Om namnet Skiringssalr

Full text

(1)

Om namnet Skiringssalr

Nordberg, Andreas

Fornvännen 2003(98):4, s. [265]-269

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2003_265

Ingår i: samla.raa.se

(2)

Om namnet Skiringssalr

Av Andreas Nordberg

Nordberg, A. 2003.0m namne! Skiringssalr. (The place-name Skiringssalr). Fornvännen 98. Slockholm

The aim of this artide is to discuss the OWN place-name f Skiringssalr. The lite-rary source material thal concerns Seandinavia in pre-Christian time mentions several aristocratic halls, in which architectural features are adorned with gilded handicraft details. The same sorl of decoration is also indicated in the archaeo-logical material. The first element in jSkiringssalr means "somelhing shining". The author suggests that the name could imply "the shining hall".

Andreas Nordberg, Religionshistoriska institutionen, Stockholms universitet, SE-I06 98 Slockholm

andreasnordberg@hotmail.com

Vid stranden av Viksfjorden i Tjölling socken, Vestfold Norge, ligger Kaupang. Detta område var liksom t.ex. Gamla Uppsala och Lejre en central plats i yngre järnålderns samhälle. Nam-net Tj0llinggkr tillbaka på PjöÖalyng, som när-mast bör översättas »folktingsplatsen på ljung-heden» och namnet Kaupang »Köping», vittnar om den stora och betydelsefulla handelsplats som har varit under utgrävning under de sena-re åsena-ren. Strax norr om Kaupang ligger idag or-ten Huseby, som u n d e r medeltiden var en kungsgård. Mycket talar emellertid för att nam-net Huseby kar trängt undan ett äldre namn på samma plats och att detta förlorade namn var Skiringssalr (Brink 1999, s. 41). Namnets efter-led, fvn. -salr '-hall', markerar att där en gång stod en särskild typ av byggnad med ceremoni-ella och representativa funktioner. Dessa på-träffas i dåtida centrala orter och de har i regel också en nära anknytning till hantverks-, tings-och kultplatser samt storslagna m o n u m e n t som t.ex. storkögar (Brink 1998, s. 434 k ) .

Resterna efter den ceremoniella hallbygg-naden i Skiringssalr har idag troligen

återfun-nits. En åsrygg på Husebys ägor visade sig vara en konstgjord platå, på vilken ett långhus från vikingatiden var uppfört (Pedersen 2002, s. 6 ) . Denna typ av placering är inte unik för hallen i Skiringssalr. De aristokratiska gårdarna som växte fram u n d e r den senare delen av järnål-dern återfinns i princip alltid på markerade platser i landskapet. Ofta var de placerade på höjder och åsryggar. Det var uppenbarligen vik-tigt att gårdens hallbyggnad skulle synas lång-väga, för de låg öppet och lättillgängligt, och ofta var de, liksom hallen i Huseby, uppförda på konstgjorda platåer där de dominerade land-skapet i ett såväl visuellt som socialt perspektiv

(Hersckend 1998, s. 39 ff.). Hallbyggnaden i Skiringssalr ÅT idag u n d e r utgrävning och kom-mer sannolikt att ge oss mycket intressant in-formation u n d e r de k o m m a n d e åren.

Namnet Skiringssalr omnämns såväl i en forn-engelsk som i fornvästnordiska källor (redovi-sade i t.ex. Storm 1901, s. 217 k; Fries 1980, s. 93 k; Brink 1999, s. 40 ff.). Namnets huvudled bör sannolikt vara -salr, 'kalk, medan bestäm-ningsleden Skirings- är mer problematisk. Man

(3)

