• No results found

Vem bär ansvaret över bostadsbristen?

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Vem bär ansvaret över bostadsbristen?"

Copied!
49
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Vem bär ansvaret över

bostadsbristen?

En fallstudie över bostadsbristen i Sverige

A case study of the housing shortage in Sweden

John Cronqvist & Martin Trpkovski

Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap Kulturgeografi III

15hp Lena Grip

(2)

Förord

Vi vill främst tacka vår handledare Lena Grip för all inspiration och för alla tips vi har fått. Vi vill också passa på att tacka varandra för ett bra samarbete och en bra avslutning på denna

(3)

Sammanfattning

Den svenska regeringens bostadspolitiska mål innebär en långsiktigt fungerande bostadsmarknad där konsumenternas efterfrågan blir bemötta med ett utbud som möter behoven. Boverket räknar med att det behövs 700 000 nya lägenheter för att komma till bukt med bostadsbristen. Frågan har varit en het diskussion under ett bra tag, men ingen verkar vilja ta tag i frågan och lösa den. Val av ämne för fallstudien blev enkelt, med den ständigt återkommande frågan om vem som bär ansvaret över bostadsbristen. Med hjälp av intervjuer från politiker och byggherrar blev bilden klarare och man förstod att frågan är för komplex för att kunna skylla på en viss aktör. Alla aktörer har sin roll i spelet men det som fattas är ett samspel mellan alla aktörer för att lösa bostadsbristen. Drar en aktör ut på processen drabbas hela processen och tillslut faller korthuset och lösningen läggs på is.

Resultatet i vår studie visar på att politiker från vänsterblocket vill se fler subventioner medan politikerna från högerblocket menar att lösningen är regelförenklingar, samtidigt som

(4)

Innehållsförteckning

1. Inledning och bakgrund ... 6

1.1 Bakgrund ... 6 1.2 Problemformulering ... 6 1.3 Syfte ... 6 1.4 Frågeställningar ... 7 1.5 Avgränsningar ... 7 2. Teori ... 8 2.1 Definition av bostadsbrist ... 8

2.2 Bostadsbrist ur ett historiskt perspektiv ... 8

2.3 Marknadens roll ... 13

2.4 Är subventioner en lösning? ... 15

2.5 Vilka som har svårt att komma in på bostadsmarknaden ... 16

2.6 Hyresrättsmarknaden & hyressättningssystemet ... 17

2.7 Regler och naturvärden - ett hinder? ... 20

2.8 Vem har högst ansvar över bostadsbyggandet? ... 21

2.9 Sammanfattning teori ... 23 3. Metod ... 24 3.1 Kvalitativ metod ... 24 3.2 Val av informanter ... 24 3.3 Tillvägagångsätt ... 25 3.4 Kritik ... 26 3.5 Etisk diskussion ... 27

3.6 Validitet och reliabilitet ... 27

4. Empiri ... 28

4.1 Vilka problem finns på bostadsmarknaden idag... 28

4.2 Vad ska man göra för att komma igång med byggandet? ... 29

4.3 Subventioner... 30

4.3.1 Positiva till statliga subventioner ... 30

4.3.2 Negativa till statliga subventioner ... 31

4.4 Traditionell hyressättning eller marknadsstyrd hyressättning ... 31

4.5 Vilka som är och borde ha mest ansvar över bostadsbyggandet ... 32

4.6 Vilken roll bör marknaden ha? ... 34

4.7 Framtidstankar ... 35

4.8 Sammanfattning empiri ... 35

5. Analys ... 36

(5)

5.2 Vad man ska göra för att komma igång med byggandet ... 37

5.3 Vem eller vilka bör ha mest ansvar i bostadsbyggandet... 39

6. Slutsats ... 41

6.1 Hur kan bostadsbristen i Sverige förstås ur ett historiskt perspektiv? ... 41

6.2 Vilka problem och lösningar ser privata byggherrar, politiker på riks- och lokal nivå kring bostadsbristen? ... 41

(6)

1. Inledning och bakgrund

1.1 Bakgrund

Sverige har sedan ett par år tillbaka haft en omfattande bostadsbrist, och trots att många har spekulerat kring varför det ser ut som det gör, har man haft svårt att ge en enkel förklaring till problemet. Varje år skickar Boverket ut en enkät till alla kommuner i Sverige. Resultatet från enkäten ger en sammanhållen bild av hur bostadsmarknaden ser ut runt om i Sverige. Den senaste är från våren 2016 och ligger som grund till vår problemformulering.

När Boverket släppte resultatet från bostadsmarknadsenkäten 2016, visade resultatet att av

Sveriges 290 kommuner, så är det 240 stycken som anser att de har bostadsbrist (Boverket 2016). Behovet är framförallt små och billiga hyresrätter. Det blir mer än 80 procent av Sveriges

befolkning som befinner sig i en kommun där det är underskott på bostäder. De personer som har absolut svårast att komma in på bostadsmarknaden är unga och nyanlända. År 2016 bedömde 272 av Sveriges 290 kommuner att de hade brist på bostäder till nyanlända. Samma år sa 249

kommuner att de hade brist på bostäder till ungdomar. Båda dessa brister har ökat för varje år och ser ut att fortsätta öka i framtiden (Boverket 2016).

1.2 Problemformulering

Bostadsbristen i Sverige är ett av de hetaste ämnena bland politiker och media idag, alla har olika lösningar på problemet, men trots detta har de ansvariga problem med att vidta åtgärder för att lösa bostadsbristen. Under hösten 2015 skrev vi ett arbete om den pågående flyktingsituationen som visade att mycket av de utmaningarna inom flykting mottagandet handlade om var de skulle bo. Därför kände vi att bostadsbristen i Sverige var ett väldigt intressant ämne att skriva om, dessutom ett ämne som ligger väldigt rätt i tiden, och som utifrån ovanstående beskrivning kan betraktas som högst relevant.

1.3 Syfte

Syftet med vår undersökning är att få en förståelse över vad det är som ligger bakom den rikstäckande bostadskrisen vi upplever idag, samt att se hur de olika aktörerna på

(7)

1.4 Frågeställningar

1. Hur kan bostadsbristen i Sverige idag förstås ur ett historiskt perspektiv?

2. Vilka problem och lösningar ser privata byggherrar och, - politiker på riks- och lokal nivå kring bostadsbristen?

3. Vilka bör/har ha det största ansvaret över bostadsbyggandet enligt de olika aktörerna på bostadsmarknaden?

1.5 Avgränsningar

(8)

2. Teori

I denna del kommer vi gå igenom teorier och tidigare forskning som på olika sätt diskuterar bostadsbrist. Vi kommer gå igenom olika problem som anses förhindra bostadsbyggandet och även olika lösningar. Vi kommer ta upp problemen ur olika perspektiv för att få en så bred uppfattning som möjligt. I denna del hänvisar vi till vetenskapliga teorier samt ett antal rapporter som är skrivna av statliga myndigheter vilka vi är medvetna om att de är speglade till den tidens politiska styre.

2.1 Definition av bostadsbrist

Först kan det vara bra att reda ut vad begreppet "Bostadsbrist" innebär. Enligt Boverkets rapport ”Bostadsbristen ur ett marknadsperspektiv” (2012) är bostadsbrist ett komplicerat begrepp, men generellt kan bostadsbrist definieras som ”ett tillstånd där någon eller några människors

boendestandard är lägre än vad som är önskvärt enligt någon norm” (Bengtsson 1992). Dock påpekar Boverket att denna definition är alldeles för bred för att vara användbar. För det första anser de att alla måste vara eniga om vad "boendestandard innebär", och för det andra anser de att man måste klargöra för vems norm det ska gälla. Boverket (2012) skriver att en förbättrad

boendestandard kan både gälla de som har ett boende men som har förbättrat kvalitén på sin bostad, men kan också innebära att utbudet av bostäder ökar, vilket i sin tur leder till ökade möjligheter till dem som har det svårt att komma in på bostadsmarknaden. Den norm som gäller nu kan både vara definierad utifrån varje persons egna preferenser eller så kan den vara politiskt definierad, vilket är att samma norm ska gälla för alla (Boverket 2012).

2.2 Bostadsbrist ur ett historiskt perspektiv

Ola Nylander (2014) ger en överblick av 1900-talets bostadslösningar där tre epoker är tydliga. Den första epoken var under 1900-talets första decennier som dominerades av en marknadsstyrd bostadspolitik där det byggdes väldigt få lägenheter. Sedan kommer ett 60 årigt tidsintervall mellan 1930-1990 då Sverige byggde mest bostäder i världen under ett statligt styre och en tredje epok som vi befinner oss i idag där återigen marknaden styr och bostadsbristen är hög. Bo

(9)

1940-talet startpunkten

1940- talet beskrivs av Bengtsson (2006) som startpunkten i svensk bostadspolitik och grunden till Sveriges etablering av välfärdssamhället (Boverket 2007). Under 1940-talet sattes det generella systemet för bostadsfinansieringen och de allmännyttiga bostadsföretagen blev

definierade som kommunalt ägda. Byggnadskostnader fick byggföretagen subventionerade med hjälp av lån. De allmännyttiga företagen som var kommunalt ägda kunde få lån för hela

kostnaden medan privata och kooperativa företag fick gå in med eget kapital 15 respektive 5 procent för att få ta del utav subventioner. Under denna tid var nästan 40 procent av alla lägenheter i Sverige enrumslägenheter, vidare ville man förbättra standarden på lägenheterna. Alla lägenheter skulle vara försedda med badrum (Bengtsson 2006). Kommuner hade låg

planberedskap och byggbranschen var omodern, och investeringarna som gjordes under denna tid var spekulativa och väldigt inriktade på kortsiktiga lösningar och vinster. Stora skillnader mellan hyrorna i nyproducerade hus och i redan byggda hus ansågs som en tillbakahållande faktor i efterfrågan på bostäder. Byggsektorn och industrier konkurrerade tillsammans om arbetskraft och krediter vilket krävde omfattande regleringar och en rationalisering av byggbranschen (Boverket 2007).

