Cujuhus/adress Telefovdna/telefon Fáksa/telefax 1 YTTRANDE
2007‐09‐26 dnr 2007‐799
Finansdepartementet 103 33 STOCKHOLM
Sametingets yttrande över Ansvarskommitténs slutbetänkande: Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft (SOU 2007:10).
Ert dnr. Fi 2007/1536
1 Sammanfattning
Sametinget stöder i huvudsak utredningens förslag, analyser och utredningens
grundläggande utgångspunkter för en framtida samhällsorganisation. Sametinget vill dock understryka att det varken i utredningens förslag, analyser eller i resonemanget kring de grundläggande utgångspunkter för en framtida samhällsorganisation finns en diskurs om minoriteterna eller ursprungsfolkets roll i detta sammanhang, vilket är en stor brist.
I direktiven till utredningen eller i utredningens tolkning av direktiven framgår inte explicit att frågeställningar till vad som i budgetpropositionen definieras politikområdet samepolitik eller minoritetspolitik. I bilaga 4 i utredningen beskrivs och anges med vilka olika typer av företrädare inom samhällssektorn som utredningen varit i kontakt med. I denna redovisning saknas Sametinget.
2 Bakgrund
Politikområdet Samepolitik omfattar verksamheten vid Sametinget samt viss verksamhet vid Jordbruksverket och länsstyrelserna som kvarstår efter överföring av uppgifter till
Sametinget fr.o.m. den 1 januari 2007. Till politikområdet hör även urfolksfrågor där både nationell och internationell verksamhet ingår. Verksamhet som berör samer, samisk kultur och språk samt rennäring bedrivs inom flera andra politikområden såsom utbildningspolitik, kulturpolitik, minoritetspolitik och djurpolitik.
Sametingets verksamhet regleras i sametingslagen (1992:1433) och förordningen (1993:327) med instruktion för Sametinget. Sametinget anvisas medel till sin verksamhet över
utgiftsområde 1 Rikets styrelse anslaget 45:1 Sametinget. Rennäringen regleras i huvudsak i rennäringslagen (1971:437) och i rennäringsförordningen (1993:384). Medel anvisas över utgiftsområde 23 Jord‐ och skogsbruk, fiske med anslutande näringar anslaget 45:1 Främjande av rennäringen m.m. Ur Samefonden lämnas bidrag för att främja och stödja rennäringen, den samiska kulturen och samiska organisationer. Fondens inkomster utgörs av upplåtelse‐ och intrångsersättningar. De skador som de stora rovdjuren orsakar
rennäringen ersätts enligt viltskadeförordningen (2 001:724).
Cujuhus/adress Telefovdna/telefon Fáksa/telefax 2
2.1 Det koloniala arvet
I samband med FN: s urbefolkningsdag den 9 augusti 1998 bad den dåvarande
socialdemokratiska regeringen genom jordbruksminister Annicka Åhnberg det samiska folket om ursäkt för det förgångnas oförrätter.
Samtidigt som Christoffer Columbus 1492 landsteg på den amerikanska kontinenten började den svenska kungamaktens pretentioner att sträcka sig allt längre norrut. Det samiska området började integreras i den svenska statsbildningen mer konkret för ca 400 år sedan då Karl IX beslutade att inrätta kyrk‐ och marknadsplatser i lappmarken. Lycksele firar t.ex. sitt 400‐årsjubileum under 2007. Den statliga administrationen som då börjande byggas upp hade till stor del de traditionella samiska markanvändningsavgränsningarna som grund.
Gränstraktatet mellan Sverige och Danmark/Norge från 1751 bekräftar också detta.
Den svenska samepolitiken och den allt starkare integrationen av Sápmi influerades genom århundraden av utvecklingen i Europa; de idéhistoriska trenderna och kolonialismen. Av detta kan man se tydliga spår i den förvaltning som byggdes upp i sameområdet. Den västerländska kultursfärens hållning till andra folk och kultursfärer är central. I en svensk förvaltningshistorisk vetenskaplig och framförallt politisk kontext är kolonialism en icke‐
svensk företeelse. Sametinget måste här konstatera att kolonialismen och dess effekter är ett ganska outforskat och odebatterat ämne i Sverige. I utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering: Integrationens svarta bok ‐ Agenda för jämlikhet och social
sammanhållning (SOU 2006:79) förklaras bl.a. att historieskrivningen i Sverige varit präglad av en selektiv självpresentation där Sverige ställdes utanför de moderna internationella omvälvningarna som medförde globala förändringar som militarism och landerövringar.
