Art nr 40-70508-0

Art nr 40-70508-0

66. Företagsekonomi för fyraårig teknisk linje (T)

Företagsekonomi för tvåårig teknisk linje (Te)

Art nr 40-70506-4

65. Skogsbruk — Förmanskurs Hs (högre specialkurs)

Art nr 40-70416-5

64. Elanläggning, fyraårig teknisk linje Art nr 40-70362-2

63. Kurs i skogsbruk — arbetsledning vid beståndsvård (specialkurs) Art nr 40-70297-9

62. Tvåårig kurs för utbildning till tandsköterska (specialkurs) Art nr 40-70298-7

61. Tvåårig livsmedelsteknisk linje Art nr 40-70276-6

60. Utbildning till vårdbiträde inom intensivvård (specialkurs) Art nr 40-70259-6

59. Naturkunskap, tvåårig social linje och treårig ekonomisk, humanistisk och samhällsvetenskaplig linje Art nr 40-70234-0

58. Konst- och musikhistoria Art nr 40-70240-5

57. Utbildning till undersköterska/

underskötare inom hälso- och sjukvård (specialkurs)

Art nr 40-70239-1

56. Företagsekonomi, distribution, redovisning och rättskunskap för treårig ekonomisk linje

Art nr 40-70231-6

55. Biologi för 3-årig naturvetenskaplig linje

Art nr 40-70219-7

54. Kurs för yrkesverksamma inom trav- och galoppsport (special­

kurs)

Art nr 40-70183-2

53. Eliära, fyraårig teknisk linje Art nr 40-70182-4

52. Filosofi

Art nr 40-70181-6

51. Kurs i Skogsbruk för kombine­

rade jord- och skogsbruks­

företag

Art nr 40-70122-0

50. Skogsbruk — grundutbildning 40 veckor (specialkurs) Art nr 40-70121-2

49. Kemitekniska ämnen fyraårig teknisk linje

Art nr 40-70088-7 48. Psykologi

Art nr 40-70180-8

47. Utbildning till fotvårdsspecia­

list (specialkurs) Art nr 40-70082-8 46. Utbildning till barnskötare

inom barnomsorgs- och allmän fritidsverksamhet (specialkurs) Art nr 40-70080-1

nyfödda barn och sjuka barn (specialkurs)

Art nr 40-70079-8 44. Påbyggnadskurs för arbete

bland barn och ungdomar med särskilda behov (specialkurs)

Art nr 40-70077-1

43. Påbyggnadskurs för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda (specialkurs)

Art nr 40-70076-3

42. Grundkurs för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda (specialkurs)

Art nr 40-70075-5

41. Kemi, treårig naturvetenskaplig linje och fyraårig teknisk linje Art nr 40-70057-7

40. Religionskunskap Art nr 40-70043-7 39. Kurs i skogsbruk — arbets­

ledning vid beståndsanläggning (specialkurs)

Art nr 40-70039-9 38. Samhällskunskap

Art nr 40-70021-6

37. Elteknik Ma, fyraårig teknisk linje

Art nr 40-70007-0

36. Elektronik, fyraårig teknisk linje Art nr 47-71675-5

35. Kompletteringskurs i läke- medelsadministrering för skötare i psykiatrisk vård (specialkurs)

Art nr 47-71273-4

34. Jordbruk - grundutbildning 40 veckor (specialkurs) Art nr 47-71270-8 33. Kompletteringskurs i läke-

medelsadministrering för undersköterskor (specialkurs) Art nr 47-71269-4

32. Fysik, treårig naturvetenskaplig linje och fyraårig teknisk linje Art nr 47-71253-8

31. Reglerteknik El, fyraårig teknisk linje

Art nr 47-71252-X

30. Utbildning för vårdbiträden med yrkeserfarenhet inom sjukvård och social service (specialkurs)

Art nr 47-71202-3 29. Utbildning till vårdbiträde

inom sjukvård och social service (specialkurs) Art 47-71201-5

28. Teckning. Teckning, estetisk specialisering

Art nr 47-71084-5

27. Elmaskiner, fyraårig teknisk linje

Art nr 47-71085-3

26. Utbildning för tandsköterskor i fluorprofylax och professio­

nell tandrengöring (specialkurs) Art nr 47-71086-1

Art nr 47-71083-7

24. Kurs för utbildning till barn­

skötare och dagbarnvårdare inom förskolverksamhet bland barn, 0-7 år (specialkurs) Art nr 47-70936-7

23. Kurs för utbildning till barn­

skötare inom förskol- och fritidsverksamhet för barn, 0-12 år (specialkurs) Art nr 47-70935-9

22. Svenska för tre- och fyraåriga linjer

Art nr 47-02003-2

21. Kurs för utbildning' av tand­

hygienister (specialkurs) Art nr 47-70862-X

20. Utbildning för tandsköterskor i -information och instruktion av munhygieniska åtgärder (special­

kurs)

Art nr 47-7Ö861-1

19. Kurs för utbildning av fotopersonal (specialkurs)

Art nr 47-70855-7

18. Hemteknisk kurs (specialkurs) Art nr 47-70849-2

16. 2-årig Vårdlinje Art nr 47-02263-9 3-årig kurs för utbildning av frisöter (specialkurs) Art nr 47-00199-2

3-årig, E, H,-N och S linje samt 4-årig T linje

Art nr 47-85150-3 Verkstadsteknisk linje Art nr 47-85146-5 Träteknisk linje Art nr 47-85144-9 Skogsbrukslinje Art nr 47-85142-2 Processteknisk linje

Art nr 47-85140-6 Livsmedelsteknisk linje Art nr 47-85138-4 Konsumtionslinje Art nr 47-85136-8 Jordbrukslinje Art nr 47-85134-1 Fordonsteknisk linje Art nr 47-85132-5 El-teleteknisk linje Art nr 47-85130-9

Distributions- och kontorslinje Art nr 47-85128-7

Bygg- och anläggningsteknisk linje Art nr 47-85126-0

Beklädnadsteknisk linje Art nr 47-85124-4 Arbetsl i vsor ieter i ng Art nr 47-85158-9

2-årig ekonomisk, social och teknisk linje

Art nr 47-85122-8

Lggll Läroplan

för gymnasieskolan

SKOLÖVERSTYRELSEN

Liber UtbildningsFörlaget Stockholm

E / , %

Supplement 68

Fastställt 1980-05-20 Dnr S 80:1052

Allmän språkkunskap

Liber UtbildningsFörlaget 162 89 VÄLLINGBY

Separata exemplar kan beställas genom Liber distribution

Läromedelsorder 162 89 VÄLLINGBY

Förord

Läroplanen för gymnasieskolan (Lgy 70) består av en allmän del (del I), som är gemensam för samtliga studievägar, samt av supplement (del II) för skilda studievägar och ämnen.

Den allmänna delen (del I) innehåller av Kungl Maj: t fast­

ställda mål och riktlinjer, timplaner och kursplaner (mål och huvudmoment i enskilda ämnen) samt av SÖ utfärdade all­

männa anvisningar för gymnasieskolans verksamhet.

Supplementdelen (del II) återger timplaner och kursplaner (mål och huvudmoment), fogar till dessa i förekommande fall delmoment och årskursfördelningar samt ger allmänna rikt linjer för undervisningens bedrivande i de olika ämnena.

I föreliggande supplement rörande ämnet allmän språkkunskap återges den kursplan som fastställts av regeringen 1980-04-24 att gälla som alternativ till tidigare gällande kursplan (Lgy 70:1 Allmän del, s 151) fr o m läsåret 1980/81 och generellt fr o m läsåret 1981/82. Supplementet innehåller också de av SÖ fast­

ställda kommentarer till kursplanen som från samma tidpunk­

ter ersätter de hittills gällande (Lgy 70: II Supplement 3- och 4-åriga linjer, s 55—58).

Med tanke på den fortlöpande läroplansöversynen är det ange­

läget att erfarenheter av läroplanens tillämpning som görs på skolorna delges SÖ.

