MI som en flexibel och mångfacetterad metod
En kvalitativ intervjustudie om socialsekreterares upplevelse av att tillämpa MI på relationsvåld
Cassandra Hallingstam och Moa Johansson
Institutionen för social arbete Examensarbete 15 hp Socialt arbete Socionomprogrammet Höstterminen 2019
Handledare: Alexander Björk
English title: MI as a flexible and versatile method – a qualitative interview study on social workers’ experience of applying MI to domestic violence
MI som en flexibel och mångfacetterad metod
En kvalitativ intervjustudie om socialsekreterares upplevelse av att tillämpa MI på relationsvåld
MI as a flexible and versatile method
A qualitative interview study on social workers’ experience of applying MI to domestic violence
Cassandra Hallingstam och Moa Johansson
Abstract
Motivational interviewing is a widely used psychosocial intervention, both in general and more specifically in Swedish social services. It was developed within the substance abuse field and has later been adapted to many other fields, for example domestic violence. Up to this point there has been some research about MI in this context, but there is a lack of knowledge about how social workers working with domestic violence use and perceive the method in their practical work. This qualitative interview study explores seven Swedish social workers’ perception of this within the theory of affordances. The results have been
thematically analyzed and shows that MI is viewed as a flexible, versatile and useful method within domestic violence. The results also show three themes which are called The learning process of MI as an affordance in itself, MI as a useful method in the work with domestic violence and MI applied partially in relation to contextual circumstances. The results further implicate more extensive future studies with a quantitative approach.
Keywords
Motivational interviewing, social workers, social services, domestic violence, theory of affordances, qualitative interviews.
Nyckelord
Motiverande samtal, socialsekreterare, socialtjänsten, relationsvåld, teorin om meningserbjudanden, kvalitativa intervjuer.
Antal ord 15 698.
Förord
Vi vill ta tillfället i akt att säga att arbetet med den här uppsatsen har varit spännande och utmanande.
Stort tack till er som ställde upp som intervjudeltagare, utan er hade inte den här studien varit möjlig!
Vi vill även tacka vår handledare Alexander Björk för bra handledning och feedback!
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 5
1.1 Syfte och frågeställningar ... 7
2 Bakgrund ... 7
2.1 MI-andan, MI:s fyra processer och ambivalens ... 7
3 Tidigare forskning ... 9
3.1 Sökprocessen ... 9
3.2 Forskningsfältet ... 9
3.2.1 Överblick av forskningsfältet... 9
3.2.2 Konceptuella argument för MI ...10
3.2.3 Evidens kring MI inom relationsvåld ...12
3.2.4 MI i det praktiska arbetet ...15
3.2.5 Resumé av forskningsfältet ...17
4 Teoretiskt perspektiv ... 18
4.1 Den funktionella aspekten ...20
4.2 Den relationella aspekten ...20
4.3 Den lärande aspekten ...21
5 Forskningsmetod ... 22
5.1 Metodval ...22
5.2 Urvalsprocess ...24
5.3 Information om studiedeltagarna ...25
5.4 Dataanalys ...26
5.5 Metoddiskussion ...26
5.6 Etisk diskussion ...28
6 Resultat och analys ... 29
6.1 Bakgrundsinformation ...29
6.2.1 T1: Lärandet om MI som ett meningserbjudande i sig ...29
6.2.3 T2: MI som en användbar metod i arbetet med relationsvåld ...33
6.2.4 T3: MI appliceras partiellt i relation till kontextuella omständigheter ...37
6.3 Slutsatser ...42
7 Diskussion ... 43
8 Referenser ... 46
9 Bilagor ... 51
Bilaga 1: Intervjuguide ...51
Bilaga 2: Mall för förfrågan ...53
Bilaga 3: Informationsbrev ...54
5
1 Inledning
Motiverande samtal, förkortat MI, är en vida känd metod som fått stort genomslag inom både hälso- och sjukvård och socialt arbete. Metoden har exempelvis presenterats som användbar för läkare och psykologer (Rubak, Sandbæk, Lauritzen & Christensen, 2005) och som passande för socialarbetare att tillämpa i deras praktiska arbete (Farbring & Rollnick, 2015).
Även om metoden då den grundades av Miller i början på 1980-talet var tänkt att användas med så kallade ”problemdrickare” (Rollnick & Miller, 1995) har MI beskrivits ha
vetenskapligt stöd för en rad andra klientgrupper inom vilka metoden också används. MI har exempelvis utvärderats i förhållande till drogberoende och diabetes (Rubak et al., 2005) samt har applicerats på en rad andra problemområden såsom generellt ångestsyndrom,
självmordsbenägenhet och våld i nära relationer (Arkowitz & Westra, 2009). Relationsvåld i förhållande till MI är fokus för studien.
Av Socialstyrelsen beskrivs MI vara en metod som kan användas för att arbeta i enlighet med en evidensbaserad praktik (2019a; 2019b). Däremot nämner myndigheten inget om metodens evidens i förhållande till relationsvåld specifikt. Tidigare genomförda internationella studier tyder dock på att viss evidens finns för MI i kontexten relationsvåld (se exempelvis
Kistenmacher & Weiss, 2008; Woodin & O’Leary, 2010). Inom forskningsfältet beskrivs MI även ha potential som ett verksamt komplement till annan behandling i arbetet med
relationsvåld (Burke et al., 2010; Hughes & Rasmussen, 2010; McMurran, 2009). Det finns även svensk litteratur däri MI framhålls som en lämplig metod för fältet (Ortiz, 2014), dock saknas forskning som renodlat undersöker socialsekreterares upplevelse av att använda MI i relationsvåldsarbetet.
Relationsvåld är enligt Socialstyrelsens bedömning ett stort samhällsproblem (Socialstyrelsen 2019a; 2019c) och Brottsförebyggandet rådet uppger att denna våldsform bara 2019
resulterade i omkring 16 000 anmälningar av misshandelsbrott där förövaren sades stå i nära relation till offret (2019). För att förtydliga termen relationsvåld har vi utgått från
Socialstyrelsens definition av våld i nära relationer:
Våld i nära relationer är ofta ett mönster av handlingar som kan vara allt ifrån subtila handlingar till grova brott. Mer konkret är det allt ifrån att bli förlöjligad till att utsättas
6
för våldtäkt eller allvarliga hot. Det är ofta kombinationer av fysiskt, sexuellt och psykiskt våld. (Socialstyrelsen, 2019c, femte stycket).
Som framgår i definitionen (2019c) kan denna våldsform se olika ut samt ha olika
allvarlighetsgrader. Att relationsvåld dessutom är att betrakta som ett socialt problem går att skönja i att Sveriges kommuner enligt 5 kap. 11 § socialtjänstlagen har en lagstadgad
skyldighet att beakta kvinnors eventuella behov av stöd och hjälp då de är eller har varit utsatta för relationsvåld (SFS 2001:453). Enander (2014) uppger att trots att tvivel inte råder om kommunernas lagmässiga ansvar att jobba med relationsvåld är lagen mindre tydlig i hur kommunerna bör utföra detta arbete rent praktiskt. Hon redogör dock för hur kommunerna arbetar, eller bör arbeta, med relationsvåld och lyfter i samband med det verktyg som blivit centrala i arbetet med relationsvåld. Dessa är bland annat att lämpligt utbildad personal gör riskbedömningar samt säkerhetsplaneringar med den våldsutsatta. En riskbedömning innebär att den professionella lyssnar på det den våldsutsatta berättar och utreder vilka delar hen är mest rädd för och vilka åtgärder som behöver vidtas. En säkerhetsplanering kan istället innebära att den våldsutsatta har en väska packad så att hen snabbt kan ge sig av vid behov.
Sett till ett mer verksamhetsmässigt perspektiv tar Enander (2014) upp att socialtjänsten har haft problem med att arbeta med relationsvåld, bland annat eftersom mer moderna synsätt och forskning länge haft svårt att få fäste. Detta har gjort att en föreställning länge funnits inom socialtjänsten om att det är den våldsutsatta kvinnans ansvar att skydda sina barn från våld, istället för att lägga ansvaret att skydda barnen från våld på våldsutsättaren. Arbetet med relationsvåld handlar också om att bemöta klienter, utreda våld och stödbehov. MI har i arbetet med detta föreslagits som en lämplig metod (Ortiz, 2014). Ortiz har bland annat framhållit att MI:s sätt att verka motiverande är användbart för att våldsutsatta ska ta steget att lämna destruktiva relationer. MI har dock även problematiserats av Lauri (2019) som uppger att en risk med att använda MI är att för stort ansvar läggs på den våldsutsatta själv. Denna kritik menar vi ger en antydan om att även andra kunskaper än de kring MI kan vara betydelsefulla att ha i arbetet med relationsvåld. En viktig kunskap är exempelvis att
professionella som möter våldsutsatta tydligt markerar avståndstagande från våld istället för att förringa det (Enander, 2014).
