• No results found

”Det är vi och vi är

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "”Det är vi och vi är"

Copied!
55
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

”Det är vi och vi är

tillsammans”

Sju manliga anhörig-

vårdare berättar

(2)
(3)

”Det är vi och vi är

tillsammans”

Sju manliga anhörig- vårdare berättar

Annika Strandberg

Rapport 7:2002

(4)

© FoU i Väst

Första upplagan mars 2003 Layout: Infogruppen GR

Tryckeri: InformTrycket AB, Göteborg ISBN: ??-?????-??-?

FoU i Väst

Göteborgsregionens kommunalförbund Box 5073, 402 22 Göteborg

e-post: fou@gr.to

(5)

Innehållsförteckning

Inledning ...

7

Läshänvisning ... 8

Anhörigdebatten inom äldreomsorgen ...

9

Tillbakablick ... 9

Anhörigpolitiken ... 10

Familj, kön och vård ...

13

Ett könsperspektiv på anhörigvård ... 13

Tillvägagångssätt ...

17

Metod ... 17

Urval ... 18

Bearbetning och analys av intervjuer ... 18

Sju män berättar ...

19

Gunnar ... 19

Gösta ... 19

Kurt ... 20

Rolf ... 21

Valter ... 22

Verner ... 22

Arne ... 23

Mannens och kvinnans roller i de aktuella familjerna ... 23

Sjukdomen ... 25

En vanlig dag ... 27

Sorg och glädjeämnen, bundenhet och att hämta kraft ... 31

(6)

Kontakten med kommunal äldreomsorg och familjen ... 32

Drivkrafter, hälsa och egna intressen ... 35

Framtiden. ... 37

De andras syn på mannen som anhörigvårdare ... 37

Omvända förhållanden ... 41

Sammanfattning ...

43

Att vara anhörigvårdare ... 43

Diskussion...

47

Männens förhållande till hushållsarbete och omvårdnad ... 47

Den manliga könsidentiteten ... 48

Vilken vård ger män? ... 50

Hjälp från kommunal äldreomsorg, släkt och vänner ... 51

Avslutning ... 53

(7)

Inledning

A

tt män och kvinnor behandlas olika av omgivningen i samband med omsorgsarbete är något jag själv kommit att erfara under mina år som småbarnsmamma. Min man fick i sin roll som föräldraledig pappa ofta mycket beröm och uppskattning från omgivningen. Ett exempel var när han åkte med barnen på bussen, nästan alltid var det någon medpassagerare som gav uppskattande ord till den duktige pappan. Medan jag nästan aldrig fick beröm från omgivningen för att jag är en god mor som tar hand om mina barn eller hittar på roliga saker med dom, det sågs som självklart. Av mitt exempel kan slutsatsen dras, att omvårdnad är något som omgivningen ofta ser som en kvinnlig uppgift. Det gäller omsorgen om barn men också i andra delar av familjens omsorgsinsatser; att ge omsorg till en annan nära anhö- rig, en sjuk make, en åldrande förälder är uppgifter som kvinnor av tradition utfört. Vad händer då när mannen tar hand om omvårdande uppgifter? Vad händer när mannens hustru blir sjuk, hur tacklar han att bli omsorgsgivare?

Hur påverkar det mannens könsidentitet, hur hanterar han vardagen, vilka strategier väljer han och inte minst hur ser omgivningen på män som anhö- rigvårdare. Det är några av de frågor som jag vill belysa i undersökningen om äldre män som anhörigvårdare. Huvudsyftet med rapporten är att öka kunskapen och förståelsen för äldre män som anhörigvårdare.

För att stimulera utvecklandet av stöd till anhöriga har regeringen delat ut ett statligt stimulansbidrag till Sveriges kommuner. Stödet omfattade 100 miljoner per år i tre år, 1999, 2000 och 2001. Stimulansmedlet gav möjlighet att prova olika verksamheter och stödformer. De stödformer som föreslås är avlösning, personligt stöd och ekonomisk ersättning.

Jag har för stadsdelsförvaltning Centrum, en stadsdel av 21 i Göteborgs kommun, arbetat som projektledare och anhörigkonsulent för stadsdelens

(8)

”Anhörig 300-projekt”1, 2000–2001. Projektet har varit riktat till äldreom- sorg och genomförts i samverkan med kyrkor och frivilligföreningar i stads- delen. Projektets målsättning har varit att skapa mötesplatser för anhörig- vårdare, ge utbildning och information samt erbjuda avlösning i olika for- mer. Under projektets gång har jag mött många anhörigvårdare i olika situ- ationer. De anhöriga som är knutna till projektet vårdar ofta någon med en långvarig kronisk sjukdom som demens, stroke, hjärt- kärl eller lungsjukdo- mar. Under projekttiden har jag närt tanken att dokumentera anhörigas in- satser och genom stöd från FoU i Väst har det blivit möjligt. På de träffar som vi har anordnat i anhörigprojektet har vi noterat att det är förhållande- vis många män som sökt upp oss. Ett faktum som bekräftas i den kartlägg- ning som Göteborgs stad utfört. Kartläggningen visar att en tredjedel av anhörigvårdarna över 65 år är män.

Slutligen vill jag tacka de sju män som så öppenhjärtigt låtit mig ta del av deras levnadsberättelser och livssituationer. Jag vill också tacka Östen Ohlsson från Handelshögskolan för alla givande diskussioner och allt stöd samt Leena Odebo från FoU i Väst för konstruktiva kommentarer.

Läsanvisningar

Undersökningen som ligger till grund för denna rapport är baserad på inter- vjuer med sju äldre manliga anhörigvårdare. Intervjuerna bygger på livshis- torieberättelser. De sju männens berättelser utgör rapportens huvuddel. De inledande avsnitten ”Anhörigdebatten inom äldreomsorgen” och ”Familj, kön och vård” ska ses som en bakgrund och introduktion till huvuddelen. Rap- porten avlutas med en diskussion där huvudresultaten lyfts fram, analyseras och diskuteras.

1 Anhörig 300 har blivit ett vedertaget begrepp för de statliga stimulansmedlen, 300 miljo-

(9)

Tillbakablick

I det förindustriella samhället var vården av äldre kopplad till arvsrätt. Den som ärvde gården var också, enligt undantagsförordningen, ansvarig för de gamlas försörjning. Äldre var ofta respekterade personer som besatt värde- fulla kunskaper. Detta förklaras med att i mindre föränderliga samhällen blir äldre personers kunskaper inte föråldrade utan tvärtom förknippas per- soner som levt länge med visdom. Äldre bidrog också till hushållets försörj- ning genom att utföra enklare sysslor såsom barnpassning eller djurskötsel.

Men förhållandet mellan generationerna var inte alltid idylliskt. Spän- ningen mellan generationerna är omvittnad. Äldre som inte omfattades av undantagsförordningen, de som inte ägde jord, omfattades istället av fattig- vård. Denna vård var socknens ansvar och erbjöds genom fattigstugor, ut- ackordering eller genom kringgång, den äldre fick flytta mellan socknens gårdar. I det tidiga 1900-talet började de beskrivna formerna av äldrevård betraktas som inhumana och anstaltsvård med personal sågs som den nya tidens lösning. Men seklets första institutioner kom mest att likna stora fat- tigstugor med hård disciplin och kontroll (Szebehely, 1998).

Inte förrän på 1930-talet började äldreomsorg få en mindre tydlig fattig- vårdskoppling. 1939 fattade riksdagen beslut om statsbidrag till pensionärs- hem. Det möjliggjorde byggnation av mindre lägenheter för pensionärer som kunde ta hand om sig själva och som tidigare varit hänvisade till fattigvår- den. Anstaltskaraktären skulle undvikas. Ålderdomshemmen kom att bebos av äldre, som bedömdes ha större behov av hjälpinsatser vilket medförde att behovet av utbyggnad av sjukhem för fysiskt sjuka och sinnesvården för de psykiskt sjuka kom att aktualiseras. 1947 kom riktlinjer från socialvårds-

Anhörigdebatten

inom äldreomsorgen

(10)

kommittén. Kommittén slog fast att ålderdomshem skulle vara till för alla, oavsett ekonomi. Det normala åldrandet blev ledstjärnan (Szebehely, 1998).

Innan planerna på ålderdomshem kom att förverkligas skedde en ideolo- gisk omsvängning. Ålderdomshemmet kom att ersättas av hemmaboendeide- ologin. Denna ideologi tar sin början i 1950-talets debatt när Ivar Lo-Johans- son kritiskt granskade ålderdomshemmen och pläderade för ”hemvård istäl- let för vårdhem” Under 1960-talet och 1970-talet slår hemmaboendeideolo- gin igenom och äldreomsorgen expanderar kraftigt, med satsning på hem- vård, trygghetslarm och färdtjänst. Fram till 1975 ökar institutionsplatserna i takt med att befolkningen växer, därefter sker en procentuell minskning.

Under 1980-talet och 1990-talet sker en procentuell minskning, i förhållande till befolkningsmängden, av omsorgstjänster, en minskning som inte står i proportion till det ökade hjälpbehovet (Winqvist, 1999).

