Att stimulera autonomin hos elever kring fysisk aktivitet ur ett livslångt perspektiv
– lärares erfarenhet, i ämnet Idrott och Hälsa, om goda förutsättningar
Alfred Shemweta
Institutionen för pedagogik och didaktik/Department of education Examensarbete 15 hp/Degree 15 HE credits
Hälsopedagogik III/Health Education III Höstterminen 2017 /Autumn term 2017 Handledare/Supervisor: Ulf Olsson Examinator: Marianne Teräs
English title: Stimulating pupils’ autonomy as regards to lifelong physical activity – PE teachers’ experience concerning supportive environments
Att stimulera autonomin hos elever kring fysisk aktivitet ur ett livslångt perspektiv
– lärares erfarenhet, i ämnet Idrott och Hälsa, om goda förutsättningar
Alfred Shemweta
Sammanfattning
Detta är en kvalitativ intervjuundersökning i form av fokusgruppsdiskussioner som innehåller åtta respondenter. Syftet med studien är att undersöka vilka förutsättningar lärare i ämnet Idrott och Hälsa i dagsläget anser vara goda för att stimulera autonomin så att fysisk aktivitet, ur ett livslångt perspektiv, ska kunna ske. Studien sker i en tanzanisk kontext och kopplas till Sverige utifrån ämnet - detta för att möjliggöra ett ömsesidigt lärande. I Tanzania heter detta ämne Physical Education, förkortat PE. Insamlade data kategoriserade med fokus på mening (dvs.
meningskoncentrering) och resultaten sammankopplades därefter med det kognitiva
perspektivet till utveckling, motsvarande på engelska cognitive orientation to development. Det kognitiva perspektivet till utveckling bildas av två ståndpunkter som är kognitivt
utvecklingsperspektiv och Lev Vygotskijs kultur-historiskt utvecklingsperspektiv; dvs.
cognitive development perspective respektive cultural-historical development perspective på engelska.
Resultat visade att idrottslärare anser att personliga element, resurselement och ämnesplan för Idrott och Hälsa är essentiella förutsättningar för att stimulera autonomin kring fysisk aktivitet i det livslånga perspektivet. Det visade sig även att omgivningselement och lärarnas roll är grundläggande förutsättningar. Studien visade också att såväl elevernas motivation och personliga karaktärsdrag som deras fysiska, sociala, kulturella och historiska omgivning påverkar deras beteendeförändring.
Nyckelord
Fysisk aktivitet, idrott och hälsa, beteendeförändring, autonomi, lärande, utvecklingspsykologi.
Stimulating pupils’ autonomy as regards to lifelong physical
activity
– PE teachers’ experience concerning supportive environments
Alfred Shemweta
Abstract
This is a qualitative research by means of focus group discussions which brought together eight participants. The purpose of this study is to examine about Physical Education teachers’
experience concerning supportive environments that are considered necessary for stimulating autonomy so that physical activity, from a lifelong perspective, can take place. The research takes place in a Tanzanian context and is linked to Sweden based on the subject so as to enable a mutual learning. While termed as Idrott och Hälsa in Sweden, this school subject is called Physical Education in Tanzania, abbreviated to PE. The collected data were categorized with the emphasis upon their implication (i.e. their core meaning) and the results were then linked with the cognitive orientation to development. The cognitive orientation to development is made of two standpoints which are cognitive development perspective and Lev Vygotsky’s cultural- historical development perspective.
The results showed that, PE teachers believe that personal elements, resources element and PE curriculum are essential prerequisites for stimulating the autonomy as regards to lifelong physical activity. It also turned out that the environment elements and the role of teachers are fundamental. The study also showed that both the students' motivation and personal
characteristics, as well as their physical, social, cultural and historical environments, affect their behavioral change.
Keywords
Physical activity, sport and health, behavioral change, autonomy, learning, developmental psychology.
.
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 1
1.1 Introduktion ... 1
1.2 Bakgrund ... 2
1.2.1 Fysisk aktivitet – förekomst och betydelse ... 3
1.2.2 Skolan som en hälsoarena ... 4
1.2.3 Ämnet Idrott och Hälsa; läroplan som styrdokument ... 7
1.2.4 Vem har ansvar för hälsan? ... 8
1.2.5 Lärande i allmänhet ...11
1.3 Tidigare forskning ...12
1.3.1 Hur fysik aktivitet förändras från barnsben till vuxen ålder ...12
1.3.2 Skolans roll och möjligheter ...13
1.3.3 Vad är det som gör att vuxna blir mindre fysiskt aktiva ...14
1.3.4 Vilken roll hälsovinst spelar för ökad fysisk aktivitet ...15
1.4 Syfte och frågeställningar ...16
1.5 Teoretisk utgångpunkt ...17
1.5.1 Kognitivt utvecklingsperspektiv ...17
1.5.2 Kulturhistoriskt utvecklingsperspektiv ...18
2 Metod ... 20
2.1 Datainsamlingsmetod ...20
2.2 Urval ...20
2.3 Pilotprojekt ...21
2.4 Genomförande ...21
2.5 Databearbetning ...22
2.6 Reliabilitet och validitet ...24
2.7 Etiska aspekter ...24
3 Resultat ... 25
3.1 Omgivningselement...25
3.2 Personliga element ...26
3.3 Resurselement ...27
3.4 Ämnesplan för Idrott och Hälsa ...28
3.5 Lärarnas roll ...29
4 Analys av resultat ... 30
4.1 Analys utifrån kognitiv inriktning (perspektiv) till utveckling ...30
4.1.1 Analys utifrån det kognitiva utvecklingsperspektivet ...30
4.1.2 Analys utifrån det kulturhistoriska utvecklingsperspektivet ...31
5 Diskussion ... 33
5.1 Resultatdiskussion ...33
5.2 Metoddiskussion ...35
5.3 Slutsatser ...36
5.4 Framtida forskning ...36
Käll- och litteraturförteckning ... 37
Bilagor ... 39
Bilaga 1: Frågeschema (intervjuguide) ...39
Bilaga 2: Information till respondenter ...40
1
1 Inledning
Den här delen innehåller introduktion till studien vilken har valts för att belysa varför det är viktigt att se fysisk aktivitet, idrott och hälsa i skolan ur ett livslångt perspektiv. Forskning visar nämligen att den förändrade livsstilen hos människor idag, i förhållande till hos våra förfäder, är en av orsakerna till att vuxna idag blir mindre fysiskt aktiva. Skolan kan i detta sammanhang spela en avgörande roll.
1.1 Introduktion
Denna uppsats handlar om vilka förutsättningar som lärare, i ämnet Idrott och Hälsa i dagsläget, anser vara goda så att elevens entusiasm för fysisk aktivitet fortsätter även i vuxen ålder. Studien sker i en tanzanisk kontext och kopplas till Sverige utifrån ämnet Idrott och Hälsa. I Tanzania heter detta ämne Physical Education, förkortat PE. Anledningen till varför den valda studien anses viktig i Sverige är framförallt de fördelar som kan vara till nytta utifrån belysta situationer i Tanzania. Skolan i Sverige kan lära sig från Tanzania genom att använda studien för att belysa några undervisningsmoment i ämnet Idrott och Hälsa. Likaså kan skolan i Tanzania till exempel lära sig om prioriteringar och etablerade förutsättningar kring ämnet Idrott och hälsa i Sverige. På så sätt möjliggörs ett ömsesidigt lärande. I Tanzania används idrottsundervisning i skolan för att främja motion, fysisk aktivitet och aktivt deltagande i olika idrottsgrenar (Kazungu, 2016). Med andra ord anser man att det utifrån ett vetenskapligt sammanhang (konceptuellt) finns mängder av fördelar ur hälso-, motions- och
prestationsperspektiv. På grund av uppfattningen om att ämnet Physical Education (PE) är av mindre värde togs det 1996 bort av den dåvarande regeringen för att ge mer tid åt övriga ämnen i skolan (Ndyesumbilai, 2014). Dock återinfördes ämnet i skolan av en efterträdande regering cirka 10 år senare.
Det aktuella problemet i Tanzania
Forskningsartiklar, media, information från ett flertal internationella organisationer, internationellt idrottsmästerskapsdeltagande och resultat samt märkbara trender i samhället pekar på en dalande idrottsutveckling i landet ( (Mafumiko & Pangani, 2008). Enligt UNESCO:s rapport från 2011 gäller detsamma utbildningskvaliteten i landet - såväl generellt som i form av en uppsättning kompetenser och färdigheter efter skoltiden (UNESCO, 2011). Inom idrotts- och hälsoområdet i landet anses detta vara ett stort problem. Man menar att den tidigare borttagningen av ämnet PE är en starkt bidragande orsak till problemet och att konsekvenserna är många (Ndyesumbilai, 2014). Givetvis pekas det även på andra bidragande orsaker som till exempel insufficiens på information och bristfälliga prioriteringar (Kazungu, 2016, s. 8 ff.), ekonomi, policyfrågor samt även kulturella inslag (Mafumiko & Pangani, 2008). Även egna erfarenheter och informella undersökningar under de senaste 10 åren stämmer överens med övriga (objektiva) källor. Kan Tanzania framgångsrikt vända på den nuvarande
utvecklingsriktningen genom att praktiskt utnyttja ämnet och eventuellt erhålla de fördelar som ämnet erbjuder? Som en del av stödjande miljöer för hälsa anses begripligt undervisningsmaterial i skolan kring ämnet Idrott och Hälsa, läroböcker, kompetenta lärare och engagerade elever vara användbara omständigheter (Wizara ya Elimu na Mafunzo ya Ufundi, 2014, s. 30 ff.). Eftersom ämnet möjliggör interaktioner i skolan innebär det att det nationella språket, Swahili, kan spela en roll i en långsiktig plan för utvecklingen. Att bearbeta och ta fram tillräckligt (sufficiens), begripligt och innehållsrikt undervisningsmaterial i Swahili är av betydelse. Enligt Mafumiko och Pangani (2008, s. 59) bör
2
nuvarande betoning på Physical Education i skolor och idrott i samhället i stort, gå parallellt med strategier för att hantera de perceptuella och konceptuella luckorna mellan det avsedda och genomförda ämnets läroplan. I detta sammanhang, menar jag, kan skolan i Tanzania lära sig om prioriteringar och etablerade förutsättningar kring ämnet Idrott och hälsa på samma sätt som skolan i Sverige gör.
