• No results found

Förbättring av strandskydd för att möta aktuella behov och intressen

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2022

Share "Förbättring av strandskydd för att möta aktuella behov och intressen"

Copied!
95
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

AKADEMIN FÖR TEKNIK OCH MILJÖ

Avdelningen för datavetenskap och samhällsbyggnad

Förbättring av strandskydd för att möta aktuella behov och intressen

En fallstudie av San Carlos de Bariloche, Argentina

Tilde Ericsson & Emil Lindblom 2020

Examensarbete, Grundnivå (kandidatexamen), 15 hp Samhällsplanering

Samhällsplanerarprogrammet Handledare: Andrew Mercer Examinator: S. Anders Brandt

(2)
(3)

Sammanfattning

Strandområdens attraktivitet skapar intressekonflikter mellan allmänhetens rätt till stranden och privata intressens vilja att bygga vid vatten. Detta skapar ett behov av en fungerande lagstiftning som tillgodoser det olika intressena.

Argentina har en lång tradition av att skydda stranden med syftet att lämna utrymme för bogsering och arbete med båtar längs stranden, kallad dragvägen, där avståndet ursprungligen varit 35 meter men som sedan minskat till 15 meter. Syftet med studien är att undersöka generella problemställningar som bör beaktas i skyddet av strandområden, genom en fallstudie i San Carlos de Bariloche, Argentina. Målet i studien är att ta fram ett underlag för en förbättrad strandskyddslagstiftning i Argentina.

Metoderna för studien utgjordes av fyra steg. Steg ett och två var skriftliga intervjuer med tjänstemän och forskare inom juridik i San Carlos de Bariloche där den första besvarade frågor kring nuvarande lagstiftning och den andra kring förbättringar av lagstiftningen. I steg tre gjordes en flygbildsanalys över sjön Nahuel Huapi för att få en översikt över bebyggelse- och grönstruktur. I steg fyra skickades dessutom en enkät ut till allmänheten i San Carlos de Bariloche för att få svar på hur allmänheten upplever tillgängligheten till strandområden och om det finns hinder längs stranden.

Resultatet visade att biodiversitet och skyddet av naturen samt

översvämningsrisker bör prioriteras högst. Avståndet från strandlinjen till närmaste byggnad för strandskyddet bör bedömas utifrån varje strands förutsättningar och därför bör inte ett avstånd gälla för alla fall. Stranden bör initialt vara fri från byggnation och endast användas för rekreation, men i vissa fall bör dispens kunna ges. Därför har studien tagit fram kriterier för att ge dispens utifrån vad som anses viktigt för strandskyddets syfte. Svaren från enkäten visade att allmänheten upplever problem med tillgången till stranden, främst i form av privatisering av strandremsan och det finns markägare som exkluderar allmänheten från den. Resultatet indikerar att allmänna intressen har fått ge vika för ekonomiska intressen under åren och därför bör detta motverkas. Lagen om dragvägen har fortfarande en viktig funktion att skydda allmänhetens rätt till stranden men bör uppdateras till ett mer aktuellt syfte med fokus på rekreation, sportfiske och turism samt ett avstånd som passar för dessa syften.

Nyckelord: Strandskydd, Strandskyddslagstiftning, Argentina

(4)
(5)

Abstract

The attractiveness of coastal areas creates conflicts between the public’s right to the shore and the private interest’s desire to build close to water. This creates a need for a functioning legislation that accommodate the different interests. Argentina has a long tradition of protecting the shore with the purpose of leaving space for towing work with boats along the shore, called the towpath, where the length originally was 35 meters but then later reduced to 15 meters. The purpose of the study is to study general problems occurring in protection of the shore, through a case study in San Carlos de Bariloche, Argentina. The aim of the study is to produce a basis for an improved shore protection legislation.

The method in this study was conducted in four steps. Step one and two were written interviews with officials of the municipality and a researcher in law in San Carlos de Bariloche where the first one answered questions about the current legislation and the second about improvements of the legislation. In step three an aerial photo analysis was conducted over the lake Nahuel Huapi to get an overlook over building- and green structure. Additionally a survey was sent to the public in step four to receive answers about how the public experience the accessibility to shore areas and if there is obstacles along the shore.

The result showed that biodiversity and protection of the nature as well as flood risks should be a priority. The length of the shore protection should be judged based on every shore’s condition and that is why there should not be one length for all cases. The shore should initially be free from constructions and only be used for recreation, but in some cases could exemption be made.

Therefore, this study has developed criteria for exemptions based on what is considered important for the purpose of the shore protection legislations. The answers from the survey showed that the public’s major problem with access to the shore is mainly privatization of the shore and the landowners that exclude the public. The result indicate that the economic interest has been prioritized over the public interest over the years and must therefore countered. The law of the towpath still has an important function in protecting the public’s right to the shore, but should be updated to a more current purpose with focus on recreation, sports fishing and tourism and also a length that’s appropriate for these purposes.

Keywords: Shore protection, Shore protection legislation, Argentina.

(6)
(7)

Förord

Denna studie är ett examensarbete och motsvarar 15 högskolepoäng.

Utbildningen avslutas med detta examensarbete efter tre år på

Samhällsplanerarprogrammet med inriktning Samhällsplanering. Programmet tillhör akademin för teknik och miljö på Högskolan i Gävle.

Vi vill tacka vår handledare Andrew Mercer som väglett oss fram genom arbetet och motiverat oss i svåra delar av arbetet.

Sedan vill vi rikta ett extra stort tack till Paula Demartin som ställt upp med hjälp att översätta texter och vår kontaktperson på CIETES i San Carlos de Bariloche, Evelyn Colino, som hjälpt oss att få kontakt med

intervjurespondenter för studien. Ett stort tack också till de intervjuade respondenterna som varit otroligt hjälpsamma med att svara på intervjuer och även kompletterande frågor under de rådande omständigheter som Covid-19 har orsakat.

Gävle, maj 2020.

Tilde Ericsson och Emil Lindblom

(8)
(9)

Innehållsförteckning

Sammanfattning ... i

Abstract ... iii

Förord ... v

Innehållsförteckning ... vii

1 Introduktion ... 1

1.1 Bakgrund ... 1

1.2 Syfte och mål ... 2

2 Teoretisk bakgrund ... 4

2.1 Strandskydd ... 4

2.1.1 Strandskyddets syfte ... 4

2.1.2 Strandskyddets bredd ... 5

2.2 Ansvar och tillämpning av strandskydd ... 6

2.3 Bebyggelseutveckling och hinder vid strandområden ... 7

2.4 Allmän och privat rätt ... 7

2.5 Dispens... 10

2.6 Grönstruktur vid stranden ... 11

3 Metod ... 13

3.1 Strukturerade intervjuer om syftet med lagstiftningen ... 13

3.2 Flygbildsanalys av bebyggelse- och grönstruktur ... 14

3.3 Enkäter om hinder, tillgänglighet och avstånd ... 14

4 Resultat ... 16

4.1 Intervjuer gällande nuvarande lagstiftning ... 16

4.2 Intervjuer gällande förbättringar av lagstiftning ... 20

4.3 Resultat av flygbildsanalys ... 21

4.4 Hinder, tillgänglighet och avstånd ... 24

5 Diskussion ... 28

5.1 Metoddiskussion ... 28

5.2 Diskussion om nuvarande lagstiftning ... 29

5.3 Allmän och privat rätt ... 29

5.4 Bebyggelseutveckling ... 30

5.5 Förbättringar av strandskyddet ... 30

5.6 Dispensskäl ... 34

6 Slutsatser ... 36

Referenser ... 38

Bilaga A ... 1

Bilaga B ... 1

Bilaga C ... 1

Bilaga D... 1

Bilaga E ... 1

Bilaga F ... 1

(10)

Bilaga G ... 1

(11)

1 Introduktion

Inledningskapitlet innehåller en övergripande bakgrund om strandskyddets vikt i samhället och problematiken som utgjort intresset för att studera

strandskyddslagstiftningen i San Carlos de Bariloche. Sedermera beskrivs syfte och mål med arbetet, vilka frågeställningar som ska besvaras i arbetet samt vilka avgränsningar som gjorts.