Att vård- och omsorgsansvaret delvis togs över av samhället betyder inte att anhörigvård automatiskt har försvunnit. Däremot har äldre i allt mindre omfattning kommit att dela hushåll med någon annan än make/maka. Att vuxna barn sammanbor med sina åldrande föräldrar är idag inte så vanligt som det var på 1960-talet. Däremot har anhörigvård eller den hjälp som utförs utanför det offentliga vårdsystemet kommit att få en undanskymd plats i den offentliga debatten och forskningen (Hansson 2000). Anhörigas insatser och omvårdnadsansvar har däremot ökat i takt med att den offentliga vår- den kommit att koncentreras alltmer till de mest hjälpbehövande (Szebehely 1998). Studier från början av 1990-talet, som i sin tur baseras på befolk- ningsundersökningar utförda på 1980-talet, visar att anhöriga stod för cirka två tredjedelar av omsorgen till hemmaboende äldre (Kraft 2001).

Anhörigpolitiken

De anhöriga har kommit att uppmärksammas allt mer i forskning och offent- lig debatt under de senaste åren. Anhörigas situation har genom lagstiftning kommit att stärkas. I nya Socialtjänstlagen har anhörigas situation och roll lyfts in.

”Socialnämnden bör genom stöd och avlösning underlätta för dem som vårdar närstående som är långvarigt sjuka eller äldre eller som har funktionshinder” (Socialtjänstlagen 2001 kapitel 5 10§).

Det finns flera orsaker till att anhöriga uppmärksammas just nu. En är att behovet av äldreomsorg har ökat kraftigt till följd av att antalet äldre ökat samtidigt som kommunerna och landstingen haft en försvagad ekonomi. Detta har medfört att behov av hjälp i det ordinära boendet har ökat. Samtidigt

(11)

har kommunens äldreomsorg riktats till de mest hjälpbehövande och möjlig- heten för äldre att få hjälp med serviceinsatser som städning, tvätt, matlag- ning, inköp etcetera, har minskat. Ansvaret för anhöriga har därmed ökat vad avser hjälp med serviceinsatser. Men anhörigas insatser vad gäller om- vårdnadsarbete är också stora. Lagstiftaren lyfter i förarbetena till Social- tjänstlagen fram vikten av att kommunen utvecklar stödformer till anhöriga både kvantitativt och kvalitativt. Stöd till anhöriga som är beredda att ta på sig ett ansvar för vård och omsorg bör ges högsta prioritet genom att kom- munen bör ge stöd och uppmuntran och avlösning från omvårdnadsuppdra- get. Den preventiva insatsen ska vara grundläggande med syfte att fördröja behov av insatser från kommun och landsting. Den anhöriges lagliga rättig- heter bör stärkas och målet med stöd till anhöriga är tredelat. För det första att visa samhällets uppskattning, för det andra att medverka till att höja anhörigvårdarens livskvalitet och för det tredje att förebygga utbrändhet (SOU 1999:97 s 272–181).

För att stimulera utvecklandet av stöd till anhöriga har regeringen delat ut ett statligt stimulansbidrag till Sveriges kommuner, de så kallade Anhörig 300-pengarna. Stödet omfattade 100 miljoner per år i tre år, 1999, 2000 och 2001. Stimulansmedlet gav möjlighet att prova olika verksamheter och stöd- former. De stödformer som föreslås är avlösning, personligt stöd och ekono- misk ersättning. Trots stimulansmedlen finns mycket kvar för kommunerna att utveckla för att erbjuda ett gott anhörigstöd. Rön har framkommit som säger att anhörigvårdare inte vill ha det stöd som erbjuds. Anhörigvårdaren upplever inte att den närstående (den hjälpbehövande) trivs och mår bra med den hjälp som erbjuds och tackar därmed nej (Socialstyrelsen, 2002-124-10).

(12)
(13)

Ett könsperspektiv på anhörigvård

Att skriva om anhörigas situation i omvårdnaden är i sin förlängning att skriva om familjen. Det kan till synes vara en självklarhet att vi inom famil- jen har olika roller i förhållande till varandra och det avspeglar sig också i våra roller som vi får när någon närstående behöver mer omsorg. Att sörja för barnens omvårdnad och fostra barn är ett sådant område. Ett annat är att ta hand om äldre i familjen. Av tradition har kvinnorna i familjen haft ett huvudansvar för omsorgsarbetet. En relevant fråga i den här studien är vad som händer när män åtar sig en omvårdande roll. En annan relevant fråga är vad som händer med könsidentiteten vid åldrande.

Forskarna i psykologi Jacqui Smith och Margret M. Baltes, verksamma vid Max Planck Institute och Berlins fria universitet, menar att kön inte spe- lar samma roll för äldre personer över 70 år. De har undersökt personer mellan 70 och 103 år utifrån könsidentitetens betydelse hos äldre personer.

De menar att äldre i första hand är överlevare. Även om de undersökta äldre har levt med stora skillnader mellan man och kvinna och de äldre kvinnorna uppvisar lägre utbildningsnivå, levnadsstandard och lever mer ensamma (är änkor) än männen, visar det inget samband till välmåendefaktorer (Smith och Baltes, 1998).

Den forskning som har bedrivits i Sverige om anhörigvård har i huvud- sak antagit perspektivet att anhörigvård i första hand utförs av kvinnor och därmed är en kvinnofråga. Tidigare forskning, nationell och internationell, har också visat att det främst är kvinnor som utför anhörigomsorg (Hansson 2000). I den svenska forskningen om anhörigvård finns flera exempel på att anhörigvård skildras som en fråga för kvinnor i första hand. Nedan följer tre

Familj, kön och vård

(14)

exempel på forskning som behandlar anhörigvård i första hand utifrån ett kvinnoperspektiv.

Anställda anhörigvårdares villkor har skildrats i en avhandling, Ansvar, kärlek och försörjning från Sociologiska institutionen vid Göteborgs univer- sitet (Mossberg-Sand 2000). Av de anhörigvårdare som har en anställning av kommunen utgörs 85 procent av kvinnor. Undersökningen baseras på perso- ner i yrkesverksam ålder och speglar bilden av att kvinnor utför mest om- sorgsarbete till hela familjen. Kvinnorna ansvarar för den största delen av omsorgsinsatserna och de har omvårdnadsansvaret för de olika generatio- nerna i familjen, både för hjälpbehövande barn, föräldrar/svärföräldrar och make. Mannen däremot vårdar i första hand sin maka (Mossberg-Sand 2000).

Ansvarsfördelningen mellan anhöriga och det offentliga vård- och om- sorgssystemet inom äldreomsorgen är något som Marta Szebehely, forskare i socialt arbete undersökt (Szebehely 1998). I antologin Åt var och en efter behov står äldreomsorgen ur ett jämställdhetsperspektiv i fokus. Szebehely har funnit att gifta män får den främsta hjälpen från sin hustru medan den hjälpbehövande gifta kvinnan får den främsta hjälpinsatsen från hemtjäns- ten. 30 procent av männen får hjälp av den de sammanbor med medan en- dast 7 procent av kvinnorna får sådan hjälp. Hon konstaterar att äldreom- sorg knappast har samma innebörd för en man som för en kvinna och att sammanboende får mindre hjälp från hemtjänsten än vad ensamstående får.

Szebehelys slutsatser är att i takt med att den kommunala äldreomsorgen har koncentrerat sina insatser till de mest hjälpbehövande har serviceuppgifter (städning, inköp, matlagning etcetera) kommit att minska och hon menar att det har drabbat äldre gifta kvinnor hårt. I den avslutande diskussionen under rubriken ”Vilken vård ger män” kommer jag att diskutera Szebehelys resul- tat och jämför med de resultat jag kommit fram till.

Även Ingrid Orsholm bekräftar i skriften Anhörigskapets variationer, en arbetsrapport från Sköndalsinstitutet, Szebhelys slutsatser att hustrun är den vanligaste hjälpgivaren, att den näst vanligaste är dottern och att make och son kommer på tredje plats som huvudsaklig hjälpgivare. De män som Ors- holm undersökt har levt i traditionella könsroller där hushållsarbetet och barnens uppfostran i huvudsak varit kvinnans uppgift. När kvinnan blir i behov av hjälp har det en annan innebörd än när mannen blir hjälpbehövan- de. Orsholm konstaterar att mannen får mer uppskattning från omgivningen än kvinnan och att mannens arbetsuppgift syns tydligare för att de inte hör ihop med den traditionella könsrollen i den generationen.

Att män får större uppmärksamhet för sina insatser är troligt. I en studie visar Walker mfl (Orsholm 2001) att män uppger att de ger omsorg i högre

(15)

grad än kvinnor och att de i lägre grad anger att de behöver hjälp med omsorgsuppgifter. De menar att fenomenet kan förstås genom skillnader i de traditionella könsrollerna. Omvårdnadsuppgifter är sådant som kvinnor tra- ditionellt ansvarat för och sådant arbete är i högre grad osynligt medan mäns arbete oftare uppmärksammas och premieras högre och är därmed lättare att urskilja.