MI:s användning kan sägas ha blivit populärt på socialtjänsten i stort och det står klart att metoden även gjort ett intåg inom området för relationsvåld, dock finns inga officiella siffror
7
om hur mycket MI används inom fältet. Med anledning av MI:s popularitet är det viktigt att undersöka socialsekreterarnas upplevelse av metoden. Det finns nämligen ingen tidigare forskning som studerat detta, vilket vi ser som anmärkningsvärt eftersom användningen av MI kan tänkas inverka på det stöd våldsutsatta och våldsutövare får i sitt möte med socialtjänsten.
Även om det finns positiva idéer kring MI:s användbarhet i denna kontext (Ortiz, 2014) finns också empiri som till viss del kritiserar metoden (Lauri, 2019). Detta menar vi leder upp till att det finns behov av att undersöka användningen vidare, vilket denna studie gör genom att inhämta och analysera empiri bestående av intervjusvar från socialsekreterare som i sitt arbete möter relationsvåld. Denna studie tar sikte på att undersöka kunskapsluckan om
socialsekreterares upplevelser av att använda MI i skärningspunkten med relationsvåldsarbete.
1.1 Syfte och frågeställningar
Studiesyftet är att undersöka hur socialsekreterare i Sverige som använder samtalsmetoden MI och kommer i kontakt med relationsvåld i sitt arbete upplever användningen av MI. Två frågeställningar har skapats som utgångspunkt för undersökningen:
1. Hur upplever socialsekreterare inom socialtjänsten att de praktiskt använder MI i arbetet med relationsvåld?
2. I vilken utsträckning upplevs MI vara användbart i arbetet med relationsvåld? På vilket eller vilka sätt upplevs metoden användbar?
2 Bakgrund
Vid tiden då MI grundlades av Miller under 1980-talet presenterades strategier och en modell med syfte att ge yrkesverksamma ett alternativt sätt att arbeta på med personer med
missbruksproblematik. Enlig Miller kunde arbetssättet med en del modifiering tänkas vara applicerbar även på andra beteendeområden (Miller, 1983; Rollnick & Miller, 1995).
Grundläggande för MI var att hjälparen skulle stödja klienten i att arbeta upp motivation som sedermera ledde till förändring. På 1990-talet vidareutvecklades samtalstekniken av Miller och kollegan Rollnick.
2.1 MI-andan, MI:s fyra processer och ambivalens
8
MI kan grovt beskrivas som en samarbetsinriktad metod med fokus att bygga klientens egen motivation till förändring (Rollnick & Miller, 2013, s. 29). Centralt är MI-andan med de fyra grundpelarna partnerskap, acceptans, medkänsla samt framkallande (ibid. s. 31ff). Inom MI finns fyra processer varav den första är att engagera, att hjälparen försöker väcka
engagemang hos klienten vilket är det som driver relationen framåt (Miller & Rollnick, 2013, s. 57). Målet i detta skede är att en ”ömsesidigt förtroendefull och respektfull hjälpande relation” (ibid. s. 59) skapas. Den andra processen fokusera, innebär att hjälparen och klienten tillsammans hittar ett mål att arbeta mot, skapa en strategisk riktning för samtalet. Ett sätt att göra detta är genom att skapa en agenda, det vill säga en lista över saker som mål, förtvivlan, förändringar, hopp och bekymmer (ibid. s. 116ff). Den tredje processen inom MI är
framkallande, i vilken förändringen förbereds. Viktigt här som professionell är att känna igen förändringsprat, att kunna bemöta status quo-prat, att hantera klientens ambivalens, samt att framkalla motivation (Miller & Rollnick, 2013, s. 185ff). Den fjärde och sista processen är att planera vilket innebär att hjälparen stärker klienten att förändring är genomförbart (ibid. s.
293).
Med ambivalens menas att klienten vill genomföra en förändring samtidigt som hen inte vill det, eller att vilja två saker som inte är förenliga med varandra. Ambivalens hos klienten visar sig genom förändringsprat blandat med status quo-prat. Förändringsprat innebär att klienten uttrycker argument för att genomföra förändringen medan status quo-prat istället innebär uttryck för att inte genomföra förändringen (ibid. s. 21ff).
2.2 MI som en vägledande samtalsstil och fem centrala färdigheter
Hjälpande samtal beskrivs kunna ta form genom flera olika stilar: den styrande stilen, den följande stilen samt den vägledande stilen. Den styrande stilen återfinns ofta i samtal där den professionella är den som vet bäst och säger åt klienten hur hen ska agera. Den följande stilen är däremot när den professionella enbart lyssnar till det klienten har att säga och avstår från att bidra med egna tankar och pekpinnar. I mitten av stilarna finns den vägledande stilen som kan beskrivas med orden assistera, erbjuda, motivera samt stödja. Det är inom denna vägledande, guidande stil MI till största del ligger då aspekter av både den styrande och den följande stilen tas in (Rollnick & Miller, 2013, s. 19f).
9
Under MI-samtal finns fem centrala färdigheter: att ställa öppna frågor, bekräfta, ha ett reflexivt lyssnande, summera samt informera och ge råd. Öppna frågor inbjuder klienten att reflektera och framkallar motivation. Att bekräfta innebär att den professionella visar
acceptans för klienten som en värdefull person med autonomi. Reflexivt lyssnande utmynnar ofta i reflexiva uttalanden, en sorts gissning eller tolkning av det som klienten har uttalat sig om. Att summera innebär att den professionella sammanfattar vad klienten har sagt, vilket ger utrymme för klienten att bekräfta eller inte hålla med samt att fylla på med det som eventuellt har missats i samtalet (Rollnick & Miller, 2013, s. 50ff).
3 Tidigare forskning
3.1 Sökprocessen
Vetenskapliga artiklar har sökts fram genom slagningar i databaserna ProQuest platform samt EBSCO Discovery Service (EDS) via Stockholms Universitetsbibliotek online. Övervägande relevanta resultat hittades i EDS, varvid resultat från ProQuest platform uteslöts.
Sökandet begränsades till kollegiegranskade texter publicerade inom tidsspannet 2009–2019 som relaterade till MI och relationsvåld. Specifika sökord och olika sökoperatorer såsom
”OR”, ”AND” och ”NOT” användes i olika kombinationer tills två slutgiltiga söksträngar nåddes:
TI ( motivational interviewing or mi or motivational interview ) AND TX ( domestic violence or domestic abuse or intimate partner violence ) AND TX ( social work or social workers or social work practice or social services ) TI ( motivational interviewing or mi or motivational interview ) AND TX ( domestic violence or domestic abuse or intimate partner violence ) AND TX ( randomized controlled trials )
3.2 Forskningsfältet
3.2.1 Överblick av forskningsfältet
MI-forskning med inriktning på relationsvåld har behandlats med flertalet olika
10
frågeställningar, metoder och resultat. Den tidigast publicerade texten oss veterligen som explicit sammankopplat MI, relationsvåld och socialt arbete är från 2005 (Wahab, 2005).
Övrig forskning har övervägande tillkommit ytterligare en bit in på 2000-talet och framåt (se exempelvis: Rasmussen, Hughes & Murray, 2008; Soleymani, Britt & Wallace-Bell, 2018) vilket kan sättas i relation till att MI grundades på 1980-talet (Miller, 1983). Majoriteten av studierna som tas upp här är internationella. Detta beror inte enbart på att engelska sökord användes i sökprocessen utan också på att det är så fältet ser ut.
Att forskningsområdet är relativt nytt kan förklara att den svenska forskarvärlden ännu inte har genererat mycket forskning på ämnet, vår studie kan dock ses som ett försök att ändra detta. Ett perspektiv som saknas inom litteraturen är att med ett renodlat fokus på
socialsekreterare inom svensk socialtjänst studera upplevelserna av att använda MI, vilket föranlett denna studie. Detta perspektiv kan sägas tillhöra en mer övergripande brist på litteratur inom forskningsfältet som kopplar samman MI:s användning vid arbete med
relationsvåld och presenterar empiri kring detta. Enligt vår kännedom har enbart Lauri (2019) närmat sig detta tidigare vilket gör att det finns utrymme att undersöka forskningsområdet vidare med olika teoretiska utgångspunkter och angreppssätt. Klargöras kan även att
forskningsfältets nuvarande litteratur om MI och relationsvåld generellt sällan använder sig av tydligt definierade teorier och begrepp, utan den teoretiska biten verkar ofta ersättas med att grundläggande delar av MI samt information om relationsvåld beskrivs. Detta går att ställa sig kritisk till då användningen av teorier kan tänkas höja abstraktionsnivån på studerade
fenomen. Med detta sagt presenteras tre teman vi funnit karakteristiska för MI-litteraturen med inriktning på relationsvåld: Konceptuella argument för MI, Evidens kring MI inom relationsvåld och MI i det praktiska arbetet.