Även ur ett internationellt perspektiv lyfts fysisk aktivitet fram som ett betydande område med hälsovinster; exempelvis genom världshälsoorganisationen WHO (Strömmer, 2016). Bland annat belyser WHO:s faktablad (2017) att otillräcklig fysisk aktivitet är en av de ledande riskfaktorerna för dödsfall över hela världen. Vidare, fortsätter WHO, bidrar tillräcklig fysisk aktivitet till att förebygga icke-överförbara sjukdomar, såsom kardiovaskulära sjukdomar, cancer och diabetes. Enligt WHO (2017) är globalt 1 av 4 vuxna inte tillräckligt aktiva och mer än 80 % av världens tonårspopulation är otillräckligt fysiskt aktiv. Utifrån framtidsperspektiv har WHO-medlemsstaterna gått med på att minska otillräcklig fysisk aktivitet med 10 % före 2025 (ibid).
I Sverige är ökad fysisk aktivitet förvisso målområde 9 bland 11 nationella målområden för folkhälsoarbetet (Scriven, 2013, s. 41 ff.). Enligt Folkhälsomyndighetens definition (2017a) är hälsofrämjande fysisk aktivitet all fysisk aktivitet som förbättrar hälsan och den fysiska kapaciteten utan att leda till skada eller utgöra en risk. Motsatsen, dvs. fysisk inaktivitet, betraktas som ett skadligt beteende mot individens egen hälsa och ökar samhällskostnader avsevärt (Folkhälsomyndigheten, 2017b). Att befrämja fysisk aktivitet i ett livslångt perspektiv är viktigt. Lika betydelsefullt är förutsättningar för att stimulera eller skapa grund för autonomin kring fysisk aktivitet i det livslånga perspektivet. Svenska är det nationella språket som formellt används för att kommunicera
hälsoupplysningar och för undervisningen i skolan (Skolverket 2017). Vikten av förståeligt språk i detta sammanhang är på så sätt oundviklig.
Samtidigt kan det finnas stora skillnader i det problemområde som denna undersökning bygger på, dvs. ökad fysisk aktivitet i skolverksamhet. Ett exempel är begreppet Idrott och Hälsa vilket
traditionellt benämndes skolgymnastik eller gympa. Beroende på vilken tidsperiod det handlar om och aktuella förhållanden kan ämnets utsträckning under dåtiden vara annorlunda gentemot nutiden. Det kan även finnas stora skillnader mellan Sverige och andra länder i dagsläget kring ämnet. Utöver arbete med den angivna forskningsfrågan i sig (syfte och frågeställningar), föreligger även ett intresse i denna studie att få en bred kunskap och förståelse for internationell och jämförande pedagogik i det valda ämnet Idrott och Hälsa. Genom fokusgruppsdiskussion gjorda med lärare i Tanzania,
författarens hemland, vill och hoppas denna undersökning kunna ge kunskap och insyn om vad som i dagsläget anses vara goda förutsättningar. Likaså ämnar denna undersökning att ge kunskap om på vilket sätt idrottslärare bidrar för att stimulera autonomin hos sina elever.
1.2 Bakgrund
Den här delen innehåller en bakgrund till studien. Det kan även läggas till här att innehållet i denna punkt baseras på relevant litteratur i förhållande till forskningsfrågan samt författarens tidigare individuella forskningsöversikt vid Stockholms universitet (Shemweta, 2017).
Det framgår i punkt 1.1 ovan att den här uppsatsen handlar om vilka förutsättningar som lärare, i ämnet Idrott och Hälsa i dagsläget, anser vara goda för att elevens entusiasm för fysisk aktivitet ska fortsätta även i vuxen ålder. Samtidigt har den fullständiga forskningsfrågan, dvs. syfte och
frågeställningar, angivits i punkt 1.4. Utifrån relevant litteratur, tidigare avhandlingar och
3
vetenskapliga artiklar samt gällande styrdokument för skolan kring ämnet Idrott och Hälsa ska bakgrunden sätta undersökningen i ett vidare perspektiv.
1.2.1 Fysisk aktivitet – förekomst och betydelse
Fysisk aktivitet avser samtliga kroppsrörelser som uppstår på grund av skelettmuskulaturens
sammandragning och som resulterar i ökad energiförbrukning (Folkhälsomyndigheten, 2017a; WHO, 2017). Att cykla, springa, leka, kasta och fånga en boll, hoppa, arbeta fysiskt och att motionera och träna tillhör fysisk aktivitet. Eftersom fysisk aktivitet har positiva hälsorelaterade effekter erbjuds organiserad aktivitet vid många arbetsplatser runtom i världen, bl.a. inom skolmiljö.
Folkhälsomyndigheten (2017a) uppmärksammar samtidigt att hälsofrämjande fysisk aktivitet bör ske utan att leda till skada eller utgöra en risk. Det är även känt att ökad fysisk aktivitet är målområde 9 bland 11 nationella målområden för folkhälsoarbetet i Sverige (Scriven, 2013, s. 41 ff.).
Folkhälsoarbetet i Sverige har kommit så långt att hälsa uppfattas som något positivt både för den enskilde och sin omgivning. I nuläget, enligt Scriven (2013, s. 44), finns det en starkare nationell och lokal betoning på förebyggande, hälsoförbättring samt minskad ojämlikhet i människors hälsa. Genom olika hälsoarenor, skolan till exempel, och många hälsofrämjande insatser har människor i samhället fått lära sig om hälsobetydelse och därefter har de agerat utifrån sin uppfattning. Enligt Statistiska centralbyrån (SCB) till exempel, har idrott och motion blivit vanligare till och med bland äldre (Statistiska centralbyrån, 2017). Statistiken visar att 72 procent av kvinnor och män idrottar eller motionerar minst någon gång i veckan vilket är en ökning från 2008–2009, då 59 procent motionerade lika mycket. Även om ökningen är marginell bland de yngsta enligt statistiken, dvs. 16-24 år, visar det trots allt en uppåtgående trend. Största ökningen syns bland äldre kvinnor men Statistiska centralbyrån (2017, s. 6 f.) kan inte att säkert fastställa vad ökningen i andelen äldre som motionerar beror på.
Möjligen handlar det dels om en ökad medvetenhet om motionens betydelse för hälsa och
välbefinnande, dels om att de som numera tillhör de äldsta grupperna har fört med sig motionsvanor från då de var yngre (ibid). Om det senare anses verkligt betyder det även att skolan spelar en viktig roll och detta är en bekräftelse att ämnet Idrott och Hälsa kan stimulera motionsvanor i ett livslångt perspektiv. Det som sker i skolan genom ämnet Idrott och Hälsa, dvs. konkreta handlingar i det vardagliga livet för att förändra hälsa mot det bättre, är därför viktig eftersom det skapar möjlighet för fysisk aktivitet i det livslånga perspektivet. Att den största ökningen är bland äldre kvinnor kan mycket väl kopplas till ett behov av att erkänna och använda kvinnors färdigheter och kunskaper, i enlighet med Sundsvallskonferensen, i förhållande till begreppet stödjande miljöer för hälsa (Haglund, 1996, s.
5). I det här fallet bekräftar statistiken att, om hälsofrämjande fysisk aktivitet uppfattas som sund och andelen ökning bland de allra äldsta kvinnorna har mer än fördubblats, föreligger sunda lärdomar att hämta från kvinnor. Med de allra äldsta kvinnorna i statistiken menas kvinnor som är över 85 år. En uppenbar beteendeförändring (mot det bättre i det här fallet) innebär bekräftelse på förmodan; och det kan man bara viljan att nå hälsomålet och sunda förutsättningar finns (Scriven, 2013, s. 72).