Att kvinnor utför kvantitativt mer anhörigomsorg och att det riktar sig till fler familjemedlemmar utesluter inte att även män utför omsorgsarbete. I flera europeiska undersökningar har framkommit att mellan 60 och 70 pro- cent av den informella omsorgen har utförts av kvinnor (Hansson, 2000).

Med informell omsorg avses all den omsorg som sker inom familjen och siffrorna visar alltså att mellan 30 och 40 procent av informell omsorg utförs av män.

I Göteborgs stad har en kartläggning av anhörigvårdare utförts och i den framkom det att män utför 31 procent av all anhörigvård och för män över 65 år utför de 37 procent, drygt en tredjedel av den kartlagda anhörigvår- den. Ingen tidigare svensk studie har påvisat att så många män, relativt sett, är anhörigvårdare. Kvinnorna ansvarar förvisso för den största delen av om- sorgsinsatserna. De har omvårdnadsansvaret för de olika generationerna i familjen, både för hjälpbehövande barn, föräldrar/svärföräldrar och make.

Mannen däremot vårdar oftast sin hustru (Kraft 2000). Resultatet bekräftar Mossbergs-Sands i det avseendet.

Kunskapen om hur män agerar som anhörigvårdare är begränsad och det är angeläget att undersöka detta outforskade område. Att öka kunskapen om män som anhörigvårdare utgör därmed grunden för den här rapporten.

En utgångspunkt för den här studien är att det som betraktas som manligt eller kvinnligt inte är statiskt utan förändras och omformas över tid. Mans- forskning är en relativt ny företeelse och vill utforska hur nya former av manlighet konstrueras och utforska dolda sidor av det manliga (Johansson, 2000). I den här studien vill jag ta fasta på den delen av mansforskning som vill utforska dolda sidor av manlighet. Manliga anhörigvårdare får ses som ett sådant uttryck och de är inte bara dolda utan också okända. För mig är manliga anhörigvårdare ett uttryck för en manlighet som inte passar in i den gängse bilden av mansrollen. Hur påverkas män och mansrollen av att få ansvara för traditionellt kvinnliga uppgifter? Hur fungerar mannen som an- hörigvårdare, skiljer han sig från kvinnan i något avseende eller är anhörig- vård i första hand ett uttryck för medmänsklighet?

(16)
(17)

Metod

Jag har utfört livshistorieintervjuer (Tigerstedt 1992)och fokuserat på inter- vjupersonens beskrivning om sin levnadsbana: hur livet förändrades när den närstående blev sjuk, hur livet gestaltar sig nu samt vilket stöd man behöver och vilka funderingar personen har inför framtiden. En del av intervjufrågor- na har kretsat kring rollen som man och anhörigvårdare. Jag har träffat de flesta av männen vid flera intervjutillfällen. Det första tillfället har handlat om livsberättelsen och hustruns sjukdom och det andra om att vara man och anhörigvårdare. Intervjuerna har skrivits ut i sin helhet och intervjupersone- rna har haft möjlighet att ta del av de utskrivna intervjuerna. De har också haft möjlighet att dra ifrån och lägga till och när som helst dra sig ur under- sökningen. I diskussion med varje person har intervjuerna avkodats. Det medför att händelser, orter, yrken och sjukdomar har bytts ut och ändrats, allt för att inte röja de involverades identitet. Upplägget av studiens metod är inspirerad av kulturantropologen Ingela Edkvists rapport om anhöriga med ett psykiskt funktionshinder (Socialstyrelsen, 2001-124-5).

Jag valde ut anhörigvårdare efterhand och började med dem jag kände genom projektet i SDF Centrum. Via handläggaren av hemvårdsbidrag fick jag flera tips. Det har inte varit svårt att finna lämpliga intervjupersoner och efter sju personer kunde jag inte ta in fler, eftersom materialet då hade blivit allt för omfattande. Jag har haft en frågeguide men intervjun har mycket haft karaktär av ett samtal med öppna frågor som följts upp av spontana följdfrå- gor. Intervjuerna har tagit mellan 40 minuter och knappt två timmar. Jag har inte återkommit flera gånger till alla intervjupersoner. I något fall blev hus- trun sjuk och hamnade på sjukhus och i några fall fick jag under första

Tillvägagångssätt

(18)

intervjutillfället täckt in studiens alla delar. Sammanlagt har jag utfört 11 intervjuer och det har gett ett omfattande material att bearbeta. Den första intervjun utfördes i december 2001 och hade delvis karaktären av provinter- vju. De övriga intervjuerna har utförts från slutet av mars fram till mitten av maj 2002.

Urval

Det som förenar intervjupersonerna är att de bor i det geografiska området som motsvarar stadsdelsförvaltning Centrum. De vårdar sin maka och är över 65 år. I första hand har jag valt anhörigvårdare som fortfarande vårdar sin maka i hemmet men tre av informanterna delar inte längre bostad med sin hustru. För två av männen har hustrun nyligen flyttat till äldreboende (en kvinna hade fått beskedet samma dag som jag utförde den första intervjun), en kvinna dog för en tid sedan. Att jag ändå valde att ta med de här männen byggde på tanken att den distans som skapas av att det direkta vårduppdra- get upphört, kan medföra en ökad förmåga att reflektera över rollen som anhörigvårdare och man.

Bearbetning och analys av intervjuer

Intervju som metod har sina fördelar men också sina begränsningar. En är att jag blir utlämnad till informanternas förmåga att berätta och minnas.

Det enda jag kan utgå från är informanternas berättelser. Forskning har visat att män tenderar att överdriva sina insatser i omvårdnadsarbete (Orsholm, 2001) och det faktum har jag svårt att komma förbi. En av studiens kärnfrå- gor är om män och kvinnor förhåller sig olika till uppdraget som anhörig- vårdare. För att bearbeta och analysera rollen som manlig anhörigvårdare har jag hämtat inspiration från den amerikanska sociologen George Herbert Meads (Holmberg, 1992) teorier. Mead delar upp medvetande i vad han kallar ett jag och ett mig. Mig är andras tankar och idéer och i sista hand det samhälle i vilka dessa uppstått. Jag är det som inte är andras tankar. Medve- tande uppstår i ett oavbrutet fört samtal mellan jag och mig. Poängen med att använda den här modellen är att beskriva individen som en mötesplats mellan det speciella och det universella, att spegla det egna jaget i andras syn på mig. Jag har låtit intervjupersonerna i studien reflektera över hur de själva och de andra, frun, barnen, den övriga släkten, vännerna, vårdperso- nalen och samhället i stort, ser på deras roll som män och anhörigvårdare.

På det här sättet vill jag försöka fånga det specifika med rollen som manlig anhörigvårdare.

(19)

Gunnar

Gunnar växte upp i norra Halland i en syskonskara av tre, fadern var folk- skollärare och modern folkskollärarinna. Familjen fick bo i tillhörande tjäns- tebostad. Gunnar var händig och började yrkesskola för att utbilda sig till murare. Han kom att arbeta på många olika byggen i Göteborg. Gunnar träffade Vera när han var 20 och hon 23 år. Hon kom från Blekinge och hade flyttat in hos sin syster i Annedal. Gunnar och Vera träffades på dansrestau- ranten Rondo. De gifte sig 1956, samma år som de träffades och fick en lägenhet i gamla Landala innan rivningarna startade. 1962 flyttade de till en modern lägenhet i Övre Johanneberg. Vera arbetade som sömmerska när de träffas och sedan som butiksbiträde men när hon väntade deras första barn slutade hon arbeta. Inom kort fick de ytterligare två barn. Vera var hemma med barnen tills de började skolan. Då fick hon en halvtidstjänst på ett dag- hem. Gunnar är idag 66 och hans hustru Vera är 69 år.

Gösta

Gösta föddes i Sundsvall. Hans mamma dog i samband med hans och hans tvillingsysters födelse. Pappan lämnades kvar med fem barn och efter en tid gifte han om sig. Göstas far hade hjälp med barnen av släktingar. Han arbe- tade som kronoassistent men arbetet gav inte så stora inkomster och han fick dryga ut inkomsten med servitörsarbete. Gösta for som 16-åring till Stock- holm för att gå till sjöss. Gösta kom att vara på sjön några år tills han fick en kallelse till värnplikten. Sedan började andra världskriget och Gösta blev inkallad under fyra års tid. Efter det tog han anställning som handelsresan-

Sju män berättar

(20)

de. Han hade alla möjliga varor i koffertar som han åkte runt med i landet.

Efter en del år började Gösta arbeta på tvätteri som tvätterimästare i Göte- borg. Han bytte arbetsplatser mellan några olika tvätterier i Göteborg. När Gösta 1959 var 48 år tröttnade han på arbetet i tvätteri och började vid kronofogdemyndigheten. Han arbetade där som förrådsmästare.

Gösta träffade Alice på en spårvagn, han tyckte hon såg trevlig ut så han gick fram och började tala med henne och bjöd henne på bio. När de träffa- des var Gösta 52 och Alice 51 år, några år därpå gifte de sig. Gösta hade en stor lägenhet i Kungsladugård och efter en tid flyttade Alice dit. 1974 köpte makarna en lägenhet på Stampen. Alice har ägnat sig åt att göra karriär, hon är tandläkare och förestod en välkänd praktik i Göteborg. Redan när Gösta träffade Alice hade hon sedan många år haft reumatism. Sjukdomen kom med åren att bli värre och värre. Gösta är idag 91 och Alice 90 år.

