”Man får göra vad man vill, men man måste tänka på vad man gör.”

44  Download (0)

Full text

(1)

”Man får göra vad man vill, men man måste tänka på vad man gör.”

En genusstudie om tjejer, femininitet och platstagande Antonia Soback

Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen Självständigt arbete 30 hp, AN

Barn- och ungdomsvetenskap

Masterprogrammet Barnets bästa och mänskliga rättigheter (120 hp) Vårterminen 2016

Handledare: Rickard Jonsson Examinator: Maria Borgström

English title: ”You can do what you want, but you have to think about what you do” – A gender study on girls, femininity and space for action

(2)

”Man får göra vad man vill, men man måste tänka på vad man gör.”

En genusstudie om tjejer, femininitet och platstagande

Antonia Soback

Sammanfattning

Studien har som ambition att studera hur tjejer skapar femininitet och således tar plats på en ungdomsgård belägen i en multietnisk stadsdel i Stockholm. Studiens metod består av deltagande observation av en grupp på åtta tjejer som besökte ungdomsgården dagligen. Resultatet indelas i tre teman, Systerskap, Ungdomsgården är hemma och Femininitetskapande som beskriver tjejernas relationer till varandra, andra ungdomar på- och utanför ungdomsgården samt bostadsområdet, men även förhållandet till svenskhet. Resultatet analyserades med teorier rörande genus, etnicitet, postkolonial feminism och praktikgemenskap. Det framkom att tjejerna formade en gemenskap som de upprätthöll med outtalade regler rörande femininitet, etnicitet och sexualitet. Studiens slutsatser är att ungdomsgården framställdes som en betydelsefull plats då den utgjorde en fristad för tjejerna, där de försökte undkomma de olika regler som omfattade dem och deras liv.

Nyckelord

Genus, femininitet, kön, tjejer, ungdom, plats, platstagande, förhandling, etnicitet, förort, ungdomsgård, fritidsgård, postkolonial feminism, genusteori, praktikgemenskap (Community of Practice)

(3)

Innehållsförteckning

Inledning ... 1

Tidigare forskning ... 2

Genus som en konstruktion ... 2

Genus, sexualitet och etnicitet ... 2

Genus, tjejer och könade platser ... 4

Syfte och frågeställningar ... 4

Teoretiskt perspektiv ... 5

Genus, etnicitet och performativitet ... 5

Postkolonial feministisk teori ... 6

Gemenskap ... 7

Metod ... 7

Etnografi och deltagande observation ... 7

Rollen som deltagande observatör ... 8

Urval och avgränsningar ... 9

Tjejerna ... 9

Genomförande ... 10

Databearbetning och analysmetod ... 11

Transkribering ... 11

Analys ... 11

Kritik mot etnografiska studier ... 12

Forskningsetiska överväganden ... 12

Studiens kvalitet ... 13

Resultat och analys ... 14

Ungdomsgården ... 14

Systerskap ... 15

Ungdomsgården är hemma ... 19

Femininitetskapande ... 22

Analys ... 27

Diskussion ... 30

Slutsatser ... 32

Vidare forskning ... 33

Referenser ... 34

Bilaga 1 Intervjuguide ... 36

Bilaga 2 Samtyckesblankett ... 38

(4)

Förord

Tack till er starka, självständiga och härliga tjejer som välkomnade mig på ungdomsgården och som tålmodigt svarade på alla mina frågor och därmed möjliggjorde denna studie.

Stort tack till min handledare Rickard Jonsson för allt stöd, råd och vägledning som jag fått under studieprocessen.

(5)

1

Inledning

”Jag behöver någonstans att vara nu!” skriver en 17-årig tjej i en artikel från ”Projekt demokrati” som utfördes av Spånga-Tensta stadsdelsförvaltning sommaren 2015, när hon beskriver svårigheten med att besöka fritids-/ungdomsgårdar i närområdet. I artikeln framgår det att det finns en viss negativ uppfattning gällande att tjejer vistas ute och på ungdomsgårdar i området. Skribenten uttrycker att hon känner sig ”kontrollerad” av samhällets/områdets normer och påpekar att killar och män ska ”låta henne vara”, men det beskrivs även att en bidragande faktor till detta är hur tjejer uppfattar, talar och förhåller sig till varandra. I artikeln beskriver 17-åringen att det inte finns någon plats för henne att tillbringa sin fritid på och att hon uppmanas av vuxna att åka in till innerstan för att kunna vistas ute

”ifred” (Ström, 2015, 3 juli).

I den svenska dagstidningen Dagens Nyheter uppger Magnus Jacobsson, som arbetar med hållbar jämställdhet, att det finns en problematik kring att det är en övervikt av pojkar på många ungdomsgårdar runtom i landet. Denna övervikt handlar ofta inte endast om några få procent utan det finns områden som har upp mot 80 % pojkar på sina ungdomsgårdar. Det har spekulerats kring orsaker till det låga antalet tjejer som vistas på ungdomsgårdar och några av anledningarna som nämns är att det beror på utformningen av lokaler och aktiviteter. Det uttrycks även att det endast är pojkars önskemål som det tas hänsyn till och därför känner sig inte tjejer välkomna (Aksoy, 2015, 19 mars).

En annan av anledningarna tycks även vara, som den 17-åriga tjejen skrev i sin artikel och som några tjejer uppger i en intervju i tidningen Mitt i Tensta Rinkeby, att de blir utsatta för glåpord, såsom att kallas för ”slampor” om de vistas ute (Bernander, 2015, 24 november). Det bör noteras att precis när föreliggande studie var sammanställd, sattes en fritidsgård, som var avsedd för bara tjejer, i Hjulsta i brand (Thornéus, 2016, 30 augusti). Tjejers plats på fritids-/ungdomsgårdar är uppenbarligen ett problem som är svårt att hantera, både för dem själva och för deras omgivning. Det finns således flera olika orsaker som bidrar till att tjejer inte besöker ungdomsgårdar.

Vad säger den tidigare forskningen om detta problem? Det finns mycket forskning kring barn och ungas fritid som riktar sig till organisationer, myndigheter och politiker och som är avsedd som stöd för beslutsfattande. Det finns även pedagogisk forskning om det arbete som bedrivs på fritids- /ungdomsgårdar (SOU 1996:3). Den pedagogiska forskningen kan t.ex. handla om samverkan mellan personal och hur en arbetsgrupp arbetar med en speciell fråga. Det saknas dock forskning kring tjejer som väljer att undvika fritidsgårdar, men det saknas också studier som rör de få tjejer som faktiskt besöker fritidsgårdar och känner sig trygga med att vara där. Den här studien intresserar sig för att studera tjejer som aktivt väljer att besöka ungdomsgårdar och hur de ser på sig själva, både individuellt och i samverkan med andra tjejer, samt sin tillvaro på ungdomsgården. Syftet med denna studie var att studera hur tjejer skapar femininitet och således förhandlar om sin plats på en fritidsgård belägen i en Stockholmsförort. Femininitet i denna studie syftar till något som är socialt konstruerat som feminint/kvinnligt och därför ansågs det intressant att studera hur femininitet uttrycks av- och mellan tjejer som besöker ungdomsgårdar, då ungdomsgårdar ofta beskrivs som en maskulin plats.

Denna studie intresserar sig för hur femininitet yttrar sig genom olika gestaltningar och därför handlar även studien om hur de studerade tjejerna förhåller sig till genus, etnicitet och sexualitet. Denna studie tar således avstamp i detta forskningsområde, vilket framställs i avsnittet nedan.

(6)

2

Tidigare forskning

Detta avsnitt redogör för den tidigare forskning som bedrivits inom studiens intresseområde och som bedömts som relevant för studiens syfte. Forskning rörande ungdomar, genus och identitetsskapande var relevant för denna studie då den intresserade sig för hur tjejer skapar femininitet på en ungdomsgård. Genusforskning är dock ett relativt brett studerat område och det finns således ett flertal forskare som berört ämnet från olika aspekter. Det har därför gjorts ett urval av avhandlingar och artiklar för denna studie som presenteras nedan.

Genus som en konstruktion

Två doktorsavhandlingar som ansågs relevanta för denna studie var Fanny Ambjörnsson, ”I en klass för sig – Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer” (2005) och Rickard Jonsson, ”Blatte betyder kompis” (2007). Ambjörnsson, socialantropolog och genusvetare, baserar sin avhandling på en socialantropologisk studie, som under ett års tid följt tjejer i en gymnasieskola i Stockholm.

