning, 2001).

På grundskolan hade man 3,75 hela friluftsdagar och 2,34 halva friluftsdagar i genomsnitt läsåret 2000/2001. En del skolor har inga friluftsdagar alls, medan andra skolor har över tio friluftsdagar per läsår. Den vanligaste aktiviteten som utförs på

friluftsdagarna är friluftsliv, inklusive naturvistelser, kanotfärder och gå på tur. Andra vanliga aktiviteter som genomförs på friluftsdagar är friidrott, vintersporter med skidor och skridsko och orientering (Eriksson m.fl., 2003).

2.4 Skolgårdar

Axelsson (2003) skriver att skolgården enligt 1865 års normalplan skulle vara rymlig så att det fanns plats för lekar och kroppsövningar. Lekplatsen skulle vara försedd med tak och säten och enkla apparater för kroppsövningar. 1920 lades större vikt vid tekniska lösningar, arkitektur och samhörighet med bygden och landskapet. Men de tekniska lösningarna, arkitekturen, och samhörigheten med bygden och landskapet hade inte så stor genomslagskraft. 1955 fanns det plats för parkering på skoltomten. Lekplats- utrymmet fördelades på mindre planer. Asfalt ansågs som det bästa underlaget för bollspel och det var lättare att sköta. På 1970-talet blev det en reaktion mot asfalten. I Lgr 80 skulle skolgården användas som en pedagogisk resurs.

I Lgr 80 stod även att ”studier och undervisningen ibland kan flytta utomhus så att utemiljön kan användas som en pedagogisk resurs, utveckla det som finns i utemiljön för studier i naturkunskap, biologi, fysik, slöjd, dramatik, musik, gymnastik, trafikkunskap m.m. ” (Axelsson 2003, s. 13).

År 1992 fick enskilda rektorsområden bestämma över sin egen ekonomi. Skolträdgårdarna fungerade som en pedagogisk resurs. Den fysiska miljön gav större betydelse och skolorna kunde skapa sin egen profil (Axelsson, 2003).

Barn vill ha en variationsrik skolgård. De behöver olika platser och olika former av fysisk miljö. Den fysiska miljöns egenskaper har stor betydelse för att barn ska utveckla sin kreativitet och uppfinningsförmåga. Dagens skolgårdar har inga möjligheter till sinnliga upplevelser och oförutsägbara händelser. De flesta skolgårdar har satsat på bollspel och det finns få alternativ för de barn som inte har det intresset (Axelsson, 2003).

Arbetsmiljöverket (2005) skriver att skolgården ska vara inbjudande och stimulerande. Planer för lek och spel behövs. Lekar som att hoppa hage, och kasta boll ska det finnas plats för och även spelplaner för t.ex. fotboll och basket. Det behövs också ett fritt område för lekar på skolgården och det ska också finnas utrymme för att

kunna koppla av, läsa och promenera. Det är bra om det finns plats för undervisning ute som komplement till undervisningslokalerna i skolan.

Inlärning sker då miljön utmanar, lockar och skapar motivation hos barnet att delta. Skolgårdens miljö ska vara utmanande och måste tillgodose barn i olika åldrar (Andersson m.fl., 1993). Om skol- och förskolegården är rätt planlagd och brukad kan goda förutsättningar formas såsom motoriska aktiviteter, estetiska upplevelser, lärande och återspegling (Dahlgren och Szczepanski, 1997).

Skolgården kan betraktas som en plats att laborera praktiskt på, en plats för begrundande och som ett fundament för kunskapsförmedling om kroppen och hälsan. Forskning under senare tid åskådliggör betydelsen för utemiljön och utevistelsen för att barnen ska utvecklas och därmed inneha en god hälsa (Dahlgren och Szczepanski, 1997). Axelsson (2003) skriver att Naturskolan är en idé att lära sig saker ute. Genom positiva upplevelser i naturen lär sig barnen miljöfrågor och ekologiska samband. Barnen själva upptäcker och förstår samband i naturen. Lärandet ska vara lustfyllt och ske i olika miljöer och årstider.

Projektet Gröna skolgårdar startades i början av 1990-talet, för att personerna som arbetade på Naturskolan behövde skolgårdar att arbeta utifrån (Axelsson, 2003). Jacobsson m.fl. (2005) skriver att det satsas på Gröna skolgårdar i Lund. Man vill förändra användningen och utseendet av skolgårdarna. De som arbetar på Naturskolan i Lund anser att skolgården ska vara en plats som visar att man bryr sig om den yttre miljön. Skolgården ska vara en plats där man kan påverka. Det ska finnas många utrymmen för barns och ungdomars olika behov. Skolgården ska vara en pedagogisk resurs som kan användas till kreativa projekt. Den ska vara en tillgång till stadsdelen och en plats med mångfald av växter och djur. Skolgården ska också vara en säker och hälsosam plats. Lunds skolor deltar i utvecklingsprojektet där elever, skolpersonal och föräldrar hjälper till med arbetet kring skolgården.

Elever som själva har arbetat med sin utemiljö är mer positiva inför miljö-undervisning och vill oftast få andra att tänka på miljöns bästa (Olsson, 1998).

2.5 Närområden

Barnens rörelseutveckling påverkas av vilka förutsättningar och vilka levnadsvillkor de har.

Att våra barns rörelseutveckling påverkas av under vilka levnadsvillkor och i vilken ute- respektive innemiljö de växer upp, är problemområden som aktualiserats under de senaste decennierna (Ericsson 2005, s. 9).

Barn som inte ges möjlighet att aktivt utforska sin omgivning och sina rörelsemöjligheter kan få mindre tilltro till sin rörelseförmåga (Ericsson 2005, s. 11).

Utemiljön har krafter som inspirerar, till exempel, vinden, solen, åskan, snön, årstiderna och växandet av träd och växter. I en utemiljö med natur finns det mycket som inspirerar till nya lekar. Skolgårdar som har naturinslag stimulerar till fler lekaktiviteter. De grovmotoriska aktiviteterna tränas bäst utomhus genom bland annat ojämna marker, klättra i träd med mera (Grahn m.fl., 1997).

Vid institutionen för idrott och hälsa vid högskolan i Örebro undersöker man friluftsliv, naturkontakt och miljöengagemang. Klas Sandell, som är universitetslektor i kulturgeografi har kommit fram till i sin forskning att det finns ett samband mellan motorisk utveckling och begreppsbildning. Utemiljön gör det möjligt för kinestetisk upplevelse och det ger i sin tur stor betydelse för barns verbala, perceptuella och motoriska progression (Dahlgren och Szczepanski, 2001).

