FÖRST ÄR DET DÖD, SEN SÅ KOMMER LIV
Operationssjuksköterskors
uppfattningar av att arbeta med organdonation från avlidna
Josefine Petersson Line Södergren Fjaestad
Uppsats/Examensarbete: 15 hp
Program och/eller kurs: Specialistsjuksköterskeprogrammet inriktning operation
Nivå: Avancerad nivå
Termin/år: VT 2017
Handledare: Anne Flodén
Examinator: Annette Lennerling
Titel: First there is death, then there is life- Operating theatre nurses perceptions of working with organdonation from deceased
Uppsats/examensarbete: 15 hp
Program: Specialistsjuksköterskeprogrammet med
inriktning operation
Nivå: Avancerad
Termin/år: VT 2017
Handledare: Anne Flodén
Examinator: Annette Lennerling
Nyckelord: operationssjuksköterskor, uppfattningar,
organdonationsprocessen,
donationsoperation, perioperativ vård, fenomenografi
Sammanfattning
Bakgrund: Organdonation (OD) är en etablerad del av svensk sjukvård som är både
samhällsekonomiskt kostnadseffektivt och kan leda till ökad livskvalitet och förlängt liv hos patienter som får ett nytt organ.
Syfte: Syftet med studien var att kartlägga operationssjuksköterskors uppfattningar av OD- processen.
Metod: Studien är en intervjustudie med kvalitativ ansats. Intervjudatan analyserades med fenomenografisk metod. Sju operationssjuksköterskor från två olika sjukhus i Sverige
intervjuades. Deltagarna hade en medelålder på 49 år (38-61 år) och antalet yrkesverksamma år som operationssjuksköterska var i medel 17 år (5-32 år). Sex informanter var kvinnor och en man. Tidsåtgången för intervjuerna var i medel 31,5 minuter (23-46 min). Några av informanterna ingick i hämtgrupper, vilket är team som åker ut till sjukhus där donatorer vårdas och omhändertar organ för transplantation. Detta medförde att de hade erfarenhet från ett stort antal donationsoperationer, hundratals i vissa fall. Samtliga informanter hade stor erfarenhet av transplantationsoperationer.
Resultat: Resultatet presenteras i fyra beskrivningskategorier. Uppfattningar i relation till profession, uppfattningar i relation till deltagande team, uppfattningar i relation till donations- och transplantationsverksamheten samt uppfattningar i relation till existentiella perspektiv.
krav på lyhördhet och flexibilitet hos operationssjuksköterskan. Det kan vara en tuff och känslomässig operation som kräver att operationssjuksköterskan sätter sina känslor åt sidan och agerar professionellt under operationen. Ett gott kollegialt stöd och ett välfungerande samarbete fanns i OD-kontexten. Erfarenheten av transplantationsverksamheten sågs som en förmån och gjorde att operationssjuksköterskan kunde lägga sitt fokus på recipienten under donationsoperationen. Operationssjuksköterskorna visade på en etisk medvetenhet och behandlade donatorn med värdighet och respekt.
Nyckelord: operationssjuksköterskor, uppfattningar, organdonations processen, perioperativ vård, fenomenografi
Abstract
Background: Organ donation (OD) is an established part of the Swedish healthcare system that is both socioeconomically cost-effective and that may lead to an increased quality of life or lifesaving for the patients that receive a new organ.
Aim: The aim of this study was to map operating theatre nurses' perceptions of the OD- process.
Method: The study is an interview study with a qualitative onset. The data was
analysed following a phenomenographic methodology. Seven operating theatre nurses' from two different hospitals in Sweden were interviewed. The participants ages were mean 49 years (38-61 years old), the years of professional experience as operating theatre nurses' was mean 17 years (5-32 years). Six informants were female and one was male. Duration of the interviews were mean 31,5 minutes (23-46 minutes). Some of the informants participated in
”procurement-teams”, i.e. teams that travel to different hospitals where organ donors are being cared for and collect the organs for transplantation. Therefore, these informants had experience from a large number of donor operations, several hundreds in some cases. All of the informants had significant experience of transplant operations.
Result: The result is presented in four description categories: perception in relation to
profession, perception in relation to participating teams, perception in relation to the donation- and transplant function, and perception in relation to existential perspectives.
Conclusion: The result of this study shows that the experienced operating theatre nurses´
take responsibility during the OD surgery to guide their less experienced colleagues. The nurses also try to promote a positive reflection of OD. The donation operation can be a challenging situation, with high demands on sensitivity and flexibility from the operating theatre nurses'. It can be a tough and emotional surgery that requires the operating theatre nurses' to put their own feelings aside and act professionally during the operation. A good collegial support and a well-functioning cooperation was found in the OD
context. The experience from the transplant operation was seen as a privilege and made it
Keywords: operating theatre nurses', perceptions, organ donation-process, organ donation surgery perioperative care, phenomenography.
Förord
Vi vill framförallt tacka våra informanter. Detta fantastiska och inspirerande arbete ni utför!
Vi hoppas att vi genom detta arbete kan belysa den viktiga roll ni har inom organdonationsprocessen.
Vi vill även tacka vår handledare Anne. Utan dig och ditt peppande stöd hade vi aldrig fått ett arbete som vi är så här nöjda med!
Och till sist vill vi såklart tacka våra familjer som både har stått ut med och stöttat oss under dessa veckor och framförallt hjälpt till när våra kunskaper i Word har brustit.
Inledning...7
BAKGRUND...8
Regelverk kring organdonation...8
Dödsbegreppet och donationsprocessen...8
Identifiera möjlig donator...8
Operationssjuksköterskans roll...9
Tidigare forskning...9
Samarbete och kommunikation...9
Förberedelse och utbildning...10
Teoretisk referensram...10
Etik och värdighet i ett vårdvetenskapligt perspektiv...10
Sjuksköterskans professionsetik...10
Människans inneboende värdighet...11
Organdonation och etik...12
Operationssjuksköterskans etiska och existentiella frågor kring organdonation...13
Problemformulering...13
Syfte...14
Metod...14
Urval...14
Datainsamling...15
Databearbetning...15
Forskningsetiska överväganden...16
Resultat...17
1. Uppfattningar i relation till professionen...18
1:1 Den professionella rollen - det professionella ansvaret...18
1:2 En utmanande situation...18
1:3 Att utvecklas i sin profession...20
1:4 Att ta ansvar för att upprätthålla en positiv bild av donationsverksamheten...20
2:3 Stöd från organisation och ledarskap...23
3. Uppfattningar relaterade till donations- och transplantationsverksamheten...24
3:1 Donation en förutsättning för transplantation...24
3:2 En förmån att kunna se vad som händer sedan...25
3:3 Förståelse för processen...25
3:4 Frustration när organen inte går att använda...26
3:5 Konkurrerande vårdbehov...26
4. Uppfattningar i relation till existentiella perspektiv...27
4:1 Förhållningssätt till död och liv...27
4:2 Förhållningssätt till donatorns kropp...28
4:3 Respektfullhet för donatorn...29
4:4 Coping strategier...30
Diskussion...33
Metoddiskussion...33
Resultatdiskussion...34
Professionsetik, etiskt förhållningssätt...34
Att ta ansvar för en positiv bild av organdonation...35
Förhållningssätt till liv och död...35
Teamsamverkan...36
Copingstrategier...37
Konklusion...38
Klinisk implikation...38
Referenslista...39
Bilagor...43
Bilaga 1 Forskningspersonsinformation...43
Bilaga 2 Till vederbörande verksamhetschef...45
Inledning
Organdonation (OD) är en etablerad del av svensk sjukvård som är samhällsekonomiskt kostnadseffektivt men även kan leda till ökad livskvalitet och förlängt liv hos patienter som får ett nytt organ (SOU 2015:84).
Varje år avlider runt 90,000 personer i Sverige och av dessa skulle runt 250 kunna vara aktuella som donatorer. Ålder är inte ett hinder utan även personer över 80 års ålder kan ha organ som bedöms vara fullgoda för donation (Socialstyrelsen, 2017). En patient som bedöms vara aktuell för OD kan komma att donera upp till åtta organ och därmed möjliggöra fortsatt överlevnad för lika många personer (Wang & Lin, 2009). Under 2016 var 185 avlidna personer aktuella som organdonatorer samtidigt som det i januari 2017 stod 829 personer på väntelistan till ett nytt organ. I takt med den medicinska teknikens utveckling uppstår ett ständigt ökat behov och efterfrågan av donation av såväl organ som vävnader
(Socialstyrelsen, 2017). I Sverige är det många som är positiva till att donera sina organ men trots detta ligger Sverige under genomsnittet i Europa vad det gäller donationsfrekvens. I SOU 2015:84 uppger 70% av det svenska folket att de är positiva till OD men endast 15% av befolkningen har tagit ställning i donationsregistret (MOD, 2017).