3.2.2 Konceptuella argument för MI
Temat fokuserar på litteratur som framför konceptuella argument i förhållande till MI.
Huvuddelen av dessa förstår MI som en användbar metod i kontexten för relationsvåld, dock lyfts även argument och tankar som är mer kritiska. Gemensamt är att argumenten inte underbyggs med forskningsresultat som belägg för det som uttrycks.
Inledningsvis kan konstateras att litteratur som presenterar argument för och emot MI på basis av egna erfarenheter eller argument förekommer (Burke, et al., 2010; Ortiz, 2014; Watson, 2011). Burke et al. för här fram att MI är ett värdefullt komplement till traumamedvetet arbete
11
baserat på egna erfarenheter. Enlig dem kan flera MI-komponenter vara fruktbara att använda parallellt med traumamedvetet arbete för personer som överlevt relationsvåld. De ser även att MI kan lägga grunden för en samarbetsinriktad relation om professionella agerar i enlighet med MI:s principer. Watsons text handlar istället inte uttalat om MI och relationsvåld. Dock framhålls att han utifrån sin erfarenhet av att använda MI inom missbruksfältet anser att metoden kan användas inom andra praktiska delar och komplexa situationer av socialt arbete.
Detta tänker vi skulle kunna vara inom relationsvåld. Watson ser nämligen att en betydelsefull fördel med att använda MI är att det kan förstärka den inneboende motivationen hos klienter som upplever motstånd till förändring. Watson förklarar att han ser MI som kompatibel med det sociala arbetets värden; exempelvis tron på människans rätt till självförverkligande och att hen ska få ha kontroll över sin egen livssituation.
Watson (2011) har dock även en kritisk syn på metoden. I hans ögon är MI exempelvis inte lämpligt att använda vid frånvaro av ambivalens eller om man har målet att påtvinga klienten förändring med syfte att nå organisationens mål enklare. Vidare menar han att en risk med MI är att metoden implementeras med orealistiskt höga förväntningar. Detta eftersom MI har en tendens att ses som en universallösning fast det bara är ett av många verktyg man som professionell kan använda sig av. Ytterligare en begränsning som lyfts är att socialarbetare ofta hänvisar till tidsbrist när de frångår MI, vilket Watson ifrågasätter eftersom även korta interventioner har visat effekt. Burke et al. (2010) lyfter vidare att MI:s guidande element om det används fel kan vara problematiskt, i synnerhet när den professionella och klienten har olika agendor kring klientens förändring. Även om MI inte är tänkt att användas på ett styrande, utan ett mer navigerande sätt, finns risk att rådgivaren lägger över egna mål på klienten, vilket det bör finnas en medvetenhet kring.
Ortiz (2014) kan slutligen tas upp. Hon erbjuder konceptuella argument för MI som inte stödjer sig på empiriska undersökningar. I boken beskrivs särskilt MI:s användning i
förhållande till våldsutsatta men i kapitel fyra som är skriven av författaren Rosenqvist (2014) presenteras också tankar kring MI:s användning med våldsutövare. Rosenqvist menar bland annat att MI kan vara passande för professionella att använda för att undvika att agera
dömande mot klienten och för att stödja denna i att känna ansvarskänsla istället för att reagera med försvarsstrategier, särskilt i den inledande behandlingsfasen då våldsutövaren ofta
pendlar i känslan av ansvar.
12
Ortiz (2014) framhåller att MI är lämpligt att använda med våldsutsatta eftersom de ofta skiftar mellan att se anledningar till att vara kvar respektive lämna relationen. Till skillnad från den redan presenterade litteraturen ges mer handfasta samtalstips hur professionella kan använda MI för att motivera till förändring. Värt att lyfta dock är att hon med stöd av tidigare forskning konstaterar att MI har visat sig ha evidens inom områdena alkohol- och
drogproblematik, tobaksrökning, spelproblematik och pengaproblem, riskbeteenden vid HIV, ohälsosamma kost- och motionsvanor och vid bristande följsamhet till behandling, men inte nämner några studier som kan visa på MI:s effektivitet i förhållande till relationsvåld. Det går att fråga sig om MI för att metoden har evidens inom vissa problemområden per automatik kan antas vara effektiv inom relationsvåld?
3.2.3 Evidens kring MI inom relationsvåld
Vänds blicken till forskning inom detta tema är den gemensamma nämnaren litteratur som erbjuder forskningsresultat. Dessa kommer presenteras i tre underrubriker: Evidens kring MI och våldsutövare, Evidens kring MI och våldsutsatta och avslutningsvis Slutsatser kring MI:s evidens vid relationsvåld.
3.2.3.1 Evidens kring MI och våldsutövare
I litteraturen presenteras evidens för MI som ett effektivt komplement till andra insatser riktade mot våldsutövare (McMurran, 2009; Soleymani et al., 2018). För att förklara detta närmare kan en litteraturöversikt gjord av Soleymani et al., vilken inkluderande fem studier, först nämnas. Trots översiktens lilla urval menar studieförfattarna att den undersökta
litteraturen tyder på lovande resultat där MI som en förbehandling kan ge betydande förbättring i mäns engagemang, deltagande i behandlingssessioner och genomförandet av hemuppgifter vid behandling mot partnervåld. McMurran finner vidare evidens för att MI kan användas parallellt med annan behandling genom en systematisk översikt. Studiens
förklaringsvärde ligger i att MI visas vara motivationshöjande och tillika en bidragande faktor till att våldsutövare stannar kvar i och vidhåller engagemang i annan pågående behandling.
MI har också undersökts som en insats som kan påverka på våldsutövares syn på våld (Kistenmacher & Weiss, 2008; Woodin & O’Leary, 2010). Kistenmacher och Weiss konstaterar genom sin randomiserade kontrollerade studie att våldsutövarna i studiens experimentgrupp som fick MI, i jämförelse med kontrollgruppen utan MI, överlag blev mer redo för förändring och mer benägna att inte beskylla våldet på omgärdande faktorer. Även
13
om fler validerande studier med större studiepopulationer och ett förfinat sätt att mäta för att säkra kunskapen efterfrågas av författarna vågar de ändå landa i att MI potentiellt är effektivt för att ändra våldsutövares syn på eget våldsamt beteende. Därtill har Woodin och O’Leary framställt resultat som går i linje med detta. De lägger fram en randomiserad studie av 50 dejtande högskolestuderande par med åtminstone en fysiskt våldsam incident i bagaget. Paren delades upp i två lika stora grupper där den ena i egenskap av experimentgrupp fick ta del av ett två timmar långt och självständigt motiverande samtal. De resterande paren,
kontrollgruppen, fick däremot inte ta del av interventionen. Resultaten visade att när den undersökta MI-interventionen användes minskade den fysiska aggressiviteten hos både männen och kvinnorna i experimentgruppen. Där fick kvinnorna även lägre acceptans för både kvinnlig och manlig psykisk aggressivitet. Männens acceptans för psykisk aggressivitet minskade också i samma grupp, med reservation för att det enbart gällde kvinnlig psykisk aggressivitet. Enligt oss kan studien säga något om MI:s effektivitet med relativt enkla medel eftersom ett två timmars samtal med personer i en riskgrupp för våld kan ses som en kort och riktad åtgärd. Samtidigt vill vi understryka att detta inte innebär att effektiviteten kan sägas finnas för alla personer som är involverade i relationsvåld.
3.2.3.2 Evidens kring MI och våldsutsatta
För att tydliggöra den osäkra evidens som finns för MI:s effektivitet i koppling till
våldsutsatta kan Saftlas et al.:s (2014) samt Weir et al.:s (2008) studier nämnas. Saftlas et al.
undersöker i sin randomiserade studie våldsutsatta kvinnors nivåer av depression, självförmåga och beredskap till förändring i förhållande till MI. Deras slutsats är att
kvinnorna i studien som varit utsatta för relationsvåld under det senaste året och som gavs MI fick minskad risk för depression samt ökad upplevelse av egenförmåga och beredskap till förändring i jämförelse med kontrollgruppen utan MI. Studieinterventionen bestod av ett fysiskt möte med varje studiedeltagare och tre telefonsamtal, samtliga i vilka MI användes för att definiera personliga mål. Kritik kan riktas mot att studieresultaten kan uppfattas säga något om att MI är effektivt, eftersom studieresultaten saknar statistisk signifikans. Författarna är visserligen medvetna om detta men gör ändå gällande att ”With a lower than projected sample size, our findings did not achieve statistical significance at the 5% level but suggest a
beneficial effect of the MI intervention on reducing depressive symptoms.” (Saftlas et al., 2014, s. 144). Att icke-signifikansen förklaras med att deltagarna inte blev så många som varit tanken kan vara en möjlig förklaring, samtidigt anser vi likväl att det får hållas öppet att en replikering av studien med fler studiedeltagare inte nödvändigtvis skulle nå statistisk
14
signifikans mellan interventionen och att depressiva symptom reduceras.