Uppbyggnadsfasen

1950-1960-talet: ”Uppbyggnadsfasen” introduceras i Sverige efter ett andra världskrig som inte tagit skada på Sverige likt resten av Europa. Bostadsbristen börjar bli ett faktum och 1950 börjar man planera långt fram i tiden. Det kommunala planmonopolet etableras och den

socialdemokratiska regeringen såg till att permanenta bostadsbidraget. De allmännyttiga bostadsföretagen ökade sin andel av bostadsbeståndet till nästan en fjärdedel av det totala bostadsbeståndet. Bostadsköerna började växa trots att man ökat produktionen och

socialdemokraterna förde dubbla budskap då man såg till att förse bostadsbyggandet med olika subventioner för att öka produktionen samtidigt som man reglerade bostadsbyggandet vilket istället begränsade produktionen. Det stora byggandet av bostäder börjar dock inte förrän början av 1960- talet (Bengtsson 2006; Boverket 2007).

(10)

med mitten av 1900-talets bostadsbrist då dåtidens bostadsbrist hade att göra med urbaniseringen där det svenska jordbrukssamhället övergick till att bli ett industrisamhälle, vilket de kopplar till att vår utveckling idag generellt sett styrs av att det svenska industrisamhället som håller på att gå över till ett kunskapssamhälle. Bostadsbristen blir likt under 1960-talet ett faktum och en politisk belastning som är ohållbar (Bengtsson 2006). Det som Bengtsson (2006) kallar

“Uppbyggnadsfasen” är kanske mest förknippat med det så kallade ”miljonprogrammet”, vilket blev den tidens lösning på problemet.

Miljonprogrammet

”Miljonprogrammet” startade år 1965 och skulle på 10 år innebära en 1,4 miljoner nya bostäder runt om i Sverige (SOU 2008:38). Kommunerna fick möjligheterna att styra över

markanvändningen och politikerna införde statliga åtgärder för att främja byggandet av större projekt genom industriella metoder. Ramberg (2013) utvecklar vidare med att

miljonprogramsområdena byggdes i nästan varje medelstor svensk stad och deras karaktär är oftast liknande i formen, meningen med detta var att det skulle vara funktionellt och lösa ett problem. Alltså föll människornas behov bort på vägen menar Ramberg (2013). Vinnarna utav ”miljonprogrammet” var de stora byggföretagen (Bengtsson 2006). Nu började också den stora satsningen märkas av med en nedåtgående efterfrågan och tomma outhyrda lägenheter började noteras runt om i landet för första gången sedan efter andra världskriget (Bengtsson 2006). 1960-talet handlade även mycket om avvecklingen av hyresregleringslagen och födelsen utav bruksvärdessystemet (Bengtsson 2006). Bengtsson (2006) beskriver att hyresregleringen

introducerades under krigsåren som en provisorisk lösning till den höga bostadsbristen i Sverige. Hyresregleringslagen såg till att hyresnivåerna inte sattes helt utan grunder och varje gång man försökte återgå till marknadshyror var hyresgäströrelsen snabba med att säga emot. Även om nästan alla partier förutom högerpartiet (Moderaterna) var för hyresreglering så var den bara provisorisk och man gick mot en avveckling av den så småningom (Boverket 2007).

(11)

Överflöd av lägenheter

Under 1970-talet ligger inte fokusen på bostadsbristen längre utan man hade lyckats bygga bort krisen men istället uppkom nya problem som segregation och tomma lägenheter. Paradoxalt nog hade bostadsbristen istället blivit ett bostadsöverskott med ett överflöd av lägenheter. År 1980 är det bara 270 000 lägenheter av 3,5 miljoner lägenheter som inte uppnår den lägsta godtagbara standaren och cirka 100 000 av de lägenheterna ansågs som omoderna utan vatten, avlopp samt wc eller centralvärme (Boverket 2007). Ändå börjar upprörda röster höras ute i de nya

miljonprogramsområdena där man eftersökte satsningar på boendeinflytande och att närmiljöerna runt områdena skulle upprustas (Bengtsson 2006).

Subventioner

1970-1990-talet präglas av utgifter ifrån de bostadssubventioner som var ämnade för att främja byggande och begränsa bostadskrisen. De samlade statsutgifterna för perioden mellan 1974-1994 går upp emot 300 miljarder kronor (Bengtsson 2006). Socialdemokraterna som var

”subventionspolitikens” grundare får utstå kritik, men även de borgerliga partierna som ställt sig bakom politiken. Subventionerna börjar ifrågasättas och man ställer sig tveksamt till om

subventionerna verkligen gynnar de som har de sämst ställt i samhället längre. En generell nedskärning var tvungen att göras för att rädda den svenska ekonomin. 1991 sker ett maktskifte i Sveriges riksdag. Med hjälp av partiet Ny demokrati lyckas den borgerliga sidan få majoritet. Stora nedskärningar gjordes på bostadspolitiken och uppdragen handlade i början om att nedmontera bostadsdepartementet (Bengtsson 2006).

Avreglering

Den nya regeringen var starkt influerade av nyliberalismen och ”public choice”- tänkande, vilket för bostadsmarknaden innebar en inriktning på konkurrens och valfrihet med motiveringen att alla skulle kunna skaffa sig en bra bostad till ett rimligt pris. 1991 inför den nya regeringen bland annat en skattereform som skulle innebära en rad olika förändringar (Boverket 2007). Statens stödsystem avvecklades och statliga bostadslån blev istället statliga kreditgarantier. Tre nya lagar tas fram under den borgerliga regeringsperioden med stor symbolisk betydelse-,

(12)

börjar ifrågasättas av den borgerliga regeringen med motiveringen om att den inte var jämlik för alla längre och att värdet på lägenheterna inte tillräckligt bra uträknat (Bengtsson 2006).

En stor opinionsundersökning gjordes under denna period angående regeringens förslag om att införa marknadshyror, undersökningen visade på att bara 22 procent av respondenterna hade varit positivt ställda till förslaget. Regeringen ville fortfarande minska hyresgästföreningens dominans vid hyressättning och ge hyresgästen större makt vid förhandling av hyror (Bengtsson 2006).

Segregation

Den borgerliga regeringens tid vid rodret är kortvarig och 1994 återtar socialdemokraterna makten. Bengtsson (2006) beskriver att socialdemokraterna dock inte väljer att återgå till det gamla systemet med bland annat subventionssystemet. Man väljer heller inte att inrätta något bostadsdepartement. Avvecklingarna inom bostadssektorn har nu istället börjat ge ekonomiska nettobidrag till statskassan. Bengtsson (2006) menar att bostadspolitiken under denna period står inför två problem. Den första konflikten är lokal mellan rika och fattiga bostadsområden mer specifikt mellan innerstad och förort främst, i storstäderna. I Stockholm, Göteborg och Malmö ger utvecklingen ”utsatta” områden där en hög andel personer är arbetslösa, -socialhjälpstagare och har utländskbakgrund bor i. Under en längre period har denna boendesegregation fortsatt växa. Den andra konflikten är regional, mellan utflyttningsorter med tomma lägenheter, försämrad service och dåliga ekonomiska resurser för kommun och bostadsföretag till skillnad från attraktiva inflyttningsregioner som istället har bostadsbrist och ett ständigt tryck på

marknaden (Bengtsson 2006). Flera integrationsprojekt startar från politiskt håll för att få bukt på den negativa utvecklingen (Lilja 2013).

Dagens bostadspolitik

I efterhand har miljonprogrammet fått utstå mängder av kritik för att bland annat ha skapat sociala klyftor, men det har också fått kritik för det positivistiska förhållningssättet man använde sig av. Det eftersom att många tyckte att miljonprogrammet var ett för inhumant och industriellt projekt (Nayak & Jeffrey 2011). Dock anser Arnstberg och Bergström att miljonprogrammet faktiskt lyckades lösa problemet, men att det idag har fått en stämpel och klassas som ett fiasko (Arnstberg & Bergström 2010).

År 2006 tog de borgerliga tillbaka makten och bland det första de gjorde var att avskaffa subventionerna som fanns kvar från den förra socialdemokratiska regeringen. De ansåg att

(13)

avskaffa stopplagen, som var en lag som innebar att länsstyrelserna kunde förhindra

omvandlandet från hyresrätter till bostadsrätter. År 2010 beslöt riksdagen att man skulle förnya plan och bygglagen (6 Fackförbund i samverkan 2010).