För att hitta förbättringsområden inom donationsarbetet tillsattes 2013 en statlig utredning (SOU 2015:84) Denna utredning har kommit fram med förslag till lagändringar som förväntas träda i kraft under januari 2018. Några förändringar som berör hälso- och sjukvården är att sjukhus som bedriver intensivvård ska ha rutiner, personal, utrustning och lokaler för att kunna genomföra donationsoperationer. Dessutom kan medicinska insatser påbörjas även efter det att en person konstaterats död för att kunna ta tillvara organ eller annat biologiskt material för transplantation.
Vi anser dock att det är av vikt att alla professioner som berörs av verksamheten blir synliggjorda och hörda. Detta för att kunna ta tillvara erfarenheter för att arbetet kring
organdonation och transplantation skall kunna utvecklas ytterligare. Vi vill med denna studie synliggöra operationssjuksköterskans profession, erfarenheter och uppfattningar av att delta i donationsoperation där donatorn är avliden.
BAKGRUND
Regelverk kring organdonation
Dödsbegreppet och donationsprocessen
Enligt lagen SFS (1987:269) om kriterier för bestämmande av människans död är en människa död när samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort i hjärnans alla delar, dvs. total hjärninfarkt. Donationsprocessen inkluderar många steg som att identifiera potentiell donator, vård av donator, uttagande av organ och transplantation. Enligt SOSFS 2009:30 ska den verksamhetschef som har ansvar för donation av biologiskt material
säkerställa att verksamheten är organiserad på ett sätt att möjliga donatorer identifieras samt främjar donation.
För att samordna en organdonation krävs en transplantationskoordinator för en övergripande logistisk planering. Sjukhuset där ingreppet ska utföras, ska ha tillgång till en
donationsansvarig läkare och en kontaktansvarig sjuksköterska med uppgift att förbereda för donationer samt ge stöd och information till avlidnas närstående. SFS (1995:831). I OD- processen kommer ett stort antal personal från olika yrkesprofessioner att delta vid olika steg av processen som styrs av ett gediget regelverk.
Identifiera möjlig donator
När enpatient som vårdas i respirator och där total hjärninfarkt misstänks föreligga, skall två kliniska neurologiska undersökningar utföras med minst två timmars mellanrum för att fastställa dödsfallet. Undersökningarna ska utföras av läkare med specialistkompetens som är väl förtrogen med klinisk neurologisk diagnostik med avseende på läkemedelseffekter och intensivvårds åtgärder. I vissa fall kompletteras de neurologiska undersökningarna med en angiografi av hjärnans kärlförsörjning (SOSFS 2005:10). Om en person under respiratorvård förklaras död kan utredning startas för om personen kan bli en organdonator. Först nu kan eftersökning göras i donationsregistret.
För att en patient ska kunna bli organdonator krävs insatser från personalen på det sjukhus där patienten vårdas både innan och efter patienten avlidit. Innan dödsfallet skall patienten bedömas som en möjlig avliden organdonator genom att använda “Critical pathway for organ donation” (Dominguéz-Gil et al., 2011).
Här identifieras först en potentiell donator, en patient vars kliniska tillstånd kan ge misstanke om total hjärndöd. Om detta verifieras genom ovan nämnda undersökningar och patienten uppfyller de medicinska krav som finns bedöms patienten vara en lämplig donator
(Socialstyrelsen, 2014).
I lag SFS (1995:831) anges att patienten kan bli lämplig som donator om denne har medgivit donation via donationskort, donationsregistret eller muntligt via närstående. Förmodat samtycke kan träda i kraft om det kan utredas att donationsingreppet skulle överensstämma med den avlidnes inställning genom att exempelvis närstående tolkar den avlidnes vilja. Om den avlidne inte skriftligen motsatt sig OD eller uttalat sig mot det kan OD utföras. Då den avlidnes vilja är okänd har närstående vetorätt och OD får ej utföras om närstående motsätter sig eller om det finns delade uppfattningar om den avlidnes vilja eller om närstående inte har kunnat underrättas.
Då dödsfallet konstaterats och inställningen till donation utretts fortsätter vården av en lämplig donator (Socialstyrelsen, 2014) fram till och med tillvaratagandet av organen. Enligt lag (1987:269) ska detta ske inom 24 timmar från det att patienten har fastställts som avliden i total hjärninfarkt.
Operationssjuksköterskans roll
Operationssjuksköterskan har en central roll vid donationsoperationen. Antingen som instrumenterande operationssjuksköterska på donator sjukhuset eller som en del i hämtande team. Operationssjuksköterskan på donatorsjukhuset förbereder operationssal,
medicinskteknisk utrustning, uppdukning av instrument och kalla vätskor. Patienten tvättas från jugulum ner till symfysen och ut på flankerna. Operationssjuksköterskan i hämtande team reser med transplantationskoordinator, transplantationskirurg, thoraxkirurg och eventuellt ytterligare en operationssjuksköterska. De har även med sig extra instrument, transporttboxar samt perfusionsvätskor. Ett medellinjesnitt från symfysen ned till jugulum läggs, oftast sker även delning av sternum. Ibland kan även ett tvärsnitt i navelhöjd läggas långt ut lateralt. Organen inspekteras intraoperativt innan ett slutgiltigt beslut fattas om vilka organ som blir aktuella för donation och transplantation. De organ som ska doneras dissekeras och friläggs innan kärlförsörjningen stryps och organen kan tas om hand. Slutligen sutureras operationssåret och förband läggs på sedvanligt vis. Under ingreppet packar
operationssjuksköterskan organen och instrumenterar. (Västra Götalandsregionen, Donationsenheten, 2013).
Tidigare forskning
I den tidigare forskning som finns är det perioperativ personal som har studerats. I detta begrepp innefattas både anestesi-, operationssjuksköterskor samt annan operationspersonal.
Därmed finns en kunskapslucka angående operationssjuksköterskors uppfattningar av
organdonation. Dessutom finns det i svenska hämtteam en operationssjuksköterska som följer med för att bistå under donationsoperationen, en roll som inte verkar förekomma utanför den svenska sjukvården och finns heller inte beskrivet i andra studier.
Samarbete och kommunikation
Vid en operation där det skall utföras en multiorgandonation innebär det att kirurgteam från olika sjukhus måste samarbeta i en väldigt intensiv och tidspressad situation. Detta kan
innebära stora påfrestningar på operationssjuksköterskan. Höga krav på professionalitet, en stressig kommunikation och dessutom emotionella och etiska dilemman kan uppstå (Perrin, Jones & Winkelman, 2013; Smith, Leslie & Wynaden, 2014). Den enskilda personalens behov sätts då åt sidan och kan vara svåra att uppmärksamma (Bucin et al., 2014; Wang et al., 2009). I studien av Perrin et al., (2013) framkommer att tidspressen vid donationsoperationer kunde leda till att kommunikationen i operationssalen kunde bli spänd och i vissa fall
upplevas som aggressiv och hotande. När cirkulationen stängs av ska hjärta och lungor tas ut.
Samtidigt väntar de andra kirurg teamen på att få omhänderta “sina organ” och är måna om att bibehålla organens livsduglighet. I dessa tidspressade situationer visar studien av Perrin et al.
(2013) att operationssjuksköterskan som är i det sterila området och arbetar närmast kirurgen får ta emot mest av dennes frustration om något inte gick tillräckligt fort. Här är det viktigt att få stöd av sina sjuksköterskekollegor och man ser efter varandra efter operationen. I studien av Perrin et al. (2013) framkommer att det kollegiala stödet hos sjuksköterskorna är starkt och man stöttar sina kollegor. I andra studier framkommer dock att man inte vill visa sina känslor och tvivel inför sina kollegor, att det finns en kultur bland perioperativa sjuksköterskor att inte se efter och stödja varandra (Smith et al., 2015).
Förberedelse och utbildning
Brist på utbildning, erfarenhet och förberedelse inför OD-kirurgi kan öka stress och oro hos perioperativ personal (Perrin et al., 2013). Smith et al. (2014), kommer fram till att väldigt lite tonvikt lades på att förbereda perioperativ vårdpersonal på de emotionella aspekter som kunde uppkomma vid en organdonation. Många perioperativa sjuksköterskor uttrycker att de känner sig oförberedda, att de inte vet vad det hade att vänta i situationen och känner sig
överväldigade av sitt arbete.