Kurt

Kurt växte upp i Kungälv och när han var fem år flyttade familjen, som bestod av fyra syskon, mor och far, till ett hus som föräldrarna låtit bygga.

Kurts far hade ett åkeri och modern var hemma och tog hand om barnen. För Kurt var det inte att tänka på att ta över faderns åkeri, detta eftersom han var rädd för hästar och ointresserad av bilar. Kurt hade ett stort intresse, musi- ken, och han funderade på om han skulle ägna sitt liv åt musiken eller åt det yrke – sockerbagare – som hade funnits i flera generationer i släkten. Hans familj var musikalisk och själv spelade han flera instrument, bland annat saxofon och klarinett. Kurt och hans vänner bildade orkester i Dandy-logen och under ungdomstiden spelade Kurt, med sin orkester, på de flesta loger och dansrestauranter i Göteborg. Men till sist valde han bageriyrket och musiken förblev en hobby genom hela livet. Som 15-åring började Kurt för första gången på konditori, men redan som barn hade han varit med sin mormor som var karamellkokerska och med sin morbror som hade ett eget konditori. Han kom att börja på yrkesskola och tog gesällbrev samt seder- mera mästarbrev.

Det var genom musiken som Kurt träffade Greta. Kurts orkester hade en spelning den 1 mars 1939 då han fick syn på Greta bland dansgästerna. Han sa till orkestern att han ville dansa en stund och bjöd upp Greta. Det blev ett par efter en tid. De gifte sig på sommaren 1942 och ett år senare föddes äldsta dottern. Det kom att bli ytterligare en dotter. Greta hade förvärvsarbe- tat innan hon blev gravid. Hon hade gått teaterskola men efter första barnets födelse tog hon aldrig upp sitt förvärvsarbete utan kom att ägna sig helt åt familjen.

(21)

Efter giftermålet flyttade makarna till Örebro för att Kurt hade fått en förstekonditortjänst där och han fick bygga upp ett nystartat konditori från början. Men efter några år blev längtan tillbaka till Göteborg för stor och makarna flyttade tillbaka. Kurt fick anställning på ett konditori i Mölndal.

Genom dotterns arbete kom makarna att få resa över hela jorden. Kurt och Greta har varit gifta i över 60 år och enligt Kurt har de haft ett mycket lyckligt äktenskap. Kurt är idag 84 och Greta 81 år.

Rolf

Rolf är uppvuxen i gamla Landala, den nu till stora delar rivna arbetarstads- delen, i familj med mamma, pappa och fyra barn, tre bröder och en syster.

Pappan var murare och hantlangare och mamman var hemma när barnen var små. Hon drygade ut hushållskassan med extraknäck som tidningsbud.

När barnen blev större tog hon anställning på en mindre industri. När Rolf var nio år skaffade föräldrarna en kolonistuga i Fräntorp där familjen till- bringade sina somrar. Rolf gick sju år i folkskola och sedan började han i yrkesskola. Han gick två år i yrkesskola för att utbilda sig till mekaniker.

Rolf fick arbete på mekanisk verkstad men efter inte så lång tid började han få åka runt och serva och reparera maskiner. Efter några års anställning gick företaget Rolf arbetade på i konkurs och han fick då arbete i verkstaden på en lastbilscentral. Ett företag han kom att stanna på resten av yrkeslivet.

Rolf träffade sin blivande fru på Liseberg. Rolf låg i lumpen och hans lumparkamrat ville att Rolf skulle följa med till Liseberg för att kamratens fru hade besök från Ungern. Rolf träffade då Susanna för första gången. Efter en tid flyttade Susanna till Göteborg. Hon var utbildad barnsköterska och fick arbete i familj. Efter en tid fick hon arbete på KK på Sahlgrenska. En kort tid därefter flyttade Rolf och Susanna ihop i ett spisrum i Landala. Ett år därefter gifte de sig i samband med att de väntade sitt första barn. Makarna fick en tvårumslägenhet i Landala och två år därefter föddes den andra dot- tern. 1959 flyttade familjen till en modern trerumslägenhet i Guldheden. Sus- anna fick i samband med första barnets födelse kronisk huvudvärk och en kort tid efter andra barnets födelse fick hon blindtarmsinflammation. Hon blev mycket sjuk vilket medför att Rolf själv fick ta hand om barnen under en tid.

Rolfs fru Susanna är utbildad barnsköterska och arbetade på KK tills det första barnet föddes. Sitt yrke, som hon var mycket förtjust i, gav hon inte upp för att barnen föddes utan i stället arbetade hon extra på Sahlgrenska genom att sitta vak på nätterna. Rolf är idag 72 år och Susanna blev 71 år.

Rolf och Susanna är födda samma år.

(22)

Valter

Valter växte upp på ett mindre lantbruk utanför Borås. De var fem syskon.

Valter var intresserad av skolarbetet och fick möjligheten till teoretiska stu- dier. Han studerade till ingenjör. Valter kom sedan att arbeta på några före- tag i huvudsak som produktionsingenjör, på slutet i relativt hög befattning.

Valter träffade sin fru Anni när han var 21 och hon var 24 år – de hade börjat arbeta på samma arbetsplats nästan samtidigt. Valter och Anni fick två barn, Anni slutade med sitt arbete på laboratorium och var hemma och tog hand om barn och hushåll. Hon blev hemma ända tills barnen nästan flyttat hemi- från. Då började hon läsa till farmaceut och kom att arbeta på apotek under resten av sitt yrkesverksamma liv. Valter och Anni anpassade sitt boende och sina olika arbetsplatser efter familjens utveckling och har bott i flera delar av Göteborg. Sedan 15 år hyr de en central lägenhet i Göteborg. Valter är idag 77 och Anni 80 år.

Verner

Verner är uppvuxen i en familj om fem barn i Haga i Göteborg. Fadern arbetade på SKF och modern var hemma och tog hand om barnen. Verner gick sex år i skolan och det sista obligatoriska skolåret gavs möjlighet att kombinera studier med arbete, en möjlighet som Verner utnyttjade. Han bör- jade arbeta som springpojke när han var 13 år. Verner hade några olika arbeten som springpojke och i 20-årsåldern hade fadern fått in honom på SKF vilket innebar ett stort löneuppsving. Men Verner hade en dröm och det var att börja vid SJ. Via en granne som var stationsanställd, fick Verner ett löfte om hjälp att komma in på SJ. Han gick under två års tid på sin fritid ner på lördagar och söndagar och tvättade vagnar. Sedan fick han chansen att börja på SJ. 1939 blev han anställd. Han fick sin placering på en beredskaps- tjänst i Kristinehamn. 1947 blev Verner lokförare. Verner hade sällskapat med sin fru Signe sedan han var 19 och hon 18 år. De gifte sig och när första barnet skulle födas 1945 flyttade makarna tillbaka till Göteborg från Kristi- nehamn. Signe hade längtat tillbaka till Göteborg. Signe slutade arbeta när de gifte sig och de får två barn. Ett stort gemensamt intresse var den kör som maken var med i. Genom den blev det många resor i Europa. Kvinnorna var inte med i kören men de följde med på resorna och hade gemenskapsträffar.

Signe var ledaren för kvinnorna. Verner kommer att komplettera arbetet på SJ med vicevärdsarbete. Familjen har flyttat några gånger i Göteborg men bor sedan 1970-talet på Guldheden. Verner är idag 88 och Signe 87 år.

(23)

Arne

Arnes föräldrar var lärare, mamman i småskolan och pappan i folkskolan.

Han är uppvuxen utanför Stockholm, i Vaxholmstrakten. Efter studentexa- men läste han till civilingenjör på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm.

Efter några år som kemist kom han att göra karriär inom pappersindustrin.

Han hade en rad olika chefsbefattningar och bodde med sin familj på ett flertal bruksorter i Sverige. De sista yrkesverksamma åren fick Arne arbete i Göteborg och familjen bosatte sig i Göteborgstrakten.

Arne träffade sin blivande fru Vendela på fest hos goda vänner och de gifte sig ett år senare. Vendela arbetade några år som sekreterare på samma företag som Arne men slutade att arbeta när det första barnet föddes. Makar- na fick fem barn. Eftersom Arne var brukschef så medförde det en hel del representation, en uppgift som Vendela ansvarade för. Makarna hade tjäns- tebostad och en del tjänstefolk. Vendela var hemma och tog hand om familj och barn. Hon började inte yrkesarbeta men kom att ägna sig en hel del åt ideellt arbete. Både Arne och Vendela är idag 80 år.