Barn idrottar i en mindre skala på idrottsanläggningar så därför är det viktigt med öppna ytor och anläggningar som lockar till fysisk aktivitet i deras närmiljö, eftersom fysisk aktivitet har en avgörande betydelse för folkhälsan (Riksidrottsförbundet, 2005).

Näridrottsplatsen bör enligt Olofsson (2002) vara nära boendemiljön, skolan, barnomsorgen, fritidshemmet, äldreomsorgen samt parker och gröna områden. Om möjligt skall det finnas trafiksäkra anslutningar och tillgänglighet till närområdet för alla. Näridrottsplatsens storlek baseras på bostadsområdets storlek och naturliga förutsättningar. Som riktlinje bör man kunna genomföra fyra till sex basaktiviteter på området. De fysiska aktivitetsbehoven är en viktig del av näridrottsplatsen, men den perfekta anläggningen har för avsikt att ge glädje, spänning, social kontakt, avspänning och naturupplevelse. Det finns ett lagstiftat stöd för att frilufts- och idrottslivet uppmärksammas i den översiktliga planeringen av närområdet. I en bra näridrottsplats

kan man utöva flera aktiviteter, men det ska finnas utrymme för att skapa nya aktiviteter. Det finns inga formella bestämmelser för hur en näridrottsplats ska se ut. Men en del krav måste uppfyllas. Näridrottsplatsen ska vara öppen för alla oavsett intresse, förmåga och ålder. Den ska sporra till aktivitet och social samvaro och organiserad tävlingsverksamhet får inte förekomma. Exempel på aktiviteter som kan finnas på en näridrottsplats kan vara tennis, basket, längdhopp och bmx-bana. Dessa kan sedan på vintern bli en isbana och en kälkbacke.

En grönplan är ett utvecklingsförslag för kommunens gröna miljöer. Utvecklings- förslagen redovisas i två delar. Det första förslaget beskriver grönytornas storlek, placering och inbördes samband, ett så kallat grönt nätverk. Det andra förslaget beskriver miljöernas landskapstyper och karaktärsområden. Gröna områden har betydelse för människors hälsa. Immunförsvaret stärks, man kan få bättre kondition och rörlighet och minskad stress. Lek, naturupplevelser, promenader, idrott, sol och bad, kulturevenemang, fester och avkoppling är viktiga för välbefinnandet i områden i tätortsmiljön. Barnen använder de gröna miljöerna till lek, fysisk aktivitet och inlärning. Barns rörelseutveckling påverkas positivt i naturlika lekområden (Borg, 2005).

2.6 Tidigare forskning

En enkätundersökning gjordes på 200 grundskolor och 100 gymnasieskolor om ämnet idrott och hälsa. Skolledarna ansåg att ämnet idrott och hälsa var viktigt i jämförelse med andra ämnen. Ett stickprov med 225 lärare i en enkätundersökning visade att var femte lärare har 50 eller färre elever i sin undervisning, medan var fjärde lärare har 250 eller fler elever. Drygt 80 procent av de tillfrågade lärarna har lärarutbildning och idrott i sin akademiska utbildning. Det är färre utbildade lärare på grundskolan än på gymnasiet. De lärare som endast undervisar i ämnet idrott och hälsa har 19 lektionstimmar per vecka i genomsnitt. 84 procent av lärarna trivs med sitt arbete. De trivs i mötet med eleverna och att de har praktiska moment i undervisningen. Rörelseglädjen lyfts fram som en av de positiva sidorna med att vara idrottslärare. Enämneslärarna känner sig inte lika delaktiga i skolans hela verksamhet som flerämneslärarna gör (Eriksson m.fl., 2003).

Khanian (2000) beskriver i sin enkätundersökning att idrottslärarna prioriterade att eleverna skulle röra på sig och ha roligt på lektionerna. De tyckte också att det var

viktigt att eleverna kunde samarbeta och hjälpa varandra. Att komma till gymnastiksalen skulle alltid vara lustfyllt.

Elever vid 20 grundskolor och 10 gymnasieskolor fick besvara en enkät om ämnet idrott och hälsa. Totalt var det 946 elever som deltog, varav hälften var pojkar och hälften flickor. De flesta elever tyckte att idrott och hälsa var intressant. Pojkarna var mer intresserade av idrott och hälsa än vad flickorna var. Två tredjedelar ansåg att det var för lite tid till ämnet idrott och hälsa i skolan. Majoriteten av eleverna ansåg att det var viktigt att ha roligt i ämnet idrott och hälsa genom att röra på sig. Många elever tyckte att idrott och hälsa var ett skönt avbrott från de andra stillasittande ämnena. Eleverna tyckte att de fick större inflytande ju högre upp de kom i årskurserna. Lärarna ville skapa ett bestående intresse av idrott och hälsa hos eleverna. Lärarna såg också skolan som det enda medel som nådde alla barn och ungdomar (Eriksson m.fl., 2003). Simning, orientering och dans är några av de aktiviteter som lyfts fram i kursplanen för idrott och hälsa. I en undersökning från 2003 var det 2100 elever som deltog. 96,3 procent av dem angav att de kunde simma 200m, 84,7 procent kunde hitta i skogen med karta och kompass och 66,7 procent kunde dansa minst tre olika danser (Eriksson, 2003).

Som vi tidigare har nämnt i lagar och regler så har eleverna rätt till specialundervisning och beslutet för att eleverna ska få specialundervisning fattas av rektorn, och rektorn ska även se till så att åtgärdsprogram utförs (Utbildnings- departementet, 2005)

För barn med motorik- och koncentrationssvårigheter behövs en medveten pedagogik. En åtgärdsplan bör utvecklas av ett multikompetent team under ledning av specialpedagog och idrottslärare med stöd av barnpsykolog, barnläkare och tillsammans med föräldrar. Men sådana team med nödvändig kompetens finns ännu bara på enstaka platser. Det finns mycket att göra innan det skapas balans mellan den pedagogiska och den medicinska sfären, när det gäller syn på och kompetens kring barn som är i behov av särskilt stöd i skolan (Ericsson 2003, s. 85).

3. Syfte och frågeställningar

Vårt syfte är att ta reda på vilka förutsättningar ämnet idrott och hälsa har i årskurs 7-9 i en stadsdel i Malmö. Vi ämnar undersöka om det finns likheter och skillnader mellan idrottshallarna och skolornas närmiljöer. Vi avser även att ta reda på om eleverna har tillgång till specialundervisning i ämnet idrott och hälsa, om skolan anordnar

friluftsdagar, vilken utbildning idrottslärarna har och vilket innehåll idrottslektionerna har i stadsdelen.

