Institutionen för socialvetenskap Socionomprogrammet 210 hp
En studie om socialtjänstens riskbedömningsarbete i
klientärenden rörande våld i nära relation.
Morsal Foroughi
Examensarbete i socialt arbete, 15 hp SOC 63, VT19
Kandidatexamen
Handledare: Lars Sörensen Examinator: Anna Whitaker
Sammanfattning
Syftet med studien är att undersöka vad som påverkar socialsekreterarens riskbedömningsarbete inom socialtjänsten med målgruppen våld i nära relation. Jag kommer även redovisa socialarbetarens handlingsutrymme i förhållande till standardiserat bedömningsarbete, redogöra för verktyget FREDA-bedömningsmetoder samt de övriga faktorer som påverkar bedömning. Syftet är även att kunna använda mig av enkäten för att undersöka om det finns ett samband mellan olika faktorer såsom tillförlitligheten av den egna bedömningen kopplad till erfarenhet och utbildning. För att kunna uppnå syftet besvarades två frågeställningar; hur ser socialtjänstens bedömningsarbete ut med våldsutsatta, särskilt vid användning av verktyget FREDA-bedömningsmetoder? Vilka faktorer utöver
standardiserat arbete påverkar socialarbetarens handlingsutrymme vid bedömning? Till uppsatsen har jag använt mig av en kvantitativ enkätstudie utifrån en deduktiv ansats. Enkäten bestod av 14 innehållande frågor. Enkäten distribuerats ut via mejl och Facebook.se för yrkesverksamma socialsekreterare som arbetar med riskbedömning av fortsatt våld i nära relation. Sammantaget skickades enkäten till samtliga 26 kommuner inom Stockholms län där tio medverkade. Dessa var fördelade på 29 socialsekreterare. Enkäten besvarades i sin helhet av 32 socialsekreterare där tre kom från okänd/okända kommuner i Sverige. Med hjälp av statistisk analys och diagram har resultatet sammanställts och två olika korstabeller har utformats för att undersöka sambandsanalys. Enkäten uppnådde 86 % besvarade frågor i sin helhet. Resultatet har analyserats utifrån kunskapsläge, tidigare forskning samt Lipskys teori om gräsrotsbyråkrati. Resultatet visar att majoriteten av socialsekreterare är överens om att det finns flera faktorer utöver bedömningsinstrument som påverkar
riskbedömningen. Studiens slutsats landar i att majoriteten av socialsekreterare väljer att använda sig av individuell bedömning med stöd av verktyget FREDA-bedömningsmetoder samt att det förs en diskussion om att faktorer, erfarenhet och utbildning/vidareutbildningar ligger till grund för den individuella bedömningen.
Abstract
The purpose of the study is to investigate what affects the social workers risk assessment work in the social service with the target group violence in close relation. I will also report on the social worker's extent of action in relation to standardized assessment work. I will be describing the tool FREDA assessment methods and the other factors that influence the social worker's assessment. The purpose is also to be able to use the survey to investigate whether there is a connection between various factors such as the reliability of one's own assessment and one's own assessment linked to experience and education. To achieve the purpose, two questions were answered; what does the social services assessment work look like with violence, especially when using the tool FREDA assessment methods? What factors besides standardized work affect the social worker's scope for assessment? For the thesis I have used a quantitative survey study based on a deductive approach. The survey consisted of 14 containing questions and was distributed via e-mail and Facebook.se for professional social workers who work with risk assessment of continued violence in close relation. In total, the questionnaire was sent to all 26 municipalities in Stockholm County, of which ten participate. They were distributed to 29 social secretaries. The survey was answered in its entirety by the 32 social workers, where three came from unknown / unknown municipalities in Sweden. Using statistical analysis and graphs, the results have been compiled and two different cross tables have been designed to investigate
relationship analysis. The survey achieved 86% answered questions in its entirety. The results have been analyzed on the base of knowledge, previous research and Lipsky's theory of grassroots bureaucracy. The result shows that most of the social workers agree that there are several factors besides assessment instruments that affect risk assessment. The study concludes that the majority of social secretaries choose to use individual assessment with the aid of the tool FREDA assessment methods, and that there is a discussion that the factors of experience and education / further education are the basis for the individual assessment.
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 61.1 Bakgrund ... 6
1.2 Problemformulering ... 6
1.3 Syfte och frågeställningar ... 7
1.4 Centrala begrepp ... 7
2. Kunskapsläge ... 8
2.1 Våld i nära relation ... 8
2.2 Standardiserat bedömningsarbete i socialtjänsten ... 9
2.3 FREDA-bedömningsmetoder ... 10
3. Tidigare forskning ... 12
3.1 Våld i nära relation ... 12
3.2 Standardisering inom socialt arbete ... 13
3.3 Handlingsutrymme ... 14
4. Teoretiska utgångspunkter ... 15
4.1 Gräsrotsbyråkrater ... 15
4.2 Handlingsutrymme ... 15
4.3 Teori i relation till studien ... 17
5. Metod ... 17
5.1 Förförståelse ... 17
5.2 Forskningsdesign ... 18
5.3 Urval och avgränsnings ... 18
5.4 Webbaserad enkät på Surveymonkey ... 19
5.5 Etiska överväganden ... 19
5.6 Genomförande av enkätundersökningen ... 20
5.7 Analys av data ... 20
5.8 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet ... 20
6. Resultat ... 21
6.1 Respondenter ... 21
6.2 Utbildning och erfarenhet ... 22
6.3 Arbetsmetod och arbetssätt ... 22
6.4 Sambandsanalys, faktorer som påverkar bedömningen. ... 24
6.5 Kvalitativ redovisning av fråga 14 ... 28
7. Analys. ... 29
7. 1 Hur ser socialtjänstens riskbedömningsarbete ut med våldsutsatta, särskilt vid användning av verktyget FREDA-bedömningsmetoder? ... 29
7. 2 Vilka faktorer utöver standardiserat arbete påverkar socialarbetarens handlingsutrymme vid riskbedömning av fortsatt våld? ... 31
8. Slutsatser och diskussion ... 33
9. Förslag på vidare forskning ... 34
Referenslista ... 35
Bilagor ... 38
1.1
Enkät ... 38
11.2 Informationsblad till enkät ... 42
11.3 Svar till fråga 14 i enkäten ... 43
1. Inledning
1.1 Bakgrund
Socialnämndens ansvar för våldsutsatta kvinnor klargörs i Socialtjänstlagen (SoL, 2001:453), 5 kap. 11 §; ”Socialnämnden skall särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående kan vara i behov av stöd”. I syfte att få fram en mer enhetlig bedömning av behovet av insats för en våldsutsatt kvinna fick Socialstyrelsen år 2007 i uppdrag av regeringen att utveckla bedömningsmetoder. Några av de verktyg som Socialstyrelsen idag har tagit fram och rekommenderar socialtjänsten att tillämpa är manualer som Barns behov i centrum (BBIC), Addiction Severity Index (ASI) och FREDA-bedömningsmetoder varav den sistnämnda är tänkt att användas i socialtjänstens arbete mot våld i nära relation (Socialstyrelsen, 2014).
Manualen FREDA-bedömningsmetoder har varit tillgänglig sedan oktober 2012 och används idag hos merparten av landets kommuner. FREDA-bedömningsmetoder är en variant av en internationell metod kallad Danger Assessment (DA). Utöver en manual så består FREDA-bedömningsmetoder av tre instrument; FREDA-kortfrågor, FREDA-beskrivning och FREDA-farlighetsbedömning (a.a.) Under det senaste decenniet har bedömningsarbetet i socialt arbete fått allt större uppmärksamhet. Socialarbetarens bedömning har diskuterats och ifrågasatts, särskilt den bedömning som görs kring våld i nära relation. Kunniga inom ämnet våld i nära relation har sett över professionens förmåga att genomföra precisa och likvärdiga bedömningar (Skillmark, 2018; Ulmestig & Panican, 2015). Likt andra yrken inom välfärdssektorn har socialtjänsten utfört en standardisering av sitt arbete gällande utredning, bedömning och behandling (Ponnert & Svensson, 2016). Med hjälp av en standardisering ökar chanserna att en bedömning i ett klientärende blir så likformig och enhetlig som möjligt oberoende av var i landet denna utförs (Skillmark, 2018; Timmermans & Epstein, 2010). Forskning inom området visar att arbetet med att ta fram bedömningsmetoder har påverkats av
övergripande strömningar utifrån Evidensbaserad praktik (EBP) och New Public Management (NPM). Petersén och Olsson (2015) beskriver kopplingen mellan EBP, NPM och manualbaserat arbete och lyfter bland annat fram en gemensam syn på generaliserbarhet och standardisering. Hertz (2016) gör på samma gång en betoning av det faktum att många av de teorier och metoder som används i dagens sociala arbete är bundna till den tid och kontext vi befinner oss i.