Mannens och kvinnans roller i de aktuella familjerna

Männen och kvinnorna har levt uppdelat i olika roller. Mannen förvärvsar- betade och var huvudförsörjare medan kvinnornas huvudansvar var för bar- nen och hemmet. Rolfs hustru Susanna ville inte släppa sitt arbete som barn- sköterska och kom under hela tiden att arbeta extra på Sahlgrenska. Valters hustru utbildade sig till farmaceut efter det att barnen flyttat hemifrån och arbetade på apotek resten av sitt yrkesverksamma liv. Även Gunnars fru kom att arbeta på ett daghem efter det att barnen inte längre var så beroende av henne. Kurts, Verners och Arnes fruar återgick aldrig till förvärvsarbete efter att de fått sitt första barn. Arnes hustru Vendela hade ansvar för den representation som medföljde Arnes arbete. Så här beskriver Arne Vendelas uppgifter:

Arne Då hade vi stort umgänge och mycket representation, sådant där som följde med ett sådant jobb att vara brukschef på lan- det. Så min hustru hade nog häcken full.

Annika Vilka var hennes uppgifter?

Arne Ja att sköta marktjänsten så att säga, att ordna trevliga kalas, ta hand om barnen och ja över huvud taget, sköta allt som behövdes.

Annika Hade hon någon hjälp med det?

(24)

Arne Ja, behövde hon ha hjälp så fick hon det. Vi hade städhjälp rätt mycket och barnhjälp när det behövdes. Vi hade tjänstebostad och då fanns det trädgårdsmästare och så vi var ganska välför- sörjda med sådana tjänster.

Annika Det blev hennes uppgift att hålla reda på allt umgänge och vänner?

Arne Både och, hon ansvarade för att göra så att det blev trevlig för våra representationsgäster och även att träffa andra bruksfolk.

Så vi blandade och gav och hade det trevligt. Hon var mycket duktig på att göra fina dukningar, duka vackert och att äta gott. Så ägnade hon sig åt sådant där som man brukar göra frivilligsaker, till exempel kvinnliga bilkåren.

Annika Men hon tyckte inte att det var tråkigt att hon inte fick arbeta?

Arne Nej då, det hade hon fått om hon velat, men hon tyckte det var roligt att vara chef för hemmet och det var bra.

Gösta och Alice kom däremot att göra en helt annan uppdelning som skiljer sig från den uppdelning som de andra familjerna gör. Gösta fick ta huvudan- svaret för hemmets skötsel. Så här svarar Gösta på frågan om vem som ansvarade för vad i hemmet:

Gösta … det gick till så i början när vi träffades, då förstod jag vart- hän det lutade, då sa jag; – du får sköta om det ekonomiska så sköter jag om grovgörat. Den uppdelningen har vi sedan haft hela tiden.

Annika Vem sa du skötte om det ekonomiska?

Gösta Alice skötte om det ekonomiska och jag skötte om mitt, grov- görat.

Annika Vad var grovgörat?

Gösta Städning av hela lägenheten, ja och allting, tvätt och stryk- ning.

Annika Matlagning?

Gösta Ja det kunde hon göra och ibland gjorde jag det. Hon slutade klockan sex då de stängde praktiken och hon var hemma vid halv sju, sju.

(25)

Gösta och Alice utgör undantaget från den uppdelningen mellan man och kvinna som de andra paren gör. Gösta ansvarade för hemmet. Fastän han också förvärvsarbetade var det Alice arbete och karriär som var huvudfokus.

Sjukdomen

För alla sju männen var uppdraget som anhörigvårdare något som växte fram efter hand. Fyra fruar debuterade i någon form av sjukdom för cirka 20–25 år sedan. Verners fru fick problem med hjärtat, Göstas hustru fick reumatism och Kurts fru Greta fick en neurologisk sjukdom som medförde episodisk förlamning i högersidan samt en kronisk svaghet i högersida. Även Gunnars hustru Vera har varit sjuk i många år och så här berättar Gunnar hur han märkte att hans fru började bli sjuk:

Gunnar Men så var det något som inte stämde. Det är 20 år, 1984 var det, det är ju 25 år sedan. Men så var det detaljer som hon inte klarade, det var jättekonstigt. Sedan kom hennes sjukdom smy- gande men det tänker man ju på efteråt.

Efter en tid fick Vera diagnosen Parkinsons sjukdom, en sjukdom som kom- mer att få demensliknande symtom. Även Arnes hustru fick en demenssjuk- dom som tog sin början i Parkinson sjukdom. För Arnes fru Vendela började sjukdomen med motoriska svårigheter som man först diagnostiserade som Parkinsons sjukdom. De första symtomen började för cirka fem år sedan och sedan har sjukdomen haft ett hastigt förlopp, där det den sista tiden var omöjligt för Arne att lämna hustrun ensam. Nyligen har hon fått plats på gruppboende. Gunnar har inte heller kunnat lämna sin hustru ensam och under de sista åren som han fortfarande förvärvsarbetade fick han börja dagen med att skjutsa hustrun till demensdagvården.

Valters hustru fick först problem med hjärtat men för några år sedan började en demenssjukdom att utvecklas. Verner och Göstas fruar kom även de att få demenssjukdomar. Verners hustru Signe fick medvetslöshetsepiso- der, likt epileptiska anfall. Först förklarades incidenterna bero på sviter efter en hjärtoperation men sedan konstaterades syrebrist i hjärnan, en syrebrist som medför en demenssjukdom. För flera av kvinnorna kom demenssjukdo- men smygande. Valter anade fruns begynnande sjukdom genom att hon inte längre kunde formulera ord i bokstavsspelet Alfapet. För några av männen övergick det smygande förloppet i demenssjukdomen till ett snabbare. Gösta beskriver den frustration han upplever inför hustruns sjukdom och vad han får hjälpa henne med:

(26)

Gösta Ja jag fick ju sköta om det ekonomiska och nu kan hon inte klä på sig själv.

Annika Men det har gått väldigt successivt?

Gösta Ja, nu det sista fyra åren har det gått snabbt.

Annika Vad är det som har hänt?

Gösta Hon har fått demens. Hon kommer inte ihåg, hon har svårt att fatta, hon kan inte skriva och inte titta på TV. Hon kommer inte ihåg – vad åt du till middag idag? Inte ett dugg vet hon.

Annika Kom sjukdomen smygande?

Gösta Det har kommit smygande men nu kan det inte bli mer. Jo det kan det bli. Hon känner fortfarande igen mig men hon vet inte var vi bor någonstans. Jag tycker det är för jäkligt. Hon, med all sin kunskap och hon som varit så noggrann och sedan sluta så där, det är tråkigt.

Totalt fick fem av kvinnorna demenssjukdomar och det är då vårdinsatsen intensifieras. För flera av männen kommer deras omsorgsinsats att sträcka sig till i princip dygnets alla timmar.

Rolfs fru utvecklade en helt annan sjukdom, det var ett utdraget förlopp och det tog lång tid att fastställa diagnosen. Till en början fick hon diagno- sen astma. Rolf ser på den första tiden av sjukdomen:

Rolf ... det börjar 1990. Ja att det gick till såhär; – Vi hade åkt till hennes läkare, en distriktsläkare som hon haft i 30 år, på en rutinkontroll. Då säger han så här, att ni behöver åka till Sahl- grenska för att ta några prover. Efter besöket sätter hon sig i bilen bredvid mig och tar ett bloss (på cigaretten). Så kommer vi fram. Då säger läkaren att vi ska ta några prover och hon får stanna kvar över natten. Så jag åker hem, det är ju bara några stenkast ner (till Sahlgrenska). Då ringer de klockan halv 12 och säger att de vill att jag ska komma ner. Vad handlar det om, ja de vill att vi kommer ner, hon är väldigt dålig sa de. Så jag ringer Kristina (dottern) och vi åker ner. Då ligger hon där och har fått syrgas och så säger de att de har haft fem liter med syrgas. Så blir hon nerbäddad. Hon hade ju ingen värk efter- som det var lungorna och syrgasen hjälper ju till med andning- en. Så hon undrade varför vi kom. Sedan åkte jag hem och dagen efter åkte hon upp till Renströmska. Och där låg hon 14

(27)

dagar och sen kom hon hem. Återställd, hon kände sig jättebra.

Då sa de att det var astma. Så då var det ett par år som hon gick på kontroller där. Hon låg inne en vecka (på Renströmska sjukhuset). Hur det var, så blev hon sämre så hon kom in på Sahlgrenska eftersom de hade stängt Renströmska. Då kom hon till lungavdelningen och sedan kom hon hem igen. Så stängde de en avdelning på Sahlgrenska och hon fick flytta och där träffade jag en läkare som talade om hur det var. Så jag fråga- de hur allvarlig den sjukdomen var, jag visste ju inget om den sjukdomen, astma visste jag en del om. Så sa han; ett par år har hon kvar. Då hade vi ju den här lägenheten med mögel, då satt hon i den här soffan och hade det bakom ryggen det här. Där var ju dödsfällan, den satt bakom henne (syftar på möglet i väggen). Hon blev ju sämre och sämre…

Rolfs fru fick diagnosen lungemfysem, hon kom att leva i ytterligare 11 år.

Flera av männen upplevde det svårt innan deras fruar fick en diagnos.

Några upplevde att sjukvården inte tog deras fruars symptom på allvar eller att frun duperade läkaren, men flera upplever att de fått god behandling av sjukvården.