1.1 Bakgrund

Vatten är både en viktig naturresurs och attraktivt att bo vid (Martinez et al., 2007).

De olika tillgångarna som vatten har skapar intressekonflikter mellan privata intressenters vilja att bygga vid vatten, allmänhetens vilja att vistas vid vatten och vatten som naturresurs. Strandområden är högt värderade för rekreation och andra fördelar (Vistad, Skår, Wold & Mehmetoglu, 2013). Detta stöds av Schütz och Myklebust (2016) som skriver att i många europeiska länder är rekreation vid strandlinjer viktigt, vilket skapar behov för reglering och lagstiftning för strandområden.

San Carlos De Bariloche är en stad i provinsen Rio Negro i västra Argentina och är belägen längs sjön Nahuel Huapi (figur 1). I San Carlos De Bariloche, Argentina, har överträdelser mot bestämmelsen kring strandskydd gjorts, vilket gör att invånare inte får fri tillgång till sjön Nahuel Huapi (Chiocconi & Baribieri, 2014). Argentina har strandskyddslagstiftning på tre nivåer; nationell-, provinsiell- och kommunal nivå, som syftar till att ge alla människor fri tillgång till kusten, sjöar och vattendrag (Chiocconi & Baribieri, 2014).

Figur 1. San Carlos de Bariloches lokalisering i Argentina. (Källa: googlemaps.com)

Den nationella strandskyddslagstiftningen på 15 meter syftar till fri tillgång (Herrera, Caramelo & Picasso, 2015). Den senaste ändringen i Civil- och kommersiellrätten hade minskat ner skyddet från 35 till 15 meter och tog bort

(12)

rätten till en stor mängd fri kust och gav det till privata intressen, enligt senatorn Magdalena Odarda (Infobae, 2016). Odarda har sedan fört kampen om en fri tillgång till stränderna i domstol genom en motion för att återställa lagen om

dragvägen, som garanterade 35 meter fri kust i hela landet. Denna motion ska enligt Odarda till slut ha godkänts (Bariloche2000, 2017).

Initiativet att kämpa för allmänhetens rätt till stranden, menar Magdalena Odarda, kom i kölvattnet av en händelse där en fiskare mördades av en markägare som trodde att han ägde vattnet vid sin tomt. Detta har gjort att 30 augusti numera är en dag där fri tillgång till stranden uppmärksammas i Argentina (Infobae, 2016). Den nuvarande lagstiftningen begränsar dock tillgängligheten till stranden vilket skapar behov av en uppdaterad lagstiftning (Río Negro, 2019). Magdalena Odarda

understryker att den nuvarande lagstiftningen som syftar till att underlätta för båtar som dras upp med rep på land inte är aktuell i dagens debatt om strandskyddets syfte. Fokus bör enligt Odarda riktas till vatten som mänsklig resurs, rekreation och biodiversitet (Infobae, 2016), vilket stöds av Schütz och Myklebust (2016) som menar att strandskydd är viktigt i många länder för att bevara den biologiska mångfalden.

Det varierade avståndet för strandskyddslagstiftningen kan innebära problematik, främst för den som bygger vid strandområden. Byggnaden kan vara laglig när den upprättas men bli olaglig om strandskyddslagstiftning ändras. Problem kan även uppstå när stranden förändras till följd av klimatförändringar, vilket ofta kopplas till stigande havsnivåer (Stocker et al., 2013). Även sjöar som Nahuel Huapi kan komma att förändras enligt vad Dahlke, Lyon, Stedinger, Rosqvist och Jansson (2012) indikerar. De skriver att klimatförändringarna gör att glaciärerna smälter vilket i sin tur leder till att vattennivån i upptagningsområdet för glaciärer höjs.

Detta gör att Nahuel Huapi kan förväntas få en högre vattennivå i framtiden eftersom fjällkedjan Anderna ligger i anslutning till sjön och därav påverkar

strandområdet. Strandskydd blir därav viktigt ur flera aspekter i avvägningen mellan den enskilde individens rättigheter till sin strandtomt, allmänhetens tillgång till stranden samt skyddet av den naturliga miljön. San Carlos de Bariloche är föremål för denna problematik där behov av att hantera de olika intressena tydliggörs från kommunen och i debatten.

1.2 Syfte och mål

Denna studie kommer att undersöka hur strandskyddslagstiftningen i San Carlos de Bariloche, Argentina kan uppdateras till en mer aktuell utformning. Det nuvarande syftet och avståndet på strandskyddet är riktat till att säkerställa dragvägen för båtar upp på land och arbete kring dem, vilket inte uppnår samma aktualitet i dagens samhälle som då lagen skrevs. Detta är viktigt eftersom strandskyddet har varit

(13)

föremål för debatt i San Carlos de Bariloche i kampen om tillgången till stranden samtidigt som brott mot den rådande lagstiftningen har uppmärksammats både från kommunen och i media. Målet är att ta fram ett underlag för en förbättring på en ny strandskyddslagstiftning i San Carlos de Bariloche, Argentina, som möter de behov och intressen som är aktuella i området. En lagstiftning som har ett tydligt och relevant syfte bidrar till hanteringen av de intressen och utmaningar som

strandområden utgör, och diskussionen kan fungera som stöd för andra orter med samma behov

1.3 Frågeställningar

I. Hur skulle en förbättring av strandskyddet i San Carlos de Bariloche, Argentina, kunna utformas?

II. Hur säkerställs allmänhetens användning av stranden på ett lämpligt sätt?

III. Vilka skäl till dispens kan vara rimliga?

IV. Bör biodiversitet och miljö beaktas på en generell nivå?

V. Vad kan vara ett lämpligt avstånd på strandskyddet?

1.4 Avgränsningar

Avgränsning för studerad lagstiftning kommer att göras på provinsiell nivå där endast Rio Negro kommer att studeras. På kommunal nivå avgränsas arbetet till San Carlos de Bariloches lagstiftning eftersom fallstudien ämnar titta på denna provins och kommuns förutsättningar. Analys av flygbilder kommer också att avgränsas till att studera ett fåtal slumpmässigt valda platser vid sjön Nahuel Huapi. Undersökning om biodiversitetens roll och värde i strandskyddslagstiftningen kommer också att hanteras på en generell nivå eftersom en mer teknisk och detaljerad undersökning om vad som mer specifikt bör bevaras anses lämnas till vidare studier av mer sakkunniga inom ämnet. Privata strandtomtsägare har inte medverkat i studien och därför uteblir deras perspektiv på strandskyddet

(14)

2 Teoretisk bakgrund

Bakgrunden indelas efter juridiska, geografiska och sociala aspekter. Olika länders strandskyddslagstiftning studeras för att skaffa en bild av vad som är viktigt i en strandskyddslagstiftning vid olika lägen.

2.1 Strandskydd

Strandområden är värderade högt för deras fördelar, såsom rekreation (Vistad et al., 2013). Enligt Martinez et al. (2007) är strandområden där människor helst vill bo permanent och även där de helst utövar rekreation och turism. På grund av det höga värdet som strandområden har finns det behov av lagstiftning för dessa områden (Schütz & Myklebust, 2016). Lagstiftning angående strandskydd kan uttryckas i olika typer av lagstiftningssystem med varierande regleringar och restriktioner. De har oftast syftet att säkerställa allmänhetens fria tillgång till stranden. Vilket avstånd som gäller varierar i olika länder och strandskyddet påverkas också av vem som är

markägare och de markägarrättigheter som finns i lagstiftningen (Klimach, Bagan- Kurluta, Pietkiewicz, & Źróbek, 2019).

