Till naturen

(1)

Till naturen

Ekokritiska trådar i Thomas Tidholms författarskap

Marie Östling

Vt 2021

Magisteruppsats, 15 hp Handledare: Per Stam

Masterprogrammet i Litteraturvetenskap Institutionen för kultur- och medievetenskaper Umeå Universitet

(2)

 Abstract 



In the following essay, I examine the ecocritical aspects of the writings of Thomas Tidholm, Swedish poet and children’s author. I argue for the existence of “green threads” that permeate the authorship, and analyse them through three thematic chapters where several of Tidholm’s texts, for children and adults, are juxtaposed in order to expand, contrast and deepen one another. The themes are: approaching the other, language and humanity and parts and unity.

In my analysis I show that Tidholm continues to return to these themes throughout many different texts, exploring the difficulties and possibilities in human relationships to each other and to nature. I conclude that even though Tidholm questions whether we truly can come close to, communicate with and fully understand others (humans or otherwise), he seems to hold the conviction that it is vitally important that we try.

While the essay belongs in the field of ecocriticism, my working approach has been that of ordinary language philosophy as defined by literary scholar Toril Moi, following the works of Wittgenstein, Austin and Cavell. Thus, the essay is written in a spirit of

acklowledgement rather than scepticism – my aim has been to bring out important aspects of the texts and show that, when read together, those aspects are enhanced. I find this especially important since the readerships of poetry and picture books do not always overlap.

Furthermore, I suggest that Thomas Tidholm can be seen as a contemporary thinker whose ideas question and seek alternatives to the individualism of capitalist modern society.

Keywords: ecocritisism, Thomas Tidholm, nature, environment, language





 

(3)

 Innehåll 

Del 1. Bakgrund.

Prolog. Minnet av en skog. ………...1

Inledning. ……….2

Syfte. ………...3

Tidigare forskning. ………...3

Forskningsområde och teoretiskt perspektiv Ekokritik och den vanliga språkfilosofin enligt Toril Moi. ……….4

Urval, disposition och material. ………...7

Del 2. Analys. Kapitel 1. Den utsträckta handen. Konsten att närma sig den andra. ……11

Kapitel 2. Ett tunt nät över avgrunden. Om språk och mänsklighet. …….21

Kapitel 3. Ekosystemet. Del och helhet. ………31

Sammanfattning. Thomas Tidholms ekokritiska gärning. ……….38

Avslutning. Gröna trådar, grön väv. ...………...40

Källförteckning. ……….42

(4)

1

 Del 1. Bakgrund 

Prolog. Minnet av en skog

Bland mina tidigaste minnen finns bilden av solljus som silas mellan grova grenar och gröna barr. Känslan av sträv bark mot kinden; min morfars hand som omsluter min.

Ofta gick vi på promenad till Koberget, som ligger ovanför det gula huset som då var min mormor och morfars. Det var inte långt, kanske en kilometer, men för ett litet barn var det samtidigt ett äventyr och en ritual. Vi hade varsin vandringsstav, min morfar och jag, och när vi kom fram till en särskilt stor tall som växte invid stigen lutade vi dem mot stammen.

Stående på varsin sida om det gamla trädet försökte vi omfamna det och nå varandras händer.

Vi lyckades aldrig.

Tallen hette Stora Granen. Efter min morfars död gick jag ofta dit för att tänka på honom; på allt han lärt mig om djur och växter, och hur ledsamt det var att vi känt varandra mindre och mindre ju äldre jag blivit. Jag satt vid Stora Granens rötter med ryggen mot stammen och blickade uppåt, såg samma soljus silas genom den väldiga kronan. Tiden gick, mormor dog och huset såldes. Jag flyttade och blev vuxen. Och en dag, när jag som så ofta var på besök i byn och gick längs min barndoms stigar, var trädet borta.

Hela skogen var borta. Inte ens stigens sträckning var densamma. Jag letade i en halvtimme utan att kunna hitta Stora Granens stubbe. Högst upp på det leriga krönet stod Månssons nya maskinhall. Jorden var ärrad av traktorspår.

Jag minns en skog som inte längre finns.

I boken Barndomens skogar beskriver barndomsforskaren Gunilla Halldén hur skogen i vår tid fått bli bärare av allt det som vi upplever har gått förlorat.¹ Senmoderniteten förser oss visserligen med materiellt överflöd och en aldrig tidigare skådad bekvämlighet. Vi är friare och mer rörliga än någonsin förr. Men samtidigt breder en känsla av meningslöshet ut sig, och vi söker lindring och tillhörighet i naturen.

En cyniker skulle kunna avfärda den här rörelsen mot det ursprungliga som ett uttryck för ren sentimentalitet. Ändå blir det allt svårare att förneka att teknologisk utveckling och individualism haft sitt pris, inte bara för vårt psykiska välbefinnande. Klimatkris, döende hav och en allt mer hotad biologisk mångfald är realiteter som vi alla måste förhålla oss till, men

1 Gunilla Halldén, Barndomens skogar: om barn i natur och barns natur, Carlsson, Stockholm, 2011

(5)

2 vår handlingskraft begränsas av å ena sidan en naturalisering av idén om det suveräna

moderna subjektet och å andra sidan en postmodern syn på språk och verklighet som åtskilda.²

I ett försök att finna en strimma ljus i denna postmoderna desillusion, som för mig tycks stå med ena benet i miljöförstöringen och det andra i en individualism som gått överstyr, har jag sökt mig till litteratur som kan vara en motpol. Tillsammans med mina barn har jag över åren läst Thomas och Anna-Clara Tidholms bilderböcker och i dem mött en bild av människan som är sympatisk och försiktigt hoppfull, som interagerar med naturen utan att tyngas ner av vuxen nostalgi. Först på senare tid har jag bekantat mig med Thomas Tidholms poesi för vuxna, och där funnit samma lågmälda omtanke om människor och natur jämte en stundtals vass civilisationskritik.³ I denna läsning har en idé växt fram om att pröva Tidholms litteratur som en röst för förändring – en ekokritisk gärning som sträcker sig över ett helt författarskap.



Inledning

Vad skulle det innebära, ”[a]tt hitta tillbaka till en plats i tiden. Att förflytta sig till en plats //

mellan naturens och människornas världar. Till en plats i // mossan, mellan det förlorade och det befintliga”, som Thomas Tidholm skriver i diktsamlingen Jordlöparens bok?⁴ Om vi skall ta Adorno och Horkheimer på orden när de skriver att ”det som hotar den härskande

praktiken med dess ofrånkomliga alternativ [inte är] naturen, som den tvärtom tenderar att sammanfalla med, utan minnet av naturen” är det kanske just en sådan förflyttning vi behöver.⁵

En sådan förhoppning tycks vara en drivkraft i Thomas Tidholms författarskap. Som en grön tråd löper den genom diktverk och bilderbokstexter – omsorgen om människan och naturen. Han är en författare med en mycket omfångsrik och varierande produktion bakom

2 I Upplysningens dialektik tecknar Adorno och Horkheimer en dystopisk bild av det moderna samhällets utveckling med början i upplysningens individualism. (Max Horkheimer och Theodor W Adorno,

Upplysningens dialektik: filosofiska fragment, Ny, rev. uppl., Daidalos, Göteborg, 1997). Toril Moi skriver om faran i den postmoderna språksynen i Revolution of the Ordinary, och pläderar för en förnyelse av bandet mellan ord och värld genom den vanliga språkfilosofin. (Toril Moi, Revolution of the ordinary: literary studies after Wittgenstein, Austin, and Cavell, The University of Chicago Press, Chicago, 2017)

3 Tack bästa Maria Jönsson, för att du pekade mig i denna riktning!

4 Thomas Tidholm, Jordlöparens bok, Stockholm: Ordfront förlag, 2020, s 25

5 Horkheimer och Adorno, ”Människa och djur”, Upplysningens dialektik: filosofiska fragment, s 281

(6)

3 sig, bestående av lyrik, musik, översättning, film, roman och dramatik, samt en lång rad barnböcker skapade tillsammans med bilderbokskonstnären och hustrun Anna-Clara. Jag ser ett ekokritiskt stråk som går genom dessa verk, nästan som en demonstration av

litteraturprofessorn Cheryll Glotfeltys förklaring av begreppet: ”Ekokritiken tar som sitt ämne förbindelserna mellan natur och kultur, specifikt de kulturella artefakterna språket och

litteraturen.”⁶ I Tidholms senaste diktsamling Jordlöparens bok blir det som allra mest tydligt, till och med skrivet svart på vitt i bokens undertitel – ”om natur, konst och

människor”⁷ – men jag menar att han genomgående utforskar dessa språkets möjligheter och omöjligheter, dess dubbla funktion som bro och stängsel i vårt förhållande till den språklösa naturen och till varandra, och att de olika verken belyser och berikar varandra.