En vanlig dag

Männen har hittat rutiner och ett sätt att inrätta sin vardag. Ofta är deras tid knapp och livet är inrutat och flera av männen är mycket bundna till hem- met. Klockan styr ofta dagen. Det gäller att ge mediciner i rätt tid, att passa hemtjänst, dagvård och mattider. De som vårdar någon med demenssjukdom måste ständigt vara tillhands för att hjälpa den närstående. Valter beskriver hur en vanlig dag ser ut:

Valter … då börjar vi på morgonen, hon klarar morgontoaletten en- sam. Hon klär på sig, ibland är jag tvungen att hjälpa henne med BHn. Sedan lagar jag mat. Det är två olika typer av da- gar. Den ena är när hon åker till dagvården, då får hon några rostade brödskivor innan hon åker. Sedan går dagen, jag häm- tar henne (med bil) klockan tre och då går hon och lägger sig ett tag. Jag kanske också dåsar till. Och sedan så äter vi och tittar på TV. Hon vill titta på Jeopardy. Vad jag egentligen gör för henne är till en väldigt stor del att hjälpa henne med små saker som hon inte klarar själv eller hittar. Anni är mycket intresserad av att titta på och sortera kort och andra minnessa- ker från barndom, ungdom och övrig levnadstid. Det och TV-

(28)

tittandet är huvudsaklig kvällssysselsättning, i motsats till den tidigare stora läslusten. Och för dagen har hon sin stora hobby, det är att titta på gamla foton. Vi har samlat alla i en låda allt, vykort, foton. Jag har alltid sagt till henne, vad ska du ha den skiten till. Men jag har helt omvärderat, det är hennes stora intresse. Sedan är de dagarna när hon inte går till dagvården, då lagar jag frukost. Vi har en hel del hjälp. Vi har hjälp med duschning varje torsdag, då är vi hemma hela dagen, och se- dan vågar vi oss ibland ut på stan på en spatsertur. Och hon vill hjälpa till. Hon hjälper till en del. Hon vill känna att hon är till nytta och det är viktigt att man tar emot hennes hjälp även om det ibland tar längre tid. Sedan kommer vänner någon gång och ibland våra barn. Hennes väninnor kommer någon gång på kaffe. Hon vill vara med men man ser på uttrycket att hon inte riktigt hänger med.

Valter har aldrig skött ett hem. Det här är hans bild av hur han ser på män i hans generation:

Valter För det första så har ju jag inte alls varit tränad på att sköta ett hem. Och jag har inte varit särskilt intresserad av hemmet. Det behövde män inte på den tiden, kunna någonting om matlag- ning. Hon hade då kunnat detta på ett bättre sätt än jag. Män som jag har inte kunnat laga mat och sådant där.

För flertalet av männen börjar dagen tidigt och är inrutad i vardagliga ruti- ner kring hustruns omvårdnad, matlagning och hemmets skötsel. Flera av männen har hjälp med hushållsbestyren från olika håll. Verner sköter i stort sett själv hustruns omvårdnad men med viss hjälp från hemtjänsten i form av hjälp med dusch. Mat lagar han inte själv så han handlar färdiglagad mat på restauranter. Hustrun sover oroligt på natten och därför blir även hans nattsömn störd. Han har också svårt att lämna henne utan tillsyn.

Verner Jag går upp och kokar kaffe varje morgon och gör frukost. Men sedan får jag ju gå och köpa mat för jag lagar ingen själv.

Annika Köper ni mat här i närheten?

Verner Ja, jag åker mest med till Sofina (affär som säljer bland annat färdiglagad mat). Men sedan på kvällen så fikar vi och tittar på nyheterna, och Jeopardy vill hon gärna se. Åtta, halv nio läg- ger vi oss. Men sedan är det natten, och då är det svårt, för jag får inte sova. Då sätter hon sig och reser sig och vill tända ljuset. Om det inte hade varit så (med den störda nattsömnen)

(29)

var det ingenting att ta hand om henne. Dagen går ju väldigt bra. Men det är nätterna. Så fort jag ser att hon sitter upp så vaknar jag…

Han fortsätter att berätta kring frågan om han kan gå ut:

Verner Det är väldigt svårt att gå ut. Jag kan handla, mest runtom- kring så att hon ser mig från fönstret där vi bor. Då säger jag till henne, om du tittar i fönstret nu så ser du mig, så går jag fram och vinkar till henne. Jag kan inte gå någonstans långt bort. Därför kommer det, varje torsdag, en tant hem till oss för att göra henne sällskap. Men då har jag en god vän som har legat i fyra år efter en hjärnblödning. Vi gifte oss på samma gång. Och vi fyra har hängt ihop. Så hände detta med honom.

Han har legat där nu mer än fyra år och jag känner mig liksom skyldig att gå och hälsa på honom.

Den personliga omvårdnaden har också blivit något som Verner har fått lära sig:

Verner Du vet det därmed blöjor och trosor det är det stora jobbet också, varje dag. Jag får se till att det finns framme, hon vet inte själv var det ligger. Tråkigt jobb, men man vänjer sig. Det hade jag inte trott för tio år sedan.

Valter har en del hjälp från hemtjänsten med städning och tvätt och hans dotter lagar mat som hon fryser in och förser sina föräldrar med. Gösta hämtar färdiglagad mat från en dagcentral i närheten och har en del hjälp från hemtjänsten med omvårdnad av hustrun. Gunnar och Kurt sköter hem och hushåll utan hjälp från samhället. Gunnars hustru Veras sjukdom har utvecklats successivt och han har efterhand lärt sig sköta hushållsbestyren:

Gunnar ... det har blivit nu de senaste åren. Stoppa tvätt i tvättmaski- nen det går bra och mat det går det också.

Annika Det är kanske rätter som hon har lagat i alla tider som du inte lärt dig?

Gunnar Ja det är det, men sånt här man lägger purjolök ovanpå och grädde, vad heter det, purjolöksgratäng, det kan jag, det är smaskens och det är inte så förtvivlat länge sedan jag lärde mig.

Annika Hur upplevde du att ta över en massa saker här hemma?

Gunnar Det sitter i fingrarna som morsan sa. Det är ingenting, det var

(30)

det enklaste att lära sig.

Annika Det var en självklarhet förstår jag på dig?

Gunnar Ja, ja, ja det har gått av sig själv.

Även Rolf får lära sig att ta hand om matlagning och hushåll. Det var inte helt nytt för honom. Tidigare i livet har han, när hustrun arbetat extra, tagit hand om barnen och hushållet. Även om hustrun Susanna har haft huvudan- svaret för hushållet har makarna hjälpts åt. Här är hans syn på vad han tagit över i hemmet:

Rolf Jag fick ta över alltihop, jag lagade mat, jag städade, hade inköp. Precis allt som hon hade gjort.

Annika Hur gick det att ta över?

Rolf Det gick, ibland tyckte jag att det var roligt och ibland så var det tröttsamt. Men för det mesta tyckte hon att maten var bra och det sporrade ju mig litegrann. Så kom ju barnen hem. Det var inte, pappa vi ska ha middag, utan, pappa ska vi göra en fläskkarré, en kalops eller något annat... en gryta. Och det gjorde jag och det blev uppskattat. Så är det ju tvätt och allt sådant, det har jag ju fixat också.

För Arne var hemmets skötsel en helt ny erfarenhet. Under makarnas liv hade Vendela helt tagit hand om ansvaret för hushållet men i samband med hennes sjukdom fick han lära sig. Nu när hon flyttat till gruppbostad fortsät- ter han med hushållssysslorna bland annat därför att äldreboendet är såpass dyrt. Han beskriver en vanlig dag och vad han nu ansvarar för i hushållet:

Arne … Långt innan när hon började att tappa minnet, hade hon aldrig reda på vad som fanns hemma och vad vi skulle ha och sånt där. Laga mat och sånt som är viktigt i ett hem och alla inköp naturligtvis. Tvätta det hjälpte hon till med i början. Så hjälptes vi åt, det vill säga jag hjälpte henne att tvätta. Hon kunde inte hålla reda på vad som var torktumlaren och tvätt- maskinen. Hon har hållit på att tvätta i samma tvättstuga i tio år så plötsligt säger hon att nej nu är det någonting, nya maski- ner nu.

Annika Hur var det för dig att lära dig?

Arne Det har varit nyttigt i och för sig. Jag är fortfarande dålig på det, men jag måste göra det. Innan du kom så har jag ägnat

(31)

dagen åt att tvätta, så får jag ägna resten av veckan åt att stryka.

Annika Lagar du mat till dig själv?

Arne Jag tycker det är tidsbesparande att göra det själv än att gå ut och sätta sig. Dessutom vet man vad man får. Kemist som jag är tycker jag det är roligt att blanda ihop.

Några av männen har mer eller mindre tagit hand om en del hushållssysslor innan deras fruar blev sjuka. Gösta har sedan tidigare skött hemmet och även Rolf har haft ett visst ansvar för hemmet. Flera av männen tar över de hushållssysslor som kvinnorna tidigare utfört, medan några av männen löser hushållssysslorna och matlagning genom hemtjänst eller med hjälp av sina döttrar. Hustruns personliga omvårdnad är svårare att förhålla sig till, svå- rare att lära sig och att utföra. Gränsen för den intimt privata sfären går vid hustruns intimhygien.