2.1.1 Strandskyddets syfte

Strandskyddslagstiftning skiljer sig mellan olika länder. Sveriges

strandskyddslagstiftning regleras i miljöbalken kap. 7 §§ 13–18 och syftar till att säkerställa allmänhetens tillgång till strandområden och att bevara den biologiska mångfalden (Miljöbalken [MB], SFS 1998:808). Danmarks strandskyddslagstiftning syftar även den till att allmänheten ska ha tillgång till stränderna men också att förhindra sandflykt, vilket innebär att förhindra erosion av sanddyner längs kusterna (Strandskyddsdelegationen, 2015). Bestämmelserna om att förhindra sandflykt regleras i naturskyddslagen och gäller vid vissa strandområden och är således inte ett generellt förbud. Förbudet innebär att exploatering vid vissa områden med

sanddyner är förbjudet. Den andra delen av Danmarks strandskyddslagstiftning är att stränder ska vara tillgängliga för bad och friluftsliv. Båda bestämmelserna måste tas hänsyn till och de hanteras för det mesta parallellt med varandra. I Danmark finns även kustnärhetszoner som är ytterligare bestämmelse vid kusterna som begränsar möjligheten för att planlägga vid stränder. Denna regel riktar sig till kommuner, till skillnad från strandskyddslagstiftningen som även riktar sig till enskilda parter.

Kustnärhetszoner gäller 3 km från strandlinjen, men det finns lokala variationer.

Bestämmelsen finns för att förhindra byggandet vid kuster och att de områdena ska vara fria från bebyggelse och anläggningar som inte behöver ligga vid vatten

(Strandskyddsdelegationen, 2015).

Syftet med Norges strandskyddslagstiftning är att skydda natur- och kulturmiljö, friluftsliv och landskapet (Strandskyddsdelegationen, 2015). Strandskyddet vid både

(15)

kuster, sjöar och vattendrag innebär förbud mot att uppföra ny bebyggelse, uppföra inhängning samt ställa upp husvagn eller liknande inom strandskyddets

verkningsområde (Strandskyddsdelegationen, 2015). Enligt Strandskyddsdelegationens (2015) slutrapport syftar Finlands

strandskyddslagstiftning till att skydda natur- och landskapsvärden samt säkerställa allmänhetens tillgänglighet till rekreation vid stränderna.

Enligt Rochette (2009) har Italien i sin nationella lagstiftning inte pekat ut kustområden som ett eget område för skydd. Däremot finns i den italienska Civilkoden, havsområden utpekat som ett allmänt intresse och marken i dessa områden ägs av staten. Vidare kan kusten skyddas av det bredare begreppet landskapsbevarande på nationell nivå (Rochette, 2009). Landskapsbevarandet har gradvis utökats och vissa habitater såsom floder, strömmar, vattenvägar, våtmarker, glaciärer och kustområden inom 300 meter från grundlinjen ska enligt Gallasolagen också omfattas av ett skyddsområde. Med ett ökande erkännande för behovet av skydd för kustområdet är det främst regionerna i Italien som infört ökad reglering av just dessa områden. Ligurien-regionen har använt flera faktorer för att uppnå hållbar kustförvaltning, däribland bevarandet av landskap och biologiska resurser genom användningsbestämmelser av havsområdet och fri tillgång och rörlighet längs kusten.

Den nationella lagen täcker en viss del av detta men det regionala initiativet gav kusten ett utökat skydd (Rochette, 2009).

Enligt Pérez-Cayerio och Chica-Ruiz (2014) är kustområdet viktigt i latinamerika eftersom i länder som Uruguay, Argentina och Brasilien är kuststäder dit de flesta turister reser. Kustområden i Uruguay är viktiga eftersom de är ekosystem som bidrar till den ekonomiska utvecklingen. Vid kusterna finns det enligt Pérez-Cayerio och Chica-Ruiz (2014) hamnar som är av nationellt värde där en stor del av handeln och industriproduktion sker. Uruguays strandskydd syftar främst till att skydda och bevara biodiversitet samt en hållbar utveckling av kustområden (Pérez-Cayeiro och Chica-Ruiz, 2014).

2.1.2 Strandskyddets bredd

Enligt Boverket (2020) gäller Sveriges strandskyddslag i hela landet och det skyddar områden 100 meter ut i vattnet och 100 meter på land från strandlinjen, men länsstyrelsen kan utöka till 300 meter. Enligt miljöbalken (MB, SFS 1998:808) mäts strandlinjen vid normalt medelvattenstånd och gäller för havet, insjöar och

vattendrag. Danmarks strandskydd var tidigare 100 meter, men sedan 1999 är det 300 meter. Strandskyddet regleras även med andra bestämmelser vid sjöar och vattendrag. Bestämmelsen gäller vid sjöar som är 3 hektar eller större och vid utpekade vattendrag (Strandskyddsdelegationen, 2015). Strandskyddet vid sjöar gäller 150 meter från sjöbredden vid normalt vattenstånd och vid vattendrag gäller det 150 meter från vattendragets översta kant (Strandskyddsdelegationen, 2015).

(16)

Norges strandskydd gäller 100 meter från vatten och i princip längs hela Norges kustområde och förbjuder bland annat nybyggnation och ändring av byggnation, men det förbjuder även ändring i terräng och rivning av byggnader.

Italien har likt Danmark en lagstiftning som skyddar 300 meter av landområdet från strandlinjen som är utpekat i nationell lag och instiftades 1985. Lagstiftningen uppdaterades 2004 där förändringarna kan ses i att undantag görs för bebyggelse på senare år (Falco, 2017). Även om restriktionen om 300 meter finns instiftat i nationell lag, läggs mycket av ansvaret kring om ett område skall innefattas av total restriktion från bebyggelseutveckling eller inte på regionernas landskapsplaner.

Falco (2017) menar att denna förändring inkräktade på 1985s lagstiftnings syfte att skydda kustmiljöerna. Landskapsplaner är i sin tur överordnade de lokala planerna och i de fall där lokala planer upplåtit bebyggelse men inte stämmer överens med landskapsplanen, vinner den senare (Falco, 2017).

2.2 Ansvar och tillämpning av strandskydd

Schütz och Myklebust (2016) skriver att det är Norges kommuner som har ansvaret för att följa lagstiftningen men under de senaste åren har det givits för mycket dispenser, vilket ger upphov till ökad regeringskontroll över strandskyddet. Enligt Gelcich (2014) finns det en trend i Chile där de går mot ett mer polycentriskt styre, vilket innebär att det finns flera beslutsfattande som är beroende av varandra. Tack vare den polycentriska styrningen har fiskare en direkt inverkan på politiken. Chile har förvaltningsplaner där nationella och lokala fiskeriföretag får skapa plan för fiskeriförvaltning som fungerar tillsammans med andra kustförvaltningar (Gelcich, 2014).

Enligt Strandskyddsdelegationen (2015) infördes det planeringskrav 1997 för alla strandområden i Finland från att tidigare bara varit krav på strandplanläggning vid enstaka sommarhus. Vid områden som ej planlagts nära vatten råder det

byggnadsförbud. Det finns inget generellt avstånd på strandskyddet i Finland utan kommunerna har stort handlingsutrymme och strandskyddets avstånd varierar utifrån vilket avstånd som kommunerna har pekat ut i planen. Variationen på strandskydd beror på hur stor betydelse stranden har lokalt eller regionalt

(Strandskyddsdelegationen, 2015). I Sverige har kommunerna ett direkt ansvar för att besluta kring bygglov inom strandskyddets område. De kan i många fall besluta om dispens och kan dessutom upphäva strandskyddet med bestämmelser i

detaljplan. Kommunerna agerar dessutom som tillsynsansvarig för de byggnationer som uppförs med dispens vid strandnära områden (Strandskyddsdelegationen, 2014). Den statliga myndigheten länsstyrelsen ansvarar för både dispenser och tillsyn kring riksintresseområden och kan även överklaga kommunens dispenser inom tre veckor (Strandskyddsdelegationen, 2014).