 Syfte

Denna uppsats undersöker det ekokritiska draget i Thomas Tidholms författarskap. Min hypotes är att det är ett spår som genomsyrar hans bilderböcker såväl som poesi, och att de olika verken förstärker och fördjupar varandra. För att pröva denna hypotes vill jag föra samman flera olika verk i en sorts tematiskt styrda samtal. Min förhoppning är att kunna visa att Thomas Tidholm är en viktig samtida tänkare vars skönlitterära texter kan hjälpa läsaren att se och reflektera över sin relation till naturen.



Tidigare forskning

Det finns inte mycket skrivet om Thomas Tidholms författarskap. När det kommer till vetenskapliga texter har jag endast hittat tre, där två behandlar relationen mellan barn och natur i hans och Anna-Clara Tidholms bilderböcker. Den ena är en essä skriven av Maria

6 ”Ecocriticism takes as its subject the interconnections between nature and culture, specifically the cultural artifacts of language and literature.” Cheryll Glotfelty, The Ecocriticism Reader. Landmarks in Literary Ecology, Cheryll Glotfelty och Harold Fromm (red), Athens, Georgia: the University of Georgia Press, 1996, s XIX. Min översättning.

7 Tidholm, Jordlöparens bok

(7)

4 Jönsson för tidskriften Provins med titeln ”Barnen, orden, skogen”⁸, den andra en

litteraturvetenskaplig artikel skriven av Camilla Brudin Borg och Margaretha Ullström.⁹ Gemensamt för dessa båda texter är att de problematiserar och ifrågasätter det nära bandet mellan barn och natur genom läsningar av ett flertal barnböcker. De visar hur detta band gestaltas olika i olika verk, men skiljer sig åt i hur de försöker begripliggöra skillnaderna de ser. De gör även dramatiskt olika tolkningar av paret Tidholms bok Förr i tiden i skogen; där Jönsson ser en bild av människa och skog som sammanflätade¹⁰ ser Brudin Borg och

Ullström att boken ”avbildar en särskilt stark alienation från skogen”.¹¹ Denna skillnad är intressant; den pekar mot en fundamental olikhet i forskarnas syn på språket och vad det litterära verket egentligen är och gör, men också mot en öppenhet i själva verket som gör plats för läsaren och som jag menar är typisk för Thomas Tidholms texter – de är rum för samtal.

Den tredje akademiska texten som behandlar en av paret Tidholms bilderböcker är även den skriven av Maria Jönsson, och tar upp Det var en gång en räv som sprang i mörkret som ett av flera exempel på moderna bilderböcker som utmanar idén om det autonoma och suveräna barnsubjektet.¹² Jönsson visar hur boken genom sitt fragmentariska berättande, där många enskilda delar ingår i en outtalad helhet, gestaltar en ödmjuk livsfilosofi som handlar om samarbete och ömsesidigt beroende. Hennes analys har hjälpt mig att sätta ord på mina egna tankar kring del och helhet i Thomas Tidholms författarskap. Dessutom visar den att hon har sett samma sak som jag i den här boken, nämligen att den kan läsas som ett försiktigt förslag på hur vi kan leva tillsammans med andra människor och naturen på ett mer hållbart sätt.





Forskningsområde och teoretiskt perspektiv Ekokritik och den vanliga språkfilosofin enligt Toril Moi

8 Maria Jönsson, ”Barnen, orden, skogen”, Provins, 2019:1, s 46-50, 2019

9 Camilla Brudin Borg och Margaretha Ullström, ”The Child in the Forest. Performing the Child in 20th Century Swedish Picture Books”, LIR.journal, 2017:9, s 6-24, 2017

10 Ibid, s 49

11 ”[…]depicts a particularly strong form of alienation from the forest”. Brudin Borg och Ullström, ”The Child in the Forest. Performing the Child in 20th Century Swedish Picture Books”, s 18. Min översättning.

12 Maria Jönsson, ”När du är bättre än vi. Jantelagen, skammen och barnlitteraturen”, Du ska inte tro att du är något. Om Jantelagens aktualitet, Anders Johansson och Maria Jönsson (red), Bokförlaget h:ström – Text &

Kultur, Umeå, 2017, s 172-176.

(8)

5 Det huvudsakliga område som denna uppsats placerar sig inom är ekokritik.

Litteraturprofessorn Cheryll Glotfelty definierar ekokritik som ”studiet av förhållandet mellan litteratur och den fysiska miljön.”¹³ Det är en tämligen bred definition, som hon utvecklar i dessa ordalag:

Ekokritiken tar som sitt ämne förbindelserna mellan natur och kultur, specifikt de kulturella artefakterna språket och litteraturen. Som kritisk hållning har den ena foten i litteraturen och den andra på land; som teoretisk diskurs förhandlar den mellan det mänskliga och det icke-mänskliga.¹⁴

Vid första anblick är det precis detta jag ämnar göra i min uppsats. Jag vill undersöka hur idéer om naturen och språket möts i Thomas Tidholms författarskap.

Likväl finns det två problem med Glotfeltys förklaring, som vid första ögonkastet kan verka obetydliga. Det första har att göra med begreppsparet natur och kultur, som ställs bredvid varandra som om de vore givna motsatser mellan vilka det förvisso finns kopplingar, men också en inneboende konflikt. Ekokritiken står med sina fötter på land och i litteraturen – Glotfelty bygger upp en metafor där naturen framstår som den stabila, okomplicerade och passiva marken medan prepositionen i får oss att tänka på litteraturen som ett vatten:

skiftande, rörligt och dynamiskt. Mellan och överskridande dessa kontrasterande element finns ekokritiken, som med sina två fötter tar mänsklig skepnad och förkroppsligas som ekokritikern. Jag nämner detta inte som ett underkännande av Glotfeltys teoretiska

utgångspunkt, utan som ett erkännande av svårigheten att undfly den världsbild som följer av att vara ett upplyst subjekt. Här ser vi prov på vad Adorno och Horkheimer menar, när de skriver att ”Oidipos’ svar på sfinxens gåta: ’Det är människan’ upprepas utan åtskillnad som upplysningens oföränderliga besked, helt oavsett om frågan gäller objektiv innebörd, gränser för en ordning, skräck för onda makter eller hopp om frälsning.”¹⁵ Ekokritiken, ett

kulturteoretiskt område, blir i Glotfeltys gestaltande definition förvillande lik en suverän människogestalt som gör anspråk både på den kulturella och naturliga sfären, samtidigt som den storsint erbjuder sig att förhandla med det icke-mänskliga. För en forskare som vill verka för naturens bästa är det här en tankemässig fälla att vara uppmärksam på. Frågan är: går det

13 ”[E]cocritisism is the study of the relationship between literature and the physical environment.” Glotfelty, The ecocriticism reader: landmarks in literary ecology, s XVII. Min översättning.

