Barnkonventionen numera inskriven i svensk lagstiftning: blir det någon skillnad? : En hermeneutisk studie om att förstå barns rättighet att komma till tals

Akademin för hälsa, vård och välfärd

Barnkonventionen numera inskriven i svensk lagstiftning:

blir det någon skillnad?

En hermeneutisk studie om att förstå barns rättighet att komma till tals

Barnabas Udin & Daniel Johansson

Kandidatuppsats i sociologi med psykologisk inriktning 15Hp kurs kod: SOA 135, HT20/VT21

Handledare: Mohammadrafi Mahmoodian Examinator: David Redmalm

Titel: Barnkonventionen numera inskriven i svensk lagstiftning: blir det någon skillnad? - En hermeneutisk studie om att förstå barns rättighet att komma till tals

Sammanfattning

Den 12:e artikeln i barnkonventionen består i att barn har rätt att delta i ämne som rör de med hänsyn till barnets åsikter, utifrån dennes ålder och mognad. I artikeln beskrivs även att barn har rätt att uttrycka sig i frågor som gäller dem. Året är 2020, barnkonvention blir lag i Sverige redan i januari. Vilket innebär ett högre krav ställs på myndigheterna att göra barnen mer delaktiga i ärenden som berör de. Tidigare forskning visar att barns rättigheter oftast står i bakgrunden när det kommer till politiska beslut och nedskärningar gällande resurser var något som även flera av våra respondenter gav uttryck för samt goda resultat ofta kommer utifrån en känsla av delaktighet. Författarna i denna undersökning har till syfte att undersöka om det har blivit någon skillnad i hur socialsekreterarna arbetar sedan lagstiftningen. För att uppnå detta har vi utfört 10 digitala intervjuer med socialarbetare inom 4 olika kommuner därav Stockholm, Uppsala, Västerås och Eskilstuna inom barn och ungdomsenheten. Vår studie visar att det är svårt att avgöra vad som är barnets bästa.

Innehållsförteckning

Sammanfattning ... 1

1. Inledning ... 4

1.1 Bakgrund ... 5

1.2 Barnkonventionen som svensk lag ... 7

1.3 Syfte och frågeställning ... 7

2. Tidigare forskning ... 9

2.2 Barns möjligheter till delaktighet ... 11

2.3 Barns syn på sin delaktighet ... 13

2.4 Vikten av att lyssna på barn ... 14

2.5 Sammanfattning av forskningsfältet ... 15

3. Teoretisk och begreppslig referensram ... 17

3.1 Kierkegaard teori om människans utveckling ... 17

3.2 Barndom ... 19

3.3 Kopplingen till vårt arbete ... 21

4. Metod ... 22

4.1 Hermeneutik ... 22

4.2 Förförståelse ... 22

4.3 Tolkningsprocessen ... 23

4.4 Motivering av vårt val av hermeneutik som metodansats ... 24

4.5 Urval ... 25 4.6 Datainsamlingen ... 25 4.6.1 Respondenternas bakgrund ... 26 4.7 Analys ... 26 4.7.1 Tolkningsprocessen ... 27 4.7.2 Inledande tolkning ... 27 4.7.3 Fördjupad tolkning ... 27 4.8 Tillförlitlighet ... 28

5. Forskningsetiska överväganden och etiska principer ... 29

6. Resultat ... 30

6.1 Inledande tolkning ... 32

6.2 Fördjupad tolkning ... 34

6.3 Huvudtolkning ... 41

7. Diskussion ... 44

7.2 Resultat i relation till tidigare forskning ... 44

7.3 Resultat i relation till teori ... 45

7.4 Utmaningar med den hermeneutiska metodansatsen ... 47

7.5 Avslutande reflektioner ... 47

Referenslista ... 49

Bilaga 1, ... 51

1. Inledning

”Men tänk ändå, det finns ju inga upplevelser som kan mäta sig med dem man har i barndomen,

tänk om folk då kunde förstå hur viktigt det är just med allting som rör barn, deras böcker, deras filmer, deras musik, allt, allt. Eftersom det formar dem för hela livet.”

Detta citat är hämtat från ett brev vår populära barnboksförfattare skrev 1963 i ett brev till sin väninna Louise Hartung och vi tänker att de flesta vuxna delar nog Astrids tankar i detta citat. Vi tänker att överlag så har vi vuxna tanken att vi vill alla barns bästa, därav vårt intresse för att skriva denna uppsats kring barnkonventionen och dess artikel 12.

Barnrätt är ett brett område som omfattar är rättslig reglering som berör levnadsvillkor och dess rättigheter. Barndomssociologi är förknippat med framväxten av synen på barn som kompetenta aktörer och subjekt under 1980- och 1990-talen. Genom detta gavs barn röster och aktuella situation ökad betydelse. Denna nya barndomssociologi som här växte fram kan ses som en kritik på den tidigare utvecklingspsykologiska synen på barn. Den stämmer även överens med barnrätten utifrån synen på barn som kompetenta och självständiga aktörer. Den här nya synen faller väl samman med framväxten av barnkonventionen som också ser barn som egna självständiga individer med rättigheter (Ponnert & Sonander, 2019 s.107–108)

Den 12:e artikeln i barnkonventionen består i att barn har rätt att få sin röst hörd i ämnen som rör dem, där man tar hänsyn till barnets åsikter, utifrån dennes ålder och mognad. I artikeln beskrivs även att barn har rätt att uttrycka sig i frågor som gäller dem (UNICEF, 2009). Enligt en studie utförd 2008 av den svenska statistiska centralbyrån (SCB) visar det i barns relationer till föräldrar i familjehem, att de har rätt att inkluderas i ämnen som angår dem. 12 år senare har detta blivit ett kontroversiellt ämne i många avseenden i samhället där barn anses omogna för att delta eller inkluderas i slutsatser om väsentliga skeenden i olika sammanhang. Vi lever i en snabbt växande värld där barn präglas av omgivningen och behov utvecklas på andra sätt som samhället och föräldrar inte känner till. Enligt en rapport från den svenska ideella barnrättsorganisationen Maskrosbarn (2020), visar det att fler barn ropar på hjälp och önskar att de hade fått det tidigare eller blivit fosterhemsplacerade. Rapporten visar även att i Sverige lever omkring 500 000 barn och ungdomar med en förälder som missbrukar, mår psykiskt dåligt eller utsätter dem för våld.

Det är föräldrabalken som reglerar all rättsliga förhållandena mellan ett barn och sin förälder. Lagen ser till att barnen får skydd mot alla former av fysiskt och psykiskt våld i hemmet. Till exempel vanvård, försumlig behandling, misshandel utnyttjande, samt sexuella övergrepp. Med detta i åtanke, bör inga barn genomgå något våld från föräldrar, sin omgivning eller nekas professionell hjälp när dem behöver det mest. Barn är framtidens ledare och har därför rätt till skydd, delta i ämnen som rör dem samt komma till tals. Vårdnadshavaren och samhället ska göra utrymme för barnens bästa genom att tillgodose deras behov och ge dem möjlighet att

delta i situationer. Deltagande i denna kontext definieras som en persons engagemang i en livssituation (Gal & Duramy, 2015).

Enligt statistiken från Socialstyrelsen (2012, 2019), har 34 000 barn behov av öppenvårdsinsats i Sverige. Med dessa siffror som belyser barnets behov i samhället, kan vi konstatera att det är otillräckligt att enbart bedöma deras behov och bästa utifrån statistik forskning och beprövade erfarenheter utan samhället behöver synliggöra barnen i frågan och deras berättelser.

Avslutningsvis tänker vi med denna ovanstående bakgrund att vi lägger öronen mot marken och studerar fenomenet barnkonventionens som ny svensk lagstiftning och dess påverkan med avgränsning till dess 12:e artikel. Med detta anser vi studiens relevans för både föräldrar, socialsekreterare och handläggare som har och arbetar med barn dels för att öka kunskap och identifiera på ett tidigt skede när ett barn ropar på hjälp dels för att se om det har blivit någon skärpning efter den nya lagstiftningen i 2020. Med detta menas att vi tar förändring i beaktning i hur myndighetsutövare upplever barn i olika sammanhang om deras rättighet att delta i ämnen som rör dem både i familjehem och i samhället.