Ambjörnssons syfte var att undersöka hur feminina genuspositioner skapas inom ramarna för en heteronormativ ordning. Ambjörnsson intresserade sig för hur femininitet skapas i skärningspunkten mellan klass och sexualitet, men istället för att fokusera på hur kvinnor och män förhåller sig till varandra, har hon studerat två olika grupper av tjejer och deras inbördes relationer. Tjejerna som Ambjörnsson följde och intervjuade gick på två gymnasieprogram med olika inriktningar:

Samhällsprogrammet, vilket är ett studieförberedande program och Barn- och fritidsprogrammet, som är yrkesförberedande. Ambjörnsson valde dessa två program eftersom hon ville få tillgång till elever med olika socioekonomisk bakgrund. Ambjörnsson framhöll att tjejernas klassbakgrund, hemförhållanden, drömmar och begränsningar skiljde sig åt beroende på vilket program tjejerna gick.

Jonsson, docent i barn- och ungdomsvetenskap, utförde en etnografisk studie, där han under ett års tid, följde en grupp av högstadiekillar och deltog i lektioner hos en klass i årskurs åtta. Jonsson (2007) har till skillnad från Ambjörnsson, studerat maskulinitet och hur stereotypen av ”invandrarkillen” skapas, vidmakthålls och reproduceras genom språket (Jonsson, 2007). Jonsson fokuserar således på hur den vardagliga kommunikationen sätter gränser för vilket språk som är tillåtet och vilket som är förbjudet i skapandet av stereotypa positioner, samt hur ungdomar förhåller sig till dessa diskurser kring maskulinitet och etnicitet. Jonsson (2007) och Ambjörnsson (2005) använder sig av olika genusteorier, däribland Butlers genusteori om kön och genus som en konstruktion, vilken även var betydelsefull i denna studie gällande hur tjejer skapar och förhandlar om femininitet på fritidsgården. Ambjörnsson (2005) och Jonsson (2007) utgår båda från det socialkonstruktionistiska perspektivet på kön och genus, vilket innebär att fokus inte omfattar hur ungdomarna beskriver skillnader mellan könen, utan att intresset avser ”hur kön görs”, som är i likhet med den aktuella studiens syfte som studerat hur tjejer skapar femininitet och förhandlar om sin plats på en ungdomsgård. I Ambjörnssons och Jonssons studier framgår det hur kön och genus produceras och reproduceras i form av olika normer såsom klädkoder, språk, sexualitet, klass, utseende, motorik och etnicitet.

Genus, sexualitet och etnicitet

Maria Bäckman (2009), docent i etnologi, redogör i sin artikel ”Svenskhet i marginalen – en föreställd gemenskap”, om hur den ”svenska tjejen” sammankopplas med sexuell tillgänglighet och oanständighet. Bäckman lyfter många intressanta aspekter i artikeln rörande svenskhet i invandrartäta förorter, där hon framhåller att svenskhet kan uppfattas som lika ovanligt som det uppfattas som vanligt i mer homogent svenska bostadsområden (Bäckman, 2009). Normer kring svenskhet och sexualitet är högst relevant för denna studie då ungdomsgården ligger i en invandrartät förort och de

(7)

3

flesta av besökarna på den studerade ungdomsgården hade föräldrar som tidigare invandrat till Sverige eller att tjejerna själva var födda utanför Sverige. I observationerna och intervjuerna som genomfördes upptäcktes det även att det fanns en skillnad kring just uppfattningen om femininitet och sexualitet beroende på vilket etniskt ursprung en tjej hade. Bäckmans iakttagelser om att svenskhet inte uppfattas som en norm i vissa invandrartäta områden har även etnologen Åsa Andersson observerat i sin avhandling ”Inte samma lika - identifikationer hos tonårstjejer i en multietnisk stadsdel” (2003).

Andersson studerar vilka betydelser kön, ungdom, etnicitet, plats och klass har för en grupp unga tjejer som hon följt och studerat under tre års tid. Tjejerna är bosatta i ett område som Andersson (2003) benämner som ”svenskglest”, vilket Andersson problematiserar genom att återge hur tjejerna uttrycker en känsla av stigmatisering från ”det svenska” samhället. Andersson analyserar hur tjejerna identifierar sig själva genom teman som plats, kön, klass och etnicitet och hur de förhandlar och kommunicerar dessa (Andersson 2003). Även sociologen Catrin Lundströms (2010) studie om unga kvinnor med latinamerikanskt ursprung i Stockholmsförorter, handlar om deras interaktion med varandra och andra, med fokus på vithetsnorm, ras, segregering och sociala skillnader. Tjejerna i föreliggande studie befann sig i liknande miljö och situation som tjejerna i Anderssons (2003) och Lundströms (2010) studier och förhållandet till svenskhet visade sig vara en central del av tjejernas identitet och formande av femininitet.

Statsvetaren och socialantropologen Mari Rysst (2014) återger i sin artikel ”Friendship and gender identity among girls in a multicultural setting in Oslo” det etnografiska fältarbetet hon utförde mellan åren 2010-2014 i en förort i Oslo som heter Groruddalen, vilken Rysst kallar för Dal. Rysst studerade vänskap och konstruktion av könsidentitet bland tjejer i en mångkulturell kontext och beskriver hur genuskonstruktion påverkas av etnicitet, religion och sexualitet. I likhet med de studerade tjejerna i denna studie är majoriteten av barnen som bor i Dal födda i Norge av föräldrar med utländskt ursprung och antas därför ha "en fot i två kulturer" (Rysst, 2014). Det är dock problematiskt att tala om kulturer som en, två eller fler, då det innebär att de är i grunden enhetliga och åtskilda. Rysst (2014) menar att dessa barn innehar tre kulturer där platsen de bor på och skolan utgör den tredje. Rysst intresserade sig för denna tredje plats/kultur och följde samma tjejer under flera år för att studera tjejerna före, under och efter puberteten. Rysst identifierade således tre könsidentiteter under fältarbetets gång, ”norsk”,

”etnisk-religiös” och ”hybrid” som analyserades genom de postkoloniala begreppen, tredje plats, motståndskraft, omarbetning och motstånd (Sircar & Dutta, 2011). Den första identiteten ”norsk” är den identitet som tjejerna hade innan puberteten, innan de var medvetna om olika kulturella kontexter och identifierade sig själva och sina vänner som norska oavsett etniskt ursprung. Den andra ”etnisk- religiös” är den muslimska kulturen och identiteten, som för de studerade tjejerna innebar att ”täcka sig”. Den tredje identiteten ”hybrid” är en blandning av de två tidigare identiteterna och tolkas av Rysst (2014) som motståndskraft, omarbetning och motstånd mot både den genuskonstruktion som råder i hela det norska samhället och etniskt-religiös livsstil, med fokus på muslimsk kontext. Rysst (2014) framhåller t.ex. att norska icke muslimska tjejer blev närmare vänner efter puberteten och klädde sig mer utmanande, medan tjejer med annat etniskt påbrå fann en starkare gemenskap med tjejer från samma kultur och valde att ”täcka sig”. Båda grupper av tjejer argumenterade för sina val av vänner och kläder i förhållande till kultur och etnicitet. Rysst (2014) ansåg sig identifiera en hierarkisk ordning rörande könsidentiteterna bland tjejerna i området där ”hybrid” var högst upp och ”norsk”

längst ner. En annan relevant studie rörande tjejer, kultur och segregation är etnologen Pia Karlsson Mingantis avhandling ”Muslima - Islamsk väckelse och unga muslimska kvinnors förhandlingar om genus i det samtida Sverige (2007). Avhandlingens syfte var att studera unga kvinnors möjligheter att agera individuellt tillhörande en religiös minoritet. Studien behandlar kvinnornas tankar och värderingar om olika maktstrukturer gällande ”vi och dem”, samt identitetssökande, genus, religion, etnicitet och ålder.