14 ”Ecocriticism takes as its subject the interconnections between nature and culture, specifically the cultural artifacts of language and litearture. As a critical stance, it has one foot in literature and the other on land; as a theoretical discourse, it negotiates between the human and the nonhuman.” Glotfelty, The ecocriticism reader:

landmarks in literary ecology, s XIX. Min översättning.

15 Horkheimer och Adorno, Upplysningens dialektik: filosofiska fragment, s 22

(9)

6 att skriva om naturen och vårt förhållande till den utan att samtidigt antingen projicera vår egen mänsklighet på den, eller göra den till vår Andra?

Det andra problemet jag vill uppmärksamma i Glotfeltys definition av ekokritiken gäller synen på språket och litteraturen som kulturella artefakter. Formuleringen föreslår ett förtingligande av språket som är vida spritt i postmodern teoribildning. Språket blir här ett objekt, avskuret och fristående från sina användare och därmed från sin egentliga natur. Toril Moi problematiserar detta förhållningssätt, med rötter i Augustinus syn på språket som ett system av namngivande och utvecklat genom Saussures berömda åtskillnad mellan det betecknande och det betecknade, och dess konsekvenser i boken Revolution of the Ordinary.

Literary Studies After Wittgenstein, Austin, and Cavell.¹⁶ Hon håller i stället fram den vanliga språkfilosofin som en källa till förnyelse inom litteraturvetenskapen.

Vanlig språkfilosofi enligt Toril Moi är det som kommer närmast “teori” för denna uppsats – även om Moi själv vänder sig mot att kalla vanlig språkfilosofi för en teori, eftersom den förutsätter att vi lämnar bakom oss de förhoppningar om generalitet som konceptet teori tar för givna. ”Allt Wittgenstein lämnar oss med är en viss anda eller attityd i vilken vi kan utföra våra undersökningar. Här står ordet ’anda’ i opposition till ’tillvägagångssätt’, eller

’metod’, eller ’teori’, för vanlig språkfilosofi föreslår ingen sådan.”¹⁷ Kärnan i filosofin handlar om att se hur språket faktiskt används, och att inse att det är precis och uteslutande denna användning som är språkets natur, vara och mening. Som Wittgenstein skriver: ”Ett ords betydelse är dess användning i språket.”¹⁸ Sökandet efter en koppling mellan ord och värld i form av en själva ordets inneboende mening eller essens blir därigenom inte bara ointressant utan absurt; alltså behöver vi inte känna oss besvikna och desillusionerade när vi inte kan hitta den.

För litteraturanalysen innebär denna ”realistiska anda”, som Moi uttrycker det, ett avståndstagande från misstankens hermeneutik.¹⁹ Att erkänna språket, och därmed det

litterära verket, som en kommunikationsakt i stället för ett objekt betyder även ett erkännande av att det vi ser i yttrandet är det som faktiskt finns där. Språket, dikten, bilderbokstexten,

”döljer” ingenting för oss som det är vår uppgift som kritiker att avtäcka; i stället är den,

16 Moi, Revolution of the Ordinary. Literary Studies After Wittgenstein, Austin, and Cavell

17 ”All Wittgenstein leaves us with is a certain spirit or attitude in which to go about our investigations. Here the word ’spirit’ stands in opposition to ’approach’, or ’method’, or ’theory’, for ordinary language philosophy proposes no such thing.” Moi, Revolution of the Ordinary. Literary Studies After Wittgenstein, Austin, and Cavell, s 1. Min översättning.

18 Ludvig Wittgenstein, Filosofiska undersökningar, Thales, Stockholm, 1992, s 31

19 Moi, Revolution of the Ordinary. Literary Studies After Wittgenstein, Austin, and Cavell, s 175-195

(10)

7 såsom ren användning, ren kommunikation, en kreativ språkhandling: ett försök att nå fram, att säga något, att göra något med läsaren och världen. Moi citerar vid flera tillfällen Cavell, då han liknar språket vid ”ett tunt nät över avgrunden”.²⁰ Det är en bild som fastnar hos mig, och jag kommer att återkomma till den flera gånger i mitt resonemang. Det jag ser i dikten är det som dikten kommunicerar för att dess författare har skrivit just så. Sålunda leder den vanliga språkfilosofins anda till en uppmärksam och välvillig läsning. Det behöver inte betyda att jag håller med om det budskap som kommuniceras, men det förändrar ovillkorligen forskarens självbild från misstänksam mordutredare till öppensinnad lyssnare. Jag håller med Moi om att denna omkastning är etiskt viktig, både utifrån hennes bild av ett politiskt språk vars förankring i verkligheten blir allt lösare, och en personlig oro inför det debattklimat som råder inom och mellan samtida identitetspolitiska grupperingar.²¹ Det enda sätt som vårt tal kan göra det som det är menat att göra, alltså att bli förstått och väcka lyssnaren till gensvar eller handling, är genom en uppmärksam och välvillig anda.

På grund av den vanliga språkfilosofins betoning på den verklighet som finns utanför språket delar den etiska grunder med ekokritiken. Att läsa Tidholms dikter och bilderböcker i denna anda innebär att se det ekokritiska draget i dem som en ekokritisk praktik. Det innebär en läsning som räknar med en intention som vill naturen väl, men föranleder även frågor om vad texten gör med mig som läser. Ur detta perspektiv möjliggör texterna samtal mellan författaren och läsaren, men även mellan de läsare som delar en läsupplevelse, som exempelvis när en vuxen läser högt för ett barn.



Urval, disposition och material

Eftersom Thomas Tidholms litterära produktion består av över sextio verk utgivna mellan 1966 och idag kan jag inte omfatta hela denna korpus i min undersökning, trots att målet är att visa på drag som löper genom hans författarskap i sin helhet. I stället arbetar jag med det tillvägagångssätt som Toril Moi förespråkar i boken Revolution of the Ordinary: jag har valt

20 ”A thin net over the abyss.” Moi, Revolution of the Ordinary. Literary Studies After Wittgenstein, Austin, and Cavell, s 29. Min översättning.

21 Ibid, s 222-223. Exempel på en identitetspolitisk diskussion som i min mening närmar sig det absurda är den aktuella debatten mellan genuskritiska feminister och transaktivister. En tydlig tendens är att båda sidor använder sig av samma ord, men lägger helt olika innebörd i dem och därför ”pratar förbi” varandra.

(11)

8 ut ”exemplarisk[a] fall: […] fall som är bra att tänka med.”²² Därför kan jag inte göra några anspråk på generalitet. Det finns säkerligen undantag där mina observationer inte gäller liksom goda exempel jag har förbisett. Med den vanliga språkfilosofin i ryggen ser jag dock inte detta som ett problem som kunnat lösas med hjälp av mer tid, grundligare

efterforskningar och större utrymme i sidantal, eftersom filosofin lär oss att drömmen om generalitet när det handlar om språket (och litteraturen) är orealistisk.²³ I själva verket ser jag det inte som ett problem över huvud taget; eventuella framtida undersökningar av Tidholms författarskap som motsäger eller komplicerar mina iakttagelser kan bara tjäna till att fördjupa bilden av det, och föra samtalet vidare.

Sålunda ger jag mig in i arbetet med Tidholms texter med friskt mod och i gott hopp om att ändå kunna säga något viktigt om det ekokritiska spår jag ser i dem. I detta syfte ämnar jag visa på tre teman som jag ser att Tidholm genomgående behandlar i sina verk, och som tillsammans bildar ett flätverk av tankar om människan och naturen. Litteraturanalysen är indelad i tre tematiska kapitel, i vilka flera olika texter ingår och tillåts prata med varandra.