2Ö6 Andreas Nordberg

kar antagit att ordet är genitiv av ett *skiringr m., som skulle kunna vara en avledning av ad-jektivet ski'rr'skir, klar, ljus, blank' (NO). Vad Ski-ringssalr betyder är emellertid inte klarlagt. Vanligtvis är det två olika förklaringar som bru-kar anföras. A ena sidan har man antagit att *Ski'ringrskulle kunna vara ett idag okänt namn på en gudom. Någon gång har Ull föreslagits (Koth 1916, s. 503 not 1), men vanligare har varit att identifiera *Skiringr med Frej (Storm 1 go 1, s. 219; A. Bugge 1915,8.44; Sveaas Ander-sen 1967, s. 11; H o d 1985, s. 129 enligt Brink 1999, s. 41). Skiringssalr skulle då kunna betyda »Frejs kultkall». A andra sidan har man också påtalat att adjektivet skirr ofta ingår i namn på vattendrag, där det alluderar på vattnets klara och blanka yta. Därför, har man menat, skulle *Ski'ringr kunna utgöra ett idag ej belagt n a m n pä den lill Skiringssalr näraliggande Viksfjor-den, eller någon av dess inre vikar som ledde in till Kaupang. I så fall kan Skiringssalr betyda »sa-len vid viken Skiringr» (Fries 1980, s. 97 ff.; Brink 1999, s. 4 1 ) .

I ett språkligt perspektiv är båda dessa tolk-ningar möjliga. Realt är de mer problematiska. Svårigheten att acceptera den förstnämnda förklaringen ligger dels i att n a m n e t * Skiringr varken är belagt på Frej eller någon annan gud, dels i att -salr aldrig är belagt i ortnamn till-sammans med andra g u d a n a m n än »Oden»

(Fries 1980, s. 97; Brink 1999, s. 29 k ) . Proble-met med den andra tolkningen är att n a m n e t *Skiringr aldrig är belagt på vare sig Viks-fjorden, som redan mycket tidigt måste ha he-tat Vik, eller någon av Viksfjordens mindre vi-kar. (Detta dilemma framhåller redan Fries).

Båda dessa tolkningar är således språkligt godtagbara medan de på sakliga g r u n d e r med-för vissa problem. Fler möjligketer med-förtjänar därför att prövas. En tanke som skulle vara värd att undersöka vore j u t.ex. huruvida förleden i Skiringssalrredan primärt skulle kunna anspela på hallen i fråga, och inte, som man tidigare an-tagit, utgöra ett g u d a n a m n eller ett n a t u r n a m n i hallens närområde. Järnålderns hallbyggna-der tycks ofta ha varit grandiost utsmyckade och det vore inte otänkbart att sådana dekora-tioner också satte sina spår i namngivningen. Just så tycks vi j u kunna förstå n a m n e t på

Hrodgars hall i Lejre, för att ta ett exempel, som i den fornengelska dikten Beowulf uppges heta Heorot 'Hjort', därför att kallens gavlar var smyckade med kjortkorn. O m förleden i Skiringssalr är en avledning av skirr, kan n a m n e t anspela på någonting som är ljust, klart eller blänkande, etc. Vore det då otänkbart om detta glänsande utgjorde en del av själva kallen och att n a m n e t Skiringssalr i ett m o d e r n t språkbruk skulle betyda ungefär »den ljusa, blänkande sa-len»? En sådan tolkning skulle förvisso vara språkligt mer komplicerad än de som vijust har mött, eftersom den inte ger någon självklar för-klaring av suffixet -ing-. Problemet förefaller dock inte oöverstigligt och i sitt kontextudla sammanhang är lösningen attraktiv. För då skulle Skiringssalrnämhgen sälla sig till en stör-re grupp av glänsande hallar som vi finner i vå-ra källor.

Låt oss inleda med hallen Heorot, som skild-ras så utförligt i Beowulf, och som vi som hasti-gast o m n ä m n d e ovan. Den fornengelska dik-ten beskriver Hrodgars hall i Lejre som en "ski-nande sak (beorhte böld, versrad 997). Den är 'glittrande av dekorationer' (sinc-fäge, versrad 167) och prydd med bonader som vävts av ski-nande guldtrådar (993 ff.). Flera gånger kallas den'guldsal' (gold-sek, versrad 715, 1253, 1639, 2083). Den är smyckad med 'skinande guld-plattor' (fcetlutn fcihne, versrad 716) och valven reser sig kögt med takspån av guld (reced hliua-de géap ond goklfäh, versrad 1799!".) osv. (Över-sättningarna är gjorda efter Glossary i Klaeber

1950). Sannolikt speglar dessa uttryck delvis skaldens idealbild av den kungliga hallen, sna-rare än Hrodgars faktiska hall i Lejre. Men den-na idealbild bör kompositören ha delat med andra, och det tycks inte orimligt att många hallar faktiskt kan ha varit dekorerade på lik-nande sätt. I sina kommentarer till innekållet i Beowulf framhåller Klaeber (1950 s. 141) sam-ma uppfatming, »The immense gold hoards of Germanic chiefs of the migration period..., the precious ornaments found in dre Scandinavian countries, and tke splendor of Anglo-Saxon court life indicate the historical background of this poetic fancy.»