FN:s barnkonvention antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989 och trädde sedan i kraft den 2 september 1990 efter att 20 stater där Sverige var en av dem ratificerat konventionen. Att ratificera något innebär att det blir juridiskt bindande och den föregås av att staten ifråga undertecknar konventionen. Detta innebär i sin tur att vi försöker därefter anpassa den nationella lagstiftningen till konventionen. (Ponnert & Sonander, 2019 s.36) Den syftar till att ge alla barn oavsett bakgrund rätt att behandlas med respekt och komma till tals. Barnkonventionen består av flera paragrafer men syftet är alltid att fokus skall vara att åtgärder som sätts in alltid skall beakta vad som är barnets bästa. Konventionens definition av barn är varje människa under 18 år. 1991 tillsattes en kommitté bestående av 18 fristående experter där eftersträvan ligger i att alla regioner i världen ska vara representerade. Den 13 juni 2018 röstade Sveriges riksdag ja till att göra barnkonventionen till lag.

De rättigheter som barnkonventionen ger barn är en del av de mänskliga rättigheterna som utformats under lång tid genom en rad internationella överenskommelser. FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter från 1948 samt konventioner och medborgerliga, politiska, sociala, kulturella och ekonomiska respektive rättigheter från 1966 utgör vad som brukar benämnas som det grundläggande ramverket för mänskliga rättigheter och detta är barnkonventionen en del av. (SOU 2016:19 Barnkonventionen blir svensk lag)

Januari 2020 blev lagen om barns rättigheter inskriven i Sverige. Konventionen består av 54 artiklar kring lagstiftningen varav fyra av dessa är så kallade grundprinciper eller huvudprinciper. Dessa grundprinciper är artikel 2 (rätten till icke-diskriminering), artikel 3 (principen om barnets bästa), artikel 6 (rätten till liv, överlevnad och utveckling) och artikel 12 (rätten att uttrycka sina åsikter och bli hörd).

När Sverige 1990 ratificerade konventionen konstaterade man att det rådde normharmoni mellan svensk lag och konventionen. Normharmoni innebär att man inte ser att det skulle kunna uppstå några konflikter eller väldigt få konflikter i förhållande till lagstiftningen. Detta gjorde att man inte tyckte det fanns något behov av att göra konventionen till en del av svensk lag, däremot har man fram till 2020 valt att anpassa lagen till konventionen med hjälp av transformering. Transformering innebär att lagstiftningen skall ha sin grund i och stämma överens med konventionen. Detta innebär att ny lagstiftning skall anpassas efter konventionen och tidigare lagstiftning kan komma att behöva ändras för att anpassas. (Ponnert & Sonander, 2019 s.45–46) Barnkommittén som tillsattes 1996 fick ändå i uppdrag att undersöka huruvida konventionen skulle bli en del av svenska lag och man kommer efter noga övervägande av för- och nackdelar att det inte fanns något övervägande skäl till detta utifrån att man tyckte att formuleringarna i konventionen var för vaga och tolkningsbara. Detta i kombination med en stark tilltro till den dåvarande lagstiftning gjorde att man kom fram till beslutet att inte göra konventionen till en del av svensk lagstiftning.

2013 tillsatte regeringen en barnrättssutredning för att kolla hur barns rättigheter i enskilda fall säkerställdes. Utredningen kom fram till att säkerställandet av barns rättigheter var bekymmersamt och att ett barnrättsbaserat synsätt i enskilda fall inte sällan saknades. Särskilt ofta fann man brister i de rättigheter som ges barn enligt artikel 12 ((rätten att uttrycka sina åsikter och bli hörd).

Utöver sådana här utredningar som är initierade av Sverige själv så granskar den barnrättskommitté som nämnts tidigare alla konventionsstaters framsteg i arbetet med konventionen. Varje land skall regelbundet lämna in rapporter till barnrättskommittén kring sitt arbete med konventionen. I sin femte inlämnade rapport som Sverige gjorde fick Sverige kritik för att barnkonventionen inte var inskriven i svensk lagstiftning. Barnrättskommittén fann även en del brister i hur vi levde upp till de fyra grundprinciperna i barnkonventionen. (Ponnert & Sonander, 2019 s.48) Utöver den här kritiken så har flera myndigheter och barnorganisationer såsom Rädda Barnen ansett att barnkonventionen inte fått tillräckligt genomslag i Sverige genom de insatser som genomförts. De röster som hörts gällande att göra barnkonventionen till svensk lag menar att flera av de brister Sverige fått kritik för skulle kunna avhjälpas med en lagstiftning. Det har därefter funnits röster både för att gå kritiken till mötes och göra barnkonventionen till en del av svensk lag och röster emot som menar på att det finns en övertro på lagens tillämpning kombinerat med att man tycker barnkonventionen är vag och svårtolkad. Men den 13 juni 2018 röstades förslaget att göra barnkonventionen till lag i Sveriges riksdag och trädde sedan i kraft den 1 januari 2020.

Vi anser den ovanstående fenomen till frågeställning som ett relevant ämne att forska kring då den anses av hög betydelse i dagens samhälle. 1990 började barnkonventionen att sträva efter barns rättigheter i olika sammanhanget och sedan dess präglat hur ett samhälle med myndigheter, vårdnadshavare och föräldrar behandlar barn och dess rättighet. Med FN-konventionens nya lagstiftning som bakgrund hoppas vi med denna studie skapa eller uppnå en förståelig grund till hur myndigheter så som socialsekreterare jobbar för att ge utrymme, delaktighet i ämnet som handlar om barn utan att diskrimineras pga. sin ålder.

1.2 Barnkonventionen som svensk lag

Frågan om barnkonventionen ska inkorporeras i svensk lagstiftning har sedan den svenska ratificeringen av konventionen orsakat många debatter. Det finns tydlig skillnad av en ratificering av konventionen i Sverige och vissa andra länder som benämns som dualistiska stater gentemot stater som benämns som monistiska som exempelvis Frankrike och Spanien. I de monistiska staterna blir konventionen genom en ratificering automatiskt en del av den nationella lagstiftningen vilken inte är fallet i Sverige och övriga dualistiska stater där konventionen visserligen är bindande utifrån ratificeringen men ändå inte en del av lagstiftningen. Den tydliga skillnaden när nu Sverige skriver in konventionen i svensk lag är att det ger våra domstolar och andra myndigheter möjligheter att tillämpa konventionens bestämmelser direkt vilket inte varit fallet tidigare. En anledning till att det har varit en så lång process till där vi är idag där konventionen blivit lag är att det finns en bakgrund som sträcker sig bak till 1974 års regeringsform som behandlade frågan kring inkorporering av människorättskonventioner. Redan då fanns det en syn på att konventionstexter vanligtvis hade en brist på enhetlig juridisk terminologi. Detta skulle försvåra en inkorporering till den svenska lagstiftningen då konventionerna inte ansågs vara tillämpliga i enskilda tvister inför en svensk domstol. (SOU 2016:19 Barnkonventionen blir svensk lag). Denna inställning har sedan dess funnits med under åren vid ett flertal olika tillfällen när det gäller just konventioner och dess möjligheter till inkorporering i svensk lag. Därför kan man nu utifrån detta perspektiv se att här har regeringen trots de svårigheter man sett tidigare och även ser idag på ett tydligt sätt velat stärka barns position i samhället.

Ur ett kritiskt perspektiv på detta att stärka barns röst i samhället genom att göra barnkonventionen till svensk lag har det höjts röster kring uttrycket “barns rätt till båda sina

föräldrar” när det finns situationer där barn faktiskt behöver skyddas från sina föräldrar.

Genom att stärka barns rättigheter skulle eventuellt barns skyddsbehov kunna komma i kläm och att barn tvingas till kontakt med sina föräldrar och därmed blir barns rätt till sina föräldrar istället barns skyldigheter i praktiken (Ponnert & Sonander, 2019 s.105–106)

1.3 Syfte och frågeställning

Konventionen definierar barn som varje människa under 18 år (Ponnert & Sonander, 2019 s.40). Utav dessa artiklar väljer vi att avgränsa oss till paragraf 12. Paragrafen lyder enligt ”Barn

har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Hänsyn ska tas till barnets åsikter, utifrån barnets ålder och mognad.” Syftet med studien är att undersöka om

socialsekreterare upplever att det blivit någon skillnad i deras arbete när det gäller att involvera barn utifrån artikel 12 i barnkonventionen nu när den blivit lag.