2.3 Marknadens roll

En het fråga i diskussionen kring bostadsbristen är vilken roll marknaden ska ha. Brett Christophers (2013) menar att högersympatisörer ofta brukar klaga på att det är regleringarna som är problemet och inte den fria marknaden. Vänstersympatisörer menar tvärtom enligt Christophers (2013), de anser att utförsäljningen av de kommunala bestånden och att staten inte längre är särskilt inblandad i bostadsbyggandet är de största problemen på bostadsmarknaden idag. Harvey (2011) förklarar att om man anammar det nyliberala politiska idealet som går ut på fria marknader och fri handel så kommer det istället att ge oss social ojämlikhet och en allt ojämnare geografisk utveckling, där vi förflyttar oss ifrån marknadsutbytets relativa tidsrum till privata egendomens och den politiska maktens absoluta rum. Harvey (2011) menar också att detta kommer att skapa ett nytt klassherravälde med en liten global elit på ett fåtal utvalda platser som har den absoluta makten. Harvey (2011) ser det som att det är den som har pengar som egentligen har friheten och i sin tur styr vad som sker.

Bengt Hansson (2013) som är analytiker på Boverket anser att en förklaring till bostadsbristen är att det finns brister i att låta marknaden styra bostadsbyggandet. I och med att bostadspriserna är på tok för höga, tycker Hansson att staten bör ingripa. Det finns fler som påpekar att marknaden har för stor roll i bostadsbyggandet, en av dem är Lotta Jeansson (2013). Hon säger att

liberaliseringen av den svenska bostadsmarknaden lett till att det är marknaden som i första hand styr över och har ansvar över byggandet. I Hemmet och bostaden skriver Mukthar-Landgren och Almestad (2013) om ett bostadspolitiskt mål från 1997 där bostaden tidigare setts som en

(14)

Arnstberg och Bergström (2010) är inne på samma spår och påpekar att det är tack vare den nyliberala bostadspolitiken som bostadsbyggandet inte fungerar.Nyliberal bostadspolitik går i stora drag ut på att låta marknaden ha ansvaret över byggandet. Alltså att man förlitar sig på att utbud och efterfrågan kan möta upp de krav som finns från konsumenterna (medborgarna). Under 1960-1970 -talet byggdes mycket tack vare subventioner och dåtidens bostadsbrist löstes med det så kallade miljonprogrammet. Idag finns det ingen möjlighet att påbörja något liknande projekt. Att bygga på den tiden, kostade mer än vad man kunde se på hyran. Bland annat var det för att staten bidrog med finansiering av utbyggd infrastruktur och byggbar mark, vilket möjliggjorde nya och billiga bostäder på ett sätt som inte är möjligt idag, om nu inte regeringen ändrar sin bostadspolitik, enligt Arnstberg och Bergström (2010). Brett Christophers (2013) menar att den svenska bostadsmarknaden inte är särskilt präglad av nyliberala idéer. Han anser att den svenska bostadsmarknaden istället bör betraktas som en avancerad hybrid, eftersom att den varken är centraliserad och reglerad eller decentraliserad och marknadsstyrd. Alltså menar Christophers att den är en blandning av de båda synsätten.

I den statliga utredningen Bostadsmarknaden och den ekonomiska utvecklingen från 2015 (SOU 2015:48) lyfts det fram att många byggherrar påpekar att det är höga markpriser, höga

byggkostnader och knepiga regler som hindrar dem från att bygga mer. De anser att höga byggkostnader kan begränsa byggandet och bromsa den ekonomiska utvecklingen (SOU 2015). Jeansson (2013) däremot menar att detta inte stämmer, eftersom allt byggande styrs av

marknaden. Samtidigt påpekar hon att marknaden inte har misslyckats. Hon menar att det är politikerna som är de skyldiga, eftersom de inte agerat på rätt sätt. CRUSH (Critical Urban

Sustainability Hub) som är en grupp forskare från olika universitetär kritiska till marknaden, men de menar till skillnad från Jeansson att marknaden har misslyckats och att den inte kan bygga bort bostadsbristen. De menar att marknaden inte kan lösa problemet eftersom att den är själva

problemet (CRUSH 2016).

En rapport som stödjer Jeanssons, Arnstbergs och Bergströms påstående är en rapport som SWECO tog fram år 2013 på uppdrag av SKL. Syftet med den var att undersöka hur

bostadsbristen ser ut i 25 stycken svenska kommuner. I den rapporten kom man fram till att det finns gott om byggbar mark i kommunerna, men att byggtakten var alldeles för långsam. Ett dilemma som man hittade var att marknaden styr bostadsbyggandet i för hög utsträckning idag. De privata aktörerna sitter på byggbar mark för att kunna vänta in rätt förutsättningar på

(15)

(SKL 2013). Detta kan styrkas från ett vetenskapligt håll med Harveys (2011) resonemang om förhållandet mellan tid och pengar. Enligt Harvey (2011) kan staten eller vissa grupper i samhället såsom byggherrar och bostadsföretag påverka hur produktionen av bostäder sker då den som har råd att behärska tiden tillslut kan forma det fysiska rummet, ett exempel är när människor som egentligen inte har råd går på strejk medan företaget som har råd med att vänta ut strejken inte drabbas på samma sätt. Likaså kan detta kopplas till hur människor inte har råd att vänta på en lägenhet och tvingas köpa eller hyra lägenheter över deras budget medan byggherrar och byggföretagen som har råd att vänta ut rätt förutsättningar på marknaden lätt kan öka sina intäkter.

En som inte delar den uppfattningen är Ola Nylander (2014) som är professor inom arkitektur på Chalmers. Han menar att det som är det avgörande inom bostadsbristen, inte har med marknaden att göra. Han skriver att precis som på 1930-1940- talet, måste det finnas en politisk vilja att lösa problemet och rätt kompetens för att kunna bygga bort dagens bostadsbrist. Nylander (2014) lägger istället skulden på politiken och menar att det saknas politiker med stora visioner och politiker som kan se hela bilden. Han anser att det måste finnas politiker som vågar ställa krav, som kan skapa tydliga regler för alla aktörer och politiker som vågar utmana.

2.4 Är subventioner en lösning?

För att lösa dagens bostadsbrist finns det de som vill att staten ska ge ut subventioner för att på så sätt få fart på byggandet. Sedan finns det dem som menar att subvention snarare får en motsatt effekt. Denna fråga är givetvis väldigt präglad av vad olika ideologier säger. Enligt Boverkets nyliberala rapport från 2012 "Bostadsbristen ur ett marknadsperspektiv" (2012) var de statliga subventionerna till bostadsbyggande väldigt höga under 1980-talet, vilket de anser vara en av förklaringarna till att staten hade svårt med finanserna under den tiden. Harvey (2006) däremot påpekar att det på lång sikt blir negativa konsekvenser om man avreglerar bostadsmarknaden. Ett exempel han tar upp är ifrån Storbritannien där Margret Thatcher privatiserade de kommunalt ägda bostäderna. Konsekvenserna blev att de boende kunde köpa sin hyresrätt för ett lågt pris. Dock började man att gentrifiera dessa områden och de som tjänade minst tvingades ut i

städernas perifer. När billiga bostäder i de centrala delarna försvann, ökade hemlösheten eller att låginkomsttagarna fick långa pendlingsavstånd till och från arbeten (Harvey 2006). I boken 13 myter om bostadsfrågan som är skriven av forskargruppen CRUSH tar man upp att ordet

(16)

är ett hot mot den svenska ekonomin, och även att det är en myt att subventioner skulle gå rakt ner i byggherrar och fastighetsägares fickor.

Assar Lindbeck som är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och vid institutet för internationell ekonomi (IIES), anser att staten och kommunerna inte ska blanda sig i

bostadsbyggandet i Sverige (Lindbeck 2013). Han påpekar att man på 1970-talet hade naiva och storslagna visioner kring planering uppifrån. Idén kring att bostaden var en social rättvisa var ett argument för hyresreglering. Lindbeck (2013) anser att hyresregleringen är en stor katastrof och han är även kritisk mot statliga subventioner. Han menar att hyresregleringen skapar ett

normaltillstånd av byteshandel med hyreskontrakt, vilket innebär att det skapas en svart marknad. Trots sin kritik mot subventioner kan han hålla med om att man på det sättet kan bygga sig ur bostadsbristen. Dilemmat med subventioner enligt Lindbeck (2013) är att de skapar dåliga incitament för byggherrarna. Han menar att marknaden blir onaturlig efter subventioner, och att det i sin tur innebär att billigare bostäder blir mer attraktiva än de som är nybyggda, vilket leder till att ingen kommer vilja bygga nytt.

En som inte håller med Lindbeck är Headey. Han anser att den klassiska svenska och

socialdemokratiska bostadspolitiken var en succé (Headey 1978). Det eftersom att politiken då gynnade både arbetar och medelklassen. Enligt Headey (1978) kan det inte ses som negativt att de grupper som mest behövde det fick det bättre ställt ekonomiskt.

2.5 Vilka som har svårt att komma in på bostadsmarknaden

I dagens bostadsbrist är det framförallt unga som har svårt att komma in på bostadsmarknaden, det eftersom att dagens bostadspriser sällan matchar de ungas ekonomi (Arnstberg och Bergström 2010). Ola Andersson skriver i sin bok Hitta hem (2014) om de som drabbas mest utav

bostadsbristen. Andersson (2014) påpekar att det naturligtvis är fattiga och hemlösa som drabbas hårdast. Men det är inte bara de som drabbas enligt Andersson (2014) utan även de som inte har råd att betala för en egen bostad, till exempel ungdomar som vill flytta hemifrån men inte har råd utan måste skuldsätta sig för att klara av kostnaderna.