Weir et al.:s (2008) randomiserade, kontrollerade studie fann inte heller något statistiskt signifikant samband som tydde på att studiedeltagare som fick två MI-grundade interventioner kontra kontrollgruppen som inte fick någon intervention hade mindre risk att utsättas för relationsvåld. Studiedeltagarna utgjordes här av kvinnor som var villkorligt frigivna eller hade skyddstillsyn, vilka blev slumpmässigt indelade i en så kallad HIV-riskreducerande grupp, en HIV- och relationsvåldsreducerande grupp samt en kontrollgrupp. Även om studien fann evidens för att de undersökta MI-baserade interventionerna var effektiva i att minska att kvinnorna hade oskyddat sex och delade nålar, tydliggör de att inga signifikanta skillnader kunde påvisas beträffande relationsvåldet. Resultaten visade alltså inte att interventionen var effektiv i att minska relationsvåldet på sikt. Trots att studieresultaten inte gav belägg för att MI var en effektiv metod visade sig oddsen för att ha utsatts för våld vara lägre för både experiment- och kontrollgruppen vid den senare utvärderingen av studiedeltagarna. Detta kan enligt oss värderas som ett betydelsefullt resultat på så sätt att MI åtminstone inte tycks ha varit skadligt. Blickar vi snabbt tillbaka till Saftlas et al.:s resultat antyder inte heller det att MI är skadligt (2014) vilket i sig enligt Socialstyrelsen är del av att arbeta evidensbaserat (2019d).
Ett resultat som ger något godare indikationer för att MI kan ha potential i arbetet med
våldsutsatta presenteras av Rasmussen et al. (2008) som undersöker MI i anslutning till annan behandling för 20 kvinnor på ett skyddat boende i en amerikansk kontext. Studiens deltagare delades upp i två jämnstora grupper med tio kvinnor i varje, kontrollgrupp respektive
experimentgrupp. Grupperna fick sedan genomföra ett förtest och ett eftertest i anslutning till att de gavs samtalsbehandling av samma samtalsrådgivare. Experimentgruppens
samtalsrådgivare hade till skillnad från kontrollgruppen fått MI-utbildning inför
klientsamtalen. Testen försökte sedan fånga in kvinnornas beredskap att lämna destruktiva relationer. Resultatet visade att kvinnorna i experimentgruppen blev mer motiverade att genomföra förändring än kontrollgruppen. Med tanke på studiens lilla urvalspopulation som kan länkas till studiens pilotdesign kan dock inte studieresultatet ses som generaliserbara.
Nämnvärt är dock att efter att studien publicerades har två av studieförfattarna publicerat ytterligare en studie baserad på samma studiedeltagare, denna gång med en kvalitativ beskaffenhet (Hughes & Rasmussen, 2010). Även om resultaten från den andra studien inte
15
ändrar den första studiens generaliserbarhet anser vi att den är betydelsefull eftersom studieresultaten i de två studierna backar upp varandras trovärdighet med snarlika resultat.
3.2.3.3 Slutsatser kring MI:s evidens vid relationsvåld
Konstateras kan att det finns litteratur som talar för att MI är, eller med stor trolighet kan vara, effektivt i visst arbetet med relationsvåld. I dagsläget tycks mer evidens finnas för MI:s
effektivitet i arbetet med våldsutövare än i arbetet med våldsutsatta, åtminstone utifrån den litteratur vi funnit. Intressant i forskningsöversikten är att en diskrepans kan noteras mellan hur MI konceptuellt skrivs fram som verksamt för våldsutsatta och den brist av empiriska belägg som faktiskt talar för metodens effektivitet i detta sammanhang. Sätts de övervägande positiva tankarna kring MI:s användbarhet inom relationsvåld i relation till exempelvis Saftlas et al.:s (2014) och Weirs (2008) studieresultat tycks MI:s användning med våldsutsatta inte vara så effektivt som de lösare argumenten påskiner. Det går även att ifrågasätta hur väl de internationella resultat som redovisat MI som en effektiv metod i vissa sammanhang faktiskt avspeglar hur metodens effekter ser ut inom en svensk kontext.
Sammantaget gör evidensläget att vi efterfrågar fler studier på ämnet som kan lägga fram empiriska belägg för MI:s effektivitet för att det med säkerhet ska gå att säga att MI generellt sett är en effektiv metod i arbetet med relationsvåld. Fler studier som styrker upp varandras resultat och som undersöker olika delar av relationsvåldsarbetet behövs för att bilden kring MI:s evidens inom kontexten ska klarna.
3.2.4 MI i det praktiska arbetet
Detta tema tar fasta på litteratur om MI som relaterar till praktiskt socialt arbete. Signifikant är att det finns ytterst lite systematisk, empirisk forskning i vilken både praktiskt socialt arbete och relationsvåld undersöks i kombination. Detta är dock något vår studie eftersträvar att göra. Med anledning av den hittills bristande tidigare forskningen på detta uppslag kommer litteratur som inte berör specifikt relationsvåld också lyftas.
Först kan dock Lauri (2019) nämnas som faktiskt redan har publicerat en artikel där både den praktiska delen av MI samt relationsvåld aktualiseras. I texten anläggs Foucaults teoretiska perspektiv om styrningsrationalitet på intervjusvar inhämtade från professionella som arbetar med relationsvåld. Med utgångspunkt i det teoretiskt valda perspektivet om
styrningsrationalitet, som kan beskrivas som maktkritiskt, landar Lauri i att MI kan betraktas
16
som ett sätt för professionella att lägga över ansvaret att bli utsatt för våld på de våldsutsatta kvinnorna själva. Lauri tar upp att även om MI kan stärka kvinnor i att se dem som medvetna, starka och förmögna personer som själva kan göra val som för dem i rätt riktning, finns en risk att de samtidigt får bära ett orimligt ansvar för sin utsatta situation. Risken med att poängtera kvinnornas aktörskap och makt över sitt eget liv är därför att de omgärdande villkoren osynliggörs. Med detta synsätt bör alltså MI:s användning inte odelat ses som positiv. Enander (2014) talar inte om MI men tar dock i likhet med Lauri upp vikten av att den professionella är tydlig med att ansvaret för våldet ligger på våldsutövaren och inte den våldsutsatta, exempelvis genom att språkligt vara tydlig med att ”våldsutövaren misshandlar den våldsutsatta” istället för att säga att den våldsutsatta ”låter sig bli misshandlad”. Den professionella bör även ständigt markera våldsutsättarens ansvar för våldet samt se varje möte med våldsutövaren som ett tillfälle att motivera till ett förändrat beteende.
MI kan även förstås med utgångspunkt i Björks artikel (2013) i vilken förklaras att han ser att MI:s styrka och popularitet ligger i dess fluiditet som gör att metoden kan tillämpas inom en mängd olika situationer. Med att MI är fluid menas att dess struktur är fri och relativt lös samt att ett betydande mått av flexibilitet finns integrerat. Att en metod är flytande behöver dock inte enkom vara positivt enligt Björk. För att kunna mäta en metods effektivitet och visa på evidens behöver metoden nämligen kunna avgränsas från andra metoder. Detta blir förstås svårare ju mer otydligt definierad metoden är. Björk menar att även om MI innefattar fluiditet har MI:s identitet ändå lyckats stabiliserats tillräckligt mycket för att som metod betraktas som effektiv. Detta genom att principer har ställts upp för vad MI ska vara utan att det på detaljnivå finns instruktioner för hur det praktiska utövandet ska gå till. Sättet MI stabiliserats på och fortfarande erbjuder en öppen användning kan sägas skilja sig från andra
interventioner där det till exempel finns ett förutbestämt schema för hur många samtal som ska hållas samt innefatta Sammanfattningsvis kan klargöras att MI har både inslag av att vara en stabiliserad metod och en flytande, flexibel sådan.
Björk har även presenterat en studie som exemplifierar hur MI:s flexibilitet gör att den kan användas i flera olika situationer av professionella med varierande roller genom att studera MI:s användning utifrån hur metoden implementeras i socialt arbete (2015). Genom att
studera MI:s användning inom en missbruksenhet på en svensk socialtjänst finner Björk att de yrkesverksamma studiedeltagarna lät sig anpassas efter MI, parallellt med att MI-
användningen också anpassades efter de professionella. Hur metoden användes visade sig
17
även differentiera mellan olika professionella vilket bland annat förklaras med att de yrkesverksammas roller och tillhörande arbetsuppgifter inom enheten varierar. I artikeln framgår att Björk är öppen för att MI och andra interventioner modifieras i den praktiska användningen eftersom det tilltänkta sättet att använda metoder på kan behöva justeras för att fungera i realiteten. Således behöver inte MI:s inbyggda flexibilitet som öppnar upp för anpassning ses som en nackdel.