Enligt Smith, Leslie & Wynaden (2016), upplever majoriteten av deltagarna i studien begränsat eller obefintligt stöd från organisationen, chefer, kollegor och andra
yrkeskategorier. Tillgång till debriefing eller professionell rådgivning är svåråtkomlig. Smith, Leslie & Wynaden (2015), ser i sin studie att utbildning kring organdonation för perioperativa sjuksköterskor är mycket bristfällig och den utbildning och information de får var mest riktad till intensivvårdspersonal och akutsjuksköterskor.
Teoretisk referensram
Etik och värdighet i ett vårdvetenskapligt perspektiv
Etik används allt som oftast i samband med ordet moral, dessa är olika begrepp som ofta används i samma mening vilket dock inte är ett måste. Definitionen av moral kan sägas vara de föreställningar vi har och de handlingar vi utför inom moralområdet. Med etik menas att den systematiska reflektionen över moralen tillförs. Ibland ställs två eller fler värden mot varandra, en värdekonflikt kan då uppstå. Om värdekonflikten inte kan lösas uppstår ett etiskt dilemma och för att komma vidare ur detta måste en reflektion av handlingarna göras
(Arlebrink, 1999).
Sjuksköterskans professionsetik
Att utöva en profession innebär att vara knuten till en professionsetik. Professionsetiken utgår från ett dygdetiskt perspektiv som är handlingsorienterad. Essensen i etiken är hur människor förhåller sig till varandra, hur relationer faktiskt är och hur de bör vara. Att vara sjuksköterska innebär att ha makt, professionsutövaren har alltid en del av den andres liv i sin hand. Det professionella maktförhållandet förmedlas via yrkesrollen. Etiskt sett är det sjuksköterskans uppgift att i sina handlingar använda makten till den andres bästa. De begrepp som har störst påverkan på hälso- och sjukvårdspersonalens professionella arbete är värdighet, respekt och autonomi. Självreflektion är av vikt för att utveckla etisk medvetenhet och praktiskt
handlande. Då etiken inte enbart är en privat angelägenhet utan en social aktivitet krävs reflektion tillsammans med andra för att kvalitetssäkra det professionsetiska handlandet.
(Christoffersen, 2007). International council of nurses (ICN) har tagit fram en gemensam etisk kod för sjuksköterskor, där finns riktlinjerna för professionens etik sammanfattade och
indelade i fyra områden. Sjuksköterskan och allmänheten, sjuksköterskan och
yrkesutövningen, sjuksköterskan och professionen samt sjuksköterskan och medarbetare.
Dessa riktlinjer är utformade för att ge ramar och riktlinjer för etiskt handlande utifrån
samhällets värdegrund och behov. Koden kan tillämpas på etiskt svåra situationer exempelvis OD, som vägledning för sjuksköterskan. Sjuksköterskan uppvisar professionella värden såsom respektfullhet, lyhördhet, medkänsla, trovärdighet och integritet. Sjuksköterskan utför omvårdnadshandlingar med respekt för mänskliga rättigheter och tar hänsyn till människors värderingar, vanor och tro. Sjuksköterskan medverkar till en god vårdkultur som främjar ett etiskt förhållningssätt och en öppen dialog. Sjuksköterskan stödjer och vägleder sina
medarbetare till att utveckla en högre etisk medvetenhet samt reflekterar över sin egen värdegrund (ICN, 2012). Det viktigaste är att handlingarna bidrar till ett gott liv, det är samspelet mellan personal och patient som avgör den professionsetiska kvaliteten i arbetet (Wyller, 2007).
Människans inneboende värdighet
Värdighet är ett komplext begrepp och omöjligt att ge en exakt definition av. Upplevelsen av värdighet är personlig och kan nyanseras i oändlighet. Värdighet ur ett vårdvetenskapligt perspektiv kan sägas härstamma från vår tids humanistiska människosyn som uppkommit i europeisk kultur och kristna värderingar. Genom att vara en människa har vi alla en
inneboende absolut värdighet enligt ett vårdvetenskapligt synsätt. Denna värdighet visar sig i tre dimensioner, absolut, relativ- och yttre värdighet. Den absoluta värdigheten finns
inneboende, den är oföränderlig och finns på ontologisk nivå. Den relativa värdigheten är vårt inre etiska förhållningssätt, den är föränderlig och beror på kultur och social kontext. Den yttre värdigheten visar sig i vårt handlande.
Värdighet innebär möjligheten att kunna välja, att ta ansvar och visa omsorg för andra. Att vårdpersonal ser den helighet och absoluta värdighet som finns hos varje människa även i situationer där människan är utelämnad och inte ses i sin normala kontext är av yttersta vikt.
Att som vårdare bidra till att patientens värdighet förblir respekterad och bevarad leder även till att vårdarens egna värdighet består. En utmaning för vårdaren är att lära sig att upptäcka värdigheten och visa aktning (Edlund, 2002).
Människosyn kan förklaras som människans relation till sig själv och den till sina medmänniskor. Den består av ett system av de attityder som en individ har och de flesta handlingarna man utför ger uttryck för den människosyn som besitts. Det handlar om
människan som individ, samhällsvarelse och kulturskapare men även de villkor som personen möter i det sociala och kulturella klimatet. En människosyn kan även beskrivas som en teoretisk uppfattning av människans egenskaper, en etisk övertygelse om vad som är rätt och fel samt en grundläggande attityd till andra människor. Genom att som sjuksköterskan agerar såsom en advokat för patienten och för fram dennes rättigheter och talan skyddas patienten från att dennes värdighet kränks (Jahren, 1998; Watson, 1988).
En avliden, blivande donator skall behandlas med den vördnad och respekt som levande patienter, detta är framförallt viktigt att tänka på vid omvårdnad (Nicely & Delario, 2011).
När en människa är dödförklarad måste kroppen fortsätta respekteras som en människans döda kropp men den har inte längre ett subjekts värdighet eller det absoluta värde som en levande människa har. Detta eftersom den döda kroppen inte längre besitter den personlighet som har rättigheter (Påvliga rådet för hälsovårdspersonal, 2007). Samtliga stora
världsreligioner ställer sig positiva till organdonation och transplantation (MOD, 2017).
Organdonation och etik
Den som får ett nytt organ får sitt liv åter samtidigt som en annan medmänniska upphör leva.
Den mottagande patienten får därigenom ett slut på sitt lidande och kan leva vidare (Arlebrink, 1996). Transplantationskirurgin utgår från att göra gott, minimera skada, vara rättvis och visa respekt för patientens självbestämmande. Det är av yttersta vikt att själva organuttagandet inte leder till att donatorn avlider, utan att hen är dödförklarad redan ingreppet påbörjas, den så kallade Dead donor rule (Koppelman, 2003).
Ett etiskt dilemma inom donationsprocessen kan vara att förhålla sig till dödsbegreppet. När lagen om dödsbegreppet kom 1988 var protesterna många. För gemene man är begreppet död förknippat med att hjärtat inte längre slår, men genom denna lag ändrades det till att döden inträffar när hjärnan inte längre har någon funktion. Samtidigt kan kroppen fortsätta fungera med hjälp av modern teknologi vilket gör det svårt därför att många känner sig utlämnade till sjukvårdens experter (MOD, 2017).
Enligt Lindvall & von Post (2000) kan etiska dilemman uppstå när sjuksköterskan står inför uppgifter som hon känner svårigheter inför. Detta blir särskilt tydligt under OD-processen då sjuksköterskan skall ta hänsyn till såväl patienten och dess närståendes livsvärld när hen samtidigt har sin egna uppfattning att ta ställning till, vilket kan leda till att skuldkänslor väcks hos sjuksköterskan om dessa inte stämmer överens och en värdekonflikt uppkommer.
Vårdpersonal skall i sitt yrke främja organdonation enligt Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2009:30) oavsett vad de personligen anser om organdonation.
Värdekonflikter kan även uppstå om en kollega uppträder ohövligt eller oprofessionellt, kränker patientens värdighet, blottar patientens kropp eller om sjuksköterskan förhindras att ge god vård som hon önskar (Lindwall & von Post, 2008).
Även vårdpersonal kan ha svårt att acceptera dödsbegreppet vilket flera studier på
intensivvårdspersonal visar (Sanner et al., 2006; Flodén, 2011). Liknande studier angående operationssjuksköterskor som deltar vid såväl donations- som transplantations-operationer saknas. Enligt Flodén & Forsberg (2009) och Whisenant & Woodring (2012) finns ett behov av att sjuksköterskor utbildas mer angående att vårda en avliden som skall donera organ.