1.2 Problemformulering
En diskussion förs om att standardiserade bedömningsinstrument innebär en ökad kontroll, det vill säga en ökad statlig styrning som i sin tur begränsar handlingsutrymmet för den enskilde
socialarbetaren och att detta riskerar att göra bedömningen mer förutsägbar (Ponnert & Svensson, 2016). Sinisalo och Hällen (2018) menar att det vid identifiering och bedömning av behov och stöd finns en risk att socialarbetarens förförståelse, i form av egna stereotypa föreställningar kring offer och förövare, påverkar utfallet. Socialstyrelsen (2001) skriver hur detta komplexa sociala arbete har blivit svårare genom förändrade ramar och struktur i socialarbetarens handlingsutrymme.
Socialarbetaren har enligt Lipskys (1980) teori om gräsrotsbyråkrati, ett inflytande över individens liv, genom att fatta direkta beslut som endast fokuserar på̊ individen. Socialstyrelsen (2014) menar att själva användandet av standardiserade bedömningsmetoder kan utgöra betydande förändringar i verksamheter och i arbetet med enskilda ärenden. Samtidigt lyfts att en oreflekterad användning av FREDA-bedömningsmetoder kan innebära negativa konsekvenser för klienten. Jag ställer mig frågande till om användandet av standardiserade verktyg blir tillräcklig när socialarbetaren även ska bedöma risken för fortsatt våld.
1.3 Syfte och frågeställningar
Syftet med studien är att undersöka vad som påverkar socialsekreterarens riskbedömningsarbete inom socialtjänsten med målgruppen våld i nära relation. Jag kommer redovisa socialarbetarens
handlingsutrymme i förhållande till standardiserat bedömningsarbete, särskilt för verktyget FREDA-bedömningsmetoder och de övriga faktorer som påverkar socialarbetarens bedömning. Syftet är även att kunna använda mig av enkäten för att undersöka om det finns ett samband mellan olika faktorer såsom tillförlitligheten av den egna bedömningen kopplad till erfarenhet och utbildning. Följande frågeställningar;
Hur ser socialtjänstens bedömningsarbete ut med våldsutsatta, särskilt vid användning av verktyget FREDA-bedömningsmetoder?
Vilka faktorer utöver standardiserat arbete påverkar socialarbetarens handlingsutrymme vid bedömning?
1.4 Centrala begrepp
Socialarbetare/Handläggare/Professionell
Med ovanstående begrepp avses alla yrkesverksamma inom socialt arbete och hälso-och sjukvården som möter personer som utsätts för våld i nära relation.
Standardiserade bedömningsmetoder/Verktyg/Instrument Inom socialtjänst och hälso- och sjukvård används standardiserade
bedömningsmetoder/verktyg/instrument som en del i utredningsarbetet när enskilda personers situation, funktion och hjälpbehov ska bedömas. Användningen av standardiserade
bedömningsmetoder kan bidra till en evidensbaserad praktik (Socialstyrelsen, 2019). Handlingsutrymme
Socialarbetarens handlingsutrymme påverkas bland annat av lagar, riktlinjer och arbetsbelastning (Lipsky, 2010).
Våld
Enligt Isdal (2001) räknas varje handling som skadar, smärtar, skrämmer och kränker en annan person som våld. Våld är även att få en annan person att göra något mot sin vilja eller avstå från att göra något som den vill. Örfila, dra i håret, knuffa, hålla fast, sparka, slå mot kroppen, ta stryptag är alla exempel på sätt att utöva fysiskt våld. Psykiskt våld inkluderar hot, kontroll, kränkande och nedsättande ord och latent våld. Ett sexuellt våld kan innebära påtvingade sexuella handlingar och våldtäkt. Som materiellt våld räknas när en förstör någon annan persons inredning, dagböcker, foton och andra materiella ting som har ett känslomässigt värde. Exempel på ekonomiskt våld är när någon tvingas skriva under handlingar eller inte får förfoga över sin egen ekonomi (a.a.).
Närstående/Nära relation
Ovanstående begrepp är könsneutrala och syftar på en person som den våldsutsatta har en nära och förtroendefull relation till. Det kan handla om såväl makar, partners, sambor, pojk- eller flickvänner, som föräldrar, syskon, barn eller andra släktingar men även andra personer kan innefattas.
Bedömningen av vem som betraktas som närstående och inte görs utifrån den enskildes familje- och levnadsförhållanden (Isdal, 2001).
2. Kunskapsläge
2.1 Våld i nära relation
Våld i nära relation är ett kostsamt samhällsproblem som är utbrett över hela landet. I Inspektionen för vård och omsorgs (IVO) rapport från 2018 “Granskning av kommuners arbete med våld i nära
relationer” beskrivs våld i nära relation utifrån en form av, eller en kombination av, fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. Våldet utspelar sig i alla möjliga sociala, kulturella, ekonomiska och religiösa sfärer. “Stockholms stads program mot våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck 2017– 2020” går att läsa att merparten av våldsutövare är män medan merparten av våldsutsatta är kvinnor i de fall av våld som rör vuxna. Konsekvenserna av våld i nära relation är omfattande och påverkar även individer som inte själva är utsatta för direkt våld, exempelvis barn som befinner sig i hem där det förekommer våld och därmed även får sina rättigheter kränkta. Våldet orsakar ett betydande mänskligt lidande i form av psykisk och fysisk ohälsa, ett barn kan exempelvis utveckla
koncentrationssvårigheter i skolan och den våldsutsatta kan få svårt med arbete och egenförsörjning samt utveckla brister i sin föräldraförmåga (Socialförvaltningen, 2016). I arbetet med att upptäcka våld i nära relation har regeringen lämnat uppdrag åt Socialstyrelsen att utöka sin samverkan med Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Migrationsverket mellan år 2019–2021. Arbetet koordineras mellan Länsstyrelserna, Statens servicecenter, Sveriges Kommuner och Regioner och andra relevanta myndigheter. Uppdraget innefattar även hedersrelaterat våld och förtryck där brott såsom äktenskapstvång, vilseledande till äktenskapsresa och könsstympning. Den
som utsätts för våld i nära relation kan uppleva många hinder för att berätta om sin utsatthet och söka stöd. Med anledning av detta betonas i den nationella strategin för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor 2017–2026 att samhället på ett aktivt och systematiskt sätt ska verka för att öka upptäckten av våld (Socialförvaltningen, 2019).
2.2 Standardiserat bedömningsarbete i socialtjänsten
Enligt Socialstyrelsen (2014) är en bedömning detsamma som en uppskattning, värdering eller ett omdöme om något eller någon. En bedömning ska göras på basis av relevant information.
Professionella, i likhet med människor i allmänhet, påverkas i sina bedömningar och uppskattningar. I socialstyrelsens senaste version av föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer (SOSFS 2014:4), 4 kap. betonas att den personal som arbetar med handläggning och uppföljning av alla slags ärenden som gäller individer enligt SoL bör ha kunskap om våld och andra övergrepp av eller mot närstående samt ha förmågan att använda kunskapen i det praktiska arbetet. Vid ärenden som avser våldsutsatta vuxna bör personalen dessutom ha socionomexamen. De standardiserade
bedömningsinstrument som rekommenderas ska vara grundade på bästa möjliga kunskap och vara vetenskapligt prövade när det kommer till validitet och reliabilitet, det vill säga evidensbaserad kunskap.
Socialstyrelsen (2014) betonar vikten av att använda sig av standardiserade bedömningsmetoder i det direkta klientarbetet. Användningen av standardiserade bedömningsmetoder kan, om de används professionellt, minska risken för att bedömningarna blir godtyckliga eller stereotypa. Att en
återkoppling sker mellan klienten och handläggaren är en viktig och nödvändig del i
bedömningsprocessen. Den insamlade informationen presenteras för klienten som sedan kan korrigera, kommentera och göra tillägg. Detta kan öka den professionellas möjligheter att få insikt om och ta hänsyn till andra betydelsefulla förhållanden än dem som instrumenten frågat efter (a.a.).
Socialstyrelsen (2014) menar att instrumenten varit känsligt för förändringar men att det ändå kan användas för att följa upp enskilda personer. I dessa fall används samma instrument före och efter en insats eller behandling för att ge information om målet har uppnåtts. Då bedömningsinstrumentet endast genererar en kvalificerad uppskattning uppstår svårigheter med att utvärdera verktyget. Vid en bedömning av risk för fortsatt våld är det etiskt nödvändigt att vidta relevanta skyddsåtgärder för personer med hög risk. Detta gör det svårt att följa upp huruvida personer som förknippats med hög risk oftare blir våldsutsatta än personer med låg risk, det vill säga om instrumentet resulterade i en riktig uppfattning av risken eller inte (Socialstyrelsen, 2014). Samtidigt som en stor del av utredningen består i att bedöma risken för fortsatt våld men den bedömning av risk som görs i en situation kan inte bli annat en uppskattning så oberoende av hur bedömningen görs så kan den inte fånga den sanna risken.
