• No results found

Rödluvan och Vargen

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2022

Share "Rödluvan och Vargen"

Copied!
45
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Imelda Nathalie Cruz Linde MFA, Essay, Konstfack

2021

Rödluvan och Vargen

(2)

RÖDLUVAN OCH VARGEN en novell och artistbook. Jag bifogar manuskriptet men även dokumentation. Boken är handbunden. Om- slaget består utav min akvarellmålning, pressad på läder. Boken är varvad med fotografier och illustrationer, tryckt på semitransperant papper. Texten är tryckt på indiskt, handpressat akvarellpapper och jag har även valt att måla direkt i boken på vissa ställen där det föll mig in...

Likt ett drömtillstånd speglar de olika arketyperna i berättelsen varandra. Rödluvan, Mormor, Vargen, Jägaren och den frånvarande modern är olika aspekter inom ett och samma själv. Rollerna är sammanblandade och flytande. Vem är offer? Vem är förövare? Jag har skrivit berättelsen med den intentionen och arbetat fram en bok på samma sätt som jag skulpterar eller komponerar musik på.

Berättelsen är inte linjär utan mångdimensionell, likt en skulptur. Jag kan vända och vrida på den och få syn på olika betydelser, for- mer eller formuleringar. Jag använde skrivandet som en metod att tömma ut mig på, tömma ut allt mörkt och förbjudet som lurar i skuggorna av mitt jag. Allt sådant jag vill glömma, gömma, tränga bort eller skäms för. Berättelsen om Rödluvan och Vargen är ock- så ett försök till att tänja på gränserna för hur en bok bör vara strukturerad, och röra mig någonstans bortom olika uppdelningar vi människor annars gärna gör naturligt. Rödluvans verklighet påminner mer om en psykos, eller ett drömtillstånd. Jägaren får repre- sentera det jordade, det som ligger nära något som kanske är läsarens verklighet, ett slags nu. Kanske är det Jägaren själv som skrivit hela berättelsen? Det finns en komplexitet och en paradox med att göra djupgående, psykologiska processer, ju närmare man kommer sanningen om sig själv, sina drifter, sin önskan, sin vilja, sina dolda agendor och känslor, desto svårare blir det att urskilja - död från liv, sant från falskt, rätt från fel, förövare från offer, äckligt från vackert, känsla från tanke, den egna kroppen från omgivningen, jaget från jaget osv osv. Jag ville illustrera detta på många vis kaotiska tillstånd och varande. En grumlig mellanvärld, där jaget smälter samman med sin omgivning, med sina fantasier, med då-tid och en oro inför framtiden. Jag ville porträttera något kladdigt mellan människor, något gränslöst och hur det känns att leva i detta tillstånd. Jag har lärt mig att jag bär på känslor och metoder att hantera dessa på som på många vis gör mig sjuk. Vi ser överenskommelser, myter, normer och språk men är dessa snarare murar, eller barri- ärer mellan vad som sägs och vad som verkligen pågår? Där något kärlekslöst och giftigt kan glida in, under en mantel av godhet och medkänsla, ett självebdrägeri där jag i grunden är min största fiende. På vilket annat mer verklighetstroget vis kunde jag illustrera detta skrämmande fenomen på om inte igenom en saga.

/ Imelda

(3)
(4)

Imelda Cruz Linde

RÖDLUVAN OCH VARGEN Allt som inte växer, krymper

/ Mimi

(5)

VARGEN KAN VITTRA ett sårat vilt dagar innan han ens kommer inom räckhåll av sitt byte. Allt som be- hövs är ett djupt drag genom nosen, sen doppar han tungspetsen några gånger i de spår du lämnat efter dig.

När han väl jagat ikapp dig vet han allt om dig.

Han vet allt om din hälsa, dina innersta hemligheter och dina svagheter. Vargen kan hela din livsberättelse och han vet när din saga tar slut. Han vet, därför att han spårar dig, sida vid sida med Döden själv.

(6)

DET BÖRJADE I hennes drömmar.

Rödluvan drömde om sitt monster. Hon hade alltid varit ett sådant barn, ett som drömmer om att ha ett tamt monster.