Redan innan 2020 fanns det många kritiker som menade på att detta inte i praktiken skulle göra någon skillnad, vilket också gör att vi känner att det finns en relevans att undersöka om dessa farhågor från kritiker har besannats. Vår frågeställning för detta arbete blir därmed: Hur

1.4 Uppsatsens disposition

Följande är en beskrivning om uppsatsens disposition för enklare uppföljning i vårt arbete. Uppsatsen är uppdelad i sex olika delar som består av inledning, bakgrund och begreppsliga förklaringar till förekommande termer i uppsatsen samt studiens syfte och frågeställning. Uppsatsen vidare utvecklas genom en presentation av tidigare forskning kring studiens frågeställning “Barnkonventions nya lagstiftning: blir det någon skillnad”. Därefter följer en metoddel där vi går igenom den hermeneutiska metodansatsen och hur vi har jobbat utifrån den. Undersökningen avslutas med ett resultat avsnitt där vi belyser undersökningens framkomst samt vidare tankar och motstånd vi stått på under studiens gång.

2. Tidigare forskning

Under tiden vi bestämmer oss för att söka efter tidigare forskningsartiklar får vi reda på att det inte finns omfattande och tillräckligt många artiklar ute ännu om just barnkonventions nya lagstiftningen då den nya lagen gick igenom i januari 2020. Med detta i beaktning tog vi an att istället söka efter tidigare forskning med andra inriktningar för att hitta mönster som förekommer i sammanhanget med barn och deras rättigheter. De sökorden som vi använt oss av är bland annat: barns rättigheter, barn inkludering, delaktighet, barnets behov. Vi använde oss av Mälardalens Högskolas söktjänst Primo - Library Catalogue & Search Engine en söktjänst som söker igenom merparten av högskolebibliotekets samlingar av böcker och vetenskapliga artiklar. Det har gjorts åtskilliga studier kring barnkonventionen och dess artiklar som många försöker undersöka vad konventionen egentligen säger kring barns rättigheter. En vanlig kommentar är att det är en juridisk term där det är av yttersta vikt att personen ifråga blir informerad om sina rättigheter. Barnet måste därför både få veta denna rättighet samtidigt som barnet måste bli informerad om vilken påverkan hens syn kan ha på utgången och vilka konsekvenser detta skulle innebära.

Något som också har ifrågasatts är när är ett barn kapabelt att “forma sin egen syn på saken” med hänsyn till ålder och mognad. Här menar konventionen att ett barn utifrån sin födelse och sin existens som människa alltid har rätten att kommunicera vilket i tidig ålder kan vara uttryck som gråt, gester och kroppsliga reaktioner som är viktiga att ta i beaktande. Därför menar man på att det är viktigt att undvika att sätta en ålder som begränsar när ett barn har rätt att bli hörd på något sätt ska man alltid försöka höra barnet oavsett ålder. En viktig kontext som konventionen tagit fasta vid är att när ett barn separeras från sina föräldrar är det viktigt att alla parter blir hörda och då inte minst barnet ifråga.

I konventionen menar man på att barnets syn på saken skall allvarligt övervägas men det slutliga ansvaret hamnar i slutänden på de vuxna runt barnet. Det som konventionen menar är dock att föräldrar här har ett ansvar att guida och visa riktning för barnet med barnets egen syn på saken i beaktande. Även om konventionen talar om “barnet” som en individ så menar man på att man bör också ta hänsyn och lyssna på barn i grupper när de för fram sin talan. Artikel 12 är utformad på ett sådant sätt att barns rätt till att bli hörda skall kunna lyftas in i olika kontexter där det är viktigt att inte bara se denna rätt ur ett individualistiskt sätt utan även att barnet har rätt till detta utifrån ett större sammanhang såsom familjen, eller andra större sociala grupper.

2.1 Tolkning av barnkonventionens artikel 12 barns rätt att höras

I detta tema framgår det genom tidigare forskning att konventionen och artikel 12 är något som på ett väldigt tydligt sätt kan tolkas olika beroende på hur man exempelvis definierar begreppet “rätten att höras”. Just avsaknaden av tydliga definitioner öppnar upp för en ökad grad av olika tolkningar.

Lothar Krappmann (2010) undersöker i sin studie hur tungt väger barnets syn utifrån paragraf 12 om rätten för barn att komma till tals. Det Krappmann har undersökt i sin studie är hur den historiska diskursen varit kring barns rätt att höras och vara delaktiga. Detta gör han genom att studera hur man från 1924 års deklaration kring barns rättigheter fram till idag deklarerat vad som är ett barns rättigheter. Från början fanns inte barns rätt att höras som idag är självklar med under ett barns rättigheter. Han undersöker också hur den kommitté belägen i Geneve med 18 oberoende experter som är tillsatt för att undersöka hur de länder som antagit barn kommissionen arbetar med att kontrollera att konventionen efterlevs. Detta gör han genom att granska de utlåtande som kommittén haft utifrån de rapporter som kommit in från de länder som antagit kommissionen under januari till maj 2010. När kommittén granskat rapporterna som skickats in har de i samtliga fall haft synpunkter kring hur länderna bör arbeta och förbättra barn rätt att bli hörd till fullo. Det han menar är att kommittén saknar insyn i hur länder faktiskt arbetar med artikel 12.

Krappmann menar också på att konventionen fokuserar på begreppet höras utan att definiera innebörden på ett tydligt sätt. Detta medför att konventionens intentioner med formuleringen riskerar att gå förlorade på grund av misstolkning. Krappmann menar på att genom att barnet får höras är inte tillräckligt för att uppfylla konventionen utan barnets åsikt behöver också tilldelas vikt och betydelse vilket gör att Krappmann ställer sin frågeställning “hur tungt väger ett barns syn på saken utifrån beslut som skall tas som kommer påverka barnet”?

Enligt Krappmann innehåller artikel 12 det mest centrala budskapet med hela konventionen men att begreppet att bli hördär så tolkningsbart att det riskerar att göra så att syftet med artikeln försvinner i praktiken. Det vill säga även om barnet inte alltid kan fatta avgörande beslut för sig själv i många frågor så skall de utifrån rätten att bli hörda alltid få delge sin syn som sedan allvarligt skall tas i beaktande vi beslutsfattande. Mark Henaghan (2017) har skrivit en artikel där han undersöker just artikel 12 i barnkonventionen för att se hur vi kommit när det gäller hur de länder som antagit konventionen efterlever den i praktiken genom att han granskat fall från domstolar i Nya Zeeland genom textanalys. Vad han kommer fram till är att just att varje barn skall ha rätt att få sin röst hörd oavsett ålder är något som inte alltid efterlevs i domstolar då bedömningar görs att barnet inte är tillräckligt mogen. Detta skall enligt konventionen vara något man tar hänsyn till men barnet skall alltid ha rätten att få sin röst hörd och det ska sedan ändå oavsett ålder tas i beaktande vid fattande av beslut. Henaghan hittar i sitt undersökande av rättsliga fall flera exempel på hur man enligt honom missat att ta just ta hänsyn till barnets rättigheter utifrån artikel 12.

Henaghan kommer också fram till att barns rättigheter oftast är de som får stå tillbaka först när det kommer till politiska beslut om nedskärningar när det gäller resurser. Ett exempel då detta som han tar upp är att i familjerättsliga tvister så ska barnet alltid ha rätt till en advokat för att få just sin röst hörd. Detta ändrades 2014 på Nya Zeeland då man därefter bara tilldelar barnet en advokat då man är känner en oro för barnets säkerhet och välbefinnande vilket därmed gör att man frångår artikel 12. Heneghan menar utifrån från resultatet av sin forskning att om artikel 12 skall efterlevas på ett riktigt sätt behöver barn få sina röster hörda, inte bara i de frågor som rör barnets vardagliga liv utan också på den politiska arenan och speciellt på områden som berör barn direkt. När barn inte blir involverade på något sätt i mätande av deras välbefinnande riskerar detta att få en efterverkan på ett negativt sätt på deras välbefinnande.

2.2 Barns möjligheter till delaktighet

Det här temat handlar om hur man ser på begreppet delaktighet och vilket mån barn får vara delaktiga i det som handlar om och kommer påverka deras livssituation.