(17)

2.3 Bebyggelseutveckling och hinder vid strandområden Enligt Martinez et al. (2007) bor det flest människor vid kusterna och världens befolkning ökar längs kusterna, vilket stärks av Pogue och Lee (1999) som skriver att USA:s befolkning kommer öka längst kusterna. Detta skapar ett behov av fri tillgång till strandområden (Pogue och Lee, 1999). Vistad et al. (2013) skriver att det finns en komplexitet gällande det offentliga och privata vid strandområden. I artikeln argumenteras det för att de som bor vid stranden har rätt till privatliv vid strandområdet på sin fastighet. Personer som bor vid vatten är även de en del av allmänheten och ska kunna röra sig fritt när de rör sig bortanför den mark de äger.

Vistad et al. (2013) fortsätter skriva att det finns en lag i Norge som ger markägare rätt till havet och havsbotten framför deras fastighet men de får inte stänga ute allmänheten om besökare beter sig enligt lagen. Detta skapar konflikt mellan fastighetsägare och besökare för vad som är rätt och fel beteende. Trycket för att få bygga nära stranden har även studerats i Italien där Falco (2017) funnit att

byggnationen runt kustzonerna vuxit i en betydligt snabbare takt än inlandszonerna och att det pågår ett ständigt ökande tryck på att få bygga längs strandremsan.

Utvecklingen med ett högt tryck tillsammans med en otydlig reglering av kustområdena har enligt Falco (2017) medfört att illegal byggnadsaktivitet blivit vanligt förekommande i hela landet.

I Norge finns det problem med att personer bryter mot lagstiftningen och bygger olagliga hinder längs kustlinjen, vilket stoppar allmänhetens tillgänglighet (Vistad et al., 2013). Enligt dem finns det nationella miljömyndigheter som har försökt att ingripa mot överträdelserna. Klimach et al. (2019) skriver att Skottlands lagstiftning tydliggör ett förbud mot att skyltar, stängsel, murar, vegetation i form av träd och häckar uppförs, att placera eller lämna djur i allmänhet samt genomdriva jordbruk på strandområden som hindrar allmänhetens rätt till stranden. Argentina har likande problem i att personer bryter mot strandskyddslagstiftningen (Chiocconi &

Baribieri, 2014). Enligt Vistad et al. (2013) finns det även naturliga hinder som begränsar tillgängligheten för allmänheten. Topografi, vägar och järnvägar är exempel på naturliga hinder i Norge som begränsar allmänhetens tillgång till strandområden.

2.4 Allmän och privat rätt

Strandtomter kan ägas av såväl privatpersoner som staten. Ägande av fast egendom innebär i definitionen att obehöriga ej bör beträda dennes mark (Klimach et al., 2019). Enligt Pogue och Lee (1999) regleras fri tillgång till strandområden säkrast genom offentligt ägande. I Europa finns flera länder, till exempel Nederländerna, Portugal och Frankrike vars lagstiftning säger att strandremsan ägs av allmänheten och allmänheten har rätt att vistas på den (Vistad och Skår, 2013). Enligt Klimach et

(18)

al. (2019) skiljer sig lagstiftningen åt i olika stater i USA gällande allmänhetens rätt att använda stranden. Thompson (2007) menar att strandlinjen skiljer sig från annan mark både ekologiskt och kulturellt. Han belyser att för att egendom ska kunna nyttjas utan eller med minimal social konflikt behövs tillräckligt med gemensamma förväntningar gällande beteenden och vad parterna har rätt till. Ett annat problem som Thompson (2007) tar upp är att konceptualiseringen kring var på stranden allmänhetens rätt slutar och privat rätt börjar är oklara och delas inte av alla parter (Thompson, 2007).

Vistad och Skår (2013), argumenterar också för att interaktioner mellan privata markägare till strandtomter och allmänheten skapar konflikter om vad allmänheten har rätt till och vad som inkräktar på markägares rätt till avskildhet (Vistad och Skår, 2013). Deras studie visade att fysiska markörer som avgränsade allmän mark från privat mark genom till exempel vegetation var en viktig faktor. Den andra viktiga faktorn ansågs vara artigt beteende och kommunikation mellan intressegrupperna (Vistad och Skår, 2013). Vistad et al. (2013) har funnit att information på plats är en metod som uppskattas både av besökare av och boende vid stranden och kan

potentiellt bidra till att förbättra samexistens och samarbete mellan parterna. De menar senare att lösningar på problemet bör baseras på lokal kontext och dess förutsättningar (Vistad et al.2013).

Sverige har allemansrätt som avser rätten att vistas och utnyttja annans mark och innebär både rättigheter och skyldigheter (Bengtsson, 2004). Skyldigheterna regleras i miljöbalken kap. 7 § 1: “Var och en som utnyttjar allemansrätten eller annars vistas i naturen skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med den” (Miljöbalken [MB], SFS 1998:808). Rätten till att vistas och utnyttja annans mark regleras i regeringsformen kap. 2 § 15: “Alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten” (kungörelse om beslutad ny regeringsform, SFS 1974:152). Någon mer lagstiftning om

allemansrätten finns inte (Bengtsson, 2004). Strandskyddet har stor betydelse för allemansrätten men har tagits upp i riksdagsmotioner där det argumenteras för att markägarens rätt borde väga tyngre än allmänhetens rätt (Bengtsson, 2004).

Enligt Bengtsson (2004) diskuterades allemansrätten efter att Sverige gick med EU, eftersom att ett inträde i EU kunde leda till invasion av turister utan kunskap om allemansrätten, och vilken inverkan den kan få för markägaren. En större grupp individer kan göra större skada samt skapa mer obehag för markägaren än vad en enskild individ gör. Enligt Naturvårdsverket (2020) får till exempel kommersiellt organiserad bärplockning ske på privat mark enligt allemansrätten, men endast så länge det sker utan mer skada eller besvär än att markägaren blir av med de

plockade bären. Bengtsson (2004) fortsätter att skriva att det har blivit problem när allemansrätten utnyttjas i kommersiella syften genom exempelvis turistresor. Det är viktigt att i juridiska sammanhang komma ihåg att allemansrätten finns för den

(19)

enskildes rätt att fritt röra sig i skog och mark och att någon utomstående inte ska kunna utnyttja allemansrätten affärsmässigt för att gå med vinst, på bekostnad av markägaren. Det finns tillfällen då kommersiellt och privat utnyttjande av allemansrätten tydligt skiljs åt. Alla som åsamkar skada på annans mark, både avsiktligt och oavsiktligt, blir skadeståndsskyldiga. I frågan om skadestånd till markägaren har ett kommersiellt företag större krav än vad en enskild individ har i form av att visa särskild hänsyn till markägaren (Bengtsson, 2004).

Enligt Strandskyddsdelegationens (2015) slutrapport regleras Norges allemansrätt i friluftslagen och ger allmänheten rätt till att fritt få bada vid stränder och utöva friluftslivsaktiviteter. Friluftslagen skiljer på inmark och utmark. Inmark är

exempelvis gårdsplatser och hustomter och allemansrätten är där begränsad. Utmark avser all annan mark och där är det alltid fri passage, förutom vid undantag med motorfordon (Strandskyddsdelegationen, 2015). Finland har ingen lag som riktar sig till allmänheten och deras rätt till att fritt utnyttja skog och mark, istället finns friluftslagen som riktar sig mot planering (Strandskyddsdelegationen, 2015).

Friluftslagen ger människor rätt att nyttja annans mark och möjliggör för att tvinga markägare att upplåta mark för friluftsverksamhet. Lagen finns för att säkerställa att det finns tillräckligt med rekreationsområden i kommunen

(Strandskyddsdelegationen, 2015).