Ibland var monstret en vän. Ibland liknade monstret mer en man. En man som började ta på henne, på ställen han inte fick, inte skulle, inte ska, inte borde inte får, inte kan och ändå gör.

Kvävda fel, kvävda någonting är fel, kvävda NEJ (ett kuddkrig i sängen, men alla flickor här skäms istället för att fnittra.

» Det är en hemlighet, låt oss dela hemligheter med varandra«

och alla säger ja, men ingen vill). Rödluvan förirrade sig vidare i drömlandskapet. Nu var hon istället i sin mormors hus, en mus hade tuggat hål i hennes sinne, så här fanns många fler hålrum än vad det brukar. Mormor gick runt naken, bad Röd- luvan ta i hennes blygdläppar. Mormor drog ut dem som långa gummiband » Känn här« hud som blivit mjukt tugg- gummi.

Rödluvan ville inte ta i dem.

(7)

Hon backade men mormor följde efter. Mormor log och lovade att ingenting är fel i en evighetskorridor där skulpturer av barn hängde uppe på väggarna, likt frysta ögonblick eller troféer.

Så väckte dagen Rödluvan. Musklerna bar inte, lederna knakade och trägolvet var iskallt mot nakna fotsulor.

En Mamma hade jobbat natt och sov alltid dag (en så- dan mamma du inte vill störa). I sovrumsfönstret vall- färdade sommarflugor för att bakom en dammig gardin nå sin slutgiltiga destination i livet. En gedigen liten samling kadaver som äcklade. Rödluvan ville somna om och/eller aldrig lämna sin bädd. I skogen fanns det en stuga och i den bodde en ensam, sjuk och hungrig Mormor, en som väntade. Väntade på Rödluvan.

RÖDLUVAN GICK PÅ en stig i skogen.

Rödluvan bar en korg med mat på armen.

Hon passerade ett rapsfält. Det var omhuldat av ett mör- ker, av skogsdungar och spretiga, vassa björnbärs- buskar.

Glesa träd stod och väntade, utspridda här och där, likt mörka gestalter. Flera gånger fick Rödluvan reflexen att titta, vända på huvudet, konstatera ett träd, en buske, en sten, en fågel...

» Och vart är du på väg?« avbröt plötsligt en röst.

Där trädde han fram på fyra ben. I solens skärpa kastade Vargen en lång skugga efter sig. Hettan piskade eftermid- dagen mot kvällen. Ogenomtränglig skog av alldeles för tätt odlad gran reste sin hand på den ena

sidan stigen, medan rapsfältet sluttade på den andra. Det fanns ingenstans att fly. Grusvägen hade blivit en lina i elden där Rödluvan balanserade och var minut närmare ett fall.

(8)

Hon var inte tillräckligt avtrubbad eller modig för

att våga titta Vargen i ögonen (att bli överraskad omkull- kastar och röjer). Vargen synade henne, och sökte ogene- rat hennes blick. Rödluvan ville svara Vargen men hade glömt bort sitt egna ljud. Hon var tom och paralyserad av skräck och detta hände ofta när hon skulle prata med främlingar och hon föraktade det och hon föraktade sig själv och nu var främlingen dessutom ett rovdjur.

Hon tog sats från fötterna och avslöjade sig med stel, konstlad självsäkerhet:

» Jag ska med en korg mat till min mormor...Magen dar- rade, borrade ett hål i sigsjälv. Ålen, den som bor i hennes bröst, drog ihop sig.«

» Men vart är DU påväg? envisades han. Det du har där, det är ditt. Varför ger du det åt henne?«

Vargen drog i ena mungipan och spände sin pliriga blick i Rödluvans. Hon flackade men han fångade. Han hade

klargula ögon och hon bruna. Den tjocka manen glänste över halsen i korpsvart och silvergrått. Päls som vred sig i strimmor längstmed strupen och självsäkert vällde över bröstkorgen, likt obarmhärtiga vågor på ett stormigt hav.