Charlotte Mol (2019) har undersökt hur artikeln kommer till sin rätt när det gäller barnets rätt att få vara representativ vid familjerättsliga juridiska tvister. Den metod hon använder sig av är en komparativ juridisk metod vilket innebär att hon undersöker hur rättsliga institutionen fungerar som en form av barnrepresentation i familjerättsliga ärenden. De urval hon har haft är att varje jurisdiktion hon jämför ska ha minst en barnrepresentant i familjerättsliga ärenden sedan skall jurisdiktioner från olika lagliga tekniska traditioner undersökas. Då har hon i denna undersökning valt en gemenskapsrätt, två civilrättsliga och en med ett blandat rättssystem. Studien är begränsad till lagen i böckerna för att kunna beskriva hur barns representation regleras. De länder hon valt att studera är Australien, Frankrike, Nederländerna och Sydafrika. Genom olika formulär har Mol kollat av hur de olika länderna låter barn vara delaktiga både genom att ha egna representanter och att barnet själv får välja att vara eller inte vara delaktig. Hon kollar också av i dessa formulär om barn får vara delaktiga precis som artikeln säger oavsett ålder och i alla frågor som rör barnet. Inga slutsatser skall dras kring vilken reglering som fungerar bäst. Hur barn skall representeras kan se väldigt bra ut på papper men fungera sämre i praktiken. Det som hon kommer fram till är att det väcks en rad frågor som vi behöver fortsätta fundera över. Hur kan vi få barns röster hörda på ett representativt sätt i rätten? En annan viktig fråga som hon väcker med denna artikel är hur ser vi till att barnets syn på saken blir rätt översatt i rätten? Hur borde vi fastställa barns kapacitet till att ta ställning i viktiga frågor? Mol menar på att det finns mycket att fundera över kring detta ämne och att det är svåra frågor att ta ställning till.

Denna syn på delaktighet delar även Wågby och Englander (2019) i sina genomförande av en kvalitativ undersökning om barns rätt och delaktighet i relation till svensk forskning och svensk praktik. Syftet med studien var för att belysa hur barns delaktighet framträder som ett socialt fenomen inom den professionella kontexten vårdnads boende och umgängesutredningar (VBU). Studiens genomförande utfördes med att intervjua personer i utrednings områden inom

sina levda erfarenheter om barns delaktighet i utrednings kontext. Forskarna tar även hänsyn till artikel 12 där de lägger fokusen på att främja barnets åsikter, samt tillmätas i förhållande till barnets ålder och mognad. Studien kommer fram till ett resultat som visade att det finns olika nivåer av delaktighet, där nivåerna på någorlunda sätt är kopplat till varandra. Med detta beskriver forskarna att familjerättssekreterare förhåller sig till barnkonventionen samt kompletterar med föräldrabalken som fokuserar på barnets åsikter och inställning.

Studien visade att genom att se på barnet som inte bara en åsikt utan som en del av den sociala världen kan barnets situation förstås. Det är på det här sättet som familjerättssekreterare kan bemöta barnets egna upplevelser samt kunna avgöra barnets bästa samtidigt som de kan få med barnet i beslutfattande omständigheter även om deras delaktighet kan få implikationer på utredningen.

“You can ask me if you really want to know what i think” (Te One, S et al. 2014) är en artikel som bygger på forskning och rapporter gjorda på uppdrag av barnkommissionären där samråd med barn och ungdomar genomfördes för att säkerställa att deras röst var representerad på politisk nivå. Forskare rådfrågade närmare 600 barn som gick på grundskolor och gymnasieskolor. Minst två forskare och lärare eller lärarassistent var närvarande under datainsamlingen. Man använde sig av flera metoder såsom ljudinspelningar, brainstorm-sessioner i stora grupper, diskussioner i små grupper och enskilda frågeformulär. Artikeln lyfter fram att forskare ser ett problem i att även om barnets röst blir hörd hur mycket hänsyn tar man till den vid beslutsfattande? Det författarna finner är att vuxenvärlden har svårt att verkligen förstå barnets perspektiv fullt ut och detta trots att ironiskt nog barn är den grupp i vår population som vi studerar och granskar mest. Man ser sig finna att barnets syn i en familj inte tilldelas tillräckligt stor vikt. Ett problem med konventionen och artikel 12 är enligt författarna att även om man definierar barn i ett åldersspann 0–18 år så är synen på barndom inte helt tydlig vilket gör att vi i vuxenvärlden har svårt att sätta oss in i barnets perspektiv. Som författarna nämner så har barnen begränsningar i perspektivet hur det är att vara vuxen men de är experter på hur det är att vara barn. Man menar på att barns delaktighet är mångt och mycket begränsad till vad som rör våld, försummelse och fattigdom. Något som är fundamentalt för att barn ska få sina röster hörda är att vuxna tränar på att sätta sig in i deras perspektiv genom att analysera hur vi i vuxenvärlden tolkar barns perspektiv och okritiskt från ett vuxenperspektiv verkligen försöker förstå vad det innebär att vara ett barn.

Mol, Wågby et al och Te One S et al, undersöker svårigheter som barn kan uppleva gällande deras delaktighet. Forskarna lyfter fram förslag utifrån olika perspektiv och uppmanar vuxna att försöka sätta sig i barnet perspektiv då det är enklare för vuxna att förstå hur det är att vara barn än barn att vara vuxna. En viktig slutsats här är att vuxna ska göra handlingar som tar barnen närmare och ger möjlighet till inkludering i ämnet som beror barnen.

2.3 Barns syn på sin delaktighet

Det här temat handlar om barns egen syn på delaktighet då det oftast finns ett vuxenperspektiv på delaktighet och ett barnperspektiv på delaktighet och det kan skilja sig åt ganska mycket.

Strandholdt & Dolva har skrivit en artikel om barns perspektiv på att få vara delaktiga enligt artikel 12 när det gäller barn med funktionshinder. Man har i studien använt sig av en fenomenologisk hermeneutisk metod man vill få ny förståelse för barns upplevda erfarenheter av fenomen i världen. Data i denna studie samlades in genom utforskande observationer och semistrukturerade intervjuer individuellt genomförda med barn med funktionshinder. Man försökte i denna process fånga innebörden av barns levda upplevelse. Forskarna som intervjuade barnen har erfarenhet av just intervjuer med av barn med funktionshinder. Då förståelsen påverkar intervjuerna och barn har olika levda erfarenheter och därtill olika insikter och kompetenser menade forskarna att det var väldigt viktigt att de var öppna. Barnen till studien rekryterades från ett rehabiliteringscenter för barn i Danmark, inkluderingskriterierna var i linje med artikel 12 i barnkonventionen nämligen att barnet ska ha förmåga att reflektera över sitt eget deltagande och beslutsfattande och kunna uttrycka sin åsikt utan stöd. Sju barn deltog i studien innan man såg en mättnad i data och barnen var mellan 7-14 år. Det är lätt att vi talar utifrån hur vi vuxna ser på rätten för barn att få komma till tals men här det är viktigt att faktiskt undersöka hur barn uppfattar att de får vara delaktiga. Undersökningen resulterar enligt forskarna till en begränsning då den är gjord på väldigt få deltagare. Deltagarna hade en intellektuell nedsättning som kunde ha påverkat deras förmåga att svara på de frågor som ställdes. Det som studien kom fram till var bland annat att flera barn var nöjda med att inte behöva vara delaktiga när det gäller vissa beslut. Men som det tas upp i artikeln så är ett beslut att inte vilja vara så delaktig också ett beslut som är att vara delaktig.

Något som även Lucy Lundy (2007) presenterar i sin undersökning är ett resultat med omkring 350 respondenter, en bred räckvidd från beslutsfattare, barn till ungdomsrelaterad organisation och byråer i hela Nordirland. Det empiriska materialet består av över 100 intervjuer med barn och unga människor utanför skolor för att enklare samla in känsliga ämnen som i övriga fall är svåra att prata om i ett område som skola. Huvudsyftet med studien var att identifiera barns rättigheter i de områden barnen ignorerades eller underskattades. Forskaren drar en ytterligare koppling till en annan studie i Kilkelly, som visade bekymmer för barnen då de fick lite värdighet, respekt och möjlighet att ha något att säga, bidra till diskussioner och beslut som fattas om dem. Lundy redovisar i fyra punkter ett resultat av sin undersökning genom att lägga vikt på att ge röst, utrymme, publik samt influens till barn. Avsikten med dessa punkter är för att vidareutveckla 12 paragrafen i barnkonventionen menar Lundy.