Kapitlen är som följer:

1. Den utsträckta handen. Konsten att närma sig den andra.

2. Ett tunt nät över avgrunden. Om språk och mänsklighet.

3. Ekosystemet. Del och helhet.

Nedan följer en kort presentation av de av Tidholms verk som ingår i undersökningen.

Jordlöparens bok: om natur, konst och människor gavs ut 2020 som en del av Konsthall Norra Kvarkens projekt ”Konst för fåglar, humlor, skalbaggar, maskar och svampar” och nominerades till Augustpriset samma år.²⁴ Förlaget Ordfronts presentation av diktsamlingen inleds: ”I Jordlöparens bok undersöker Thomas Tidholm vårt förhållande till naturen men också naturens ambivalenta förhållande till oss. […]Den stora frågan är: Kan vi människor gör något för att glädja myrorna och alla de andra?”²⁵ Boken rymmer många korta prosadikter som också kan ses som ett fåtal längre tankeflöden, åtskilda av svartvita

vinjettbilder föreställande olika djur och insekter i en stil som påminner om naturhistoriska

22 ”I see it rather as an exemplary case: a case that is good to think with.” Moi, Revolution of the Ordinary, s 92.

Min översättning.

23 Moi, Revolution of the Ordinary, s 92

24Tidholm, Jordlöparens bok

25 Ordfront förlag, ”Thomas Tidholm, Jordlöparens bok”, Ordfront förlag.

https://ordfrontforlag.se/ordfront_bok/jordloparen/. Hämtad 2021-05-22

(12)

9 illustrationer. Med tanke på den uttalat ekokritiska intentionen bakom verket ser jag dess plats i uppsatsen som självklar, och jag kommer att aktualisera det i samtliga analyskapitel.

Rösterna från Avocadobergen är ett lyriskt körverk från 2019 som utspelar sig i en förfallen förort i framtiden där våra invanda samhällsordningar sjunger på sista versen.²⁶ I fragment får läsaren ta del av många olika människors liv, som ofta tycks präglade av vilsenhet. Boken blir särskilt relevant i det andra analyskapitlet, där jag undersöker hur språket hjälper oss att förstå oss själva, varandra och världen.

Det var en gång en räv som sprang i mörkret är en bilderbok för barn av Thomas och Anna-Clara Tidholm utgiven 2014.²⁷ Den innehåller inte en sammanhållen berättelse utan i stället flera inledningar till olika berättelser som förenas av detaljer i bilderna, textens rytm och stilfigurer samt läsarens blick. Boken är en av dem som står i huvudfokus i det tredje kapitlet av analysen, vilket behandlar relationen mellan del och helhet.

En som du inte känner är ytterligare en av paret Tidholms bilderböcker, och gavs ut 2010.²⁸ Den handlar om två barn som träffas och lär känna varandra, och har en bärande roll i det första analyskapitlet, som kretsar runt närmandet som tema.

Meningen är en diktsamling publicerad 2001, och refererar explicit till Ludwig

Wittgensteins språkfilosofi.²⁹ Tidholm skriver i slutet av boken att han av Wittgenstein ”lånat lite form // och cirklat kring ett innehåll // Mer än så är det inte”, men dikterna brottas med samma valhänthet och tvivel inför språket som finns i Wittgensteins Filosofiska

undersökningar, och innehåller också samma vardagsnära förundran. Jag använder mig av en av dikterna ur Meningen i den första delen av analysen.

Lanas land kom ut 1996, och är en bilderbok skapad i samarbete med Anna-Clara Tidholm.³⁰ Handlingen utspelar sig i ”ett land på andra sidan om det stora vattnet”, där flickan Lana är välvillig härskare över djur och natur.³¹ Denna bok behandlas i analysens andra kapitel.

Friluftsliv i strandområden och andra prosadikter gavs ut 1991 och är en samling av prosalyrik.³² Texterna kretsar kring olika filosofiska frågor förankrade i vardagen, och jag

26 Thomas Tidholm, Rösterna från Avocadobergen, Ordfront, Stockholm, 2018

27 Thomas Tidholm och Anna-Clara Tidholm, Det var en gång en räv som sprang i mörkret, Alfabeta, Stockholm, 2014

28 Thomas Tidholm och Anna-Clara Tidholm, En som du inte känner, Alfabeta, Stockholm, 2010

29 Thomas Tidholm, Meningen: dikter, Wahlström & Widstrand, Stockholm, 2001

30Thomas Tidholm och Anna-Clara Tidholm, Lanas land, Alfabeta, Stockholm, 1996

31 Ibid, opaginerat (s 1)

32 Thomas Tidholm, Friluftsliv i strandområden och andra prosadikter, Wahlström & Widstrand, Stockholm, 1991

(13)

10 tittar framför allt på två av dem. ”Betydelserna” handlar om språkets utveckling och bär upp en viktig del av resonemanget i kapitel 2. ”Kemi” problematiserar den vetenskapliga bilden av människan och hur den påverkar oss, och aktualiseras i det tredje analyskapitlet.





Begreppsutredning Natur – vad menas med det?

Innan jag beger mig in i analysen av Tidholms texter vill jag ägna ett ögonblick åt att addressera en fråga som troligtvis dykt upp under läsningen. Jag skriver natur – men vad betyder egentligen ordet natur i detta sammanhang? Naturbegreppet är notoriskt

svårdefinierat, och att ge sig in i ett akademiskt resonemang som kretsar kring naturen och människans förhållande till den, låt vara gestaltat i skönlitteratur, är som att vandra ut på en myr i skymningen. Det finns alla möjliga hål man kan trilla ner i; många av dem vattenfyllda, somliga utan botten.

Gunilla Halldén ägnar ett helt kapitel av sin bok Barndomens skogar åt att diskutera och problematisera naturbegreppet. Något som återkommer i flera av de perspektiv hon redogör för är dels svårigheten att skilja natur från kultur, från våra föreställningar om naturen, men också den starka kopplingen mellan natur och organiskt liv.

Vi har ett behov av att ingå i ett större sammanhang. Naturen kan förstås som ett sådant sammanhang. Vi blir då inte bara individer som ges ett berättigande via våra handlingar utan vi ges ett värde som levande varelser. Och det levande har många olika former.³³

Dessa rader närmar sig det jag lägger i ordet natur i denna uppsats, liksom de ger uttryck för en natursyn som liknar den jag utläser ur Tidholms texter. Jag använder ordet natur både i yttre bemärkelse, när jag menar den del av den fysiska världen som inte är skapad eller formad av människor, och i inre bemärkelse, såsom i uttrycket ”människans natur”. I båda fall har ordet en kärna av liv och samspel bortom människans kontroll. Min förhoppning är att det inte skall uppfattas som antroposofiskt laddat – liksom språket hos Wittgenstein anser jag inte att naturen har en “essens” som kan uppenbara sig om man bara stirrar länge nog. Där språkets grund är hur det används, är naturens snarare hur den yttrar sig. Framför allt finns

33 Halldén, Barndomens skogar, s 31

(14)

11 den inte till för att fylla våra behov, vare sig materiella eller andliga, trots att den ofta gör just detta.

 Del 2. Analys 

Kapitel 1

Den utsträckta handen. Konsten att närma sig den andra.