I Tanzania ser läget annorlunda ut enligt statistiken ur det nationella institutet för medicinsk forskning (NIMR, 2013). Enligt NIMR (2013, s. 19 f.) finns det tre sätt att bidra till människans fysiska aktivitet;
dessa är arbetsrelaterad fysisk aktivitet, transportrelaterad fysisk aktivitet och fritidsrelaterad fysisk aktivitet (motion). 7,3 % av deltagarna i NIMR:s undersökning engagerade sig inte i arbetsrelaterad fysisk aktivitet, cirka 11 % genomförde inte någon transportrelaterad fysisk aktivitet och cirka 69,2 % deltog inte i någon fritidsrelaterad fysisk aktivitet (motion). NIMR:s statistik kunde läsas ur en annan vinkel, nämligen generell omfattning av faktisk fysisk aktivitet. Andelen av arbetsrelaterad fysisk aktivitet i den, tidsmässigt, totala summan var 72,2 %, cirka 21,8 % av transportrelaterad fysisk aktivitet och cirka 5,9 % av fritidsrelaterad fysisk aktivitet (motion). Statistiken visade att prevalens av
4
fysisk inaktivitet var mycket hög bland kvinnor i Tanzania. I NIMR:s undersökning (2013) sammanfattas det att såväl studier gjorda i Tanzania som anekdoter pekar på ett lågt deltagande i hälsofrämjande fysisk aktivitet. Medan statistiken säger en sak anses det viktigt att fortsätta belysa och diskutera, likt NIMR (2013, s. 34), om vilka risker som uppstår vid fysisk inaktivitet och på vilket sätt fysisk aktivitet istället kan främjas. Bland annat ökar fysisk inaktivitet risken för att dö i tidig ålder, fetma och depression medan fysisk aktivitet ökar människors förväntade livslängd. Det kan påstås att den ökade joggingtrend som syns i storstäder beror på informationsinsatser kring fysisk aktivitet i landet. Emellertid behöver informationskanaler inte enbart vara officiella, bl.a. NIMR:s studie, utan även moderna inofficiella kanaler för att förmedla kunskap kan ha spelat en viktig roll. Klok användning av informations- och kommunikationsteknik (IKT) samt sociala medier i stort kan,
exempelvis, ha påverkat många människor att engagera sig i fysisk aktivitet under de senaste åren eller att vara medvetna om fördelarna med fysisk aktivitet. Sökorden ”jogging club in dar es salaam”
genom Google den 19 november 2017 gav 213 000 träffar på cirka 0,69 sekunder och ”physical activity in tanzania” gav 2 170 000 träffar på 0,48 sekunder. Träffarna innehåller mängder av information, knutna till fysisk aktivitet i Tanzania, inklusive vetenskapliga artiklar, tidningsartiklar, länkar till video och bilder av olika slag. Såväl vuxna som unga syns ofta på söndagsmorgnar
joggande i flera orter i Dar Es Salaam. Likaså sker fotbollsträningar och basketbollsträningar på helger under samma tid. Denna trend visar att det tanzaniska folket, framför allt i storstäderna, läser, ser och uppfattar vad som anses vara viktigt. Genom vad som kan uppfattas av den enskilde som gynnsam hälsoinformation och fungerande hälsopolicy på samhällsnivå, menar jag, skapas goda omständigheter för beteendeförändring kring ökad fysisk aktivitet. Hälsofrämjande fysisk aktivitet uppfattas som sund, befrämjas och utövas som sådan. Såväl officiella som inofficiella informationskanaler delar
uppfattningen att skolan är av största vikt i förhållande till fysisk aktivitet även om verkligheten genom det angivna ämnet är en annan (Kazungu 2016, s. 61).
Generellt lyfts fysisk aktivitet fram, även ur ett internationellt perspektiv, som ett betydande område med hälsovinster; exempelvis genom världshälsoorganisationen WHO (Strömmer, 2016). Att befrämja fysisk aktivitet i ett livslångt perspektiv är viktigt. Lika betydelsefullt är förutsättningar för att
stimulera eller skapa grund för autonomin kring fysisk aktivitet i det livslånga perspektivet. Detta kan bli verklighet genom en hälsoarena, exempelvis skolan.
1.2.2 Skolan som en hälsoarena
Åtgärder för att förändra hälsan hos samhällets befolkning till det bättre, dvs. folkhälsan, har funnits länge (Haglund, 1996). I Sverige, till exempel, kan man finna förändringsarbete kring folkhälsa som ägde rum från mitten av 1800-talet till slutet av 1990-talet vilket gick parallellt med
arbetsmarknadsutvecklingen i landet (ibid, s.1 f.). Med arbetsmarknad menas ledande sysselsättning inom jord- och skogsbruk, sedan industrisamhället och till sist tjänstesamhället. Under denna period har åtgärderna sett olika ut på grund av rådande kunskap, färdigheter och resurser att antingen bekämpa sjukdomar eller främja hälsa. Enligt Haglund (1996, s. 2) dominerades ohälsopanoramat av infektionssjukdomar i början av perioden, följdes därefter av en hög förekomst av kroniska sjukdomar som hjärt- och kärlsjukdomar och cancer och mot slutet av perioden, dvs. under de senaste årtiondena, har psykosomatiska besvär dominerat (ibid). En viktig poäng att beakta här är att ett aktivt arbete för folkhälsan alltid äger rum - nu som förr, och med tiden brukar effekten av dessa ingripanden visas i form av faktisk förändring. I samma anda och föreställning för hälsofrämjande åtgärder diskuterades redan i samband med den s.k. Ottawa-konferensen 1986 fram ett nytt uttrycksätt som speglar
ekologiskt samspel mellan människor i samhället och dess omgivningar (Haglund, 1996, s. 5).
Begreppet stödjande miljöer för hälsa tog alltså form redan vid Ottawa-konferensen, men dess
5
praktiska definition utvecklades i samband med Sundsvallskonferensen 1991 (ibid). De stödjande miljöerna för hälsa, dvs. i vilka ekologiskt samspel fullbordas, omfattar bostadsområden, skolor, fängelser, sjukhus, försäljningstorg och arbetsplatser. I det här fallet hör individen till olika grupper, dvs. kollektiv. Människors omgivning innefattar således många synvinklar till exempel ur socialt, politiskt och ekonomiskt perspektiv (Haglund, 1996). Men för att precisera det praktiska samspelet mellan människor och dess omgivning samt skapa och utveckla arbetet kring stödjande miljöer för hälsa har arenatänkande utarbetats. Med arenatänkande menas konkreta handlingar i det vardagliga livet för att förändra hälsa mot det bättre i bostadsområden, skolor, sjukhus, m.m. För att illustrera hur stödjande miljöer kan omsättas i praktiken använder författaren sig av ett exempel inom
sjukvårdssammanhang i Sverige. Det handlar om Västerbottens interventionsprogram, på engelska The Västerbotten Intervention Programme med förkortning VIP (Norberg et al. 2010). Ursprungligen etablerades VIP för att bekämpa kardiovaskulära sjukdomar och diabetes pga. ökande morbiditet (sjuklighet) och mortalitet (dödlighet) i Västerbotten under andra milleniet vilken nådde sin högsta punkt i mitten av 1980-talet. Programmet utgår från sjukvårdsmiljö och arbetade preventivt med en strategi som riktade in sig på hela populationen men den faktiska interventionen koordinerades så att många komponenter skulle samverka (ibid, s. 2). Med komponenter menas delaktighet och
inblandning av hela det lokala samhället, olika myndigheter, skolor, äldreboenden, allmänna och privata organisationer, politiker, samhällets ledare, industrientreprenörer och affärsmän. VIP:s planläggning/konstruktion omfattar hälsokartläggning genom bland annat enkätundersökningar och motiverande samtal, en procedur som följer en särskild upprättad arbetsmanual som uppdateras regelbundet av en expertgrupp, stödjande system genom EviBase för att hjälpa individer att fatta gynnsamma beslut och pedagogisk aktivitet som till exempel informationsträffar och studiecirklar (ibid, s. 3 ff.). Det kan också konstateras att den ursprungliga expertgruppen utgjordes av personer med expertområden inom medicin, socialmedicin, forskning kring kost, familjemedicin, pedagogik och epidemiologi (ibid, s. 6). Även om expertgruppen numera administreras av länets forsknings- och utvecklingsavdelning är den av en inkluderande karaktär; dvs. delaktighet och inblandning av personer med vetenskaplig och statistisk kompetens, primärvården och övrig samordnande personal (ibid).
Detta är en styrka i stödjande miljöer för hälsa.
Styrkan kan även ses genom mängden individer som kommer i kontakt med primärvården å ena sidan och sjuksköterskor som har omfattande kunskap om de lokala områden de arbetar i å den andra (ibid, s. 2). Bland distriktsjuksköterskors ansvarsområden finns prevention och folkhälsoarbete vilket, i det här fallet, skapar en enorm möjlighet att nå många och omsätta stödjande miljöer för hälsa inom sjukvårdsmiljön. Enligt Norberg et al. (2010, s. 12) blev VIP framgångsrikt, effektivt och hållbart över tid tack vare delaktighet och samarbete bland flertalet aktörer. Arenaperspektivet handlar således om att man vill möta människor i de miljöer de befinner sig i vardagen – i skolan till exempel.