(17)

att många hyresrätter omvandlats till bostadsrätter, drabbar det dem som redan har det svårt menar Andersson (2010).

2.6 Hyresrättsmarknaden & hyressättningssystemet

Idag är det framför att brist på billiga och mindre hyresrätter. Lönsamheten är betydligt högre om man bygger bostadsrätter, vilket är ett problem eftersom det inte är där som behovet finns.

Hyresgästföreningen påstod år 2013 att den momssättning som finns för byggande av hyresrätter är märklig. I och med momssättningen så missgynnas hyresrätter, eftersom man tagit bort både räntebidraget och investeringsbidraget (Hyresgästföreningen 2013). Detta påstående får medhåll i boken Så ökar vi bostadsbyggandet av Bengtsson, Lind och Mattsson-Linnala (2013), där Sophia Mattson-Linnala menar att en lägre moms på bostadshyrorna skulle leda till att exploatörerna kan lyfta investeringsmomsen, vilket i sin tur skulle leda till att man kan bygga hyresbostäder

billigare.

Som läget är idag måste exploatörerna betala för hela kapitalkostnaden när de hyr ut sina hyresrätter. Samtidigt subventioneras andra sorters boenden av staten. Fredrik Gamrell (2013) som är Chief Financial Officer på bostadsbolaget ”Einar Mattsson AB” skriver i sitt kapitel i boken Så ökar vi bostadsbyggandet att det vore en lösning om man införde skatteförändringar som lockar till sig riskkapital till bostadsmarknaden för hyresrätter, men också att man ökar antalet byggen för hyresrätter. Ett exempel han tar upp är att man kan ha internationella förebilder inom området, till exempel länder som har inkomstskattebefriade fastighetsfonder. Då det är tydligt att det är hyresrätter som är den boendeformen som det skriks mest efter, kommer frågan om hyressättningssystemet upp. Det eftersom att en del menar att när det är brist på framförallt hyresrätter är det viktigt att man utnyttjar de hyresrätter som finns så effektivt som möjligt, och då börjar bruksvärdessystemet ifrågasättas. I Hitta hem (2014) påpekar Ola

Andersson olika nackdelar som en fri hyressättning skulle innebära. Bland annat menar han att en helt oreglerad hyresmarknad skulle skapa en otrygghet bland hyresgäster i sitt boende och sina kommande boendekostnader. Hyresvärdar skulle hänsynslöst kunna missbruka förutsättningarna ute på marknaden. Hyresvärdar och hyresgästerna kan inte ses som jämbördiga enligt Andersson (2014).

(18)

kan vara skydd mot omotiverade höga hyreshöjningar under hyrestiden. Jämförelse med England där regleringarna skiljer sig på det sättet att de är mer inriktade mot ett temporärt boende och hyresvärden har det ganska enkelt att säga upp en hyresgäst (Andersson 2014).

I en rapport från London School of Economics (Whitehead 2012) har man undersökt elva västeuropeiska länders hyresmarknader. I den rapporten kom man fram till att där

hyresmarknaden avreglerats, har privata hyresrätter inte ökat, utan tvärtom minskat eller stagnerat. Enligt SABO (Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag) (2014) har konsekvensen för många länder som infört marknadshyror blivit ökade bostadsbidrag. Det att skattepengar går rakt ner i hyresvärdarnas fickor.Berg (2013) menar att det är högst sannolikt att det kommer byggas fler hyresrätter om man inför fri hyressättning, men när hyrorna blir anpassade till

marknadsvärdet, kan man inte nå upp till det ursprungliga målet (Berg 2013). Det målet är nämligen att jämna ut geografiska ojämlikheter och segregation. Jeansson (2013) anser att bostadspolitiken i Sverige är ett bra exempel där man misslyckats att jämna ut klyftorna i samhället. Hon påstår att även om politikens mål har varit att få in låginkomsttagare på

bostadsmarknaden, har resultatet av statens agerande blivit det motsatta. Jeansson (2013) menar att bostaden idag inte är något hem, utan snarare ett investeringsobjekt.

SABO (2014) påpekar också att marknadshyror inte kan lösa de problem som finns på bostadsmarknaden, problem som kraftig befolkningsökning, stark urbanisering och fler

singelhushåll kan inte lösas med marknadshyror. SABO har istället andra lösningar som går ut på att sätta lägre moms på bostadshyror, avskaffa fastighetsskatten för hyresrätter och ändra

skattereglerna för att underlätta underhåll av hyreshus. Dessa åtgärder skulle förbättra dagens bostadsbrist (SABO 2014).Det finns dock andra utredningar som påpekar att fri hyressättning är en bra lösning. Boverket skrev 2013 under Alliansens styre rapporten Bostadsbristen och

hyresrättssystemet att det finns en risk att den nuvarande hyresregleringen och reavinstskatten bidrar till att hålla ner rörligheten på arbetsmarknaden. Boverket (2013) påpekar att

hyresregleringen gör att hyrorna blir lägre än de marknadsmässiga, vilket leder till att fler människor väljer att ha dubbelt boende, vilket i sin tur innebär att de grupper som försöker komma in på hyresmarknaden blir utanför. Reavinstskatten bidrar till att göra det mindre attraktivt att sälja sin bostad, vilket begränsar utbudet för alla dem som försöker få tag på en bostad (Boverket 2013). Hansson (2013) anser att hyresregleringen är den viktigaste förklaringen till bostadsbristen i storstäderna. Många är idag villiga att betala höga hyror, men får inte

(19)

ungdomar dela en lägenhet i centrala Stockholm, den möjligheten finns inte idag. Många bor idag på stora ytor i de centrala delarna av våra storstäder till en låg hyra. Hyresregleringen bidrar därför till ett ineffektivt användande av hyresbeståndet (Hansson 2013).Boverkets rapport (2013) är inne på samma spår. De påpekar att de låga hyrorna bidrar till att hyreslägenheterna inte utnyttjas effektivt. Har man en lägenhet där hyran är lägre än vad den hade varit vid en marknadshyra, konsumerar man mer boende än nödvändigt. I och med detta blir det färre lägenheter lediga än om det hade varit marknadsbaserade hyror. Dessutom innebär bruksvärdessystemet att många som vill hyra stängs ute från hyresmarknaden. Om inte hyreslägenheterna fördelas efter betalningsvilja, blir det ett ineffektivt användande av de hyresrätter som finns.

Enligt Boverkets undersökningar har effekterna av bruksvärdessystemet lett till staten förlorar mycket pengar, i och med ineffektivt användande av hyreslägenheterna i Sverige. De har kommit fram till att Sverige förlorar ca 10 miljarder kronor årligen på detta (Boverket 2013). Alltså går mycket resurser till spillo i och med det dåliga utnyttjandet av hyresbostäder. En lösning kan enligt Boverket vara att införa ett hyressättningssystem som på ett kostnadseffektivt sätt korrigerade marknadens egna brister, till exempel monopolmakt, och därför gav större

välfärdsvinster än en fri marknad (Boverket 2013). Detta skrev Boverket 2013 som var en tid där allianspartierna styrde.

År 2006 togs det första steget mot marknadshyror, den dåvarande regeringen införde

presumtionshyror i Sverige (Weiss 2013). Det var ett nytt sätt som innebar att hyran fastställdes vid nyproduktion på hyresrätter, som sedan ska gälla i tio år. På så sätt kunde hyran sättas efter marknadens mått, och inte efter bruksvärdesmåttet. Tanken med presumtionshyror är att det ska öka byggherrarnas intresse för hyresrätter. Dock blir det inte särskilt billiga hyror, vilket innebär att låginkomsttagare fortfarande får svårt att skaffa sig en bostad (Weiss 2013). Forskargruppen CRUSH (2016) menar att det är fel att säga att Sverige har en hyresreglerad marknad idag, de menar att bruksvärdessystemet inte bygger på statlig kontroll utan på kollektiva förhandlingar. Därför kan inte hyresmarknaden kallas "reglerad".

(20)

flytta. Alltså är det billigt att bo, men dyrt att flytta. Det i sin tur innebär att utnyttjandet av bostäderna blir väldigt ineffektivt och att rörligheten på bostadsmarknaden stannar av. Hansson (2013) menar att för att lösa detta skulle man behöva omlägga bostadsbeskattningen, till exempel skulle man kunna återinföra fastighetsskatten. Då blir det dyrare att bo, men billigare att flytta, vilket skulle leda till ett effektivare användande av bostäderna. Ola Andersson (2014) ser också problematiken med att de höga priserna påverkar rörligheten negativt. Andersson säger att i Sverige skiljer sig prisskillnaderna kopiöst särskilt för bostadsrätter mellan regioner. Osäkerheten inför framtida priser kan se till att minska nybyggnationen, det blir mer riskabelt att bygga

bostäderna när framtida priser inte kan klargöras. Detta påverkar rörligheten negativt och därmed blir tillväxten på bostäder också påverkad.