Hur ska ett närmande mellan oss och den andra världen bli möjligt? Och kan det ske genom konst? Det handlar ju om arter med stor variation ifråga om mottagligheten, perceptionen. […]

Allvarligt talat, här ställs särskillt höga krav på inlevelse och pedagogik.³⁴

– Jordlöparens bok

I kapitel tio av Revolution of the Ordinary beskriver Toril Moi behovet att närma sig och sätta ord på ”det svåra med verkligheten”: det som gör ont, det som gör motstånd mot vårt

tänkande eller osäkrar tänkandets själva grundpremisser.³⁵ Denna uppsats rör sig framför allt runt en av dessa verklighetens svårigheter: människans relation till den naturliga världen. Den är svår därför att vi vet oss vara en del av naturen, beroende av den, men också på ett

oundvikligt sätt utanför den, därför att vi själva har ställt oss utanför. Den är svår därför att vi både vill och inte vill tillbaka in. Och för att den relation vi så gärna vill se som harmonisk på ett annat, oroande sätt bygger på ömsesidigt garanterad förintelse.³⁶

Också för Thomas Tidholm är språket ett sätt att närma sig det svåra. I Jordlöparens bok prövar han olika möjligheter att närma sig naturen, genom att beskriva och misslyckas med att beskriva den, att visa på dess likheter och olikheter med människans värld, upprätta förbindelser och avstånd och ifrågasätta människans vilja att veta, att fixera i ord något som

34 Tidholm, Jordlöparens bok, s 153

35 ”The difficulty of reality” hämtar Moi från Cora Diamond, som menar att problemet här inte ligger i orden själva, att de inte kan uttrycka det vi vill, utan i vår oförmåga att finna de rätta orden. Moi, Revolution of the Ordinary, s 232. Min översättning.

36 Den idémässiga separationen mellan människa och natur är förmodligen mycket gammal, och syns särskilt tydligt gestaltad i de abrahamitiska religionernas skapelsemyt och berättelsen om syndafallet. I och med upplysningen växer avståndet, och föreställningen om naturen som något vi människor kan och skall förstå, bemästra och härska över blir tydligare formulerad. Adorno och Horkheimer beskriver detta förlopp i kritiken mot det upplysta subjektet (Upplysningens dialektik, s 19). I och med industrialisering, exploatering och kanske särskilt upptäckten av kärnkraften växer människans kapacitet att förstöra naturen – och därigenom sina egna livsbetingelser – samtidigt som naturkatastrofer, klimatförändringar och globala pandemier påminner oss om vår utsatthet.

(15)

12 ständigt rör sig. Bilderboken En som du inte känner handlar också om närmande, men i detta fall mellan två barn. Hur går det egentligen till att lära känna en annan? Och finns det något i barns sätt att bli vänner som kan hjälpa oss att närma oss naturen?

Genom en uppmärksam analys av dessa två verk vill jag åstadkomma ett slags

kollage, som åskådliggör hur Tidholm gestaltar och problematiserar närmandet till den andra – och hur detta utgör en ”grön tråd” genom författarskapet.

I bilderboken En som du inte känner berättar en pojke om hur han träffar en främmande flicka som ber honom att följa med.³⁷ Genom boken får vi se deras vänskap växa fram: ett gradvis närmande. Det börjar med att de möts. På första sidan finns pojken avbildad snett bakifrån i bildens nedre vänstra hörn, blickande inåt och mot läsriktningen – en vinkel och position som inbjuder till läsarens identifikation. Miljön är vardaglig, målad i gråblå nyanser, och består av ett höghus på avstånd bakom en kulle, kala träd och en stor sten i nedre högra hörnet som ramar in bilden och bidrar till att läsarens blick sugs inåt. Bland träden till höger, omgiven av ett grönt skimmer, står flickan med blicken till synes fixerad vid pojken. Mellan de två barnen finns en subtil diagonal med gulaktiga färgskiftningar, som antydan till en stig eller ett band dem emellan.

”Då gick vi in där”, säger berättarjaget på nästa sida, ”i en skog // Där var som ett annat land […].³⁸ Den vardagliga miljö som skildras på den första bilden förbyts i en skog som blir allt mer exotisk ju längre mot höger man kommer. Färgerna skiftar från dunkelt grönt till ljust rött och orange med inslag av blått. Det finns djur i skogen också, som inte nämns i texten: på vänstersidan av uppslaget en fågel och en hund eller varg; på högersidan en apa. Närmandet till den andra, till en främmande människa, gör alltså att själva

omgivningen förändras och förvildas. Och inte nog med det, förändringen tar sig alltmer fantasifulla uttryck. Som läsare upplever jag att jag rör mig bort från det välbekanta och in i det okända. Men det fantastiska situeras i kroppen och därmed i barnens lek, i beskrivningen av hur skogen förändras: ”grönt och mörkt // Sen blev det ljusare // och rödare // som det kan vara // bakom ögonen ibland // när man blundar.”³⁹ Skogen är således både ett yttre och ett inre landskap, som är dubbelt främmande.

Leken osäkrar verkligheten och har potential att vara både rolig och farlig – detta skildras särskilt genom glappet mellan text och bild, till exempel på uppslag tre. Här berättar

37 Tidholm och Tidholm, En som du inte känner

38 Ibid, opaginerat (uppslag 2)

(16)

13 texten om hur barnen kommer till ”en kant, // med vatten nedanför”, hoppar och blir litet kalla om fötterna.⁴⁰ Bilden, däremot, visar hur barnen dyker från en hög klippa ner i ett väldigt vatten som når ända bort till horisonten. Den sammantagna effekten av text och bild blir en sorts lekens gränsland – mellan fantasi och verklighet, och mellan pojken och flickan.

Boken gestaltar barns sätt att lära känna varandra, att närma sig den andra genom lek, och situerar den processen i naturen.

Ett annat, vuxnare sätt att närma sig blir synligt i pojkens upprepade fråga till flickan: ”Vad heter du?”⁴¹ Varje gång svarar hon undvikande, med ord som ”Jag heter En Som Du Inte Känner”⁴² och ”Jag heter Ingenting Som Du Kan Gissa”.⁴³ Det är som om pojken vill fixera flickan med hjälp av ett namn, sätta en etikett på henne som gör henne begriplig och

hanterbar. Flickans undvikande kan läsas som en motvilja mot definition, mot att bli

begränsad genom ord – som sprungen ur den gamla mytiska föreställningen om att kännedom om någons rätta namn ger makt över densamma.⁴⁴ Det kan också läsas som ett avvisande av föreställningen om att ett namn över huvud taget kan innefatta eller svara mot någots natur – att det finns ett samband mellan det betecknande och det betecknade. Båda dessa läsningar leder mot en tolkning där ett närmande i ord, ett närmande genom benämning, inte är något verkligt närmande alls.

Här kan vi jämföra med en bit av en dikt ur Jordlöparens bok:

Sanningen (verkligheten) är det som skymtar mellan orden.

Ingenting av allt detta har ett namn.

Sanningen bär inte ord med sig. Men vår historia handlar om hur språket tog över den, en strimma i taget, och till slut blev sin egen sanning, klädd i ord.⁴⁵

Tillsammans tycks dessa båda utsagor visa på en språksyn i Saussures efterföljd, där språket blir sitt helt egna, autonoma system, löskopplat från den fysiska verkligheten. Glappet mellan språk och värld synliggörs i många av dikterna i Jordlöparens bok, liksom i flera andra verk

40 Tidholm och Tidholm, En som du inte känner, opaginerat (uppslag 3)

44 Föreställningen om kraften i det sanna namnet är spridd över hela världen, och återfinns bland annat i egyptisk, judisk, kristen och kinesisk mytologi, liksom i folktro och folksagor från en rad olika länder. Vidare pekar Wittgenstein på att en liknande övertro tycks finnas hos en del filosofer, när de söker efter “en sällsam förbindelse mellan ord och ting.” (Filosofiska udersökningar, s 29). Toril Moi utvecklar detta resonemang till en skarp kritik mot Derridas “rigorösa och vetenskapliga koncept” i Revolution of the Ordinary (s 65-87).

(17)

14 av Tidholm. Men är det verkligen så enkelt och entydigt? Jag kommer att återkomma till Tidholms språksyn och diskussionen om språkets möjligheter och omöjligheter senare, i kapitlet ”Ett tunt nät över avgrunden”. Men nu vill jag åter rikta fokus mot närmandet som sådant.