Likt Björk (2013; 2015) föreställer vi oss att MI:s flexibilitet kan förklara att metoden
appliceras brett och med anpassning, däribland på relationsvåld. Vi tänker att metoden genom sin utformning kan användas i den grad som passar praktikerna själva, vilket gör att den kan vara enklare att förena med exempelvis socialsekreterarnas tidsresurser, budget och eget engagemang i jämförelse med mindre flytande metoder.
3.2.5 Resumé av forskningsfältet
MI-forskning med fokus på relationsvåld är en relativt sent tillkommen forskningsinriktning bestående av huvudsakligen internationell forskning. Att forskningsområdet är relativt nytt kan förklara att den svenska forskningen inte är så utbredd. Ett perspektiv vi identifierat som saknat både nationellt och internationellt forskningsmässigt är hur socialsekreterare upplever användningen av MI, vilket denna studie utforskar.
Karakteristiskt för den tidigare litteraturen är att en förhållandevis stor del ger uttryck för idéer om MI vilka kan förstås som löst grundade. Majoriteten av texterna av detta slag pekar på att MI är användbart i arbetet med relationsvåld, exempelvis för att grundlägga en
samarbetsinriktad relation med klienter (Burke et al., 2010). Kritik finns dock också, bland annat mot att MI:s guidande element då det felanvänds kan styra klienten mot en förändring hen själv inte eftersträvar (ibid.). En del av litteraturen har även genererat mer välgrundade forskningsresultat som söker insikt i om MI då det används med våldsutövare och våldsutsatta är effektivt. Det sammantagna evidensläget kan utifrån forskningen vi funnits förklaras med att finns forskningsresultat som talar för att det finns viss evidens för att MI är effektivt att använda i delar av relationsvåldsarbetet (se bland annat: McMurran, 2009; Kistenmacher &
Weiss, 2008; Soleymani et al., 2018; Woodin & O’Leary, 2010). Dock är kunskapsluckorna för många för att kunna fastslå att MI i generell bemärkelse är en effektiv metod i denna kontext. En ytterligare kunskapsbrist vi identifierat är att MI:s användning i det praktiska arbetet sällan undersöks. Vi har enbart funnit två forskare, Lauri (2019) och Björk (2013;
18
2015), som inhämtat empiri kring MI i det praktiska arbetet. Detta gör att denna studie kan ses som nödvändig för att öka den systematiska, empiriska forskningen om MI i förhållande till relationsvåld.
4 Teoretiskt perspektiv
För att undersöka hur socialsekreterare som kommer i kontakt med relationsvåld i sitt arbete upplever användningen av MI kommer Hutchbys (2001) tillämpning av Gibsons teori theory of affordances (1986) på sociala teknologier appliceras. Theory of affordances kan på svenska översättas till teorin om meningserbjudanden och skapades alltså av Gibson. Dock är det Hutchbys sätt att använda teorin på mänskliga eller sociala teknologier som denna studie tar i anspråk.
För att förstå vad som menas med en social teknologi kan det vara värt att först konstatera att en teknologi traditionellt sett kan ses som ett verktyg, till exempel en telefon som erbjuder interaktionsmöjligheter. Med en social teknologi som är mer relevant att tala om i förhållande till vår studie menas dock ett annat typ av verktyg. Björk återger att Pinch (1993 refererad i Björk, 2015) menar att MI är ett exempel på en social teknologi, vilken likt andra sociala teknologier är avsedd för att nå fram till ett visst resultat genom att instruera professionella i hur de ska agera för att nå dit. Detta tolkas av oss som att en social teknologi är något annat än ett fysiskt objekt. Det är en mer abstrakt, skapad företeelse som kan användas för att nå
eftersträvade mål.
I Hutchbys verk (2001) används Gibsons (1986) myntade begrepp affordances eller
meningserbjudande då Hutchby för en diskussion inom sociologisk forskning på tal, vilken handlar om huruvida teknologier ska ses som avgränsade till vad deras upphovsmän skapat dem till att vara eller som företeelser som formas av samhället (2001). Innan en närmare beskrivning görs av hur Hutchby vidareutvecklat Gibsons begrepp kan dock blicken riktas mot vilken innebörd Gibson själv lägger in i meningserbjudanden. Den som läser Gibsons teori om meningserbjudanden (1986, s. 127–146) kan notera att fokus läggs på
meningserbjudanden som något som finns hos objekt i den naturliga miljön; exempelvis hos klippavsatser, terräng och verktyg men också hos levande varelser. Begreppet åsyftar vad
19
objekt har för meningserbjudande för olika djur och människoarten själv, det vill säga vilka aktiviteter de bjuder in till eller hindrar genom sina egenskaper och utformning. Om ett objekt exempelvis medför möjligheten att gå, röra sig eller att äta är avhängigt på vem som har att förhålla sig till objektet. Utifrån detta synsätt är det ett lejon kan använda en vattenyta till med andra ord inte helt överensstämmande med vad vattenytan har för meningserbjudande för en fisk.
På samma sätt tillhandahåller andra människor en betydelse för det mänskliga beteendet som kan äga rum. Gibson uttrycker det som att ”What other persons afford, comprises the whole realm of social significance for human beings. We pay the closest attention to the optical and acoustic information that specifies what the other person is, invites, threatens, and does.”
(1986, s. 128). Gibson tillskriver med andra ord andra människors meningserbjudanden som väsentliga för artens sociala meningsfullhet. Detta innebär att det sociala samspelet blir viktigt eftersom det en annan människa signalerar inverkar på vilka beteenden som blir möjliga för en själv att utföra.
I Hutchbys (2001) artikel görs förtydligandet att meningserbjudanden sträcker sig längre än till naturliga föremål, däribland till sociala teknologier. Vi tolkar det som att Hutchby menar att detta är en viktig poäng eftersom den som läser Gibsons text annars kan få miljöns
meningserbjudanden för djur i åtanke och missa denna typ av abstraktion. Termen används av Hutchby för att förklara att teknologier kan ses utifrån deras meningserbjudanden. Han
framhåller att den nutida forskarvärlden i regel talar om den sociala världens formning av teknologier men att hans nya perspektiv öppnar upp för en ny syn där teknologier både kan ses som formade av den sociala verkligheten och som formande för den.
Hutchby (2001) menar även att olika teknologier har olika meningserbjudanden och att dessa meningserbjudanden inverkar på hur teknologierna kan användas såväl som förstås. Viktigt att tillägga är att de meningserbjudanden en teknologi har inte ska ses som deterministiskt för vilka agerande som kan äga rum, snarare bör de ses med hjälp av metaforen av en ram som har vissa begränsningar. Han förtydligar att han ser att meningserbjudanden har funktionella och relationella aspekter som inverkar på vilken typ av handling som kan ta form i relation till ett objekt, samt att det behövs ett lärande kring teknologin för att den ska kunna tillämpas.
Dessa komponenter som Hutchby menar att meningserbjudanden innehåller kommer fungera som teoretisk ram för att analysera vår empiri. Nedan görs en närmare definition av de tre
20
olika begreppen med tillhörande exempel om hur detta kan relateras till arbetet med relationsvåld.
4.1 Den funktionella aspekten
Denna del av meningserbjudanden handlar enligt Hutchby (2001) om att meningserbjudanden är funktionella. De är dels funktionella för att de möjliggör att vissa aktiviteter kan utföras, dels för att de samtidigt kan begränsa en organisms möjligheter att delta i andra aktiviteter.
Den funktionella delen handlar även om vilka tänkbarheter som finns förenade med en viss typ av handling.
Exempel ett: Vi kan förtydliga den funktionella aspekten med ett eget exempel. Som framgått i studiens bakgrund innehåller MI olika principer och tekniker att förhålla sig till som professionell. De sätt metoden och dess innehåll öppnar upp att handla på, det vill säga samtala på och agera i relation till klienten, kan sägas skilja sig från vad andra sociala teknologier erbjuder. Exempelvis erbjuder en social teknologi som MI den professionella ett förhållningssätt som uppmuntrar klienten att utforska sin ambivalens och att i egenskap av professionell motivera till förändring. Samtidigt erbjuder MI inte den professionella att gå in i samtalet med inställningen att hen vet vad som är bäst för klienten.