2.7 Regler och naturvärden - ett hinder?

Ett annat problem som dyker upp i diskussionerna kring bostadsbristen är hur man ska prioritera bostadsbyggandet. I Sverige finns det mycket värdefull natur som skyddas genom olika

riksintressen. Men hur ska man förhålla sig till det när det råder bostadsbrist?

Det svenska riksintressesystemet infördes år 1987, för att staten skulle kunna skydda intressen som man ansåg vara extra värdefulla, det skedde samtidigt som när kommunerna tog över

ansvaret över den fysiska planeringen (Riksrevisionen 2013). När riksintressesystemet togs i bruk fanns det inte någon större bostadsbrist i Sverige. Idag är läget helt annorlunda och det råder en omfattande brist på bostäder. Trots att bostadsläget blir mer och mer akut, har det inte skett några förändringar av riksintressesystemet. Hela idén med riksintressen är helt enkelt inte anpassad till en situation som innefattar bostadsbrist enligt Riksrevisionen som är en statlig myndighet och har som uppgift att helt oberoende granska olika statliga myndigheter och bolag. I och med att läget på den svenska bostadsmarknaden ser helt annorlunda ut idag borde det, enligt Riksrevisionen (2013) innebära att byggandet av bostäder blir mer prioriterat. Dock menar Riksrevisionen inte att värdefulla intressen såsom naturmiljö och friluftsområden inte bör skyddas, eller att

(21)

orsak till de höga priserna anser Christophers bero på höga mark och byggnadskostnader. Han påpekar att problemen började på 90- talet när en finanskris drabbade Sverige, transferpriserna för nybyggnation av bostadsrätter sjönk, vilket ledde till en större lönsamhet vid byggnation av bostadsrätter. Sedan menar Christophers (2013) att det ledde till att det blev prisinflation på storstädernas mark, vilket i sin tur drev upp priset för nybyggnationer.

Andersson (2014) påpekar att det finns även regelverk som begränsar bostadsbyggandet, det är till exempel möjligt för hushåll och medborgare att överklaga olika projekt vilket tillslut kan leda till att projektet stoppas. Detta är en bidragande faktor till att det kan vara svårt att genomföra projekt i vissa stadsdelar. Begränsningar av möjligheter till att bygga är ett resultat av en mängd riksintressen vi har i Sverige. Strandskyddet gör det svårt för byggande vid områden nära stränder vilket kan ses som attraktiva områden för byggande (Andersson 2014). Statsmakterna har fått den kritiken att de inte är tillräckligt tydliga med sina krav och prioriteringen mellan riksintressen. Bostadsbyggandet har nyligen utsetts som ett allmänt intresse enligt Andersson (2014) vilket kan innebära att det inte slås tillbaka per automatik mot riksintressen. SKL skrev 2015 en rapport som visade att många byggstarter försenats på grund av de olika riksintressena, men också på grund av de omfattande bullerreglerna. SKL (2015) påpekade att byggstarten för 18 000 bostäder försenades under 2015 på grund av detta.

2.8 Vem har högst ansvar över bostadsbyggandet?

Som vi sett i föregående kapitel finns det många olika synpunkter och ståndpunkter i

bostadsfrågan, både från akademiskt håll och från olika samhällsaktörer. Många av aktörerna pekar idag finger på varandra och anser att de själva inte gör något fel. Hur ser egentligen de olika aktörerna på sitt ansvar?

Som det är nu har de svenska kommunerna planmonopol. Det innebär att kommunerna ansvarar för att ta fram detaljplaner och att de ska möjliggöra för allt byggande inom kommunen Dock har inte kommunen möjlighet att genomföra allting själva, utan de behöver hjälp ifrån byggherrar, finansinstitut, lagstiftning, konjunktur, byggindustrin, hyresregleringar och

(22)

Byggherrar får ofta en stor släng av sleven men menar själva att byggreglerna är något som borde göras mer simpelt. Men enligt Andersson (2014) är reglerna varken mer komplicerade än andra länders regler eller mer gynnsamma. Men visst skulle en regelförenkling göra det lättare för de som bygger bostäder menar Andersson. Han påpekar också att produktionskostnaderna är något annat som byggherrar skyller på när bostadspriserna blir höga. Men i verkligheten så sätts inte bostadspriserna utefter produktionskostnaderna utan det är efterfrågan och tillgång som styr. Så det enda som skulle hända om produktionskostnaderna sänktes skulle vara att byggherrarnas vinst ökar. Andersson (2014) skriver att byggbolagens förslag på lösningar till bostadskrisen handlar om att skapa fördelar för sig själva och lägga skulden på andra. Vinnarna på bostadsmarknaden idag är enligt Andersson (2014) speciellt byggbolagen, men också mäklarna. Det eftersom att försäljningsprocenten av försäljningspriset blir bra mycket högre när bostadspriserna är höga. Därför ligger det i deras intresse att bibehålla priserna så höga som möjligt.

Mukthar-Landegren och Almestad (2010) skriver i boken Hemmet och bostaden om hur byggentreprenörer 1981 började driva kampanjen ”Bygg Sverige ur krisen – mer valuta för byggkronan”. Entreprenörerna krävde en firare och mindre reglerad byggverksamhet. Enligt entreprenörerna skulle detta skapa effektivitet, kreativitet och innovation. Mukthar-Landegren och Almestad menar att snabbare planeringsprocesser som entreprenörerna strävar efter skulle istället försvåra medborgarnas möjligheter och insyn inom planeringssammanhanget. Dessa värden har traditionellt setts som centrala i Sverige för ett demokratiskt deltagande.

Ofta förekommer också kritik mot själva planprocessen, att den är alldeles för långsam och det finns också kritik riktat mot de kommunala särkraven. Kommunerna i Sverige måste följa vissa bestämmelser som finns i Plan- och bygglagen och det innebär att de ibland måste genomföra externa utredningar, vilket ökar den byråkratiska långsamheten och i sin tur medför till extra kostnader för byggbolagen (Nybyggarkommissionen 2014). I Nybyggarkommissionens rapport 63 förslag för ökat byggande (2014), tar man upp olika förslag för att snabba på processen. Exempel på förslag är att underlätta för byggherrarna genom att sänka riskerna för

bostadsbyggandet, förenkla planprocessen, öka den fria konkurrensen och slopa kommunala särkrav. Nybyggarkommissionen påpekar alltså att en stor del av de problemen som finns idag, ligger hos myndigheter, kommuner och plan- och bygglag.

(23)

att det är ett problem när bostadsbolagen har anledning att ha ett mindre utbud av bostäder, för att på så sätt hålla priserna uppe och ta mer betalt.Lind (2013) anser att man borde ta ut en

straffavgift för dem som inte bebygger planlagd mark. Han tar upp att man har sådana system i både Australien och Kina. I Australien använder de sig utav markbeskattning som utgår från markens värde. Markägarna får betala skatt för det taxerade värdet av den marken som är obebyggd. I Kina blir man enligt Lind (2013) straffad med en avgift om man inte utnyttjar bygglovet inom en viss tidsram.

2.9 Sammanfattning teori

(24)

3. Metod

Här kommer redovisa vilken metod vi använt oss av och varför vi valt som vi gjort.

3.1 Kvalitativ metod

Vi har använt oss av en samhällsvetenskaplig metod i kvalitativa form, nämligen intervju. Intervjuer anser vi passar bäst till att besvara våra frågeställningar. Eftersom att exempelvis enkäter inte ger lika utförliga svar och det behövs i en så komplicerad fråga som bostadsbristen. Den kvalitativa metoden skiljer sig från den kvantitativa på det sättet att den inte alls är lika generaliserad utan man utför oftast intervjuer på enskilda personer eller i grupp för att få en mer djupare förståelse för fenomenet. Man försöker genom den kvalitativa metoden att komma så nära den sociala verkligheten som möjligt. Metoden härstammar ifrån hermeneutik som är starkt förknippat med förståelsen av människor och tolkningar utav berättelser och texter. Resultatet i vårt fall blev svaren ifrån intervjuerna som vi kopplade till de olika teorier och rapporter vi hittade. (Widerberg 2002)

Valet av den kvalitativa metoden gjorde så att våra valda intervjupersoner fick goda förutsättningar att berika oss med information som gav oss en djupare förståelse angående bostadsbristen i Sverige. Just detta är något som Ryen (2004) påpekar som väldigt fördelaktigt med att använda sig utav en kvalitativ intervjumetod eftersom Ryen menar att de forskare som använder kvalitativa metoder, studerar företeelser i dess naturliga miljö och försöker sedan göra fenomenen begripliga eller tolka dem i egen mening utifrån den åsikt som människor ger dem.

3.2 Val av informanter

Vi valde att intervjua personer som på ett eller annat sätt agerar på den svenska

bostadsmarknaden. Främst har vi intervjuat riksdagspolitiker och byggherrar. Valet av politiker baserades på vilket parti de representerade. Vi valde att intervjua två politiker från vartdera partiblock. Ett annat krav var att partierna skulle sitta i riksdagen, så att de verkligen har inflytande över bostadspolitiken. Därför föll valet på Socialdemokraterna, Vänsterpartiet,

(25)

Karlstads kommunalråd och Vd:n från det kommunala bostadsbolaget för att få en bild över hur kommuner tänker kring bostadsbristen. I samtliga fall har vi kontaktat intervjupersonerna via mail och sen kommit överens om hur intervju ska genomföras. Hälften av intervjupersonerna ville bli intervjuade via mail och hälften via telefon.