Om vi, liksom flickan i En som du inte känner, avvisar kunskapen om någons namn som en kunskap om den själv, hur kan vi då närma oss den andra? Flickans förslag tycks vara att helt enkelt dela en fysisk verklighet. När pojken frågar vad hon heter, eller om de har träffats förut, följer hon upp sina avfärdanden av frågorna med uppmaningar till rörelse: ”Simma!”⁴⁶ eller ”Kom!”⁴⁷ Sålunda är det tydligt att avfärdandet inte gäller försöket att närma sig som sådant, utan specifikt att det sker i form av att söka kunskap genom språket. När barnen kommer till en strand hittar de en ödla, vars språklöshet betonas i raderna ”Säj någonting, herr ödla, sa jag // Men ödlor säjer aldrig någonting // Dom tycker bara om solen”.⁴⁸ Men flickan påstår att ödlan känner henne. Att känna någon, att vara någon nära, är alltså fullt möjligt, även över artgränserna. Är flickans övertygelse då talande för Tidholms egen?

Den frågan kan förstås bara han själv svara på. Men utifrån hans diktverk får jag uppfattningen att det viktigaste, precis som för Wittgenstein, inte är att vi faktiskt uppnår fullständig förståelse och omedelbar kontakt med den andra, utan att vi försöker.⁴⁹ Att önskan att närma sig bör tänkas som pågående process och rörelse, som utsträckandet av en hand, och inte som ett resultat som kan uppnås. I en dikt ur diktsamlingen Meningen, som uttalat refererar till Wittgensteins språkfilosofi, uttrycker Tidholm det så här:

Idag har vi diskuterat

vad det innebär att känna någon. Och huruvida vi känner varann. Vi känner inte

varann. Vi känner varann alltför väl för att kunna känna varann. Man kan bara känna den som man

inte känner, och bara

en kort tid. Sedan bekantar man sig och känner varann

mindre och mindre⁵⁰

49 Detta är den tolkning av Wittgensteins agenda som genomsyrar Toril Mois läsning av hans texter, och som jag själv delar – även om andra har tolkat honom annorlunda. Språkets natur är användning. Det är genom att använda det på olika sätt som vi människor ger det mening. Vi gör detta för att vi vill varandra något, vi vill nå fram med vår vilja för att få den andra att agera på ett visst sätt, och detta utgör grunden för mänsklig samvaro och samarbete. ”Befalla, fråga, berätta, småprata tillhör vår naturhistoria likaväl som gå, äta, dricka, leka,”

skriver han i boken Filosofiska undersökningar (1992).

50 Thomas Tidholm, Meningen, s 28

(18)

15 Att känna varandra är alltså något pågående, intimt förbundet med att lära känna varandra, och kräver att det hos den andra ännu finns något okänt att sträcka sig fram mot. Ordet känna antyder här även en fysisk dimension; när den andras kropp blir bekant kan den bli nästan som en förlängning av ens egen, och därmed otillgänglig i sig själv – omöjlig att känna på det sätt den kunde kännas när den fortfarande var främmande.

På sätt och vis skulle man då kunna tänka sig att det är lättare att känna naturen, eftersom skillnaden mellan oss och varelser av andra arter är så stor att en sammansmältning aldrig kan ske. För människan är naturen alltid och ofrånkomligen främmande, kan man argumentera, och därför finns inget slut på närmandets process. Men kanske är det precis därför som vi i det västerländska samhället har vänt oss bort, in mot oss själva, och givit upp tanken om att någonsin kunna överbrygga avgrunden – och därför också försöken?⁵¹

Även om många av dikterna i Jordlöparens bok uttrycker sorg och uppgivenhet inför klyftan mellan människans värld och naturen glimtar trots allt möjligheter till här och var, och då särskilt i form av en slags ordlös lyhördhet, såsom i dessa rader:

Gå ut och sök upp en mycket liten plats. Sitt där i gräset, eller på en sten. Om en humla kommer och undrar, försök inte förklara vem du är.

Sitt bara kvar. Var tyst. Försök att få syn på någonting.⁵²

Här är just försöket centralt, och en uppmärksamhet som inte intresserar sig för sig själv utan för den andra. Det är också tydligt att det måste vara ett passivt försök: en utsträckt hand som inte famlar och griper, utan väntar öppen. Det är hos den andra vi kan hitta detta mystiska någonting, men bara om vi närmar oss försiktigt. ”Det är någonting i naturen som kan göra en människa förvirrad, om hon utsätter sig för den”, skriver Tidholm,⁵³ men också, i en annan dikt, ”Det är någonting med människor. De kan ibland bli som natur // i en stad där ingen natur finns. […] Och man kan se att de har samma ögon som djur.”⁵⁴ Den förvirring som kommer ur detta någonting (som jag i alla exemplen tolkar som samma någonting) kan förstås som ett tillstånd som undergräver en av civilisationens grundpremisser: ”den ordning

51 Här gör jag en åtskillnad mellan det västerländska samhälle som byggts upp i samspel med upplysningstanken och dess individualism, vilket enligt Adorno och Horkheimer förvandlat “naturen till ett rent objekt”

(Upplysningens dialektik, s 25) och samhällen som bygger på en animistisk världsbild, med idéer om människan som del av naturen.

52 Tidholm, Jordlöparens bok, s 132.

53 Ibid, s 101. Min kursivering.

(19)

16 som byggts upp under sekler // av apartheid”.⁵⁵ Det är ett uppvaknande till insikt om att vi faktiskt också är djur. Men också att vi med djuren och naturen delar en slags andlighet, som visar sig i samarbete och kommunikation: ”Där finns närvaron av något som inte kan

förklaras. En immateriell väv har vuxit sig tät, organismerna på den platsen kommunicerar med varandra så intensivt att det uppstår ett slags ljus.”⁵⁶ Det är tecken på en samhörighet som inte är bekantskap utan ett pågående kännande.

Kan det då vara detta någonting som får flickan i En som du inte känner att säga att ödlan känner henne? Och samma något som får henne att svara ”En Som Du Inte Känner”

när pojken frågar om hennes namn? För att det bara är när vi är främlingar som vi kan närma oss, och genom detta verkligen känna varandra? När jag återvänder till första sidan i boken lägger jag åter märke till det gulaktiga stråket som, tillsammans med deras blickar, förbinder pojken och flickan med varandra.⁵⁷ Här finns ett släktskap med det ljus som Tidholm

beskriver i citatet ovan, som uppstår i naturen.⁵⁸ Mellan pojken och flickan finns alltså redan en samhörighet, som de tycks känna av i samma stund som hon ropar på honom. Att leken för dem ut i naturen, och naturen in i dem, förstärker den samtidiga känslan av något främmande och välbekant, äventyr och hemkomst på samma gång.

Men närmandet till den andra är inte riskfritt.

Så småningom kommer barnen till ett hus, där flickan går in och lämnar pojken ensam utanför. Borta är den växtlighet som förut synts i bilderna, runt huset finns skrot, en container och en gatlykta som lyser med ett kallt sken.⁵⁹ Färgerna går i grått och brunt – bara fönstren lyser gula. En kort stund får pojken sällskap av en hund, men på bilden är den vänd bort från honom, och den går snart därifrån. Både texten, som beskriver väntan, och bilden förmedlar en stark känsla av utanförskap och ensamhet. Pojken överväger att gå, men beslutar sig i stället för att gå in och leta efter flickan. I texten beskriver berättarjaget hur han går ”in i huset // uppför trapporna // till en dörr // som stod öppen.”⁶⁰ Det är kort och sakligt. Bilden, däremot, tillför upplevelsen av handlingen: trappan är mycket lång (den och dess ledstång sträcker sig över nästan en och en halv sida) och varken den eller övervåningen har något räcke som kan skydda en från att falla ner. Bilden visar det som texten förbigår, nämligen att

58 Tidholm, Jordlöparens bok, s 81.

59 Tidholm och Tidholm, En som du inte känner, opaginerat (uppslag 7-8)

(20)

17 det krävs stort mod och beslutsamhet för att gå uppför de där trapporna. Där finns flera

dörrar, alla stängda utom en högst upp, längst bort som står öppen. En ljusstrimma sträcker sig från dörren, över golvet bort från pojken, som en sista strimma av hopp. Där inne sitter mycket riktigt flickan, men på motsatta sidan av en bild som täcker hela uppslaget.⁶¹ I rummet finns också hennes familj, som säger åt pojken att gå.