Intensivvårdssjuksköterskan är den specialistsjuksköterska som spenderar längst tid med den potentiella donatorn och dess anhöriga. Hen har därmed fått en större bakgrundsförståelse och kan ha lättare för att acceptera sina känslor. Under operationsprocessen måste all personal arbeta snabbt och professionellt, därför finns lite tid för reflektion och obehagskänslor kan komma först senare (Regehr, 2004).
Operationssjuksköterskans etiska och existentiella frågor kring organdonation I tidigare studier framkommer att perioperativ vårdpersonal ställs inför för existentiella utmaningar vid donationsoperation på en avliden donator. När är en person verkligen död?
Det kan vara svårt att förhålla sig till att en person deklarerats död men att patientens
uppenbarelse är levande. Kroppen är varm, bröstkorgen höjs och sänks och hjärtat slår (Perrin et al., 2013).
Den perioperativa personalen kan dock finna mening i sitt arbete genom att tänka att de i sin handling medverkade till att utföra den avlidne personens sista önskan (Smith et al., 2014) och att en persons tragiska död kunde leda till något gott för någon annan (Perrin et al., 2013).
I studien av Smith et al. (2015), framkommer att vissa deltagare inte är riktigt införstådda i hjärndödsbegreppet och kände tvivel inför om donatorn verkligen var död.
Avslutandet av operationen, vid rengöring av kroppen och förbandsläggning och att ta
kroppen till bårhuset eller avdelning visades i en studie vara den svåraste delen av operationen för den perioperativa vårdpersonalen. Kvar på operationsbordet finns bara ett tomt skal, vilket beskrivs av en deltagare som att det känns barbariskt att lämna kroppen kall och tom inuti (Carter-Gentry & McCurren, 2004).
Det är viktigt för den perioperativa sjuksköterskan att få avsluta operationen på ett värdigt sätt och verka för att donatorn skulle få en god vård även efter operationen. En deltagare talar om att vid något tillfälle hade inte incisionen sutureras till dennes tillfredsställelse och hen hade då stått på sig och fått kirurgen att göra det på ett bättre sätt. Det är viktigt att få god tid på sig att ta hand om donatorn efteråt för att det skulle kännas värdigt (Smith et al., 2014).
Problemformulering
Forskning som tidigare gjorts angående specialistsjuksköterskors uppfattningar av OD- processen har mestadels fokuserats på intensivvårdssjuksköterskan och hens roll i vårdandet av potentiell donator, bemötande av närstående eller hur intensivvårdssjuksköterskan har upplevt att vårda en patient som är blivande donator. Med denna kunskap har intensivvården kunnat förbättras såväl medicinsk som omvårdnadsmässigt samt kontakten med närstående.
Intensivvårdssjuksköterskan vårdar patienten en längre tid under OD-processen men även operationssjuksköterskans roll i omhändertagandet är viktig.
Operationssjuksköterskan har en central roll i processen ändå finns en kunskapsbrist kring operationssjuksköterskors uppfattningar av OD-processen. Forskning som finns inom området är gammal och inkluderar samtliga deltagande professioner som grupp. Ny forskning skulle kunna ge en uppdaterad bild av professionens upplevelser kring organdonation då vård, teknik och samhälleliga attityder förändras.
Forskning som bedrivits om perioperativ vårdpersonals uppfattningar av OD-processen har till stor del bedrivits utomlands, vilket innebär att det skulle kunna finnas kulturella och yrkesmässiga skillnader som gör att processen uppfattas annorlunda av
operationssjuksköterskor yrkesverksamma i Sverige.
Syfte
Syftet med studien var att kartlägga operationssjuksköterskors uppfattningar av organdonationsprocessen.
Metod
Studien har en kvalitativ ansats och har analyserats med fenomenografisk metod.
För att kunna hantera och förstå vår komplexa värld utvecklar människans kunskap om världen bitvis och stegvis. Det är just denna kunskap som fenomenografin inriktas på och hur människan uppfattar avgränsade delar av omvärlden. Uppfattning beskrivs som vilket innehåll människan ger åt relationen mellan sig själv och något i omvärlden. Begreppet används för att hur denna mening skapas och hur den är grundläggande för hur människan kan skapa kunskap (Alexandersson, 1994).
Centralt i fenomenografin är att beskriva ett andrahandsperspektiv (the second order perspective). Till skillnad från “the first order perspective” som utforskar själva fenomenet och hur världen omkring oss verkligen är, så syftar andrahandsperspektivet på att beskriva hur fenomenet uppfattas hur fenomenet ter sig genom olika personers ögon, och vad olika
individer tänker om fenomenet. Kortfattat syftar fenomenografin till att undersöka hur människor uppfattar sin omvärld (Wenestam, 2000). Forskningen utgår därmed från att alla människor har sin egen, unika uppfattning och erfarenheter om världen man lever i. Målet med forskningsmetoden är att beskriva just dessa olikheter. Fenomenografin är inte ute efter
att resultaten ska vara generaliserbara till den undersökta populationen utan att finna så många olika uppfattningar och variationer som möjligt i den undersökta populationen
(Alexandersson 1994).
Urval
För att fånga upp en bred variation av uppfattningar av fenomenet användes ett strategiskt urval. (M. Alexandersson 1994).
Inklusionskriterierna var att deltagarna skulle vara operationssjuksköterskor och arbeta på en operationsavdelning som utför både donations- och transplantationsoperation. Deltagarna skulle ha erfarenhet från minst en donationsoperation samt en transplantationsoperation. En spridning i ålder och antal yrkesverksamma år som operationssjuksköterska och att både män och kvinnor deltog var önskvärt. För att få en större variation av upplevelser söktes
informanter från två donations/ transplantationscentra i Sverige. Deltagarna valdes ut med hjälp av vårdenhetschef på respektive operationsavdelning efter godkännande från
verksamhetschef. Då det fanns svårigheter att få tillräckligt med deltagande tillfrågades även en operationssjuksköterska som uppfyllde kriterierna personligen av en av författarna, innan intervjun genomfördes fanns också ett godkännande från verksamhetschefen på den aktuella operationsavdelningen. De utvalda deltagarna fick ett mail med förfrågan om deltagande i intervjun med information om studiens syfte och forskningspersonsinformation (FPI) se bilaga 1. Deltagarna gav skriftligen sitt samtycke till att delta i studien. Sju informanter tackade ja till att delta i studien. Medelåldern var 49 år (38-61 år) och antalet yrkesverksamma år som operationssjuksköterska var medel 17 år (5-32 år). Sex informanter var kvinnor och en man.
Några av informanterna ingick i hämtgrupper, team som åker ut till sjukhus där donatorer vårdas och omhändertar organ för transplantation, vilket gjorde att de hade erfarenhet från ett stort antal donationsoperationer, hundratals i vissa fall. Samtliga informanter hade stor erfarenhet av transplantationsoperationer.
Datainsamling
Intervjuer som datainsamlingsmetod valdes då det inte fanns någon tidigare kunskap att utgå ifrån för att utforma exempelvis en enkät. Enligt Polit & Beck (2008) är kvalitativa intervjuer lämpligt när ett nytt forskningsområde ska undersökas.
Intervjuerna var semistrukturerade. Intervjun inleddes med frågor om informantens ålder och antal yrkesverksamma år som operationssjuksköterska, samt en fråga om varför informanten valt att delta i intervjun. Själva intervjun startades med den öppna frågan - Hur acossierar du till ordet organdonation? Öppna frågor ställdes samt följdfrågor utifrån svaren för att utveckla och verifiera att svaren uppfattats rätt. En intervjumall fanns för att styra in samtalet runt OD- processen. Intervjumallen följdes inte strikt då frågorna i mallen ibland besvarades utan att alla frågor behövdes ställas. Alla intervjuerna utfördes av samma person och medförfattaren
närvarade vid intervjuerna som observatör. Medeltidsåtgången för intervjuerna var 31,5 minuter (23-46 min). Intervjuerna spelades in med bandspelare och transkiberades ordagrant.
Databearbetning
Databearbetning gjordes enligt Alexanderssons (1994) fyra faser för fenomenografisk analys och tolkningsarbete.
Fas 1, Att bekanta sig med data och etablera ett helhetsintryck. I denna fas lästes materialet igenom upprepade gånger för att få ett helhetsintryck. När en förtrogenhet med materialet uppnåtts framträdde mönster i form av likheter och skillnader i utsagorna.
Fas 2, Att uppmärksamma likheter och skillnader i utsagorna. I den andra analysfasen uppmärksammas likheter och skillnader i materialet på ett mer systematiskt och konkret sätt.