Denna undersökning kommer att koncentrera sig på skolan som en hälsorena varvid en stödjande miljö för hälsa hos elever skapas. Generellt täcker en hälsofrämjande skola in alla delar av skolans
verksamhet, ur ett hälsoperspektiv, inte bara vad som görs i enskilda ämnen med direkt koppling till hälsofrågor. Det handlar om alla ämnen, arbetsmiljön i stort, undervisningsformer, vad som sker på rasterna, skolmat, relationer mellan barn och vuxna samt relationer barn sinsemellan. I skolan förekommer på det sättet delaktighet och inblandning av olika personer med varierande
kompetensområden vilket är en styrka i stödjande miljöer för hälsa. Däremot kommer fokus i den här undersökningen att riktas mot hälsofrämjande fysisk aktivitet. Såväl internationellt som i Tanzania och Sverige avser skolåldern cirka 5 till 17 år (WHO, 2017). Hur mycket fysisk aktivitet rekommenderas för barnen i skolåldern i så fall? Genom sitt faktablad rekommenderar WHO att barn och ungdomar i
6
skolåldern ska göra minst 60 minuter av måttlig till intensiv fysisk aktivitet dagligen. WHO styrker även att fysisk aktivitet längre än 60 minuter dagligen kommer att ge ytterligare hälsofördelar.
Innehållsmässigt bör fysisk aktivitet inbegripa rörelser som stärker muskler och ben - minst 3 gånger per vecka (ibid). I förhållande till hälsofrämjande fysisk aktivitet i skolan är det viktigt att förhålla sig till WHO:s beskrivning: WHO framställer att uttrycket fysisk aktivitet inte ska förväxlas med
"motionsträning", vilket är en underkategori till fysisk aktivitet. Med motionsträning menar WHO en planerad, strukturerad, repetitiv aktivitet som syftar till att förbättra eller behålla en eller flera
komponenter med fysisk kondition. Utöver motionsträning har övrig fysisk aktivitet som sker under fritid, för transport för att komma till och från skolan, lekplatser eller dylikt, en hälsofördel. Vidare förbättras hälsan av fysisk aktivitet med såväl måttlig som med hög intensitet (ibid). I skolan sker således konkreta handlingar för att förändra hälsa mot det bättre genom hälsofrämjande fysisk aktivitet och betraktas därför som en betydelsefull hälsoarena.
För att inse på vilket sätt skolan är den potentiella hälsoarenan är det viktigt att först och främst titta på vad som generellt erbjuds i skolan. Utifrån historiskt, globalt och kulturellt perspektiv har skolan alltid erbjudit och förmedlat någon form av utbildning genom ett formellt lärande (se även punkt 1.2.5 kring lärande i allmänhet). Utbildning i denna kontext syftar på en systematisk undervisning och träning som ger kunskaper och färdigheter för ett visst yrke. Beroende på elevens intresse finns det mängder av yrkesinriktningar att välja på. I Sverige är skolans mål, bl.a., att eleverna ska ha kunskaper om och förståelse för den egna livsstilens betydelse för hälsan, miljön och samhället (Skolverket, 2017, s. 14).
Den viktigaste frågan här i så fall är på vilket sätt utbildning i ett klassrum bidrar till hälsa i kombination med andra hälsofrämjande omgivningar. Genom ämnet Biologi erbjuder skolan undervisning som ger eleverna kunskaper i frågor som rör hälsa (ibid, s. 156). Genom ämnet Idrott och Hälsa ges eleverna vidare förutsättningar att utveckla sin förmåga att planera, praktiskt genomföra och värdera fysiska aktiviteter utifrån olika synsätt på hälsa, rörelse och livsstil (ibid, s. 48). Givetvis uppmärksammas begripligt språk i undervisningen som grundläggande.
På samma sätt ses skolan i Tanzania som den mest lämpliga hälsoarenan för de barn som har möjlighet att gå till skolan (Kazungu, 2016, s. 6 f.). Genom undervisningsmoment som syftar till att förstärka elevernas gynnsamma beteende mot hälsa utgör skolan den önskvärda hälsoarenan för barnen. För att lyfta fram vikten av vetenskaplig och teknologisk utveckling som sker globalt och som anses viktig i skolan, tydliggörs detta genom den tanzaniska utbildningspolicyn (Wizara ya Elimu na Mafunzo ya Ufundi Tanzania, 2014). Det framgår att begripligt undervisningsmaterial i skolan, läroböcker och kompetenta lärare är grundläggande för det pedagogiska området (Ibid, 2014, s. 30 ff.). I förhållande till ämnet Idrott och Hälsa återstår det bara engagerade elever för att precisera det praktiska samspelet mellan människor och dess omgivningar i skolan och utföra konkreta handlingar i anknytning till fysisk aktivitet. Även i Tanzania används utbildningen inom skolan för att övertyga eleverna angående fördelarna med hälsofrämjande fysisk aktivitet och utrusta dem med kunskaper för att kunna ta
kontroll över hälsofrågor.
I övrigt är utvärdering av specifika interventioner ett bra sätt att följa, bedöma och justera
interventioner så att positiva hälsokonsekvenser verkligen uppnås. Utvärderingen kan utgå från en aktionsmodell för att skapa stödjande miljöer för hälsa, SESAME (Haglund, 1996, s.10 f.). SESAME står för Supportive EnvironmentS Action ModEl och modellen är mycket lämplig ur ett praktiskt perspektiv inom hälsofrämjande arbete. Denna modell, menar jag, passar väl som planerings- och implementeringsmodell för att säkerställa att stödjande miljöer för hälsa verkligen skapas vilket i sin tur möjliggör positiva hälsokonsekvenser. Modellen omfattar åtta steg enligt följande:
1. Identifiera behov och problem
7 2. Etablera samverkan
3. (a) Formulera och konkretisera mål, (b) utveckla strategier och (c) planera utvärdering 4. Utforma genomförandet och mobilisera resurser
5. Dra igång verksamheten – utveckla stödjande miljöer (program, projekt) 6. Skapa strukturer för att vidmakthålla
7. Följ upp och utvärdera
8. Förnya, förändra och/eller förstärka
Stödjande miljöer för hälsa utvecklar en viktig bas för förändringsarbete och lärandeprocesser i en hälsofrämjande skola. Skolan som hälsoarena består således av olika komponenter och involverar många aktörer vilka ofta vägleds av eller har ett samförstånd kring denna hälsoarena genom ett styrdokument.
1.2.3 Ämnet Idrott och Hälsa; läroplan som styrdokument
Skolan, som den berörda hälsoarenan i den här undersökningen, använder sig av ämnet Idrott och Hälsa för att stödja ökad fysisk aktivitet hos elever(Skolverket, 2017). Skolverkets läroplan för grundskolan, förskoleklass och fritidshemmet 2011, mest känd som LGr11, är det styrdokument som används för att skapa färdigheter i och kunskaper om idrott och hälsa. Det framgår tydligt i
dokumentet att idrott och hälsa är en tillgång för både individ och samhälle. Syfte med undervisningen i ämnet Idrott och Hälsa är, bl.a., enligt följande:
Eleverna ska också ges möjlighet att utveckla kunskaper om vad som påverkar den fysiska förmågan och hur man kan påverka sin hälsa genom hela livet. Eleverna ska även ges förutsättningar för att utveckla goda levnadsvanor samt ges kunskaper om hur fysisk aktivitet förhåller sig till psykiskt och fysiskt välbefinnande (Skolverket, 2017, s. 48).
Även Tanzania, landet i vilket data och empiriskt material för denna undersökning ska etableras (Kvale & Brinkmann, 2014; Svensson & Ahrne, 2015), delar samma uppfattning kring ämnet Idrott och Hälsa. Enligt Kazungu (2016, s. 1) är Idrott och Hälsa officiellt ett av kärnämnena i grundskolan och ett valbart ämne i gymnasiet och detta stöds även av landets idrottsutvecklingspolicy vilken innehåller grundanvisningar kring ämnet och ämnets nytta för samhället (Wizara ya Elimu na
Utamaduni Tanzania, 1995). I dokumentet dras en kort historik angående befolkningens idrottsliga och fysiska aktivitet som skedde på många sätt långt före kolonialismen. Bland annat deltog folket i olika idrottsliga och fysiska aktiviteter utifrån deras stamtillhörighet dvs. sammanhållna folkgrupper som bor i landets olika regioner. Brottning, spjutkastning, löpning, hopp, bågskytte, akrobatik,
jägaraktivitet (att springa och fånga ett djur) samt simning tillhör dessa aktiviteter (ibid, s. 1). Utöver hälsomässiga fördelar genom deltagande i dessa fysiska aktiviteter kunde olika stammar även bygga, utveckla och stärka sin identitet och självförtroende samt utveckla vänskap och samarbete mellan människor i samhället och stammar sinsemellan. Dessa traditionella idrottsliga och fysiska aktiviteter som var mycket populära före kolonialismen heter i sin helhet Michezo ya jadi på Swahili,
motsvarande Traditional sports and games på engelska. I samband med kolonialismen minskade de traditionella idrottsliga och fysiska aktiviteterna och istället introducerades och utvecklades moderna idrottsaktiviteter som till exempel fotboll, handboll, tennis, boxning och cykling. När Tanzania blev självständigt erkändes idrottsliga och fysiska aktiviteter som mycket viktigt för individerna själva och samhället i stort. Traditionella idrottsliga och fysiska aktiviteter förekommer fortfarande men inte i lika stor skala som under tiden före kolonialismen. Genom idrottsutvecklingspolicyn uppmuntras
8
idrotts- och hälsofrämjande fysisk aktivitet på alla nivåer, dvs. individ och samhälle, och olika departement (ministerier), myndigheter, nationella och internationella organisationer ombeds att samarbeta för att stimulera idrott och fysisk aktivitet i landet (ibid, s. 10 f.). Media ges en särskild punkt i policyn för att poängtera dess betydelse i frågor som rör idrott och hälsofrämjande fysisk aktivitet i landet (ibid, s. 42). Med andra ord är det helt vanligt att såväl människor i landet som diverse diskussioner kring idrott och hälsofrämjande fysisk aktivitet samt dess utveckling källhänvisar till eller tar del av någon rapport eller relevanta artiklar från pålitliga media. På liknande sätt refererar denna studie till några artiklar från media i Tanzania.