”Får… får hon komma ut och leka?” frågar pojken. ”’Får hon komma ut och leka?’, […] Nej det får hon inte! […] Vem är du?” svarar de vuxna hånfullt.⁶² Pojken vet inte vad han skall svara – kanske för att han och flickan ännu inte talat om sina namn för varandra, kanske för att ord ändå inte skulle räcka till. Eller kanske för att föräldrarnas hån tycks ogiltigförklara hela deras relation. Jag utläser en subtil men kraftfull kritik mot vuxenhet och civilisation ur detta. Flickans föräldrar är representanter för en värld som drar upp gränser och stänger dörrar. Det är en inomhusvärld, där fel barn i fel lägenhet är en inkräktare, och ord bestämmer vad saker och människor är. De tycks mig företräda ”den ordning som byggts upp under sekler // av apartheid”,⁶³ något som ytterligare understryks av frånvaron av

växlighet och annan natur i och omkring deras bostad, samt det faktum att barnen i familjen inte sitter vid bordet tillsammans med de vuxna utan under det och bredvid.

Pojken går långsamt därifrån.⁶⁴ Varken text eller bild förmedlar några nyanserade känslor, mer än att färgerna är mörka och dystra och pojken är arg och avvisande när flickan sedan springer efter honom. Men min empati säger mig att han känner sig besviken, skamsen, förrådd och förlöjligad. Att närma sig är inte bara spännande och roligt, det är också

riskabelt: man kan blir avvisad och socialt förnedrad.

Rädslan för att verka löjlig och göra bort sig är inte nödvändigtvis starkare hos vuxna än hos barn, men i min erfarenhet mer styrande. Där ett barn oförställt kan vända sig till den andra och fråga ”ska vi leka?” utan att någon höjer på ögonbrynen anses det snarare normalt att en vuxen sitter tyst och undviker ögonkontakt. Man skulle kunna säga att vi vuxna har internaliserat rädslan och omvandlat den till sociala koder. Det är en rädsla som även påverkar hur vi närmar oss (eller låter bli att närma oss) naturen. I första dikten i

Jordlöparens bok, med titeln ”Till naturen”, framkallar Tidholm just den känslan av att detta närmande är smått löjeväckande, barnsligt och under vår värdighet – men visar också hur den känslan kan skyla över och skydda oss mot andra, svårare känslor.

62 Ibid

(21)

18 Nu går vi till naturen

nu går vi så försiktigt,

sista biten får vi smyga och krypa naturen är rädd för oss, den har

glömt oss, den vet inte vilka vi är längre, vi har ju alla dessa kläder, vi gör ljud som inte låter riktigt bra, nu är vi framme, men naturen har gått undan

den är längre bort, vi börjar springa, vi springer mot naturen, men den

gömmer sig bakom en stor sten, den vill inte komma fram, den darrar, man ser

ögonen, den vet inte

vad den ska vänta sig av oss, nu ser vi att den är ledsen så väldigt ledsen

och vi är också så ledsna⁶⁵

I sin helhet har dikten ett naivt tilltal. De första raderna får mig att tänka på barnmusikerna Mora Träsk och deras leksång ”Tigerjakten”, där deltagarna väntas agera ut sångens rörelser såsom att speja, klättra och slå undan högt gräs med händerna.⁶⁶ När jag så kommer till orden

”vi har ju alla dessa kläder, vi gör ljud // som inte låter riktigt bra” får diktens röst ett ironiskt, snudd på daltande tonfall, som om den talar nedlåtande till ett litet barn. Jag finner mig undra över vad det egentligen är som förlöjligas här. Är det idén om att vi alls kan närma oss naturen? Eller kanske den civiliserade kulturmänniskan, som läser fin poesi och hoppas finna en väg till naturen genom konsten? Eller är det det malplacerade i bilden av denna

kulturmänniska krypande på knä vid dikeskanten?

Men något händer när viet i dikten börjar springa och jaga efter den flyende naturen.

På något vis är det som att springandet löser upp hämningarna, hos viet men också hos mig som läser. Det gör mig mottaglig för att faktiskt möta blicken ur de där ögonen. Kanske är det för att scenen väcker minnen av att som barn försöka fånga en skadad fågel, och först när jag trängt in den i ett hörn inse att den fruktar för sitt liv; eller, att som vuxen skälla ut ett barn tills det gråter. Naturen är ledsen. Enkelheten i ordet skär rätt genom min intellektuella suveränitet. Jag är också ledsen, känner jag – ja, jag märker till min förvåning att ögonen tåras. Och när jag läser dikten en gång till känner jag igen den ironiska rösten. Det är min röst, min egen rädsla för att göra mig till åtlöje.

65 Tidholm, Jordlöparens bok, opaginerat (s 7)

66 Mora Träsk, ”Tigerjakten”, Kaviar, sånglekar & tigerjakt, MoraTräsk Musik AB 1981

(22)

19 Sårbarheten är grundläggande för närmandet. Bara när jag är öppen och utsätter mig för den andra, tycks Tidholm mena, och för alla de risker denna utsträckta hand kan innebära, kan jag komma i närheten av att känna den andra. Det är därför pojken i En som du inte känner måste våga gå in i det främmande huset och fråga efter flickan: han måste sträcka sig över

avgrunden. Det är också därför hon måste följa efter honom och blidka honom med en bit pizza och ordet ”snälla”.⁶⁷ De måste göra sig sårbara för varandra för att komma varandra nära. Med förtroendet återställt börjar barnen leka igen, och delar sitt första skratt.

På bokens sista uppslag har det blivit kväll. Bilden täcker hela uppslaget, de två barnen står vända mot varandra på en strand, avbildade i profil mot den ännu upplysta horisonten.

Säj nu, vad heter du… egentligen? sa jag Nu heter jag En Som Du Känner, sa hon

Det heter jag också! sa jag. En Som Du Känner…

Vi tittade på varandra Jag heter kanske Oskar, sa jag Jag heter Alice, sa hon. Tror jag Det spelar ingen roll, sa jag.⁶⁸

Vad har egentligen hänt mellan dem, som gjort att de nu känner varandra? Tid har förflutit.

De har rört sig tillsammans genom världen och delat upplevelser. De har tagit risker för att nå fram till varandra. De har delat ett skratt och mötts i en känsla. Och när man känner varandra, tycks paret Tidholm mena, är det inte så noga med namn. Den säkerhet och tydlighet som en gång tycktes bo i namnen har förlorat både sin trovärdighet och sin tjusning, för när man på riktigt närmar sig varandra blir man till i relation till den andra. På så vis kan man aldrig vara så fast definierad som ett namn ger sken av.