Följande frågor vill vi ha svar på i vår undersökning:

• Vilka förutsättningar har ämnet idrott och hälsa i årskurs 7-9? Våra underfrågor är:

• Hur ser idrottshallar, skolgårdar och skolornas närområde ut? • Har skolorna utbildade idrottslärare?

• Hur många elever undervisar idrottslärarna?

• Har skolorna sam- eller särundervisning i idrott och hälsa? • Hur mycket pengar avsätter skolan till ämnet idrott och hälsa? • Finns det friluftsdagar på skolorna?

• Hur mycket undervisningstid har ämnet idrott och hälsa i de olika skolorna? • Har eleverna specialundervisning?

4. Metod och material

Vi har valt att göra en totalundersökning på skolor med årskurs 7-9 i en stadsdel som ligger i Malmö. Vi har intervjuat en skolledare, en idrottslärare och två elever (en flicka och en pojke) som är 15 år på varje skola som har årskurs 7-9 i stadsdelen. Det finns sex skolor i stadsdelen som vi ska undersöka som har skolor med årskurserna 7-9.

Vi har använt oss av både kvantitativ och kvalitativ metod med öppna och slutna frågor. I intervjuerna med skolledarna använde vi oss av kvantitativ metod för att bland annat få reda på sakliga uppgifter om antalet elever på de olika skolorna, hur mycket schemalagd tid det fanns för ämnet idrott och hälsa, antalet friluftsdagar och idrottslärarnas utbildning. Intervjuerna med idrottslärarna och eleverna utgjordes av en kvalitativ metod, eftersom frågorna utgav djupare svar. Vi har valt att använda oss av intervjuer i vår undersökning därför vi tycker att intervjuer är det bästa sättet att få svar på våra frågor, och att de vi intervjuar får en möjlighet att tala fritt. Intervjuer ger även möjligheter till följdfrågor.

Vi kunde ha tagit med kartor i vår undersökning, för att få en bättre inblick i hur skolgårdarna och närmiljön ser ut. Men av etiska skäl ansåg vi att det var för utpekande, eftersom man då lätt hade kunnat lista ut vilka skolor undersökningen handlar om.

Observationer hade eventuellt kunnat vara bra att använda för att få en bredare syn på intervjupersonerna.

Om man vill studera människors beteende och deras samspel med sin omgivning får man vanligen en mer välgrundad kunskap genom observationer i fält än genom att intervjua dem om deras beteende (Kvale 1997, s. 100).

Vi ville inte utforska och skaffa oss kunskap om intervjupersonernas beteenden i vår undersökning, utan vi ville ta reda på deras åsikter och uppfattningar om ämnet idrott och hälsa.

Anledningen till att vi inte använde oss av enkäter var att vi inte ville få ytliga svar, utan vi ville få djupa ingående svar genom intervjuer.

I enkäter kan man ha stora urvalsgrupper och mestadels slutna frågor annars så blir det mycket arbete med att alla svaren ska analyseras. Nackdelen med enkäter är att en del frågor kan vara ogenomförbara att ställa (Hartman, 2004), därför valde vi att göra intervjuer eftersom vi tyckte att våra frågor var svåra att få besvarade genom enkäter. Vi har gjort halvstrukturerade intervjuer, det vill säga enligt Hartman (2004) att de flesta frågorna är öppna. I den halvstrukturerade intervjun följer man intervjufrågorna, dess språkliga utformning och intervjufrågornas följd är densamma för alla intervju- personerna. Det blir ”…alltså en hög grad av standardisering” (Hartman 2004, s. 234).

4.1 Urval och undersökningsgrupp

Vi gjorde en undersökning i en stadsdel i Malmö som har sex skolor med årskurs 7-9. Vi gjorde därmed ett strategiskt urval när vi bestämde oss för att göra vår undersökning i den stadsdel i Malmö där vi båda har haft vår praktik. Stadsdelen är mångkulturell och miljön varierar. Det finns skolor som ligger vid grönområden eller bland bostads- områden.

Åldersfördelningen i stadsdelen är jämn. I upptagningsområdet finns det både hyreslägenheter, bostadsrätter och äganderätter. Det förekommer till största delen hyresrätter och bostadsrätter i stadsdelen (Malmö Stadskontor, 2005).

4.2 Genomförande

Vi kontaktade skolledningen på de olika skolorna som sedan berättade vilka idrottslärare vi skulle intervjua. För att underlätta arbetet tog vi hjälp av idrottslärarna på de olika skolorna som valde ut de elever vi skulle intervjua. Det enda vi fordrade var att eleverna skulle vara 15 år och att det skulle vara en pojke och en flicka. Vi åkte och intervjuade skolledare, idrottslärare och elever på skolorna A, B, C, D och E. Under intervjun spelade vi in intervjusamtalet och därefter transkriberade vi intervjuerna. Samtliga intervjufrågor kan ses i sin helhet i bilaga ett, två och tre. Vi har spelat in alla intervjuer på band förutom en intervju. Idrottsläraren på skola A som vi intervjuade ville inte bli inspelad på band, så därför skrev vi ner svaren istället.

4.3 Etiska överväganden

När man ska göra en undersökning är det viktigt att ta hänsyn till de forskningsetiska principerna. Det finns fyra huvudkrav: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. I informationskravet ska man upplysa deltagarna om att undersökningen är frivillig. Samtyckeskravet innebär att deltagarna i en undersökning har rätt att bestämma om de vill vara med eller inte. I en del fall bör man få samtycke från föräldrar eller vårdnadshavare om de som man tänkt undersöka är under 15 år och om det är undersökningar av etisk känslig karaktär. Deltagaren i undersökningen har rätt att avbryta sin medverkan utan att det blir några negativa följder. I konfidentialitetskravet har forskaren i uppgift att med största konfidentialitet förvara uppgifter och personuppgifter så att obehöriga inte kan få tag i dem. ”Alla uppgifter om identifierbara personer skall antecknas, lagras och avrapporteras på ett sådant sätt att enskilda människor ej kan identifieras av utomstående” (Vetenskapsrådet 1990, s.12). Det sista huvudkravet är nyttjandekravet och det innebär att materialet som samlats in under undersökningen bara får användas i den egna forskningen (Vetenskapsrådet, 1990). Innan intervjuerna frågade vi intervjupersonerna om vi fick lov att spela in intervjun på band.