Den koloniala processen har haft stor betydelse för skapandet av maktrelationer, stereotyper och underordning av koloniserade folk världen över. Samernas relation till de nationalstater som delade det samiska territoriet mellan sig kom givetvis också att präglas av
kolonialismens idévärld. Svenskarna blev ”vi” och samerna blev ”de andra”.
2 Kulturkamp
I Sverige kom den koloniala maktrelationen, som innebar en underordning av samerna att med tiden genomsyra hela den statliga förvaltningsapparaten. Författaren och historikern Lennart Lundmark har senast i boken Samernas skatteland under 300 år (2006) studerat hur rättsväsendet i historisk tid behandlat samerna och deras skatteland. Från mitten av 1600‐
talet till början av 1900‐talet var lappbyar i Norr‐ och Västerbotten indelade i skatteland.
Inledningsvis behandlade både häradsrätten och länsmyndigheterna lappskattelanden som skattejord. Mot slutet av 1600‐talet började länsstyrelsen hävda att de var kronans mark.
Häradsrätten motsatte sig detta, men berövades sin domsrätt över lappskattelanden åren kring sekelskiftet 1800. Under 1800‐talet kom lappskattelanden att betraktas som upplåtelser på kronojord. I renbeteslagen 1886 stadgades att lappbyarnas områden skulle brukas
kollektivt. Trots det fanns det lappskatteland kvar i Västerbotten som samer betalade skatt för fram till 1928.
Cujuhus/adress Telefovdna/telefon Fáksa/telefax 3 Under sluten av 1800‐talet karaktäriserades denna process av det officiella Sverige som en
”kulturkamp” mellan ett modernt västerländskt samhälle i utveckling och ett rasmässigt underlägset naturfolk dömt att gå under. Samerna miste eller utestängdes från områden man tidigare brukat och dessförinnan erkända rättigheter till land och vatten undergrävdes. I det samtida Sverige fortsätter kulturkampen med anledning av Sveriges oförmåga att ändra en lagstiftning som närmast omöjliggör för samisk traditionell markanvändning att nå
framgång i tvister med svensk markanvändning. Ända sedan 1886 har rennärings‐
lagstiftningen angett gränser för året‐runt‐marker och vinterbetesmarker. I dag regleras renskötselrätten genom rennäringslagen från 1971.
I det koloniala arvegodset finns sålunda en inbyggd strukturell/institutionell diskriminering som både är en konsekvens av en maktordning där samerna är underordnade och att denna maktordning återskapas och permanentas genom en svårgenomskådlig samverkan mellan strukturella villkor, institutionella arrangemang och individuella val och handlingar.
2.3 Ursprungsfolk
Samerna intar i egenskap av ursprungsfolk en särställning i Sverige. I samband med regeringens proposition om insatser för samerna (prop. 1976/77:80 s. 108 f, bet.