Sorg och glädjeämnen, bundenhet och att hämta kraft

För intervjupersonerna innebär hustruns sjukdom en stor sorg. Flera skiljer på att lära sig hushållsarbete och att bli vårdare för sin hustru. Vårdarbetet är känslomässigt svårare. Men flera vill också relatera sin situation till sitt tidigare liv. Flera män tar upp att de har levt ett gott liv och fått vara tillsam- mans i många år, alla har varit gifta i över 40 år. Flera av männen är tack- samma för att de fått så många goda år tillsammans. Några av männen menar att det har varit svårt att se sin hustru så förändrad. Att hustrun inte längre känner igen maken är ett sådant exempel. Ett annat exempel är att hustrun förvandlats från en kompetent individ till en helt hjälplös person som inte kan ta vara på sig själv utan behöver hjälp med det mesta, till och med intimhygien. Bundenheten är stor för flera. Även om den intervjuade kan gå ut finns en bundenhet på ett annat sätt. Valter svarar på frågan om han kan göra något för sig själv:

Valter … alltså, hittar hon inte den boken, hon just nu ska ha, då kommer hon och frågar mig. Jag kan inte säga att nu sitter jag här och läser och att hon inte får komma och störa mig. Min möjlighet till koncentrerat arbete när Anni är hemma är be- gränsad.

Att förnimma att livet i tvåsamhet är ändligt är en smärtsam insikt. Verner berättar om viljan att fortsätta att vårda trots att andra i omgivningen inte tycker att han ska fortsätta utan i stället tänka på sin egen hälsa. På frågan

(32)

om han tror att hans fru skulle vårdat honom om han blev sjuk svarar han:

Verner Det kan jag inte tänka mig annat än att hon hade gjort det.

Man känner att vi har varit ihop i 60 år, så jag kan inte tänka mig att hon inte hade gjort det. Men sedan är det många som sagt till mig till exempel alla tanter (i föreningen som han är med i) som sett henne. De har sett åt vilket håll det gått. Då får jag höra att; – du går ner dig själv, är det inte bättre att en är sjuk än två? Så ville de att jag ska komma till en annan fören- ing, de har gått in i en annan förening. Men hade jag kommit dit vet jag att jag fått höra det där med, ja så är det. Men jag känner inte att det gjort något utöver det vanliga. Fast barnen tycker ju det. De har tyckt det länge, att pappa, du måste läm- na in mamma (på äldreboende). Men jag känner det inte så, jag tror ju att hon hade gjort så för mig.

I det tvåsamma livet har hustrun oftast varit den förtrogna. När hon insjuk- nar i en demenssjukdom försvinner förtrogenheten och sorgen blir dubbel.

Dels försvinner mannens förtrogna, dels blir avsaknaden av någon annan förtrogen påtaglig. Flera av männen har känt sig ensamma i rollen som anhörigvårdare. Och trots att flera av männen varit föreningsaktiva har det inte alltid varit lätt att hitta någon att tala med som kan förstå situationen.

Inte heller barnen kan förstå alltid, eller vill se sin ena förälder så förändrad.

Flera av männen tar upp att de genom Centrums anhörigprojekt upplevt att de fått kontakt med andra anhörigvårdare och därmed fått stöd. Andra har hittat någon att tala med bland personalen i hemtjänsten eller med handläg- gare inom äldreomsorgen. Att göra något annat, utöva sport eller vara med i en förening, är för flera ett sätt att skingra tankarna och utgör en möjlighet för egen tid, ett sätt att hämta kraft.

Kontakten med kommunal äldreomsorg och med familjen

Flertalet av familjerna har i samband med hustruns sjukdom kommit i kon- takt med kommunal äldreomsorg. De flesta av anhörigvårdarna har också kontakt med barnen och flera av männen får stöd och/eller praktisk hjälp från barnen, oftast från döttrarna. Gunnar och Verner vill klara den största delen av omvårdnaden på egen hand. Några av männen har deltagit i stads- delsförvaltningens stödprojekt för anhörigvårdare och har deltagit i anhörig- grupp och träffpunkt och den kontakten har betytt mycket. Valter har dåliga erfarenheter av hustruns tid på korttidsplats, och beskriver sina upplevelser:

Valter ...och då kom hon på en korttidsplats. Men det var absolut miss-

(33)

lyckat. Det var ingen vila alls för mig. Jag tvingades att hålla Anni sällskap så mycket som möjligt. Ja, det var ingen vård.

Jag vet inte vad det berodde på, förmodligen på personalbrist.

Vi hade ju så många som kom, jag skulle gissa på att det var en tretton fjorton, personal som kom men ingen hann med att tala med patienterna. Dessutom var personalen svår att hitta när man behövde råd eller någon hjälp. TV på hela tiden på något program som någon satt på och sedan gått ifrån. Anni och inte heller jag kunde sköta den och fick inte som hemma höra nyhe- terna. Det var ju en förvaringsplats på något vis.

Upplevelsen av korttidsboendet har medfört att han inte vill använda en sådan plats igen. Valter fortsätter att berätta om sitt önskeboende för hus- trun:

Valter Jag skulle önska att det blir bättre boende. Det är min frus nästa steg (att flytta till gruppboende) när jag inte kommer kla- ra att ta hand om henne, och då kommer hon sannolikt att sättas på en sådan här avdelning som där uppe (syftar på kort- tidsplatsen). Så ser jag hur det fungerar på Glasmästaregatan (dagverksamhet för dementa). Där trivs vi väldigt bra. Perso- nalen, de är som en familj. Gör den en ene så, så vet den andre det. Jag skulle vilja att det skulle finnas ett boende för dementa som liknar Glasmästaregatan. Boendet skulle ha små enheter, inga långa korridorer, eget rum om man vill ha det och om man vill sova tillsammans ska man få göra det. Det är min önskan.

Även Gösta har varit skeptisk till korttidsboende men hans erfarenheter änd- rades när hans fru fick en korttidsplats. Han resonerar om de två stora sjuk- hemmen hans fru varit på:

Gösta Sedan kom vi till Krokslätt. Det var underbart. Mycket perso- nal och de var underbara. Det är skillnad på Gråberget och Krokslätt. Gråberget har ljusa lokaler och det är psykologiskt väldigt viktigt. Krokslätt, det var lite trängre och mörkare men personalen var så underbar. Det är väldig skillnad på persona- len på Gråberget och Krokslätt. Det är inget ont om dem på Gråberget heller.

Flera av kvinnorna är på demensdagvård på Glasmästaregatan. Männen är mycket nöjda med den verksamheten. Flera av familjerna har haft hemtjänst.

Gösta har fått en nära kontakt med det huvudansvariga vårdbiträdet i hem- tjänsten och uppskattar hennes insatser mycket.

(34)

Rolf hade nära kontakt med sina döttrar. Han och döttrarna har olika roller i omvårdnaden av Susanna:

Annika Hur såg barnen på att du hjälpte henne?

Rolf Barnen tyckte det var bra att jag hjälpte henne. Men inte förrän Susanna blev riktigt dålig knöts kontakten tätare mellan Kristi- na (dottern) och Susanna. Men barnen var ju aldrig hemma och väntade på pappa. De kunde torka Susannas ögon eller så där men hon ville inte att de skulle hjälpa henne. Men jag duschade henne och så där. Sedan, det kom ju senare, så fick jag ju den här hjälpen av tjejerna från hemtjänsten. Men det var på gott och ont den där hjälpen, den ena människan var inte lik den andra, det är bara så. Det finns ingen som fungerar lika.

Rolf har den största omvårdnadsbördan eftersom Susanna vill dölja för dött- rarna hur sjuk hon är. När uppgiften börjar bli övermäktig för Rolf får han hemtjänst. Han fortsätter att beskriva hemtjänstens insatser:

Rolf Vi hade en tjej som var från Chile, hon var helt underbar, hon skojade och hon kunde sitt jobb. Hon tog Susanna så himla fint, det blev så bra kontakt vet du. Så funderade jag på varför det blev så bra. Hon hade gått igenom svårigheter i sitt land och det hade Susanna också. Jag gjorde en reflektion där, att de hade liknande upplevelser. Jag frågade henne, – hon trodde att det ligger nog mycket i det. För hon var ju också flykting. När hon kom (hit till familjen) så visste hon hur allt skulle vara. Diska gjorde ju jag, men det var alltid någonting som hon fixade till. Hon pratade hela tiden, pysslade om henne, kammade henne och så där. Så kunde det komma någon annan som sa – Hej Susanna det är från hemtjänsten. De hade ju nyckel så de kunde komma in. Så frågade de, – Hur mår du idag, jo tack, är det något speciellt som ska göras, – Nej det har min man gjort, ja hej då. Så gick de, de satt fem minuter och hon från Chile la en halvtim- ma och kunde lägga mer om det var så. Så det var så olika.

Så kom det en jättelång tjej hon var också så där mån om..., pysslade om och så där, ville se hur det var. Så sa hon jag hörde att Rolf sa att du hade lite besvär under brösten så tittade hon över det. Men de andra det var så olika vet du man ser inte människan vet du. Men hon från Chile, hon såg.