Stockholm i maj 1980 Skolöverstyrelsen

© 1980 Skolöverstyrelsen och Liber UtbildningsFörlaget

ISBN 91-40-70508-0 1 23456789 10

LiberTryck Stockholm 1980

5

INNEHÅLL sida

MÅL 1

HUVUDMOMENT 1

KOMMENTARER 1-18

1 Förslag till fördjupningsmoment 1

2 Planering 1

3 Stoffbeskrivning samt arbetsformer och me­

todik 2

3.1 Allmänt 2

3.2 Språk och språkfamiljer i världen i dag.

Historiska utblickar 4

3.3 Språkets byggnad. Begrepp och termer som

används vid beskrivning av språk 6 3.4 Ords betydelser. Betydelseförändringar i

kulturhistorisk belysning 8

3.5 De latinska och grekiska lånorden. Deras

byggnad och kulturhistoriska bakgrund 10 3.6 Språk och kommunikation. Biologiska och

sociala aspekter. (Fördjupningsmoment) 14 3.7 Latinets och grekiskans kulturhistoriska

roll. (Fördjupningsmoment) 16

3.8 Vetenskaplig terminologi. (Fördjupnings­

moment) 18

MÅL

Eleven skall efter genomgången kurs

ha systematiska insikter i det internationella ordförråd av latinskt och grekiskt ursprung som återfinns i de moderna språken och ha kännedom om de klassiska språkens kulturhis­

toriska betydelse,

ha kännedom om språkstruktur och språkfunktioner samt om begrepp och termer för språkbeskrivning samt

ha kännedom om viktiga språks utbredning i världen och om deras släktskapsförhållanden.

HUVUDMOMENT

Språk och språkfamiljer i världen i dag. Historiska utblickar.

Språkets byggnad. Begrepp och termer som används vid beskriv­

ning av språk.

Ords betydelser. Betydelseförändringar i kulturhistorisk be­

lysning.

De latinska och grekiska lånorden. Deras byggnad och kultur­

historiska bakgrund.

KOMMENTARER

1 Förslag till fördjupningsmoment

Språk och kommunikation. Biologiska och sociala aspekter.

Latinets och grekiskans kulturhistoriska roll.

Vetenskaplig terminologi.

2 Planering

Huvudmomenten är fyra. De kan lämpligen introduceras i den följd som de står uppräknade i, men det är viktigt att de får gripa in i varandra. Momenten måste således i stor utsträckning få löpa parallellt. Så t ex torde det vara nödvändigt att vid behand­

lingen av den latinska affixläran anknyta till avsnitt om ljud­

utvecklingar och om språkets byggnad.

Fördjupningsmoment kan sättas in, när lärostoffet väckt spe­

ciellt intresse eller på annat sätt ger anledning till fördjupat

studium. I fråga om valet av fördjupningsmoment kan lärare och

elever komma med synpunkter och önskemål. Man kan även avstå

helt från fördjupningsmoment, och det står vidare lärare och

elever fritt att utarbeta andra fördjupningsmoment än dem som

föreslås ovan.

7

Av den totala tid som kursen omfattar kan exempelvis ungefär hälften anslås åt avsnitten om de latinska och grekiska lån­

orden. Den återstående hälften fördelas då ungefär lika mellan övriga moment, inklusive eventuella fördjupningsmoment.

Ämnet allmän språkkunskap är väl lämpat för samordning med andra ämnen, främst svenska och engelska. Så behandlas t ex i svenska ofta i årskurs 2 ordförråd och ordbildning med behandling bl a av de främmande orden och deras inpassning i språket. Det är naturligt att läraren informerar kollegerna om sin kursplane­

ring, liksom att han orienterar sig om vad som behandlas i and­

ra ämnen, inte bara språk.

För mera systematisk samverkan lägger ej sällan timplanen hin­

der i vägen, liksom den omständigheten att eleverna ofta läser olika B- och C-språk.

3 Stoffbeskrivning samt arbetsformer och metodik 3.1 Allmänt

Stoff

Ämnet allmän språkkunskap har som sin huvuduppgift att för­

bättra de studerandes språkfärdighet och kommunikationsförmåga genom att utvidga och systematisera deras förråd av "inter­

nationella ord", dvs sådana ord och begrepp som de flesta västerländska språk till följd av kulturell gemenskap lånat in från de klassiska språken. Det sistnämnda av huvudmomenten mot­

svarar denna uppgift.

De övriga tre huvudmomenten syftar till att ge de studerande ökad kunskap om olika aspekter av mänskligt språk. I undervis­

ningen anknyts de till varandra och till det ovannämnda största huvudmomentet.

För att kursens innehåll skall få ett visst mått av flexi­

bilitet, ges möjlighet till fördjupningar inom områden med an­

knytning till huvudmomenten. Antalet fördjupningsmoment är val­

fritt, och man kan också helt avstå från att välja sådana.

Arbetsformer och metodik

Eftersom allmän språkkunskap inte har någon gammal tradition inom skolväsendet och benämningen inte heller klart anger ämnes­

innehållet, är det naturligt och nödvändigt att beskriva ämnet vid studiets början. Det torde enklast kunna ske genom en gan­

ska utförlig presentation av de läromedel som skall användas.

Målet måste klart anges, och en redovisning av den planerade studiegången bör göras. Eftersom det ofta rör sig om ganska små undervisningsavdelningar, är det lämpligt att med hela elev­

gruppen diskutera planering, arbetsformer och kunskapsredovis­

ning.

Då ämnesinnehållet till stor del är av annan art än vad eleverna stiftat bekantskap med inom andra ämnen, behöver läraren i regel göra en ganska utförlig inledning till varje moment. Långa

föreläsningar måste dock undvikas. Genom att läraren genom­

gående utgår från enklast möjliga exempel och företeelser, bör eleverna redan från början kunna bidra med lösningar och syn­

punkter, så att en givande dialog uppstår.

Sedan inledningen väckt elevernas nyfikenhet, infogar man så snart som möjligt tillämpningsövningar för kontroll av att eleverna förstått framställningen och syftemålet. Även om dessa övningar till en början omfattar ett för eleverna närliggande språkligt material, kan ganska snart även ingå för eleverna okända eller ofullständigt kända ord och företeelser. De frek- venta företeelserna bör givetvis dominera, så att eleverna kän­

ner, att studiet har ett praktiskt syfte. Men även unika före­

teelser och ålderdomliga eller litterära ord bör i någon mån förekomma. De blir ofta stimulerande och intressanta, om de får sin rätta belysning och motivering. Det torde vara på sin plats att med eleverna diskutera nödvändigheten och värdet av ett passivt ordförråd vid sidan av det talspråk som ungdomar och vuxna använder i sin vardag. Att målet är att vidga elevernas ordförråd och språkliga färdighet bör noga understrykas vid fle­

ra tillfällen.

Övningar - individuellt eller i grupp - bör bli fler, alltefter­

som studiet av ett moment framskrider och elevernas färdighet ökar. Till en början bör de dock vara av mycket begränsat omfång, och varje övning bör uppta endast en del av lektionen, så att inte tid onödigtvis förbrukas genom att elever kommer på villo­

spår eller hinner mycket olika långt på grund av olika arbets­

takt. Endast i undantagsfall bör övningar vara utsträckta från ett undervisningstillfälle till nästa. Det är lämpligt att redo­

visning av övningen sker medan eleverna ännu har sitt arbete och sina överväganden i färskt n'inne.

Även om studiet av det internationella ordförrådet är det centra­

la i ämnet, måste utgångspunkten oftast vara svenskan. Detta gäller vid arbetet med lånordsbeståndet men i ännu högre grad i de moment som omfattar allmänspråkliga företeelser, såsom bety­

delselära och språkets byggnad. Men vid sidan av modersmålet bör naturligtvis engelskan få ett stort utrymme. En något mera

underordnad roll måste ofta tilldelas B- och C-språken. Vid studiets början är en kartläggning nödvändig av elevernas för­

delning på de olika B- och C-språken. Åtminstone vid vissa öv­

ningar torde en uppdelning av eleverna i tysk-, fransk- och eventuellt spanskgrupper vara ändamålsenlig.

En effektiv användning av ordlistor, lexika och terminologiska uppslagsverk är ett viktigt delmål för undervisningen. Redan på ett tidigt stadium bör några viktiga sådana hjälpmedel sättas i elevernas händer. Det är lämpligt att läraren ganska utför­

ligt presenterar varje sådant hjälpmedel. Enkla övningar i dess

användning bör till en början ske med hela undervisningsgruppen

under lärarens ledning. Eleverna behöver träning i att hämta

önskad information ur hjälpmedlet, så att de inte förleds att

mekaniskt göra avskrivningar av alla uppgifter som påträffas

under ett uppslagsord.

Nya hjälpmedel infogas under studiets gång. Några lektioner - kanske lämpligast i slutet av kursen - kan ägnas också åt större och mera vetenskapliga hjälpmedel, vilkas existens eleverna bör bli medvetna om. Som exempel kan nämnas Hellquists etymologi ska ordbok och kanske några lättillgängliga etymologiska ordböcker för andra språk, fraseologi ska ordböcker, synonymordböcker, Svenska Akademiens ordbok (SAOB), kanske handböcker om person­

namn och ortnamn och om olika vetenskapers terminologi samt introduktionsböcker i allmän språkvetenskap. Vidare kan man visa på den serie småhäften som utgivits av Nämnden för svensk språkvård/Svenska språknämnden.