Angående ämnet Idrott och Hälsa framgår det tydligt i policyn att det är ett kärnämne i skolan och för att lyckas väl med ämnets syfte måste tillräckligt många idrottslärare utbildas, läroplanen för ämnet utvecklas och relevant idrottbildningsmaterial (läroböcker) produceras och utvecklas (ibid, s. 12 f. och s. 35 f.). Det framgår även att den internationella stadgan kring idrott och fysisk aktivitet inom skolan, dvs. International Charter of Physical Education and Sports, måste få fullständigt utrymme för samarbete mellan nationella och internationella organisationer – detta för att stimulera pedagogisk planering och studier av ämnet samt stödja det livslånga lärandet i ämnet (se även punkt 1.2.5 kring lärande i allmänhet). För att vara än tydligare i den tanzaniska idrottsutvecklingspolicyn innehåller dokumentet den ursprungliga internationella stadgan från 1978 (ibid, s. 45 ff.).
Kort sagt, läroplaner samt idrottslig och fysisk utvecklingspolicy är styrdokument som används för att skapa färdigheter i och kunskaper om idrott och hälsa i skolan. I förhållande till ämnet Idrott och Hälsa i Tanzania illustrerar Kazungu (2016, s. 11) att undervisningen inte har varit stabil i landet på väldigt länge. Detta visas, exempelvis, genom statistik på antalet registrerade elever som deltog i nationella prov i ämnet på gymnasiet. Året 2010 deltog 112 elever, 2011 medverkade 11 elever, 2012 var det 129 elever och 2013 deltog enbart 72 elever. Men syftet med ämnet betonas i lika hög grad av såväl Tanzania som andra länder (t.ex. Sverige) samt en mängd av internationella organisationer (t.ex.
WHO och UNESCO). För att forskningsfrågan i denna undersökning ska kunna besvaras har således de angivna styrdokumenten kring ämnet Idrott och Hälsa tagits hänsyn till. Emellanåt behöver välbeskrivna styrdokument stärkas med perceptuell acceptans om vem som har ansvar för hälsan.
1.2.4 Vem har ansvar för hälsan?
Människors individuella uppfattning om vad hälsa är kan vara olikartad även om de gemensamt har intryck av att hälsa är en sund sak, precis som Green et al. (2015, s. 2 ff.) upplyser. Av den ställda frågan är hälsa ett av de centrala begreppen och det kan uppfattas och prioriteras olika – även globalt.
Hälsa kan upplevas ur en negativ infallsvinkel eller som en positiv aspekt, dvs. vara fri från sjukdomar (att bota sjukdomar) respektive att lyfta fram ens befintliga hälsotillstånd även om kroppen är fri från sjukdomar (Green et al., 2015, s. 7). Men gemensamt och i sin helhet framförs en tolkning av att hälsa avser människors tillstånd som man måste ta hänsyn till i vardagslivet (ibid, s. 2; Scriven, 2013, s. 22 ff.).
Övriga begrepp som anses betydelsefulla i frågan är vem och ansvar. Ett ansvar handlar om skyldighet att utföra en handling och sedan anta de konsekvenser som skapas på grund av den utförda handlingen (Green et al., 2015). I ett hälsosammanhang finns det ansenliga handlingar som skapar en god hälsa och mindre bra handlingar som ger mindre god hälsa. Likaså kopplas ansvaret till den som utför handlingen, dvs. vem i det här sammanhanget, vilket kan vara en individ eller individer i en gemenskap i form av skola, förening, arbetsplats, geografiskt område och samhället i stort (ibid).
9
Tillsammans erbjuder de tre begreppen en bra utgångspunkt för att behandla denna del av uppsatsens bakgrund. Medan ansvar och hälsa kommer att stå för diskussionen om olika uppfattningar och varierande utmaningar, ska vem stå för ståndpunkterna som utvecklas i den här punkten, dvs. 1.2.4.
Enligt Green et al. (2015, s. 7) finns det tre dimensioner av hälsa, dvs. den mentala, fysiska och sociala, vilka sammanfattas av hälsans arbetsmodell i form av Figur 1. Även Scriven (2013, s. 26 f.) upplyser om olika dimensioner i förhållande till hälsa.
Figur 1. Olika dimensioner av hälsa. Uppgifterna är i enlighet med Green et al. (2015, s.7) och Scriven (2013, s. 26 f.).
I den sociala dimensionen presenteras två nivåer som utgör utgångspunkter för hälsoarbetet. Dels finns det engagemang som kan hanteras på en individuell nivå (inklusive en social aspekt, dvs. ett socialt liv) och dels finns det hälsoarbete som handhas på samhällsnivå. Med samhällsnivå menar författaren förhållanden som gör att ett samhälle uppfattas som friskt – det friska samhället (Green et al. 2015, s.
10). Den individuella nivån och samhällsnivån kan betraktas som svar på följande fråga - vad gör individen respektive samhället för att bli friskt och vidmakthålla sin friskhet (det goda
hälsotillståndet)? Utifrån de två kategorierna träder även två ståndpunkter fram om vem som har ansvar för hälsan.
Den första ståndpunkten är huruvida samhället ska anses ha det yttersta ansvaret för människors hälsa.
Denna ståndpunkt förespråkar auktoritär skyldighet att upprätthålla det friska samhället genom samhälleliga anordningar. Med samhälleliga anordningar menas den statliga maktapparaten som utövas på individer i samhället med syfte att upprätthålla ett gott hälsotillstånd. Betydelse och
omfattning av maktutövning inkluderar karantän vid behov, politiska ideologier via politiska manifest, förmedling av hälsoupplysningar, fungerande sjuk- och hälsovård, bevarande av hälsorelaterad statistik och preventiva åtgärder av epidemier och andra sjukdomar (Green et al. 2015, s. 267 ff.). Att samhället (staten) måste skapa bästa möjliga förutsättningar för sjuk- och hälsovården och
undanröja/begränsa epidemiologier. Det friska samhället är, ur ett ekonomiskt och försvarsperspektiv, beroende av sin friskhet.
Problem som är förknippade med denna ståndpunkt är huvudsakligt existerande ideologier i samhället, sociala konstruktioner som formas och omformas samt motsatta diskurser (ibid, ss. 17-21). Vilka principer och etiska aspekter som finns i samhället, vem som har den centrala makten, vad som är bakomliggande och central innebörd som samhället kan föra med sig ur diskursperspektiv, menar jag vara en del av innehållet i existerande ideologier som sammankopplas med denna ståndpunkt.
Hälsa
Mentala Fysiska
Individuell nivå Sociala Samhällsnivå
Kognitva
Affektiva
10
Angående diskurser kan det exempelvis speglas utifrån genusförhållande, klass och etnicitet (ibid, s.
20). Vilken kunskap som produceras och vem som producerar kunskap kan påverka genus-, klass- och etniska förhållanden på ett sätt som skyddar intresset hos vissa grupper i samhället samtidigt som det begränsar andras intresse. Detta förorsakar ojämlikhet i samhället. Resursfördelning i samhället kan helt enkelt bero på ideologier, sociala konstruktioner och diskurser. Med resurser menas till exempel utbildningsmöjligheter, ekonomi/arbete, mänskliga rättigheter, miljöförhållanden, maktstrukturer (i förhållande till genusrelationer, klass och etnisk tillhörighet) samt möjligheter att påverka samhället genom politiskt engagemang. Ett annat problem är att samhället generellt arbetar preventivt med fokus på att eliminera sjukdomar. I det här fallet betraktas människokroppen som en maskin som ständigt måste vara i god ordning för att vara effektiv (ekonomi, försvar, etc,) (ibid, s. 21).
Den andra ståndpunkten är huruvida en individ (människan i samhället) ska anses ha det yttersta ansvaret för hälsa även om externa påverkande faktorer existerar (ibid, ss. 117-144). Denna ståndpunkt avser främst individens livsstil för att uppnå en (uppfattningsvis) god hälsa, leva sunt och bibehålla ett friskt liv men även individens bidrag till det friska samhället. Detta innebär att individen ska ha frihet att bestämma och att välja en hälsomässigt sund livsstil, dvs. utövande av den personliga autonomin vilken bör respekteras (ibid, s. 18; Scriven 2013, s. 239), samt stärka det friska samhället genom ett effektivt samarbete med andra, engelskan working with communities (Green et al. 2015, s. 417;
Scriven, 2013, s. 95 och ss. 219-233). Bland de omtalade hälsomässiga åtgärdsmodellerna på individuell nivå finns The health action modell (HAM) vilken påverkar individens intentioner och handlingar, ur psykologiskt, socialt och miljö/omgivningsperspektiv, att anta och upprätthålla den goda hälsan (Green et al., 2015, s. 119). Individens tro, motivation, normativa inflytande och egen självkontroll samverkar mot de hälsomässiga intentionerna.