Enligt Özalp och Akinci (2016) finns det i Turkiet lagstiftat att den mark som avgränsats som strandlinjen, ska tillhöra allmänheten och aldrig kan vara föremål för privat ägande. Strandlinjen blir alltså den lagstiftande gränsen mellan allmän och privat mark. Detta skydd avgränsas genom att en gränslinje för stranden bestäms längs landets kust. Den naturliga gränsen för detta utgörs av det sand, grus, klippor, stenar och träsk som skapats naturligt av vattenflöden vid kustområden runt hav, sjöar och floder (Özalp & Akinci, 2016). Turkiets kuster har upplevt ett ökat tryck på grund av ökad turism och bostadsutveckling vilket gjort att kusten blivit sedd som en alternativ inkomst eller ekonomisk resurs. Arbetet för att bestämma

strandgränslinjen har tagit över 40 år och många strandområden har blivit privat egendom utan restriktioner som använts exklusivt för vissa sektorer och grupper, menar Özalp och Akinci (2016).

Var linjen går mellan allmän och privat rätt skiljer sig mellan olika länder (Klimach et al.,2019). I USA har strandtomtsägare rätt till marken in till mitten på botten av vattendrag som inte går att transporteras i, och dessa tomter ger ägaren exklusiv fiskerätt till vattnet där. Däremot skriver Klimach et al. (2019) att strandtomtsägare bara har rätt till marken från strandlinjen vid vattendrag som går att transporteras i, som bestäms antingen utifrån högvattennivån eller lågvattennivån och har då inte exklusiv fiskerätt. För de navigerbara vattendragen har allmänheten rätt till att passera längs strandlinjen och oavsett vilken befogenhet en ägare har över sin

(20)

fastighet, får ägaren inte dika av, dränera eller inhägna dennes del av vattnet (Klimach et al., 2019). Falco (2017) skriver att kontinentala Europa som grundade sig på romersk lag bestämde att kust och hav var för gemensamt bruk och därför inte kunde ägas privat. Engelsk lag gynnade däremot det privata ägandet och där används lågvattennivån som gräns mellan privat och offentlig rätt (Falco, 2017).

Kokot, Angarmo och Valladares (2011) har studerat Claromecó-kusten i provinsen Buenos Aires, Argentina och skriver att strandområdens livsmiljö har en stor ekologisk betydelse, samtidigt som de är områden som utsätts för stor mänsklig påverkan på grund av resursanvändning och rumslig användning. Detta skapar behov av korrekt planering vid kustområdena. I provinsen Rio Negros lagstiftning

garanteras rätten till stranden, och i kommunen San Carlos de Bariloches policy klargörs att privat mark är föremål för servitut och restriktioner i syfte att ge allmänheten tillgång till stränderna (Chiocconi & Baribieri, 2014).

2.5 Dispens

Enligt Miljöbalken (MB, SFS 1998:808) kan det finnas skäl till att ge dispens inom ett strandområde och upphäva strandskyddet. De olika skälen som berättigar upphävt strandskydd finns i Miljöbalken kap. 7 § 18 c. Enligt Miljöbalken (MB, SFS 1998:808) är ett skäl till dispens om marken redan är i anspråkstagande. Italien har också instiftat undantag från strandskyddslagstiftningen (Falco, 2017). Dessa undantag sker genom att tillåtelse om byggnation eller intrång i skyddet ges från ansvarig myndighet. Detta kan endast ske om den regionala landskapsplanen tillåter byggnation (Falco, 2017).

I Danmark ges dispens mot förbuden vid kustområden av den nationella

miljömyndigheten Naturstyrelsen medan det är kommunerna som meddelar om dispens vid sjöar och vattendrag (Strandskyddsdelegationen, 2015). Det finns generella undantag i Danmarks strandskyddslagstiftning om byggnader eller anläggningar som inte omfattas av byggnadsförbuden. Jordbruk- och

fiskeverksamhet, om de är placerade precis vid befintlig bebyggelse och ligger på en registrerad lantbruks- eller skogsbruksegendom, omfattas inte av byggnadsförbuden.

Jordbruksverksamhet som inte ligger på en jordbruksfastighet ingår alltså inte i undantaget. För fastigheter som inte ingår i undantagen krävs det dispens för att få bygga inom strandskyddet (Strandskyddsdelegationen, 2015). Likt Sveriges

strandskyddslagstiftning kap. 7 § 18 Miljöbalken, går det att upphäva strandskyddet vid enskilda fall i Danmark (Strandskyddsdelegationen, 2015). Det finns möjlighet att planlägga inom kustnärhetszoner om det inte sker på bekostnad av naturen eller människors tillgänglighet till stränder. Det finns tillfällen då det är lämpligare att bygga närmare kusten än in mot land för att skydda natur- och landskapsintressen (Strandskyddsdelegationen, 2015).

(21)

I Norges kommuner har möjlighet att ge dispens från strandskydd, både från bestämmelserna i lagen och från regler i en antagen plan, om inte syftet med strandskyddet är avsevärt åsidosatt (Strandskyddsdelegationen, 2015). Fördelarna med att upphäva strandskyddet och ge dispens måste vara fler än nackdelarna. När dispenser ges från lagens bestämmelser ligger fokus på vad dispensen har för konsekvenser på hälsa, miljö, säkerhet och tillgänglighet. Vid dispenser för

planbestämmelser är det fokus på statliga och regionala mål och kommunen ska inte ge dispens om statliga eller regionala myndigheter som är direkt berörda anser att dispensansökan kommer ha negativa konsekvenser. För att bygga vid vatten i Finland krävs det planläggning (Strandskyddsdelegationen, 2015). Från 2016 är det

kommunerna som prövar dispensansökningarna, tidigare var det den statliga NTM- centralen. Det krävs särskilda skäl för att ge dispens och enligt

Strandskyddsdelegationens (2015) slutrapport får dispensen inte hindra målen för naturvård eller skyddande av byggda miljön, samt orsaka någon avsevärd skada på miljön eller andra betydande konsekvenser.

2.6 Grönstruktur vid stranden

Biodiversitet är en viktig faktor för att erhålla ekosystemtjänster och dessa ekosystemtjänster ger ett ömsesidigt utbyte där biologisk mångfald kan stärkas samtidigt som människor kan dra nytta av ekosystemtjänsterna vid till exempel jordbruk (Adams, 2014). Grizzetti et. al. (2019) hävdar i sin tur att de värden och fördelar som vi får av naturen bör kvantifieras för att stärka argumenten för skydd och återställning av ekosystemtjänster. De argumenterar dessutom för att dessa tjänster också kan användas för att uppnå vissa hållbarhetsmål. Bland annat finns det uttalat i mål 14 i FN:s globala mål till 2030 att kust- och marina resurser ska

användas hållbart, och mål 15 lyfter att färskvattens och landbaserade ekosystem och biologisk mångfald ska bevaras, återställas och användas på ett hållbart sätt. Mål 15 framhåller värdet av att integrera dessa ekosystem och biologisk mångfald i lokal planering (Grizzetti, et. al., 2019).

Albert, Fürst, Ring och Sandström (2019) skriver att bevarandet av biodiversitet och en hållbar tillgång till ekosystemtjänster är beroende av rumslig planering. Den ekologiska mångfalden och ekosystemtjänsterna påverkas av konnektivitet, fragmentering och gestaltningen av landskapet (Albert, Fürst, Ring & Sandström, 2019). Ekologisk konnektivitet innebär att binda ihop och skapa fungerande processer som annars är spridda i landskapet (Naturvårdsverket, 2013).