Heimer et al (2017) har genomfört en unik studie i en svensk kontext då de haft tillgång till data från totalt 688 barnutredningar i två medelstora kommuner i olika delar av landet. Av dessa valde forskare ut 40 barnärenden man följde, man gjorde valen främst utifrån möjligheten att kunna komma i kontakt med de professionella som arbetat i ärendena. Man exkluderade även

ärenden som var av den allvarligaste sorten så som fysisk misshandel, dödshot och liknande grova övergrepp. Barnen man följde var i åldersspannet 1–16 år.

Man har i studien kombinerat granskning av dokumentation med intervjuer med de professionella i ärendena. Intervjuerna handlade främst om att klarlägga vilket resonemang som hade legat bakom de beslut som fattats i respektive ärenden. Studien ägde rum under åren 2014– 2016 där intervjuer skedde med både socialsekreterare och familjebehandlare. Då all data man fått från intervjuer och dokumentation är väldigt känslig information så har det varit av största vikt att göra så det inte är möjligt att identifiera personerna bakom data. Detta gjorde att man använt fiktiva namn och tagit bort all data som kunnat gått att spåra till individer.

Det studien utmynnade i var att man såg när det gäller delaktighet att när barn inte själva fått tydliga definitioner om vad som är ett problem så har också insatserna blivit sämre anpassade för barnets behov. Det stärker också tesen att barn är själva experter på att vara barn och att vikten av att lyssna in deras syn och behov är grundläggande för ett gott resultat i slutänden. Därför menar man på att uppfattningen som kan råda kring att barn skall skyddas från att vara med och vara delaktiga i en process som rör barnet är missvisande (Heimer et al, 2017).

2.4 Vikten av att lyssna på barn

Denna artikel som är skriven av Åsa Olsson, Helene Elvstrand och Nina Thelander (2020), utgår med ett syfte att redogöra för mål och innehåll med anknytning till barns rättigheter i svenska förskolor. Artikelns metod utgick från en utgångspunkt där de undersökte 49 program och 313 kursplaner i 12 universitet runt om i Sverige. Författarna undersökte även i artikeln hur och i vilken utsträckning barns rättighet skrivs fram i styrdokument för förskollärare och i lärarutbildning. Bland frågeställningar som studeras av forskarna var "vad förväntas

lärarstudenter kunna om barns rättigheter efter avslutad utbildning, utifrån utbildningsplaner och kursplaner?"

Undersökningen kom fram till ett resultat som tyder på att undervisningen av barns rättigheter i lärarprogrammen fokuserar på värden snarare än kunskap. De universiteten som studeras, deras kursplaner speglar nationella mål och använder ofta exakt formulering med liten ansträngning för att utarbeta eller konkretisera dessa mål. Innehållet uttrycks i allmänna termer och kurser ger lite vägledning i vad lärare behöver veta för att vara beredda för utbildning i mänskliga rättigheter. Vidare verkar det som att kunskap om barns rättigheter anses vara viktigare för förskollärare än för lärare i högstadiet och gymnasiet.

I en rapport som är publicerad av Maskrosbarn (2020), genomförde forskarna intervjuer där 112 ungdomar deltog och svarade på en enkät och därefter en uppföljning med djupintervju. Rapporten visar att en tredjedel av de ungdomar som utsätts för våld fortfarande bor med sina föräldrar eller omsorgspersoner för. Bland deltagarna hade 81% av ungdomarna upplevt psykiskt våld, 54% upplevt fysiskt våld, 71% upplevt försummelse, 21% upplevt hedersrelaterad våld medan 29% upplevt sexuellt våld i hemmet. 64% av alla barn visar sig har berättat för en vuxen person som inte jobbar i den svenska ideella organisationen Maskrosbarn.

Några av deltagarna visade olika erfarenhet av att ha pratat med t.ex. någon vuxen utanför familjehemmet utan att få någon större förståelse för sina situationer. Dessvärre har det blivit värre, sämre och farligare efter att de hade samtalat om våldet med en vuxen i ett professionellt yrke t.ex. socialtjänsten. Ungdomar önskade att de hade fått mer hjälp då de tolkade deras situation som inte tillräckligt allvarlig. Avslutningsvis visar rapporten en summering samt ett tillvägagångssätt att lösa problemet på genom att presentera tre olika förslag. De menar att lagstiftningen måste skärpas genom att sätta barnens rätt i fokus och tar barnens röst på allvar. Socialtjänsten måste kunna ta ställning och ge omedelbar hjälp till barn och ungdomar samt barnombud erbjudas till alla barn där misstankar om våld finns i hemmet. Socialtjänsten bör avvakta med att återkoppla till barnets vårdnadshavare när denne berättar om en känslig upplevelse innan dem råkar ut för allvarligare våld. Sist ska en utbildningsplan om det förebyggande arbetet presenteras genom att sätta kunskap om barn som blir utsatta för våld i läroplanen så att det kan bli en del av elevernas utbildning.

Detta synsätt är även något som Mariya Riekkinen (2016), där hon undersöker den ryska lagstiftningen och hur den behandlar frågor som berör barns offentliga deltagande och om den överensstämmer med standarderna i mänskliga rättigheter. Reikkinen genomförde sin studie med hjälp av svaren och synpunkter från nästan 3800 barn och ungdomar under 18 år i 25 medlemsstater i den Europeiska unionen i ministerkommittén 2010. Barnens åsikter togs med i beräkningen av riktlinjerna för barnvänlig hälsa samt rekommendationer från barnvänliga socialtjänster.

I artikeln lyfter Reikkinen fram vikten av att lyssna på barnen och deras möjlighet till att fritt uttrycka sina åsikter, bli hörda och bidra med i beslutsfattande frågor som berör dem, med tillbörlig vikt i enlighet med deras ålder och mognad. Riekkinen tar hänsyn till 12:e artikeln i barnkonventionen som en del av överenskommelsen i FN:s kommitté om barns rättighet. Hon betonar att barnen har möjlighet att inkluderas och delta i beslutfattande ämnen som påverkar deras framtid. Riekkinen föreslår därmed en rättslig ändring i texten av den federala lagen om de grundläggande garantierna för barnets rättigheter på Ryska Federation” som presenteras i undersökningen. Riekkinen hävdar i sin artikel, genom att ge barn och ungdomar från åtta till arton år gamla möjligheten kan förankring uppnås. Fortsättningsvis menar hon att landet i sin moderna tid går i positiv riktning i jämförelse med i Sovjet där de förnekade existensen av minderåriga rättigheter. Riekkinen med den här utgångspunkten syftar till att det inte bör finnas någon åldersbegränsning som hindrar barnet i att delta i beslutfattande ärende och uttrycka sina åsikter om politiska ämnen som berör de. Genom barnens engagemang i den politiska beslutsfattningen, kan de hjälpa till i frågor som ibland går vuxna förbi obemärkta.

I det här avsnittet presenteras en sammanfattning av tidigare forskning som berör ämnet såsom barnkonvention, barnrättighet och barnets möjlighet till att delta i frågor som rör de. Vi har därmed delat upp tidigare forskning i fyra olika delar för att bäst framhålla och redogöra översiktligt för dess fokus i artiklarna. Teman som resulterar tolkning av barnkonventionen

artikel 12; barns rätt att höra och komma till tals, barns möjlighet till delaktighet, barns syn på sin delaktighet och vikten i att lyssna på barn.

Avsnittet tolkning av barnkonvention artikel 12; barns rätt att komma till tals visar att det finns ett fortsatt arbete att göra när det gäller fokus på att höra barn på ett pragmatiskt sätt utan att den försvinner eller misstolkas som enbart ett begrepp med dess innebörd. Avsnittet främjar även barnets möjlighet att delge sin röst, trots att barn inte kan fatta beslut som är avgörande för sig själva då dem är minderåriga. forskningen belyser ämnen utifrån en politisk aspekt och uppmanar för tillgängliga resurser som barn kan exempelvis anlita en advokat med som får dennes röst igenom i beslutfattande sammanhang.