En större hall som undersöktes i Gudme på Fyn är av stort intresse i detta sammanhang.

(4)

Hallen kunde arkeologiskt dateras till yngre ro-merskjärnålder, ock är således något äldre än Hrodgars hall i Lejre. Det som gör kallen så in-tressant i detta avseende är dock att försmält gnid påträffades i byggnadens centrala stolp-hål. Sannolikt hade guldet förgyllt hallstolpar-na, men smält och runnit ner i stolphålen un-der en häftig brand (Gräslund 1997, s. 108 k ) .

Tillsammans med skildringen av Hrodgars hall i Beowulf, ger resultatet av undersökningen av hallbyggnaden i Gudme nya möjligheter att närma sig Adam av Bremens omtvistade skild-ring av »templet» i Gamla Uppsala. Adam be-rättar att d e n n a byggnad, som han omväxlande omtalar som tempel (templum) och gästabuds-sal (triclinium), men som torde avse en kunglig hallbyggnad (se härom Hultgård red. 1997), var helt och hållet prydd av guld. Adam o m n ä m n e r dessutom att en guldkedja hängde över byggna-dens tak (bok IV, 26 samt skolion 139). Dessa uppgifter har ofta bemötts med tvivel (jfr t.ex. Hultgård 1997, s. 17 k ) . Ändå är det svårt att hell avfärda möjligketen att skildringen fak-tiskt kan gå tillbaka på verkliga förhållanden. För även om uppgiften att hallen var kelt ock kallet prydd av guld bör vara en överdrift, kan byggnaden, liksom hallen i Gudme och Hrod-gars hall i Lejre, ha varit rikligt utsmyckad med förgyllda detaljer. Så är det sannolikt, för att bara ta ett exempel, den av Adam o m n ä m n d a »guld-kedjan» ska förstås. Kedjan har varit föremål för flera tolkningar, vilka vi kan utelämna här (se t.ex. Gräslund 1997 s. 108). Del mest tillta-lande förslaget framkastades redan av Sune Lindqvist (1936 s. 91), som påtalade att guld-kedjan egentligen skulle kunna åsyfta en kedje-likt dekorerad takkam av det slag som bland an-nat har återfunnits på äldre typer av stavkyrkor.

Det är osannolikt att hallarnas förgyllning-ar kommer att kunna beläggas förgyllning-arkeologiskt i avsevärt högre grad än vid utgrävningen av hal-len i Gudme. Dylika konstruktionsdetaljer bör ha varit begärliga att t.ex. stjäla vid plundring eller att ta tillvara då hallarna revs. Det är dock påfallande att när långhus och hallbyggnader omtalas i den norröna litteraturen, skildras de vid flera tillfällen som överdådigt inredda och utsmyckade med bl.a. hantverk och målningar, på sätt som starkt påminner om

dekorationer-na av de norska stavkyrkordekorationer-na. I t.ex. en skild-ring av Olafr Päis magnifika hall i Hjardarholt (Eaxdcela saga kap. 29) berättas att byggnaden var rikt smyckad med motiv från den förkristna mytologin. Skalden Ulfr Uggason beskriver hallens dekorationer i dikten Husdråpa från förra halvan av 980-talet och bland motiven återfanns bl.a. Balders begravning och Tors kamp mot Midgårdsormen. I Fyrbyggja saga (kap. 4) skildras högsätesstolpar som var deko-rerade med utskurna bilder på Tor. På flera ställen omtalas även t.ex. bonader och konst-fulla vävnader. Därtill uppges alt hallarna var prydda med praktfulla vapen, krigsbyten och andra klenoder. Fler exempel kan nämnas.