Av etiska skäl har vi valt att inte namnge skolorna, skolledare, idrottslärare och elevernas namn. Som vi har beskrivit ovan i konfidentialitetskravet så ska våra intervjupersoner inte kunna identifieras. Därför har vi valt att kalla de olika skolorna, skolledning, idrottslärare och elever med olika bokstäver. Detta innebär exempelvis

skola A, skolledning A, idrottslärare A, elev A flicka och elev A pojke tillhör samma skola. Vi bestämde oss för att intervjua elever som var 15 år och äldre därför att de har mer erfarenhet av ämnet idrott och hälsa och för att de själva skulle kunna bestämma om de ville vara med i intervjun eller inte. Annars hade vi behövt föräldrarnas medgivande.

4.4 Bortfall

Vi har bortfall från en skola som inte hade möjlighet eller resurser att vara med i vår undersökning. Därmed intervjuade vi fem skolor istället för sex. Till följd av det fick vi ett mindre djup i vår undersökning. Vi tror att det här kan ha påverkat resultatet eftersom vi skulle göra en totalundersökning i stadsdelen.

4.5 Validitet och reliabilitet

Vi kontaktade skolledarna som utsåg de idrottslärare vi skulle intervjua. Idrottslärarna valde sedan ut de elever som vi intervjuade. Vi är medvetna om att urvalet som skolledarna och idrottslärarna har gjort kan ha påverkat vårt resultat.

Idrottslärare A ville inte bli inspelad på band under intervjun, så därför skrev vi ner svaren. Det här kan ha gjort att detaljer i svaren kan ha missats och inte uppfattats. Under intervjuerna med skolledningen på skola A och C kom rektorerna in mitt i intervjun. Intervjuaren och intervjupersonen blev störda i intervjun och tappade tråden, men kunde fortsätta omedelbart efter det att de hade blivit avbrutna. Likaså blev intervjun med flickan på skola A avbruten när idrottsläraren kom in för att lämna bollar. Vi tycker att de frågor som vi ställt har mätt det som vi avsett att mäta, därför anser vi att validiteten i vår undersökning är god.

Reliabiliteten, tillförlitligheten, tycker vi är hög eftersom vi har intervjuat personer från skolan med olika uppdrag. Därmed har vi fått en bredd och ett djup från våra intervjuer med tre olika perspektiv. Vi har fått svar utifrån ett skolledarperspektiv, idrottslärarperspektiv och elevperspektiv.

Det är viktigt att understryka att vi gjorde en intervjuundersökning i endast en stadsdel, och att dessa resultat kanske inte stämmer överens med andra skolor.

5. Resultat

Fem av sex skolor deltog alltså i vår intervjuundersökning. Vi intervjuade därmed fem personer från skolledning, fem idrottslärare och tio elever, varav fem pojkar och fem flickor.

5.1 Intervjuundersökning med skolledning

Vi intervjuade fem personer som var skolledare på de olika skolorna. Tre av skolledarna var kvinnor och två var män.

Elevantalet varierade mycket mellan skolorna. Skola D hade endast årskurserna 7-9 med 110 elever. Skola E hade lite fler elever det vill säga 570, varav 270 elever gick i årskurs 7-9. Skola B hade ungefär 660 elever, varav 274 gick i årskurs 7-9. Skola C hade 676 elever och 340 av dem gick i årskurs 7-9. Den största skolan elevmässigt, skola A, hade ungefär 990 elever, varav ungefär 480 gick i årskurs 7-9.

Skolledarna A, B, C och E som vi intervjuade tyckte att ämnet idrott och hälsa var viktigt, eller mycket viktigt. Skolledare D ansåg att idrott och hälsa var lika viktigt som de andra 15 ämnena. Två skolledare på skola C och E poängterade vikten av att eleverna borde röra på sig varje dag i skolan, men att det inte bara behövde vara undervisning i idrott och hälsa utan någon form av fysisk aktivitet. Vi frågade sedan skolledarna om de trodde att eleverna tyckte att idrott och hälsa var ett trevligt ämne, det vill säga om eleverna trivdes med att ha ämnet idrott och hälsa. Skolledare på skolorna A, B, C och E svarade att de ansåg att många av eleverna på skolan tyckte idrott och hälsa var ett trevligt ämne. Skolledare D menade att elevernas uppfattning om idrott och hälsa var ett trevligt ämne varierade. Skolledarna på skolorna A och E trodde att eleverna tyckte om idrott och hälsa för att det var ett avbrott från de andra ämnena där de fick röra på sig. Alla högstadieskolor förutom skola D hade idrott och hälsa två gånger i veckan. Skola D som bara hade idrott och hälsa en gång i veckan hade endast 75 minuter per vecka. Den skola som hade lite mer idrott och hälsa det vill säga skola B, hade 100 minuter idrott i veckan på två pass. Skola E hade 100-110 minuter idrott och hälsa vid två tillfällen per vecka. Skola A hade 110 minuter i veckan på två tillfällen och den skolan som hade mest idrott och hälsa, det vill säga skola C, hade 120 minuter idrott och hälsa i veckan på två pass. När vi frågade skolledningen hur de hade kommit fram till tidstilldelningen för idrott och hälsa varierade svaren något. Tre av de fem

skolledarna på skola B, C och E utgick från de gamla timplanerna. Skolledare A och skolledare E berättade att de hade fått dra ner tiden, eftersom idrottshallen inte räckte till alla klasserna. Skolledare på skola D berättade att eleverna på skolan går i skolan 22,5 timmar i veckan. 75 minuter av den tiden har eleverna idrott och hälsa. Det har dem kommit fram till genom att de balanserat ämnena och ansett att ämnet idrott och hälsa skulle ha 75 minuter i veckan.

När vi ställde frågan om det fanns planer på att utöka tiden för idrott och hälsa, svarade skolledare B och D nej. Skolledare B ville inte utöka tiden på grund av att de hade rörelselek också. De andra skolledarna på skolorna A, C och E svarade att hallarna inte räckte till för att ha mer idrott och hälsa.

Alla skolor i stadsdelen hade friluftsdagar och de varierade från två dagar till fem dagar per år. Ingen skola hade ett konto för enbart friluftsverksamhet, utan det togs från andra konton eller idrottskontot. Fyra av de fem skolledarna på skolorna A, B, C och E berättade att de hade ett särskilt konto för inköp till ämnet idrott och hälsa, medan skolledare D inte hade något speciellt konto för ämnet idrott och hälsa, utan använde läromedelskontot. Skolorna A, B, C och E hade ett baskonto för idrott och hälsa, med omkring 10 000-30 000 kronor per år. Dessa pengar skulle användas till bollar, frilufts- verksamhet, simhallsavgifter med mera. Till större material så som mattinköp, eller inköp av plintar fick de pengar från andra konton. Skola D som inte hade en egen idrottshall hade extra pengar tillsatt inne i budgeten för att kunna bekosta idrottsverksamheten och det var i princip för hyror av anläggningar. De pengar som hade gått till de andra ämnena varierade på de olika skolorna. Det kunde vara allt från 15 000-27 000 per ämne. Skola D delade inte upp pengarna i ämnen utan hon ansåg att läromedel var läromedel, och köpte in de läromedel som behövdes oberoende vilket ämne det var.