2.3 FREDA-bedömningsmetoder
På uppdrag av regeringen utvecklade Socialstyrelsen, FREDA-bedömningsmetoder. FREDA har sina rötter i riskbedömningsinstrumentet Danger Assessment (DA) som utvecklades av forskaren Jaquelin C Campbell vid Johns Hopkins of nursing i USA år 1986 för att våldsutsatta personer ska kunna identifieras när deras liv är i fara ifrån en partner (Socialstyrelsen, 2014). I dagsläget har FREDA-bedömningsmetoder fått en vid spridning bland landets kommuner och socialtjänstkontor sen den blev tillgänglig under oktober år 2012. Campbell, Webster och Glass (2008) skriver att DA var i grunden framtagen i samråd och stödbevisning från våldsutsatta kvinnor, kvinnojours personal,
yrkesverksamma inom rättsväsendet och andra experter om våld. DA var i grunden ämnad för att bedöma risken för att en kvinna mördar sin våldsamma manliga partner lika mycket som om kvinnan skulle bli mördad av sin manliga partner i nära relation. Campbell et al. (2008) skriver att den första delen av DA bedömer seriositeten och frekvensen av våldet genom att delge kvinnan med en kalender av det senaste året. Kvinnan blir då tillfrågad att markera på ett ungefär vilka dagar, det senaste året, där incidenter med fysiskt våld har inträffat samt att försöka förklara våldets olika nivåer på en skala 1 till 5 där 1 är örfil, knuffningar, inga skador, och/eller långvarig smärta och 5 är att ha använt vapen till skador från vapen. Meningen med kalendern är att få den våldsutsatta bli medveten och minska normaliseringen av situationen hos individen. Den andra delen av DA är 15 ja/nej-frågor som är utformade för att bedöma risken för partnervåld. Den här delen inkluderar fyra olika frågor; våldsutövare arbetsstatus, om den våldsutsatta har barn sedan tidigare som inte är släkt med våldsutövaren, om våldsutövaren förföljer den
våldsutsatta och om den våldsutsatta har lämnat relationen. Dessa två delar tar ungefär 20 minuter tillsammans att genomföra. Den våldsutsatta kan utföra DA själv eller med någon professionell inom sjukvården, polisen eller socialtjänsten. Dessa verktyg används med ett poängsystem där antalet ja-svar ökar individens poäng. Ju högre antal poäng individen får desto högre riskfaktor finns det för partnervåld i den nuvarande relationen. Detta verktyg utgår från att det är kvinnan som är den våldsutsatta och mannen våldsutövaren (Campbell et al., 2008). Den ovannämnda bedömningsmetoden som utvecklades till FREDA är tänkt att användas i socialtjänstens arbete att bedöma risken för våld i nära relation med målgruppen vuxna (Socialstyrelsen, 2014;Stranz, Vogel & Wiklund, 2015). Forskning inom området visar att riskbedömningsverktyget FREDA ska vara behjälplig för socialarbetaren vid bedömning och beslutsfattande och ett stöd som ska kombineras med professionellt omdöme och andra
informationskällor (Skillmark, 2018; Oscarsson, 2009). För att kunna använda sig av FREDA är kunskap och erfarenhet av vikt om målgruppen våld i nära relation samt om våld och hur det kan te sig. Socialstyrelsen (2014) menar att god kompetens kring våld och våldsutsatthet behövs för att använda FREDA-beskrivning. Detta är något som betonats av yrkesverksamma som prövat att använda FREDA-beskrivning i reguljär praktik. Det är av särskild vikt att den yrkesverksamma har förståelse för den process som det innebär att söka hjälp och eventuellt påbörja en uppbrottsprocess
från situationen som våldsutsatt. När det forskas om kvinnors uppbrott från sin våldsutsatthet förefaller möjligheten att kunna se sin utsatthet, och konsekvenserna för en själv och för eventuella barn, varierar vid olika tidpunkter under processen. Det verkar som om betydelsen av “timing” kan vara stor i arbetet med den våldsutsatta. Det kan innebära att om en professionell försöker övertyga en person om dennes våldsutsatthet vid “fel” tillfälle kan det i vissa fall stärka bandet till våldsutövaren. Det är alltså ytterst viktigt att bedöma om och när en våldsutsatt person och stödet till personen skulle kunna främjas av att gå igenom våldets karaktär och omfattning med exempelvis
FREDA-beskrivningen.
2.4 Socialarbetarens roll vid bedömning och handlingsutrymme
Användandet av manualbaserad utrednings-och bedömningsverktyg i den kommunala socialtjänsten beskrivs vidare som en aktör i en väldigt komplex socialt spel om exkludering och införlivande där det givna handlingsutrymmet för socialsekreterare inte ses som statiskt eller oföränderligt men att det är åt det hållet mot en mer standardiserad bedömning som vi är på väg (Socialstyrelsen, 2019). Det leder oss till handlingsalternativen som existerar men som en följd av motstridigheter som kännetecknar det sociala arbetets praktik på olika nivåer. Enligt 5 kap. 1§ i SoL (SFS nr: 2001:453), så bör socialnämnden i de ärenden som gäller
våldsutsatta vuxna och under 18 år utreda bland annat: behovet av akut hjälp och stöd, våldets karaktär och omfattning, våldets konsekvenser för den våldsutsatta, hur den våldsutsatta hanterar sin situation, hur den våldsutsattas nätverk ser ut, om den våldsutsatta behöver stöd i sitt föräldraskap, och om behovet av stöd och hjälp på både längre och kortare sikt finns. Socialstyrelsen skriver vidare, enligt 5kap. 1§ SoL, att i en utredning även bedöma risken för fortsatt våld. Enligt socialstyrelsens allmänna råd skrivs det att när socialnämnden gör riskbedömningen bör standardiserad bedömningsmetod användas. En professionell användning av en bedömningsmetod gynnas av kunskap om
bedömningsmetoder i största allmänhet och även om den specifika bedömningsmetoden
(Socialstyrelsen, 2014). Att bedöma risken för fortsatt våld vid ett tillfälle, för att anta att det sedan är det slutgiltiga svaret på frågan om vilka hot eller riskfaktorer som den våldsutsatta kan möta, är inte tillräckligt. Det kan finnas en risk för att den första bedömningen vid ett senare skede är inaktuell. Socialstyrelsen (2014) menar att så fort nya omständigheter inträffar kan det vara skäl att göra en ny bedömning. Socialstyrelsen betonar nödvändigheten i att socialtjänsten kontinuerligt omprövar helhetsbedömningen av den enskildes utsatthet samtidigt som viss kompetens inom målgruppen våld i nära relation är en förutsättning för att besluta om när och hur frågor om våldserfarenheter skall ställas till individen.
3. Tidigare forskning
3.1 Våld i nära relation
Roehl, O’Sullivan, Webster, Campbell (2005) skriver i sin rapport att under de senaste två decennierna har det skett en dramatisk förändring i reaktionerna gällande våld i nära relation inom alla områden i samhället, inklusive rättsväsendet, socialtjänsten, myndigheter och i offentliga sektorn. Ökningen av reaktionerna inom rättsväsendet innebär en förändring i exempelvis polisens agerande gällande inkommande samtal om våld i nära relation, som exempelvis omgående arrestering och åtal,
utbildning för polis och domare gällande våld i nära relation, högre straff och speciella domstolar för våld i nära relation. Inom socialtjänsten har man de senaste tjugo åren bevittnat skapandet av
jourtelefoner och skyddade boenden för våldsutsatta kvinnor och deras barn, skapandet av försvarsprogram i familjedomstolen, och stödkurser i hela samhället. I en lite mer pågående
utveckling, har barns välfärdsprogram börjat ta våld i nära relation i beaktande och erbjuder insatser till våldsutsatta kvinnor som en viktig komponent för barnens säkerhet (Roehl et al., 2005).