Hftersom målet för ordstudiet är en inblick i ordens bildning och ett tillägnande av morfem som förekommer i ett stort antal internationella ord, måste moderna ordböcker som ger upplys­

ningar av detta slag inta en central plats i undervisningen.

Ämnet är till sin art sådant, att en samlad översikt över större avsnitt ofta är att föredra framför ett system med korta läxor som redovisas vecka för vecka. För varje avsnitt kan man komma överens om en lämplig tidpunkt då eleverna bör ha tillägnat sig det och fastställa preliminär dag för kunskapsredovisning. Form­

erna för denna bestäms av lärare och elever. I ett undervis­

ningsämne som i så hög grad har sin egen natur är det av vikt att kunskapskraven i förväg redovisas så klart som möjligt. Det kan t ex vara lämpligt att någon eller några veckor före över­

enskommet prov låta eleverna ta del av ett tidigare givet prov på samma avsnitt.

Ett par av huvudmomenten är till sin innehål 1smässiga karaktär av mera beskrivande och resonerande slag, medan andra syftar till inlärande av ett relativt omfattande bestånd av språkliga element och språkbeskrivande termer. Arbetsformerna måste där­

för bli rätt skiftande och anpassas efter respektive moments innehål 1.

3.2 Språk och språkfamiljer i världen i dag. Historiska utblickar

Stoff

Skillnader mellan genetisk samhörighet (släktskap) och typologis likhet diskuteras inledningsvis, liksom problemet att avgöra vil ka språk som skall räknas som varianter (dialekter) och vilka som skall räknas som egna språk. Sådana avgöranden påverkar ra­

dikalt uppgifter om antalet språk i världen.

Något nämns om de metoder den jämförande språkforskningen an­

vänder för att påvisa släktskap och rekonstruera äldre språksta­

dier och urspråk.

I en historisk utblick kan man visa hur den europeiska koloni­

sationen från 1500-talet lett till att den indoeuropeiska språk­

familjen brett ut sig så att dess språk nu talas av omkring hälf

ten av jordens befolkning och över halva dess yta. Som exempel

på tidigare expansioner kan man nämna arabiskans utbredning från

600-talet och utvidgningen av det latinska språkområde t, som ledde till de romanska språkens uppkomst. Något bör också sågas om de indoeuropeiska språkens spridning fran ett antaget urhem.

Genomgången av jordens språk kan ske efter världsdelar. Man be­

rör endast språk som talas av många, sådana som haft kultur­

historisk betydelse, t ex latin, grekiska, sanskrit, maya, eller sådana som uppmärksammats av andra skäl, t ex för sina fonetiska egenheter. Dessutom ägnas invandrarspråk särskild uppmärksamhet.

Karakteriseringen av språken anknyts till momentet Språkets byggnad. Man kan t ex nämna att vissa afrikanska språk är ton­

språk som svenskan, har öppna stavelser som kan börja med en konsonantgrupp som vi inte kan ha initialt i svenskan (som i ba-ntu), har nasalvokaler och klickljud. I fråga om syntax kan man nöja sig med att kommentera dominerande satsdelsföljd (den inbördes ordningen mellan subjekt, predikatsverb och objekt), ordning mellan attribut och huvudord samt användningen av pro­

positioner och kasusmorfem.

Ett språks skrift är ofta ett av dess karakteristiska drag, och det är lämpligt att helt kort gå igenom några olika skriftsystem.

Eleverna kan därigenom få ett intryck av den variation som före­

kommer och vilka problem (t ex vid translitterering) skriften kan förorsaka.

För att visa typologiska drag, skriftsystemens utseende eller speciella ljud kan det vara lämpligt att kort orientera om några karakteristiska egenskaper hos något från svenskan avvikande språk, t ex finska, japanska, arabiska, swahili.

Förhållandet mellan språk och nation berörs, och språkkonflikter exemplifieras från t ex Norge, Finland, Belgien, Canada, Indien.

De etniska minoriteternas problem bör nämnas, liksom olika upp­

fattningar om flerspråkighet.

Arbetsformer och metodik

Vid presentationen av världens språk bör någon typ av karta an­

vändas, om inte annat en vanlig politisk världskarta. En viss grad av självverksamhet kan uppnås med hjälp av allmänna upp­

slagsverk, statistiska tabeller och årsböcker av olika slag.

Dock får studiet inte utmynna i en omfattande katalogisering av språk, och uppgifter om hur många människor som talar de olika språken måste starkt begränsas. De är tämligen otillförlitliga och varierar ofta starkt mellan olika källor. Lämpliga uppgif­

ter kan vara att ta reda på t ex vilka som är de största språken i våra dagars Indien, vilka olika språk som talas i Jugoslavien, hur befolkningen i Canada eller Schweiz är språkligt uppspaltad, hur många invånare i Finland som har svenska som modersmål och hur många irländare som har iriska. Det är naturligt att i detta sammanhang tala om språkkonflikter.

Orienteringen om några språks särart kan lämpligen utgå från ett kortfattat kontrasterande av svenskan mot engelskan. Där bör ele­

verna själva kunna peka på typiska skillnader i fraga om t ex böjningssystem och ordställning. Även B-spraken bör kunna dras in i jämförelsen. När det gäller mera avvikande språk finns vis­

serligen beskrivningar i våra större eneyklopedier, men dessa

1 1

h a r n o g e n s t a r k t b e g r ä n s a d a n v ä n d b a r h e t i s k o l s a m m a n h a n g . O l i k a s p r å k s s ä r a r t b e l y s . , s b ä s t g e n o m a t t n å g r a e n k l a m e n i n g s s t r u k t u r e r ( " f l i c k a n h a r e n k a m r a t " ) ö v e r s ä t t s s a m t v a r i e r a s ( t e x i n u m e r u s

o c h t e m p u s ) o c h t r a n s f o r m e r a s ( t e x t i l l n e g e r a d s a t s e l l e r t i l l f r å g a ) . 1 s a m b a n d m e d d e t t a k a n m a n a n k n y t a t i l l d e i n l ä r n i n g s - p r o b l e m s o m s v e n s k a n e r b j u d e r , o c h f ö r s ö k a f ö r k l a r a v a r f ö r p r o b l e m e n ä r o l i k a f ö r o l i k a i n v a n d r a r g r u p p e r . I n v a n d r a r e i u n ­ d e r v i s n i n g s g r u p p e n f å r d ä r v i d , l i k s o m v i d b e h a n d l i n g e n a v t y p ­ m e n i n g a r n a , s p e c i e l l a m ö i l i g l i e t e r a t t b i d r a t i l l d i s k u s s i o n e n m e d ö v e r s ä t t n i n g a r o c h i a k t t a g e l s e r , ä v e n o m d e , l i k a l i t e t s o m s v e n s k a e l e v e r , t o r d e v a r a i s t å n d a t t g e s y s t e m a t i s k a b e s k r i v ­ n i n g a r a v s i t t m o d e r s m å l . 1 a v d e l n i n g a r m e d m å n g a i n v a n d r a r ­ e l e v e r o c h p å o r t e r m e d s t o r i n v a n d r a d b e f o l k n i n g b ö r d e t v a r a n a t u r l i g t a t t l å t a a n a l y s e n a v i n v a n d r a r n a s s p r å k b l i m e r a o m ­ f a t t a n d e o c h i n g å e n d e .

Beträffande skriften bör man understryka den principiella skill­

naden mellan de system som återger ordens ljudmässiga byggnad (alfabetisk skrift, stavelseskrift) och sådana som inte gör det (t ex den kinesiska skriften). Fördelar och nackdelar med båda systemen belyses. När det gäller vårt alfabetiska system kan det vara nyttigt att diskutera frågan om stavningsreformer kontra en konservativ stavning. En orientering om vårt alfabets historia torde kunna väcka intresse.

3.3 Språkets byggnad. Begrepp och termer som används vid beskrivning av språk

Stoff

Det mänskliga språket avgränsas mot andra kommunikationsformer, t ex djurs sätt att meddela sig med varandra. En orientering ges om språkets funktioner (bl a informativ, social och expressiv funktion). Även den icke-verbala delen av språket (gester, min­

spel) berörs, och dess betydelse för fullödig kommunikation på­

pekas .

E l e v e r n a b ö r s k a f f a s i g f ö r t r o g e n h e t m e d b e g r e p p e n f o n o l o g i , m o r f o l o g i , s y n t a x o c h s e m a n t i k .