Problem som är förknippade med denna ståndpunkt kan betraktas som motsatsen till det första. Det innebär begränsningar eller missförhållanden som uppstår på grund av brist på gynnsamma
förutsättningar till personlig autonomi kring hälsa (ibid, ss. 29-33). Här ingår brist på hälsorelaterad kunskap, begränsade möjligheter att påverka samhället pga. existerande strukturer eller svaghet kring landets demokrati, dåliga ekonomiska resurser och rådande miljöförhållanden.
Även om det alltid, ur historiskt perspektiv, har funnits olika ideologier om hur frågor som berör hälsa i samhället ska skötas, varierande kulturella tankesätt om hälsa och skilda åtgärder för att behandla sjukvård, hälsovård och friskvård – har individen ständigt stått i centrum. Till exempel under 1920- talet handlade hälsoupplysningen främst om olika sjukdomar medan man under 1950-talet hade större fokus på förbättrade metoder för att förmedla hälsobudskap för att därefter under 1960-talet rikta in sig på mottagaren, dvs. människan i samhället (ibid, s. 11). Återigen aktualiseras den olikhet kring
definitionen på hälsa genom att ifrågasätta de rätta kunskaperna kring hälsa – vad är rätt kunskap och vem har rätt kunskap (ibid). Detta, menar jag, innebär att individen mycket väl kan ha rätt kunskap om sig själv och därmed rätt kännedom om sin hälsa.
Individen står fortfarande i fokus även i modernare perspektiv. WHO:s holistiska definition på hälsa handlar om förhållanden som bidrar till människans goda hälsa – mentala (emotionella och spirituella), fysiska och sociala förhållanden (ibid, ss. 7-17). Givetvis kan tolkning på begreppet ansvar vara en hake i förhållande till de två ståndpunkterna men betydelsen av individen som ytterst ansvarig väger tyngre. Detta intygas även av Green et al. (2015, s. 10) att en socialt mogen person tenderar att agera ansvarsfullt i de samhälleliga hälsofrågorna. Vidare redovisar Green et al. (2015, s. 33) ett antal surveyundersökningar som pekar på en hög uppfattning om att individen bär ansvar och kontroll över hälsofrågor. Detta, menar jag, bekräftar att människan i samhället (individen) har det yttersta ansvaret för sin hälsa. Utifrån intrycket av att hälsa är en sund sak, innebär det att individens ansvar för sin
11
hälsa således betraktas i ljuset av den enskilde som självreglerande. Samtidigt fokuserar denna uppsats på bl.a. skolan som betydelsefull hälsoarena. Kan en elev som agerar självreglerande kring hälsa även framgångsrikt reglera sin inställning gentemot lärande i övrigt?
1.2.5 Lärande i allmänhet
Den här uppsatsen handlar om vilka förutsättningar som lärare, i ämnet Idrott och Hälsa i dagsläget, anser vara goda för att elevens entusiasm för fysisk aktivitet ska fortsätta även i vuxen ålder. Genom läroplan och idrottsutvecklingspolicy i Sverige respektive Tanzania uppmärksammas skolan som en viktig hälsoarena där eleven utrustas med kunskap för att kunna påverka sin hälsa genom hela livet.
Detta gör det gällande för lärande i allmänhet att kopplas till denna studie. Enligt Illeris (2009, s. 7) kan lärande, rent allmänt, definieras som vilken process som helst i levande organismer som leder till permanent kapacitetsförändring (vidmakthållande av ett förändringsarbete) och som inte enbart beror på biologisk mognad eller ålder. Lärandet kan ske på tre olika sätt (Alheit, 2009). Först är det ett formellt lärande vilket innebär att kunskapsöverföring blir verklighet genom (inom) ett
utbildningssystem. Till exempel i Sverige börjar man från förskola, sedan fortsätter man mot grundskola, gymnasienivå och vidare till högskoleutbildning. Likaså i Tanzania. I det formella lärandet finns alltså en utbildad lärare som undervisar i ett visst ämne, exempelvis i idrott och hälsa, det finns elever (studenter) och klassrum (studiesalar). Det formella lärandet äger rum i ordnade förhållanden (ibid, s. 117). Sedan finns det andra sättet, det icke-formella, vilket sker utanför det ordinarie utbildningssystemet som betecknas i formellt lärande. Det icke-formella lärandet sker i någorlunda ordnade förhållanden genom exempelvis studiecirklar eller liknande initiativ och genom idrottsföreningar (ibid). Det tredje sättet kallas för informellt lärande. I det här sättet har
kunskapsmottagare mycket större frihet att bestämma vilka kunskaper eller färdigheter man vill lära sig, när man vill lära sig något och vilken plats man vill använda för att lära sig något. Att lära sig spela fotboll, cykla eller åka skidor är ett exempel på det informella lärandet vilket inte behöver ske i ordnade förhållanden. Med andra ord sker lärandet livet ut, varje dag och är inte på något sätt avgränsat till kortare tid (ibid).
Samtidigt, betonar Illeris (2009), ingår motivation och beteendeförändring i en intern psykologisk process vilket är bland två grundläggande skeenden i en lärandeprocess (se även punkterna 1.3.4 och 5.1). Illeris (2009) upplyser att det dels finns en extern interaktionsprocess mellan en individ och hennes sociala, kulturella eller materiella omgivning och dels den interna psykologiska processen av utarbetande och förvärv. Utifrån ett biografiskt lärande perspektiv inom den livslånga
lärandediskursen förväntas därför lärandeprocessen ta tid (Alheit, 2009). Precis som Illeris (2009, s. 11 f.) illustrerar om lärande med användning av det dagliga livet i skolan, förknippas denna studie med ämnet Idrott och Hälsa, elever, idrottslärare och deras omgivning samt samhälle i övrigt. Att lärande i denna kontext bearbetas med hänsyn till det livslånga perspektivet.
Denna bild av lärande i allmänhet diskuteras även i Green et al. (2015). Att lärande som skulle kunna ske, exempelvis i skola eller samhälle, givetvis styrs av det rådande ekologiska samspelet
(interaktionen) mellan människor i samhället (alla inblandade aktörer) och dess omgivningar (teknologisk utveckling t.ex. IT, organisationsstrukturer/kulturer, materiella resurser, finansiella resurser och arbetsformer). Målet är att sträva efter och uppnå hälsomässigt bättre tillstånd genom förändringsprocess. Eftersom förändringsprocessen (genomförbarhet av förändringen, changeability) knappast är passiv, dvs. det kräver planering, motivation, delaktighet, ledarskap, kontrollmekanismer, kommunikation, etc. är det rimligt att anta att lärande även styrs av dynamiska situationer som ständigt uppstår (Green et al. 2015, s. 242 ff. och s. 318 ff.). Med andra ord sätter de delaktiga människorna
12
kontinuerligt lärande i praktiken för att underlätta gruppens ständiga förändringsarbete mot
nödvändiga, förbättrade och uppsatta förändringsmål. Därför skulle lärande ske på olika nivåer som t.ex. personlig nivå (intra-personal), medarbetarnivå (interpersonal), organisationsnivå
(organizational), gemenskapsnivå (community) och allmän politisk nivå (public policy) (Green et al.
2015, s. 320). Utbildnings- och utvecklingspolicy på alla nivåer, inbördes påverkan och förbättrade sociala nätverk på medarbetarnivå, koalitionsutveckling och incitamentsprogram på organisationsnivå, möjligheter att påverka sin egen situation och konflikthanteringsstrategier på gemenskapsnivå och politisk analys samt massmedia på den allmänna politiska nivån formar strategier och färdigheter som kan användas för att uppnå förändring (ibid).
Sammanfattningsvis har bakgrunden gett en överblick kring fysisk aktivitet och dess betydelse, skolan som hälsoarena, gällande styrdokument i anknytning till ämnet Idrott och Hälsa och att individen bär ansvar och kontroll över hälsofrågor. Individerna som åsyftas i denna undersökning är barn och ungdomar i skolåldern. Likaså har lärande kunnat kopplas till den här undersökningen och att lärandeprocessen tar tid. Dessa punkter tas vidare med i fortsättningen av denna uppsats - vilken handlar om vilka förutsättningar som lärare, i ämnet Idrott och Hälsa i dagsläget, anser vara goda för att elevens entusiasm för fysisk aktivitet ska fortsätta även i vuxen ålder.
1.3 Tidigare forskning
Tidigare forskning är framskriven under fyra rubriker vilka angår hur fysisk aktivitet förändras från barnsben till vuxen ålder, skolans roll och möjligheter, vad det är som gör att vuxna blir mindre fysiskt aktiva och vilken roll hälsovinst spelar för en ökad fysisk aktivitet.
1.3.1 Hur fysik aktivitet förändras från barnsben till vuxen ålder
Tidigare forskning visar att fysisk aktivitet och muskelträning kan ge bra resultat från barnsben till vuxen ålder (Kenney, Wilmore, & Costill, 2012). Genom att följa människors fysiska utveckling i förhållande till deras kronologiska ålder, mognad och kön har forskning kunnat fastställa hur fysisk aktivitet förändras (ibid, s. 425 ff.). Till exempel har kroppsliga förändringar studerats, bl.a. längd- och viktökning, skelett, muskler, inre organ och människors nervsystem. Studerade kroppsliga
förändringar har kunnat kopplas till grov- och finmotoriska färdigheter till exempel att lära sig krypa, sitta, gå, springa, cykla, simma och skriva. Även kroppsliga deviationer har inkluderats i forskning kring hur fysisk aktivitet förändras från barnsben till vuxen ålder. Studier som redovisas i Kenney, Wilmore och Costill (2012, s. 425 ff.) visar att från födseln fram till ungdomsåren ökar kroppens muskelmassa stadigt tillsammans med vikt. Studier visar även att fettceller kan öka i storlek och antal genom hela livet. Här menas det att medan den genetiska koden är opåverkbar kan fysisk träning och kost påverkar fettlagret, dvs. fettlagret ökar vid fysisk inaktivitet och konsumering av ohälsosam mat.