(8)

4

Genus, tjejer och könade platser

Ungdomsgården som en egen plats är en central aspekt i denna studie eftersom de studerade tjejerna valde att regelbundet vistas på gården. Hur gör tjejer en plats viktig? Antropologerna Pia Christensen och Romero Mikkelsen har studerat tjejer mellan 10-13 år, som bor i en dansk förort och hur dessa tjejer sinsemellan skapar betydelsefulla platser. De studerade tjejerna skapade platser som gav dem en känsla av frihet och trygghet där de kunde leva ut sina intressen och umgås. För en del av tjejerna innebar att skapa platser där de kände sig hemma, att bryta regler och gränser som var skapade av vuxna. Christensen och Mikkelsen beskriver hur de observerade signifikanta könsskillnader rörande om de studerade barnen vanligtvis vistas inomhus eller utomhus. De fann att flickor var mindre fysiskt aktiva och mer benägna att stanna inomhus eller i närheten av hemmet än pojkar (Christensen &

Mikkelsen, 2013). Christensen och Mikkelsen redogör för olika studier som visar att flickor av olika anledningar inte vistas ute och på platser som uppfattas som ”maskulina”, några av orsakerna berodde på familjen och kulturella skäl, men även allmänna samhällsuppfattningar. I Christensen och Mikkelsens studie beskrivs det hur flickor anser att det inte finns något för dem att göra på fritidsgården efter skolan. Eftersom flickorna inte ville leka ute skapade flickorna därför ett rum endast för tjejer, vilket snabbt blev problematiskt då även pojkarna ville vistas i rummet. Många av tjejerna slutade att gå till fritidsverksamheten när deras rum inte fanns längre och inte ersattes med något annat för ”bara tjejer”. Det framgår hur några av de studerade flickorna i deras studie gjorde motstånd mot de normer som råder genom att smita från fritidsgården trots att deras föräldrar och personalen förbjudit detta. Det var inte alla studerade flickor som gjorde ett sådant demonstrativt motstånd, men Christensen och Mikkelsen (2013) fann att flickorna strävade efter ett eget rum och plats, vilket inte betyder att de ville vara ensamma, utan att de själva ville skapa något för dem själva där de fick möjligheten att vara ifred men tillsammans med varandra.

Syfte och frågeställningar

I studiens inledning nämndes det att det finns en problematik kring att tjejer utgör en väldigt liten andel av de besökare som vistas på ungdomsgårdar i Stockholms förorter, likaså att forskning som bedrivs om barn och ungas fritid ofta handlar om pedagogisk forskning för att undersöka olika arbetssätt eller forskning som används som underlag för beslutsfattande myndigheter (SOU 1996:3).

Det råder brist på forskning gällande vad unga själva anser om sin fritid. Denna studie handlar visserligen inte om vad unga i stort tycker om sin fritid, men i relation till att det finns en problematik med övervikt av pojkar på ungdomsgårdar, intresserar sig denna studie för att studera tjejer som vistas på en ungdomsgård. Syftet med denna studie är således att studera hur tjejer skapar femininitet och förhandlar om sin plats, som tjej, på en ungdomsgård belägen i en Stockholmsförort. Begreppet femininitet i denna studie avser det som socialt konstrueras som kvinnligt eller tjejigt. Begreppet används i denna studie för att undersöka hur genus förhandlas och tillskrivs mening och det utgår från att det feminina alltid bygger på kulturella och sociala föreställningar av vad det innebär att vara tjej.

Denna studie har därför uppmärksammat tjejer och främst deras interaktion med varandra, men också med andra, d.v.s. personal och manliga besökare, för att identifiera hur tjejerna berättigar, säkerställer och försvarar sin plats som tjej på en ungdomsgård, men också hur de skapar, förstärker eller eventuellt förminskar femininitet.

Denna studies frågeställningar är:

(9)

5

Hur ser interaktionen mellan tjejerna på ungdomsgården ut?

Hur skapas femininitet i tjejernas gemenskap på ungdomsgården?

Hur uppfattar tjejerna sig själva i relation till ungdomsgården?

Vilken plats tar tjejerna på ungdomsgården och vad betyder ungdomsgården som plats för deras gemenskap?

Teoretiskt perspektiv

Denna del avser de teoretiska perspektiv som använts i analysen för att besvara studiens frågeställning.

Denna studie intresserade sig för att identifiera hur tjejer förhandlar om sin plats på ungdomsgårdar, genom att studera hur tjejer skapar femininitet. Femininitet syftar här på att kvinnliga egenskaper och beteenden är socialt skapade, varför det var intressant att observera hur tjejerna uttryckte vad som var kvinnligt respektive manligt, men även vilka ideal och normer de förhöll sig till. Studiens teoretiska ansats grundar sig därför i Judith Butlers queerteori, med fokus på genus och etnicitet samt teorier om postkolonialistisk feminism och praktikgemenskap.

Genus, etnicitet och performativitet

Begreppet genus betyder ”socialt skapat kön” och används för att tala om skillnader mellan män och kvinnor, samt kvinnligt respektive manligt utan att hänvisa till biologiska skillnader (Ambjörnsson, 2005). Den amerikanska filosofen Judith Butler är en av de mest inflytelserika queerforskarna och myntade under 90-talet begreppen performativitet och den heterosexuella matrisen, där hon ifrågasätter relationen mellan kropp, genus, sexualitet och begär som biologiskt givna. Butler menar att kategorierna man och kvinna är sociala och kulturella konstruktioner och separerar således inte på begreppen kön och genus utan betraktar dessa uppdelningar som ett uttryck för samma ordning (Ambjörnsson, 2005). Butler framhåller att genus, manlighet eller kvinnlighet, inte hör ihop med det biologiska könet, utan menar att genus tillskrivs en person. Hon talar om ett expressivt genus/gender och ett performativt genus/gender, där det expressiva uttrycker något som redan existerar, medan det performativa skapas genom handling (Smedler & Drake, 2006). Butler ger exempel på performativitet genom att hänvisa till dragshowartister och menar att en man som imiterar kvinnlighet uppvisar ett lika konstruerat genus som en kvinna som iscensätter kvinnlighet. Det blir således en imitation av imitation och därav ”skapas” performativitet, som således innebär att genus konstrueras och iscensätts genom handlingar och tal. Enligt Butler är kön/genus endast iscensättningar av just kön/genus, som blir synliga genom upprepade handlingar. Butler menar således att kön/genus inte är någonting man är utan någonting som görs (Butler, 2007) Eftersom föreliggande studie intresserar sig för att studera hur tjejer skapar femininitet ansågs Butlers teori om performativitet som relevant för studien.

Performativitet kan även tolkas som andra iscensättningar som exempelvis av etnicitet.

Thomas Hylland Eriksen (2007) beskriver att etnicitet är en folkgrupps identifikation av sig själv, vilken ofta är kopplad till historiska eller kulturella företeelser. Det är således inte detsamma som stereotypisering, vilket är en etnisk grupps överdrivna föreställningar och antaganden om en annan etnisk grupp. Dessa särdrag, etnicitet, skapar en känsla av gemenskap inom gruppen, som synliggörs och förstärks i mötet med andra etniska grupper för att känna igen ”sina egna” och utmärka ”de andra”. Etnicitet skapar således en identitet och skulle därför vara meningslös att verka ensam då

(10)

6

etnicitet uppfattas som en social relation mellan grupper av människor, vilka ser sig själva som kulturellt distinkta i relation till andra grupper (Hylland Eriksen, 2007).

Etnicitet och genus betraktas följaktligen här som socialt skapat, som ständigt är under förhandling och potentiellt föränderligt. Etnicitet och genus innefattar en reproduktion av normer, stereotyper och gränsdragningar och därför hjälper en teori om performativitet att förstå denna process. Butlers teori om performativitet är betydelsefull i denna studie då den intresserar sig för hur de studerade tjejerna iscensätter och konstruerar kön, genus och etnicitet. I analysen ges det olika exempel på hur tjejerna använder sig av performativitet, men också huruvida de upprätthåller Butlers begrepp ”den heterosexuella matrisen”, som syftar till att samhället kräver en heteronormativ genusordning med två tydliga kön/genus: ett kvinnligt/feminint och ett manligt/maskulint. Den heterosexuella matrisen innebär att dessa två kön/genus uppfattas som de enda tänkbara identiteterna och därför menar Butler att den heterosexuella matrisen förutsätter performativitet av två separata könsidentiteter. Den heterosexuella matrisen upprätthålls således genom att det finns outtalade regler med bestämda uppfattningar för vad som är kvinnligt respektive manligt. Ett vanligt exempel på detta är att män inte får gråta medan kvinnor har rätt till det (Gemzöe, 2003).