I de mytologiska källorna är skildringarna av gyllene och skinande hallar förhållandevis vanliga (dikterna är citerade efter Edda 1914). t dikten Fiålsvinnsmål (strofs) omtalas en glim-m a n d e gård glim-med gyllene salar och i Voluspå

(strof 64) o m n ä m n s den guldtäckta salen Gimlé. I Fåfnismäl (strof 42) omtalas en gyllene guldsal på Hindarfjälls topp och i SigurÖarkviÖa in skämma (strof 69) o m n ä m n s en blik-höll, som ordagrant bör betyda 'glanshall', men har tol-kats som »den med glänsande bleck täckta hal-len» (Kuhn 1968, s. 30). I dikten Grimnismal åter-finns flera exempel. I suof 15 omtalas Forsetis hall Glitnir'den glänsande', med takspån av silver och stolpar av guld (jämför detta motiv med de förgyllda stolparna i hallen i Gudme!). Samma dikt omnämner även Balders hall Breiöablik »den vin omkring glänsande» (strof 12), Vålaskjålf som gudarna täckt med silver (strof 6), samt en gullbiarta Valhall »det guldbjärta Valhall» (strof 8).

Motivet med det gyllene Valhall känner också Snorre till. Han berättar att Valhall var den största och mest välbyggda byggnaden i världen, och att hallen såväl invändigt som ut-vändigt var förgylld med guld (Gylf. kap. 14, SnE 2000, s. 15). Snorris framställning ger för-visso ett sagoaktigl intryck och det är uppen-bart att han har kombinerat Grimnismåls fram-ställning med folkloristiska motiv som även återfinns i t.ex. folksagor (se t.ex. Snits 1911, s. 246). Därtill är motivet med skinande byggna-der i den andra världen vanligt i såväl tidigme-deltida kristna texter som den iriska

(5)

2Ö8 Andreas Nordberg

r e n e t c . (se P a t c h 1 9 5 0 för e x e m p e l ) . Ä n d å ta-lar m y c k e t för att d e l a r av S n o r r e s s k i l d r i n g k a n h ä r l e d a s till e n ä l d r e m y t o l o g i s k t r a d i t i o n , s o m d e s s u t o m h a d e e n reell v e r k l i g h e t s b a k g r u n d . Även o m d e mytologiska m o t i v e n b ö r vara krafti-ga försköninkrafti-gar, tycks f ö r e b i l d e r n a för m o t i v e n m e d g u d a r n a s gyllene h a l l b y g g n a d e r i d e n a n d r a v ä r l d e n vara s p e g e l b i l d e r av d e verkliga påkosta-d e o c h praktfulla s t o r m a n s - o c h k u n g a h a l l a r n a . T a n k e n a t t g u d a r n a s b o n i n g a r m e t a f o r i s k t g e s t a l t a d e s s o m p r a k t f u l l a o c h e x k l u s i v a h a l l a r o c h g å r d a r ä r lätt a t t a c c e p t e r a . M o t i v e t m e d d e n g y l l e n e h a l l e n i n g å r b l a n d f ö r e s t ä l l n i n g a r -n a k r i -n g i d e -n i d e a l a tillvaro-n (se h ä r o m M a g e n n i s 1 9 9 6 ; H e r s c h e n d 1 9 9 8 ) . F ö r e b i l d e r för d e l i t t e r ä r a g e s t a l t n i n g a r n a var verkliga, rikt d e k o r e r a d e o c h b j ä r t b e m å l a d e hallar, s o m i e t t m i k r o - o c h m a k r o p e r s p e k t i v k o n s t i t u e r a d e b å d e s t o r m a n n e n s p o s i t i o n i v ä r l d e n o c h g u d a r -n a s i k o s m o s . H a l l a r -n a r e s t e s p å c e -n t r a l a o c h u p p h ö j d a p l a t s e r d ä r d e d o m i n e r a d e omgiv-n i omgiv-n g e omgiv-n o c h u t g j o r d e p r a k t f u l l a b l i c k f å omgiv-n g . Så m ö t e r vi o c k s å h a l l e n i Beowulf ( v e r s r a d 3 0 6 -3 1 1 , u r H e a n e y 2 0 0 0 , s. 22 k ) :

They marched in step, hurrying on

till lhe limbered hall rose before them,

radiant with gold. Nobody on earth

knew of another building like it.