Skräcken i Rödluvan bröt sig loss. Vargens huvud ryckte och vred sig. Han trevade endera bak och endera fram, vägen kantrade för Rödluvan och han vädrade. Plötsligt satte Vargen sig ned och vände bort blicken, som om han lystrade till någonting ute på fältet. Hon andades ut en se- kund men hisnade då Vargen reste sig igen och gick med bestämda steg mot henne. Det blåste upp. Ålen i bröstet var jätteliten nu och Vargen ställde sig för nära Rödluvan och sniffade på hennes kläder. (Det finns tillfällen då hu- vudet ropar åt en att springa men magen är så full av ste- nar att det blir för tungt, benen orkar inte bära, du skäms och står paralyserad kvar och väntar. Du saknar vingar,

(9)

du kan inte hastigt flyga iväg. Du är slarvig i kroppen.

Du snubblar lätt. Du har inga snabba come- backs, orden snubblar också på varandra, du är en idiot och nu ska du dö. Det finns sådana tillfällen). Rödluvan var kidnappad i sin tafatthet. Hon översvämmades av en sorg. Livet hade varit en lång väntan på att få bli en egen människa och nu var livet slut.

» Jag är inte på väg någonstans« svarade Rödluvan uppgi- vet. Jag är ingen alls. Jag bär bara den här korgen med mat till min Mormor var dag och jag äter smulorna som blir över. Jag städar hennes hus, håller henne

på gott humör, jag gör ingenting och allting. Jag sover ganska mycket. Jag går hem till inget alls. Det är aldrig någon hemma och jag lägger mig på sängen, jag somnar

och nästa dag börjar allt om igen«

Ångest blir så småningom tårar och de kramade omsorgs- fullt om halsen när Rödluvan försökte hålla dem tillbaka.

Vargen gled runt henne som en haj, vädrade intensivare.

Hjärtat brast för Rödluvan. Sorgen läckte som blodspår i vatten men förtvivlan kan också vara skräckinjagande.

Skogen höll andan, granarna vände bort blicken och alla fåglar slutade varna. Rödluvan föll på knä.

Rödluvan visste att om hon skulle klara

detta idag måste hon sluta känna, hon vet hur man gör, men hon kunde plötsligt inte. Istället började hon be.

» Snälla... Snälla...«

» Jag är inte snäll, svarade Vargen«

(10)

» Snälla... Döda mig «

RÖDLUVAN LÅG EN lång stund på marken innan hon vågade öppna sina ögon. Vargen var borta och korgen med mat var också borta. Rödluvan reste sig på darriga ben och sprang hem. Hon smällde igen dörren och föll ihop på golvet i hallen. En god sömnmedecin är gråten, en berusande utmattning men Rödluvan skulle dö. Fast inte denna gången, inte idag, och igen och igen, och detta många, många gånger till.

(11)

DEN NATTEN DRÖMDE Rödluvan att hon svävade upp ur sängen och genom taket. Klargula ögon följde henne med blicken, ett monster, en svart skugga som klev över henne. Den gick på alla fyra, hade en svart lurvig svans och bar hennes mormors ansikte. Varelsen smekte Rödlu- vans arm och log ett brett leende fullt med sylvassa hugg- tänder. Rödluvan blev het i hela kroppen, hade svårt att andas, hon bönade och bad inombords om att få vakna.

När Rödluvan kände händer smeka henne mellan benen, och såg sin mormors ansikte le brett mot henne, lyckades Rödluvan väcka sig själv i ren panik.

Orgasmen värkte i buken på henne.

Mörker och konturerna av en säng.

Vinden som viskar utanför i natten.

Allt annat än tystnad.

En klocka som slår i fjärran, tack, tack, tack, tack, tack, tack, tack, tack, tack, tack, tack, tack, tack, tack...

Alla ljud kom närmare och trängde sig in i hennes hu- vud. Alla tankar pressade ut dem igen, ebb och flod av oro. Kanske allt bara var en mardröm och hon är fånge i en människokropp, i ett helvete hon själv valt. Hon darrade i kroppen. Kände ålen simma från fotsulorna, ut i fingertopparna och tillbaka genom kroppen igen. Runt, runt, runt, runt...Mormor måste vara vansinnig av över- givenhet. Rödluvan kom inte idag, kom inte med maten.

Rödluvan oroade sig. Rödluvan. Rödluvan. Rödluvan.