Svårare är det med naturen. ”Hur ska ett närmande mellan oss och den andra världen bli möjligt?” frågar Thomas Tidholm i Jordlöparens bok.⁶⁹ Med en skalbagge är det svårt att dela en upplevelse. Våra känsloliv är fundamentalt olika, liksom de sätt känslorna kommer till uttryck – i strikt mening vet vi inte ens om den har känslor. ”Bara det vi råkar spilla på marken kan tillfälligtvis intressera dem,” skriver Tidholm, ”Kontaktlösheten är total, till och med mellan oss och den mygga som stillsamt suger vårt blod och sedan tungt lastad vinglar

(23)

20 iväg.”⁷⁰ Men vi vet däremot att vi som människor har svårt att bry oss om och ta hänsyn till det som vi inte har en känslomässig koppling till, och att den kopplingen ofta kräver att vi får syn på den andra som individ. Ekokritiken är full av exempel på hur detta går till, men vi kan också minnas hur bilden av en drunknad pojke fick opinionen att svänga under flyktingkrisen 2015.⁷¹ Hur till och med de mest konservativa blev tvungna att förhålla sig till de verkliga barn, kvinnor och män vars livsöden utspelade sig bakom siffrorna. Genom att verkligen se den andra blir vi medvetna om denna som oersättlig individ, och därmed lik oss själva.

Samma dag som jag börjar skriva det här avsnittet får jag syn på en fluga som fångats mellan glasrutorna i mitt fönster. Som alltid när detta händer undrar jag hur den kommit dit – har larven kanske krypit in där som skydd mot vintern, förpuppats och förvandlats, för att sedan som utvecklad fluga finna sig för stor för att kunna komma ut? Jag är på väg att sätta mig vid datorn för att skriva, men blir stående. Jag ser på flugan. Den är grå och vanlig. Den rör sig så långsamt, bara kryper fram. Den ser medtagen ut. Klättrar på glaset som vätter utåt mot ljuset. Och jag känner hur jag överväldigas av medlidande. Jag öppnar fönstret och vrider runt spärrarna så att det delar sig. Flugan förstår såklart ingenting utan stretar emot när jag petar på den med ett papper, men till slut lyckas jag valla den över kanten. Den flyger ut och är borta.

Mitt möte med den fångna flugan var kanske inget möte alls. Jag kan inte leva mig in i flugans uppfattning om mig, om jag framstod som något mer än bara en skrämmande skugga strax innan räddningen. Men för mig innebar det ett närmande till flugans

upplevelsevärld, om så bara i min egen fantasi, som fick mig att agera med välvilja. Jag tror bestämt att om vi oftare skulle se de växter, insekter och djur som delar världen med oss skulle det vara mycket svårare för oss att exploatera och utrota dem. Vi behöver, som Toril Moi skriver, ”rikta en rättfärdig och kärleksfull blick mot verkligheten och hitta ett språk för att uttrycka det som denna blick ser. […]”⁷² Jag vill mena att det är precis det som är Thomas Tidholms litterära projekt. Och genom att ge uttryck för det han ser med sin uppmärksamma blick på natur och människor riktar han också min blick, så att jag faktiskt ser flugan som är fast mellan fönsterglasen.

71 SVT Nyheter, ”Bilder på drunknad pojke pressar Europa”, SVT Nyheter,

https://www.svt.se/nyheter/nyhetstecken/bild-pa-drunknad-pojke-pressar-europa, hämtad 2021-05-23. Empatins makt är givetvis inte tillräcklig för att ensam förändra världen (flyktingar ses fortfarande som ovälkomna av många, i bästa fall ett problem som vi har en plikt att lösa). Men jag vill hävda att det är en viktig början, som sedan kan följas upp av handlingar som får till stånd en faktisk förändring.

72Toril Moi, Språk och uppmärksamhet, Bokförlaget Faethon, Stockholm, 2017, s 13

(24)

21



Kapitel 2

Ett tunt nät över avgrunden. Om språk och mänsklighet.

Ett problem med ord vidlåder allt detta. Alla beskrivningar av mänsklig verksamhet hotar att bli tendentiösa, förljugna och framför allt överentusiastiska.

De antyder att vi står i begrepp att lyfta och flyga.

Det kommer vi inte att göra. Det kan vi inte. Det kommer att sluta illa.

Men sanningen är att endast ord kan rädda oss. Ty allt på vår sida av gränsen består av ord. Ord håller det hela uppe, som vinden lyfter en korp över berget.⁷³

– Jordlöparens bok

Är det språket som tar människan bort från naturen? I poesisamlingen Friluftsliv i strandområden finns prosadikten ”Betydelserna”, i vilken Tidholm tecknar en sorts

människans språkliga naturhistoria.⁷⁴ Dikten beskriver de tidiga människorna som djur bland andra djur, men snart börjar de göra ljud som de sätter ihop med olika påhittade betydelser.

Betydelserna blir allt viktigare, tills de utgör en helt egen värld där människorna flyttar in och förlorar kontakten med den materiella verkligheten. Det är ”ett syndafall av mänsklighet”.⁷⁵

Bilderboken Lanas land är vid första anblick en gestaltning av en flickas fantasiresa och samtidigt en allegori över människans tendens att förstöra ekosystem.⁷⁶ Genom att favorisera ett av djuren bryter Lana balansen i naturen, med katastrofala följder. Men när jag ställer boken vid sidan av ”Betydelserna” blir likheter synliga som kan belysa kopplingen mellan språkets utveckling och miljöförstöringen.

Boken Rösterna från Avocadobergen, utgiven nästan trettio år efter Friluftsliv i strandområden, skulle kunna ses som en fortsättning på händelseförloppet i ”Betydelserna”, och utvecklar även andra motiv från samma diktsamling.⁷⁷ Den är ett lyriskt körverk

uppbyggt av fragment och glimtar av många namnlösa personers liv i en förfallen förort i en mer eller mindre avlägsen framtid, där något omvälvande tycks ha hänt med människans medvetande. Man skulle kunna kalla det samhälle som framträder i boken för

74 Tidholm, Friluftsliv i strandområden

75 Ibid, s 14

76 Tidholm och Tidholm, Lanas land

77 Tidholm, Rösterna från Avocadobergen

(25)

22 postapokalyptiskt, om än i mycket odramatisk mening, och jag kommer att argumentera för att det som ligger bakom utvecklingen är en erosion av språket.

Gemensamt för ovan nämnda verk är en mer eller mindre tydlig språkkritik som leder fram till den ömsom problematiserande, hopplösa och optimistiska hållning som syns i Jordlöparens bok. Tidholms relation till språket har något ambivalent över sig, som om Cavells tunna nät lika gärna kan användas för att snärja oss som för att bära oss över avgrunden. Ändå finns en tro på dess möjligheter: att det låter oss tänka en värld som är ordnad annorlunda än vår egen, att det hjälper oss att förstå våra egna liv och andras.

I följande avsnitt vill jag genom ett flätverk av dessa texter visa hur ett

problematiserande av språket hos Tidholm leder fram till en sorts etisk appell, inte olik Toril Mois ”språk och uppmärksamhet”: att vi måste ta ansvar för våra ord och vad de gör med världen.

I inledningen till det här avsnittet beskriver jag prosadikten ”Betydelserna” som en slags språkets naturhistoria i diktform, men den är också påfallande lik en skapelseberättelse.

Från början var det bara världen som fanns. Den såg ut som nu, med fåglar och mycket grönt och gult och allt som sticks på marken. Mot slutet kom människorna dit och ville först ingenting särskilt utom vegetera som alla andra, leva i sina förströdda drifter, gå och rota och låta det vara bra.

Men det gick inte. Det gick bara en tid. Det gick en tid, sen började människorna låta och göra ljud.⁷⁸

Där bibeln börjar med Guds skapande ord, börjar Tidholms värld med världen. Naturen, ekosystemet – allt finns redan. Sedan kommer människorna, och först därefter orden.

Varifrån människorna kommer, eller varför, får vi inte veta, men när Tidholm skriver att de kom dit snarare än blev till eller föddes frammanar det föreställningen om ett före och utanför, som om människornas ursprung var ett annat än den övriga världen. Detta kontrasterar mot deras vilja att leva ”som alla andra”, i en driftsstyrd omedvetenhet. Denna dubbelhet i den mänskliga naturen – att vara både natur och inte natur – är återkommande i Tidholms texter.

78 Tidholm, Friluftsliv i strandområden, s 11