Inom fonologin läggs huvudvikten vid företeelser som har rele­

vans för ordbildningsläran. En del fonetiska elementa tas där­

för upp: Några huvudtyper av konsonant- och vokalljud, några grundläggande distinktioner, såsom tonande/tonlös konsonant och främre/bakre vokal. På så sätt kan man lättare behandla sådana företeelser som assimilation och omljud. Själva begreppet fonem ges en praktiskt hanterlig definition, inte minst som kontrast till begreppet morfem, men dess roll behöver inte bli särskilt framträdande.

Några av principerna för sambandet mellan tal och olika system för skrift berörs, framför allt sambandet mellan fonem och bok­

stäver i ett alfabetiskt system.

I n o m m o r f o l o g i n g ä l l e r d e t a t t p a e t t e n k e l t m e n ä n d a t ä c k a n d e

s ä t t d e f i n i e r a m o r f e m b e g r e p p e t o c h d e o l i k a m o r f e m t y p e r n a ( b a s -

m o r f e m o c h o l i k a a f f i x ) . U n d e r a n a l y s a r b e t e t l ä g g s h u v u d v i k t e n

vid morfem som man kan få fram genom segmentering och vid noll- morfemet. Andra morfemtyper än de segmenterbara, t ex avljud, kan dock inte helt förbigås.

Skillnaden mellan basmorfem, stam och ord behandlas ingående.

Det kan vara värt att nämna en skillnad mellan böjningsfattiga och böjningsrika språk härvidlag: I t ex svenskan sammanfaller de tre ofta till formen, i t ex latin däremot praktiskt taget aldrig.

Vid analysen kan man också identifiera fogelementet i samman­

satta ord, t ex sv. land-s-fader, gat-u-kök, la. art-i-ficiel1, gr. ge-o-logi.

Den principiella skillnaden mellan böjning och avledning be­

handlas, liksom skillnaden mellan sammansättning och avledning.

Det bör dock göras klart att gränsdragningen ibland är flytande.

Bland ordklasserna läggs huvudv för ordbildningsläran, där subs kunna identifieras av eleverna, tiva och intransitiva behandlas

ikten vid dem som har betydelse tantiv, adjektiv och verb måste Uppdelningen av verben i transi- också.

Vid behandlingen av böjningsmorfem kan man ställa t ex svenska/

engelska/franska mot latin/tyska när det gäller kasussystem, och t ex svenska/engelska mot latin/franska/tyska när det gäller verbens personmorfem. Funktionen hos latinets böjningsmorfem illustreras med hjälp av citat och sentenser samt latinska böj­

ningsformer som lever kvar i lånord i moderna språk.

Jämförelsen mellan böjningsfattiga och böjningsrika språk kan tjäna som utgångspunkt för resonemang om språktypologi. Några huvudtyper (flekterande, agglutinerande, isolerande) illustreras helt kort. Vid valet av exempel bör invandrarspråken uppmärk­

sammas .

Studiet av syntax inriktas på att eleverna skall tillägna sig begrepp som hjälper dem att resonera om modersmålets struktur och att göra jämförelser mellan olika språk, t ex vad beträffar ordningsföljden mellan subjekt, predikatsverb och objekt eller mellan attribut och huvudord. Den elementära satsdelsterminologin måste behärskas (subjekt, predikat, predikatsfy1lnad, objekt, adverbial, attribut). Vid valet av övningsmaterial bör man upp­

märksamma hur satser som på ett ytligt plan ter sig lika kan visas ha olika underliggande struktur, t ex "Kunden bad att få prova hatten i skyltfönstret" och "Professorn satt och tänkte på tåget".

Arbetsformer och metodik

Det icke-verbala språkets många uttrycksmöjligheter och funk­

tioner kan eleverna säkert ge egna exempel på. Djurintresserade elever kan berätta om hur husdjuren kommunicerar med varandra och med människor. Om det finns teaterintresserade elever i gruppen, kan ett enkelt manuskript föreläggas dem för uppföran­

de som pantomim. Man bör ge eleverna ett intryck av vad man kan

överföra med pantomim. I detta sammanhang bör man också framhäva

att de dövas teckenspråk inte är ett pantomimspråk utan ett högt

utvecklat system för kommunikation.

1 3

Fonembegreppet torde eleverna snabbast tillägna sig, om man dels jämför svenskans fonembestånd med det svenska alfabetet, dels låter eleverna erinra sig sådana fonem i de andra skol­

språken som inte förekommer i svenskan. Invandrarelever bör här kunna peka på svenska fonem som vållar eller har vållat dem svårigheter.

De första övningarna i morfemanalys bör inriktas på svenska arv­

ord. När det gäller morfemtyperna kan det vara lämpligt att på­

peka, att man arbetar med olika indelningsgrunder: Skillnaden mellan basmorfem och affix beskrivs främst på grundval av be­

tydelsen, affix uppdelas efter sin position i förhållande till basmorfemet i prefix, infix och suffix, men efter sin funktion i avledningsmorfem och böjningsmorfem.

Morfemanalysen kan även tjäna till att befästa kännedomen o m de viktigaste och största ordklasserna. Begreppet ordklass k a n man koppla till begreppen böjning och avledning. Man k a n då använda böjningsmorfemen som ett av hjälpmedlen vid bestämning av ord­

klasstillhörighet och avledningsmorfemen till att visa hur nya ord, oftast tillhörande en annan ordklass, k a n bildas. Också identifikationsövningar enbart inriktade på prepositioner, ad­

verb och konjunktioner kan of^a visa sig vara nödvändiga.

Möjligheterna att kombinera morfem kan visas genom grupper som frest-else: på-frest-ning, sjuk-dom: frisk-het, läs-lig: hör-bar, världs-lig: jo rd-i s'c. Ordningsföljden inom e n kedja avledningar bör också demonstreras, t ex klar - för-klar-a - för-klar-lig - - o-för-klar-1i g - o-för-klar-lig-het.

Övningar i satsanalys bör omfatta även olika typer av attribut, och de bör också inskärpa, att begreppet adverbial omfattar långt mer än den snäva ordklassen adverb. Enkla transformationsöv-

ningar bör förekomma ( t ex aktiv - passiv, påstående - fråga).

3.4 Ords betydelser. Betydelseförändringar i kultur­

historisk be lysning

Stoff

Begrepps fö rråd

Som ett väsentligt komplement till ordbildningsläran måste i kursen ingå en introduktion i betydelselärans begreppsapparat och övning i att använda dess viktigaste termer.

En naturlig utgångspunkt är några enklare övningar beträffande homonymi och synonymi. Exemplen på homonymer bör innefatta såväl homofoner som homografer, även om dessa båda termer här k a n an­

ses överflödiga.

Begreppen konkret, abstrakt och kollektiv betydelse är inte lätta att definiera på ett tillfredsställande sätt men kan göras be­

gripliga genom en definierande uppräkning. Det bör klart utsägas

att det ingalunda alltid går att dra skarpa gränser mellan dessa

begrepp. Ändå är övningar på detta område av värde, eftersom de

latinska och grekiska lånorden i övervägande grad är abstrakta

och ofta uppvisar långtgående betydelseförskjutningar. I exem­

pelsamlingen bör förekomma inte endast substantiv utan även ad­

jektiv (t ex "skarn") och verb (t ex "fatta"), hos vilka man kan tala om en konkret och en abstrakt betydelse.

Med några drastiska exempel (såsom "hemsk" eller "snäl1"/"snille", fr. "chauffeur" eller eng. "salary") introduceras begreppen ety- mologisk och aktuell betydelse. Även termen folketymologi bör presenteras med en liten exempelsamling.

Betydelseförskjutningarnas natur studeras med hjälp av exempel som ger förtrogenhet med begrepp som inskränkt, utvidgad och bildlig betydelse, varvid språkets rika förråd av bleknade me­

taforer bör framhållas.

Ord med pejorativ betydelse kan utgöra en naturlig inledning till en presentation av begreppet eufemism.

Behandlingen av betydelseläran kan också vidgas till att omfatta företeelser som ellips och kontraktion, pregnant betydelse, dimi- nutiver och augmentativer, inkoativer, kausativer. Man kan också med några exempel belysa, att alla språk inte gör samma betydelse­

distinktioner (eng. "grandfather" mot sv. "morfar"/"farfar", sv. "kusin" mot ty. "Vetter

M

/"Kusine").

Kulturhistoria

Ordens betydelseutveckling är ofta en spegling av den mänskliga kulturens historia. Kulturhistoriska notiser ger i regel ökat intresse åt studiet av betydelseförändringarna. Som illustra­

tion väljs därför företrädesvis sådana ord som kan ge varierande kulturhistoriska anknytningar.