1976/77:KrU43 s. 4 f, rskr. 1976/77:289) uttalades bl.a. att samerna är en etnisk minoritet i Sverige som i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land intar en särskild ställning, vilket innebär att man vid utbyggnaden av samhällets stöd till den samiska kulturen måste ge utrymme även åt andra bedömningar än de som kan göras beträffande övriga
minoritetsgrupper. Bland Sveriges internationella åtaganden beträffande skydd för
minoriteter återfinns artikel 27 i FN: s konvention av år 1966 om medborgerliga och politiska rättigheter (SÖ 1971:42). Enligt denna artikel får de som tillhör etniska, religiösa eller
språkliga minoriteter inte förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin religion eller att använda sitt språk. Bestämmelsen har ansetts ge ett starkare skydd för minoritetsgrupper än vad som direkt framgår av ordalydelsen. Staten kan t.ex. i vissa fall vara skyldig att positivt särbehandla minoriteten. Enligt Rennäringspolitiska kommitténs bedömning får det folkrättsliga skyddet enligt artikel 27 anses innebära ett erkännande av att samerna som etnisk minoritet har behov av att åtgärder vidtas från samhällets sida så att den samiska kulturen och det samiska språket kan fortleva och utvecklas samt att tillgången till mark och vatten för de samiska näringarna tryggas. Kommittén pekar även på de åtaganden som Sverige har gjort enligt FN: s konvention mot rasdiskriminering av år 1965 (SÖ 1971:40), handlingsprogrammet Agenda 21 och konventionen om biologisk mångfald (SÖ 1993:77) samt inom ramen för Organisationen för Samarbete och Säkerhet i Europa (OSSE).
2.4 Rätten till självbestämmande
Frågan om samernas rätt till självbestämmande enligt gällande folkrättsliga principer har länge diskuterats. Sedan Sveriges riksdag erkände samerna som ett ursprungsfolk i sitt eget land 1977 har det gradvis skett en process mot ett erkännande att samerna som ett folk har en rätt till självbestämmande. Denna process måste också kopplas till den diskurs om urfolks rätt till självbestämmande som pågått i FN sedan början av 1980‐talet. Etableringen av Sametinget 1993 kan ses som en process i den riktningen. I Sametingsutredningens betänkande Sametingets roll i det svenska folkstyret (SOU 1999:77) framhålls att det sedan
Cujuhus/adress Telefovdna/telefon Fáksa/telefax 4 Sametingets tillkomst skett en dynamisk utveckling och att samerna har en rätt till kulturell autonomi vilket förutsätter en viss grad av självstyre. Detta förändrade synsätt skulle enligt Sametingsutredningens bedömning möjliggöra en omprövning av Sametingets ställning som myndighet under regeringen.
Frågan om samernas rätt till självbestämmande är också central i utkastet till Nordiska samekonventionen som har utarbetats av en särskild expertkommitté, där bl.a. Hans Danelius och Carsten Smith ingått. Utkastet överlämnades till regeringarna i Sverige, Finland, Norge och Sametinget i dessa tre länder den 16 november 2005. Utkastet till
konvention har varit ute på remiss under 2006. Hösten 2007 kommer berörda regeringar och Sameting att fatta beslut om hur den fortsatta ratifikationsprocessen skall hanteras.
Sveriges rapportering kring efterlevandet av FN: s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ger ett klart besked om hur Sverige ser på samernas rätt till
självbestämmande. Rapporten överlämnades till FN den 29 juni 2007. I rapporten sägs att det är Sveriges regerings uppfattning att urfolk har rätt till självbestämmande då de utgör folk enligt den betydelse som avses i den gemensamma artikel 1 i 1966 års internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och 1966 års internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter1. Samerna är erkända som urfolk och utgör också en erkänd nationell minoritet i Sverige. I rapporten framhåller den svenska regeringen att i likhet med andra i samhället är det viktigt att den samiska
befolkningen i landet känner delaktighet och har möjlighet att påverka såväl sin egen kultur som samhällsutvecklingen. Det är några av orsakerna till att Sametinget inrättades 1993 i Sverige.
I 2007 års budgetproposition konstateras att det inom folkrätten under de senaste åren har skett en dynamisk utveckling av framför allt urfolks rätt till självbestämmande, förutsatt att de uppfyller folkrättens kriterier på vad som utgör ett folk. Alla folk som benämner sig själva som urfolk utgör inte ʺfolkʺ i folkrättslig mening och saknar därmed rätt till
självbestämmande. Det samiska folket utgör emellertid ett sådant ʺfolkʺ som i folkrättens mening har rättigheter, inklusive rätten till självbestämmande, framhålls i
budgetpropositionen. Hur det materiella innehållet i självbestämmanderätten skall se ut är dock till stor del en fråga mellan samerna och staten. Regeringen betonar i budget‐
propositionen att det samiska självbestämmandet tillsvidare ökas genom att Sametinget som myndighet successivt ges fler myndighetsuppgifter som berör samiska förhållanden.