Samhällets medvetenhet om våld i nära relation som ett brott, inte en familjeangelägenhet, har förändrat samhället och ökat efterfrågan på stödinsatser. Försöket att förutse vilka våldsutövare som är farligast och vilka offer som har störst risk att bli utsatta hejdas av den uppenbara förutsägbarheten i detta brott. Det är ett brott som uppenbarligen upprepas, med samma våldsutövare och med samma offer (Roehl et al., 2005). Vidare är det en vid tro, som inte helt styrks av rapporten, att våldet oftast eskalerar under relationens gång. Det finns bevis som säger att risken för allvarligt våld och mord kan öka när offret försöker lämna relationen, och om hon separerar från våldsutövaren, även om ingen jämförelse har gjorts med våldsutsatta kvinnor som stannar i relationen. Trots detta är det bara en liten procent av dessa våldsamma relationer som slutar i mord. Detta då paret oftast redan har en kontakt med exempelvis socialtjänsten där man försökt förutse vilka ärenden som har hög risk för dödligt våld och om socialtjänsten behöver agera (Roehl et al., 2005). I NCKs rapport 2010:4 “Att fråga om våldsutsatthet som en del av anamnesen” beskrivs vad som utmärker våld i nära relation. I rapporten nämns forskarparet Dobash förklaring om mäns våld mot kvinnor i nära relation som en följd av fyra faktorer hos mannen: en känsla av att ha äganderätt gentemot kvinnan vilket medför svartsjuka; oenighet och olika förväntningar på hur hushållets resurser ska förvaltas och användas; mannens uppfattning att han har rätt att tillrättavisa och straffa “sin” kvinna; och slutligen behovet av att utöva sin maskulina makt. För att beskriva mannens och kvinnans strategier i ett våldsamt förhållande används Isdals (2001) förklaring av
”normaliseringsprocessen”. Genom våld uppnår mannen kontroll, dels kortsiktigt vid själva
misshandeln, dels långsiktigt genom att isolera sin partner men också genom att växla mellan att vara våldsam och värmande. Det här gör att kvinnan binder sig hårdare till mannen. Isoleringen, varje sig den är emotionell eller fysisk, gör att hon blir utlämnad till hans bedömning. Utifrån detta förskjuts även hennes uppfattning om vad som är “normalt”. Vidare nämns två svenska forskare i rapporten,
Holmberg och Enander, de har identifierat faktorer eller band som i stor sannolikhet kan vara orsaken till kvinnor inte bryter upp relationen. Konkret exempel är gemensamma barn och oro för vårdnaden och rädslan för vad partnern tar sig till om hon lämnar
.
Vidare skriver Roehl et al. (2005) att bedöma allvarligheten i ett specifikt fall och risken för ökat våld inte enbart är nödvändigt för uppenbara orsaker som att avsätta rätt resurser utan det är även viktigt att anpassa reaktionen till den aktuella farlighetsnivån, så att svaren ska passa situationen och för att undvika att kränka våldsutövarens rättigheter. Roehl et al. (2005) menar att ett alltför nitiskt svar kan avskräcka våldsoffret från att ta del av vissa tjänster och för att använda rättsväsendet. Samtidigt kan det vara nödvändigt i vissa fall att rättsväsendet försöker övertala våldsoffret att de är i en högrisk-situation när de själva tror att våldsutövaren inte kommer göra illa de igen. Att övertala våldsoffret att det är nödvändigt att lämna sitt hem och vänner och ta barnen från skolan för att befinna sig på ett skyddat boende eller förflytta sig kräver av våldsoffret en tro att hon inte har något annat alternativ, där stanna hemma inte är säkert. Att övertala våldsoffret att samarbeta så att hennes partner anmäls och kanske får ett fängelsestraff, frånta barnen från sin ena förälder och familjens inkomstkälla, behandla en person som hon har en känslomässig anknytning till som en kriminell person kan kräva ett övertalat belägg. Många experter inom detta område vidhåller att processen kring riskbedömningen kan hjälpa våldsoffer få en mer realistisk bedömning av faran i deras situation (Roehl et al., 2005).3.2 Standardisering inom socialt arbete
D. Alex Heckert och Edward W. Gondolf (2004) identifierar konsekventa riskfaktorer i studien som utgår ifrån att titta på evidensbaserad forskning för att se hur våldet kan förebyggas. Resultatet blev att förutsäga fortsatt och eskalerande våld har lett fram till ganska några konsekventa riskfaktorer, såsom tidigare våld, alkohol- eller drogmissbruk på ett problematiskt sätt, tidigare kriminalitet, allvarliga personlighetsstörningar och/eller psykologiska problem och försummelse eller misshandel som barn. Trots detta, är den förutsägande kraften ytterst svag. Heckert & Gondolf (2004) skriver att många män som har blivit kategoriserade som “återfallsförbrytare” eller “hög risk” återfaller inte och män som utsätter sin partner för nytt våld har blivit kategoriserade som “låg risk”. För att förbättra förutsägelsen och identifikationen av män som troligen kommer att utföra nytt eller fortsatt våld har forskare enligt Heckert & Gondolf (2004) utvecklat ett instrument för riskanalys som kallas DAS, “Kingston Screening Instrument for Domestic Violence Offenders (K-SID)” och SARA (Spousal Assault Risk Assessment). Dessa instrument ska användas tillsammans med kvinnans förutsägelser och
säkerhetsåtgärder. Den svenska standardiseringen är utsprungen från andra metoder såsom FREDA- bedömningsmetoder som tidigare nämnts grundar sig i Danger Assessment (DA) och blivit en del i arbetet mot våld i nära relation i socialtjänsten. Hur standardisering av bedömningsverktyg kan ses som ett direktiv beskrivs av Sandholts (2012). Kunskap om lagar och riktlinjer är av vikt för socialarbetaren och dennes handlingsutrymme då de styrs och begränsas av dessa i sitt dagliga arbete skriver Alexius och Hollander (2009), samtidigt som
Sandholtz (2012) lyfter att det är relevant att skilja på sociala regleringar som direktiv och normer. Direktiven är tvingande och om dessa inte följs finns sanktioner knutna till detta till skillnad från normer som inte är nödvändigtvis nedtecknade regler som vi väljer att följa utan vidare reflektion. Sandholtz (2012) beskriver vidare hur socialarbetaren kan tolka standardisering som ett direktiv då förvaltning den är anställd på inför utredning- bedömningsverktyg.
3.3 Handlingsutrymme
Lars Nordlander (2006) skriver att det genomfördes en studie år 2000 om hur socialarbetare inom individ- och familjeomsorgen ser på vetenskaplig kunskap i relation till sitt arbete. I studien
tillfrågades 442 socialarbetare vid 12 kommuner i Sverige om deras utbildning, kurs genomföranden samt vilka tidskrifter och böcker de läst samt hur de ser på kunskaper de har och vilka de efterfrågar. Resultatet på studien visar att 70% av socialarbetarna anser att den egna och deras kollegors erfarenhet är den viktigaste kunskapskällan. De övriga kunskapskällorna är socionomutbildning/grundutbildning och internutbildning/egna studier. Resultatet visade även att socialarbetaren nästan inte läste några vetenskapliga tidskrifter eller facklitteratur.Nordlander (2006) beskrev utifrån hans studie fyra olika kategorier av kunskapsanvändning som finns i det praktiska sociala arbetet. De kategorier han pratar om var normativ kunskapsanvändning, vilket innebär att socialsekreterare utgår från ett
ställningstagande som överensstämmer med samhällets värderingar och normer. I denna kategori använder sig inte socialarbetarna av sin yrkeserfarenhet eller kunskap baserad på vetenskap i sina bedömningar. Den andra kategorin är kunskapsanvändning utifrån en teoretisk reflektion, vilket innebär att socialarbetare varken styrs av eller använder sig av några uttalade teorier, dock resonerar de på ett teoriliknande sätt. Den slutsatsen som dras och som de använder sig av i bedömningen baseras sedan på hur situationen ser ut runt omkring individen.
Nordlander (2006) skriver om en tredje kategori som definierar återhållsam kunskapsredogörelse vilket innebär att socialsekreterarna redogör noggrant för hur det ser ut runt omkring individers situation och använder sig sedan av den förklaringen i sina beslut. Socialsekreteraren beskriver även en nära relation med klienten och den situation klienten befinner sig i. Detta innebär inte att
socialsekreteraren inte använder sig av kunskap, utan den väljs att inte redogöras. Den sista och fjärde kategorin är instrumentell kunskapsanvändning och här fokuserar socialsekreteraren sig på kommande beslut och hur situationen kan komma att se ut i framtiden istället för att utgå från den rådande
situationen just nu. Payne (2007) skriver att det finns fem olika kategorier av kunskap inom socialt arbete. Dessa presenterar han som; organisatorisk kunskap, det vill säga kunskap om sin organisation, praktisk kunskap, sådan kunskap som inhämtats från praktisk erfarenhet som exempelvis taktiker,
klientkunskap, sådan kunskap som den yrkesverksamma fått genom att klienten berättar om deras liv och situation, forskningskunskap, sådan kunskap som inhämtats systematiskt från exempelvis rapporter och slutligen samhällskunskap, sådan kunskap som inhämtats från olika dokumentationer
och analyser om arbetet. Payne (2007) menar att dessa olika kunskaper används utifrån olika
situationer, med andra ord använder man sällan alla kunskapskategorier samtidigt i interaktionen med klienten. Först måste socialarbetaren förstå den organisatoriska kunskapen för att sätta grunden till att börja arbeta samt få förståelse för sin uppgift. Därefter blir klienten och socialarbetarens kunskap viktiga eftersom klienten tar med sig sina bekymmer och uppfattningar om sin situation och socialarbetaren härrör från en kunskapsbas som är forskningsbaserad och väljer lämpligt
yrkesbeteende och kommunikation i situationen. I det slutliga skedet använder sig socialarbetaren sig av evidensbaserad praktik som tillämpas på ett rättvist sätt för att hjälpa klienten i sin situation eller göra ett specifikt ingripande. Att ha specialiserad erfarenhet inom sitt område kan förstärka
engagemanget i situationen menar Payne (2007).