Åtminstone på någon punkt bör en samlad behandling ges åt en större ordgrupp som belyser ett visst område av mänsklig kultur, t ex ord som belyser skrivkonstens och bokens historia, byggnads­

termer, politiska termer, tidsord och måttsord.

Arbetsformer och metodik

Morfemanalys, som är ett viktigt inslag i momentet ordbildnings­

lära, kan lätt bibringa eleverna en statisk syn på ordmaterialet.

De måste därför bli medvetna om att orden utgör ett levande ma­

terial med skiftande och föränderliga betydelser. Särskilt gäller detta de abstrakta ord som utgör den huvudsakliga beståndsdelen i det internationella ordförrådet.

Eftersom eleverna kanske inte tidigare mött en samlad framställ­

ning rörande betydelseläran, bör i första hand välkända svenska ord användas som material, naturligtvis på lämpliga punkter med jämförelser hämtade från de övriga skolspråken. Om välkända ord används som utgångspunkt, torde eleverna i regel själva vara i stånd att ringa in de olika betydelserna. Av stort värde är en träning i att genom omskrivning definiera ett ords exakta bety­

d e l s e . M a n b ö r h e l s t i n t e n ö j a s i g m e d a t t s ä t t a i n o r d e n i f r a ­ ser även om detta kan vara en etapp på vägen till en förtydligan­

de omskrivning.

T r ä n i n g i s e m a n t i s k a n a i y s g> r e l e v e r n a e n f ö r d j u p a d f ö r s t å e l s e f ö r b e t y d e 1 s e f ö r ä : \ ! r i n g a r n a s n a t u r . D e f ö r v ä r v a d e i n s i k t e r n a t o r d e d o c k b e f ä s t a s g e n o m a l L e l e v e r n a n c k s a t i l l ä g n a r s i g d e v a n l i g a s t e t e n n e m a f ö r b e s k r i v n i n g a v o r d b e t y d e l s e r o c h b e ­ t y d e 1 s e f ö r ä n d r i n g a r .

K l e v e r n a b ö r f å r e f e r a t u p p g i f t e r m e d s i k t e p å o r d e n s k u l t u r ­ h i s t o r i a . A r b e t e t m e d s å d a n a u p p g i f t e r u n d e r l ä t t a s a v d e n g o d a t i l l g å n g e n p å s v e n s k s p r å k i g p o p u l ä r v e t e n s k a p l i g l i t t e r a t u r i ä m n e t .

3 . 5 D e l a t i n s k a o c h g r e k i s k a l å n o r d e n . D e r a s b y g g n a d o c h k u l t u r h i s t o r i s k a b a k g r u n d

Stoff

Lat in

Allmänt

Arvord och lånord definieras, varvid de sent inlånade ordens viktigaste kriterier (betoning, speciella ljudförbindelser, stavning, avledningssystem) genomgås. De äldsta lånorden är ofta anpassade så att de inte längre ter sig främmande. I sam­

manhanget behandlas begreppet översättningslån.

En kort orientering ges om latinska ords och ordelements vandring in i de moderna språken, hur inflödet sker på olika vägar och vid olika tider. I detta sammanhang är engelskans historia sär­

skilt givande att studera.

Med utgångspunkt i några belysande svenska exempel av typen ma­

gister - magistral - mäster förs resonemanget över till lärda ord och folkliga ord: fr. mobile - meuble, paternsl - pére, eng.

vocal - voice.

Det viktiga förhållandet att inlånade verb i engelskan ofta ut­

går från latinets perfekt participstam, medan de i svenskan har motsvarigheter bildade på presenssLammen, belyses med exempel (typ act - agera).

O r d b i l d n i n g s l ä r a

B a s m o r f e m e n : S o m l ä m p l i g i n l e d n i n g t i l l a v s n i t t e t o m b a s m o r f e m o c h a f f i x r e p e t e r a s d e l s e l e m e n t a r ö r a n d e s p r å k e t s b y g g n a d , d e l s m o r f e m a n a l y s .

L a t i n e t s u t t a l g e n o m g å s , o c h d e s s f ö r ä n d r i n g a r b e r ö r s .

A v g ö r a n d e f ö r e l e v e r n a s m ö j l i g h e t e r a t t f å e t t f a s t a r e g r e p p o m

d e n l a t i n s k a o r d b i 1 d n i n g s 1 ä r a n o c h n å g o r l u n d a k u n n a h a n d s k a s

m e d o r d e n o c h d e r a s d e l a r ä r f ö r t r o g e n h e t m e d e t t a n t a l f r e k -

v e n t a o c h c e n t r a l a b a s m o r f e m . H ä r i i n g å r o c k s å k ä n n e d o m o m

v a r i a t i o n e r i b a s : a o r f e m e n s f ö r r a t i l l f ö l j d a v a s s i m i l a t i o n o c h

v o k a 1 f ö r s v a g n i n g .

Prefixen: Prefixets fogning till nästföljande morfem innebär ofta ljudförändringar. Det är viktigt att eleverna lär sig olika slag av assimilation, så att do får förmåga att se assi­

milationens effekter inte bara på prefix utan också på andra ordelement.

De latinska prefixen är många och deras betydelser inte alltid så lätta att bestämma. Därför torde det vara lämpligt att först behandla sådana lånord där prefixets normala betydelse klart framgår. Dock bör uppmärksamheten riktas även på fall där pre­

fixets betydelse ej är tydlig.

Med konkreta textprov som underlag demonstreras hur vissa prefi kan ha flera betydelser eller ibland bara vara allmänt förstär­

kande .

Prefixens olika grad av produktivitet understryks och påvisas praktiskt. Ett prefix som är mycket vanligt i ett språk blir gärna också produktivt i den meningen att nya ord ständigt bil­

das genom kombination av detta prefix och stammar som inte nöd­

vändigtvis behöver vara latinska: de-froster, re-build.

Med hjälp av olika prefix demonstreras hur nya verb bildas, som alla får sin speciella betydelse genom prefixet. Man kan alltså om man känner till innebörden av prefix och basmorfem, ofta slu ta sig till ordets betydelse. Sålunda kan man jämföra t ex de­

formera, re-formera, trans-formera.

Suffixen: Även om de latinska avledningssuffixens huvudsakliga funktion är att markera ordklass, torde en mera systematisk ge­

nomgång av dem vara motiverad. De kan indelas i verbsuffix, ad- jektivsuffix och substantivsuffix.

Att den latinska infinitivformen på -re lever kvar i utvecklade former i franskan och därmed indirekt i tyskan och svenskan (produc-era, ag-era) klargörs, och detta förhållande kontraste­

ras mot den roll som i engelskan spelas av de latinska presens- och perfekt participstammarna (produce, act).

Perfekt participstammens nyckelställning för ordbildningen bör framhävas. Den framgår av sådana bildningar som verben

fr. chanter < cantare, jeter < iactare, eng. reject< reiectare substantiven sv. traktor, nation, kultur, apparat och adjekti­

ven sv. aktiv, passiv, aggressiv, konstruktiv.

Uppmärksamhet bör också ägnas den roll presens particip spelat för den latinska ordbildningen och därmed också inom det inter­

nationella ordförrådet. I sammanhanget bör nämnas att lånorden på (a-)nt och (e-)nt i svenskan dels har kvar sin ursprungliga adjektiviska funktion (t ex observant), dels används som nomina agentis till verb på -era: emigrant, prenumerant; student, pro­

ducent. Här kan också inskjutas något om skillnaden mellan -nt

och -nd (konstant - konfirmand).

G e n o m att s t ä l l a e n p r e s e n s s t a m o c h e n perfekt p a r t i c i p s t a m mot v a r a n d r a k a n man förklara v ä x l i n g a r i v e r b b a s e n s f o r m , t e x d i v i d e r a , d i v i d e n d mot d i v i s o r , d i v i s i o n .

Grek i s k a

Skrift

D e t g r e k i s k a alfabetet g e n o m g å s , o c h e l e v e r n a t r ä n a s i att läsa de g r e k i s k a b o k s t ä v e r n a g e n o m e n k l a ö v n i n g a r p å lämpligt o r d ­ m a t e r i a l , g ä r n a k l a s s i s k a grekiska n a m n . S k i l l n a d e n mellan

k l a s s i s k t o c h nygrekiskt uttal k a n p å p e k a s . S a m b a n d e t m e l l a n d e t g r e k i s k a a l f a b e t e t och det r y s k a berörs. Eventuellt k a n o c k s å r u n o r n a t a s u p p h ä r .

O r d b i l d n i n g s l ä r a

Basmorfemen: A v s n i t t e n o m de g r e k i s k a b a s m o r f e m e n o c h d e n g r e k i s k a a f f i x l ä r a n f ö r b e r e d s g e n o m v i s s r e p e t i t i o n a v begrepp r ö r a n d e d e l s s p r å k e t s b y g g n a d , d e l s m o r f e m a n a l y s .