Butler (2005) framhåller att det är problematiskt att anta att kvinnor delar vissa egenskaper just för att de är kvinnor, eftersom detta reproducerar könsskillnader. Det går således inte att anta att kvinnor har en gemensam identitet, utan att varje identitet skapas beroende på vilka strukturer personen befinner sig i. Genus påverkas således av faktorer såsom etnicitet, klass, ålder, och sexualitet och är därför beroende av olika maktstrukturer (Butler, 2005) Inom den genusvetenskapliga forskningen benämns detta som intersektionalitet, vilket betyder att det finns olika maktordningar som samspelar med varandra beroende på vilken kontext en person befinner sig i (Lykke, 2003).

Postkolonial feministisk teori

Olga Nieuwenhuys (2013) uppmanar/förespråkar i artikeln ”Theorizing childhood(s): Why we need postcolonial perspectives” att använda postkoloniala teorier och perspektiv i studier av barn.

Postkolonial teori menar att den koloniala tiden fortfarande influerar världen och dess människor. Att använda sig av postkoloniala teorier i studier om exempelvis barn, kvinnor eller minoriteter, ger möjlighet att lyfta fram livserfarenheter, perspektiv och röster som annars inte blir hörda (Nieuwenhuys, 2013). Detta är i enlighet med litteraturforskaren och teoretikern Gayatri Chakravorty Spivaks uttryck ”Can the subaltern speak?” (Spivak, 1994) som syftar på personer som har en underordnad ställning i samhället. Spivak benämner dessa personer som ”subalternen” och beskriver att subalternen ofta saknar en nedskriven historia och därför osynliggörs dennes röst och handlingsförmåga. Subalternen kan således inte bli hörd av de ”privilegierade” då ingen lyssnar till underordnande personer eller grupper (Landry & MacLean, 1996). I studier av barn och ungdomar blir därför detta relevant då barn och ungas perspektiv och åsikter ofta hamnar i skuggan av vuxnas (Halldén, 2009)

Postkolonial feministisk teori handlar om den problematiken som Butler framhåller, att tala om kvinnor som en enhetlig grupp med identiska intressen och önskningar, oavsett klass och etnisk tillhörighet (Tenngart, 2008). Den indiska feministiska forskaren och teoretikern Chandra Talpade Mohanty kritiserar att feminismen ofta fokuserat på vita, västerländska, medelklasskvinnor och menar att många västerländska feminister är med och reproducerar en grov ”Vi och dem”- uppdelning, där de västerländska kvinnorna anses vara moderna och resterande kvinnor betraktas som omoderna (Mohanty, 2003). Inom postkolonial feministisk teori riktas därför fokus på kön och etnicitet, men även på klass och nationalitet. En viktig aspekt inom den postkoloniala feministiska teorin är på vilket sätt genus och etnicitet skapar underordningsvillkor (Mohanty, 2003). Postkolonial feminism är viktig

(11)

7

i den aktuella studien då majoriteten av de studerade tjejerna i den aktuella studien har blandad- eller en annan etniskt bakgrund än svensk. I förhållande till postkolonialistisk feminism och Spivaks

”subaltern”, var det intressant att studera hur tjejerna i denna studie skapar inflytande över sin plats på ungdomsgården och hur detta förhandlas fram och gestaltas i deras vardag.

Gemenskap

Begreppet ”Community of practice”, praktikgemenskap, utvecklades av Jean Lave och Etienne Wenger, som en sociokulturell teori om lärande (Wenger 1998). Lave och Wenger menade att lärande främst handlar om gemensamma sociala processer där meningsskapande förhandlas fram (Wenger 1998). Praktikgemenskap blev senare introducerat inom språk- och könsforskningen av Penelope Eckert och Sally McConnell-Ginet. De beskriver en praktikgemenskap som en samling av människor som samlats kring ett gemensamt mål som antingen är formellt eller informellt skapat (Eckert &

McConnell-Ginet, 2003). Praktikgemenskaper kan således vara olika sociala sammanhang såsom en bokklubb, idrottsklubb, religiösa sammanhang, ett kompisgäng, o.s.v. Eckert och McConnell-Ginet menar att det skapas gemensamma praktiker inom gemenskapen som exempelvis ett visst sätt att prata, röra sig, åsikter, intressen, värderingar etc. Utvecklingen av praktikerna fortgår allt eftersom deltagarna skapar mening av de gemensamma målen inom ”sin egen praktikgemenskap” och utifrån hur de uppfattar sig själva i relation till dessa mål. En praktikgemenskap definieras därför i relation till dess praktiker och i relation till andra praktikgemenskaper (Eckert & McConnell-Ginet, 2003). Inom praktikgemenskapen utvecklas således likartade handlingssätt, sätt att värdera, tänka och tolka.

Begreppet praktikgemenskaper kan ses som ett analytiskt begrepp för att studera hur genus och etnicitet skapas i lokala praktiker. Det var därför intressant att studera hur tjejerna på ungdomsgården formade en praktikgemenskap med sin närvaro på ungdomsgården och hur denna praktikgemenskap upprätthölls i förhållande till teorier om genus, etnicitet och postkolonialistisk feminism.

Metod

Detta avsnitt behandlar studiens metod. I förhållande till studiens syfte baserade den sig på en kortare etnografisk undersökning där metoden var deltagande observation med kompletterande intervjuer.

Studien gjordes på en ungdomsgård i en Stockholmsförort, där ungdomarna var mellan 15-19 år gamla. I denna studie används begreppet ”ungdomsgård” vilket avser fritidsgårdar där äldre ungdomar vistas. Studien använder sig även av begreppet tjejer då de studerade personerna benämner sig själva som tjejer, då de anser sig själva vara för gamla för att benämnas som flickor.

Etnografi och deltagande observation

Etnografi syftar till att förstå exempelvis sociala sammanhang, aktiviteter, miljöer, människor och handlingar i ett specifikt fält (Brewer, 2000). Deltagande observation anses vara nära sammankopplad med etnografiska studier eftersom forskarens roll är att delta i det studerade fältet utan att påverka omgivningen för att få fram så reella resultat som möjligt.

Etnografi är en metod som kan innefatta olika former av tillvägagångssätt och därför ges en stor frihet för forskaren hur denne vill gå tillväga för att samla sitt material, men vid användningen av etnografi som metod är det dock grundläggande att studera det vardagliga i studiedeltagarens liv i det sociala sammanhang som studeras och det är även viktigt att begränsa sitt fält för att kunna göra en så fördjupad studie som möjligt (Hammersley & Atkinson, 2007).

(12)

8

Etnografi och deltagande observation sågs således som en relevant metod för denna studie som avsåg att undersöka hur tjejer skapar femininitet och förhandlar om sin plats på en ungdomsgård. Deltagande observation gör det möjligt att vara nära de studerade tjejerna i deras vardag på fritidsgården, för att sedan uppfatta och beskriva de processer och fenomen som studien syftar till att undersöka och förhoppningsvis öka förståelsen av den verklighet som tjejerna befinner sig i. Deltagande observation hamnar någonstans mittemellan att vara en fullständig observatör och en fullständig deltagare.

Metoden handlar således om att samtidigt skapa en gemenskap och en slags distansering som gör det möjligt att förstå och förklara vardagslivet som både struktur och process (Hammersley & Atkinson, 2007). Deltagande observation skapar således förståelse för sociala sammanhang och processer genom att insamlingen av data sker genom delaktighet i forskningsobjektens naturliga miljö och vardag, men även på grund av att forskaren själv vistas i och upplever det studerade fältet och fenomenen (Brewer, 2000).

Studien gjordes på en ungdomsgård i en Stockholmsförort bland etniskt blandade ungdomar och baserar sig på observationer av en grupp tjejer som är återkommande besökare på ungdomsgården (se rubrik Tjejerna). För att ge en så reell bild av tjejernas vardagliga interaktion på fritidsgården som möjligt och ge rum för analyser utifrån flera olika infallsvinklar, kompletterades observationerna med fyra intervjuer. För att skapa en närhet till informanterna men samtidigt få svar på specifika frågor var alla intervjuer semistrukturerade (se Bilaga 1, Intervjuguide), vilket innebär att samma frågor ställs till alla informanter men att frågorna har öppna svarsmöjligheter för att de intervjuade personerna ska få en möjlighet att uttrycka sin egen åsikt om samma frågor (Kvale, 1997). Detta resulterade i att intervjuprocesserna avvek något från varandra då tjejernas svar ibland skiljde sig åt och därmed krävde olika följdfrågor.

