Några synpunkter på användning av termoplastiska vaxblandningar vid konserveringsarbeten
Strömberg, Arne Fornvännen 118-122
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1953_118
Ingår i: samla.raa.se
NÅGRA S Y N P U N K T E R PÅ ANVÄNDNING AV T E R M O P L A S T I S K A VAXBLAND- NINGAR VID K O N S E R V E R I N G S A R B E T E N
A v A r n e Strömberg
f å uppdrag av Riksantikvarieämbetet h a r förf. undersökt en metod att genom behandling med termoplastiska ä m n e n kon- servera polykromerade ytor. Därvid har studerats en av kon- servator Sven Dalen funnen arbetsmetod att u p p v ä r m a ytorna med en ström av v a r m luft. Särskild vikt h a r fästs vid den b e - handlade ytans beständighet samt kompositionen av lämpliga termoplastiska blandningar.
Av flera orsaker är en metod, som bygger på tillförande av e t t smält ämne med låg vattenhalt att föredraga framför alla sätt att tillföra bindemedel i vattenlösning:
Den limbundna krederingen upplöses ej.
Vid arbetets praktiska utförande behöver krederingen ej u t - sättas för mekanisk skada, vilket är en fördel av stor betydelse.
Underlagets fibermaterial sväller ej. Härigenom undvikes kvarstående spänningar, vilka skulle k u n n a medföra nya spric- kor. (Uppvärmningen vid tillförandet av smältan kan endast föga minska fibrernas redan låga vattenhalt.)
Utfyllnaden inåt fibermassan blir bättre, än då lim u r en lösning filtreras av mot fibrerna. Träföremål, vars yta impreg- n e r a t s med termoplast, skyddas mot att reagera för snabba variationer i luftens relativa fuktighet. Detta är av särskild b e - tydelse, eftersom modern v ä r m e t e k n i k tillåter snabb och ofta tillfällig u p p v ä r m n i n g av k y r k o r n a .
Skulle i framtiden någon ny restaurering av den behandlade
y t a n behöva göras, kan m a n lätt åter v ä r m a och plasticera b i n d e -
T E R M O P L A S T I S K A V A X B L A N D N I N G A R V I D K O N S E R V E R I N G
medlet eller eventuellt helt avlägsna det med ett organiskt lös- ningsmedel.
Sätten för u p p v ä r m n i n g äro flera. Den metod med v a r m - luftsuppvärmning, som lanserats av konservator Sven Dalen, torde vara särskilt bekväm och skonsam mot föremålets yta.
När det gäller ytor med starka färgkontraster liksom ytor m o - dellerade i stark relief är varmluftsuppvärmning absolut att föredraga.
Användning av termoplastiska ämnen medför vissa risker för att bindemedlet m j u k n a r om de behandlade ytorna utsättas för ofrivillig uppvärmning.
Möjliga fall av riskabel u p p v ä r m n i n g
Ett behandlat föremål kan bli u p p v ä r m t genom direkt solbe- strålning. Många faktorer bli härvid avgörande för vid vilken t e m p e r a t u r j ä m v i k t inställer sig mellan insolationens energi och utstrålning eller värmeavledning i olika former. Solhöjd, sol- ljusets infallsvinkel mot ytan, ev. filtrering genom fönster, den belysta ytans färg och orientering i r u m m e t , r u m s t e m p e r a t u r e n , ytmaterialets värmeavledning till underlag äro bidragande fak- torer. Detta omöjliggör en rent teoretisk beräkning. Man blir nödsakad att i stället lita till experimentellt u p p m ä t t a värden på maximala t e m p e r a t u r e r i solbelysta ytskikt.
Holmen (1896) anger m a x i m i t e m p e r a t u r e n några millimeter under m a r k y t a n i solvärmda sandlager till 42° C (Finland).
Under Hedin-expeditionen 1931—32 (Sinosv. Exp. IX, 1941, s. 108) u p p m ä t t e dr Haude mikroklimatet i Edsen-Gol-öknen, 42° n. br. För den v a r m a s t e tiden, 1—12 aug. 1931 var m a x i m i - t e m p e r a t u r e n på 0,2 cm djup 46,5° C.
Statsmeteorolog Similä, Stockholm, uppgav vid ett samtal ungefärliga maximivärdet omkring 45° C för m a r k y t a n s u p p - v ä r m n i n g på g r u n d av insolationen i sanddyner. (64° n. br.)
Det torde sålunda inte förekomma högre t e m p e r a t u r e r i sol-
bestrålade ytskikt av m a r k y t a n än omkring 50° C på våra b r e d d -
grader. U t a n direkta experiment u n d e r aktuella betingelser kan
ej exakt bestämmas vilka y t t e m p e r a t u r e r , som kunna uppnås
inomhus, m e n eftersom reflexion och filtrering genom fönster-
A R N E S T R Ö M B E R G
glaset tillkommer kan n ä m n d a 50° C anses som ett värde med god säkerhetsmarginal.