Arne hade också hemtjänst. Hemtjänsten blev en viss hjälp men huvudan-

(35)

svaret var fortfarande hans och hemtjänsten stannade bara en kortare tid.

Resten av dygnet fick han klara själv på egen hand. Arnes fru Vendela kunde inte lämnas utan tillsyn och hustruns gamla väninnor och barnen fick hjälpa till att avlösa Arne. Så här beskriver Arne en del av dagen:

Arne Jag gjorde i ordning en frukostbricka till henne så hon fick nå- got att äta. Om inte hjälpflickorna kom, så fick jag hjälpa att klä på och se till så hon borstar tänderna. Och ta fram kläder och all känsla för hygien, tvätta sig det blev sämre och sämre.

Och sedan när det var som värst så kunde hon bajsa på sig och då fick jag springa och torka upp. Det var inget vidare inte.

Arne har mycket stöd från sina barn, särskilt från de söner som bor i Göte- borg. De flesta av familjerna har barn och barnbarn. Flera av männen har daglig kontakt eller regelbunden kontakt med sina barn. Barnen hjälper i flera fall till praktiskt genom att laga mat eller låna ut sin bil. Döttrarna har i alla de undersökta familjerna ett större omvårdnadsansvar för föräldrarna än sönerna (flera familjen har bara döttrar). Barnen är också ofta ett stöd och en samtalspartner. I tre av familjerna bor barnen i närheten. Men inte alla männen har stöd av sina barn. För någon är relationen inte helt oproblema- tisk och barnen har inte alltid samma syn på situationen som mannen (fa- dern).

Drivkrafter, hälsa och egna intressen

Att bli anhörigvårdare är en uppgift som alla männen successivt växt in i.

Det har ofta varit en lång och mycket smärtsam process för männen att förlora sin friska partner. Hustruns sjukdom är för några också förknippad med eget åldrande och förluster av egna tidigare funktioner. Ingen av män- nen har upplevt sig vara i en valsituation. Livet har kommit att bli på det här sättet och då har männen gått in i rollen som vårdare, mer eller mindre medvetet. För vissa av paren har rollerna radikalt förskjutits men för några av paren har mannen sedan tidigare haft ett visst ansvar för hemmets skötsel och barnens omvårdnad. Då blir inte den praktiska förändringen fullt så stor.

Männen drivs av stark lojalitet till sin partner efter ett livslångt äktenskap.

Så här beskriver Valter varför han tar hand om sin fru:

Valter … men herregud om man har varit gifta i över 50 år så är man inte en, men lever som en. Det är vi och vi är tillsammans. Det blir en frihet tillsammans, så man utvecklas tillsammans, så tro jag det är. Man är så beroende av varandra att det finns inget annat.

(36)

Kurt berättar om sin vilja att ta hand om sin fru och om deras kärlek:

Kurt För jag har tagit hand om henne från början. Jag sa ju då, när vi träffades, du behöver inte vara ängslig sa jag, jag ska ta hand om dig på allra bästa sätt för det finns ingen som jag är så kär i som du. Så började det och vi har haft ett härligt liv tillsammans och har det fortfarande och jag säger det; – Vi har ännu aldrig somnat som ovänner, aldrig någonsin. Har vi haft några bekymmer så har vi klarat ut det innan vi har somnat. Så det vill jag säga, att vi har det härligt, likadant efter 60 år.

Ännu en yttring av den starka lojaliteten visar Verner, när han beskriver sin hustrus demenssjukdom och vilka oförmågor det medfört i att sköta vardag- liga ting som att till exempel vattna blommor eller damma. När han berättat det stannar han upp och menar att den beskrivningen misskrediterar henne.

Han vill inte framställa henne i dålig dager.

Flera av männen lyfter fram den starka lojaliteten och det livslånga äk- tenskapet som en drivkraft till att de tar hand om sina fruar. Men det finns också de som berättar om svårigheter och konflikter tidigare i äktenskapet och hur de svårigheterna ställs på sin spets i samband med hustruns sjukdom.

Andra män berättar om svartsjuka och/eller egoism från hustrun sida som lett till konflikter i förhållandet. Trots detta är kapitulation från anhörigvår- daruppdraget inget alternativ – även när det finns konflikter är lojaliteten till partnern stark. Att ge upp, att låta kommunen ordna en äldreboendeplats, är enda vägen ur uppgiften som anhörigvårdare, men ingen av männen har det som en medveten strategi. Även om två män har fått äldreboendeplats har det varit en mödosam process där situationen till sist har varit ohållbar.

Männen vill klara uppgiften som anhörigvårdare, för flera av männen blir det en fråga om heder att orka lite till.

Männen har egna problem med hälsan. Stressymtom i olika former är vanliga som magbesvär, depression, sömnsvårigheter och hjärtbesvär. Men även åldersrelaterade sjukdomar förekommer såsom nedsatt syn och hörsel, svaghet, gångsvårigheter, tumörsjukdomar och förmaksflimmer.

Flera av männen har egna aktiviteter och intressen och i flera fall utgör de egna aktiviteterna ett sätt att leva ut egna behov och söka gemenskap. Det kan handla om föreningar av olika slag, någon är politiskt aktiv eller har kontakt med kollegor i tidigare yrke. Några ägnar sig åt sport som bowling, bridge eller boule. Några har som stort intresse att läsa böcker eller spela musik, någon är aktiv i bostadsrättsföreningen. Det kan också röra sig om besök på dagcentralen i närheten eller kontakt med stadsdelens anhörigsam- mankomster. Engagemangen har fått minska i takt med att hustruns sjukdom

(37)

framskridit men för flera av männen har det varit svårt att ge avkall på egna aktiviteter.

Framtiden

Åldersskillnaden på de intervjuade männen är ganska stor och det skiljer 25 år mellan den yngste som är 66 år till den äldste som är 91 år. Vad har då de här männen för önskan inför framtiden? Deras önskningar skiljer sig åt.

Flera önskar att deras fruar ska få det så bra som möjligt och Verner önskar att han ska orka lite till och slippa lämna sin fru på äldreboende. En man önskar att hans fru ska få dö snarast. Valter önskar att demensboendena ska bli bättre men mest önskar han följande:

Valter De önskningar man har när man kommer i den här situationen, det är ju att min fru skulle bli frisk igen. Och det är en omöjlig önskan, även om det kanske i framtiden kommer att gå.

Någon önskar för egen del att försonas med det förflutna, en annan önskar att få behålla sin egen goda hälsa. Gösta har en önskan för egen del; efter att i dagarna ha fått besked att hans fru ska flytta till sjukhem vill han köpa sig en bil.

De män som inte längre lever med sina fruar har ofta önskningar som handlar om det egna livet medan de männen som lever med sina fruar har önskningar om fruns välbefinnande.

De andras syn på mannen som anhörigvårdare

En av studiens kärnfrågor är om män och kvinnor förhåller sig olika till uppdraget som anhörigvårdare. Jag har låtit intervjupersonerna reflektera över hur de själva och de andra (som kan vara frun, barnen, den övriga släkten, vännerna, vårdpersonalen och samhällets i stort) ser på deras roll som både män och anhörigvårdare.2

Rolf upplever att han har en tung omvårdnadsbörda, något som han får bekräftat genom sjuksköterskor och undersköterskor på Sahlgrenska. De undrar hur han orkar med uppgiften därhemma och varför han inte har ansökt om ekonomiskt bidrag för vården av hustrun. Så här berättar han om en sjukhus- vistelse på Sahlgrenska 1995, när hustrun behövde genomgå en tarmopera- tion:

2 Med utgångspunkt från G H Meads teorier om ett jag och ett mig vill jag analysera hur män upplever sin roll som män och anhörigvårdare. Mig är andras tankar och idéer och i

References

Related documents

Sjöberg (1997) tar upp belöning och bestraffning som motivation. Att det förekommer ofta i skolorna såg jag flera gånger under mina observationer. Sjöberg menar att man ska

• Miljöledningssystemet hos myndigheterna ska stödja användningen av bästa möjliga teknik och verka för beteendeförändringar. • Miljöledningssystemet föreslås integreras

Uppsatsen skall presentera en sammanhängande bild av hur det går till när ”systemet för handling” på detta sätt förhandlas fram och konstrueras av aktörerna själva,

Ett antal nya fynd för Bohuslän dyker natur- ligtvis upp, bl.a.. Mssa arter i kate- gori 4 anses dock ibland som karaktärsarter för spe- ciella miljöer,

Den historiska kontexten utgörs i denna studie av kvinnor och mäns ställning inom naturvetenskap, och grundar sig i tesen att de normer och värden som idag återfinns i undervisning

Därför är denna undersökning intressant för oss, eftersom att sociala mediers väg in i populärkulturen kan potentiellt lära oss något om hur andra fenomen, i vårt fall e-

Distriktschef 2, 3 och 6 beskriver sin relation till deras chef som mycket bra, och samtliga säger att deras chef inte är en person som de tror vill använda sig av makt.. Detta

C är sant, ty punktens koordinater satisfierar den givna ekvationen.. D är falskt, ty (0,0) satisfierar