4. Teoretiska utgångspunkter
I detta kapitel presenteras den teoretiska ramen för föreliggande studie. Michael Lipskys teori Street-Level Bureaucracy beskriver anställdas situation i en offentlig byråkratisk organisation där
yrkesrollerna innebär en direktkontakt med medborgarna såsom socialarbetare, polis, lärare, vårdpersonal och offentlig försvarare (Lipsky, 2010).
4.1 Gräsrotsbyråkrater
Gräsrotsbyråkrati eller street-level bureaucrats (Lipsky 1980; Esping, 1984; Ahrne, 1989), är en sociologisk teori som syftar till att förklara arbetsmetoder och föreställningar av ”Front-Line" (främre raden), arbetare i offentliga tjänster. Teorin beskriver hur tjänstemän tar sig an allmän politik i sitt rutinmässiga arbete. Teorin om gräsrotsbyråkrati utvecklades av amerikanen Michael Lipsky som undersöker arbetsplatsen i form av systematiska och praktiska dilemman som måste övervinnas av de anställda, med särskild inriktning på offentliga tjänster som välfärd, polisbevakning och utbildning. Byråkrater på gatunivå är de främsta anställda eller politiska genomförare i myndigheter som hälso- och sjukvård, skolor eller polis. Sjuksköterskor, läkare, socialarbetare, poliser och lärare är typiska byråkrater på gatunivå. Gräsrotsbyråkrati används för att få perspektiv och förståelse för vad det kan innebära att arbeta på socialtjänsten, från organisatoriska riktlinjer till mötet med ens klient. Med hjälp av denna teori får jag ett verktyg för att analysera appliceringen av det standardiserade
bedömningsarbetet i praktiken och samtidigt undersöka hur handlingsutrymmet har påverkats.
4.2 Handlingsutrymme
Ett viktig påstående i teorin är att beslut och handlingar från byråkrater på gatunivå, faktiskt "blir" eller representerar politiken för de myndigheter som de arbetar för. Detta beror på att en medborgare oftast och direkt upplever politik som det beslut som gatunivåbyråkraten fattar om sitt specifika fall.
Politik blir den fördel som gatunivåbyråkraten ger dem tillgång till, eller den sanktion som
gatunivåbyråkraten tillämpar dem. Det är inte det abstrakta dokumentet som anger vad som ska göras eller ett beslut av en osynlig högt anställd. Lipsky (2010) beskriver att socialarbetaren ska bli som en brygga mellan staten och medborgaren och således blir de ofta måltavlan för kritik och debatt gällande statliga riktlinjer, detta beskrivs bero på den direkta interaktionen socialarbetaren har med
medborgarna och deras påverkan på individens liv.
Vidare beskriver Lipsky (2010) att gräsrotsbyråkrater dels får ta ställning till klientens förväntningar och önskemål, samtidigt som de behöver förhålla sig till statens, ofta begränsade styrning, vilket innebär att socialarbetaren sitter i en position där efterfrågan, från klienten och medborgarna, överträffar utbud av insatser. Alltså att en gräsrotsbyråkrat enligt Lipsky innebär anställd inom offentligt sektorn som har ett begränsat handlingsutrymme och att den anställda också själv bidrar till minskat handlingsutrymme genom att följa lagar strikt även om möjlighet till handlingsutrymme skulle infinna sig. Samtidigt beskriver Lipsky (2010) att gräsrotsbyråkratens myndighetsutövning skiljer sig från andra statliga organisationer, exempelvis kan ett beslutsfattande i ett statligt bostadsprojekt utgöra en lång och utdragen process med många inblandade medan besluten hos socialarbetare inom socialtjänsten kan ske direkt och från en ensam socialarbetare. Utifrån detta beskrivs socialarbetaren ha ett psykologiskt och praktiskt behov av tillräcklig evidens och bevis för insatsens effektivitet, för att uppleva och intala sig själv att socialarbetarens beslut som fattades var det bästa under rådande omständigheter. På vilket sätt socialarbetaren gör avvägningar i det begränsade handlingsutrymme och vilka begränsningar samt regler de behöver förhålla sig till illustreras nedan i figur 1.
Organisationens riktlinjer och lagar
Klientens behov (Figur 1, Handlingsutrymme)
Illustration på gräsrotsbyråkratens handlingsutrymme och beslutsfattande påverkas uppifrån utifrån organisationen och nerifrån klienten och deras behov. Detta gör att en avvägning måste göras mellan regler uppifrån och kraven nerifrån. Lipsky (2010) beskriver att standardisering är som en strategi för
Socialarbetaren
att hantera dilemman då det egentligen inte går att riktigt tillfredsställa behov då det är väldigt mycket att förhålla sig till.
4.3 Teori i relation till studien
Gräsrotsbyråkraten i studien är socialsekreteraren som arbetar mot våld i nära relation. Studiens gräsrotsbyråkrat, socialarbetaren, har den som är utsatt av våld i nära relation som klient och arbetar för att tillgodose dennes behov men måste också förhålla sig till organisationens lagar och riktlinjer, det vill säga socialtjänsten.
5. Metod
5.1 Förförståelse
Boréus och Bergström, (2018) betonar att tolkning av texter utan förförståelse är omöjlig och att varje läsare tolkar texter utifrån ens egna uppfattningar och individuella erfarenheter. Förståelse av världen och det sociala sammanhang som en lever i är väldigt komplex. Innan studien påbörjades var jag medveten om att våld i nära relation existerar, är komplext och ett samhällsproblem över hela världen. I anslutning till detta vill jag gå in på frågan huruvida den egna förförståelsen anses relevant inom ramen av studier med kvantitativ ansats. I motsättning till den kvalitativa metodiken försöker man i den kvantitativa forskningen att minimera alla subjektiva inslag, respondentens men även forskarens. Filosofin är att man ska få objektiva resultat som är oberoende av betraktaren och som talar för en större population.Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) beskriver att i den kvantitativa studien påverkas forskaren av sin förförståelse under hela projektets gång från
datainsamling till dataanalys. Samtidigt som förförståelsen ses som en motivation till att studien inleds. Det är viktigt att i samband med studien eftersträva aktiv och medveten relation till ens egen förförståelse. Detta leder till att upptäcka ramen av kvantitativa studier kan tänkas innehålla subjektiva inslag som i sin tur riskerar påverka studiens resultat. På så sätt genom aktiv och medveten reflektion av den egna förförståelsen kan avhjälpa dessa problem (SBU, 2017). I mitt dagliga arbete kommer jag i kontakt med barn och ungdomar med funktionsvariatrion upp till 18 år som lever i familjemiljö där det förekommer våld. Detta har gett mig inblick i hur utbredd problematiken är oavsett klasstillhörighet, kön, etnicitet etcetera. Samtidigt undrar jag hur det standardiserade bedömningsarbetet går till när det kommer till socialtjänstens kännedom att det sker våld i en nära relation. Jag har dock ingen erfarenhet av FREDA-bedömningsmetoder eller någon annan form av standardiserat bedömningsarbete själv. Därtill finns en nyfikenhet att undersöka hur standardiserat bedömningsarbete påverkar socialarbetarens handlingsutrymme. En annan förförståelse hos mig som författare är att det finns flera faktorer som påverkar socialsekreterare bedömning där standardiserat verktyg som FREDA är en av dem. Det finns en misstanke om att antalet respondenter
som svarar på enkäten kommer att vara få och detta påverkar reliabiliteten samtidigt som min förförståelse är att om en liknande studie utförs med större antal respondenter blir inte resultatet detsamma med högre reliabilitet (Alvehus, 2013).
5.2 Forskningsdesign
För att besvara på mina frågeställningar har jag använt mig av kvantitativ enkätstudie utifrån en deduktiv ansats. Bryman och Bell (2013) menar på att den kvantitativa metoden analyserar siffror och generaliserbarheten i det insamlade datamaterialet. Enligt Bryman och Bell (2013) finns det två forskningsmetoder, kvalitativ och kvantitativ där de huvudsakliga skillnaderna, förenklat, ligger i ontologiska inriktningar såsom kunskapsteoretiska- och huvudsakliga. Den kvalitativa metoden har en konstruktionistisk inriktning till skillnad från den kvantitativa metoden som har en objektivistisk syn i förhållande till ontologin, den kvantitativa huvudsakliga inriktningen är deduktiv och kvalitativa är induktiv. Kvalitativ forskning samlar data mer via intervjuer medan kvantitativ använder sig av frågeformulär. Med hjälp av enkätundersökning har data samlats in där frågorna är av sluten karaktär, utom fråga 14. Jag har valt att använda mig av webbaserad enkät från Surveymonkey.se. Bryman och Bell (2013) beskriver surveystudier, även kallad studier med tvärsnittsdesign, som en metod där information samlas i form av enkät vid en specifik tidpunkt för att undersöka kvantitativa data i syfte av att hitta olika mönster och samband. Efter datainsamling prövas teorier för att styrka syftet med undersökningen. Studien har delats upp i två olika forskningsdesigner. Den första designen är en totalstudie då detta skickades ut till hela populationen, samtliga 26 kommuner inom Stockholms län. Den andra designen är öppen okänd population i hela Sverige där länken laddades upp på enFacebookgrupp för enbart socionomer i hela Sverige. Studiens grunddesign och ambition var totalstudie i Stockholms län, men i och med att det genererade få svar så ledde detta till ett utvidgat urval.