Rollen som deltagande observatör

Rollen som deltagande observatör är högst väsentlig i etnografiska studier. För det första är det betydande hur forskaren får tillgång till forskningsfältet, vilket kan ske på olika sätt genom exempelvis en ”gatekeeper”, som är en person som innehar en roll som ger möjlighet för forskaren att samla in relevanta data (Hammersley & Atkinson, 2007). I denna studie var jag min egen ”gatekeeper”

eftersom jag arbetar som ungdomscoach/fritidsledare. Jag arbetar dock på en annan ungdomsgård än där studien utfördes. Valet att inte utföra studien på min arbetsplats gjordes med hänsyn till forskningsetiska aspekter. Min roll som kvinna och dessutom med multietnisk bakgrund, var även viktig att ha i åtanke eftersom jag besatt egna erfarenheter och uppfattningar kring ämnet som skulle kunna komma i vägen för mina tolkningar. Viktigt för att genomföra etnografisk forskning är just att vara nära sina informanter men ändå hålla distans. Det är viktigt att skapa närhet innebärande att etablera ett förtroende eftersom forskaren försöker att få tillgång till data som avspeglar en så verklig bild som möjligt av deltagarnas perspektiv. Min yrkesroll som fritidsledare bedömdes inte störa min forskning då ungdomarna inte träffat mig tidigare eller hört om vem jag är, men alla ungdomar på gården var medvetna om att jag var där några kvällar i veckan för att bedriva forskning. Det faktum att jag delar liknande bakgrund som vissa av mina informanter var snarare det mer problematiska. Jag bedömde att både min ålder, mitt kön och min bakgrund underlättade mötet med tjejerna och hela forskningsprocessen eftersom det aldrig var några svårigheter med att få kontakt med tjejerna, utan snarare tvärtom. Problematiken låg främst i att jag kände igen jargonger, mönster, tankar och känslor som tjejerna beskrev och det var där jag var tvungen att vara extra uppmärksam på vad jag tog för givet på grund av min identitet och mina erfarenheter.

Ett annat dilemma var att inte bli hemmablind eftersom jag vistades på ungdomsgården ganska ofta och således blev van vid miljön. För att hantera dessa svårigheter ansåg jag det viktigt att kontinuerligt påminna mig själv om min roll som deltagande observatör. Det gjordes framförallt genom att spela in

(13)

9

och föra fältanteckningar och sedan gå hem och skriva ner reflektioner under kvällen. Det medförde att jag hela tiden var medveten om att jag spelade in och deltog i ett samtal som jag studerade och därför var jag noggrann med att t.ex. inte ge mig in i diskussioner eller lägga mig i tjejernas samtal, utan istället ge dem utrymme att prata fritt. Detta gällde även vid intervjuerna då jag var noga med att ställa öppna frågor för att inte leda tjejerna till att svara på ett sätt som jag önskade. Det var även viktigt att hålla en neutral roll som observatör och intervjuare för att inte riskera att lägga in värderingar i tjejernas samtal och berättelser. Det var således centralt att förstå att trots att jag är kvinna, så ger det mig inte fullständig förståelse eller kunskap om hur det är att vara en 15-19 årig tjej, trots att jag en gång i tiden har varit det. Det var snarare frågan om att genom deltagande få en egen erfarenhet om dessa tjejers tankar och upplevelser, om deras nuvarande tillvaro. Min uppgift var att skildra fenomenen från tjejernas perspektiv och att försöka beskriva det utifrån deras ögon, för att sedan koppla det till relevanta teorier och inte mina personliga åsikter. Ett fullständigt inifrån perspektiv sågs dock som problematiskt eftersom mina informanter var ungdomar, till skillnad från mitt vuxna jag. Mitt förhållningssätt blev snarare att kontextualisera data och på så vis försöka förstå hur tjejerna skapar femininitet och förhandlar om sin plats på ungdomsgården utifrån mitt vuxna perspektiv.

Urval och avgränsningar

Denna studie intresserade sig för att undersöka hur tjejer skapar femininitet på en ungdomsgård. Detta val gjordes utifrån diskursen av att andelen kvinnliga besökare på ungdomsgårdar runt om i Stockholms förorter, är betydligt mindre än andelen manliga besökare. Det bedömdes som intressant att studera detta fenomen, men tillvägagångsättet var till en början relativt oklart. Det fanns ett intresse av att intervjua tjejer som inte väljer att gå till ungdomsgårdar, men eftersom det redan fanns en aktiv diskussion rörande detta ämne i media ansåg jag det som mer relevant att undersöka vad som får tjejer att faktiskt gå till ungdomsgårdar. Det var således intressant för mig studera och lyssna till de tjejer som besöker ungdomsgårdar, för att undersöka hur tjejerna uppfattade sig själva, förhöll sig till varandra och förhandlade om sin plats att vara där. Valet av plats för studien sågs därför som ganska självklart, d.v.s. att utföra studien på en ungdomsgård i en Stockholmsförort. En tanke var dock att studera tjejer på två ungdomsgårdar i två olika förorter, men p.g.a. studiens tidsbegränsning och storlek bedömdes det som ohållbart. Ungdomsgårdens valdes som bekvämlighetsurval (Byrman, 2002), eftersom jag arbetar på en ungdomsgård (se rubrik Rollen som deltagande observatör), men avsedd för ungdomar i en annan åldersgrupp. Jag fick således möjlighet att vistas på denna ungdomsgård några kvällar i veckan som observatör för att bedriva forskning till min studie (se rubrik Genomförande). På den valda ungdomsgården fanns, av en ren slump, en grupp återkommande kvinnliga besökare. Detta underlättade min undersökning, både för att jag var ute efter att studera tjejer, men även för att jag kunde arbeta upp ett förtroende på ganska kort tid då de blev vana att se mig där. Jag var inte intresserad att studera femininitet genom att även studera maskulinitet. Det var skapandet av femininitet mellan tjejerna som grupp och deras förhandlingsätt att göra ungdomsgården till sin egen plats som jag ville undersöka.

Tjejerna

På ungdomsgården varierade besöksantalet från kväll till kväll men det var ca 40-60 ungdomar där i genomsnitt de kvällar de hade öppet, varav 8-12 stycken var tjejer. På ungdomsgårdens ”tjejkvällar”

kunde det komma fler tjejer, uppåt 15-20 st. Majoriteten av besökarna, både tjejer och killar, har erfarenhet av migration, d.v.s. att vissa av tjejerna är utlandsfödda och några är födda i Sverige men har en eller två föräldrar som tidigare invandrat till Sverige. Studien har framförallt fokuserat på en

(14)

10

grupp tjejer som var regelbundna besökare på ungdomsgården. Dessa tjejer är en grupp på åtta tjejer som är 16-19 år. Alla tjejer var nära vänner och umgicks med varandra dagligen. Ibland besökte de gården alla tillsammans och ibland kom de i grupper av 2-4 personer åt gången. Alla tjejer bodde i samma område där ungdomsgården ligger. En försäkran till tjejerna var att deras identitet inte får röjas i denna studie och därför är deras namn fingerade, liksom att området där de bor och var ungdomsgården är belägen inte avslöjas. Nedan presenteras tjejerna med fingerade namn, men med rätt ålder.

Adele 19 år Bianca 18 år Clara 18 år Dalia 18 år Evelina 17 år Fiona17 år Grace 17 år Helin 16 år

Genomförande

En samtyckesblankett delades ut till både personal och besökare på ungdomsgården innan insamlingen av data kunde påbörjas. Kom det nya besökare när observationen redan var igång, så informerades även dessa om vem jag var och fick signera samtyckesblanketten om de ville medverka i studien.

Insamlingen av data till en etnografisk studie är ofta till en början relativt ostrukturerad då det inte finns ett ”regelbundet schema” att följa och det är först efter en längre tid av deltagande observation, som forskaren fördjupar sig och fokuserar på vissa aspekter av det som studeras (Hammersley &

Atkinson, 2007). Till en början besökte jag ungdomsgården ca tre gånger i veckan, under öppettiderna som var tisdag till torsdag kl. 18-22 och fredag till lördag kl. 18-24. Jag var dock inte på gården från öppning till stängning då jag ganska tidigt märkte att ungdomarna brukade komma runt kl. 19.00 – 20.00. Jag besökte ungdomsgården under ca 12 veckor, två vardagar och en dag under helgen. Jag närvarade även på två tjejkvällar som hålls en lördag i månaden på ungdomsgården.