När vi frågade skolledarna om det gjordes motorikobservationer i skolstarten svarade två skolledare på skola A och B att de inte trodde att det gjordes. Skolledare på skola C berättade att de var noga med att studera hur barnen rörde sig och vem som behövde extra hjälp, men det gjordes ingen observation genom ett visst mönster i skolstarten. Skolledare D svarade att de inte hade det, eftersom det är en högstadieskola. Skolledare på skola E visste inte om det gjordes motorikobservationer på skolan. Skolorna A, C och E hade specialundervisning i idrott och hälsa, medan skola B hade möjlighet att ge elever specialundervisning i idrott och hälsa, men hade ingen elev som behövde det då,

specialundervisning för sina elever. Fyra av fem skolor hade idrottslärare som var utbildade lärare det vill säga skolorna A, B, D och E. Skola C hade två idrottslärare varav en var utbildad lärare och den andra läraren var utbildad idrottspedagog. På frågan om idrottslärarna hade en idrottslärarutbildning svarade skolledarna på skolorna A, B och E att det hade dem. Skolledaren på skola C berättade att den ena idrottsläraren hade en lärarutbildning med sidoämnet idrott och hälsa och att den andra idrottsläraren var utbildad idrottspedagog. Idrottsläraren på skola D hade ingen idrottslärarutbildning. Skolledaren på skola D berättade att det var svårt att hitta en treämneslärare. Alla skolledare tyckte att det var viktigt att läraren var utbildad till idrottslärare. Två skolledare på skolorna A och E poängterade att det var viktigt med utbildade idrottslärare på grund av säkerhetsaspekten. Skolledare E sade följande: (I = intervjuaren, IP = intervjupersonen, det vill säga skolledningen)

I: Tycker du det är viktigt att läraren har idrottslärarutbildning och i så fall varför?

IP: Ja, jag tycker det är viktigt, generellt sätt tycker jag det är viktigt att vi bara har behöriga lärare sedan finns det undantag det finns folk personer som är jätte duktiga som inte är behöriga men i idrottsämnet liksom i slöjdämnet och i hemkunskap kan jag tycka att det finns en annan aspekt nämligen en säkerhetsaspekt att alltså att man måste ha en utbildning och kunna hantera alla de situationer som kan uppstå i en gympasal va jag menar för mig att undervisa i matte det är inte så stora riskmoment mer än att eleverna kan halka på golvet och slå sig va, och det kan hända vad som helst. Men i en gympasal och i en slöjdsal finns det så många fler säkerhetsmoment så att säga och har man inte utbildning och vet hur man ska hantera olika sådana situationer då har skolledningen anställt fel person därför att händer det en olycka och en idrottslärare på grund utav bristande utbildning inte kan hantera den situationen på rätt sätt då är de ju skolledningen som får bära hundhuvudet va så att det ser jag som synnerligen viktigt att ur den aspekten. Sedan är det ju den allmänna aspekten att eleverna ska få den bästa möjliga undervisningen och det menar jag generellt sätt får de den bästa undervisningen av behöriga utbildade lärare.

Skolledare på skola D tyckte att alla lärare egentligen skulle vara behöriga, men eftersom de behövde en treämneslärare så fick de lösa situationen på det här sättet.

5.1.1 Sammanfattning med kommentarer

På skolorna varierade elevantalet mycket från 110 elever på skola D till 990 elever på skola A. Mängden elever i årskurs 7-9 skiftade på de fem olika skolorna, från 110 elever på skola D till 480 elever i skola A. Alla skolorna utom en skola hade också årskurserna

1-6. En av skolorna hade endast årskurs 7-9. På de fyra skolorna som hade årskurserna 1-9 upptog årskurs 7-9 från 42 procent till 50 procent av alla elever. Därmed var det flest elever i årskurs 7-9 på skolorna.

Skolledarna på skolorna A, B, C och E tyckte att idrott och hälsa var ett viktigt eller mycket viktigt ämne. Skolledare C och E framhöll vikten av att eleverna borde röra på sig varje dag, men att det inte behövde vara i ämnet idrott och hälsa.

Skola D hade idrott och hälsa en gång i veckan, 75 minuter. De andra skolorna hade ämnet idrott och hälsa två gånger i veckan från 100 till 120 minuter per vecka. Alltså fick eleverna i skola C, 45 minuter mer idrott och hälsa per veckan än skola D. Skolledarna A, C och E berättade att de inte kunde utöka tiden för idrott och hälsa, därför att hallarna inte räckte till för det.

Fyra skolor, det vill säga skola A, B, C och E hade ett baskonto för ämnet idrott och hälsa med omkring 10 000 till 30 000 kronor till att köpa in bollar och annat material. Detta var en väldigt stor skillnad, närmare bestämt 20 000 kronor.

Skolorna A, B, C och E hade möjlighet att ge eleverna specialundervisning i idrott och hälsa. Skolorna A, B, D och E hade idrottslärare som var utbildade lärare. Skola C hade en idrottslärare som var utbildad lärare och en idrottslärare som var utbildad idrottspedagog. Skolorna A, B och E hade utbildade idrottslärare. Skola C hade en idrottslärare som hade idrott som sidoämne och den andra idrottsläraren var utbildad idrottspedagog. Idrottsläraren på skola D hade ingen idrottslärarutbildning. Skolledare D ansåg att alla skulle vara behöriga, men att det var svårt att hitta en treämneslärare som var behörig i alla tre ämnena så därför hade dem löst det så här.

5.2 Intervjuundersökning med idrottslärare

Vi intervjuade fem idrottslärare på de olika skolorna som skolledningen hade kontaktat. Fyra av idrottslärarna var män och en var kvinna.

Det första vi frågade om var om de trivdes att vara idrottslärare. Alla trivdes med yrket. De flesta idrottslärarna trivdes därför att de undervisade elever, och att eleverna tyckte om ämnet som dem undervisade i. Idrottslärare på skola D tyckte om att vara idrottslärare, eftersom han tyckte om att träna. Idrottslärare D hade endast arbetat i cirka tre månader som idrottslärare och tre månader på skolan. Idrottslärare C hade tjänstgjort som idrottslärare i fem år varav fyra år på skolan. Den tredje idrottsläraren på skola A hade arbetat som idrottslärare och tjänstgjort på skolan i 16 år. Den fjärde idrottsläraren,

idrottslärare E hade arbetat som idrottslärare i 25 år på samma skola, och den femte idrottsläraren på skola B hade tjänstgjort som idrottslärare i 31 år varav 21 år på skolan.