5.3 Urval och avgränsnings
Enligt Bryman & Bell (2011) är det sällan möjligt att undersöka en hel population vilket leder till att urval måste göras om någon form av generaliserbarhet ska kunna göras av studiens resultat där studien avgränsa sig till målgruppen yrkesverksamma socialarbetare i arbetet mot våld i nära relation inom Stockholms Län. Då första enkätundersökningen genererade alldeles för få respondenter valde jag att titta på andra alternativ till att öka antalet respondenter, enkäten uppladdades på en facebookgrupp för yrkesverksamma socionomer i hela Sverige. 32 respondenter har besvarat enkäten och samtliga är verksamma inom socialtjänsten. Tre respondenter av de 32 medverkande svarade på enkäten som lades upp på Facebookgruppen och kommer från okänd kommun i Sverige. Sex av respondenterna svarade inte på vilken kommun de tillhör. Kriterierna kring valet av respondenter uppfylls då samtliga respondenter arbetar inom socialtjänsten mot våld i nära relation.5.4 Webbaserad enkät på Surveymonkey
Som tidigare nämnts är enkäten webbaserad från Surveymonkey.se, den är distribuerats ut via mail och facebook.se med direktknapp via länk till enkäten. Både mejl och upplägget på Facebookgruppen kom med beskrivning av målgruppen enkäten är riktad till samt information om mig som forskare och vad jag ämnar studera.Enkäten består av 14 frågor med flervals-svarsalternativ och uppskattas ta ca fyra minuter att besvara (se bilaga 11.1). Syftet med denna utformning var att locka allt fler
respondenter att svara och avsluta enkätens alla frågeställningar oavsett var de befinner sig. Fördelen med enkät är att respondenterna inte behöver speciella instruktioner förutom det som anges för att besvara den. Nackdelen med webbaserad enkät är att det finns risk i att svarsfrekvensen kan bli låg vilket påverkar trovärdigheten i undersökningen. En annan nackdel är att det inte går att veta säkert om den som svarar är verkligen yrkesverksam inom våld i nära relation som i denna studie.
Enkäten är uppdelad i fyra olika delar, den första delen utgör information om respondenten, andra delen fokuserar på respondentens högskoleutbildning och kurser, den tredje delen består av frågor om hur respondenterna i sin yrkesutövning arbetar med riskbedömning av fortsatt våld och den sista delen handlar om FREDA-bedömningsmetoder och dess tillförlitlighet. Enkätens sista fråga är öppen och ger möjligheten till att svara skriftligt om huruvida vilka förändringar i det befintliga arbetet med riskbedömning av våld i nära relation önskas. Enkäten var tillgänglig mellan 7 april 2019 - 26 april 2019 att svara på och uppnådde 86 % besvarade frågor i sin helhet.
5.5 Etiska överväganden
Det var av yttersta vikt, att i mailkonversationen med respondenterna, vara noggrann med att
informera om samtyckeskravet som enligt Vetenskapsrådet (2002) innebar att studien på̊ något sätt ska inhämta ett medgivande från deltagaren som säger att respondenten godkänner sitt
deltagande. Informationskravet innebär enligt Vetenskapsrådet (2002) att respondenterna ska få information om villkor för deras deltagande och vad deras deltagande innebar för enkäten. I informationskravet inkluderades också̊ information om att deltagande är frivilligt samt kan när som helst avbrytas innan inskickandet av enkäten. För att vara säker på̊ att jag delgett respondenterna det som krävs enligt informationskravet har jag gått igenom vad som kan påverka respondenternas vilja att genomföra enkäten men även låtit dem välja om de vill svara på̊ någon fråga eller hoppa over den i enkäten. Konfidentialitetskravet innebär enligt Vetenskapsrådet (2002) innebär att säkerställa
respondenternas anonymitet, detta har jag tillgodosett genom att förvara och hantera respondenternas personliga uppgifter på̊ ett sätt som bara gett mig, som fått medgivande, att hantera det. Jag har också̊ valt att anonymisera respondenterna i resultatet genom att utesluta namn samt att det inte går att koppla enskilt svar till vilken kommun denne tillhör. Det fjärde etiska kravet, nyttjandekravet, handlar om att vara tydlig med informationen av uppgifterna samt att materialet endast kommer att användas i denna studie. Syftet med att inte tydligt definiera vem som jobbar var eller hur länge en individ arbetat
inom socialtjänsten eller socialt arbete är att ytterligare försvåra identifiering av de medverkande (Vetenskapsrådet, 2002).
5.6 Genomförande av enkätundersökningen
För att besvara syftet valde jag att genomföra en kvantitativ enkätstudie utifrån en deduktiv ansats, strategisk valde jag att inte välja kvalitativ studie då det skulle innebära mer tid att genomföra. Bryman och Bell (2013) beskriver förenkling av analysarbetet genom att använda sig av enkät då alla svar samlas på ett och samma ställe samtidigt som tillvägagångssättet är kostnadseffektiv och
eliminerar risken för skillnader i frågeformulären. Valet av enkät berodde även på att det var svårt att få kontakt med enskilda yrkesverksamma socialsekreterare som arbetar mot våld i nära relation. Däremot gjorde enkätstudie det möjligt för respondenterna att läsa frågorna igen eller pausa enkäten och fortsätta i ett senare skede om så önskas. Problematisering av de få respondenterna reducerar till begränsning i själva studiet, inga slutsatser om en större population kan göras då de få antalet respondenter per kommun samt de utanför Stockholms län till antalet inte var jämt. Respondenterna varierade till antal beroende på kommun, vilket resulterar i att slutsatser kring huruvida arbetet med våld i nära relation är likformig eller skiljer inte kan göras.
Bristen med att använda sig av enkät resulterade i att inga följdfrågor kunde ställas till skillnad från öppen intervju. Frågor om exempelvis standardiseringen av FREDA- bedömningsmetoder eller andra standardiserade verktyg vore intressant för denna studie samt framtida forskning i arbete mot våld i nära relation i socialtjänsten.Enkätens ytterligare brister är fråga sju, som kan ha lett till ett
tolkningsproblem vilket gör att validiteten sjunker. Frågan brister i formulering då jag efterfrågar antalet procent som respondenten arbetar med målgruppen. Detta kan ha tolkats som
socialsekreteraren jobbar deltid eller heltid generellt och det genererar i ett ickesvar på fråga sju.
5.7 Analys av data
Med hjälp av tolkande statistisk analys har resultatet sammanställts och redogjorts. Resultatet av varje fråga på enkäten redovisas separat i text och i vissa fall med ett diagram. Vidare redovisas resultatet av fråga tre och 13, se bilaga 1.1 i korstabell för att göra sambandsanalys. Detta för att se om antalet yrkesverksamma år inom socialtjänsten är av betydelse i relation till respondentens tillförlitlighet till sin egen bedömning. Även fråga fem i enkäten om respondenternas befintliga utbildning kommer att redovisas i korstabell för att se om det är av betydelse i relation till fråga 13 om tillförlitlighet till sin egen bedömning. Sambandsanalyserna utförs för att undersöka om andra faktorer förutomstandardiserat instrument påverkar socialsekreterarens bedömning eller handlingsutrymme.
5.8 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet
I arbetet med att identifiera studiens validitet, reliabilitet och generaliserbarhet har jag tagit stöd av Johan Alvehus (2013) beskrivningar. Alvehus (2013) menar att begreppet validitet innebär att studien ska undersöka det den är avsedd att undersöka. Med det sagt, har studien enligt mig undersökt det jag
ämnat att göra. Studiens frågeställningar och förförståelse varit grunden för studiens validitet som har bidragit till att enkäten blev tydlig för mig att utföra. Det har även varit lätt att koppla frågorna till tidigare forskning då jag bland annat undersökt handläggarnas bedömningsarbete, handlingsutrymme och kunskapsläge.
Alvehus (2013) beskriver att en studiens reliabilitet bygger på tillförlitligheten i tillvägagångssättet, om studiens resultat skulle bli detsamma om den utfördes på nytt eller av någon annan. Användningen av webbenkäten resulterar i att jag som utför undersökningen inte påverkar respondenterna med min närvaro eller tidspress vilket resulterar i en hög tillförlitlighet i denna fråga. Studien kan upprepas och om den genererar högt antal respondenter kan det då få en hög reliabilitet. En sämre reliabilitet i arbetet med min analys då jag ser att olika intresseområden kan leda till att enskilda forskare riskerar rikta in sig på specifika delar och det kan leda till att de kommer fram till olika saker. Reliabiliteten skulle kunnat bli högre om enkäten hade fler respondenter och fler frågor om handlingsutrymme i relation till standardiserat bedömningsarbete.