Under teman barns rättigheter till delaktighet som ratificerat av konventionen kan tolkas på olika sätt vilket gör att det ser väldigt olika ut i länderna som antagit konventionen hur de arbetar med den. I avsnittet framkommer hur dessa utvalda länder ger tillstånd till barn själva att vara med eller ha egna utvalda representanter att vara delaktiga i frågor som berör dem. Då det uppfattas som att någonting bra på papper men fungerar sämre i praktiken. Det presenteras även förslag på hur ämnen kan tacklas och problematiseras på så bra sätt som möjligt, genom att uppmana vuxna och ser saker från ett barns perspektiv.

Barns syn på sin delaktighet är även ett tema som belyser barnens perspektiv på hur dem ser på sina delaktigheter i ämnen som rör de. De undersökningarna med barn mellan 7–14 år visar att bland annat en del barn var nöjda med sin delaktighet och i sammanhanget räknas ett avböjande till delaktighet som ett beslut att inte vara med. Medan andra barn visade bekymmer för att de få lite värdighet och möjlighet att få säga något i diskussioner och beslut som fattas om dem. Forskarna avslutar i avsnittet genom att föreslå sätt att vidareutveckla synsättet. Då forskningen i området har oftast en socialkonstruktionistisk utgångspunkt där de kollar hur barn konstrueras i samtal med vuxna utifrån konventionen och artikel 12. Blir barn en aktör som både har rätt att höras och vara delaktig i den process som rör barnet? Vad som gör att barn enligt forskningen blir begränsade i detta råder det delade meningar om men otydliga lagar som kan tolkas olika är en gemensam nämnare.

I vikten att lyssna på barnen, kan vi se fördelarna med att lyssna på barn på olika plattformar från domstolen till besöket hos socialsekreterarna. I avsnittet framgår även hur dessa enheter kan uppnå en viss standard i ärenden som berör barn. Samt hur barnet skyddas från övergrepp, våld och försummelser som de kan utsättas för både i hemmet och i samhället. Genom att lyssna på barnen, blir det enklare att se vad de går igenom i tid innan det blir allvarligt. det kan även sätta ljuset på frågor som kanske annars gått oss vuxna förbi.

En gemensam företeelse som förekommer i de presenterade artiklarna i forskningen är att de undersöker om barns rättighet med hänsyn till barnkonvention artikel 12. detta genomförs med en kvalitativ metod i sina undersökningar, vilket innebär en process som omfattar intervjuer med personer som sedermera blir en data. På detta vis känns det uppenbart och lämplig att använda artiklarna då det främjar vår studie med samma metodansats.

3. Teoretisk och begreppslig referensram

I detta avsnitt redogör vi för de två teoretiska ramverk som vi valt för vår studie. Dessa två är teorin om människans utveckling till en hel individ enligt Kierkegaard och teorin kring hur barndomen är socialt konstruerad. De teorier vi valt har som syfte att hjälpa oss i vår analysfas och få en bättre förståelse för våra intervjupersoners berättelser. De två teorierna vi valt har vi gjort utifrån just att det dels är intressant med Kierkegaards teori då vi i vuxenvärlden uttrycker just att vi vill att våra barn ska få växa upp till trygga och självständiga individer som vågar vara sig själva. Utifrån Kierkegaards teori kring människans utveckling och de faser vi går igenom under vår livscykel, där vi enligt hans teori som barn befinner oss i den estetiska fasen finner vi denna teori intressant och relevant. Enligt Kierkegaard kommer vi ju ofrånkomligen att befinna oss i just denna fas som barn vilket gör att vi tycker att teorin blir väldigt relevant för vår studie. Den moderna socialkonstruktionistiska teorin är väldigt intressant med just hur vi ser på barndomen utifrån den sociala konstruktion som skapat vad som är barndom och vad det innebär.

3.1 Kierkegaard teori om människans utveckling

Kierkegaard talar i sin teori om människans utveckling för att bli en hel person behöver denne uppnå autencitet och vara sann mot sig själv. Han beskriver människans uppväxt utifrån tre olika faser för att slutligen nå en hel individ. Ordet autentisk härstammar från det grekiska ordet authentikos och betyder originell eller genuin. Att vara genuin är att vara sann mot sig själv när det gäller människans åtaganden och oro som spelar roll för oss som individer. Vi imiterar inte de roller eller värderingar som samhället föreskriver utan vi är människor på “vårat sätt”. Är vi inte sanna mot oss själva så missar vi meningen med livet. Vi missar vad det innebär att vara människa utifrån vårt sätt att se på det.

Det Kierkegaard menar i sin teori är att det är svårt att vara sann mot sig själv och att vi ofta dras med och anpassar oss efter de förväntningar av vad som betyder något utifrån den offentliga världen. Detta gör att vi ofta är alienerade från oss själva och lever i ett komfortabelt självbedrägeri för att vi helt enkelt gör som andra gör och saknar en känsla av vad som faktiskt är viktigt för mig själv som självständig individ. Detta gör också att vi har svårt att se hur vi skiljer oss åt från andra utan detta leder till konformism. Men existentialister menar på att det går att vakna upp ur detta självbedrägeri och att den en människas utveckling också bli en egen autentisk individ (Aho 2004, s. 80–81).

Kierkegaard betonar dock om att människans utveckling till att bli en egen autentisk individ är en process som vanligtvis går igenom tre utvecklingsstadier. Han benämner dessa faser som den estetiska, etiska och religiösa fasen. Det är just den första fasen i Kierkegaards teori som blir särskilt intressant utifrån vår studie då det är i den här fasen barn befinner sig i ifall vi utgår från Kierkegaards teori. Vi kommer nedan presentera de tre stadierna Kierkegaard redogör för i sin teori fast det är framförallt den estetiska fasen som blir relevant i vårt fall utifrån att det är den fasen som kännetecknar barndomen.

Estetiska fasen

Den estetiska fasen, den etiska fasen och den religiösa fasen är de faser vi enligt Kierkegaard går igenom under vår livscykel. Under vår barndom och som unga vuxna befinner vi oss i den första fasen det vill säga den estetiska fasen, vilket gör den väldigt intressant utifrån vår studie. I den här fasen är uppfångade i en vällust där vi blir berusade av omedelbar tillfredsställelse, Han menar att i denna fas är vi obekymrade och inte bundna av moraliska skyldigheter utan fokus ligger på vår egen tillfredsställelse som gärna ska ske omedelbart utan närmare tanke på konsekvenser. Vi väljer i den här fasen att fly från hot om smärta och gör allt för att inte bli uttråkade. Kierkegaard menar att den här fasen slutligen leder till förtvivlan och misströstan om individen inte går vidare utifrån att tillfällig och omedelbar tillfredsställelse är inte långlivad. Människan känner här en saknad av en djupare mening med livet än att hela tiden söka efter den här snabba och kortvariga tillfredsställelsen vilket leder in i nästa fas. (Aho 2004, s. 86–87).

Etiska fasen

Den här fasen är den fas som kommer efter den estetiska och som enligt Kierkegaard är ytterligare ett steg mot att bli en egen autentisk individ. Den etiska som skall leda oss vidare till en existentiell helhet där vi binder samman det oändliga med det ändliga. I den här fasen blir människan medveten om den underliggande tomhet som finns i den estetiska fasen där människan hela tiden sätter njutningen i första rummet. I den här fasen börjar vi välja att göra åtaganden som ibland kan vara väldigt svåra men som skapar en djupare mening med våran egen existens. Dessa åtaganden har makten att binda samman vårt fragmenterade ögonblick av njutning till en helhet då vår existens får en djupare mening. Genom att avstå från tillfällen av ögonblicklig njutning och istället förbinda sig till moraliska principer går individen in i den etiska sfären. Men denna fas blir också problematisk just utifrån att den sätter det universella över individens egna subjektiva behov, vilket gör att det etiska individen är avskild från existensen konkreta verklighet. För Kierkegaard är den högsta formen av sanning inte objektiv och universell utan subjektiv och speciell för individen själv. Det finns tillfällen i en individs liv då individen måste få avstå från sina åtaganden för individens egna subjektiva passioner vilket för oss in i den enligt Kierkegaard sista fasen i utvecklingen till att bli en autentisk individ (Aho 2004, s. 88–90).