Idrottslärare B tyckte att närområdet var bra och att det fanns bra ytor. De andra idrottslärarna tyckte att närområdet kunde vara mycket bättre. De ansåg att närområdet var starkt begränsat och slitet. Idrottsläraren på skola A tyckte att idrottshallen på skolan var stor och bra, medan de andra tre var missnöjda med sina hallar. Två av idrottslärarna, idrottslärare C och E tyckte att hallarna var för små och den tredje idrottsläraren på skola B tyckte att hallen var för liten då dem hade en vikvägg som inte var i mitten av hallen, så de fick en stor hall och en liten. Idrottslärare D hade ingen hall att undervisa i, utan skolan hyrde in sig på olika idrottsanläggningar. Hallarnas storlek varierade. På skola C var hallen cirka 10x15 meter och på skola E var hallen cirka 10x16 meter. Skola A och B hade lika stora hallar vardera som en handbollsplan, dvs. cirka 40x20 meter. Alla hallar hade redskap för gymnastik, till exempel bommar, ribbstolar, plintar och mattor med mera. Skolorna hade också många bollar, men inte en boll till varje elev i alla bollsporter. Idrottslärare A ansåg att deras material var slitet, men att pengar inte kunde ges i tillräcklig mängd för att byta ut eller förnya basutrustningen. Idrottslärare D som bedrev sin undervisning i olika sportanläggningar hade lite utrustning att tillgå som innebandyklubbor, men lånade det mesta av utrustningen som de olika anläggningarna hade.

Idrottslärare A, C och E saknade större gröna ytor i närområdet, och idrottslärare på skola A och D saknade närheten till bad. Idrottslärare A saknade också närheten till skog, och idrottslärare på skola B tyckte att närområdet var bra, förutom friidrottslöparbanorna och ansatserna till längdhopp. Alla skolgårdarna på de fem skolorna hade asfalt. Det fanns en del aktiviteter för eleverna så som basketkorgar, hagar, rutor, och bandyplaner. Skola A, B och E hade också pingisbord ute. Skolorna C, D och E hade möjlighet att promenera till samma idrottsanläggning där man kunde bedriva friidrott utomhus. Enligt idrottslärare D och E kunde man utöva alla grenar, medan idrottslärare C sade att man inte kunde hoppa höjdhopp för att höjdhoppsmattorna inte fanns ute. Skolorna A och B kunde också utöva de flesta friidrottsgrenar. Alla skolorna i intervjuundersökningen kunde ha bollspel ute vid skolan. De kunde utföra de flesta bollsporter, så som fotboll, rugby, softboll, brännboll och fotbrännboll.

Idrottslärare C hade enbart samundervisning, det vill säga att pojkarna och flickorna hade idrott tillsammans. De andra lärarna hade både sam- och särundervisning, det vill

säga klasser där flickorna och pojkarna hade idrott och hälsa tillsammans och klasser där flickorna hade idrott för sig och pojkarna för sig. Idrottslärarna B och C tyckte det var bättre med samundervisning. Idrottslärare C sade följande:

Vi lever i ett samhälle där 50 procent av befolkningen är kvinnor och 50 procent är män. Man strävar efter jämställdhet och jämlikhet på alla arbetsplatser. Varför ska man dela på könen i skolan då, hur kommer det senare att avspeglas då i de här människornas liv när de blir vuxna och ute på arbetsplatser. Ska dem då fungera på manliga respektive kvinnliga arbetsplatser. Jag tycker det är ett feltänk, helt och hållet.

Idrottslärare A och D tyckte att det var lika bra vilket som. Fast idrottslärare A ansåg att det var lättare ha dans i blandklass. Idrottslärare D visste inte riktigt vad han tyckte, men han antog att en del av hans elever från andra länder tyckte att det var skönt att bara ha idrott med flickor.

Vi frågade sedan om de hade specialundervisning i idrott och hälsa på deras skolor och alla svarade nej. Idrottslärare A hade haft specialundervisning när skolan hade pengar till det, och idrottslärare på skola C tyckte att de behövde specialundervisning och att frågan var uppe i diskussion med skolledningen. När vi ställde frågan om vilket innehåll idrottslektionerna hade svarade alla idrottslärarna att de gjorde allt. Men när de specificerade sig lite så hade alla skolorna bollspel. Sedan varierade innehållet. Skola D hade inte redskapsgymnastik, eftersom de inte hade tillgång till en hall. Skola C nämnde att de hade dans och orientering, och skola D sade att de skulle ha simning senare under terminen. När vi frågade skolorna vad de undervisade mest var det mest förekommande svaret bollspel och kondition. Vad skolorna hade minst av på idrotten skiljde sig mest. Idrottsläraren på skolan A nämnde att de hade dans och orientering minst. Idrottslärare B hade redskapsgymnastik minst och idrottslärare C nämnde simning. Idrottsläraren på skola D berättade att de hade fotboll minst och idrottslärare E nämnde ingenting som de hade minst av. Idrottslärarna på skolorna A och C ville ha mer simundervisning, men på grund av dålig ekonomi och för korta lektioner med simhallen en bit bort så gick det inte att genomföra.

På frågan om vilka moment de tyckte var viktigast svarade idrottslärare på skola A att han i sin roll som idrottslärare skulle tycka att alla moment var lika viktiga. Idrottslärare B ansåg att det sociala samspelet och rörelsen var viktigast och idrottsläraren på skola C menade att många moment var viktiga, så som simning,

orientering, basket, fotboll, innebandy, handboll, redskapsgymnastik och friidrott. Idrottslärare D ansåg att kondition och smidighet var viktigast och idrottslärare E svarade att alla moment var viktiga, eftersom han tyckte de ingick i helheten.