4.2 Den relationella aspekten
Denna aspekt av meningserbjudanden handlar om att objekts meningserbjudanden inte är definitiva utan relationsbundna (Hutchby, 2001). Detta innebär att meningserbjudanden är relationella eftersom de tillhandahåller olika saker för olika arter, vilket vi här tokar som olika saker för olika individer. Även detta exemplifieras med ett eget exempel som relaterar till socialsekreterares arbete.
Exempel två: Det MI i sin helhet eller delar av MI betyder för en individ är nödvändigtvis inte detsamma för en annan individ. Hur en socialsekreterare upplever att hen kan använda MI i samtal är alltså antagligen inte helt överensstämmande med en kollegas upplevelse av
metoden. På samma sätt kan MI tänkas fungera och upplevas olika att använda för samma socialarbetare i förhållande till olika klienter. Vi tänker att MI utifrån detta synsätt fungerar olika bra beroende på vilka individer som deltar i samtalet. För ett visst samtalspar kanske MI fungerar utmärkt medan det för ett annat samtalspar hade fungerat bättre med en annan samtalsmetod. Här tänker vi även att MI både kan påverka och påverkas av den sociala
21
miljön. Med det menas att relationen som pågår mellan en professionell och en klient kan tänkas påverkas av hur MI används, men också att hur relationen ser ut kan påverka hur MI används.
4.3 Den lärande aspekten
Hutchby (2001) beskriver att människor behöver lära sig om vissa meningserbjudanden och vilka saker som erbjuder specifika meningserbjudanden. Han ger exemplet att ett barn som undersöker en analog kamera kan se att det finns en liten lucka som man kan öppna och upptäcka att om man öppnar den så ser man om det finns en film i eller inte. Dock finns det både sociala och teknologiska regler som avgör under vilka omständigheter man får öppna luckan eftersom filmen blir förstörd om man öppnar under fel omständigheter. De
teknologiska reglerna är att filmen objektivt blir förstörd om man öppnar luckan i dagsljus medan de sociala reglerna är att en vuxen blir arg om man gör det.
Exempel tre: Den lärande aspekten av meningserbjudanden kan alltså tolkas som att för att kunna tillämpa MI behövs kunskap kring metoden. MI består utifrån vår förståelse till största del av sociala regler då det är en teknologi som utövas i samtalet och relationen mellan människor. Det är en metod som är avsedd att anpassas efter sådant som vilket av de fyra processer av MI klienten befinner sig i och vilken motivation klienten uttrycker. För att kunna använda MI krävs med andra ord en sorts ”social MI-kompetens”. Även om de sociala
reglerna är överordnade inom MI kan teknologiska regler också ses som betydelsefulla. MI handlar inte bara om att ha kunskap om metoden utan också om att ha lärt sig att tekniskt praktisera metoden. Exempelvis kan man som professionell ha intentionen att känna och visa empati för klienten men om man inte har kunskapen om hur man uttrycker empati
samtalstekniskt får MI en annan sorts meningserbjudande än för en professionell som vet hur den ska göra detta.
Lämnas nu exempel tre är Hutchbys (2001) tillämpning av Gibsons teori om
meningserbjudanden (1986) den teori vår studie vilar på. Teorin har bedömts som lämplig att applicera eftersom MI, som redan redogjorts för, går att se som en social teknologi med olika meningserbjudanden. MI kan anses erbjuda olika saker för olika personer och MI kan även analyseras utifrån de funktionella, relationella och lärande aspekterna som dess
meningserbjudanden kan sägas bestå i. Teorin har använts som stöd i skapandet av denna studies intervjuguide samt för att analysera de transkriberade intervjuerna. Teorin har även
22
kommit att forma studiens tematisering och analys då materialet gåtts igenom med teorin i åtanke. Detta behöver inte ses som något negativt i sig, däremot bör nämnas att andra intressanta vinklar av empirin kan ha gått oss miste i och med detta. På samma gång kan användandet av teorin ses som en styrka eftersom den bidragit till att den teoretiska
förståelsen av vår empiri kunnat gå bortom en mer alldaglig syn på vårt studerade fenomen.
En annan fördel vi ser med att ha applicerat teorin är de tre tydligt presenterade begreppen av Hutchby (2001) som fångar in olika delar av meningserbjudanden. Dessa är begreppen: den funktionella aspekten, den relationella aspekten som den lärande aspekten, vilka vidare har exemplifierats och tolkats med relevans för vår studie. Detta ser vi har möjliggjort en djupare analys av det empiriska materialet.
5 Forskningsmetod
5.1 Metodval
Vi har valt en kvalitativ metod eftersom denna metodtyp är lämplig när studiesyftet är att få kunskap om ett fenomens karaktär och egenskaper, till skillnad från en kvantitativ metod som avser att mäta frekvens eller förekomst (Widerberg, 2002, s. 15). En förstående ansats har vidare valts eftersom vi ville lägga fokus på att undersöka och förstå hur socialsekreterare upplever användningen av MI vid arbetet med relationsvåld.
Utifrån studiens syfte samt de skapade frågeställningarna har valet gjorts att använda forskningsintervjuer som metod. Kvale och Brinkmann uppger att forskningsintervjuer
överlag passar bra vid ämnen där den vardagliga upplevelsen av fenomen ur intervjupersoners ståndpunkt undersöks (2014, s. 41), vilket är precis det vår studie ämnar göra. Metodvalet ansågs också passa vår studie eftersom vi ville kunna följa upp intervjupersonernas uttalanden. Widerberg (2002, s. 16) uppger att denna möjlighet är utmärkande för den kvalitativa intervjun och att det gör att forskaren kan få större insikt i hur intervjupersonen förstår det undersökta fenomenet. Samtidigt som denna metod valts bör även sägas att andra metoder indirekt valts bort vilka vi inte ansett vara lika lämpliga i förhållande till vårt
studiesyfte. Hade vi istället valt att göra exempelvis en deltagande observation hade vi kunnat få kunskap om hur professionella praktiskt använder MI i klientsamtal. Detta hade dock inte belyst det vi faktiskt intresserade oss för; socialarbetares upplevelse av att använda MI.
23
I valet av metod tog vi också hänsyn till gruppen vi planerade att intervjua, det vill säga socialsekreterare. Vår erfarenhet från att arbeta inom socialtjänsten är att de anställda har lite utrymme över i sina scheman och det därför exempelvis kunde vara svårt att få till en
deltagande observationsstudie. Även om också denna studiedesign har sina fördelar kan den enligt Bryman sägas vara särskilt påträngande, både sett till att den är tidskrävande och genom att den riskerar att inverka på organisationens arbete (2011, s. 443). Att istället göra en
kvalitativ forskningsintervju kändes därför mer genomförbart i förhållande till studiens målgrupp.
Kvalitativa forskningsintervjuer kan ta olika former och här har vi valt att göra enskilda intervjuer. Detta då vi anser det passa vårt syfte bättre än att göra till exempel
fokusgruppsintervjuer. Med fokusgruppsintervjuer (Bryman, 2011, s. 463f) finns risken att det blir svårare att hitta deltagare som kan ta sig till samma plats samma tid för intervjun samt att materialet kan vara svåranalyserat då man behöver ta hänsyn till både det intervjupersonerna säger och samspelet mellan dem. Något annat man även undviker genom att göra enskilda intervjuer är att åsikterna som uttrycks inte riskerar att förstärkas eller försvagas av att andra personer uttrycker sig liknande eller annorlunda. Enskilda intervjuer ansågs därför lämpligt i vårt fall eftersom socialsekreterare återigen en yrkesgrupp med tidsbrist samt eftersom en fokusgruppsintervju hade kunnat göra att vi gick miste om socialsekreterarnas egna, oberoende av andra, subjektiva upplevelse av MI.
Ett annat val vi tagit ställning till är hur pass strukturerade intervjuerna skulle vara. Vi valde att göra semistrukturerade intervjuer, även kallade halvstrukturerade intervjuer.
Intervjuformen kännetecknas av att intervjuaren på förhand sätter upp en ram och en struktur för vilka frågor som ska ställas under intervjun samtidigt som frågorna som ställs ger
utrymme för intervjupersonen att svara fritt (Nilsson, 2014, s. 150ff). Nilsson förklarar att halvstrukturerade intervjuer i jämförelse med exempelvis ostrukturerade intervjuer gör att studiens validitet kan säkras lättare eftersom strukturen som finns gör att det inte ställs lika höga krav på intervjuaren vid intervjumomentet för att inhämta kvalitativa data och öka studiens validitet. Exempelvis kan på förhand bestämda frågor göra risken mindre för att ledande frågor ställs samtidigt som det blir enklare att jämföra flera intervjupersoners svar då alla fått samma frågor att besvara.