Ä v e n f ö r studiet a v d e g r e k i s k a lånorden b ö r g ä l l a s o m e t t r i m ­ ligt k r a v a t t e l e v e r n a b e h ä r s k a r ett visst a n t a l f r e k v e n t a c e n ­ t r a l a basmorfem, förslagsvis log, the, bal (bol/ble), graph, d e m m f l . H ä r i g e n o m torde e l e v e r n a s f ö r u t s ä t t n i n g a r att t i l l ­ ä g n a s i g d e n g r e k i s k a o r d b i l d n i n g s l ä r a n s v i k t i g a s t e moment a v ­ s e v ä r t ö k a , l i k s o m d e r a s f ö r m å g a att h a n d s k a s m e d o r d e n o c h d e ­ r a s d e l a r .

V o k a l e n - o - i s k a r v e n m e l l a n t v å b a s m o r f e m ( g e - o - l o g i , f i l - o - s o f i ) b ö r u p p m ä r k s a m m a s . H ä r k a n j ä m f ö r e l s e r m e d latinets m o t ­ s v a r i g h e t - i - ( a r t - i - f i c i e l 1 ) vara p å s i n p l a t s .

P r e f i x e n : D e t b ö r p å p e k a s att de g r e k i s k a p r e f i x e n a l d r i g k o m ­ m i t att s p e l a s a m m a r o l l s o m de latinska f ö r d e m o d e r n a s p r å k e n . D e t ä r f r ä m s t i n o m v e t e n s k a p l i g t e r m i n o l o g i s o m g r e k i s k a p r e f i x - l i k s o m f ö r ö v r i g t g r e k i s k a ord o c h o r d e l e m e n t - h a r f å t t s i n s t o r a b e t y d e l s e .

Vid b e h a n d l i n g e n a v p r e f i x e n a n k n y t s till o r d o c h u t t r y c k s o m ä r b e k a n t a f ö r e l e v e r n a o c h s o m k a n antas i n g å i d e r a s o r d f ö r r å d , s å s o m a - t e i s t , a n - a r k i s t , anti-mi1 i tari s m , d i a - m e t e r , a u t o - g r a f , h y p e r - k r i t i s k , h y p o - t e s , m o n o - t o n , s y m - f o n i .

Ä v e n i d e t t a s a m m a n h a n g b e a k t a s a s s i m i l a t i o n e r : s y ( n ) - , f ö r e läppljud s y m - , l i k s o m bortfall a v p r e f i x e t s s l u t v o k a l f ö r e v o k a l med d ä r a v b e t i n g a d e s t a v n i n g s s k i l l n a d e r : a p o - / a p - ( v i d h a p h : a f o r i s m ) , e p i - / e p - ( v i d h e p h : e f e m ä r ) .

S u f f i x e n : Här b e h a n d l a s i f ö r s t a hand s å d a n a f r e k v e n t a s u f f i x

s o m - i z , - i s m , - i s t , - i k . Vidare s ä g s något o m h u r s u b s t a n t i v -

s u f f i x e t s s i g r e k i s k a o r d a v t y p e n k r i s , e x t a s , a n a l y s m o t ­

s v a r a s a v ett t i a d j e k t i v a v l e d n i n g a r ( k r i t i s k , e x t a t i s k , a n a ­

l y t i s k ) o c h o m h u r - m ( a ) v ä x l a r med - m a t i p a r s o m p r o b l e m -

p r o b l e m a t i s k , d r a m a - d r a m a t i s k .

M i n d r e v a n l i g a s u f f i x s o m - o i d ( r o m b o i d ) , — i cl ( o x i d ) , -it

( s a m a r i t ) k a n m a n t a l ä t t a r e p å . S o m s u f f i x b e t e c k n a n d e s j u k d o m i v i s s k r o p p s d e l h a r d o c k - i t ( i s ) s p e c i e l l t i n t r e s s e ( s v .

b r o n k i t , e n g . b r o n c h i t i s ) .

A r b e t s f o r m e r

E f t e r s o m d e t t a h u v u d m o m e n t h u v u d s a k l i g e n b e h a n d l a r e n s k i l d a o r d o c h o r d e l e m e n t , m ö t e r e l e v e r n a h ä r e n f o r m a v s p r å k s t u d i e r s o m d e i n t e ä r v a n a v i d o c h s o m d ä r f ö r k a n u p p l e v a s e n aning, a b ­ s t r a k t . D e t t a b ö r d e b e r e d a s p å . I a n s l u t n i n g h ä r t i l l k a n d e t m å h ä n d a o c k s å v a r a p å s i n p l a t s a t t n å g o t d i s k u t e r a d e t b e r ä t ­ t i g a d e i b r u k e t a v i n t e r n a t i o n e l l a l å n o r d o c h v ä r d e t a v a t t s ä r ­ s k i l t s t u d e r a d e m .

Det finns många sätt att nalkas lärostoffet, och varje lärare finner småningom vilka vägar som är framkomliga. Även om lära­

ren själv till en början måste vara den huvudagerande, bör eleverna successivt vänjas vid att arbeta på egen hand. Det na­

turliga arbetssättet blir följaktligen laborativt, varvid elev­

erna får möjlighet att aktualisera och systematisera det inter­

nationella ordförråd de redan har och vari t ex vissa viktiga basmorfem ingår.

Valet av texter är inte oväsentligt. Även om uppmärksamheten främst riktas på enskilda ord och delar därav, bör texterna om möjligt svara mot elevens egen intressesfär, vare sig dessa häm­

tas ur dagstidningarnas ledare eller ur fackpressen. Inför en alltför abstrakt och innehållsligt kompakt text känner eleven lätt ett visst motstånd. Språkmaterialet bör huvudsakligen vara på svenska och engelska. Korta uppgifter är att rekommendera, och deras svårighetsgrad avpassas efter elevens och gruppens förutsättningar.

En tänkbar lektionsuppläggning är denna. Det nya lärostoffet pre­

senteras i korthet av läraren, som bl a fäster elevernas uppmärk­

samhet på begrepp som är nya i sammanhanget och även på gamla som bör friskas upp. Ofta löper olika moment parallellt. Därefter vidtar den del av lektionen som bör vara den viktigaste, den prak­

tiska tillämpningen.

Huruvida arbetet skall bedrivas klassvis, i grupp eller enskilt beror helt av omständigheterna. Elevernas individuella läggning nödvändiggör för övrigt olika arbetssätt.

Latin

Genomgången av det latinska uttalet och betoningen måste av naturliga skäl bli ganska summarisk. Förutom en kort presenta­

tion av det klassiska uttalet ges eleverna en orientering om de viktigaste förändringarna under sen- och efterantik tid.

D e t k a n v i d g e n o m g å n g e n a v b a s m o r f e m e n p å p e k a s a t t d e i r e g e l

b a r a u p p t r ä d e r i a v l e d n i n g a r i d e t i n t e r n a t i o n e l l a o r d f ö r r å d e t

( m a r - i n , v o k - a l ) o c h i n t e i o r d s o m m o t s v a r a r d e t e n k l a g r u n d o r d

s o m f a n n s i l a t i n e t ( m a r e , v o x ) .

1 9

L j u d f ö r ä n d r i n g a r i samband med p r e f i x e t s f o g n i n g till n ä s t f ö l - j a n d e m o r f e m bör s ä r s k i l t u p p m ä r k s a m m a s . A s s i m i l a t i o n e n s e f f e k ­ ter d e m o n s t r e r a s t e x g e n o m s e r i e r av typen a c c e l e r e r a - a f f e k ­ terad - a g g r e s s i v - a l l u d e r a - a n n e k t e r a - a p p o s i t i o n - a r r o g a n t - a s s i s t e r a - a t t e s t e r a . D ä r e f t e r f å r e l e v e r n a s j ä l v a g e n o m s t u ­ d i u m av l ä m p l i g a textprov t i l l f ä l l e a t t träna f ö r m å g a n att i d e n ­ t i f i e r a o c h a n a l y s e r a liknande f a l l a v p r e f i g e r i n g . G e n o m att r e g e l b u n d e t a r b e t a m e d texter a v o l i k a s l a g lär s i g eleven a t t k ä n n a i g e n p r e f i x och v i k t i g a b a s m o r f e m o c h blir f ö r t r o g e n med d e r a s b e t y d e l s e .

Vid b e h a n d l i n g e n a v s u f f i x e n k a n d e t v a r a praktiskt a t t s a m l a d e m k r i n g e n b a s : o b s e r v e r a - o b s e r v a n t - o b s e r v a n s - o b s e r - v a n d u m - o b s e r v a t i o n - o b s e r v a t o r i u m - o b s e r v a t ö r .