Jag använde mig av min mobiltelefon för att spela in ungdomarnas samtal, i detta fall, främst tjejer.

Jag förde även anteckningar på mobilen då det uppfattades som mest ”naturligt” av ungdomarna. Alla ungdomar på gården lekte med sina telefoner, vilket gjorde att ungdomarna inte verkade störas av mig som forskare när jag använde mig av min mobil. Jag förmodar att fokus i samtalen mellan ungdomarna hade handlat om mig som forskare istället för att tjejerna skulle ha interagerat fritt, om jag använt mig av ett traditionellt anteckningsblock. De fyra intervjuer som genomfördes var semistrukturerade intervjuer, innehållande öppna intervjufrågor och varade mellan 30 – 40 minuter (se Bilaga 1 Intervjuguide). Intervjuerna gjordes som en komplettering till de data som framkommit under observationerna. Som tidigare nämnts (se rubrik Rollen som deltagande observatör) renskrev jag mina minnesanteckningar omedelbart efter varje besök på ungdomsgården och skrev ner minnen av olika händelser som inträffat under kvällen. Efter varje inspelat samtal var jag noga med att transkribera så snabbt som möjligt så att jag kunde koppla samman transkriberingarna med de minnesanteckningar jag hade gjort under kvällen och efter besöket. När jag transkriberat mina inspelningar raderade jag dem både på mobilen och på min dator, så att ingen obehörig skulle få tag i dem. Jag har därefter

(15)

11

endast förvarat transkriberingarna på ett USB minne som jag förvarat på ett säkert ställe utan tillgång för någon annan än mig.

Databearbetning och analysmetod

Transkribering

Deborah Cameron (2001) framhåller att transkriptionssystem lämpligast bestäms utifrån undersökningens syfte och menar att detaljerade transkriptioner gör att det blir möjligt att studera deltagarnas handlingar ingående, men även att transkriptionssystemet bör avvägas mot transkriptionens läsbarhet. Den aktuella studien har eftersträvat att återge inre och yttre kontextuella aspekter av de inspelade observationerna och intervjuerna. Läsbarheten och förståelsen av vad som sägs i transkriptionerna har prioriterats före detaljerade återgivningar av miljö och rum. I transkriptionerna används talspråksform för att markera dialektala och ungdomliga former av språket som är vanligt förekommande hos tjejerna på ungdomsgården, vilket bedömdes som betydelsefullt i relation till tjejernas skapande av femininitet och förhandling om plats på ungdomsgården. Slangord förklaras inom parantes och pauser anges i form av (…) vid taluppehåll. Antal sekunder i pauser anges inte då studien inte syftar till att studera tjejernas språkanvändning, utan intresserar sig för innehållet i vad de säger och talar om på sin fritid.

Transkribering av observationer och intervjuer utfördes som tidigare nämnts kort efter att de spelats in för att kunna relatera till minnesanteckningar om eventuella miner, ansiktsuttryck och sinnesstämningar hos informanterna. Transkriberingarna är exakta från det som finns på inspelningarna, d.v.s. att ord återges som de uttalades och meningsbyggnader skrevs ner som de yttrades. Back och Berterö (2015) framhåller att transkription inte enbart är en mekanisk process där tal överförs till skrift, utan är en viktig del av analysen då den påbörjas under transkriberingen. Det anses således som viktigt att allt i intervjuerna transkriberades från början till slut. Material i de inspelade observationerna som inte ansågs som användbart transkriberades dock inte.

Analys

Analysen påbörjades efter transkriptionen då transkriberingen lästes igenom ett flertal gånger för att finna intressanta teman för analysen. Anteckningar gjordes i marginalerna och intressanta meningar ströks under och markerades med överstrykningspenna. Denna del av analysarbetet var relativt brett då fokus för analysen inte ännu var bestämt och därför markerades allt som kunde tänkas vara ett intressant tema. Viktigt att belysa är att analysen har gjorts utifrån ett relativt öppet förhållningssätt eftersom analysen har utgått ifrån kvalitativa observationer och intervjuer, men sedan analyserats genom studiens teoretiska utgångspunkter (Esaiasson m.fl., 2012). I transkriptionerna söktes det därför efter eventuella teman rörande genusteori, postkolonial feminism och praktikgemenskap, för att i sin tur besvara studiens frågeställningar. Svaren på dessa frågor erhölls således i observationerna och intervjuerna, vilket betyder att det var högst centralt att ha tillräckligt med relevant material för att kunna genomföra studien (Esaiasson m.fl., 2012).

Till en början hittades en mängd olika teman i både observationerna och intervjuerna, som sedan reducerades genom att slå ihop liknande teman med varandra och bilda tre övergripande huvudteman för hela studien. Dessa tre teman, Systerskap, Ungdomsgården är hemma och Femininitetskapande, utgjorde mönster och fenomen som återfanns i de flesta delarna av materialet och sågs som passande för att beskriva tjejernas femininitetskapande och platstagande på ungdomsgården (Rapley, 2011).

(16)

12

Kritik mot etnografiska studier

Det har riktats kritik mot teoretiskt influerade etnografistudier där kritikerna hävdar att teoretiserandet kväver och förstör forskningen, eftersom det finns risk för att teorin kan få allt för stort inflytande på tolkningarna (Hammersley & Atkinson, 2007). Detta skulle således leda till för stora generaliseringar och därmed svaga etnografiska studier. Användandet av teorier inom etnografisk forskning är ett omdiskuterat ämne där det inte finns något regelrätt svar på vad som är rätt eller fel, men eftersom etnografier kan se väldigt olika ut beroende på vad som studeras, bedömdes det i den aktuella studien som lämpligt att använda sig av teorier för att tolka vissa fenomen (Hammersley & Atkinson, 2007).

Det bedöms även svårt att falsifiera att en teori är tillämpbar i en etnografisk studie eftersom etnografiska studier ofta kan ge en levande och kraftfull inblick i en specifik social verklighet. En felaktig eller felaktigt använd teori bör därför upptäckas som inte användbar i det studerade sammanhanget.

Det finns även annan kritik som framförts kring etnografiska studier som handlar om metodens subjektivitet eftersom att det kan vara svårt som forskare att distansera sina egna attityder, tankar, fördomar och förståelse för den studerade miljön och personerna (Hammersley & Atkinson, 2007).

Kritiken ifrågasätter således om etnografiska studier kan frambringa trovärdiga analyser och resultat eftersom forskarens uppfattning och tolkning är den primära källan för studien (Hammersley &

Atkinson, 2007). Denna kritik bemöts med att etnografi är den metod som närmast kan skapa förståelse och föra noggranna beskrivningar av miljöer, människor, relationer och sociomateriella mönster. Enkäter och experiment kan troligtvis inte fånga samma dynamik och djupgående analys som en etnografisk undersökning (Hammersley & Atkinson, 2007). Kritiken gällande forskarens påverkan på resultatet var högst central att ha i åtanke under observationerna, då studiens miljö och informanter låg nära till både min bakgrund och mitt yrke. Istället för att göra min bakgrund och mitt yrke till ett problem anser jag att eftersom jag var medveten om detta så var det även en styrka under studiens genomförande. Jag uppfattade att jag kunde smälta in mer osynligt på ungdomsgården eftersom jag var van vid att vistas på sådana platser. Dessa tjejer tillhörde dock en annan åldersgrupp än de ungdomar jag arbetar med, vilket bidrog till att jag inte blev hemmablind.

Forskningsetiska överväganden

Vetenskapsrådets fyra grundläggande forskningsetiska principer: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet, samt nyttjandekravet (Vetenskapsrådet 2011), har följts genom att jag har informerat samtliga deltagare muntligt och skriftligt (se Bilaga 2 Samtyckesblankett) om studiens syfte och inhämtat skriftligt samtycke. Vetenskapsrådet (2011) återger att personer under 15 år även behöver vårdnadshavares samtycke, men eftersom mina informanter var 15-19 år var det inte nödvändigt.

Deltagarna informerades om att de fick ångra sig och avbryta sitt deltagande när de ville och att de skulle framträda helt anonymt i observationerna och intervjuerna (Kvale & Brinkmann, 2009).