Elevantalet som lärarna undervisade varierade. Idrottslärarna på skola A, B, C och E var enämneslärare och undervisade därmed bara i idrott och hälsa, medan idrottslärare D var flerämneslärare och undervisade i ämnet idrott och hälsa cirka 30 procent. Idrottslärare D hade 120 elever i nio klasser som han undervisade i idrott och hälsa. Elevantalet var under 20 till högst 22 elever per grupp. Idrottslärare A hade över 200 elever i 15 klasser, varav två var helklasser och 13 var halvklasser med pojkar som hade idrott och hälsa två klasser åt gången. Grupperna varierade från 22 elever upp till 31 elever. Idrottsläraren på skola B hade cirka 300 elever i tio klasser med elevantal från 22 till 35 elever. Idrottslärare C hade cirka 245 elever på tio klasser. Minsta gruppen var på 19 elever och den största var på 32. Idrottslärare på skola E hade cirka 250 elever i 21 klasser, med genomsnitt 25 elever i varje klass, men de kunde vara upp emot 30 elever. Sista frågan var hur de såg på ämnet idrott och hälsas roll. Idrottslärare B, C, D och E betonade att ämnet idrott och hälsa var viktigt och mycket viktigt. Idrottslärare A berättade att eleverna rörde på sig mycket mindre på sin fritid och att de hade blivit mycket tjockare och tyngre. Därför trodde han att det var viktigt att idrott och hälsa ämnet var kvar och att man inte drog ner tiden för ämnet. Idrottslärare på skola B tyckte att man definitivt skulle röra på sig, därför att man mår bra av det. Det var bra för kroppen och hjärnan, eftersom människan är gjord att arbeta med kroppen. Idrottslärare B menade också att ämnet idrott och hälsas roll var socialt fostrande. Idrottslärare på skola C tyckte kanske att den viktigaste uppgiften idrottsundervisningen hade var att få eleverna intresserade av att röra på sig, eftersom eleverna spelade videospel och åt snabbmat. Idrottslärare D berättade att övervikterna höll på att krypa ner i åldrarna, och därför använde han sig av teoretiska pass, där han till exempel talade om varför det inte var bra att dricka läsk. Idrottslärare på skola D framhöll också att det var viktigt att eleverna hittade sin egen sport som de kunde utöva på idrotten och fritiden. Idrottslärare E tyckte att ämnet idrott och hälsas roll var viktig, eftersom där han arbetade fanns det ett behov och längtan efter idrott. Han berättade också att eleverna på skolan ville ha mer idrott, men att skolan inte kunde erbjuda dem det.

5.2.1 Sammanfattning med kommentarer

I våra intervjuer berättade idrottslärarna att de trivdes med sitt yrke. Efter att vi hade jämfört hur länge idrottslärarna hade arbetat som idrottslärare upptäckte vi att det skiljde sig ganska mycket mellan idrottslärarna. Idrottslärare D var nästan nyfärdig lärare, medan idrottslärare på skola B hade tjänstgjort längst som idrottslärare i 31 år. Idrottslärare A, C, D och E tyckte att närområdet var starkt begränsat och att fler gröna ytor behövdes, vilket kunde vara svårt att ändra på eftersom några av skolorna låg i bostadsområden. Två av hallarna på skola C och E var för små för att kunna undervisa 35 högstadieelever i. Efter inspelningen av intervjun diskuterade vi med idrottslärare C om deras lilla hall. De hade basketbollar till varje elev, men på grund av att hallen var alldeles för liten fanns det ingen möjlighet för alla att teknikträna i hallen med egen boll, utan eleverna fick teknikträna två och två med en boll.

Alla hallar hade redskap för gymnastik och många bollar, men inte en boll till varje elev i alla bollsporter. Skolgårdarna hade asfalt med en del aktiviteter för eleverna, framför allt för de yngre eleverna.

Idrottslärare på skola C hade enbart samundervisning, medan idrottslärare A, B, D och E hade både sam- och särundervisning. Ingen av lärarna hade endast särundervisning. Specialundervisning i idrott och hälsa för eleverna förekom inte på någon av skolorna. Idrottslärare C hade talat med skolledningen att han hade elever som behövde specialundervisning, så frågan var uppe för diskussion. Elevantalet som idrottslärarna hade skiljde sig ganska mycket. Idrottslärare på skola D som var flerämneslärare hade 120 elever. De andra idrottslärarna undervisade bara i idrott och hälsa. Idrottslärare på skola A hade över 200 elever och idrottsläraren på skola B hade cirka 300 elever. Idrottslärare C hade cirka 245 elever och idrottslärare på skola E hade cirka 250 elever. Om man då såg på enämneslärarna så skiljde sig elevantalet avsevärt. Den ene idrottsläraren hade över 200 elever, medan den andra idrottsläraren hade cirka 300 elever, och detta kunde vara ungefär 100 elevers skillnad.

5.3 Intervjuundersökning med elever

Första frågan som ställdes var vad eleverna tyckte om skolgården. De svar vi fick varierade mycket. Flickan på skola A tyckte att skolgården var bra, men att det kunde vara lite skräpigt. Pojken på skola A tyckte att den var helt okej. Flicka B ansåg att det

inte fanns så mycket att göra för de äldre. Pojke B tyckte att skolgården dög fast han var oftast inne. Eleven på skola C som var flicka tyckte att skolgården var bra, men att den kunde vara bättre och lite gladare utformad. Hon tyckte också att de skulle bygga fler saker för att det var så tomt. Eleven på skola C som var pojke hävdade att det fanns för lite träningsaktiviteter ute på skolgården som man kunde utföra på rasterna, de hade endast basket. Annars tyckte han det var en trevlig gård med fina växter och miljön var fin. Flicka D ansåg att det inte fanns så mycket att göra på deras skolgård, men annars var den okej. Pojke D tyckte att deras skolgård var stor och de hade en basketplan och mål som de kunde ta ut för att kunna spela bandy och fotboll, vilket han tyckte var bra. Flickan på skola E ansåg att det fanns stora ytor så att man kunde spela bland annat fotboll. Sedan fanns det sandlåda för de yngre eleverna och klätterställning. Flickan tyckte skolgården var bra även om hon själv inte utnyttjade den så ofta. Pojken på skola E ansåg att skolgården var helt okej och det fanns det man behövde.

Eleverna på skola A tyckte att närområdet var stökigt ibland, annars ansåg dem att närområdet var helt okej. Flickan tyckte att miljön var ganska bra. Pojken ansåg att det inte fanns speciellt mycket att göra, medan flickan berättade att det fanns en fritidsgård man kunde gå till. Flicka B tyckte att området var mycket grönt med en stor idrottsplats, annars tyckte hon att det inte var något speciellt. Pojke B berättade att han inte var i närområdet så ofta. Elev C som är flicka, ansåg att närområdet var bra, men att det kanske körde många bilar där. Hon tyckte inte att det fanns så mycket att göra i närområdet. Elev C som var pojke framhöll att området var väldigt fint och att där fanns mycket att göra. Flicka D berättade att de brukar gå till ett köpcentrum på rasterna som ligger i närområdet. Hon berättade också att det inte fanns någon park i närheten, och att det endast fanns en liten yta med gräs vid skolan där folk rastade sina hundar. Pojke D sade att han också gick till köpcentrumet på rasterna, och brukade vara utanför skolan med sina kamrater. Flickan som gick på skola E tyckte att det fanns många stora ytor, som man kunde spela fotboll på. Pojken som gick på skola E ansåg att närområdet var rätt bra, med bra bussförbindelser till stan.