Dessa personer har vi intervjuat:

Politiker

Ewa Thalén Finné, riksdagsledamot (M), gruppledare för Moderaterna i Civilutskottet och bostadspolitisk talesperson.

Ola Johansson, riksdagsledamot (C), ledamot i Civilutskottet och Centerpartiets bostadspolitiska talesperson.

Johan Löfstrand, riksdagsledamot (S), vice ordförande och Socialdemokraternas gruppledare i Civilutskottet samt bostadspolitisk talesperson.

Nooshi Dadgostar, riksdagsledamot (V), ledamot i civilutskottet, suppleant i konstitutionsutskottet och Vänsterpartiets talesperson i bostadsfrågor.

Peter Kullgren, kommunalråd för Kristdemokraterna (KD) i Karlstads kommun och ordförande i stadsbyggnadsnämnden.

Byggherrar

Pär Adolfsson, VD för Nordisk Boutveckling AB Stefan Timan, Chef Transaktion för NCC

Jonas Jönsson, Avdelningschef samt delägare i Byggbolaget Värmland Carin Skarman, VD KBAB

3.3 Tillvägagångsätt

Vi har genomfört nio olika semistrukturerade intervjuer och transkriberat dem skriftligt, detta har vi gjort för att enkelt och effektivt kunna hantera det insamlade datat. Anledningen till att vi använde oss av transkribering var för att göra det möjligt för oss att kunna studera

(26)

transkriberingen av intervjuerna har vi analyserat dem och sedan återkopplat dem till de olika teorier och rapporter vi har använt oss av, och tillslut kommit fram till ett resultat. När vi gjorde intervjuerna i samtalsform lät vi intervjupersonerna få styra samtalet så mycket som möjligt utifrån våra frågor. Detta eftersom vi vill se det stora hela och kunna förstå deras funderingar och tankar kring problemen som finns i den svenska bostadspolitiken. En samtalsintervju kan

beskrivas som en slags forskningsintervju, som påminner om vanliga samtal, men mer ses som en sort av professionellt samtal (Johannessen & Tufte 2003).Detta är ett väldigt bra sätt för att få reda på hur intervjupersonen ifråga själv upplever sin roll och hur bostadssituationen ser ut i sig. Vi valde att ställa relativt öppna frågor med förhoppningar om att få så detaljerade och

dynamiska svar som möjligt, men även oväntade svar. På så sätt hoppades vi få ett mer personligt samspel med intervjupersonen vilket också gav oss möjligheterna att ställa följdfrågor. Eftersom alla inte hade möjlighet att svara via telefon fick vi intervjua några via e-mail. Fördelen med telefonintervjuer är att vi får en chans att ställa följdfrågor som inte är möjligt i en mejlintervju. I mejlintervjuerna svarade vissa också väldigt kortfattat och utvecklade inte sina resonemang så mycket som vi ville vilket självklart var en stor nackdel. Nackdelen med telefon kan vara att man inte ser varandra och därför inte kan uppfatta varandras kroppsspråk. Vi genomförde fem

telefonintervjuer och fyra mejlintervjuer.

3.4 Kritik

Eftersom vår uppsats bygger på politikernas och byggherrarnas egna uppfattningar, kan inte samtalsintervju-undersökningen grundas på den vanliga sortens källkritik. Detta för att vi inte kan avgöra om respondenternas uppfattningar är sanna eller falska. Mycket handlar om vad de själva anser och tycker. Men sedan kommer det givetvis finnas delar där det finns fakta på bordet och där måste vi vara källkritiska. Så vår stora utmaning är att försöka komma åt de svaren som inte är helt givna (Johannessen & Tufte 2003).

(27)

3.5 Etisk diskussion

Respondenternas svar har vi sammanfattat och ställt mot varandra, för att vidare sedan diskuterat mot den tidigare forskning vi tagit fram i form av teorin. Respondenterna är inte anonyma, det eftersom att politikerna är offentliga personer som är talesmän för deras partis bostadspolitik, och byggherrarna är ansiktet utåt för sitt företag. Att låta dem vara anonyma hade gjort uppsatsen mindre trovärdig och mindre intressant, eftersom att med namn kan vi låta informanternas olika svar bli underlag till en diskussion mellan dem i empiridelen.

3.6 Validitet och reliabilitet

Validitet är ett forskningsbegrepp som handlar om relationen mellan generella fenomen som skall undersökas och konkreta data (Johannessen & Tufte 2013). Exempelvis om en forskare ska undersöka livsglädje genom att se hur många vänner en person har. Då betyder det inte att en person som har många vänner nödvändigtvis har mer livsglädje än en person som har få vänner. Alltså skulle en sådan undersökning ha en låg validitet.

Reliabilitet är en forskningsterm som syftar till att se hur tillförlitligt forskarens insamlade material är. För att få en hög reliabilitet kan man exempelvis göra många intervjuer med många olika personer för att se hur svaren skiljer sig. Stämmer svaren överens med varandra är det hög reliabilitet.(Johannessen & Tufte 2003). När vi gjorde vår studie ska försökte vi uppnå en så hög reliabilitet som möjligt efter de tidsramar som fanns genom att intervjua lika många varje

(28)

4. Empiri

I denna del kommer vi att redovisa svaren från våra intervjuer för att senare kunna besvara våra frågeställningar och vårt syfte.

4.1 Vilka problem finns på bostadsmarknaden idag

Vi ställde frågan om hur intervjupersonerna uppfattar bostadssituationen idag. Alla är ense om att det råder bostadsbrist i Sverige idag. Både politiker och byggherrar var också helt överens i frågan vilka som har det svårast att komma in på bostadsmarknaden. Samtliga intervjupersoner anser att de grupper som har det svårast att komma in på bostadsmarknaden är unga, nyanlända och låginkomsttagare.

Dock har de väldigt olika åsikter kring vad problemen är och vilka lösningar som finns.

Socialdemokraternas bostadspolitiska talesperson Johan Löfstrand (S) påpekar att de två största faktorerna till bostadsbristen idag är den stora flyktingkrisen och att det byggs för lite och för dyrt. Löfstrand (S) pekar också på att rörligheten är alldeles för låg på bostadsmarknaden, vilket innebär att bostadsbestånd inte utnyttjas optimalt.

Vänsterpartiets motsvarighet Nooshi Dadgostar (V) menar däremot på att det finns andra faktorer som påverkar. Dadgostar (V) anser att marknaden inte klarar av att förse landet med bostäder trots många år av hög efterfrågan. Dadgostar (V) hävdar att det är uppenbart att efter två decennier att marknadsstyrning inte fungerar. Dadgostar (V) påpekar också att dagens

markpolitik är alldeles för passiv och att privata byggbolag tillåts “hålla” på mark för att vänta ut rätt ekonomiska förutsättningar på marknaden.Byggherrarna håller dock inte med om att det är ett problem att många byggbolag väljer att sitta på mark för att vänta ut rätt förutsättningar på marknaden. Pär Adolfsson på Nordisk Boutveckling anser att det i vissa fall är förståeligt att man väntar ut rätt läge på marknaden. Som exempel tar Adolfsson upp att vid köp av mark där det redan finns hus som ska rivas, då anser han att det är upp till var och en om man vill hålla på marken eller inte. Generellt sett så har Adolfsson inte märkt av att byggherrar sitter på mark och att det därför inte är något stort problem. Vidare berättar Adolfsson att när det gäller kommunala tilldelningar, så som det är i stort sätt i alla kommuner, så har man en byggnadsskyldighet inom 24 månader från och med det datumet som man skriver på markavtalet. Stefan Timan på NCC ser inte heller detta som ett problem, i alla fall inte hos dem på NCC. Timan berättar att deras

affärsmodell inte fungerar om de sitter och ”tjuvhåller på mark” för att upprätthålla höga priser. Timan säger att på NCC behöver de sysselsätta sitt kapital i pågående projekt, inte i en

(29)

Ewa Finnés (M) och Ola Johanssons (C) svar på frågan är snarlika, båda ledamöterna anser att det krävs någon form av regelförenkling i skattereglerna eller i det statliga regelverket för att enklare få fram byggklar mark. För att göra det måste olika regelverk i plan och bygglagen såväl som Miljöbalken som till exempel strandskydd och överklaganden ses över. Båda är även ense om att det krävs en ökad rörlighet på bostadsmarknaden. Finné (M) är även inne på att det krävs förändringar i infrastrukturplaneringen där en prioritering av vägar och järnvägar vilket förbättrar möjligheten till bostadsbyggandet. Johansson(C) påpekar också att det behövs skapas drivkrafter för byggbolagen att börja bygga mer.