Däremot ser regeringen ingen anledning att utreda om Sametinget kan vara ett organ för självstyre. Regeringen avser att även fortsättningsvis samråda med Sametinget om det närmare innehållet i det samiska självbestämmandet.
1 Med stöd av rätten till självbestämmande ska urfolken fritt få bestämma sin politiska ställning och fritt fullfölja sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling. Rätten till självbestämmande får emellertid inte tolkas såsom att tillåta eller uppmuntra någon handling som skulle helt eller delvis dela upp eller inkräkta på den territoriella integriteten eller politiska enheten för suveräna och oberoende stater, som uppträder under åtlydnad av principerna om folkens lika rättigheter och självbestämmande och sålunda har en regering som företräder hela det folk som hör till territoriet utan åtskillnad av något slag.
Cujuhus/adress Telefovdna/telefon Fáksa/telefax 5
3. Grundläggande utgångspunkter för en framtida samhällsorganisation
I utredningen berörs sektoriseringen och dess problem. I sameområdet ochrenskötselområdet hade statsmakten genom lappfogdeväsendet länge ett monopol på frågor kopplade till markanvändning, renskötsel m.m. Under 1960‐talet började detta monopol att luckras upp och kom formellt att avvecklas med tillkomsten av 1971 års rennäringslag då lappfodgeinstitutionen avvecklades. Under 1970‐talet utökades kommunernas kompetens genom bl.a. den nya bygg‐ och planlagstiftningen. Ansvaret för välfärden bland framförallt den renskötande befolkningen var som tidigare nämnt en statlig angelägenhet till 1978, då den nya socialtjänstlagen trädde i kraft. Före 1978 fick kommunerna ett särskilt statsbidrag för samisk socialvård. Sedan början av 1970‐talet har ansvaret för samiska angelägenheter flyttats från den statliga nivån till landstingen och framförallt kommunerna. Problemet har dock varit att kommunerna länge uppfattat att samiska angelägenheter inte hörde till den kommunala sfären utan den statliga. Under 1980‐talet pågick en omfattande debatt om kommunerna hade ansvar för t.ex. samisk barnomsorg. Den pågående sektoriseringen av den offentliga verksamheten har lett till att samiska angelägenheter ofta hamnat mellan olika stolar. En enhetlig policy i kommuner, landsting och län saknas.
Sametinget stöder utredningens argumentation när man föreslår en ny regional samhällsorganisation med tydligare roller och uppgiftsfördelning och en gemensam regionindelning för staten och den kommunala sektorn.
4. Staten och den kommunala sektorn
Utredningen framhåller att statens styrning av kommuner och landsting är sektoriserad, dåligt samordnad och prioriterad. Samernas erfarenheter av lagen om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar (1999:1175) är ett utmärkt exempel på en god intention som ramponeras av en dålig implementering. Det framgår bl.a. i
slutbetänkandet från utredningen om de finska och sydsamiska språken (SOU 2006:19).
Sametinget bifaller utredningens förslag att inrätta en delegation på regeringskansliet för att förbättra samspelet och samrådet mellan staten och den kommunala sektorn.
5. Hälso‐ och sjukvård
Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering har i delbetänkandet Om välfärdens gränser och det villkorade medborgarskapet, (SOU 2006:37) granskat den strukturella/
institutionella diskrimineringen inom välfärdssystemet. Det finns en grundläggande paradox i den svenska välfärdsmodellen. Modellens ambitioner att uppnå ökad
levnadsstandard och jämlikhet har kommit att överskuggas av tydliga segregerings‐ och utestängningstendenser. I en artikel med rubriken ”Den generella äldrepolitiken och den selektiva äldreomsorgen – kön, klass, etnicitet och åldrande i Sverige” uppmärksammar författaren Helena Brodin samernas situation. Ansvaret för välfärden bland framförallt den renskötande befolkningen var en statlig angelägenhet tills 1978, då den nya socialtjänstlagen träde i kraft. Före 1978 fick kommunerna ett särskilt statsbidrag för samisk socialvård.