Svagheter i studiens generaliserbarhet finner jag i omfattningen, då socialtjänsten är en stor organisation och svarsfrekvensen på enkäten endast blev 32 respondenter, vilket innebär att studien enbart kan generera begränsad generaliserbarhet. Utav de 32 respondenterna är även tre från en Facebookgrupp, vilket påverkar reliabiliteten. Det vill säga, på grund av det lilla urvalet respondenter finns det en risk att resultatet hade sett annorlunda ut om fler hade deltagit. Det är svårt utifrån detta dra några säkra slutsatser i min empiri. En styrka blev att respondenterna är relativt lika i sina svar, trots att de inte arbetar på samma arbetsplats. Delar av resultatet går inte att generalisera, exempelvis om handläggarna har målgruppen våld i nära relation som enda målgrupp eller som en del av sitt arbete. Dock är detta något som jag problematiserar i studiens senare del.
6. Resultat
6.1 Respondenter
Sammanlagt genererade enkäten i 32 respondenter varav 29 kom från Stockholms län. De tre övriga av respondenterna var från facebookgrupp i hela Sverige. Målgruppen som enkäten riktade sig till var yrkesverksamma handläggare i socialtjänsten som arbetar mot våld i nära relation. Åldern pårespondenterna som besvarat enkäten varierar mellan 20–60 år, flest antal svar på enkäten är 31-50 år gamla. Nio är mellan 31–40 år och sju är mellan 41-50 år. Ingen av de som svarade var över 61 års ålder. Fem respondenter var mellan 20–30 år och sex var mellan 51-60 år.
Respondenterna tillfrågades vilken kommun inom Stockholms län de tillhör där störst till antal var från Botkyrka kommun, 7 stycken, resterande av respondenterna var utspridda mellan 1–3 i de olika kommunerna Haninge, Huddinge, Nacka, Salem, Sollentuna, Stockholm, Södertälje, Tyresö̈ och
Värmdö̈ kommun. Tre svar som tidigare nämnts var från okända kommuner i Sverige. Sex respondenter svarade inte.
6.2 Utbildning och erfarenhet
Majoriteten av respondenterna valde socionomutbildning av de alternativa utbildningar som angavs, de andra som kunde kryssas i var beteendevetare, psykolog och psykoterapeut samt annan utbildning. 24 respondenter av 31 var socionomer, fyra beteendevetare, en psykoterapeut och fem annan
utbildning än de som nämns i enkäten. En respondent svarade inte på frågan. På frågan om ytterligare utbildning i form av specificerade kurser relevant till respondenternas dagliga arbete svarade 31 av 32. Alternativen bestod av webbkurs på Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK), utbildningar om mäns våld mot kvinnor samt våld i nära relation. 26 respondenter av 32 hade kryssat i webbkurs för våld. Alternativ, NCK Mäns våld mot kvinnor 7.5 hp där fyra respondenter kryssat i och NCK Mäns våld mot kvinnor – tvärprofessionell kurs för yrkesverksamma 15 hp, var det fyra respondenter som kryssat i. 27 respondenter av 32 har gått kursen FREDA- standardiserade bedömningsmetoder och tre som kryssade i alternativet ingen av ovannämnda. Samtliga 32 respondenter har svarat på antalet
yrkesverksamma år inom socialt arbete. Enligt enkäten är det endast två respondenter som har arbetat mer än 21 + år. Flest till antal respondenter som varit yrkesverksamma i socialt arbete var 10 stycken mellan 0–5 år, kort därefter nio respondenter som har jobbat 6-10 år och sju respondenter som jobbat mellan 11-15 år. Fyra respondenter som har arbetat mellan 16–20 år. 32 av 32 respondenter svarade på frågan om antalet yrkesverksamma år inom socialtjänsten. Enligt enkäten har hälften 15 av 32
respondenterna varit aktiv under 0–5 år. Sju har varit verksam i 11–15 år och fem respondenter 6–10 år. Endast tre svarade 16–20 år och minst till antal var en respondent på 21 + år.
6.3 Arbetsmetod och arbetssätt
31 av de 32 respondenterna svarade på frågan ”jag arbetar 0–100% med målgruppen våld i nära relation.” Den genomsnittliga procenten uppnår till 80 % då en respondent inte svarade. Detta för att se om de endast arbetar med denna målgrupp eller som en del av sitt arbetsområde.
Samtliga 32 av 32 respondenter svarade på frågan om vilka verktyg som används vid bedömning av fortsatt våld. Svarsmajoriteten blev individuell bedömning och bedömningsinstrument, 29 av 32. En respondent svarade endast bedömningsinstrument och två svarade individuell bedömning enbart. Samtliga 32 av 32 svarade på följande fråga om arbetssätt vid riskbedömning. Utav de fyra alternativen som gick att kryssa in svarade 29 respondenter att arbetslivserfarenhet, särskild kunskap inom våld i nära relation och bedömningsinstrument i kombination är av behov vid bedömning. Tre respondenter valde alternativet arbetslivserfarenhet och särskild kunskap inom våld i nära relation. De två andra separata alternativen arbetslivserfarenhet och bedömningsinstrument kryssade ingen
respondent i. Samtliga 32 respondenterna av 32 svarade på frågan om vilka är de viktiga frågor att ställa till klient med flervalsalternativ att kryssa in. Majoriteten av respondenter, 28, kryssade i när den
senaste våldshändelsen inträffade och hur våldsutövare makt och kontrollbenägenhet ser ut. Alla alternativ blev ikryssad med en variation på 17 respondenter till 28.
FREDA-bedömningsmetoder, figur 2.
Samtliga 32 av 32 svarade på frågan om huruvida FREDA- standardiserade bedömningsmetoder används i arbetet med våld i nära relation. Varav de 32 respondenterna svarade 27 ja och fem nej. På frågan om FREDA- standardiserade bedömningsmetoder är ett bra instrument vid bedömning svarade majoriteten delvis med 21 av 32. 11 av 32 svarade ja och 0 respondenter svarade nej. I anslutning till FREDA-bedömningsmetoder frågas respondenternas tillförlitlighet i den egna bedömningen där samtliga 32 av 32 svarade. Respondenterna fick välja mellan 0–5 där 0 motsvarade inte tillförlitlig och 5 helt tillförlitligt. En stor variation på de svarande där flest antal hade valt 3 och 4.
6.4 Sambandsanalys, faktorer som påverkar bedömningen.
Yrkesverksamma år, figur 3.
Av Figur tre kan vi läsa av antalet år de yrkesverksamma har arbetat inom socialt arbete i förhållande till hur hög tillförlitlighet de anser ha till sin egen bedömning mellan 0-100 %. 0 % innebär ingen tillförlitlighet och 100 % är full tillförlitlighet, däremellan redovisas som låg och hög tillförlitlighet. I korstabell kan vi se att respondenter som har arbetat mellan 6–15 år har mellan till hög tillförlitlighet. Åtta av respondenterna svarade mellan 51–75% och sju 76-100 %. Den andra gruppen som har arbetat 0–5 år hade även fler på mellan till hög än låg. Två svarade 0–50%, fyra 51-75% och fyra 76-100%. Antalet respondenter som varit verksam 16 år och mer är sex. En svarade 0–50 %, tre 51–75% och två 76-100%. Utifrån korstabell görs tolkningen att fler antal yrkesverksamma år innebär mellan till hög tillförlitlighet i sin egen bedömning. Samtidigt som ett intressant resultat är att respondenter med mest erfarenhet har mindre tillförlitlighet till skillnad från de som varit yrkesverksamma mindre antal år.
Hur hög tillförlitlighet den yrkesverksamma har till sin riskbedömning 0-100%
Jag som arbetar med våld i nära relation har följande utbildning.
Socionom 24
Inte socionom 8
Totalt 32
Utbildning, figur 4.
24 av 32 respondenter är utbildad till socionom och åtta är inte socionom. Som tidigare korstabell kan vi göra tolkningen att utbildning är av betydelse för enskildes tillförlitlighet som arbetar med våld i nära relation då majoriteten är socionomer. I anslutning till detta tillfrågades respondenterna om vidareutbildningar i form av kurser, även här svarade 31 av 32 respondenter att de har gått någon kurs relevant för arbetet mot våld i nära relation.
Figur 5
Enligt figur fem kan vi se att det är få, 2 av 32 respondenter som förlitar sig på bara individuell bedömning och det är också få, 1 respondent av 32 som bara förlitar sig på bara
bedömningsinstrument. Majoritet, 29 av 32 respondenter väljer en kombination och låter sig inte styras av bara ena eller andra som analyseras vidare kopplad till handlingsutrymme i nästa kapitel.