Forskning visar till exempel att under de fysiska mognadsåren är kroppsfett hos pojkar och flickor cirka 15 % respektive 25 % av den totala kroppsvikten. Den uppenbara skillnaden medan pojkar och flickor vid mognadsåren beror på den hormonella mängden, dvs. högre testosteronnivå för pojkar och högre östrogennivå för flickor. Detta gör att fysisk aktivitet anpassas efter motsvarande ålder,
muskelmassa och vikt, dvs. fysisk aktivitet skall alltid vara tillräckligt utmanande utan att öka
skaderisken för individen. På grund av åldersmässig anpassning förändras även typer av genomförbar fysisk aktivitet som har hälsomässig betydelse för människor i en bestämd ålder.
Även utifrån logiska förmågor gör forskningen gällande ett behov av att förändra fysisk aktivitet, bestämd (ordinerad) eller frivillig, från barnsben till vuxen ålder. Såväl Kenney, Wilmore och Costill
13
(2012, s. 213) angående principen om progressiv träning som Jean Piagets kognitiva
utvecklingsperspektiv (se punkt 1.5) bekräftar detta. Ett barn i lågstadiet till exempel kan ha svårt att begripa varför man måste värma upp genom att springa medan det på schemat står handboll. Däremot har en vuxen den logiska förmågan att förstå vikten av ordentlig uppvärmning. Det innebär att gradvis ökning för att möjliggöra förbättring, dvs. fysiologisk anpassning, sätts likaledes i förbindelse med logiska förmågor från barndom till ålderdom.
Vidare har forskning gjord under de senaste tjugo åren visat att oavsett ålder har fysisk aktivitet hälsomässiga fördelar (Faskunger & Hemmingsson, 2015). Bland annat kan regelbunden fysisk aktivitet öka kondition och muskelstyrka samt förebygga viktuppgång vilket är bra för det vardagliga arbetet på jobbet, hemmet eller i skolan. Regelbunden fysisk aktivitet kan även förbättra humöret, öka glädje, minska oro och stärka självförtroende vilka är bra för den mentala hälsan (Isberg, 2009).
Det finns en hel del förändring som sker i samband med det biologiska åldrandet, dvs. från barndom till ålderdom (Kenney, Wilmore & Costill, 2012, s. 425 ff. och s. 461 ff.). Forskning visar att redan i medelåldern börjar förändringar i kroppen visa sig vilket kan påverka typ av fysisk aktivitet,
ansträngningsgrad och varaktighet. Det är viktigt att understryka att åldrandet kan gå olika fort för olika människor och i individens olika organ. Även risken för sjukdomar som ger
funktionsnedsättningar ökar med åren. Samtidigt, visar forskning, att kroppens organ ändå kan fungera väl även i hög ålder. Ett välkänt påstående att det aldrig är för sent att börja träna kommer till sin praktiska användning här. Det innebär att om en individ inte har kunnat utöva hälsofrämjande fysisk aktivitet tidigare kan denne alltid börja i den (biologiska) ålder individen befinner sig i. Eftersom fysisk aktivitet ger goda hälsomässiga effekter oavsett hur mycket träningsmängden ökas, behöver träningen inte vara särskilt intensiv eller pågå under längre stunder för att ge effekt.
Forskningen visar dessutom att motion också minskar risken för övervikt och många sjukdomar som till exempel diabetes och hjärt- kärlsjukdomar. Detta innebär att livskvaliteten för sjuka kan höjas.
Att promenera utomhus en stund varje dag i dags- och solljus är bra för kroppen. Solljuset gör att D- vitaminhalten i kroppen ökar, vilket kan öka vårt välbefinnande. Tillsammans med fysisk aktivitet, exempelvis trettio minuters promenad tre gånger i vecka, kan detta minska risken för benskörhet.
Huvudsakligt visar forskning att högre aktivitetsgrad i barndomen och i ung ålder ökar möjligheterna till fysisk aktivitet i ålderdomen. Fysisk aktivitet i rätt form under barn- och ungdomsåren är en viktig förutsättning for människor att fortsätta vara aktiva även i vuxen åldern (Isberg, 2009, s. 27). Med andra ord kan det som sker i skolan ha stor betydelse för att barn och ungdomar skall fortsätta vara aktiva senare i livet.
1.3.2 Skolans roll och möjligheter
Vikten av skolans roll och möjligheter kring hälsofrämjande fysisk aktivitet tar ett betydande utrymme i den här studien vilket innebär att forskningsläget kring detta måste tas upp. Inledningsvis kan ett forskningsprojekt nämnas som fick sensationella forskningsresultat kring skolans roll och möjligheter.
Mest känt som Bunkefloprojektet var detta ett samverkansprojekt mellan
Ängslättskolan/Sundsbroskolan i Bunkeflostrand, Universitetssjukhuset, Malmö högskola och fotbollsklubben Bunkeflo IF (Ericsson, 2003). Genom att utöka idrottsundervisningen från två till tre lektioner per vecka kunde projektet studera effekten av schemalagd fysisk aktivitet. Idrottsföreningens insatser (bidrag) var i form av att leda fysisk aktivitet - två lektioner per vecka och klass. Resultatet visade att daglig idrott i skolan gav förbättrad grovmotorik hos barnen, bättre koncentrationsförmåga och bättre skolprestationer (ibid, s. 5 ff.). Med skolprestationer menas det i projektet bättre slutbetyg
14
och flera med behörighet till gymnasiet. Med andra ord exemplifierar detta projekt att skolans roll och möjlighet kring hälsofrämjande fysisk aktivitet är av stort värde. Det som uppkom genom
Bunkefloprojektet kunde faktiskt styrkas cirka 17 år senare. Under våren 2016 ägde nämligen en konsensuskonferens i Danmark rum där sammanlagt 24 forskare från olika länder skulle redovisa bästa tillgängliga forskning kring effekter av fysisk aktivitet på barn och ungdomar (Ericsson, 2017).
Konsensuskonferensen skulle även enas om ett gemensamt uttalande i anknytning till området. Dessa forskare enades i 21 punkter kopplade till fyra områden nämligen (1) Fitness och hälsa, (2) Lärande, kognitiv funktion och motoriska färdigheter, (3) Engagemang, motivation och psykiskt välbefinnande och (4) Social inkludering och implementering i skola och föreningsliv. Bland de gemensamma slutsatserna från dessa forskare kan nämnas slutsatsen att fysisk aktivitet förbättrar barns
hjärnkapacitet och deras skolprestationer (ibid). Detta innebär att skolan fortfarande har en betydande roll för att skapa möjligheter och stimulera hälsofrämjande fysisk aktivitet.
Forskning visar även att skolan är den arena där det är möjligt att nå de allra flesta barn och ungdomar, även de som inte är regelbundet fysiskt aktiva (Ericsson, 2017). Detta är möjligt eftersom lärare, elever och annan skolpersonal tillbringar många timmar om dagen tillsammans - året runt och i många år (Warne, 2013). Genom skolan arrangeras anpassade aktiviteter för eleverna i olika former för att öka motivation och kompetens bl.a. genom ämnet Idrott och Hälsa. I samband med ämnet sker ett ständigt ekologiskt samspel mellan människor i skolan och dess omgivningar vilket forskning anser som en god stödjande miljö för hälsa.
Forskning visar även att aktivt deltagande och engagemang i fysisk aktivitet är grundläggande för lärande, kognitiv funktion och motoriska färdigheter (Ericsson, 2017). Genom ämnet Idrott och hälsa öppnas möjligheter för eleverna att vara delaktiga vilket gynnar de hälsomässiga fördelarna. Även Warne (2013, s. 24 f.) lyfter fram delaktighet och inkluderande aspekter kring stödjande miljöer för hälsa i skolan; att människor i skolan har inflytande på att förbättra förutsättningarna för hälsa.
Delaktighet i skolan sker genom olika former vilka biståtts av lag, bl.a. Barnkonventionen och svensk skollag. Eleverna egna åsikter, uttryck och bidrag i frågor som rör deras hälsa och välbefinnande i skolmiljö kommer på så sätt till tals och tas hänsyn till i hälsofrämjande åtgärder (ibid). För att
utveckla och omsorgsfullt dra nytta av Health-promoting Schools, i enlighet med Green et al. (2015, s.
452 ff.), krävs således delaktighet. Med tiden ger dessa åtgärder hälsomässig förändring till det bättre för många individer i en sådan skolmiljö.