24
En studies trovärdighet beror till stor del på den noggrannhet och systematik som används under forskningsprocessen samt hur datainsamlingen och analysen har utformats (Fejes &
Thornberg, 2019, s. 276). För att praktiskt ta hänsyn till detta har vikt lagts vid att utforma en relevant intervjuguide (se bilaga 1). Vi har utifrån syfte och frågeställning skapat en
intervjuguide vilken ställer frågor som ansetts motiverade att ställa för att få svar på studiens syfte och frågeställningar. Eftersom studien vilar på teorin om meningserbjudanden har intervjuguiden även skapats med inspiration från denna teori. Till exempel skapades våra intervjuteman med teorins olika aspekter i åtanke för att säkerställa att dessa skulle diskuteras under intervjuerna med samtliga deltagare. Frågorna konstruerades för att kunna knyta an till de olika aspekterna av teorin och på så vis enklare kunna koppla intervjusvaren analytiskt med teorin. Exempelvis ställdes frågan ”Upplever du att MI är ett bra verktyg för att motivera dina klienter till förändring?” med syfte att kunna få reda på hur intervjupersonerna tänkte kring MI:s funktionella aspekt. MI-strategier som nämns i studiens bakgrund har även beaktats vid skapandet av intervjufrågor för att fånga in hur MI praktiskt används. Bland annat ställdes frågan ”Finns det några MI-strategier som du tycker är särskilt
användbara/effektiva?”.
Datainsamlingen som ligger till grund för studiens resultat- och analysdel spelades in med hjälp av ljudinspelning efter deltagarnas medgivande. För att undvika att studiedeltagarna på våra arbetsplatser intervjuades av någon de kände igen intervjuade vi respondenter på varandras arbetsplatser i den mån det gick tidsmässigt. Intervjuerna varade mellan 35–55 minuter beroende på hur mycket intervjupersonerna hade att säga i relation till intervjuguiden.
Inspelningarna transkriberades sedan för att möjliggöra en noggrann genomläsning av vår data samt för att lättare få en överblick av materialet (Kvale & Brinkmann, 2014, s. 219).
5.2 Urvalsprocess
Urvalskriterierna för studiedeltagarna var att:
1. De arbetar som socialsekreterare och kommer i kontakt med relationsvåld i sitt arbete.
2. De är verksamma i Stockholms län med hänsyn till geografisk närhet.
3. De är ålagda eller har själva valt att använda MI i sitt arbete med relationsvåld.
För att hitta studiedeltagare sökte vi först inom den kranskommun till respektive stadsdel i Stockholms stad vi själva är verksamma inom. Sökningen riktades inledningsvis till
relationsvåldsteamen vilka vi själva inte ingår i men arbetar nära. Respondenterna tillfrågades
25
att delta antingen genom personlig kommunikation eller genom e-post med en
intresseförfrågan (se bilaga 2). Därigenom fann vi fem respondenter. Då vi önskade fler deltagare expanderades sökningen. En till deltagare deltog efter att vi sökt upp henne på en av våra arbetsplatser efter ett tips via personliga kontakter.
Samtliga deltagare fick ett informationsbrev inför intervjun (se bilaga 3). Informationsbrevet skickades även ut adresserat till relationsvåldsteamen i alla Stockholms stads stadsdelar och flera kranskommuner via e-post. Därigenom fann vi en sista, sjunde respondent som ville delta i studien.
5.3 Information om studiedeltagarna
I Tabell 1 framgår information om de sju deltagande intervjupersonerna sett till kön, ålder, år som socionom, år som socialsekreterare inom relationsvåld samt kommuntillhörighet.
Intervju- person
Kön Ålder År som socionom
År inom relationsvåld
Kommuntillhörighet
IP 1 Kvinna 28 år 5 år 3 år Stadsdel A
IP 2 Kvinna 33 år 3 år 1 år Stadsdel A
IP 3 Kvinna 46 år 23 år 12 år Kommun B
IP 4 Kvinna 44 år 1,5 år BoU 1,5 år* Kommun B
IP 5 Kvinna 33 år 4 år 2 år Stadsdel A
IP 6 Kvinna 30 år 3 år 6 månader Stadsdel A
IP 7 Kvinna 60 år 30 år 8 år Stadsdel C
Tabell 1.
*BoU står för Barn- och ungdomsenheten. Övriga arbetade på relationsvåldsteam.
Som går att notera finns en spridning åldersmässigt bland våra studiedeltagare, likaså skiljer de sig sett till år i yrket och som arbetandes med relationsvåld. Övervägande deltagare var verksamma inom Stadsdel A och samtliga var kvinnor. Den obefintliga könsmässiga
fördelningen får ses som en nackdel eftersom vår strävan var att finna en stor variation bland
26
intervjupersonerna då det ger bättre förutsättningar för att säga något om den valda forskningsfrågan (Nilsson, 2014, s. 154).
5.4 Dataanalys
Studiens data bearbetades genom tematisk analys vilket i enlighet med hur Lindgren (2014a, s. 37ff) beskriver innebar att våra data reducerades genom kodning som sedermera förfinades och mynnade ut i presenterade teman. Kodning kan göras på olika sätt och vi har valt att utgå från Lindgrens beskrivning av att koda på bredden (2014b, s. 54ff). Detta innebar att vi först skaffade oss en övergripande förståelse av materialet genom att enskilt gå igenom alla transkriptioner. I samband med detta konstruerades även övergripande, grova koder för all data på varsitt håll. Detta sätt att koda står i kontrast till att koda på djupet, vilket vi undvek eftersom vi ville vara öppna för alla delar av vårt material inledningsvis. Allteftersom fler koder skapades och jämfördes med varandra, samt sattes i relation till teorin, förfinades de i samråd. Diskussion fördes kring vilka koder vi funnit på varsitt håll och hur de koderna relaterade till varandra. Koder som passade ihop kategoriserades ihop med nya namn.
Analysen gav upphov till ett antal teman och beskrivningar av materialet som sammantaget ansågs ge en fördjupad förståelse för det undersökta fenomenet. De koder vi ansåg kunde kopplas till aspekterna i teorin lyftes fram och sattes i relation till varandra, vilket slutligen skapade de teman vi presenterar senare. Koder vi inte ansåg ha en koppling till aspekterna valde vi att inte lyfta. Med andra ord har teorin varit en central del i hur vi slutligen tematiserade materialet.
5.5 Metoddiskussion
Som är känt sedan tidigare finns en diskussion inom forskarvärlden kring vilka begrepp kvalitativa studier bör bedömas utifrån kvalitetsmässigt (Kvale & Brinkmann, 2014, s. 295ff).
För att klargöra vår metoddiskussion är begreppen vi valt att ta fasta på reliabilitet, validitet och analytisk generalisering såsom Kvale och Brinkmann använder dem. Enligt författarnas beskrivning av reliabilitet handlar det om resultatens tillförlitlighet och om studien kan genomföras av andra och ändå komma fram till liknande resultat på nytt. Ett sätt vi försökt öka studiens reliabilitet genom är att beskriva hur vi har gått tillväga vid genomförandet av studien. Vår intervjuguide har även bifogats för att studien ska kunna göras på nytt (se bilaga 1). Ett sätt vi använt för att pröva fastheten i intervjudeltagarnas uttalanden och våra egna tolkningar som uppkom under intervjutillfällena var genom att medvetet ställa ledande frågor
27
under intervjuernas gång. Detta möjliggjorde att vi kunde pröva tillförlitligheten i de åsikter intervjupersonerna uttryckte och säkerställa om våra tolkningar stämde, vilket kan sägas öka studiens reliabilitet (ibid. s. 214).
Validitet handlar i förhållande till kvalitativ forskning om att en studie ”undersöker vad den är avsedd att undersöka” (Kvale & Brinkmann, 2014, s. 296). Enligt Kvale och Brinkmann är validitet något forskaren bedömer utifrån hela forskningsproceduren, inte enbart i relation till de slutliga resultaten (ibid. s. 297f). Något vi anser är positivt för studiens validitet är att den gör gott då den lyfter och producerar kunskap som kan vara betydelsefull. Detta med
bakgrund av att socialsekreterares upplevelse av att använda MI inom relationsvåld inte tidigare lyfts. Studien har inte heller några direkt skadliga konsekvenser, dock får tas i
beaktande att intervjupersonerna kan ha upplevt att de utlämnade sig mer än vad de först tänkt (se Etisk diskussion). Något annat som höjer studiens validitet är att den inledande kodningen gjordes av oss var för sig för att undvika att resultaten skulle bli snedvridna. Enbart de koder och förståelser av materialet som vi båda kunde ansluta oss till som riktiga analyserades vidare och sattes i förhållande till teorin.