I utredningens avsnitt om staten och den kommunala sektorn (3) och avsnittet om hälso‐ och sjukvård (4) diskuteras dels sektoriseringens för‐ och nackdelar, dels statens styrning av
Cujuhus/adress Telefovdna/telefon Fáksa/telefax 6 kommuner och landsting, dels organisationen och huvudmannaskapet för hälso‐ och
sjukvården. I en nyligen överlämnad rapport av FN: s specialrapportör i hälsofrågor Paul Hunt om hälsoläget i Sverige, konstateras att de samiska hälsofrågorna är en ickefråga i svensk hälso‐ och sjukvårdspolitik. Levnadsstandarden, den förväntade medellivslängden och hälsostatusen är bland de bästa i världen, precis som för den svenska befolkningen. Men psykosociala svårigheter, alkohol‐ och drogmissbruk, våld och yrkesskador bland
renskötare, är några av de hälsoproblem Hunt noterat. FN: s specialrapportör Paul Hunt konstaterar att det är beklagansvärt att samernas speciella ställning som ursprungsfolk inte fått genomslag i praktiken i Sverige. Han föreslår flera konkreta åtgärder, bl.a. en nationell plan för samers hälsa, etablerandet av ett samiskt forskningscenter om vård och hälsa och en nationell handlingsplan för förbättrad kapacitet för hälso‐ och sjukvård och information på samiska. Sametingets styrelse har med anledning av specialrapportörens rapport verifierat observationerna och stöder förslagen i rapporten.
Sametinget bifaller utredningens förslag att hälso‐ och sjukvårdslagstiftningen samlas i en ny patientlag. Sametinget har inget att erinra mot utredningens förslag att landstingen ersätts av regionkommuner, vilka tillsammans med kommunerna blir huvudmännen för hälso‐ och sjukvården.
6. Regional utveckling
6.1 EU: s regionalpolitik
EU: s regionalpolitik syftar till att öka den ekonomiska och sociala samhörigheten mellan medlemsländerna och minska regionala obalanser och skillnader i ekonomisk utveckling.
Under den nya programperioden 2007‐2013 finansieras de regionala
strukturfondsprogrammen med cirka 8,4 miljarder kronor i EU‐medel. Därtill tillkommer nationell medfinansiering med minst lika mycket medel.
Sametinget har ända sedan Sverige blev medlem i EU aktivt arbetat med särskilda program för sameområdet för att skapa ekonomiska förutsättningar för ökad tillväxt och
sysselsättning inom kultur‐ och näringslivssektorn. De samiska EU‐programmen, Mål 1 och Interreg III A, som Sametinget ansvarade för under perioden 2000‐2006 omsatte totalt cirka 252 miljoner kronor. Bidrag från EU: s strukturfonder krävde nationell offentlig
medfinansiering på mellan 35‐50 procent av projektens totalkostnader.
För perioden 2007‐2013 har Mål 1‐programmet till viss del ersatts av Mål 2 och
Landsbygdsprogrammet (som dock inte är ett strukturfondsprogram). Samerna har inte längre egna beslutsgrupper. Sametinget utser istället representanter till
övervakningskommittéerna. Interreg‐programmet lever vidare med förändringen att det samiska området har utökats och inte längre är uppdelat på flera program. Det blir ett sammanhållet delprogram som kallas Sápmi under Interreg IV A Nord.
Regionala myndigheter, kommuner och lokala samiska aktörer har närmat sig varandra under arbetet med konkreta utvecklingsprojekt inom ramen för EU‐programmen. Samiska institutioner, organisationer, samebyar, föreningar, stiftelser och andra aktörer har tvingats
Cujuhus/adress Telefovdna/telefon Fáksa/telefax 7 söka bortom de traditionella bidragskanalerna för att kunna finansiera sina projekt. Det har lett till ökad samverkan med kommuner, regionala och statliga myndigheter.