Naturvårdsverket (2013) beskriver att god ekologisk konnektivitet uppnås genom fungerande områden, vilket betyder att individer av olika arter kan förflytta sig mellan områdena. Fragmentering innebär att tidigare sammanhängande ytor delas upp, och sker enligt Jordbruksverket (2005) i samband med biotopsförluster. Att

(22)

biotoperna blir mindre sammanhängande är sammankopplat med begreppet konnektivitet. Jordbruksverket (2005) skriver också att frågan om hur mycket av det ursprungliga habitatet som måste finnas kvar för att arter ska kunna överleva har lett till begreppet minsta möjliga area (Jordbruksverket, 2005). De medger att det är komplicerat att räkna ut generella samband för minskad yta och utdöende av arter eftersom de har olika förutsättningar.

Dock har teoretiska studier som simulerat populationsutveckling med olika förutsättningar under flera hundra år funnit att fragmentering blir påtagligt när endast 20–40% av lämplig biotop finns kvar (Jordbruksverket, 2005). Grizzetti, et.

al. (2019) argumenterar för att rumslig planering tillsammans med lagstiftning är grundstenarna för de olika policys som är nödvändig för att fördela resurser, som bidrar till bevarande, återställning och utveckling av biodiversitet och

ekosystemtjänster.

(23)

3 Metod

Studien är en fallstudie av San Carlos De Bariloche i fyra steg som en strategi för att förstå lagstiftningen, identifiera vilka värden som är viktiga för strandskyddet samt vilka dispenser som finns och/eller skulle passa utifrån syftet. En fallstudie är en studie som fokuserar på ett specifikt exempel (Biggam, 2017). Metoden skulle ha utförts i San Carlos de Bariloche men på grund av Covid-19 uteblev möjligheterna att vara på plats. Därför utfördes studien på distans med hjälp av kontaktpersonen i fält, Evelyn Colino, direktör för centret för interdisciplinära studier i territorium, ekonomi och samhälle på universitet i Rio Negro.

Tanken var att först göra intervjuerna för att samla information som underlag och sedan utforma enkätfrågorna med bakgrund av denna information. På grund av omständigheterna skickades intervjufrågorna och enkäterna ut samtidigt, för att garantera svar. All text genom studien som i originaltext var på spanska har översatts till svenska via översättningstjänsterna Google översätt och DeepL translator samt med hjälp av kontaktpersonen i fält för arbetet Evelyn Colino och personlig kontakt i San Carlos de Bariloche, Paula Demartin. Skäl till dispenser kommer att utformas utifrån en triangulering av information från intervjuer, enkäter samt litteraturstudie.

I Argentina finns det olika benämning på stränder vid havet och stränder vid sjöar.

Stränder vid sjöar kan benämnas med ordet “costa” och stränder vid havet benämns med “playa”. Enligt Kokot et al. (2011) är “playa” och “costa” synonymer i den spanska ordboken även om de är geomorfologiskt olika. De skriver att “costa” i den spanska ordboken betyder kusten vid en flod, en sjö etc. och land som ligger nära den (Kokot et al., 2011). Detta har tagits i beaktande vid skrivandet av intervju- och enkätfrågor.

3.1 Strukturerade intervjuer om syftet med lagstiftningen

En strukturerad skriftlig intervju bestående av 10 frågor skickades via e-post till en forskare inom lagstiftning, Jorge Paolinelli (separat bilaga) och arkitekten Laura Valeo (Bilaga A). Detta utfördes för att förstå hur strandskyddet är reglerat på olika nivåer av lagstiftning (nationellt, provinsiellt och kommunalt), andemeningen med den nuvarande lagstiftningen, varför avståndet är satt till just 35 meter samt om dispenser finns utpekat i lagstiftningen. Denna metod användes för att klargöra vilka förutsättningar som finns i dagsläget kring regleringen av strandskydd. Svaren på intervjuerna från både Jorge Paolinelli och Laura Valeo sammanställdes till ett underlag för lagstiftningens utformning och analys för vilka olika nivåer som

lagstiftningen behandlas. Dessa presenteras sedan i flytande text där en övergripande

(24)

bild redogör. Intervjun med Jorge Paolinelli analyserades genom en textanalys där delar av texten som ansågs relevanta för resultatet plockades ut.

Två strukturerade skriftliga intervjuer utfördes också med miljöingenjören Agustina Cotelo och arkitekten Laura Valeo där frågorna riktades mot vad de anser viktigt gällande tillgänglighet, biodiversitet och vad de anser vara rimliga skäl till dispens för byggnation längs stranden (Bilaga B). Intervjuerna med Valeo och Cotelo översattes sedan till svenska och svaren jämfördes sedan mellan de olika respondenterna för att slutligen presentera både likheter och skillnader i svar i resultatet.

En kompletterande strukturerad skriftlig intervju utfördes i ett senare skede med miljöingenjören Agustina Cotelo (Bilaga C). Intervjun innehöll 7 frågor och besvarade frågor som uppstod efter intervjuerna om den nuvarande lagstiftningen.

Svaren från den kompletterande intervjun översattes till svenska och jämfördes med svaren från tidigare intervjuerna och kompletterade de befintliga svaren i resultatet.

3.2 Flygbildsanalys av bebyggelse- och grönstruktur En analys av flygbilder utfördes i Google Earth pro där grönytor och

bebyggelsestruktur studerades. Detta gjordes för att se om bebyggelse hindrar tillgängligheten av stranden samt för att se om det finns byggnader som är placerade inom strandskyddat område. Byggnader vid strandområden valdes slumpmässigt ut efter en okulär analys. Grönytor analyserades för att identifiera stråk och om det finns gröna ytor i området som bör skyddas och bevaras. Google Earth pro användes som ett alternativ till flygbilder från kommunen eftersom det var svårt att få tag på material när möjligheten att åka till San Carlos de Bariloche uteblev. Flygbilderna analyserades genom att mäta avstånden mellan byggnaderna och strandlinjen och sedan jämföra det med avståndet i lagstiftningen (Bilaga E). Flygbilder från olika år jämfördes för att se om det skett någon bebyggelseutveckling.

3.3 Enkäter om hinder, tillgänglighet och avstånd

En enkät bestående av 9 frågor skapades i en enkättjänst och skickades ut via sociala medier för att nå boende i San Carlos de Bariloche (Bilaga D). Enkätens syfte var att besvara hur boende i San Carlos de Bariloche utnyttjar stränderna, att ge en

indikation på vad de tycker är ett lämpligt avstånd på strandskydd, om de anser att det finns god tillgång till stränderna och om det finns hinder vid stränderna. Enkäten hade 5 stängda frågor, 2 frågor där respondenterna fick skriva det avstånd de ansåg lämplig samt två frågor med öppna svar där respondenten hade möjlighet att ge ett kvalitativt svar. Enkäten utgjorde underlag för syftet med strandskydd och avstånd på strandskydd där maximalt avstånd sattes till 500 meter för att underlätta uppfattningen av ett rimligt avstånd för strandskydd. Den utgjorde också ett komplement till att förstå den övergripande problematiken och bristerna i

(25)

strandskyddslagstiftningen. Denna enkät fungerade som ett substitut till den observationsstudie som vid den ursprungliga projektplanen skulle utförts på plats i San Carlos de Bariloche.

De kvalitativa enkätsvaren för fråga 8 och 9 sammanställdes i ett kodschema där svaren i enkäten kodas och sedan kategoriseras (Bilaga F och G). Enligt Janne Margrethe Karlsson (personlig kommunikation, 5 december 2019) är kodning en kritisk länk mellan datainsamlingen och deras betydelse och när de kategoriseras kan generella idéer och alternativt teorier utvecklas. Svaren kodades först till hinder för passage, otillräckligt offentligt utrymme, naturliga hinder och bristande planering.

Koderna kategoriserades till privatisering, terräng och annat. Ett enkätsvar kunde få flera koder och flera kategorier eftersom de i flera fall tolkades till flera koder och kategorier. Sedan kvantifierades de kategoriserade svaren i ett diagram utifrån fråga 8 och 9 som presenteras i resultatet

(26)

4 Resultat

I detta avsnitt presenteras de resultat som framkom av metoderna i förra avsnittet.