Deltagarna i studien fick även information om att deras namn, ungdomsgårdens namn och plats anonymiserades, samt att jag var den enda som hade tillgång till inspelningarna. Jag meddelade alla deltagare att min handledare skulle läsa igenom det transkriberade materialet, men försäkrade dem om att inget som kunde avslöja deras identitet skulle skrivas ut och att materialet förvarades så att inga obehöriga hade tillgång till det. Det var även essentiellt att belysa att mitt moraliska ansvar som forskare inte tog slut eller tar slut när studien är avslutad (Vetenskapsrådet 2011). Det fanns dock olika uppfattningar hos deltagarna huruvida de ville vara anonyma eller inte. Många uttryckte en spänning och entusiasm över att få vara med i en studie och ville gärna synas med sitt namn. Detta beviljades

(17)

13

inte med motiveringen att det skulle kunna uppstå oanade konsekvenser för informanterna eller mig i framtiden, då jag exempelvis inte kan garantera att studiens analys och slutsatser stämmer överens med informanternas åsikter eller föreställningar (Kalman, 2007).

En annan viktigt aspekt att poängtera i förhållande till studiens forskningsetiska överväganden var hur ingående information som gavs till deltagarna gällande studies syfte. Studien avsåg att undersöka naturligt förekommande sociala interaktioner och samtal och därför såg jag en risk med att ge alltför detaljrik information som skulle kunna påverka forskningen negativt. Jag redogjorde för att jag intresserade mig för tjejers genusskapande på ungdomsgårdar och att jag skulle observera och studera deras interaktion och samtal med varandra, andra och mig. Däremot gav jag ingen detaljerad information om vad jag fann intressant, d.v.s. information om studiens frågeställningar och teoretiska utgångspunkter. Detta val gjordes eftersom det fanns en oro att deltagarna skulle anstränga sig mer eller mindre för att bevisa/motbevisa studiens syfte. För mig har det således varit högst väsentligt att tillgodose Vetenskapsrådets grundprinciper samt att utföra reliabel forskning.

Studiens kvalitet

Kvale (1997) framhåller att validitet inom kvalitativ forskning är en process som pågår under hela forskningsarbetet och innebär att studera det som avsetts att studera. Min roll som forskare och observatör var således viktig att ha i åtanke under hela studiens gång, både under fältarbetet och vid transkribering och analys av det inhämtade materialet. Under rubriken ”Rollen som deltagande observatör” redogörs det för vikten av att hitta en fin gräns mellan distansering och närhet som forskare. Essentiellt för att studien skulle hålla hög validitet var således att försöka hålla distans för att inte påverka de studerade fenomenen, men samtidigt skapa en närhet till deltagarna i studien för att få tillträde till deras vardag. Det är dock omöjligt att inte påverka den studerade miljön då jag är en ny person som fått tillträde till den. Till en början var jag orolig för att tjejerna inte skulle vara avslappnade i min närvaro, men jag uppfattade aldrig att det var ett problem. Jag försökte även tydligt poängtera min roll som forskare och inte lägga mig i tjejernas samtal med mina personliga åsikter, men samtidigt visa intresse för dem genom att lyssna och ställa frågor när jag inte förstod. Vid intervjuerna var det högst centralt att använda öppna frågor för att få så informationsrika svar som möjligt (Kvale, 1997). I mina transkriptioner har jag tolkat att jag någon enstaka gång har ställt

”undervisande” spontana följdfrågor, detta kan såldes ha påverkat tjejernas att försöka besvara frågan såsom de tror att jag önskar. Jag fick dock uppfattningen att de studerade tjejerna inte har några svårigheter med att stå för vad de tycker och redogöra för sina åsikter. Vid oklarheter i både observationer och intervjuer bad jag tjejerna att förklara vad de menade, istället för att berätta om min egen uppfattning och sedan fråga om jag förstått rätt. Detta tillvägagångssätt användes för att det fanns en risk för att jag skulle ”lägga ord i munnen” på tjejerna och påverka deras egna tankar kring sina upplevelser om jag delade med mig av mina.

Reliabiliteten i en kvalitativ undersökning förknippas med datainsamlingens tillförlitlighet, resultatets konsistens och inre logik (Larsson, 2005). Arbetet med både observationer och intervjuer har skett mycket noggrant. Minnesanteckningar har förts och alla transkriberingar har skrivits ut ord för ord och lästs igenom ett flertal gånger för att inte bli hemmablind och riskera att missa intressant material.

Viktigt att framhålla är dock att mina fältanteckningar aldrig kan betraktas som helt objektiva representationer av tjejernas/tjejers genus- och identitetsskapande, samt platstagande på ungdomsgården/ungdomsgårdar eftersom de är en produkt av mig som forskare. Hammersley och Atkinson (2007) framhåller att forskarens egna uppfattningar och erfarenheter kan tänkas påverka etnografiska studier, men menar att etnografisk forskning är den metod som kommer närmast inpå sociala fenomen. Det innebär dock inte att min forskning inte kan representera sociala fenomen eller

(18)

14

att mina beskrivningar är mindre giltiga än någon annans, men det är således viktigt att forskaren hela tiden är medveten om att hens tidigare kunskaper kan påverka forskningen och därför bör forskaren kritiskt granska och analysera sitt material, samt vara tydlig och noggrann under hela arbetsprocessen (Hammersley & Atkinson 2007). I föreliggande studie kan läsaren tydligt följa och ta ställning till pålitligheten under hela forskningsprocessen genom att följa de val som gjorts och hur arbetet sett ut både på fältet och vid transkribering samt analys (Kvale, 1997).

Viktigt att poängtera är dock att studiens tidsperspektiv även bidrar till både validiteten och reliabiliteten i denna studie eftersom jag vistades på ungdomsgården ett flertal gånger i veckan under en relativt lång period. Studien skulle möjligen ha sett annorlunda ut om det fanns tid att följa deltagarna under en ännu längre period, men de fenomen som denna studie strävade efter att studera identifierades tydligt i det inhämtade materialet.

Denna studie har en etnografisk ansats och materialet skildrar ett fåtal individers upplevelser på en given plats varför resultatet i denna studie kan vara svårt att generalisera. Resultaten kan dock, till en viss del vara generaliserbara då det kan finnas liknande upplevelser hos tjejer i andra multietniska stadsdelar, men eftersom studien berör individer och deras personliga uppfattningar och erfarenheter så går det inte att hävda att studien är fullkomligt generaliserbar. Förhoppningsvis kan studien dock vara en beståndsdel i forskning rörande tjejer i svenska multikulturella förorter.

Resultat och analys

Denna del avser studiens resultat och analys som behandlar studiens teoretiska utgångspunkter för att vidare besvara studiens frågeställningar. Nedan presenteras studiens resultat i form av tre teman som återfanns i studiens material. Därefter analyseras studiens resultat under rubriken Analys.

Ungdomsgården

När jag kom till ungdomsgården fick jag intrycket av att den var väldigt stor. Det var ett stort öppet rum, med ett flertal bord och stolar, en bar och en scen med diverse musikutrustning. Det påminde lite om en amerikansk hamburgerbar i retrostil. Längst bak i lokalen var en soffgrupp placerad i en fyrkant och bredvid soffan stod ett biljardbord, pingisbord och fotbollsspel. Senare fick jag veta att de dörrar som fanns runt om i lokalen ledde till andra rum, såsom, målarrum, playstationrum och musikrum.

Ungdomsgården hade även tillgång till inspelningsstudio, danslokal och replokaler i källaren. Det fanns således många möjligheter för ungdomar att aktivera sig på olika sätt, men tjejerna som jag har studerat är inte aktiva inom musik, dans eller måleri. De är återkommande besökare som för det mesta sitter i soffan, pratar och spelar kort. Det hände dock ibland att de spelade biljard, bakade eller målade.

Jag sökte mig till dessa tjejer då jag intresserade mig för att studera tjejer som kommer till ungdomsgården dagligen utan ett speciellt syfte som t.ex. att spela in en låt eller träna på ett dansnummer.