Huvudmålsättningen för de samiska EU‐programmen är att stärka och utveckla samisk kultur och samiskt samhällsliv. Utmaningen består av att stärka och bevara traditionell näringsanpassning och samtidigt skapa förutsättningar att utveckla nya livskraftiga verksamheter. Det långsiktiga målet är ett differentierat och utvecklat samiskt näringsliv som bygger på sambandet mellan naturmiljö, kultur och tradition. Det är viktigt att stödja och utveckla traditionellt samiskt kunnande, högre utbildning och forskning anpassad till samiska förhållanden.
6.2 Regionkommunernas regionala utvecklingsuppdrag
Sametinget bifaller utredningens förslag varje regionkommun i respektive län får ett samanhållet regionalt utvecklingsuppdrag, reglerad i en särskild lag om regionalt utvecklingsarbete. Sametinget bör få en roll i detta regionala utvecklingsuppdrag, vilket också bör framgå i den föreslagna lagen.
6.3 Regionala utvecklingsprogram (RUP)
Sametinget har inget att erinra mot utredningen förslag i detta avseende, men får
understryka att Sametinget på samma sätt som kommunerna och länsstyrelserna måste få en roll i arbetet med de regionala utvecklingsprogrammen och bli en del av partnerskapet.
6.4 Strukturfondsprogram
Sametinget har inget att erinra mot förslaget, men utgår från att Sametingets nuvarande roll och delaktighet i strukturfondspartnerskapet består.
6.5 Regionalt utvecklingsanslag
Sametinget har inget att erinra mot förslaget att det nuvarande länsanslaget ersätt av ett regionalt utvecklingsanslag. Att utvecklingsanslaget föreslås förbli författningsreglerat är positivt sett från Sametingets horisont.
6 Regionalt tillväxtprogram
Sametinget bifaller utredningens förslag att regionkommunen i respektive län leder och samordnar RTP.
6.7 Landsbygdsutveckling
Från och med januari 2007 är Statens Jordbruksverk förvaltningsmyndighet för programmet.
Länsstyrelserna och Sametinget är stödmyndigheter som handlägger inkomna ärenden och fattar beslut. Samiska projektägare och företag ska vända sig till Sametinget. Sametinget har inget att erinra mot utredningens förslag att landsbygdsprogrammet på sikt integreras i det regionala utvecklingsuppdraget, under förutsättning att Sametinget fortsättningsvis är stödmyndighet.
6.8 Folkhälsa
Sametinget delar utredningens bedömning att det regionala utvecklingsuppdraget ger regionkommunerna verkningsfulla instrument för att i nära samarbete med kommunerna
Cujuhus/adress Telefovdna/telefon Fáksa/telefax 8 vidareutveckla folkhälsoarbetet. Detta ger som utredningen framhåller möjlighet bryta ned de nationellt fastställda folkhälsomålen i regionala mål, som inarbetas i det regionala
utvecklingsprogrammet. Detta ger möjlighet till att den samiska folkhälsodiminsionen får en given plats i detta sammanhang.
6.9 Regional naturvård och regionala miljömål
Sametinget har i princip inget att erinra mot utredningens förslag att regionkommunerna i respektive län får i uppgift att sköta den del av naturvården som har närmast anknytning till regional utveckling – med fokus på rumslig planering och friluftsliv, skötsel av naturreservat och annat fältarbete – medan länsstyrelserna bibehåller ansvaret för tillsyn inom
naturvården samt beslut om områdesskydd. Sametinget ställer sig dock frågan om detta är den lämpligaste förvaltningsformen beträffande sameallmänningarna.
I detta sammanhang är det viktigt att påpeka dels att Sametinget på sikt måste bli en aktiv partner vad gäller den regionala naturvården på sameallmänningarna, dels att samebyarna ska bli mer delaktiga detta arbete. Sametinget har redan ett ansvar att tillsammans med länsstyrelserna hantera systemet med ersättningarna till rennäringen för rovdjurskador.