Elev A som var flicka tyckte att deras idrottshall var ganska bra, fast hon önskade att den kunde ha varit större. Hon tyckte också att den såg fräsch ut. Elev A som var pojke tyckte att idrottshallen var bra, stor och inte så söndrig. Flicka B tyckte att idrottshallen var smutsig, men att den var stor. Pojke B berättade att de hade fått nya mattor så han tyckte att idrottshallen var rätt bra. Flickan och pojken på skola C tyckte att deras idrottshall var för liten. Pojken på skola C poängterade att de behövde en större

idrottshall, eftersom han ansåg att 20 personer inte kunde vistas där samtidigt och spela fotboll. Skola D hade ingen idrottshall så därför frågade vi dem vad de ansåg om att ha idrott och hälsa på olika anläggningar. Flickan berättade att det var roligt att vara på olika ställen och för att se hur de hade det, men samtidigt jobbigt att ta sig till de olika anläggningarna. Pojke D tyckte det var kul att få ha idrott och hälsa på olika anläggningar för att få testa på nya idrotter. Eleverna fick ta sig till de olika träningsanläggningarna själva. De brukade cykla, åka buss eller få skjuts av föräldrar. Flickan och pojken på skola E ansåg att deras idrottshall var för liten, men pojken menade att de hade allt material som de var i behov av.

Flickan på skola A tyckte inte att det saknades något i idrottshallen. Hon ansåg att de nog hade det mesta. Pojken på skolan tyckte inte att det saknades något speciellt. Flicka B menade att de inte saknade något materiellt. Pojke B saknade inget i idrottshallen. Flickan och pojken på skola C berättade att det inte saknades någonting i hallen. Skola D hade ingen idrottshall så därför kunde de inte svara på den här frågan. Flickan på skola E hävdade att det fanns lite redskap, medan pojken på skola E tyckte inte det saknades något.

Eleverna på skola A hade särundervisning, det vill säga att flickorna hade idrott och hälsa för sig och pojkarna för sig. Flicka A tyckte att det var ganska bra, därför att hon inte vågade utföra aktiviteterna när pojkarna var med och hon var rädd för att skämma ut sig om hon inte klarade av det hon skulle göra. Pojke A tyckte att det var okej med särundervisning, men han ville hellre ha idrott och hälsa med hela klassen, det vill säga både flickor och pojkar. Eleverna på skola B hade samundervisning, det vill säga att flickorna och pojkarna hade idrott och hälsa tillsammans. Flickan ansåg att det var okej med samundervisning, medan pojken tyckte att det gick bra, men att de blev många elever åt gången ibland och att flickorna inte kämpade lika mycket. Eleverna på skola C hade samundervisning i idrott och hälsa. Flickan hävdade att det nog var bättre att ha idrott och hälsa tillsammans än var för sig, för att hon menade att man skulle kunna arbeta tillsammans med det motsatta könet. Pojken tyckte att det var bra med samundervisning, eftersom man skulle kunna umgås tillsammans. Han ansåg också att det inte var någon skillnad på pojkar och flickor. Flickan och pojken på skola D hade samundervisning. Flickan berättade att hon tyckte att det var kul att ha idrott och hälsa med pojkarna. Hon tyckte att flickor och pojkar skulle kunna ha idrott och hälsa tillsammans. Flickan nämnde också att det var viktigt att ändå våga, även om de hade

berättade att han tyckte att samundervisning var bra, därför att alla fick vara med alla. Eleverna på skola E hade både sam- och särundervisning. När de hade idrott och hälsa inomhus så hade de särundervisning, men när de hade idrott och hälsa utomhus så hade de samundervisning. Flicka E tyckte att hon ville ha idrott och hälsa med pojkarna, därför att hon inte förstod varför man skulle dela upp flickor och pojkar. Pojke E ansåg att det inte spelade någon roll om de hade sam- eller särundervisning. Han berättade vidare att det ibland kunde vara roligt att vara med flickorna också.

Flicka A berättade att hon inte trodde att någon elev i hennes klass behövde specialundervisning i ämnet idrott och hälsa. Pojke A tyckte inte att någon i klassen var i behov av specialundervisning. Eleven på skola B som var flicka ansåg att ingen i klassen behövde specialundervisning i idrott och hälsa. Pojken berättade att han tyckte det fanns någon i klassen som behövde specialundervisning i idrott och hälsa. Eleverna på skola C ansåg att ingen i deras klass behövde specialundervisning i idrott och hälsa. Flicka D visste inte om någon i klassen behövde specialundervisning, medan pojke D ansåg att ingen hade behov av det. Flickan som gick på skola E menade att om man hade speciella behov och satt i rullstol, så ansåg hon att specialundervisning i idrott och hälsa behövdes, annars tyckte hon att alla kunde göra det mesta. Pojke E tyckte att de som var skadade borde få göra något annat i idrott och hälsa, än att de endast satt på bänken och tittade på.

På frågan vad de gjorde mest på idrott och hälsa lektionerna, svarade flicka A att de hade blandade lektioner, men mest bollspel. Pojke B ansåg att de hade olika idrottslektioner hela tiden. Pojke B tyckte att innebandy var det bästa. Eleven som var flicka på skola B berättade att de spelade konboll och fotboll mest. Eleven berättade att det var roligt att spela konboll och fotboll ibland, men att de spelade det varje gång gjorde att det blev tråkigt. Eleven på skola B som var pojke ansåg att idrottslektionerna var rätt så varierade, men att de hade spökboll ofta. Pojken menade att det bästa på idrott och hälsa lektionerna var när dem fick göra vad de själva ville. Flickan på skola C berättade att de gjorde någonting med bollar allra mest. Hon tyckte inte att det alltid var det bästa, eftersom hon ville göra olika saker varje gång. Pojken på skola C ansåg att idrottslektionernas innehåll varierade, men att de hade bollsporter mest. Han tyckte att det var det bästa, därför att han var fotbollspelare. Flicka D berättade att de hade stationer med styrketräning oftast, men hon tyckte om bollspel mest. Pojke D menade att de hade konditionsövningar och styrka flest gånger på idrottslektionerna. Pojke D tyckte att det var det bästa. Flickan som gick på skola E berättade att de gjorde olika