Det var i soffan som tjejerna och jag för det mesta hade samtal. Ibland hände det att vi satt i målarrummet eller i köket när de bakade. I samtalen med mig och tjejerna emellan, identifierades tre återkommande teman vilka var: Systerskap, Ungdomsgården är hemma, samt Femininitetskapande (se rubrik Databearbetning och analysmetod). Dessa teman används som verktyg i studiens resultat och analys för att presentera tolkningar av tjejernas upplevelser av sig själva och sin verklighet, samt för att påvisa eventuella kopplingar till studiens teorier.

(19)

15

Systerskap

Temat Systerskap syftar till hur tjejerna beskriver relationen till den egna gruppen av tjejkompisar på ungdomsgården och i bostadsområdet och hur de framställer sitt förhållande till andra tjejer, både på ungdomsgården och i bostadsområdet, men även utanför dessa platser.

I studiens material framgår det tydligt att systerskap endast inkluderar de närmaste vännerna och familj. Enligt tjejerna är lojalitet, trygghet och pålitlighet mycket viktiga egenskaper hos en vän och alla former av svek är helt oacceptabla. I temat Systerskap innefattas även förhållandet till etnicitet.

Alla tjejer uttryckte att de inte kände en gemenskap med svenska tjejer och talade i termer om ”vi och dem”. I denna studie benämns etniciteten som svenskhet, då vissa tjejer som hade en eller t.o.m. två svenska föräldrar kunde betraktas som icke-svenska och därför blev accepterade av gruppen.

Utmärkande för den studerade tjejgruppen vad att de klädde sig på samma sätt. Om någon tjej var mer uppklädd någon dag kommenterades detta högt i form av komplimanger eller förundran om varför hon klätt upp sig. Tjejerna tycktes själva vara medvetna om att de klädde sig likadant. Adele 19 år och Dalia 18 år redogör för vad de anser om tjejer som klär sig annorlunda än dem:

Dalia: Asså jag bryr mig inte… Så länge den personen är bekväm med sig själv då spelar de ingen roll.

Adele: Asså grejen e som jag sa, jag dras ju till det som jag har gemensamt… O vi säger t.ex. såhära… Emos (= emotional hardcore, en typ av rockig ungdomsstil men är känt för att vara självdestruktiva)… dom dras till samma... Asså förstår du? O jag har ingenting emot dom… Men jag skulle inte dras till dom från första början. De e en annan grej…

Dalia: Jag tycker samma, samma, samma!

Adele: O de vi alla har gemensamt, typ såhär blattetjejer, o såhära förortstjejer… De e såhära… Vi klär oss typ i samma sak… Jag vet inte om du har märkt det? Jag har inget emot att någon klär sig annorlunda, jag kan va vän men inte så pass bra…

I detta samtal framhåller Adele 19 år och Dalia 18 år att klädstilen var en betydande beståndsdel i tjejernas vänskap. Att vara lika varandra utseendemässigt var således viktigt, vilket kan tolkas som ett sätt för tjejerna att skapa femininitet. Det framkommer senare att andra likheter spelar stor roll i tjejernas femininitetskapande, såsom etnicitet och sexualitet.

Att tolka av observationerna kunde det uppfattas som att tjejerna hade en relativt hård attityd gentemot varandra och det framkom även att vänskapsrelationer kunde växla med högt tempo, men samtidigt fanns det en ömsesidig förståelse för hela processen som uttrycktes tydligt bland alla tjejer. Grace 17 år och Fiona 17 år pratar om sitt tjejgäng. De beskriver att de är väldigt många tjejer som ingår i gruppen men att alla inte alltid umgås samtidigt och att det förekommer en del ”skitsnack” och bråk, men som alltid blir löst.

Jag: Men ni alla är bra vänner?

Grace: Jaaa, ibland kan vi bråka en vi e ändå bra vänner.

Fiona: Ja, man e med nån o sen börjar den snacka skit om nån sen man går in i det bara…

(skrattar) de e som jag o henne (pekar på Grace) jag kan prata vad som helst… även om dom vännerna jag har i skolan för jag vet att hon inte kommer säga till dom. Vi snackar inte skit... De e sanning. (skrattar)

Jag: Är det mycket sånt ”den sa det till den eller om den” o.s.v.?

Fiona: Ja ibland... De kan finnas en sån där period då allt kommer ut (skrattar) asså hon sa såhär om dig, du sa sådär, o du sa det här o så…

Grace: O då blir det största dramat!!!

(20)

16

Fiona: Sen när allt blir löst då e de som vi blir systrar igen. (skrattar) Grace: Allt blir såhär bättre.

Jag: Säger man bara förlåt då?

Fiona: Nej man pratar uuuuut…

Grace: Sen e de kanske en två dagar som man e kall mot varandra…

Fiona: Jag o hon vi bråkade nyligen. (skrattar och pekar på Grace)

Grace: Ja, vi bråkade typ för några veckor sen, sen vi blev vänner, men vi va såhär kalla mot varandra... Men nu är vi vänner igen. (skrattar)

En intressant poäng i Graces och Fionas konversation var att de, precis som alla de andra studerade tjejerna påstod att de aldrig ”snackade skit”, utan hävdade att det var sanning. Det ansågs således som okej att prata om andra om det gick att hävda att det som sades var sant. Av detta exempel går det att tyda att skvaller kan uppfattas vara en resurs för att skapa femininitet, men att femininitet även innebär att vara rak och ärlig och frispråkig. I ett samtal med Evelina 17 år, pratar hon om vad som är viktigt för henne hos en vän:

Evelina: Asså jag har haft jättemycket problem innan med mina tjejkompisar för att jag måste, jag har ett behov av o veta 100 % att jag litar på människorna som jag har i min omgivning. Om jag inte vet 100 % att jag litar på dig så kan jag inte va vän med dig. Jag e inte vän med en sån här tjej som kan spela amen ”heeej hur mår du?” förstår du? Så de e väl typ att jag litar på dom och känner att de inte dömer mig. Men jag har ju vissa vänner som jag litar på mer än andra.

Evelina gör det tydligt att hon värderar lojalitet i en vänskap och fortsätter prata om vad hon och hennes vänner har gemensamt:

Evelina: Vi alla e förortstjejer... Typ... (skrattar) Vi har… Typ samma intressen... Vi alla har... Ja... En sån hära… Vi har alla den hära karaktären typ. Vi har de här inom oss, den här förortstjejen förstår du? Det skulle vara svårt o va kompis med en svensk... Asså jag har en grej som ja… Asså jag vet inte, jag har aldrig kunnat, jag har aldrig klickat med svenskar. Jag vill inte säga såna här grejer (skrattar) men du vet den här ideal… Den här verkligen svenska tjejen, ”Hollisterbruden” (Hollister = klädbutik). Jag skulle aldrig kunna va vän med en sån. Vi skulle vara för olika. Jag skulle känna att jag inte skulle kunna berätta saker typ som händer hemma hos mig utan att hon skulle bli såhära ”Vad fan e de här för familj?” asså typ såhära... Dömande... De e så olika kulturer... O för mig har den svenska kulturen inte varit så rolig… O så varm som min kultur är.

Evelina återger i detta samtal att innebörden av att vara en förortstjej är att inte vara svensk och att vara svensk således inte uttrycker rätt femininitet för att vara en förortstjej. Helin 16 år berättar också att hon inte kan tänka sig vara vän med en svensk tjej, men hon har även krav på hur hennes vän bör uppföra sig:

Helin: Förutom svensk då (skrattar högt)… Men… Hm… Tjejer som inte står upp för sig själva… Eller jag har vänner… Jag har faktiskt en vän som inte kan stå upp för sig själv o där har jag kommit in o såhär pushat henne såhär ”kom igen!” tjejer som… Inte står upp för sig själva… Tjejer som inte tar mina råd… För när jag... När jag ger någon ett råd så är det såhär ”asså lyssna på det, du behöver mitt råd, använd det” förståru? O när folk inte lyssnar på mig så blir jag såhär ”äru dum i huvet?” du förstör ditt liv mitt framför mig o du ba lyssnar inte när jag pratar med dig (skrattar) sååå… De e typiskt såhär min tjejkompis … Hon e såhär dum.. Hon gör såhär dumma grejer typ går ut o festar o såhär skämmer ut sig…

O så säger jag till henne ”asså XXX snälla, stanna ba hemma, jag vet ju va du kommer göra” o hon typ lyssnar aldrig på mig… Hon kommer ju aldrig hit heller av nån anledning.

Figur

Updating...

Referenser

Relaterade ämnen :
Outline : Vidare forskning