Religiösa fasen

I den här fasen menar Kierkegaard att det är viktigt att vi hittar en tro som inte behöver vara av det religiösa slaget men dock en tro som skapar ett engagemang. I den här fasen behöver individen skapa ett mer inåtvänt engagemang vilket gör att vi kliver över i den religiösa fasen eller sfären av tro som Kierkegaard uttrycker det. Det är genom att bortse från vissa av de moraliska åtaganden som inte kan motiveras rationellt som individen åtagit sig i den etiska sfären vilket gör fasen irrationell och absurd ut det rationella perspektivet. Men det är här som vi kliver in i den högsta formen av autentisk individualisering (Aho 2004, s. 88-89). När vi når denna fas menar Kierkegaard att människan har nått den högsta formen av att bli en egen individ.

3.2 Barndom

Kollar man historiskt på barndomen så har det i alla sociala gemenskaper funnits ett behov av att dela in barndomen i olika stadier i form av åldrar. En grundläggande västerländsk tradition har sedan varit att dessa kriterier i form av ålder ska kombineras med det enskilda barnets mognad (Olsen 2004, s.11).

Utifrån ett svenskt perspektiv har vi sedan 1734 års lag, som fortfarande är Sveriges officiella lagbok även om det mest är omskrivet och ändrat sedan dess haft en lag som styr när vi som människor anses myndiga och därmed helt fatta egna beslut kring vår tillvaro utan vårdnadshavare. Detta gör att barn är moraliska förmånstagare medans vuxna är moraliska

aktörer. Detta innebär att vuxna anses vara de som besitter förmågan och därmed också makten

att avgöra vad som är moraliskt rätt och moraliskt fel i olika situationer. Detta innebär inte att en moralisk aktör inte kan handla fel men i allmänhet har aktören denna förmåga att avgöra vad som är rätt och fel. Barnet som här är en moralisk förmånstagare har rätt att få en moralisk hänsyn dvs har rätt att få sin syn på rätt och fel respekterad. Detta innebär att som vuxen är man både en moralisk aktör och en moralisk förmånstagare medans som barn är man enbart en moralisk förmånstagare (Olsen 2004, s.19–20).

Det går att dela upp det moraliska hänsynstagandet i tre olika former av hänsynstagande där det första av dessa hänsynstaganden handlar om vuxnas skyldighet att främja barns utveckling av sin moraliska förmåga

Den andra formen av hänsynstagande är barnets rätt att ge sina egna moraliska omdömen precis som det står i artikel 12 i FN:s barnkonvention men det handlar inte bara om omdömen i sig utan att även bli hörda i juridiska sammanhang.

Den tredje formen av hänsynstagande handlar om barnens moraliska makt dvs i vilken utsträckning som vuxna är skyldiga att rätta sig efter barns moraliska omdömen. Denna fråga finns det inget tydligt svar på men det är viktigt att ha denna frågeställning med sig när barns makt diskuteras (Olsen 2004, s.30).

Utifrån ett socialkonstruktionistiskt synsätt kan vi även förstå och se barn som en egen socialt konstruerad kategori. Utifrån detta har barndomsforskning växt fram som en egen teoretisk gren inom socialkonstruktionistiska forskningen (Olsen 2004, s.53–54). Barndomen är en social konstruktion som är en del av hur uppdelat samhället är åldersmässigt. Barn i sig är en social position som kategoriseras in under barndomen och har flera förväntningar knutna till sin positionering utifrån skillnaden mellan att vara vuxen och barn.

Det är viktigt att förstå att barn som social kategori är avgränsade från oss vuxna i form av både lagstiftning, vetenskaper och normbildningen där barn betraktas som blivande vuxna. Detta gör att vi ser på barn som individer under utveckling alltså är barndomen en period som kännetecknas av brister (Olsen 2004, s.55). Detta är en kritisk hållning till hur vi oftast sett barn som en del av en barnfamilj tidigare, där barn blivit mer av en egenskap tillhörande en

Forskningen inom dagens utvecklingspsykologi har även på ett allt tydligare sätt kunnat visa på att sambandet mellan föräldraskap och barnets utveckling påverkas av i vilket sammanhang det sker såsom familjenormer, könsroller, sociala, ekonomiska och historiska faktorer (Ponnert 2019, s.277).

Det är ju också därför av stor vikt hur vi i samhället inte bara konstruerar barn utan också såsom nämns här familjenormer, könsroller etcetera som påverkar varandra vare sig vi vill eller inte. När det gäller teorier kring barns utveckling i relation till sina föräldrar är vi medvetna om att mycket av de studier som tidigare gjorts har gjort just på familjer som är genus konventionella det vill säga med en mamma och pappa där mamma varit den förälder som varit mer närvarande i hemmet (Ponnert 2019, s.285).

Barndomen är en kortvarig tid i livet, som är endast en liten del av en människas liv men innehåller en stor betydelse för dennes grund. Detta belyser Jens Qvortrup i en illustration där skolan som institut och barndomen är ett tidsanpassat moment för barn. Med skolan som en del av barnets uppfostran i en kategoriserad takt, barnets ålder där tiden och kategorin är skräddasydd efter olika kunskaper och färdigheter som barnet måste lära sig för att kunna ta sig till nästa kategori. Genom detta kan man se hur skolan formar barn till ”utvecklande individer” (Qvortrup 1994, s127).

Enligt Näsman & Närvänen är barndomen en strukturform som kvarstår som en del av den sociala strukturen. Med detta menas att ett barn som individ utvecklas till mognad och till livet som vuxen. Författarna menar att “ålder” som den sociala strukturen är den mest socialt accepterade grunden för diskriminering. Genom att tillskriva vissa åldersgrupper särskilda egenskaper eller brister, legitimeras dessa gruppers in eller ur i samhällsdeltagandet. Genom att exempelvis tillskriva barnet bristande egenskaper som utvecklande blir barnet utfryst ifrån beslutfattande processer (Näsman & Närvänen 2004, s56,73).

Qvortrup gör även ett liknande resonemang om hur den moderna barndomen konstruerar bort barnen från samhället, genom att begränsa dennes potential och exkludera de från ämne som berör barnet (Qvortrup, 1994, s125).

Utifrån vår syn på barn som ett relationellt begrepp och barndomens villkor kopplade till konstruktionen och relationen barn-förälder kan vi konstatera att barns rättigheter och skyldigheter i hög grad går via föräldrars regleringar och uppfyllda skyldigheter. Samtidigt kontrolleras föräldrar att de uppfyller sina skyldigheter gentemot barnet av staten. I enskilda familjer finns det många olika typer av regleringar som skiljer sig åt från familj till familj där staten saknar insyn (Olsen 2004, s.60).

Detta gör att trots att vi har barnkonventionen som en vägledning för barns rättigheter så är det mycket som utifrån hur vi konstruerar vår syn på barn och vad som är en god barndom som kommer påverka hur vi arbetar med konventionen.

3.3 Kopplingen till vårt arbete

Utifrån Kierkegaards beskrivning av de olika faserna som en individ går igenom i sin utveckling är denna teori relevant utifrån att något att vi säger att vi vill att våra barn ska få växa upp till självständiga individer och få vara sig själva. Den estetiska fasen som vi befinner oss i när vi växer upp är det lätt att tänka att detta med att söka efter omedelbar tillfredsställelse och flykten från konsekvenser gör att det uppenbart kan finnas ett skyddsbehov för barn som gör att även om barn blir hörda behöver de hjälp i sina val. Det är också viktigt att fundera på vad som är ett barns bästa utifrån att vi idag lever i ett samhälle där mycket bygger på att vi som individer skall anpassa oss till samhället redan från barnsben på många sätt, och där vi har en barndom som är socialt konstruerad.

4. Metod

I det här kapitlet skall vi på ett utförligt sätt försöka redogöra för vårt val av metodansats som i detta fall är hermeneutik som är en kvalitativ metod. Hermeneutiken menar att det finns ingen objektiv verklighet utan vår verklighet består av innebörder som vi själva måste tolka för att förstå. Vi vill även föra fram våra motiveringar till vårt val av just denna metodansats och varför just denna metodansats lämpar sig väl för att besvara vår frågeställning kring barnkonventionen och artikel 12.