Något vi däremot anser drar ner studiens validitet är att vi har varit något olika i hur
noggranna vi varit i att i transkriptionerna ta med alla uttryck som gjordes under intervjun för att uppmuntra intervjupersonen att fortsätta prata. Därutöver får lyftas av vi är oerfarna studieförfattare vilket kan ha inneburit att vi tagit fasta på delar av materialet i resultatet som mer erfarna forskare inte bedömt som viktiga i samma utsträckning. Vi har inte heller
kritiserat vår analys mer än att vi stundtals presenterat alternativa tolkningar för det
intervjupersonerna uppgav. Vi har inte heller genomfört någon respondentvalidering för att försäkra oss om att intervjudeltagarna känner igen sig i våra resultat, vilket är en brist.
Studiens analytiska generaliserbarhet kan diskuteras utifrån om resultaten är generaliserbara till andra situationer eller inte (Kvale & Brinkmann, 2014, s. 312). Något som gör att vårt resultat är svårt att överföra till andra situationer är att studiedeltagarna alla var kvinnor, att de enbart arbetade inom tre olika socialkontor och att fyra av de sju arbetade inom en och samma stadsdel med sin specifika MI-policy. Dessutom hade enbart en av deltagarna erfarenhet av att arbeta med våldsutövande klienter, vilket ger vår studie ett överhängande perspektiv på arbetet med våldsutsatta. Sammantaget kan detta ha gett en bild av upplevelsen kring MI som kanske inte skulle stämma om en mer variationsrik skara intervjupersoner tillfrågats. Däremot
28
är spridningen bland studiedeltagarna god i övrigt sett. Ytterligare ett sätt att bedöma studiens analytiska generaliserbarhet enligt Kvale och Brinkmann är att jämföra likheter och olikheter mellan studiesituationen och andra situationer. Dock behöver läsaren själv avgöra om
studieresultaten är generaliserbara till andra situationer då omständigheter som påverkar uppfattningen om MI-användningen kan ändras över tid och ny ställning behöver tas till detta.
5.6 Etisk diskussion
Som Kvale och Brinkmann betonar är en etisk diskussion av stor vikt vid en intervjustudie, inte bara under intervjuerna utan under hela studieprocessen (2014, s. 97). En betydelsefull aspekt är det informerade samtycket som innebär att intervjupersonerna ska vara informerade om det allmänna studiesyftet samt eventuella risker och fördelar med att delta i studien.
Deltagandet ska även vara frivilligt (ibid. s. 107f). Detta har tagits hänsyn till i vår studie genom att intervjupersonerna fått information om studiens syfte inför intervjuerna i ett informationsbrev (se bilaga 3). De har även haft möjligheten att ställa frågor innan intervjuns genomförande. En annan betydelsefull aspekt är konfidentialitet. Centrala delar av
konfidentialitet är avidentifiering och att intervjupersonerna får information om vilka som ges tillgång till studiens data (ibid. s. 109f). I vår studie har intervjupersonerna avidentifierats och blivit meddelande om detta. De har även medvetandegjorts om att det enbart är studiens två författare och handledare som får tillgång till intervjuinspelningarna samt transkriberingarna.
En tredje etisk aspekt att fästa avseende vid är vilka konsekvenser intervjun kan få för de deltagande intervjupersonerna och studien. Att göra gott är en etisk princip och för att följa den ska forskaren alltid överväga konsekvenserna en intervju kan få för intervjupersonen. Det är även viktigt att känna till att det under en intervju kan hända att en intervjuperson anförtror sig mer än vad hen tänkt göra om samtalet får en känslomässig karaktär. Intervjuaren behöver vara uppmärksam på om detta sker och undvika att utnyttja intervjupersoners sinnestillstånd (Kvale & Brinkmann, 2014, s. 110f). Detta inträffade inte under intervjuerna men vi bar med oss det i åtanke vid händelse av att det skulle ske.
Avslutningsvis är forskarens roll enligt Kvale och Brinkmann (2014, s. 111f) att ha moralisk integritet. Med detta menas att forskaren känner empati, känslighet samt engagemang för ämnet och intervjupersonen, samt att hen har kunskap om moraliska frågor. Forskaren bör även ha kännedom om att hen kan få ett band till sina intervjupersoner samt att det kan göra att vissa resultat framhävs och att andra tonas ned. För att undvika detta i vår studie har vi i
29
möjligaste mån intervjuat personer på varandras verksamhetsplatser för att tidigare relationer inte skulle påverka intervjuerna eller resultaten. Intervjupersonerna var dock medvetna om att vi känner varandra vilket i sig kan ha inverkat på resultatet då de förstod att båda skulle ta del av intervjumaterialet.
6 Resultat och analys
6.1 Bakgrundsinformation
Intervjupersonerna i studien arbetade alla med MI som samtalsmetod. Tre av dem var utbildade MI-coacher, det vill säga vägledare för kollegor i arbetet med MI. Ytterligare en hade utbildats inom MI innan hon började arbeta som socialsekreterare. Samtliga hade börjat arbeta som socialsekreterare och sedan kommit i kontakt med MI på sin arbetsplats, förutom en studiedeltagare som hade utbildat inom MI tidigare. Hon hade börjat arbeta med att koda MI-samtal och utbildade sig därefter till socionom.
Vid tiden för intervjuerna hade samtliga studiedeltagare deltagit eller deltog fortfarande i MI- grupper. De beskrev MI-grupperna som ett tillfälle att öva på konkreta MI-strategier
tillsammans med kollegor och att de under dessa möten ofta fick inspiration till att använda MI mer i sina klientmöten.
6.2 Resultat
Studiens övergripande resultat är att socialsekreterarna som intervjuats inom ramen för denna studie upplever MI som en flexibel och mångfacetterad arbetsmetod i arbetet med
relationsvåld. I vår insamlade empiri har vi funnit tre centrala teman som vi tolkar ger uttryck för detta. Dessa har vi valt att kalla: Lärandet om MI som ett meningserbjudande i sig (T1), MI som en användbar metod i arbetet med relationsvåld (T2) och MI appliceras partiellt i relation till kontextuella omständigheter (T3).
6.2.1 T1: Lärandet om MI som ett meningserbjudande i sig
T1 kastar ljus på sådana upplevelser som intervjupersonerna i vår datainsamling upprepande beskriver att MI:s lärandeprocess erbjuder dem i arbetet med relationsvåld. Dessa är att MI erbjuder upplevelsen av ett konstant lärande, att den professionella uppfattar ett eget ansvar
30
för sin MI-utveckling samt att MI upplevs som berikande på ett personlig plan. Sammantaget är det ett överraskande resultat att intervjupersonerna ger uttryck för att MI:s lärandeprocess är så utvecklande. Detta har vi tolkat som att MI:s lärande är ett meningserbjudande i sig vilket vi också kopplar till lärandeaspekten teoretiskt sett. Koppling görs även till den funktionella aspekten.
Inom ramen för T1 uppger flera intervjupersoner (IP) att det finns mycket att lära inom MI.
Samtliga uttrycker även att de ser förbättringspotential hos sig själva vilket gör att metoden enligt vår tolkning tycks erbjuda upplevelsen av ett konstant lärande för den professionella inom arbetet med relationsvåld. En passage från IP 4:s intervju exemplifierar detta. Kort innan IP 4:s följande uttalande görs har hon uttryckt att hon upplever sin egen erfarenhet av MI som en elva på en skala ett till tio, där ett står för låg självupplevd erfarenhet och tio för en hög erfarenhet. IP 4:s höga skattning av erfarenhet hos sig själv kan ses som förståelig utifrån att hon bland annat har erfarenhet i att lära andra att koda MI-samtal och att hon har utbildat socialtjänsten under fler år i just att praktisera MI. På samtalsledarens fråga om hennes sammantagna syn på MI svarar hon att:
[...] så att generellt sätt så tycker jag att, jag har hållit på med MI i snart tio år och ju mer jag lär mig metoden, desto mer vill jag lära mig, desto mer erfarenhet vill jag ha.
För det är så himla, himla, himla komplext och stort och kul. Man blir aldrig färdig.
Punkt liksom.
Citatet kan tolkas som att MI erbjuder ett outsinligt lärande för IP 4 vilket fortsätter att
stimulera hennes lärande trots att hon har lång och gedigen erfarenhet av metoden. IP 2 och IP 5 resonerar på ett liknande sätt. Även deras erfarenhet av MI får uppfattas som hög i och med att de deltagit i nio heldags MI-utbildning, är MI-coacher och fortlöpande handleder kollegor i metoden på arbetstid. IP 2 uttrycker att hon inte tror att det går att bli fullärd inom metoden samt att:
[...] man kan ju liksom bli mycket mer erfaren men man kan ju aldrig bli fullärd, tänker jag, med någonting som handlar om att, när man jobbar med människor. För det är ju…varje ny person är ju och en ny relation, en ny relation som man hela tiden måste skapa på något sätt.