Greki s k a

Inledningsvis a n k n y t s till o r d o c h u t t r y c k s o m e l e v e r n a redan k ä n n e r t i l l , t e x f r å n det d a g l i g a o r d f ö r r å d e t , s å s o m c y k e l , t e l e , b i o g r a f , e l l e r f r å n k u l t u r l i v e t , s å s o m e p i k , l y r i k , d r a ­ m a t i k . F ö r s t d ä r e f t e r p r e s e n t e r a s d e g r e k i s k a l å n o r d e n m e r a s y s t e m a t i s k t , lämpligen med början i d e t g r e k i s k a a l f a b e t e t . I övrigt ä g e r mycket a v det s o m o v a n s ä g s o m latinet giltighet ä v e n f ö r g r e k i s k a n .

3 . 6 S p r å k o c h k o m m u n i k a t i o n . B i o l o g i s k a o c h s o c i a l a a s p e k t e r . ( F ö r d j u p n i n g s m o m e n t )

S t o f f

S o m b a k g r u n d k a n d e t v a r a l ä m p l i g t a t t n ä r m a r e b e h a n d l a d e f y s i o l o g i s k a f ö r u t s ä t t n i n g a r n a f ö r p r o d u k t i o n o c h p e r c e p t i o n a v s p r å k : a r t i k u l a t i o n s o r g a n e n o c h d e r a s b y g g n a d , h ö r s e l n o c h d e s s f u n k t i o n s a m t h j ä r n a n .

O l i k a s p r å k - o c h t a l r u b b n i n g a r s å s o m s t a m n i n g , l ä s s v å r i g h e t e r , d ö v h e t , a f a s i e r a v o l i k a t y p o c h grad t a s u p p , o c h d e r a s k o n ­ s e k v e n s e r f ö r d e s o c i a l a r e l a t i o n e r n a k o m m e n t e r a s . M a n b ö r o c k s å n ä m n a något o m a l t e r n a t i v a s p r å k e l l e r r e p r e s e n t a t i o n s f o r m e r , s o m punktskrift f ö r b l i n d a ( B r a i l l e ) o c h d e d ö v a s t e c k e n s p r å k , o c h d i s k u t e r a d e r a s u t t r y c k s m ö j l i g h e t e r .

S k i l l n a d e r m e l l a n m ä n n i s k o r s o c h d j u r s k o m m u n i k a t i o n s s y s t e m d i s k u t e r a s . M a n k a n o b s e r v e r a a t t d j u r a n v ä n d e r s p r å k b a r a f ö r v i s s a s y f t e n , s o m i l l u s t r e r a s a v s i g n a l e r f ö r h ä l s n i n g , v a r n i n g , l e k , v ä l b e f i n n a n d e , a g g r e s s i o n , v i l j a till p a r n i n g . F ö r s ö k e n a t t lära c h i m p a n s e r a t t a n v ä n d a teckenspråk h a r v i s a t att d e k a n lära s i g e n del a v s p r å k e t , m e n a t t de inte a n v ä n d e r det f ö r m e r a v a n c e r a d e k o m m u n i k a t i v a s y f t e n .

D e t inbördes beroendet m e l l a n språk o c h t a n k e p å p e k a s , l i k s o m

det s t o r a o r d f ö r r å d e t s b e t y d e l s e f ö r e f f e k t i v k o m m u n i k a t i o n .

S p r å k e t s b e t y d e l s e f ö r u t v e c k l i n g e n a v m ä n n i s k a n , h e n n e s k u l t u r o c h s a m h ä l l s b y g g a n d e b e h a n d l a s , l i k s o m s k r i f t e n s s ä r s k i l d a b e ­ t y d e l s e i n t e b a r a f ö r a t t l a g r a k u n s k a p o c h ö v e r b r y g g a a v s t å n d u t a n o c k s å f ö r m ö j l i g h e t e n a t t u t n y t t j a k u n s k a p e n i k o m p l i c e ­ r a d e r e s o n e m a n g : s k r i f t e n s o m n ö d v ä n d i g f ö r u t s ä t t n i n g f ö r v e t e n ­ s k a p e n . V i d a r e b e r ö r s b e t y d e l s e n a v n y a t e k n o l o g i s k a u p p f i n n i n g ­ a r s o m t e l e g r a f , t e l e f o n , r a d i o , T V o c h d a t o r e r .

Utvecklingen av språk hos barn under olika perioder studeras:

utvecklingen av ljudsystem, ordförråd, böjning, syntax och över­

gången från egocentrisk till mera social språkanvändning. Genom­

gången torde i stor utsträckning kunna byggas upp kring elev­

ernas egna observationer.

En orientering ges om språkliga skillnader (geografiska, sociala, könsliga och individuella) och deras konsekvenser för individ och samhälle. Vidare behandlas förhållandet mellan språk och social klass i olika samhällen, språkets roll i skolan och vid kommu­

nikation mellan myndigheter och medborgare.

Momentet anknyter främst till ämnena svenska och psykologi men också till teknik, biologi/naturkunskap och samhällskunskap/

socialkunskap.

Arbetsformer och metodik

Momentet rymmer stora områden som eleverna bara kan få en glimt av. Undervisningen bör anknyta till deras egna erfarenheter av språk och kommunikation och visa vad som är känt och hur for­

skarna försöker få reda på mer. Eleverna bör få klart för sig att man inom dessa områden använder metoder och experimentell teknik av samma typ som inom fysik, biologi, medicin, psykologi och sociologi. Flera yrken har också anknytning till sådant som berörs inom momentet, t ex logoped, foniater, talpedagog, psy­

kolog, informatör, språkkonsult - förutom språklärare.

Det moderna samhället bygger på intensiv kommunikation och liv­

ligt informationsutbyte. Som en utgångspunkt för momentet kan man precisera vad som krävs för att en människa skall kunna fungera i vårt informationstäta samhälle med alla dess regler - i jämförelse med äldre tid och med djursamhällen. Kommunikativa handikapp är särskilt besvärande i vår tid. Emellertid gör man numera mycket för att finna botemedel, t ex undervisning i teckenspråk, tekniska hjälpmedel såsom hörapparater, läsappa­

rater etc.

I undervisningen kan man välja mellan flera olika arbetsformer.

Man kan använda demonstration t ex för att visa drag i barns tal inspelade på band, för att visa hur vokalljud kan produceras av vibrator kopplad till ett rör som motsvarar munhålan, för att visa hur teckenspråk ser ut och fungerar, hur det känns att läsa punktskrift.

Experiment kan lätt anordnas för att belysa produktion och per~

ception. Man kan t ex visa vilka språkljud som oftast förväxlas

under störning, vilka reduktioner och felsägningar man gör när

man talar fort. Man kan undersöka i vilken omfattning människor

förstår och kan definiera vissa ord och uttryck, vilka uppfatt-

n i n g å r m ä n n i s k o r h a r o m v a d s o m ä r k o r r e k t s p r å k b r u k , t e x o m s v o r d o m a r , o m b r u k e t a v t i l l t a l s o r d e t c .

R e f e r a t k a n m a n t a t i l l f ö r a t t p r e s e n t e r a i n n e h å l l e t i b ö c k e r o c h a r t i k l a r , t e x o m h u r h j ä r n s k a d a d e u p p l e v e r s i n s p r å k l i g a o f ö r m å g a , o m f ö r s ö k e n a t t l ä r a c h i m p a n s e r d e d ö v a s t e c k e n s p r å k , o m d j u r s ( t e x b i n s ) s i g n a l e r .

D e t k a n v a r a l ä m p l i g t a t t l ä r a r e n k o r t o r i e n t e r a r o m t e x b y g g ­ n a d o c h f u n k t i o n h o s h j ä r n a n , t a l a p p a r a t e n o c h h ö r s e l n s a m t p r e s e n t e r a r t y p e r a v a f a s i , s t a m n i n g e l l e r o r d b l i n d h e t . G r u p p ­ a r b e t e k a n o r g a n i s e r a s k r i n g n å g o t t e m a i n o m m o m e n t e t .

D e t ä r vik» igt a t t e l e v e r n a i n s e r a n k n y t n i n g e n t i l l s a m h ä l l e t s o c h m ä n n i s k o r n a s p r o b l e m . M a n b ö r l i k s o m i n a t u r v e t e n s k a p l i g a o c h b e t e e n d e v e t e n s k a p l i g a ä m n e n i n o m s k o l a n a n k n y t a t i l l a k t u ­ e l l a a r t i k l a r i d a g s p r e s s o c h t i d s k r i f t e r .