Byggherrarna är inne på lite samma spår. Stefan Timan på NCC och Jonas Jönsson på

Byggbolaget anser att regelverken och beslutsprocesserna inte ligger i takt med tiden, utan att de är alldeles för omständliga och krångliga. Jönsson anser att byggregelverket omöjliggör

produktion av enklare och billiga bostäder. Timan tycker att det saknas ett politiskt mod att hantera frågor som exempelvis hyressättning. Timan påpekar också att det är en hög kostnadsnivå i byggbranschen och att det inte finns tillräckligt med detaljplanerad mark på platser där

människor vill bo. Adolfsson på Nordisk Boutveckling håller med och trycker på att det stora problemet för hans företag är att det inte finns tillräckligt med detaljplaner. Han anser att det ofta tar tid för kommunen att ta fram nya planer och att sedan Länsstyrelsen ofta sätter käppar i hjulet. Peter Kullgren (KD) som är kommunalråd i Karlstads kommun anser att man i Karlstad har en stor planberedskap. Dock håller inte den lokala byggherren Pär Adolfsson från Nordisk

Boutveckling med om det, utan menar att Karlstad har en för dålig planberedskap. Kullgren (KD) påpekar att det som hindrar kommuner från att ta fram mer planer är bostadsbyggande är för lågt värderat av staten. Han förklarar att riksintressen och olika naturvärden ofta sätter stopp för detaljplaner.

4.2 Vad ska man göra för att komma igång med byggandet?

(30)

Dadgostar (V) är även inne på att förköpslagen behöver återinföras för att hjälpa kommunerna att köpa attraktiv byggbar mark och ett statligt stöd för inköp av mark skulle underlätta för många kommuner som idag inte kan bygga. Till sist anser Dadgostar (V) att byggandet måste

industrialiseras. Dadgostar (V) tar upp SABOs KomBohus som är hus som är nyckelfärdiga till ett fast pris som ligger cirka tjugofem procent under marknadspris. Hon menar att det är ett bra exempel på industrialiserat byggande när det gäller flerfamiljshus.

Angående vilka åtgärder som krävs för att få igång bostadsbyggandet är både Finnés (M) och Johanssons (C) svar snarlika. Båda ledamöterna anser att det krävs någon form av regelförenkling i skattereglerna eller i det statliga regelverket för att enklare få fram byggklarmark detta genom att se över olika regelverk i Plan och bygglagen såväl som Miljöbalken som till exempel strandskydd och överklaganden. Båda är även ense om att det krävs en ökad rörlighet på bostadsmarknaden. Finné (M) är även inne på att det krävs förändringar i

infrastrukturplaneringen där en prioritering utav av vägar och järnvägar vilket förbättrar

möjligheten till bostadsbyggandet. Johansson(C) påpekar också att det behövs skapas drivkrafter för byggbolagen att börja bygga mer.

Alla byggherrarnas svar är väldigt lika de svar högerblocket ger, de alla påpekar att det krävs regelförenklingar i plan och bygglagen och miljöbalken, men även att riksintressen och andra myndighetsregler behöver ses över. Adolfsson (NB) och Timan (NCC) är även inne på att länsstyrelsen ofta sätter stopp för planer som kommuner antagit.

4.3 Subventioner

En sak som tydligt delar intervjupersonerna är deras syn på statliga subventioner och fri hyressättning.

4.3.1 Positiva till statliga subventioner

Både Löfstrand (S) och Dadgostar (V) anser att statliga subventioner är rätt väg att gå för att komma till bukt med bostadsbristen. Löfstrand (S) anser att staten redan subventionerar bostäder i form av ränteavdraget och han menar att de som är emot subventioner borde vara emot

(31)

under de perioder vi inte har haft statliga subventioner har det byggts betydligt mindre. Precis som Löfstrand (S) påpekar Dadgostar (V) att staten redan nu ger kraftfulla subventioner till bostäder som redan är byggda, i form av ROT- och ränteavdrag. Dadgostar (V) anser att risken är stor att dessa subventioner bara höjer priserna för välbärgade, vilket gör det svårt för bostadslösa att komma in på bostadsmarknaden.

4.3.2 Negativa till statliga subventioner

Både Finné (M) och Johansson (C) är negativa till statliga subventioner, de påpekar att det till stor del är de statliga subventionerna som skapat situationen vi befinner oss i idag. När

subventionerna bara gynnar stora byggföretag och ger en ökad prisökning. Både Stefan Timan på NCC, Pär Adolfsson på Nordisk Boutveckling och Jonas Jönsson på Byggbolaget är negativa till subventioner. Timan menar att subventioner inte är en långsiktigt bra lösning, det eftersom subventioner leder till kortsiktiga suboptimeringar, vars syfte är att maximera uttaget av bidrag. Timan påpekar också att subventioner bromsar produktivitetsökningar och innovationer. Timan anser att man istället bör lägga subventionerna på bostadsbidrag, så de som inte har råd med en bostad kan skaffa sig en. Jönsson tror inte subventioner är en lösning eftersom han anser att det inte fungerar på en självreglerad marknad.

4.4 Traditionell hyressättning eller marknadsstyrd hyressättning

En annan fråga där Dadgostar (V) och Löfstrand (S) kommer överens är frågan om fri hyressättning. Löfstrand (S) anser att många av de som diskuterar marknadshyror inte riktigt förstår hur den svenska modellen fungerar, han påpekar att införa marknadshyror idag med den oerhörda brist som finns på bostäder skulle skapa oerhörda problem. Både Löfstrand (S) och Dadgostar (V) menar att en sådan brist som vi har idag, skulle ett införande av fria

marknadshyror ha höjt hyrorna avsevärt och det skulle innebära att folk inte har råd med hyran, vilket leder till ökade bostadsbidrag. Löfstrand (S) menar också att det är viktigt att det

förhandlingssystem vi har idag fungerar ordentligt, och han anser att hyresförhandlingssystemet fungerar i över 90 procent av kommunerna. Dadgostar (V) påpekar att om det vore så att

prissättningen är anledningen till bostadsbristen skulle den byggts bort sedan länge av

(32)

Johansson (C) säger att Centerpartiet vill gå mot en mer marknadsbaserad hyressättning genom att först och främst se över vilka reformer man kan göra så att hyrorna blir mer

marknadsanpassade. Johansson (C) anser att mer marknadsanpassade hyror tillsammans med besittningsskyddet och skydd mot plötsliga hyreshöjningar skulle öka utbudet utav hyresrätter. De bostäder som redan finns idag behöver användas mer effektivt genom en reformering av hyresregleringen i grunden, hyressättning som är marknadsanpassad och bibehålla ett starkt inslag av konsumentskyddet. Johansson (C) avslutar med att Boverket lyfter fram detta som den största faktorn för att öka bostadsmarknadens effektivitet samt att när bland annat

EU-kommissionen kritiserat hyresregleringen bör det ses som en väckarklocka. Adolfsson (Nordisk Boutveckling) anser att vi idag ligger ganska nära marknadshyror, eftersom att man förhandlar med hyresgästföreningen om hyrorna. Johansson (C) anser att det finns en risk med att helt frisätta hyrorna, då han tror att det kommer missgynna dem som verkligen behöver en hyresbostad.

4.5 Vilka som är och borde ha mest ansvar över bostadsbyggandet

I frågan om vilka som borde ta mer ansvar och vilka som har mest ansvar sker det mycket fingerpekande. Löfstrand (S) menar att rent lagstiftningsmässigt är det ju kommunerna som har bostadsförsörjningsansvar, alltså finns det ett tydligt ansvar för kommunerna. Dock anser Löfstrand (S) att det är en komplex fråga där många har ansvar. Löfstrand (S) tycker att

kommunerna har ett ansvar, de måste bli snabbare, effektivare och duktigare på att ta fram mark och planlägga den. Sedan påpekar Löfstrand (S) att statens sektorsmyndigheter inte borde överklaga i den utsträckning man gör nu, länsstyrelsen måste bli effektivare i sin handläggning. Och till sist tycker Löfstrand (S) att byggbolagen måste se till att förbättra konkurrensen och ta fram olika koncept som är konkurrenskraftiga. Dadgostar (V) anser att bostaden är en social rättighet och att bostadspolitiken är en grundläggande del av den generella välfärdspolitiken. Därför anser Dadgostar (V) att staten bör ha det övergripande ansvaret för att det byggs bostäder. Dadgostar (V) menar att under de perioder då staten haft det största ansvaret för

(33)

Både Finné (M) och Johansson (C) är eniga om att staten och kommunerna har det yttersta ansvaret för bostadsbyggandet. Kommunerna ser till att ta fram detaljplaner och byggklar mark medan staten beslutar om övergripande regler för byggande Men de påpekar också att det krävs statliga regelförenklingar vilket enligt Finné (M) är bland annat för staten att ge länsstyrelsen i uppdrag att prioritera bostadsbyggande, Johansson (C) menar däremot att reglerna bör ändras för att kunna ge företagen chansen att bygga i områden där det idag är omöjligt att bygga på grund av olika intressen. Johansson (C) menar också att det regionala perspektivet måste stärkas i samband med regional utveckling, länstransportplaner och strategisk fysiksplanering. Privat initiativrätt bör också införas påpekar Johansson (C) vid framtagning av detaljplaner för att underlätta för kommunerna. Adolfsson (Nordisk Boutveckling) anser att ansvaret är delat. Han menar att byggherrarna måste hitta kostnadseffektiva lösningar i produktionen. Adolfsson förklarar att byggherrarna inte alltid borde bygga så "flashigt", utan att de borde använda sig av en

återupprepningsfaktor för att hålla kostnaderna nere. Vidare anser Adolfsson att kommunerna måste ha en bra planberedskap. Timan (NCC) anser att ett ökat regionalt ansvar är nödvändigt för att få bort de skillnaderna som finns mellan kommunerna. Timan tycker också att kommunernas bygglovsenheter borde ha mindre ansvar i detaljplanering och detaljstyrda bygglov. Jönsson (Byggbolaget Värmland) anser att Boverket borde ta mer ansvar och att kommunerna borde ha mindre ansvar. Han menar kommunernas byggnadsnämnder tolkar samma regler olika, vilket är ett problem.