Majesty lodged there, its light shone

över many lands.

Dessa m a g n i f i k a b y g g n a d e r , m e d s i n a o r n a -m e n t o c h s t a r k a färger, -m e d s i n a ö v e r d å d i g a v ä g g p r y d n a d e r o c h s i n a förgyllda k o n s t r u k -t i o n s d e -t a l j e r m å s -t e h a g j o r -t d j u p a i n -t r y c k p å d e flesta b e t r a k t a r e . D ä r f ö r v o r e d e t n a t u r l i g t v i s i n t e ö v e r r a s k a n d e o m h a l l a r n a s p r a k t f u l l a ut-s e e n d e n ä v e n gav avtryck i n a m n ut-s k i c k e t O c h m e d d e t t a k a n vi v ä n d a å t e r till d e t s p ö r s m å l s o m i n l e d d e d e n n a essä. I K a u p a n g i Vestfold k a l l a d e s k u n g a h a l l e n Skiringssalr. N a m n e t ä r i n t e till fullo förklarat, m e n dess förled b ö r åsyf-ta n å g o t s o m är ljust, klart, r e n t o c h b l ä n k a n d e .

Kim Skirings- a n s p e l a p å b a l l e n s d e k o r ? B e t y d e r Skiringssalr » d e n ljusa, b l ä n k a n d e hallen»? Jag l ä m n a r h ä r m e d över frågan till språkvetenska-p e n .

Referenser Källor

Adam av Bremen. 1984. Historien om Hamburgstiftet och dess liiskopar. Översättning E. Svenberg. Slockholm. Beowulf. (Klaeber). 1950. Beowulfand the Eight at Finnsburg. Edited, wilh Inlrodnction, bibliography Notes, glossary, and Appendices by Fr. Klaeber. Boslon et al.

Beowulf. (Heaney). 2000. Beowulf. A New Verse Translation by S. Heaney. Bilingual Edition. New York-London.

Eyrlryggja saga. 1935. Einar 1. Sveinsson og Matthias I^örÖarson gäfu Ut (Islenzk f o r n r i t IV Binrli). Reykjavik.

Edda. 1914. Die lieder des Codex Regius nebst verwand-ten Denkmälern. Herausgegeben von Gustav Neckel I. T e x t Heidelberg.

Husdråpn. I: Jönsson, F. 1908-12. Den norsk-islandske Skjaldedigtning Bi. Utgiven ved F. Jönsson. Köbenhavn og Kristiania.

Laxdeela saga. 1934. Einar l. Sveinsson geif ut. Islenzk fornrit V Bindi. Reykjavik.

SnE 2000. Snmri Sturluson Edda. Prologue and Gylfa-ginning. Edited by A. Faulkes. London. Litteratur

Brink, S. 1998. Social O r d e r in the Early Scan-dinavian Landscape. Fabech & Ringtved (red.). Settkment and Landscape. Proceedings of a Conference in Århus, Denmark, May 4-7 igcjH. Hojbjerg. Brink, S. 1999. Fornskandinavisk religion -

förhisto-riskt samhälle. En bosätlningshisiorisk sludie av centralorter i Norden. Religion och samhälk i det förkristna Norden. Ett symposium. Odense. Drobin, Schjodt, Steinsland & Meulengracht Sorensen (red.).

Bugge, A. 1915. Skiringssal. Berg, 1. (red.). Tjelling. En bygdebok historisk skildring av Irygdens utvikling fra gammel tid ned lil kjendte nulidsforhold.

Kristiania.

Dillmann, F.-X. 1997. Kring de rituella gästabuden i fornskandinavisk rthfpon.UppsalakuUen och Adam av Bremen. Hultgård, A. (red.). Nora.

Fries, S. 1980. Del gamla Skiringssalr i Vestfold. Studier i nordisk filologi, utgivna genom Olav Ahtbäck 62. Svenska Litteratursällskapet i Fin-land. Helsingfors.

Gräslund, A.-S. 1997. Adams Uppsala - och arkeolo-gins. Uppsalakulten och Adam av Bremen. Hultgård, A. (red.). Nora.