I år är det 12 år sedan som Unesco, FN:s organ för kultur, utbildning och vetenskap, utsåg hela det samiska kärnområdet Laponia till världsarv. Världsarvsutnämningar är ett sätt att slå vakt om oersättliga natur‐ och kulturvärlden. Sedan juni 2006 finns en skriftlig
överenskommelse mellan berörda samebyar, kommuner och länsstyrelsen i Norrbottens län som formulerat som en så kallad hemställan till regeringen. Innehållet i hemställan rör bl.a.
inrättande av en tidsbegränsad laponiadelegation inom länsstyrelsen för bl.a. samordning samt myndighetsbeslut i vissa ”laponiafrågor” och förberedelser och driftsstart av en lokalt förankrad världsarvsförvaltning med samisk majoritet i sitt styresorgan samt att årligen under försöksperioden tillskjuta ekonomiska medel för verksamheten inom laponia‐
delegationen och för uppbyggnaden av en lokalt förankrad världsarvsförvaltning med totalt 9 Mkr, varav 3 Mkr årligen under perioden 2007‐2009.
I december 2006 tog regeringen ställning till hemställan. Det har formen av två
regleringsbrev till BD‐länsstyrelsen och till Naturvårdsverket. Regleringsbrev görs varje år för att styra de statliga myndigheterna. Länsstyrelsen i Norrbottens län skall enligt
regleringsbrevet utveckla formerna för förvaltningen av världsarvet Laponia i enlighet med sin hemställan 2006‐06‐30. I arbetet skall bedömas möjligheterna till och fördelarna med en lokalt förankrad förvaltningsorganisation. Förslag skall lämnas till ett regelverk för
förvaltningen samt en förvaltningsplan för världsarvet. Enskilt ägda fastigheter inom världsarvet skall inte omfattas av förvaltningen. Uppdraget skall genomföras i samarbete med berörda samebyar inom världsarvet, Gällivare och Jokkmokks kommuner samt
Naturvårdsverket. Uppdraget skall redovisas till regeringen (Miljödepartementet) senast den 20 december 2009. I Naturvårdsverkets regleringsbrev framgår att högst 3 miljoner kronor får utbetalas till Länsstyrelsen i Norrbottens län för arbetet med att utveckla formen för förvaltningen av världsarvet Laponia i enlighet med hemställan den 30 juni 2006.
Cujuhus/adress Telefovdna/telefon Fáksa/telefax 9 6.10 Regional kulturmiljövård
Kommitténs förslag är att länsstyrelsernas uppgifter inom kulturmiljöområdet renodlas till tillsynsrollen, medan den mer utvecklingsinriktade kulturmiljövården föreslås bli en regionkommunal uppgift. Denna renodling innebär att huvuddelen av kulturmiljövårds‐
anslaget som fördelas regionalt disponeras av respektive regionkommun. Från detta anslag kan dock medel behöva överföras till länsstyrelsernas förvaltningsanslag för att finansiera tillsynsrollen.
Sametinget har inget att erinra mot förslaget i princip, men beträffande den samiska kulturmiljövården är det naturligt att Sametinget på sikt får ta över ansvaret.
6.11 Regional kulturverksamhet
Sametinget har inget att erinra mot förslaget att regionkommunerna övertar landstingens åtaganden inom kulturområdet. Sametinget bifaller också utredningens förslag för att säkerställa kontinuitet och genomslag för de nationella kulturpolitiska målen att respektive regionkommun tecknar ett avtal med Statens Kulturråd om den övergripande användningen av dessa medel.
6.12 Jämställdhetsarbetet
Sametinget bifaller utredningens förslag att uppgiften att fördela medel till regional projektverksamhet i fråga om jämställdhet överförs från länsstyrelserna till
regionkommunerna, varigenom länsstyrelsernas roll renodlas till att följa upp de nationella målen för jämställdhet.
6.13 Tänkbara framtida förstärkningar av det regionala utvecklingsuppdraget
Sametinget delar utredningens bedömning att efter hand som regionkommunerna finner sina former och behovet av ett tvärsektoriellt, regionalt baserat arbetssätt förtydligas bör ytterligare förstärkningar av det regionala utvecklingsuppdraget prövas. Detta bör i vart fall göras förhållande till poltikomåderna Samepolitik och Minoritetspolitik.