Här användes markering med olika färger i texten för att skilja olika vad aspekter i utsagorna.
De utsagor som inte berörde företeelsen som skulle studeras sorterades bort.
Färgkategoriseringen resulterade i de fyra huvudkategorierna. Utsagor ur datamaterialet klipptes in under representerande huvudkategori. När de olika utsagorna kontrasteras mot varandra kunde ett mönster i helheten framträda och uppfattningar formuleras. Då det efter upprepade analyser inte framkom nya tolkningar av innehållet i utsagorna ansågs en mättnadseffekt uppnåtts i analysarbetet.
Fas 3, Att kategorisera uppfattningar i beskrivningskategorier. Beskrivningarna kategoriseras i beskrivningskategorier, dessa ska på ett distinkt och kvalitativt sätt skilja sig ifrån varandra.
Beskrivningskategorierna tillsammans bildar en helhet, vilken uttrycker det totala så kallade utfallsrummet. Detta innebär att upplevelsen som informanten beskrivit av ett fenomen återges i en abstrakt form (beskrivningskategori) vilken sedan samordnas i en gemensam struktur (utfallsrum). I detta steg utformades resultat-tabellen där kategorier och subkategorier formulerades.
Fas 4, Att studera den underliggande strukturen i kategorisystemet. I fenomenografiska undersökningar utgör utfallsrummet huvudresultatet. Utfallsrummet blir en grund för en mer systematisk analys av hur uppfattningar förhåller sig till varandra. I detta steg analyserades innebörden av uppfattningarna och hur de förhöll sig till varandra. Analysen presenteras som text i resultatet och tolkningarna verifieras med citat ur intervjumaterialet.
Forskningsetiska överväganden
Studien planerades och genomfördes utifrån Helsingforsdeklarationens etiska riktlinjer inom humanforskning. Autonomiprincipen, icke-skada principen, godhetsprincipen samt
rättviseprincipen (WMA, 2015). Deltagandet i studien var frivilligt. Deltagarna fick efter information om studiens syfte och utförande skriva på ett informerat samtycke.
Vi bedömde att deltagarna inte utsattes för någon risk för fysisk skada genom att delta i studien. Men när intervjuer som undersöker upplevelser av en etisk svårhanterlig situation
utförs, kan obearbetade känslor väckas hos informanterna. Därför är det viktigt att försäkra dem om att de när som helst har möjlighet att avbryta sitt deltagande (SFS 2003:460) samt vi kom överens med verksamhetschefen att denne skulle stödja informanten efteråt om behov finns.
Vi menar dock att det inte rimligen borde vara en större etisk belastning att genomföra ett samtal om något som operationssjuksköterskan gör i sin profession, jämfört med deras aktiva deltagande i OD-processen. Genom att bidra med sina upplevelser kan deltagarna hjälpa till att sprida kunskap om ämnet, vilket förhoppningsvis kan leda till professionsutveckling.
Deltagarna fick samma information om studien och samma förutsättningar för att kunna delta i studien, enligt rättviseprincipen.
Vid transkriberingen av intervjuerna avidentifierades materialet (PUL 1998:204) och informanternas namn byttes till en kod för att kunna återkoppla respektive intervju under kondenseringsprocessen. Kodnyckeln förvarades separat från de utskrivna intervjuerna.
Resultat
Fyra delar av OD-processen har identifierats; professionen operationssjuksköterska, teamarbetet, transplantation samt existentiella frågor.
Tabell 1. Redovisning av kategorier med respektive subkategorier.
Kategori Subkategori
1 Uppfattningar i relation till professionen 1:1 Den professionella rollen - det professionella ansvaret
1:2 En utmanande situation 1:3 Att utvecklas i sin profession 1:4 Att ta ansvar för att upprätthålla en positiv bild av donationsverksamheten 2. Uppfattningar i relation till deltagande team 2:1 Att kommunicera och samarbeta
2:2 Det kollegiala stödet
2:3 Stöd från organisation och ledarskap 3. Uppfattningar relaterade till donations- och
transplantationsverksamheten 3:1 Donation en förutsättning för transplantation
3:2 En förmån att kunna se vad som händer sedan
3:3 Förståelse för processen
3:4 Frustration när organen inte går att använda
3:5 Konkurrerande vårdbehov 4 Uppfattningar i relation till existentiella
perspektiv
4:1 Förhållningssätt till död och liv 4:2 Förhållningssätt till donatorns kropp 4:3 Respektfullhet för donatorn
4:4 Coping-strategier
1. Uppfattningar i relation till professionen
De intervjuade operationssjuksköterskorna hade alla flera års erfarenhet som
operationssjuksköterskor, de upplevdes trygga i sin profession. De operationssjuksköterskor som hade stor erfarenhet av donationsoperationer och som ingick i hämtgrupper var väl förtrogna med och upplevdes trygga i sin roll i OD-processen. Det var tydligt att de tog på sig ett stort ansvar i hela processen, ett ansvar som kom med den gedigna erfarenheten. Även om donationsoperationerna förlöpte lite olika och arbetssättet kunde variera från fall till fall hade dessa informanter en klar bild av vad som förväntades av dem och vilka insatser som krävdes för att operationen skulle förlöpa på bästa sätt.
”Rent professionellt så är donationer alltid väldigt speciella..och man vet…nu har man efter så många år..alltså man vet vad man har att förvänta sig och förhålla sig till..i början var det naturligtvis lite mer så här att..man visste inte riktigt hur det skulle bli. nu vet man hur det ska bli” [I,1]
1:1 Den professionella rollen - det professionella ansvaret
För de deltagare i studien med stor erfarenhet av donationsoperationer var uppfattningen av rollen som operationssjuksköterska vid donationsoperationer till stor del att ta ett
informerande och pedagogiskt ansvar. De ville också finnas tillhands för och stödja kollegor med begränsad eller utan erfarenhet av donationsoperationer, både när de befann sig på sin hemavdelning, men även när de åkte iväg för att omhänderta organ. När de åkte iväg var uppfattningen att de fick ta en större roll, då var det oftast flera på salen som aldrig hade varit med om en donationsoperation.
”Ibland så är det en operationssjuksköterska och det kanske är första gången!
och då får jag ju stötta på ett helt annat sätt och försöka vara med hela tiden nästan för att stötta// Och vara till för dem.. att man att man talar om det, jag är här för att hjälpa er. Inte att vi är några fina människor som kommer och gör..
jaa.. utan vi kommer och är med i teamet.” [I,2]
En uppfattning av att operationssjuksköterskan är den ledande inne på en operationssal framkom, att i sin roll ha ansvar för sterilitet och ett övergripande ansvar så att allt ska flyta på under operationen. Det kunde också vara att ta ansvar för att stanna upp arbetet med en ny timeout inför ett kritiskt moment för att se till att alla var med.
1:2 En utmanande situation
Uppfattningen av donationsoperationen var att den på många sätt var som en helt vanlig operation som styrs utifrån utarbetade rutiner med sedvanliga uppgifter för en
operationssjuksköterska. Att som vid rutinoperationer arbeta utifrån standardiserade
uppdukningar för transplantations- eller donationsoperation enligt PM eller plockkort. Under operationen vid instrumentering kunde det uppfattas som vilken operation som helst.
”Vi har ju våra rutiner och checklistor och det är ju egentligen inget konstigare än en vanlig operation. så det är ju egentligen ingen skillnad. kan jag tycka.“
[I,2]
“Egentligen skiljer det sig inte så mycket (från en vanlig operation) för man ska ju hålla patienten i liv..// Skillnaden är bara sen när allt är över// Det är en jätte märklig känsla.. och så plockar man bort liksom... man snyggar till patienten...
fast han, han eller hon är död.” [I,3]
Trots att donationsoperationen på många vis liknar en rutinoperation var uppfattningen att det var en utmanande och många gånger ovan situation för operationssjuksköterskan på
donatorsjukhuset. Mycket planering och samordning krävdes inför genomförandet av operationen. Därtill sker donationsoperationen ofta på jourtid då det är begränsat med
personal. Dessutom kommer tillresta team som inte känner varandra och som skall samarbeta under en tidspressad situation. Det krävs lyhördhet och flexibilitet av
operationssjuksköterskan.