3 . 7 L a t i n e t s o c h g r e k i s k a n s k u l t u r h i s t o r i s k a r o l l . ( F ö t — d j u p n i n g s m o m e n t )

S t o f f

M o m e n t e t a v s e r a t t y t t e r l i g a r e b e l y s a

d e l s l a t i n e t s o c h g r e k i s k a n s r o l l f ö r d e m o d e r n a v ä s t e r l ä n d s k a s p r å k e n s o r d f ö r r å d o c h b e g r e p p s b i l d n i n g ,

d e l s d e r a s r o l l s o m f ö r e b i l d e r f ö r v i s s a s y n t a k t i s k a s t r u k t u r e r o c h v i s s a s t i l d r a g .

D e t t a s k e r g e n o m s t u d i u m a v m o d e r n s p r å k i g a t e x t e r - f r ä m s t p å s v e n s k a o c h e n g e l s k a , m e n ä v e n p å t y s k a o c h f r a n s k a - r e p r e ­ s e n t e r a n d e o l i k a k u l t u r s e k t o r e r o c h s k i l d a s t i l a r t e r , m e n o c k s å a v c i t a t u t t r y c k o c h s e n t e n s e r p å l a t i n .

L å n o r d

1 S e n a l å n o c h m o d e r n a n y b i l d n i n g a r , o r d f ö r v e t e n s k a p l i g o c h k u l t u r e l l v e r k s a m h e t ( " d e i n t e r n a t i o n e l l a o r d e n " ) s o m f ö l j d d e l s a v l a t i n e t s roll s o m k y r k a n s , s k o l a n s , u n i v e r s i t e t e n s , v e t e n ­ s k a p e n s o c h d i p l o m a t i n s s p r å k f r a m t i l l o c h m e d 1 7 0 0 - t a l e t , d e l s a v v e t e n s k a p e n s b e h o v a v i n t e r n a t i o n e l l t e r m i n o l o g i .

2 T i d i g l å n i n k o m n a g e n o m g e r m a n e r n a s k o n t a k t e r m e d d e n r o m e r s k a k u l t u r e n r e s p e k t i v e d e n t i d i g a k r i s t n a k u l t u r e n . L å n o r d e n b e t e c k ­ n a r fö)remål , p r o d u k t e r , i n r ä t t n i n g a r o c h b e g r e p p i n o m t e x f ö l ­ j a n d e k u l t u r o m r å d e n : s t a t s s k i c k ( k e j s a r e , p r i n s , s t a t ) , k r i g s ­ v ä s e n ( p i l , v a l l , o r t n a m n f r å n o r d e n e a s t r a / c a s t e l l u m i t e x e n g . / f r . ) , k u l t u r v ä x t e r o c h k u l t u r p r o d u k t e r ( f r u k t , p ä r o n , p l a n ­ t a , k o p p a r ) , h a n d e l o c h s a m f ä r d s e l ( k ö p a , k o s t a , m y n t , a n k a r e , k ä r r a , m i l ) , b y g g n a d s k o n s t ( k a m m a r e , k ö k , f ö n s t e r , m u r , p o r t ,

t e g e l ) , h u s g e r å d o c h b r u k s v a r o r ( k i t t e l , k i s t a , s p e g e l , s ä c k ) ,

k y r k a o c h u n d e r v i s n i n g ( k l o s t e r , k y r k a , s k o l a , m u n k , p r ä s t , b i s k o p ,

ä n g e l , d j ä v u l ) .

Därutöver visas med exempel hur latinets och grekiskans in­

flytande ibland ger sig till känna genom att inlånade begrepp återges med ord som i princip är översättningar till det in­

hemska språket morfem för morfem (översättningslån) såsom sam­

vete (conscientia), allsmäktig (omnipotens).

Stilistisk och syntaktisk påverkan

Med utgångspunkt i exempel från de moderna språken och/eller latinska citatuttryck och sentenser belyses det latinska skrift­

språkets påverkan på de moderna språkens skriftspråk, särskilt vad gäller periodbyggnad.

I fråga om syntaktisk påverkan (participium coniunctum, ablati- vus absolutus) kan studium av kanslitexter och något äldre pro­

salitteratur vara särskilt givande, likaså en jämförelse mellan engelska och svenska bibelöversättningar vad gäller tekniken att översätta particip i satsförkortningar.

Genom studium av något eller några avsnitt ur retorisk prosa illustreras några retoriska figurer, t ex anafor, antites, parallellism, kiasm, klimax, och den påverkan som den systema­

tiserade latinska retoriken utövat på modernspråkiga författare.

Citatuttryck och sentenser

Citatuttryck och sentenser väljs så, att de ger en föreställning om latinets betydelse som kulturspråk genom tiderna. Det är där­

vid viktigt att olika kulturella fält belyses (t ex litteratur, historia, statskunskap, filosofi, teologi, juridik och natur­

vetenskaper). I materialet kan även ingå titlar på epokgörande vetenskapliga verk, t ex av Copernicus, Newton, Linné.

Citaten och sentenserna bör alltid kommenteras och insättas i sitt sammanhang.

Som enskild uppgift eller som grupparbete kan studeras en sam­

ling något längre och mera komplicerade sentenser, alternativt en eller ett par kortare latinska texter.

Arbetsformer och metodik

Det gäller i detta fördjupningsmoment att sätta in de klassiska språkens roll i ett kulturhistoriskt sammanhang. Den begränsade tid som står till förfogande torde göra en genomgående kronolo­

gisk disposition av stoffet olämplig. Däremot kan man inlednings­

vis ordna en del av lånords- och citatmaterialet så att det be­

lyser några sidor av t ex den antika grekiska kulturen, det ro­

merska rikets materiella och andliga odling, medeltidens kristna kultur och naturvetenskapernas och teknikens utveckling under nya tiden. Härvid kan några kulturords betydelseutveckling be­

aktas (t ex gymnasium, skola, eng. virtue). Citat och sentenser

tjänar pa andra ställen i kursen som exempel på grammatiska

strukturer eller stilistiska drag; här ger de en punktbelysning

åt olika epokers bidrag till kulturen.

Från denna korta översikt -:a:i man övergå till en demonstration av det latinska skriftspråkets påverkan på de moderna skrift­

språken .

Koncentration till något område kan ske efter elevernas val.

Denna kan t ex gälla studium av lånorden i modernspråkiga texter från någon kulturhistorisk synpunkt eller av citatuttryck och sentenser från något fält av kulturen.

3.8 Vetenskaplig terminologi. (Fördjupningsmoment) Stoff

De latinska och grekiska lånorden utgör en väsentlig del av de moderna språkens allmänna ordförråd. I vetenskaplig framställ­

ning spelar de en ännu större roll. Förutsättningarna för detta (vetenskapens uppkomst i Grekland, ett latin med talrika grekiska

lånord som vetenskapens språk till och med 1700-talet) berörs.

Exempel ges på det stora tillskottet av ord med etablerade klassiskspråkiga morfem inom naturvetenskap och teknik under 1800-talet (periskop, stereoskop, fonograf, spektrograf, dynamo- meter) samt på nyskapelser från de senaste decennierna (proton, neutron, foton, radioteleskop, antimateria, cybernetik).

De för vetenskaplig framställning karakteristiska dragen, såsom högre frekvens av abstrakta ord, belyses (empirisk, signifikant, differens, distinktion).

Vetenskapernas behov av precision i uttrycken tillgodoses i många fall genom en nationellt eller internationellt överens­

kommen nomenklatur. Exempel på några systematiserade nomenkla­

turer genomgås, den binära botaniska (Campanula rotundifolia, Solanum tuberosum, Taraxacum vulgäre, Lychnis viscaria), den zoologiska (Rana arvalis, Canis lupus, Lynx lynx), den medi­

cinska (cerebrum - encefalit (encephalitis), cor - elektrokardio- gram, fractura claviculae), den strikt formåliserade kemiska (kolmonoxid, koldioxid, tetrafosfordekoxid, pentan).

Alltefter elevernas intresseinriktning och förkunskaper läggs huvudvikten inom momentet på t ex matematik, fysik, kemi, tek­

nik, biologi, naturkunskap, psykologi eller samhällskunskap.

Det kan inte bli fråga om någon fullständig inventering utan bara om valda exempel på någon vetenskaps terminologi.

Arbetsformer och metodik

Detta fördjupningsmoment torde i regel väljas av elevgrupper som har särskilt intresse för ett visst slag av vetenskaplig termi­

nologi. Efter en allmän, för alla intresseriktningar gemensam inledning bör huvuddelen av tiden därför ägnas åt ett mera spe­

cialiserat studium.