4.1 Hermeneutik

Den hermeneutiska metoden är ett sätt att arbeta där vi vill nå förståelse av ett mänskligt fenomen genom tolkning. Vi måste som forskare vara öppna för ny tolkning för att vi ska kunna nå en fördjupad kunskap och förståelse för fenomenet (Binding & Tapp, 2008, s.122–124). Det är därför viktigt inom hermeneutiken med en öppenhet och mottaglighet hos oss som forskare när vi intervjuar våra respondenter. Endast genom en förståelse kan vi möta det personliga och den del av vår värld som vi saknar rationella begrepp för. Genom vår nyfikenhet på den andres värld så gör vi försök att förnya och fördjupa förförståelsen för den andres värld som människa. Genom att lära känna en annan människas värld blir det lättare att upptäcka och förstå min egen värld (Ödman s. 40–41).

Heidegger definierar hermeneutik som en med vår egen existens kopplad förmåga att tolka och förstå. Förståelsen är något som är sammankopplat med vårt vara-i-världen och förståelsen är grunden för vårt tolkande (Ödman 2007, s. 23). Hermeneutiken menar på att vi aldrig kan ställa oss utanför oss själva utan att vi alltid ser verkligheten med hjälp av den förståelse vi besitter, dvs vårt-vara-i-världen. Vi kan läsa och ta del av kunskap men vi kommer aldrig för den delen att komma i en position där vi kan sätta oss utanför oss själva (Ödman s.14–15)

Språket är centralt i hermeneutiken utifrån att det ofta är genom språket vi tolkar och förstår. Orden har alltid en bakomliggande betydelse som vi tillskriver dem utifrån vår tolkning vilket gör att språket är med och skapar vår värld.

Det är viktigt att ha med sig att utifrån ett hermeneutiskt perspektiv så är den tolkning som vi gärna hade betraktat som slutgiltig endast en tolkning som med största sannolikhet kommer omformuleras många gånger under vårt liv. Detta skulle kunna uttryckas såsom att vi “fryser” ett ögonblick av vår förståelseutveckling och tar en stillbild. (Ödman s. 107).

4.2 Förförståelse

Förståelse och tolkning är något som är tätt sammankopplade med varandra och att översätta något är en väldigt viktig del av det hermeneutiska arbetet. Det viktiga här som gör översättningen/tolkningen svår är att det handlar om att inte tolka enstaka tecken utan det är ett

att få en helhet och därmed förståelse (Ödman s. 76). Gadamer beskriver det hermeneutiska sättet att se på tolkning som tolkare inte enbart tolkar det som sägs rent intellektuellt utan utifrån en öppenhet för vad som sägs eller skrivs ”låta en värld öppna sig” (Ödman s.30). Tolkningen behöver enligt hermeneutiken alltid definieras.

När vi ser på vår omgivning är vår förförståelse vår fakticitet av verkligheten just här och nu det kan förtydligas genom att vi inte kan förstå något utan att redan förstått (Ödman 2007, s.104). För att utveckla och få ny kunskap krävs det enligt Gadamer att vi har ett öppet förhållningssätt vilken princip handlar om att när vi studerar vår verklighet är öppna för att den kan betyda något annat än vad vi tidigare trott (Ödman 2007, s.237).

Förståelse och tolkning är analogisk process som innebär att tala och lyssna. Tolkaren avsätter personliga sammanhang och går in i författarens kultur och tid. Detta kan beskrivas som ett tankesätt mellan del (texten) och helhet (sammanhanget). Vilket innebär, för att tolka en text eller förstår den på djupet ska vi försöka avsätta tid för att förstå skribenten, vad denne går igenom under tiden hen skriver romanen eller artikeln och därmed skapar en dialog (Dahlberg, Dahlberg och Nyströms 2007, s. 67–68). När vi genomför våra intervjuer är det ur ett hermeneutiskt synsätt viktigt att vi tänker dialogiskt för det är i mötet med andra människor som ny kunskap och förförståelse kan uppstå.

Genom att vi för en dialog med våra respondenter på lika villkor det vill säga den bygger på frivillighet och inte tvingande kan vi nå en ömsesidig förändring vilket leder till en intersubjektiv förståelse (Ödman s.14). Det är viktigt att betona att förståelse och begriplighet inte skall ses som samma sak. Begripandet är något kognitivt medans förståelse är något som berör oss människor även som viljande, kännande och etiska individer. Begripandet är underordnat förståelsen och fyller en kognitiv redskapsfunktion i förhållande till förståelsen. Förståelsen handlar därmed om vår mänskliga existens och dess villkor och möjligheter. Det gäller för oss människor att begripa enskilda pusselbitar för att sedan kunna få en helhetsbild av ett fenomen (Ödman s. 24–25).

4.3 Tolkningsprocessen

Tolkningsprocessen inom hermeneutiken brukar ofta illustreras som en cirkel eller spiral. Skillnaden är att spiralen inte har ett slut medans cirkeln är en mer statisk bild där det finns gränser för vilka tolkningar som är möjliga (Ödman s.103).

Gadamer beskriver att en hermeneutisk tolkning uppnår vi genom att låta den världen vi studerar öppna upp sig för oss (Ödman s.30). Vår förförståelse, vår vardagliga och tysta kunskap som vi redan tillägnat oss, som lägger grunden till att vi kan förstå vår omvärld (Dahlberg, Dahlberg & Nyström 2007, s. 278).

och delarna påverkar hela tiden varandra därför är det viktigt att ha koll på båda delarna för att kunna förstå det betraktade fenomenet fullt ut. Tolkningen blir en process där vi kan genom att fortsätta vår tolkning i flera steg kan få en fördjupad tolkning och därmed förståelse av vårt fenomen (Ödman s.98–101). Genom att arbeta på detta sätt inom den hermeneutiska tolkningsprocessen uppnås en högre abstraktionsnivå av det studerade fenomenet.

4.4 Motivering av vårt val av hermeneutik som metodansats

Vi har här valt hermeneutiskt metodologiskt perspektiv för att försöka besvara vår frågeställning. Det finns flera skäl till vårt metodologiska val som vi ska försöka argumentera för. Ett av våra argument för att välja denna metod är att vi känner att vi har en ganska stor förförståelse i ämnet redan. Eftersom vi inom hermeneutiken ser förförståelse som något positivt är det något som blir ett av våra argument för vårt val av metod. Vi tänker även att ämnet som vi valt är väldigt tolkningsbart även om allt är det så är sociallagen som sådan en lag som alltid varit svår just utifrån hur den skall tolkas vilket även kommer innefatta barnkonventionen och dess artiklar.

Detta gör att just utifrån att hermeneutik handlar om att tolka och förstå (Ödman 2007, s. 33). anser vi att detta metodologiska angreppssätt känns som ett bra val. Det är med hjälp av vår egen förståelse som vi uppnår med hjälp av vår förförståelse som vi går in i lite mer senare som vi också tolkar in det sker omkring oss. Vi ser alltid världen och verklighet utifrån från egen synvinkel (Ödman 2007, s. 14).

Vi vill här i vårt arbete få en förståelse för hur är det att vara-i-världen i rollen som socialsekreterare och hur deras arbete påverkas av denna lagförändring. Gadamer som var en tysk filosof känd för sin hermeneutik beskriver hur vi när vi har ett hermeneutiskt förhållningssätt möter varandra med två olika förståelsehorisonter dvs två existentiella världar möts där vi vill försöka få en förståelse och en gemensam horisont genom tolkning av vad som sägs utifrån den aktuella frågeställningen (Ödman 2007, s. 23).

Har vi redan en god förförståelse av det vi ska undersöka så kommer det med all sannolikhet vara lättare att få en gemensam horisont med den vi möter under en intervju exempelvis då det gör att våra två existentiella världar inte står så långt ifrån varandras så det blir helt främmande. När vi har en dialog med våra respondenter kommer ny kunskap att bildas men det krävs att vi har en öppenhet. Dialogen är väldigt viktig del när det gäller att finna en gemensam förståelsehorisont. När vi sedan når ett gemensamt seende eller horisont så skapas förståelse mellan oss. Ett annat argument för vårt val av metod är att vi verkligen känner att vi inte vet svaret på vår fråga trots att vi ha en ganska stor förförståelse om ämnet. Detta är viktigt utifrån hermeneutiskt synsätt dvs att verkligen undra och känna att vi inte vet men vill veta (Ödman 2007, s.105–106).

När det gäller den hermeneutiska metoden menar Gadamer på att det är viktigt att vi när vi ställer frågor som är grundade i vårt medvetande att vi inte vet svaret. Den här inställningen bör vi alltid ha i vårt sätt att undersöka genom att ställa frågor (Ödman 2007, s.105). När det gäller