4.1 Intervjuer gällande nuvarande lagstiftning

Det framgår i intervjun med Jorge Paolinelli att Argentina är en federal stat med provinser, som kan liknas med USA:s stater men i Argentina anser Paolinelli att Buenos Aires har oproportionerligt stor makt. Paolinelli förklarade att det i

nationella konstitutionen uttrycks att vatten i all form anses vara allmän egendom av provinsen, och det är upp till provinsen att ha grundkontroll över de naturliga resurserna som finns i dess territorium. Dock är vatten föremål för lagar som interagerar med varandra. Provinserna har också möjlighet att implementera

internationella konventioner så länge de inte strider mot nationell utrikespolicy. Att vatten är allmän egendom ägd av provinsen förespråkar att det är en vara som inte kan tas i anspråk av någon annan. Paolinelli beskrev i intervjun att lagen kring strandskydd börjar med skyddet av dragvägen, “sirga”, och har sitt ursprung i att säkerställa navigering av båtar längs med vattendragen. Dragvägen hade funktionen att vid navigering kunna dra båtar från stranden och bogsera dem längs strömmen utan hjälp av vind, vilket gav en viss säkerhet för transport av människor och last.

Denna lag meddelade att alla som ägde en tomt som gränsar till floder eller kanaler skulle lämna en remsa av 35 meter till förfogande för dragvägen utan rätt till kompensation. Till detta syfte förklarade Paolinelli att andra aktiviteter också inkluderades, såsom möjligheten att vattna boskap, för människor att tvätta sig, fiska etcetera.

Paolinelli citerade en annan forskare som skrivit att vissa författare argumenterar för att dragvägen är lämplig att ha kvar för användningen av flodbankar, eftersom det kan vara nödvändigt för andra sociala intressen. Enligt Paolinelli bidrar dragvägen i San Carlos de Bariloche fortfarande med fördelar till samhället och fokus måste ligga på att beskriva det nya syftet. Paolinelli förklarade att anledningen till att

strandskyddets avstånd var 35 meter beror på den spanska lagen där 40 stavar markerade ut dragvägen för båtar, där en stav är lika med 0,8359 meter och 40 stavar är lika med 33,426 meter. Det avrundades uppåt till 35 meter och fastställde strandskyddets avstånd.

Paolinelli förklarade att dragvägen är en begränsning av äganderätten som ska säkerställa allmänhetens tillgång till stränder. Anledningen till att dragvägen är en begränsning av ägandeskapet och inte ett servitut är för att:

1. De begränsar markägarens rätt till sin egendom.

2. De är fastställda för att ge allmänheten rätt till fastigheten.

(27)

3. Fastighetsägaren får ingen kompensation för de förluster som blir till följd av allmänhetens rätt till fastigheten.

4. Begränsningen gäller alla fastigheter i denna situation.

5. Det bygger på det kollektiva behovet.

6. De utgör normala begränsningar i ägande av egendom, utan någon uppstyckning av rätten från dess tillämpning.

Paolinelli beskrev att de begränsningar som kommer från lagstadgad reglering inte ger ägaren rätt till kompensation. Annan form av införd begränsning, som inte är lagstadgad, måste exproprieras enligt lag och fastighetsägaren är berättigad kompensation. Därför kan inte en fastighetsägare vars fastighet gränsar till vatten argumentera för att fiskare som utnyttjar dragvägen för syfte att fiska påverkar egendomen, eftersom rätten till exklusivt fiske vid den stranden aldrig var inkorporerat inom ägarens område. Ägaren kan inte argumentera för att det blir någon giltig skada.

Paolinelli förklarade att lagen om dragvägen är inkluderad i artikel 1974 i Civillagen med en förnyad förklaring. Den klargör att ägare av tomt angränsande någon bank vid en kanal som är lämplig för vattentransport måste lämna en remsa som är 15 meter bred genom hela sträckan, vilket fastställer att ägaren inte kan göra någon åtgärd som försämrar denna aktivitet. Paolinelli förklarade vidare att det inte finns någon fastighet vid vatten i landet som inte innefattas av restriktionen för dragvägen.

Med intåget av motorfordon tappade dragvägen gradvis sitt syfte och blev istället ett föråldrat uttryck. Under den senare halvan av 1900-talet förändrades området som dragvägen utgjorde, eller snarare restriktionerna för ägandet av en remsa längs en flod eller kanal, till att snarare handla om att ta hänsyn till biodiversitet, sportfiske, turism med mera. Vidare förklarar han att Artikel 2 i Argentinas Civil Code anger kriterier för hur lagar och normer bör tolkas enligt följande 6 punkter:

1. Lagens ord.

2. Dess syfte.

3. Principerna av liknande lagar.

4. Avsättningar som uppkommer från mänskliga rättigheter.

5. Juridiska principer och värderingar.

6. Allt detta på ett sätt som är förenligt med rättsordning.

(28)

I och med detta menade Paolinelli att det är tydligt att varje juridiskt institut inte är oformbar från sitt upprättande utan anpassar sig till nya övertygelser och sociala behov. Alltså behålls lagen inom den juridiska strukturen som den befinner sig i men ändras efter nya sociala, ekonomiska och politiska verkligheter i samhället. Han beskrev vidare att ägande av egendom aldrig är absolut utan kan bli påtvingad servitut.

Paolinelli förklarade att det är den nationella lagen som dikterar regler om budget för minimumskydd och att de provinsiella lagarna är nödvändiga för att komplettera dem. Agustina Cotelo, miljöingenjör på kommunen i San Carlos de Bariloche skrev att minimumbudgetlagarna inkorporerades i lagstiftningen med reformen av den nationella konstitutionen 1994. I dess artikel 41, var miljöfrågor såsom konceptet om hållbarhet och minimumbudgetar inkorporerad. En lag om minimumbudget fastställer minimumgränsvärden under vilket förvaltningen av resurser inte är tillåtet eftersom det inte miljömässigt är lämpligt. Likaså måste dessa lagar efterlevas av provinserna, som måste diktera sina egna lagar som kan vara mer restriktiva än den nationella lagen, men inte åt andra hållet, skrev Cotelo. Hon förtydligade också att nationell lag är obligatorisk för provinserna, som måste uppföra sin egen lagstiftning med hänsyn till lokala realiteter.

Arkitekten på kommunen, Laura Valeo, beskrev att nationalparken Nahuel Huapi är under nationell rätt och sträcker sig till sjön Nahuel Huapi. Den syftar till att bevara en del av skogen, stäppen och dess biodiversiteten i patagoniska Anderna. Valeo förklarade att de provinsiella lagarna kontrollerar vattenresursernas kvalitet.

Provinserna har förmyndarskapet, administrering och politisk makt över allmänna vatten och hur de skall användas av enskilda personer. De ger godkännanden, medgivanden och tillstånd genom vattenkoden som reglerar förvaltningen av allmänna vatten, privatpersoners användning samt miljöaspekter såsom hydrauliskt arbete eller sanering. Provinsen har lagar som reglerar det industriella

behandlingsystemet, turistföretag och specialfall. Nationella lagar regleras i allmänhet av provinserna på ett sätt som är lämpliga för deras territorium.

På kommunal nivå finns kommunens organiska förordningar från 2007 (Carta Orgánica municipal) inkluderad i den lokala konstitutionen, som är beskrivande när det gäller skyddet av urbana vatten, skriver Laura Valeo. Agustina Cotelo förklarade att denna förordning inkluderar miljöfrågor i flera av sina artiklar. Den tar också upp den fria tillgången till stränderna och rengöring av vattendrag, men fastställer inte några avstånd. Allmänhetens tillgång till naturen, även inräknad tillgång till kusten runt vattendrag och sjöar för rekreation, garanteras i denna konstitution men fastställer inte heller några avstånd. Implementering av rätten kan hanteras genom servitut för passage, överlåtelse till kommunal offentlig egendom genom

överenskommelser om kompensation eller expropriering genom deklarationen om

(29)

allmännytta. Enligt Valeo har staden San Carlos de Bariloche speciella förutsättningar i tillgången till naturen eftersom den är lokaliserad inom

nationalparken Nahuel Huapi. Det finns till och med inom staden, kommersiell eller privat egendom utan stängsel tillgänglig för kulturella syften.