6.14 En utvecklad kunskapsstyrning
Sametinget delar utredningens bedömning att den statliga styrningen av uppgifter med anknytning till regional utveckling bör inriktas mer på kunskapsstyrning och mindre på form. En mer sammanhållen, tvärsektoriell styrning är önskvärd, liksom en kraftsamling till färre och bättre samordnade tillväxt‐ och utvecklingspolitiska initiativ.
Cujuhus/adress Telefovdna/telefon Fáksa/telefax 10 6.15 Samverkan och samråd
Sametinget bifaller utredningens förslag att regionkommunen i det regionala
utvecklingsarbetet bl.a. skall samverka med länets kommuner, länsstyrelsen och övriga berörda statliga myndigheter, vilket inkluderar Sametinget.
7 Staten
Sametinget stöder utredningens bedömning av det stora behovet att ”återsamla staten”. För att motverka en fragmentering av och en överlappning inom förvaltningsorganisationen behövs ett tvärsektoriell beslutsfattande som motverkar sektoriseringskrafterna.
Sametinget delar också utredningens uppfattning att den offentliga tillsynen skall vara ett statligt ansvar. Sametinget stöder utredningen att en modell för statlig samordning med ett territoriellt perspektiv bör skapas som bygger på ett utvecklat samspel mellan
Regeringskansliet, länsstyrelserna och nationella sektorsmyndigheter.
Sametinget delar utredningens bedömning att en gemensam geografi inom staten krävs för att staten skall fungera mer effektivt och för att göra staten mer samordnad och mer
handlingskraftig på regional nivå.
Sametinget bifaller följaktligen utredningens förslag att antalet län bör reduceras väsentligt och regionala indelningar inom staten anpassas till en ny länsindelning. Sett från en samisk horisont skulle en ny länsindelning där flera län slås samman underlätta implementeringen av den nationella samepolitiken och skapa bättre förutsättningar för en harmonisering av regelverket kopplat till förvaltningen av sameallmänningarna.
8 Den kommunala sektorn
8.1 Primärkommunerna
Även om det i dag inte finns något som visar att de mindre kommunerna klarar sina
uppgifter på ett sämre sätt än andra kommuner, finns det anledning att uppmärksamma att de mindre kommunernas befolkning dessutom fortsätter att minska. I sameområdet finns många sådana kommuner. Sametinget stöder följaktligen utredningens förslag att staten särskilt skall följa utvecklingen i mindre kommuner, ge stöd till kommuner som önskar gå samman samt bidra till ökad tydlighet i samhällsorganisationen genom att ge länsstyrelserna i uppdrag att särskilt följa utvecklingen i länets mindre kommuner.
8.2 Regionkommunerna
Sametinget bifaller utredningens förslag att nya direktvalda regionala organ med egen beskattningsrätt får ett sammanhållet ansvar för regional utveckling och hälso‐ och sjukvård.
Cujuhus/adress Telefovdna/telefon Fáksa/telefax 11 När landstingen ersätts av de nya regionkommunerna övertar dessa landstingens uppgifter, beskattningsrätt och konstitutionella ställning.
9 En ny regional geografi
Sametinget bifaller utredningens förslag till ny regional samhällsorganisation och delar till en stor del de bedömningar som kommittén gör i detta sammanhang. Utredningen bedömer på grundval av de skisserade kriterierna att det kommer att resultera i en indelning i sex till nio län och regionkommuner.
Sametinget ser det naturligt att Norra sjukvårdsregionen som omfattar de fyra nordliga länen, alltså Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län slås samman, vilket också utredningen skisserat.
10. Konsekvensbedömningar
I utredningen görs olika konsekvensbedömningar, bl.a. i förhållande till konsekvenser för den kommunala självstyrelsen. Utredningen berör inte konsekvenserna för Sametinget.
I det fall den nya organisationen implementeras kommer det att både ha konsekvenser för Sametinget som ett folkvalt organ och Sametinget som myndighet, vilket bör utredas särskilt.
Yttrandet har beslutats av Sametingets styrelseordförande Lars‐Anders Baer.
Lars‐Anders Baer
Styrelseordförande