(34)

I Karlstads kommun har vi även intervjuat Carin Skarman, som är VD över det kommunala bostadsbolaget KBAB (Karlstads Bostads AB). Skarman anser att kommunerna har ett stort ansvar, men menar att det också krävs förändringar på riksnivå för att komma till bukt med bostadsbristen. Skarman tar upp ett antal punkter hon anser är viktiga där kommunerna måste lyssna på invånarna och ha en dialog med dem för att få en bild över hur bostadsbehovet ser ut, kommunerna måste även se till så att det finns byggbar mark till byggföretagens förfogande och att man har kompetent personal och att man måste kunna sälja mark till rimliga priser för att kunna få ett ökat byggande av hyresrätter.

4.6 Vilken roll bör marknaden ha?

I frågan om vilken roll marknaden ska ha påpekar Löfstrand (S) att vi idag sitter i marknadens händer och i och med det skapas det stora problem för människor som inte har råd att flytta till något bättre boende. Dadgostar (V) anser att staten återigen bör ha det övergripande ansvaret för bostadsbyggandet. Dadgostar (V) menar att staten ska stimulera marknaden till ökat

bostadsbyggande genom investeringsstöd och förmånliga lån och att inriktningen bör vara hyresrätter med rimliga hyror som vanligt folk har råd med.

Finnés (M) syn på vilken roll marknaden ska ha i bostadsbyggandet är att hon inte anser att marknaden har någon särskilt stor roll när det gäller bostadsbyggandet. Finné (M) anser att om marknaden fick större roll på bekostnad utav statliga och kommunala lagar och regler så är hon säker på att fler aktörer skulle kunna ta sig in på marknaden. Finné (M) påpekar även att det finns alltför många små och nya aktörer har det svårt att ta sig genom det kommunala planmonopolet. Både Timan (NCC), Adolfsson (NB) och Jönsson (BV) påpekar att marknaden skall i allt

(35)

företagen måste ha sålt 40-75 procent innan byggstart och finns inte marknaden så startar inte bygget.

4.7 Framtidstankar

Vi frågade intervjupersonerna hur de tror att läget är om tio år och fick blandade svar. Löfstrand (S) tror att om 10 år så kommer det fortfarande vara bostadsbrist, men han hoppas att vi lyckats få igång ett byggande som gör att man sakta men säkert börjar knapra in på det underskott som finns. Dadgostar (V) tror att om staten tar över ansvaret så borde vi kunna bygga bort

bostadsbristen fram till år 2025. Dadgostar (V) menar att om det inte sker så kommer

bostadsbristen att förvärras ytterligare. Finné (M) tror att vi om 10 år har kommit en bit på vägen och att kriser brukar göra att politikerna skärper sig. Johansson (C) drar upp två olika scenarion ett där vi har en passiv byggmarknad med en reglerad marknad som väntar på investeringsstöd är enligt honom inte önskvärt. Eller det andra scenariot där det finns mark, marknad för

bostadsinvesteringar och där vi kan utveckla kostnadseffektiva koncept som fungerar i stora och små städer. Timan (NCC) tror att det för första gången på länge finns en bra möjlighet att förbättra situationen. Dock menar han att det krävs politiskt mod för att ta tag i det problem som finns. Dessutom anser han att branschen behöver utmana sig själv, för att sänka kostnaderna. Adolfsson (Nordisk Boutveckling) berättar att han lärt sig att saker som bostadsbrist går i cykler och går hand i hand med hög och lågkonjunktur. Han säger att när det byggs alltför höga hus och när det pågår för mycket spekulation så är vi nära en kollaps. Vidare anser Adolfsson att man måste få bukt på kostnadsutvecklingen, vilket han tror blir väldigt svårt. Adolfsson avslutar med att det är viktigt att integrationen blir löst för att kunna få en fungerande bostadsmarknad. Jönsson (Byggbolaget Värmland) menar att framtiden beror helt på hur räntenivåerna ser ut. Ändras inte räntenivån kommer fokus fortfarande att ligga på att bygga exklusiva bostäder istället för att bygga billiga och enkla bostäder.

4.8 Sammanfattning empiri

(36)

naturvärden och riksintressen högre än bostadsbyggande. Från statligt håll menar man att det rent juridiskt är kommunernas ansvar att ta tag i bostadsbyggandet.

5. Analys

Att förklara bostadsbristen är väldigt komplext, det finns ingen enkel lösning. Utifrån vårt insamlade material och från våra teorier, framkom det att de lösningar som finns är tydligt kopplade till olika ideologier.

5.1 Vilka faktorer som bidrar till bostadsbristen

På frågan om vilka faktorer som bidrar till bostadsbristen blev detta extra tydligt. Dadgostar från Vänsterpartiet menade till exempel att marknadens roll är alldeles för stor och att det är tydligt att det inte fungerar. Hennes påstående stämmer också överens med flera av våra teorier. Både Jeansson (2012) och Arnstberg och Bergström (2010) anser att liberaliseringen av den svenska bostadsmarknaden inneburit att det inte byggs tillräckligt med bostäder. Även SKL kom fram till samma sak när de undersökte saken i en rapport från 2013. Där kom de fram till att ett problem som finns är att byggherrar i hög grad sitter och håller på mark för att vänta ut rätt ekonomiska förutsättningar (SKL 2013). Harvey (2011) är inne på samma spår som rapporten från SKL (2013) visar där de aktörer såsom byggherrar och byggföretag har råd att vänta ut rätt

(37)

(2014) teori om att de begränsningar som finns till att bygga, beror till stor del på de många riksintressen som finns i Sverige idag. Andersson (2014) menar också att strandskyddet gör det svårt för byggande vid områden nära stränder, vilket kan ses som attraktiva områden för

byggande.

5.2 Vad man ska göra för att komma igång med byggandet

Tittar man på vilka lösningar våra respondenter föreslår så är vänsterblocket med Löfstrand (S) och Dadgostar (V) eniga om att statliga subventioner är ett bra sätt att lösa den bostadsbrist vi ser idag. Dock påpekade Dadgostar (V) att hon är emot ROT- och ränteavdrag som i praktiken är en sorts subvention, men Dadgostar (V) menar att dessa slår fel och inte gynnar dem som behöver stöd. Vänsterblockets stöd för subventioner kan kopplas med Headey (1978) som är för statliga subventioner och hyllar den klassiska svenska bostadspolitiken som socialdemokraterna utövade under 1960-1970 talet. Headey (1978) ansåg att bostadspolitiken under 1960-1970 talet vara en succé med motiveringen om att den politiken som förts både gynnat arbetare och medelklassen. Han menar att det inte kan ses som något negativt när grupper som hade det sämre ställt fick det bättre ställt ekonomiskt.

Lindbeck (2013) däremot är negativt ställd till statliga subventioner och menar på att stat och kommuner inte ska blanda sig in i bostadsbyggandet. Lindbeck (2013) anser att marknaden blir onaturlig och det skapar dåliga incitament för byggherrarna när billigare bostäder blir mer attraktiva än nybyggda som i sin tur leder till att ingen kommer vilja bygga nytt. Det högra blocket Med Finné (M) och Johansson (C) är inne på samma spår som Lindbeck och menar att läget vi befinner oss idag är tack vare de statliga subventionerna. Johansson från Centerpartiet menar att subventioner driver upp priserna och gynnar de stora byggföretagen och är dålig för konkurrensen. Byggherrarna anser också att subventioner inte är någon bra lösning då det kortsiktigt kan vara bra men långsiktigt ställer det bara till med problem. Timan (NCC) kommer med ett intressant förslag om att man istället bör lägga subventionerna på att öka de nuvarande bostadsbidragen så att de som har de mindre bra ställt enklare kan skaffa sig en bostad.

References

Related documents

Yttrande över Uppdrag budget 2018 - Ta fram modeller för en samordnad medborgardialog i frågor som berör flera förvaltningar STK-2018-90.. Servicenämnden beslutar att lämna

2 Det bör också anges att Polismyndighetens skyldighet att lämna handräckning ska vara avgränsad till att skydda den begärande myndighetens personal mot våld eller. 1

Likt Försvarsmaktens definition av medarbetarskap tolkas begreppet i denna uppsats vara hur medarbetarna hanterar relationen till arbetsgivaren, till andra medarbetare och

Andelen som instämmer har varierat mellan 75 och 82 procent åren 1999 till 2003..

kontinuerlig migration lever många kvinnor som blivit utsatta för ingreppet i andra delar av världen där kvinnlig könsstympning inte är en norm.. Kvinnor i Evans

9 § När det på en arbetsplats inte råder en i huvudsak jämn fördelning mellan kvinnor och män i en viss typ av arbete eller inom en viss kategori av arbetstagare, skall

Vi kommer även med hjälp av dessa kunna kombinera dem med andra teorier om beslutsfattande, för att på så sätt kunna göra en mer ingående analys om vilka intressen som

Om det anses svårt att se vilken skada en exploatering kan göra på ett riksintresse bör det även vara svårt att göra avvägningar mellan olika intressen, detta skulle kunna leda