Kommunen anpassar förordningar efter överensstämmelse med reglering för byggnader i koder och modifikationer, däribland Planeringskoden från 1980 (Código de Edificación y Planeamiento), Urbankoden från 1995 (Código Urbano) och Utvecklingsplanen för urbanmiljö väst från 2019 (Plan de Desarrollo Urbano Ambiental Oeste), förklarade Valeo. Vidare skrev Valeo att kommunens lagar är skydd för stränderna vid sjöar, laguner, hydrofobiska jordar (dvs. vattenavstötande), floder och bäckar som finns i San Carlos de Bariloche. Detta skyddas genom att lämna område fritt från byggnader där avståndet bestäms från linjen för högsta vattenstånd. Det framgick vidare att avståndet på strandskyddet varierar och är kortast i stadens mest centrala områden med 6 meter, 15 meter strax utanför, och utökas till 20 meter i de mindre centrala delarna. Strandskyddet är i miljöskyddade områden 35 meter. Det framkom även i dokument som Valeo skickat med att strandskyddet är 50 meter i vissa områden.

Enligt Valeo har lokal lagstiftning möjligheten att reglera användandet och

utnyttjande av marken samt begränsningarna för byggnation. Valeo förklarade att vissa mindre undantag har gjorts i lagstiftningen, och ett exempel på det är att en fastighet har varit smal och att byggnader då kommit nära sjöar eller vattendrag. Om byggnationer bryter mot lagen pekas det oftast ut av grannar eller av lokala

föreningar. Påföljderna är då främst böter, men om det inte betalas kan det leda till rivning, vilket kommunen dock försöker undvika. De olika nivåerna av myndigheter har ansvaret att reglera och kontrollera sina egna lagar.

Agustina Cotelo skrev att varje vattendrag är definierad med olika bredder för strandskyddet i San Carlos de Bariloche. Detta beror på om det är en sjö eller en ström och dess morfologi. Hon skrev att avståndet i vissa fall är striktare än lagen om dragvägen eftersom konceptet om dragvägen inte längre används. Lokalt är mått för de olika vattendragen relaterade till översvämningsmätningar med

återkomstperioder av 10, 50 och 100 år, beroende på fallet och vilka meteorologiska data som finns. De flesta av dessa avstånd bestäms av den provinsiella

vattenmyndigheten. Cotelo förklarade vidare att dessa avstånd fokuserar på att skydda människor, och argumenterar för att även om dessa mått är korrekta, tar den inte hänsyn till skada som människor kan orsaka på vattendragen. Hon lyfte att detta är speciellt viktigt på platser som Bariloche där inte hela befolkningen har

infrastruktur för avlopp och det befintliga systemet inte är tillräckligt.

(30)

Cotelo förklarade dock att Bariloche också haft och fortfarande har en planeringskod från 1980 som begrundade skyddet av stränderna, med hänsyn till bevarande av vegetation och kontinuiteten av den längs kusten av sjön Nahuel Huapi där 50 meter skydd från all konstruktion från början var fastställt. Förändringen som gjordes i planeringskoden ämnade att uppfylla mer aktuella behov i staden och förbättra den oordnade tillväxten av bosättningar på platser som inte passade för detta syfte. Detta tillämpas fortfarande i vissa fall men modifieras för närvarande och blir kortare, ofta på grund av tryck från fastighetsmäklare. Beroende på vilken sektor av staden kan skyddet vara mellan 15 och 35 meter, beroende på viss markkaraktär. Å andra sidan har sjön Moreno 35 meter vilket räknas som en ström och därför vanligtvis skulle ha varit kortare. Vattendragets dynamik har påverkan på avståndet, enligt Cotelo.

4.2 Intervjuer gällande förbättringar av lagstiftning Arkitekten Laura Valeo ansåg att strandskyddet i första hand ska bevara livsmiljöer och främja rekreation och friluftsliv i dessa miljöer. Miljöingenjören Agustina Cotelo ansåg istället att strandskyddet i huvudsak ska skydda vattendraget från föroreningar och modifiering av dess ekosystem. Cotelo ansåg även att kusterna särskilt ska bevaras, dels för deras biologiska mångfald, men också för att undvika erosiva processer och annan fysisk förändring. Valeo tyckte att biodiversitet ska skyddas i strandskyddslagstiftningen men eftersom kusterna är långa bör de behandlas olika.

Centrala delar av kusterna ska vara anpassade till rekreation relaterad till stadsmiljöer och resten av kusterna bör prioritera att bevara den biologiska mångfalden. Även Cotelo ansåg att biologisk mångfald ska bevaras i

strandskyddslagstiftningen och menar att arter indirekt skyddas genom att deras livsmiljöer, sjöar och floder, skyddas av strandskyddslagstiftningen. Det finns våtmarker, som förekommer i både stads- och förortsområden, i San Carlos de Bariloche som är av stora ekologiska och biologiska mångfaldsvärden och som måste tas hänsyn till. “Mallin del km 12” är en unik typ av våtmark i Patagonien som både är en viktig sötvattenreserv och hem för flera fågelarter.

Valeo ansåg att det bör finnas undantag i strandskyddslagstiftningen eftersom lagstiftningen inte tar hänsyn till alla fall, något Cotelo inte höll med om. Istället ansåg Cotelo att kuster och strandområden enbart ska vara platser för rekreation och att ingen byggnation ska vara tillåten, eftersom byggnation kan modifiera den

naturliga morfodynamiken i och vid sjöar och vattendrag. Undantagen ska ta hänsyn till det allmänna intresset och den naturliga miljön samt bli godkänd av medborgarna genom någon form av medborgardialog, enligt Valeo. Både Valeo och Cotelo ansåg att det inte finns något avstånd på strandskydd som fungerar i alla situationer utan det ska finnas kriterier för vilket avstånd som ska gälla för olika fall. Cotelo menade att avståndet kommer bero på egenskapen hos varje sjö och vattendrag och

exempelvis dess morfometri och gränsen för årliga och extraordinära

References

Related documents

Om det är klarlagt att den part som inte står som ägare utåt sett har rätt till andel i fastigheten, alltså är att se som en dold samägare, kan denna genom en formenlig

Utifrån detta vill Brottsoffermyndigheten betona att vi ser ett behov av framtida insatser inom rättsväsendet kopplade till funtionshinderspolitiken, exempelvis

Gemensamt för alla tre fokusgrupper var att de vill ha mer tid med specialpedagogen ute i verksamheten, de ville också alla ha stöd kring hur de skulle hantera den fria leken runt

Det krävs inte att angriparen har påbörjat sitt angrepp för att rätt till nödvärn skall föreligga, det räcker med att angreppet är överhängande, d v s nära förestående.. Det

Naurin och Öhberg (2019) skrev att det existerar synsätt till varför män har större intresse för politik än kvinnor, till exempel att brist på kvinnliga förebilder minskar

18 I rapporten Kulturarv och natur som resurs för hållbar utveckling : en nordisk översikt (Nordiska Ministerrådet) framställs vidare tre övergripande temaområden där

Faktorerna som påverkar hur lätt vagnen är att manövrera är vikten, val av hjul och storleken på vagnen. Val av material påverkar vikten i stor utsträckning och då vagnen ska

Dessa skäl till dispens samt anledningar att inte ge dispens är av stor vikt i resterande del av uppsatsen där Gällivare och Kalix kommuners skäl till dispensgivning, uppmärksammas