“Att det blir himla liv här... att det är nånting extraordinärt... stort... och... det känns inte som en rutinoperation. ja... det tänker jag allra först...//För att många har inte varit med om det så de är ganska rädda... eller osäkra.. vad ska göras? vad är det för folk som behövs in? att det känns bara stort…// Så det kräver ganska mycket planering. kanske mycket personal. och såklart är det på jourtid…// Det är många frågetecken... det är så sällan... så det sitter inte... inte i ryggmärgen... men... allt brukar lösa sig... det är inte så att.. det liksom räcker till att hänga med bara.. vänta och få se. allt behöver inte vara så.. genomtänkt och klart innan” [I,3]
För operationssjuksköterskorna på donator sjukhuset var uppfattningen av
donationsoperationen att de fick ett gott stöd från tillresta team, men det kunde kännas lite tomt då alla hade åkt, då fanns ingen att vända sig till om frågetecken kvarstod. De
operationssjuksköterskor som ingick i hämtteam kunde också uppfatta det som att det kunde gå väldigt fort när de skulle packa och åka iväg, att det då var viktigt att i förväg informera om det momentet för att det inte skulle kännas så rumphugget för dem som blev lämnade kvar.
”Operation är inte så svårt. men efteråt. när vi har sytt ihop. nu då? vad händer nu då? vem kommer och hämtar den där.. patienten? vart ska vi få en säng.. och
ska vi plocka bort alla infarter och så? för ofta får man inte ta det bort.. för patienten kanske skall till rättsmedicin.. och såna saker är svårt att veta.. vad händer? ”skratt”// Då blir det lite tomt.. lite frågetecken.. vad ska vi göra med den här? det är också svårt..” [I,3]
Uppfattningen var att vissa situationer upplevdes svårare. En uppfattning som framkom var att man då fick vara professionell och utföra sitt jobb och ta hand om sina känslor senare, annars skulle det kunna påverka arbetet om känslorna fick ta över under ingreppet. Att acceptera och göra sig medveten om sina känslor med en vetskap om att man får samtala och bearbeta efter ingreppet kunde hjälpa operationssjuksköterskan att fokusera på
arbetsuppgiften och ta hand om känslorna efteråt.
”Alltså dom tillhör ju till människa själv va (känslorna)..vi kan inte undvika våra känslor.. man ska tillåta dom, men å andra sidan får dom inte ta över så mycket.. under själva operationen..// annars påverkas arbetet på kanske.. inte så bra sätt..//Men jag måste också vara medveten om att jag måste tillåta också känslor..//Inte bara precis under denna korta tiden under operationen.. ja.. i förväg och efteråt, men inte under själva operationen..” [I,5]
Även om operationssjuksköterskan inte blev känslomässigt påverkad under själva
operationen, kunde emotionella reaktioner komma i efterhand. Uppfattningen av att detta var något som är viktigt att vara medveten om framkom.
”Fast sen ska man också vara noga med att.. tänka på att.. jag tror att många..
det tar ett tag för många innan det kommer.. innan tankar kommer.. det måste inte komma precis samma dag.. jag tror att.. det kan ta nån dag innan det börjar bubbla upp och man känner att man kan inte släppa det och då kommer andra känslor fram..” [I,4]
1:3 Att utvecklas i sin profession
En uppfattning av att den professionella och personliga utvecklingen gick hand i hand
framkom. Att i sin profession möta fall som berör och att bära med sig saker som hänt genom åren, ger erfarenheter samt möjlighet att utveckla en förmåga att möta, hantera och gå vidare.
Nästa dag är det ett nytt fall som ska mötas.
”Det är klart att man går hem ibland och.. ger dem en extra kram där hemma och.. att man tar åt sig.. men jag känns som att jag ändå.. jag vet inte vad jag ska säga.. det blir ju som att.. man lär sig att hantera efter operation på operation man har varit på så lär man sig hantera.. efter åren som går på nåt sätt..” [I,6]
”Man har ju sin profession.. och man ska hantera professionen professionellt och då tillhör det att man också kan hantera sina känslor på något sätt.. det är en process som man måste lära sig.. den finns inte med från början” [I,5]
1:4 Att ta ansvar för att upprätthålla en positiv bild av donationsverksamheten Att arbeta med transplantationsverksamhet och brinna för det ledde till också till en vilja att lyfta och verka för OD-processen. Det operationssjuksköterskor med stor erfarenhet av donationsoperationer tog ett ansvar för att främja OD genom att måna om att alla inblandade på salen fick en positiv upplevelse av donationsoperationen.
“Jag tycker transplantation är en jätterolig verksamhet att göra. Därför så vill man stötta detta så gott man kan.. och även med organdonationer då..” [I,6]
En uppfattning av att genom att vara lyhörd kunde intresset tillvaratas hos de som var
oerfarna och verka till att bibehålla deras positiva inställning framkom. Uppfattningen var att en pedagogisk och stöttande roll kunde tas för att underlätta kommunikationen mellan kirurg och instrumenterande operationssjuksköterska. Detta kunde bidra till en trevlig stämning på salen.
”Nu ska vi liksom göra det här så bra det går så att operationssköterskan som kanske inte brukar göra detta får en bästa upplevelse av detta och inte att det blir jobbigt. Ja, det är klart.. det kommer ju två kirurger från oss som de inte känner och de ska stå med folk de inte känner och vi vet ju alla att vi är olika…
personligheter och är man då lite känsligt så blir det lätt tråkigt och det vill vi ju inte. Så då får man vara med lite och kratta manegen ”skratt” . ” [I,2]
Det uppfattades även av vikt att vara öppen för och respektera de känslor som kan uppkomma hos de närvarande på salen då donationsoperationer kan vara en känslomässig utmaning.
Detta för att alla inblandade skulle få en positiv upplevelse och inte få en negativ bild av OD.
“Man måste på nåt sätt.. va öppen för att man kan ha många funderingar och mycket spänningar runt det här… man kan ju vara.. rädd för det.. om man inte har varit med förut.. //Jag har varit på uttagningar där allt har verkat lugnt och fint och alldeles innan spol så har den sköterskan sagt att ”nej, jag vill inte stå längre” och då får man hoppa in.. då får man lösa resten sen liksom.. det är..
jag brukar tänka att man inte.. det måste bli en … en bra upplevelse för det.. för alla i det rummet som man är.. för annars är ju.. minskar ju risken avsevärt att de ska hitta nästa donator och gå igång på hela den här processen igen.” [I,6]
“Sen är oftast folk som får möjligheten på sjukhusen och vara med på en donator-operation om det nu inte är så väldigt vanligt, de är väldigt nyfikna de är väldigt positiva.. så då gäller det ju för oss som kommer dit att va väldigt, alltså läsa av dem och försöka att ge dem samma upplevelse som de oftast har från början..// Och inte snoppa av dem eller vad man ska säga.. och vara Rediga Ragnar utan försöka följa med i deras mood så blir det oftast väldigt positivt och bra..” [I,1]
2. Uppfattningar i relation till deltagande team
2:1 Att kommunicera och samarbeta
Uppfattningar av att det råder en respektfull stämning på operationssalen under en
donationsoperation framkom. En gemensam känsla av att det skulle gå värdigt till. Det är lugnare och tystare, ingen radio på inget onödigt spring. En uppfattning av oskrivna regler som alla tycks ta hänsyn till. Även vid kritiska moment under operationen då det kan vara tidspressat tycks alla gemensamt verka för att hålla en god ton och för att operationen ska gå till på ett värdigt sätt. Samtidigt var det inte någon tryckt stämning på något sätt utan trevligt med lite småprat och skratt för att bidra till ett gott och avslappnat arbetsklimat.
“Det jag minns så väl det var just det här.. lugnet som var där inne. påtagligt annorlunda inne på salen.. att det var liksom.. vördnadsfullt. att det var det som slog mig. och det är det som jag så starkt kommer ihåg fortfarande.” [I,4]
”Bara att…okej nu... nu är vi lite roliga mot varandra så att… vi ser vi är människor, vi har ett... jätteallvarligt jobb att göra… men vi gör det på ett sätt att… vi tappar inte respekt för patienten och samtidigt skapar vi känslan så att säga” [I,5]
Informanterna hade uppfattningen av att samarbetet och kommunikationen inom det egna och med övriga gästande team fungerade väl, alla arbetade med ett gemensamt mål. Det inte var några större svårigheter att samarbeta och kommunicera med nya kollegor, teamen varierades hela tiden i det dagliga arbetet så detta vara inget utmärkande för OD sammanhang. En vana fanns att anpassa sig utifrån situation och försöka få till en bra teamanda. Det framkom en strävan efter öppenhet i kommunikationen där alla blev synliggjorda och tilläts vara nya i situationen.