Herschend, F. 1998. The Iden oj lhe Good in Lale Iron Fornvännen g8 (2003)

(6)

Age Society. OPIA 14. Uppsala.

Hod, K 1985. garders gamle navn. Huseby-Tesal Huseby-Odensal Hnseby-Skiringssal. Års-meldingfra Institutt for namnegranskning. (Citerad efter Brink 1999).

Hultgård, A. 1997. Från ögonvittnesskildring lill reto-rik. Adam av Bremens notiser om Uppsalaknhen i religionshistorisk lielysning. Uppsalakullen och Adam av Bremen. Hultgård, A. (red.). Nora.

Klaeber, F. 1950. Se Beoumlf (Klaeber).

Kolb, H. 1916. Anmälan av M. Olsen Hedenske kult-minder ... Historisk Tidsskrift 1916. Kristiania. Kuhn, H. 1968. Edda. Die Eieder des Codex Regius nebst

verwandten Denkmäkm. Band II. Kurzes Wörlerlmch. Heidelberg.

Lindqvist, S. 1936. Uppsaki högar och Ottarshögen. KV-HAA. Slockholm.

Magennis, H. 1996. Images of Community in Old F,nglish Poetry. Cambridge.

NO. 1993. Norr0n ordbok, j . e utgåva av Gamalnor.sk ordbok. L. Heggstad, E Hodnebo, E. Simensen. Oslo. Patch, H. R. 1950. The Other Workl According to

De-sciiplions in Medieval Literature. Cambridge-Massa-chnsetts.

Pedersen, U. 2002. Vägen bär åter till Kaupang. Populär Arkeologi 2002:2.

Siuls, H. 1 g 11. Jenseitsmotive im deulschen Volks-märchen. Teutonia. Arbeiten zur germanischen Philo-logie 19,

Slorm, G. 1901. Skiringssal og Sandefjord. Historisk Tidsskrift. Oslo.

Sveaas Andersen, P. 1967. Hvorfor kom Vesdold til ä danne udgangspunkt for Norges samling? Vesl-fctldminne 1967. (Vestiölds historielag). Tonsberg.

Summary

At Viksfjorden in Vestfold, Norway, there is a place today called Huseby. Probably the name has superseded the older Skiringssalr. The se-cond element in the placename with all pro-bability refers to the Viking Age hall, which is now being excavated there. The name has been interpreted in various ways. For instance it has been assumed that Skiringr is the name of a god and that * Skiringssalr means "(the god) Skiring's kall". It also kas been suggested that *Skiringr is the now löst name of Viks-fjorden and that Skiringssalr means "the hall at lhe bay of *Skiring". Both those interpretations are linguistically possible but are harder to ac-cept from a semantic perspective, because the-re athe-re no examples whethe-re the name *Skiringr is used as the name of Viksfjorden or the name of a pre-Christian god. Other possibilities the-refore deserve to be considered.

In Old Norse literature we read about seve-ral halls belonging to gods. The halls are de-scribed as glittering and gleaming and are said to be covered in silver and gold. Those descrip-tions seem to be mythological reflecdescrip-tions of real halls adorned in a similar way. In addition, Beowulfs depiction of Hrodgar's hall and Adam of Bremeiks description of the hall in Uppsala state tkat gold and silver plating

de-corated tke kalls. All these descriptions of course primarily refer to idealised in-teriörs and exin-teriörs of die aristocratic kalls rather than to real circumstances. But even if we accept that the literary sources contain great exaggerations, it is still probable that these descriptions 10 a certain degree go back to real halls. T h e conceptions of" the idealised kalls ougkt to kave been influenced by the existing halls, at the same time as the decoration of the existing halls ought to have been in-fluenced by their idealised mythic proto-types. This also is indicated in the archaeo-logical material. In a hall from the Roman Iron Age, for example, certain of the central poles seem to have been part-ly gilded.

T h e placename .S/bVmg-vrt/rcontains in its first element the adjective skin, which means 'bright, glaring light, shining'. It can hardly be considered far-fetched to assume that »shining» referred to the glittering decorations of the hall. Per-haps the placename Skiringsalr means "the shining hall"? I leave this question to the linguists.

(7)

Figur

Updating...

Referenser

  1. Gamalnor.sk
Relaterade ämnen :