Figur 6
Respondenterna svarade 29 av 32 det fjärde alternativet. Detta är en kombination av alla tre
föregående alternativ såsom arbetslivserfarenhet, bedömningsinstrument och särskild kunskap inom våld i nära relation. Tolkning görs att respondenterna menar att det krävs inte bara ett alternativ eller två som i alternativ tre arbetslivserfarenhet och särskild kunskap inom våld i nära relation då endast 3 av 32 kryssade i, utan en kombination av alla dessa vid bedömning behövs.
6.5 Kvalitativ redovisning av fråga 14.
Figur 7
17 av 32 besvarade på frågan i textformat. Sammanfattningsvis efterfrågades mer resurser fler insatser och bättre samverkan. Några exempel på citat:
“Ja, flera stödinsatser som man kan koppla på direkt, som kontaktperson och samhällsvägledare.” samt, ”Fler resurser att tillgå t.ex. ett våldsteam. Att ta ett helhetsgrepp om familjen där våld förekommer. Mer riktade resurser till våldsutövaren.”
Vidare lyfte flera respondenter upp frågan om samverkan med polisen och andra relevanta myndigheter i arbetet med våld i nära relation. Samverkan även inom socialtjänsten efterfrågades. ”Bättre samverkan inom socialtjänst och med andra aktörer ex andra myndigheter och kvinnojourer.” samt, ”Mer samarbete med polisen och andra relevanta myndigheter”
Olika typer av utbildningar för yrkesverksamma i enkäten efterfrågas ”Kompetensutveckling. Mer kunskap ger säkrare benämningar.” samt, ” Ja. bl.a. utbildningsenhetens kompetens och ramar i arbetet med barn som följer med förälder som placeras på skydd med anledning av risk för fortsatt våld. ”
Ett av de intressanta svaren beskriver rättsstatens begränsningar som alltid finns i det fria samhället och principer som är grundläggande i vårt samhälle där vi inte dömer individer utan bevis.
Socialarbetare behöver förhålla sig till olika yrkesramar som påverkar deras handlingsutrymme i förhållande till både organisationen och klienten. Att det finns ett spänningsförhållande och andra sidan klienter som dem inte kan ta tillräckligt mycket hänsyn till.
“Det här är en klurig fråga. Ja och nej. Ja eftersom det är våldsutövaren och risk för fortsatt våld som är problemet, inte den våldsutsatta och risk för fortsatt våld. Nej eftersom vi lever i en rättsstat där risken för fortsatt våld inte är ett brott i sig. Hur jag än vrider och vänder på det landar jag i att det är den våldsutsattas ansvar att skydda sig från våldet, inte den våldsutövandes ansvar att inte utöva våld. Jag
tycker inte att det är bra, eller eftersträvansvärt, men det är så vårt samhälle är konstruerat idag. Bara misstanken om att någon kan komma att utöva våld är inte tillräckligt ur polisiär eller juridisk
synvinkel. Det är inte ens tillräckligt ur dessa synvinklar om våld de facto har skett. Samhället behöver erbjuda skydd från fortsatt våld. Men i det stora hela har vi ett enormt strukturellt problem där de som står för våldet inte behöver ta ansvar för det. I det stora hela är risken för fortsatt våld en del av den stora frågan om våld överhuvudtaget.”
7. Analys.
7. 1 Hur ser socialtjänstens riskbedömningsarbete ut med våldsutsatta, särskilt
vid användning av verktyget FREDA-bedömningsmetoder?
Med de resultat som samlats in kan jag se att socialtjänstens bedömningsarbete mot våld i nära relation är komplex, speciellt när bedömningen handlar om risken av fortsatt våld. Resultatet visar att det finns ett beroende av flera komponenter som utgör en helhet vid bedömning. Detta kan vi även se i figur fem (s.26) där majoriteten av respondenterna 29 av 32 svarade att de använder sig av individuell bedömning och bedömningsinstrument för en god riskbedömning av fortsatt våld.
Nordlander (2006) skriver att en ökad användning av forskningsresultat i praktiskt socialt arbete skulle öka den yrkesverksammas medvetenhet. Nordlander (2006) har identifierat sju kunskapskällor som används hos den yrkesverksamma socialarbetaren för att ta beslut i sitt utredningsarbete. De sju kunskapskällorna var; teoretisk-, normativ-, instrumentell källhänvisning, hänvisning till policys, klientönskan, forskning och personlig erfarenhet. Vidare kunde jag se att i självuppskattningen av socialarbetare som svarar på vad som behövs för att göra en god riskbedömning väljer majoriteten även här 29 av 32 respondenter en kombination av arbetslivserfarenhet, särskild kunskap inom våld i nära relation och bedömningsinstrument, figur 6 (s.27).
Utifrån resultat gör jag tolkningen att majoriteten av respondenter tror på en kombination för att utföra en god riskbedömning. Jag vill koppla tillbaka till tidigare forskning där Payne (2007) pratar om fem olika kategorier av kunskap inom social arbete där socialarbetaren använder av i interaktion med klienten. Som enkäten där respondenter menade på att en kombination krävs, så menar Payne att flera faktorer såsom praktisk erfarenhet eller evidensbaserad kunskap som kan motsvara
bedömningsinstrument som socialarbetaren använder sig av i utredningsbeslut ger bättre resultat. Jag vill koppla figur 6 (s. 27) till Lipsky (2010) som menar att den yrkesverksamma tar ställning till klientens förväntningar och önskemål. Där arbetslivserfarenhet, det vill säga deras möten med klienterna under tidens gång och andra erfarenheter inom social arbete är en del av den nya bedömningen.Samtidigt skriver Lipsky (2010) i sin teori att den yrkesverksamma behöver ha tillräckligt med evidens och bevis för insatsens effektivitet och beslut som fattas ska vara det bästa
under de rådande omständigheterna. Detta kopplar jag till att respondenterna anser att det är viktigt enligt figur 6 (s. 27) att ha särskild kunskap om våld i nära relation samt använda sig av
bedömningsinstrument som är resultatet av evidensbaserad praktik.
Enligt Lipskys teori så behöver den yrkesverksamma socialarbetaren förhålla sig till statens styrning och det står i socialstyrelsens föreskrifter att ett bedömningsinstrument rekommenderas att användas vid bedömning (Socialstyrelsen (2014). Även om detta är en rekommendation så finns det rutiner i verksamheten att behöva förhålla sig till då detta är en implementering i det sociala arbetets praktiska arbete och verkar ha en positiv påverkan på den yrkesverksammas arbetssätt. Enligt figur 5 (s.26) samt figur 6 (s.27) väljer majoriteten av respondenterna att bedömningsinstrument ska användas vid
bedömning. Samtidigt som när jag analyserar sambandet mellan respondenternas yrkesverksamma år inom socialt arbete och deras tillförlitlighet gentemot sin egen bedömning är det intressant att
socialarbetare som har lång erfarenhet enligt figur 3 (s.24) inte har högre tillförlitlighet i sin
bedömning än de som varit verksamma i mindre antal år. Jag vill koppla detta till Nordlander (2006) som menar att dagens sociala arbete delvis sker i blindo, att den yrkesverksamma mer arbetar på rutin och i liten omfattning utifrån medvetna val baserade på vetenskapligt producerad kunskap. Detta pekar konsekvent på den yrkesverksammas osäkerhet i arbetet och deras brist på kunskap om exempelvis insatsernas resultat.
Jag vill fortsätta att koppla detta till socialarbetarens handlingsutrymme där Lipsky (2010) beskriver ett dilemma kan komma att skapas i mötet med klienten då ena sidan är det av vikt att förhålla sig till lagar och riktlinjer som organisationen går efter och samtidigt möta klientens förväntningar och behov. Att respondenternas tillförlitlighet av sin egen bedömning påverkas av det yttre förändringar och begränsningar där beslutsfattandet i det statliga är en lång process med många inblandade enligt Lipsky (2010) som lyfter upp upp socialarbetarens psykologiska och praktiska behov av tillräcklig evidens för insatsens effektivitet som beslutas.
Lipsky (2010) beskriver det komplexa sociala arbetet för en gräsrotsbyråkrat innebär att möta oftast dynamiska situationer där arbetet inte går att omvandla till lagar och regler helt och hållet. I mötet med klienten som också är människa gör att respondenternas arbete blir mer komplex. Jag vill här koppla detta till respondenternas svar då alla tre ovannämnda utbildning, erfarenhet och verktyg vid
bedömning i kombination blir till större hjälp i det komplexa sociala arbetet. Samtidigt som lagar och riktlinjer såsom inom socialtjänsten för socialsekreterare som arbetar med målgruppen våld i nära relation har direktiven att använda sig av FREDA-bedömningsmetoder. I allmänna råd SOSFS 2014:4 framgår också vikten av kunskap och utbildning i det praktiska arbetet där jag vill koppla detta till att även Socialstyrelsen har lyft upp dessa kombinationer i bedömning. Jag vill vägleda läsaren till figur 2 (s.23) där resultatet visar på att majoriteten av respondenterna använder sig av