Uppfattningen av rollen som gästande operationssjuksköterska var att det var av vikt att kunna lyssna in och känna av personalen på arbetsplatsen dit man kom. Det innebar att vara lyhördhet för vilket stöd som behövdes och att hålla en prestigelös framtoning för att bidra till ett öppet klimat och en känsla av trygghet under ingreppet. Detta för komma in i teamet på ett bra sätt och att få till en god kommunikation och samarbete.
”Man ska akta sig för att, tror jag, att man ska köra nåt race liksom.. vi brukar försöka gå in med väldigt låg profil allihop för att man ska vara öppen.. för att det ska kunna fråga.. allting.. jag brukar säga det flera gånger.. och alltid ha namnbricka på mig så det syns för att.. så att man inte blir så anonym när man kommer.. utan att man försöker att va.. finnas där.. det är inte alltid man lyckas där, mitt i natten *skratt* men.. man försöker i alla fall! det är det jag jobbar efter, att hamna där” [I,6]
”Oftast är det ju inga problem, det är ju aldrig nån som liksom värnar om sitt revir ”skrattar” utan de flesta släpper in oss, men personligen så tycker jag att man ska smyga in. så. känna av läget.“ [I,2]
Operationssjuksköterskorna med mindre erfarenhet av donationsoperationer hade
uppfattningen av att de fick förståelse från de mer erfarna för att de var nya i situationen, både känslomässigt och inför operationens tillvägagångssätt. Det var en trygghet att ha med någon som kunde processen, som hade tid att förklara och svara på frågor och finnas som stöd.
”Så därför är det jättebra att det finns en koordinator som.. kan allt.. så det är inte så svårt..// Då kan man koncentrera sig och göra bara ett bra OP-
systerjobb i såret då.. sånt där som man gör.. hålla allt sterilt exakt som vanligt.” [I,3]
Det framkom en uppfattning av att samarbete och kommunikation mellan teamen hade utvecklats och förbättrats under årens lopp relaterat till en ökad kunskap och erfarenhet. I takt med den ökade erfarenheten och kunskapen blev också stämningen på operationssalen lugn och inte så kaotisk som det kunde vara i början.
”I början så tycker jag att det var lite speciellt, det var lite hetsig stämning.. jag vet inte varför det var så egentligen.. men jag tror att det beror mycket på okunskap, stressade situationer som uppkommer av att folk är osäkra.. och med åren har detta blivit bättre och bättre så nu har det infunnits ett lugn. alla vet sin plats och.. just att alla kirurgerna har blivit mer pedagogiska och förstår hur viktigt det är att informera. Mycket bättre!” [I,1]
2:2 Det kollegiala stödet
Under intervjuerna framkom en uppfattning av det fanns ett gott kollegialt stöd i samband med donationsoperationer. Operationssjuksköterskorna såg efter varandra genom att vara lyhörda för varandras känslor eller om någon tagit illa vid sig. Det var viktigt att vara medveten om att det kunde vara en tuff och känslomässig operation. Att vara lyhörd för varandra kunde innebära att lyssna när någon uttryckte att denne kanske inte orkade just idag.
En uppfattning av att det var viktigt att fånga upp kollegor som var nya eller inte tidigare deltagit vid organdonation och att ta ansvar för att de fick tillfälle att prata efter operationen.
“Det är aldrig nån som utifrån rummet som säger till oss.. det.. utan det är om vi känner på salen.. att vi känner att vi behöver det. så det är ju upp till varje team att känna efter om.. och jag brukar.. jag brukar göra det om det är nya på salen..// Att man liksom tar lite kaffe efteråt, och sitter.. det är ju inte allvarligt så.. men att man ändå.. pratar.. ja.. sen pratar man ju mycket under tiden.
självklart..” [I,2]
2:3 Stöd från organisation och ledarskap
Under själva OD ingreppet framkom uppfattningen av att det inte fanns någon självklar ledare under hela ingreppet. Uppfattningen av ledarskapet var att det hela tiden handlade om en fortlöpande kommunikation där olika personer kan ta en ledande roll under olika moment av operationen.
”Vi har olika roller beroende på vad saken gäller.. så skulle jag nog vilja säga… så nån överledande roll för HELA ingreppet.. nää, jag menar läkarna har ju sitt, att informera om vad de behöver.. koordinatorerna är med på hela ingreppet och de har ju en överblick över hela alltet, över tider och hela processen på ett annat sätt.. men dom har ju inte alltid kunskap om just precis där vi är i operationen..// Vi hjälps åt hela tiden och det är hela tiden en kommunikation.” [I,6]
Uppfattningen av att donationsoperationerna var att dessa ofta sker på jourtid då avdelnings- ledningen inte är på plats. Detta leder till att operationssjuksköterskan i tjänst får ta ansvar för planering, lösa personalfrågor men även ta ansvar för debriefing efter ingreppet.
Uppfattningen av verksamheten var att den var organiserad på ett sätt som gjorde det svårt att få tid till en efterföljande reflektion då nästa ingrepp ibland måste påbörjas direkt för att kunna hålla operationsschemat.
“Tyvärr är det ju inte bara nästa pass här.. utan det är ju nästa timme vi jobbar.. *skratt*// så den biten har ju blivit värre kan jag tycka.. // här kan det vara så att man får göra klart och sedan direkt in på nästa sal.. och då finns det inte riktigt utrymme för det (tid och reflektion).” [I,6]
Även om teamen själva fick uttrycka sitt behov om efterföljande debriefing så uppfattades avdelningsledningen stöttande om behovet uppkom.
”Verksamheten stöttar nog. det tror jag absolut! men de är ju oftast inte här i de lägena.. det är ju oftast på jourtid *skratt* många gånger som det är mer personaltight.. då är det ju oftast mer att det är jourtid..” [I,6]
”Men när vi reser. så blir det ju aldrig.. då pratar man ju bara till och från lite..
nån organiserad debriefing är det ju inte utan det är ett egenansvar som man har, alla på salen. att säga till att nu, ska vi prata lite.. så gör vi det.. och då.
det är ju inget motstånd från chefskapet.. men de organiserar liksom ingenting när det gäller det..” [I,2]
3. Uppfattningar relaterade till donations- och transplantationsverksamheten
3:1 Donation en förutsättning för transplantation
Uppfattningen av donationsoperationen var att den var en förutsättning för transplantation.
Fokus lades på det positiva, hur många liv som kunde räddas. Detta kunde vara en strategi för att orka med donationsoperationen.
”Hela verksamheten är positiv, ja.. mm ja.. det är ju så man får se det. man får ju inte se den döde och dess.. alltså, det är ju hemskt. men det går ju inte och..
och ta det jämt.. utan man får ju bara se att ja, nu får vi organ till nya
människor som får ett nytt liv.. en kropp, det är ju till hur många som helst..”
[I,2]
3:2 En förmån att kunna se vad som händer sedan
Informanterna hade en positiv uppfattning av hela OD-processen. Flertalet av informanterna beskrev att det var en rolig, fantastisk och livräddande verksamhet. Uppfattningen av att ha erfarenhet av transplantation var att det var en förmån att kunna se vad OD leder till. Att kunna se hur många människor som kunde bli hjälpta efter en OD. Uppfattningen var att erfarenheten av transplantation gav en förståelse för hur värdefulla de här organen är skapade meningsfullhet i arbetet vid donationsoperationer.
“Man ser hur livet fortsätter.. transplantationer.. man ser riktigt risiga patienter när de kommer.. och så hör man efteråt hur kanske de har fått åka hem.. och mår mycket bättre.. så det är jättebra att se det..// Då ser man att det är liksom.. guld värd.. med organ..” [I,3]
“De man följer är ju de här som kanske det är lite kämpigare för.. som ligger inne på intensiven ett tag och kanske åker in och ut lite grann hos oss och.. // Ja de är ju dödssjuka, de dör ju om de inte får sina organ va.. så det är ju ett livräddande.. en livräddande process.. för de dör ju annars.. och får de inte organ så.. så på nåt vis är det ju.. livsuppehållande kirurgi.. vi gör” [I,1]
”Alltså, det är så sjuka patienter.. men samtidigt så är de ju så fantastiskt glada. att de får, nu är det deras tur.. // Vi träffar ju dem inte så mycket vaket..
så det är ju svårt att prata med dem kanske i det skedet som är, men man upplever ju en glädje.. och det känns ju fantastiskt roligt att få bidra till det.“
[I,2]
“För vi som jobbar här.. vi är ju oftast väldigt positiva här.. för att vi får ju bägge bitarna.. vi ser ju liksom vilka som får.. och att det går bra.. och såå.. så därför är det ju väldigt lätt att vara positiv till organdonation. men om man bara har det här att man ger.. så vet man ju kanske inte..” [I,7]
3:3 Förståelse för processen
Uppfattningen av att ha erfarenhet från både transplantation- och donationsoperationer var att det gav en förståelse för hur många som berörs och blir involverade i OD-processen. Det är inte bara donatorn, utan ett flertal recipienter och transplantationsteam som ska mobiliseras.