*
När det gäller konservering av exempelvis altarskåp, kan möjligen finnas risk för att altarets ljus förmå v ä r m a den p r e - p a r e r a d e y t a n till riskabla t e m p e r a t u r e r .
För att m a n skulle få ett m å t t på en sådan uppvärmnings styrka u p p m ä t t e s isotermerna omkring ett b r i n n a n d e stearin- ljus (Liljeholmens kronljus). Det visade sig att t. ex. isoterm- g r e n a r n a för 60° C mötas omkring 35 cm över ljuslågan.
Den lodrätt från lågan uppstigande pelaren av v a r m luft kan böjas av genom drag; lågan börjar fladdra. Varje avlänkning av luftströmmen från lodriktningen är ett direkt tecken på att varmluften bildar virvlar och utspädes, så a t t dess högtempe- r a t u r o m r å d e minskar i utsträckning. Det område omkring ljus- lågan, där t e m p e r a t u r e n kan bli högre än 60° C sträcker sig alltså högst 4 dm u p p å t och endast omkring 1 dm i sidled.
Riskzonen omkring stearinljuset för ett med termoplast be- handlat föremål är sålunda endast obetydligt större än den zon, inom vilken antändningsrisk föreligger redan för ett vanligt torrt träföremål.
*
Det är tydligen knappast någon risk för att tillfällig u p p v ä r m - ning genom solljus eller fladdrande ljuslågor kan utsätta b e - handlade föremål för t e m p e r a t u r e r över 60° C.
Likväl kan det anses rådligt att söka finna en lämplig p r e p a - ratblandning med en mjukningspunkt vid 70—80°C.
Termoplastiska bindemedel
Intill de senaste åren ha för konserveringstekniken endast naturliga p r o d u k t e r funnits att tillgå. N a t u r p r o d u k t e r n a s egen- skaper i åldringshänseende äro erfarenhetsmässigt någorlunda väl kända, varför m a n vid användning av dessa substanser ej behöver befara några allvarliga överraskningar av negativ art.
Det måste därför anses riktigast att först studera de inom
konserveringstekniken vanligen använda termoplastiska binde-
medlen och de möjligheter dessa erbjuda.
T E R M O P L A S T I S K A V A X B I. A N D N I N G A R V I I ) K O N S E R V E R I N G
Bland de naturliga termoplaster, som u n d e r historisk tid an- vänts till olika konserveringsändamål intar särskilt bivax en framträdande plats. Detta v a x h a r även ingått som komponent i de v a x h a r t s b l a n d n i n g a r som kommit till användning för den aktuella konserveringsmetoden.
I ren form h a r bivax alltför låg smältpunkt och det är även till sin konsistens alltför mjukt och klibbigt för att lämpa sig som bindemedel. En relativt liten tillsats av c a r n a u b a v a x h a r visat sig starkt höja smältpunkten.
1Redan vid en halt av 10 viktsprocent carnaubavax h a r blandningen en smältpunkt av omkring 73° C mot omkring 61° C för rent bivax.
Hårdheten är emellertid ännu ej tillräcklig, varför m a n blir tvungen att sätta till något h å r t och segt termoplastiskt ämne.
Naturhartser, som kolofonium, d a m m a r och mastic ha därför kommit till användning och inblandats i olika proportioner.
Några halvsyntetiska eller renade n a t u r p r o d u k t e r skulle med fördel kunna ersätta n ä m n d a hartser. P e n t a l y n är ett modifierat kolofoniumharts med en mjukningspunkt av 142° C. Särskilt restistent mot oxidation och gulnande anses en g r u p p h y d r e r a d e naturhartser,- Staybelitehartser, vara. Hårdparaffin med smält- p u n k t e n 98° C h a r en u t m ä r k t låg viskositet i smälta men ger t y v ä r r spröda blandningar med dålig adhesionsförmåga.
Ett stort antal blandningar ha praktiskt provats av konserva- tor Dalen, som funnit en blandning av carnaubavax, bivax och pentalyn X lämplig för sin konserveringsmetod.
Naturliga v ä x e r och h a r t s e r äro ej väl definierade kemiska ämnen. Fysikaliska och kemiska karakteristika variera ofta starkt hos dessa natursubstanser, för vilka även en motsva- r a n d e osäkerhet måste råda ifråga om deras beständighet mot ljus, fukt och oxidation. En jämförelse med moderna, syntetiska p r o d u k t e r skulle vara av värde.
Werner- ger i British Plastics, nov. 1952 en sammanfattning av vilka plastmaterial som nu stå till buds för konserverings- ändamål. Artikeln refereras i n r 8 av Teknisk Tidskrift 1952.
Tidigare använda animaliska och vegetabiliska produkter r e - kommenderas bli ersatta av syntetiska produkter, framförallt
1
Koch—Hable—Wrangell, Ind. & Eng. Chem., Anal. Ed., 10, (1938).
2
A. E. A. Werner, Plastics aid in conservation of old paintings.
A R N E S T R Ö M B E R G