Sammanfattningsvis bekräftar forskningen således att skolan har en grundläggande roll att spela i förhållande till hälsofrämjande fysisk aktivitet och att skolan är den mest lämpade platsen för att stimulera elever till detsamma. Samtidigt är eleverna en del av den sociala och kulturella tillvaron och vad vuxna gör kan påverka dem avsevärt. Huruvida vuxna i samhället är fysiskt aktiva eller inte är ett lämpligt exempel. Risken är stor att eleverna inte gör som vuxna i samhället säger utan eleverna gör som de vuxna gör istället. Följande punkt belyser närmare forskningen kring vuxna.
1.3.3 Vad är det som gör att vuxna blir mindre fysiskt aktiva
Tidigare forskning visar att det finns en hel del orsaker som gör att vuxna idag blir mindre fysiskt aktiva. Bland annat är den förändrade livsstilen människor har idag i förhållande till våra förfäder ( (Faskunger & Hemmingsson, 2015). Medan våra förfäder försörjde sig genom jakt och ett ständigt aktivt liv utomhus är det mycket stillasittande arbete i dagens samhälle. Med andra ord är vår levnadsmiljö den största orsaken till att vuxna blir mindre fysiskt aktiva och inte nödvändigtvis förändrade gener hos människor. Förbättrad infrastruktur och transport till och från jobbet hör till den förändrade levnadsmiljö vilken har gjort att vuxna rör sig mindre. Enligt forskning som refereras till i
15
Faskunger och Hemmingsson (2015) har studier visat att smala människor från ett land, med relativt smal befolkning, blev fetare i ett land de flyttade till där majoriteten av befolkningen är överviktig.
Immigranterna blev överviktiga på relativt kort tid. Utifrån kardiovaskulära sjukdomar, t.ex. hjärt- och kärlsjukdomar, stroke och högt blodtryck, visar forskning att dessa utgör den största dödsorsaken i världen (Kenney, Wilmore & Costill, 2012, s. 523). I förhållande till 1970-talet har dödsantalet minskat, bl.a., på grund av människors ökade uppfattning och engagemang i fysisk aktivitet.
Vidare har forskning preciserat ett nytt synsätt att förhålla sig till kring fysisk aktivitet i förhållande till stillasittande, dvs. muskulär inaktivitet (Ekblom-Bak, Ekblom & Hellénius, 2010). Enligt Ekblom- Bak, Ekblom och Hellénius har stillasittande hittills använts som en synonym till fysisk inaktivitet, det vill säga att inte uppnå tillräckliga nivåer av fysisk aktivitet. Stillasittande bör i stället definieras som muskulär inaktivitet. Det nya synsättet utgår från att stillasittande är oberoende av övrig fysisk aktivitet kopplat till ökad risk för flera stora folksjukdomar och att dö i förtid. Det bygger även på att stillasittande och fysisk aktivitet är två skilda beteenden, att negativa konsekvenser som uppstår på grund av stillasittande, dvs. molekylära och fysiologiska förändringar mot det sämre, inte enbart är motsatsen till de positiva effekter som följer av fysisk aktivitet. Slutligen utgår det nya synsättet från att personer som redan är otillräckligt fysiskt aktiva sannolikt har en ännu högre risk för negativa konsekvenser om de dessutom är stillasittande en stor del av dagen. Detta innebär att medan fysisk aktivitet uppmuntras i betydande utsträckning måste stillasittande uppmärksammas likaledes.
I Sverige visar forskning att mellan 50 och 80 procent av befolkningen behöver röra sig mer
(Faskunger & Hemmingsson, 2015). Utifrån NIMR:s studie (2013) uppmuntrar man även i Tanzania till ökad fysisk aktivitet och man betonar att befolkningen behöver undvika att bli alltför stillasittande.
Utifrån epidemiologisk evidens, fysiologisk anpassning i samband med träning och minskad risk för hjärt- och kärlsjukdomar i samband med träning delar Kenney, Wilmore och Costill (2012, s. 533 ff.) samma uppfattning. Eftersom hälsan uppfattas som en sund sak (se även punkt 1.2.4) kan det vara värt att ta del av forskning kring effekter av en hälsovinst och anledningen till varför en individ vill
engagera sig i fysisk aktivitet (motiv).
1.3.4 Vilken roll hälsovinst spelar för ökad fysisk aktivitet
Den här delen av tidigare undersökningar använder sig av Strömmer (2016). Strömmer (2016) är en avhandling som behandlar vilken roll hälsovinst spelar för ökad fysisk aktivitet. Likaså motivet, dvs.
anledningen till varför en individ vill engagera sig i fysisk aktivitet (innebörden i individens mål).
Forskning visar att dessa två aspekter är centrala för ökad fysisk aktivitet. Avhandlingen lyfter fram ett antal modeller för beteendeförändring som kan appliceras i samband med fysisk aktivitet. Dessa är indelade i två stora tillvägagångssätt vilka är stegbaserat och kognitivbaserat (ibid, s. 4). Som ett exempel på det stegbaserade tillvägagångssättet berörs modellen Transtheoretical Model (TTM) vilken innehåller 6 steg som människor går igenom i samband med beteendeförändringar (ibid, s. 4 och s. 6 ff.). Ur en tidsdimension för att anta nya beteenden är dessa steg förnekelse, begrundande (funderande), förberedelse, handling, vidmakthållande (bibehållande) och avslutning.
Angående det kognitivbaserade tillvägagångssättet behandlas Self-Determination Theory (SDT) som ett exempel (Strömmer, 2016, s. 7 ff. och s. 64 ff.). SDT är en rådande teori om motivation inriktad på socialpsykologiska processer som ligger bakom variationer kring mottagande av ett beteende,
bibehållande och optimal funktion av beteendet (välbefinnande). Ytterligare exempel inom
kognitivbaserade modeller är The Theory of Planned Behaviour (TPB) vilken anses vara en av de mest framträdande teorier som används inom området fysisk aktivitet (ibid, s. 4 ff.). I denna teori gör en individ sina bedömningar utifrån sin sociala och kulturella omgivning, till exempel när individen ser
16
att en närstående person verkligen har förbättrat sin hälsa pga. deltagande i motion och fysisk träning.
Bedömningen kan även vara baserad på något allvarligt hälsoproblem som uppstår hos den närstående personen pga. minskad motion och fysisk träning. Genom dessa bedömningar utvecklar individen intentioner för att förändra sitt eget beteende och börjar delta i motion och fysisk träning. Med andra ord har individen kontroll över sitt eget beteende. Strömmer (2016, s. 6) hävdar att TPB har kritiserats för den begränsade effekten av intentioner som förutsäger hälsobeteende. Att förhållandet intention- beteende försvagas med tiden. På samma sätt upplyser Strömmer (2016, s. 39 ff.) att vinster är resultaten av beteenden som människor är medvetna om. I förhållande till fysisk aktivitet menas här sunda (betydande) förhållanden som anses ha blivit till på grund av individens engagemang i motion och fysisk träning.
Avhandlingen utgår från ett mätningsinstrument med fokus på motiv till fysisk aktivitet och
motsvarande vinster, på engelska Exercise Motives and Gains Inventory; EMGI (Strömmer, 2016, s.
39 ff.). Bland annat undersöker EMGI diskrepanser mellan motiv till fysisk aktivitet och dess motsvarande vinst samt effekten av motiv och vinst i förhållande till motionsrelaterade processer (fysisk träning) och resultat. Det flexibla mätinstrumentet utreder följande skalor: anknytning (medlemskap), utseende, utmaning, konkurrens, njutning, hälsorelaterade påtryckningar, undvikande beteende mot hälsointerventioner (att hålla sig ifrån hälsointerventioner), livlig/pigg, positiv hälsa, återuppliva (att ge ny livskraft/vitalisera på nytt), socialt erkännande, styrka och uthållighet samt stresshantering och viktkontroll (ibid). Liksom Rouse (2011) tar även Strömmer (2016, s. 64 ff.) upp motivation och reglering av autonomi (autonomous motivation) som centrala för beteendeförändring så att upplevda hälsovinster genom fysisk aktivitet uppnås.
Forskningen i Strömmer (2016) visar således motiv och hälsovinst som åstadkoms genom motion och fysisk träning; vilket även är viktigt i den här undersökningen. Individ i den här undersökningen är elev i förhållande till sin omgivning i skolan, hemmet och samhället i övrigt.
Sammanfattningsvis har tidigare forskning gett en översikt över hur fysisk aktivitet förändras från barnsben till vuxen ålder, skolans roll och möjligheter, vad det är som gör att vuxna blir mindre fysiskt aktiva och vilken roll hälsovinsten spelar för en ökad fysisk aktivitet. Dessa delar tas vidare med i fortsättningen av uppsatsen.
1.4 Syfte och frågeställningar
Syftet med studien är att undersöka vilka förutsättningar lärare i ämnet Idrott och Hälsa i dagsläget anser vara goda för att stimulera autonomin så att fysisk aktivitet, ur ett livslångt perspektiv, ska kunna ske.
I denna studie har författaren valt att arbeta utifrån tre frågeställningar:
1. Vilka förutsättningar anser lärare i ämnet Idrott och Hälsa i dagsläget vara goda för att stimulera autonomin så att fysisk aktivitet, ur ett livslångt perspektiv, ska kunna ske?
2. På vilket sätt bidrar idrottslärare för att stimulera autonomi hos sina elever kring fysisk aktivitet ur ett livslångt perspektiv?
3. I vilken utsträckning bedöms omgivning som central i förhållande till beteendeförändring?