”Man får ju en sån förståelse för hela den här processen, tider… ibland kan man ju få stå i timmar och vänta.. för att det är nånting som har hänt med nåt..
speciellt om det är thoraxorgan då, om det är nåt som har hänt med den recipienten. Då tar det ytterligare tid och.. det här kan ju vara tid då den personalen är i stort sätt inne på övertid.. bara för att de bara har ett lag och det laget står på en annan operation.. där tillkommer det fler människor.. det är mycket runt omkring liksom.. för att få förståelsen för det..” [I,6]
Hos operationssjuksköterskor med erfarenhet från främst transplantationsoperationer framkom uppfattningen av vikten av utbildning för att kunna få en helhetsbild av OD- processen. Det kunde vara studiedagar då koordinatorerna kom och berättade om sitt arbete för att få insikt i hur stor organisering som krävs för att det ska finnas organ att transplantera.
3:4 Frustration när organen inte går att använda
En OD kräver som tidigare nämnts stora insatser organisatoriskt, dessutom är det en utmanande situation för personalen såväl yrkesmässigt och känslomässigt. Därtill har recipienter ringts in för att eventuellt få nya organ. Uppfattningen av att perioperativt upptäcka att organen inte är användbara var att då går tankarna till recipienten. Då
informanterna även har erfarenhet av transplantationsoperationer kan det innebära att de har varit med om att tvingas väcka en patient som ringts in för transplantation bara för att meddela att det inte blev något nytt organ, vilket naturligtvis är en enorm besvikelse för recipienten.
”Det känns ju alltid tråkigt.. när det är en människa som.. nu är det min tur!
men så blir det ingenting.. nä.. och vi har ju till och med haft så att vi har sövt och börjat nästan.. och man har fått väcka.. och ja, patienten fick inget.. men kom ändå så långt som hit då.. det är ju inget fel man gör.. utan det blir ju bara så.” [I,2]
Med transplantationserfarenheten kommer också förståelse för vikten av att få bra organ och en medvetenhet om att i vissa fall kan inte alla organ användas.
”Men sen så finns det ju tyvärr gånger när det.. att vi inte kan omhänderta organen..// Då ser man ju många gånger att dom(personalen på
donatorsjukhuset) är besvikna.. dom tycker ju att det är för våran skull.. väldigt tråkigt..// Mm.. ”oj vad tråkigt..” då kan dom nästan be om ursäkt liksom.. och då säger jag att ” ja men det kan ju inte nån veta..” så är det ju! vi vill ju bara ha.. när man ska transplantera så måste man ju ha jättebra organ.. det är ju det viktigaste.” [I,7]
3:5 Konkurrerande vårdbehov
Uppfattningen av transplantationskirurgin var att denna i vissa fall konkurrerar om salar och personal med den övriga akutkirurgin vilket kunde uppfattas frustrerande. Svåra beslut måste
tas i prioriteringar för att sätta upp ett operationsprogram och operationssjuksköterskan ställs inför en etisk konflikt.
“Nä men alltså, idag så transplanterar vi jättemycket.. men det ska in i den akuta verksamheten här och det gör ju att organen får ligga och vänta.. och det är ju bedrövligt! det ska de ju inte behöva.. så en bättre organisation kring operation.. sals.. att de har sina salar och där kan liksom ingen.. nåt annat tränga sig förbi.. utan att de har sina salar och när det är transplantation så ska det bara in! minsta möjliga ischemitid för att njuren ska komma igång och levern ska in rätt..// Ska vi sätta in en.. ska levern få vänta mot ett blödande extrauterin graviditet eller.. alltså det är ju omänskliga beslut! jag tycker att det ska fråntas akutverksamheten. och in i egen verksamhet.” [I,2]
4. Uppfattningar i relation till existentiella perspektiv
4:1 Förhållningssätt till död och liv
Informanterna hade inga tveksamheter angående uppfattningen av dödsbegreppet eller huruvida patienten var vid liv eller ej inför donationsoperationen. De litar på läkarnas kompetens, de rutiner och undersökningar som finns för att dödförklara en människa.
“Då ska jag säga så här.. hade jag haft funderingar som inte hade varit åt, vad säger man, positiva hållet.. så hade man inte kunnat jobba med detta..// Då får man ju antingen acceptera det och jobba utifrån de regler som finns eller så får du hoppa av ett sånt här uppdrag.. tycker jag personligen..” [I,1]
Fokus lades i att se framåt till recipienten och nytt liv. Ur en människas tragiska men oåterkalleliga död kan nytt liv komma till en annan människa. Någonting avslutas och någonting annat kan ta vid, ett organ gör att en annan människa kan leva vidare. Balansen mellan liv och död jämnas ut då livet ges vidare.
“Vi vet ju att vi ska dö men inte hur.. och genom att bestämma sig själv och att ta beslutet att säga ja till organdonation.. så är det ju en otrolig möjlighet för andra. att få leva och få en livskvalitet och ett normalt liv.” [I,2]
“Först är det ju död. och sen ganska snabbt så kommer ju liv.” [I,6]
Några av informanterna uttryckte uppfattningen av att det kunde vara en märklig känsla, att trots medvetenhet om att donatorn var död kunde det vara svårt att verkligen förstå. Den verkliga insikten av donatorns död kunde komma vid lite olika tillfällen under operationen, när narkosapparaten stängdes av; vid spolning då kroppen snabbt blev kall eller vid av drapering. I vissa fall kunde momentet då narkosapparaten stängdes av ändå upplevas som känsligt, kanske inte för att man egentligen hade några tvivel om donatorns död utan att i det ögonblicket ställas inför faktum att ett liv är avslutat och tvingas möta de djupare existentiella
frågor som finns i människan. Dessa funderingar kom i huvudsak under de första
erfarenheterna av donationsoperationer. Då operationssjuksköterskan ställts inför och fått möjlighet att bearbeta dessa funderingar så var det lättare att finna insikt och hitta sitt sätt att hantera känslor och tankar kring detta, då kunde nästa donationsoperation vara det lättare att hantera.
“Sen kommer det momentet under donationen när organen är uttagna och kirurgen säger till nu kan ni stänga av narkos apparaten.. det
känns..ja..liite..konstigt på något sätt för att nu vet man att nu är döendet avslutat.. ja så att alltså fram till organen är uttagna det är en död människa men ändå inte riktigt död...//Sen kommer momentet stänga av narkos apparaten och då är det avslutat så att säga och det känns..liite, ja det är lite
känsligt..//Inte så att det påverkar mej på ett negativt sätt så att...ja vi jobbar ju inom vården, medicin och så där vet man att...bakgrunden också så..//Men ändå den där mänskliga delen, då är det en liten stund som vi är professionellt sätt utanför...och då är det våra vardagliga känslor som kommer fram, nu tog ett liv slut här..” [I,5]
“Man tittar ju inte på personen som att den, som att den vore borta..// Nä, det är precis som att människan skulle vara levande. man vet ju att det inte är så..//
När man tar bort draperingen.. då blir det liksom en fullständig människa man ser” [I,4]
“Man kan dela upp den i två nästan.. först så är det som en vanlig
bukoperation. det är ju inget.. man liksom det är ju inte så att man tar ut organ..
jätte.. såå vid en vanlig operation.. men det är ju varmt och det är ju levande..
och det är ju ja. blodet.. allting går ju.. men det är ju när man spolar igenom.
och stänger av.. som det blir på ett annat sätt kanske.. för då blir det ju kallt och tomt. och man spolar ut livet genom att man sköljer hela blodsystemet med vätskor som vi har och då… avslutas ju livet.. man kan säga att först är det ju som en vanlig operation för att det är.. patienten är ju varm… och sen så avslutas ju det.. så det är.. först när man tar ut organen och ser det tomma och det kalla. då känner man verkligen att detta är nån som, detta är en död människa..” [I,2]
4:2 Förhållningssätt till donatorns kropp
Det framkom ingen uppfattning av koppling mellan ande eller själ till kroppen eller organen.
Donatorn uppfattades som en avliden kropp, med organ som donatorn inte hade användning för längre och som denne tagit beslut att donera till någon annan.
“Jag ser det (organen) nog lite som en.. väldigt fint reservdel.. som man inte har nytta av längre..” [I,6]