Rödluvan. Rödluvan somnade inte om.

(12)

PÅ RAD LÅG små vitnade ben i mossan. De hade till- hört någon med en lång, tunn svans. Där fanns inget huvud, inga armar, bara en liten skör ryggrad och per- fekt upp- ställda, minimala kotor. Rödluvan försökte lyfta ryggen mellan pekfingret och tummen utan att den föll isär. Det var omöjligt. En liten gräshoppa brydde sig inte om nå- gon omväg utan gjorde ett skutt och landade på hennes skjortärm. Det brände till i Rödluvans bröst.

»Jag älskar dig lilla gräshoppa« viskade hon.

Hon hade aldrig sagt det åt någon människa, eller älskat någon alls? men ibland brände hennes hjärta intensivt och då kom orden, helt lätt och naturligt, så då passade hon på. Det var för henne ett livstecken, det var så hon orkade ta ett språng. Syrsan var obeskrivligt vacker och oberoende. Syrsan älskar ingen och alla, samtidigt. Ibland kände Rödluvan att skogen var en vän, att den såg henne, det var både upprörande och rörande och världen gjorde

sitt intrång. Ålen behövde äta. Det högg till i bröstet och då hon närmade sig vägen till stugan vandrade en skugga mellan granarna. Hon slängde sig på mage, låg och tryck- te i gräset tillsammans med en hare. De vågade inte röra på sig. Varje beslut kunde vara fel beslut. Rödluvan och haren låg där för alltid.

(13)

MORMOR HADE GLÖMT bort vad som hände igår. Förlå- tit Rödluvan och sig själv för länge sedan. Rödluvan kom den dagen till stugan utmattad.

» Men vad är det som har hänt kära barn? « undrade Mormor med konstlad ömsinthet. Rödluvan visste inte hur hon skulle svara utan att hugga sin dolk i Mormors bröst. Hon gnällde något om foten som värkte, den hon stukat, vilket var en lögn...

» Du måste ta bättre hand om dig« uppmanade Mormor.

Ålen ryckte till. Rödluvan föll ned i hängmattan och den var skön. Hon lyssnade länge till Mormors kloka upp- maningar och lärdomar. Självklarheter och floskler, för- ljugenhet och bitterhet. Små simmande yngel av mörker tömdes ut och letade sig in i Rödluvans buk. Det värkte (ålen som bor i bröstkorgen åt och åt). Rödluvan försökte att inte tänkte på sin dolk, den som bränner i bältet. Men mormor kände sig lätt.

» Vi gör något mysigt idag tycker jag! « avslutade hon.

Rödluvan mådde illa, hade nästan somnat men reste sig lydigt, nickade, beklagade sig lite och det tycker mormor om. Så gick de till byn, där Rödluvan pekade på allt hon önskade och njöt med Mormor. Mot kvällen vandrade hon i ett vakuum, hög på sin avstängdhet. Mormor var nöjd, mormor var mätt och den natten strålade stjärnorna för ingen alls.

(14)

VARGEN

DOFTAR GOTT. DOFTAR bittert. En blandning av tjära, tall, öronvax, urin och något sött.

RÖDLUVAN HADE SOVIT så tungt att hon blött igenom trosorna. Hon klev upp ur sängen och kände hur låren gned sig mot varandra. Hon duschade. Betraktade små klumpar av levrat blod glida med vattnet och försvinna ned i avloppet.

Rödluvan stod iklädd en morgonrock, öppnade ytter- dörren, frisk luft överraskade och på trappen väntade en korg. Det vita bomullstyget däri hade röda fläckar

på sig. Hon lyfte försiktigt på en flärp. Hon ryggade tillba- ka. I korgen låg köttbitar. Ett ben med klarvit märg om- slutet av seniga muskler. En hal och glansig lever vilade som en körsbärsröd snigel över ett hjärta. Däri låg också en skär tunga och något som såg ut att vara en biff. Det måste vara från Jägaren, tänkte Rödluvan och tog in kor- gen i köket. Hon blev plötsligt väldigt klar i huvudet, som när du har dimmig blick och tar på dig glasögon och kan se igen. En skärpa föll över henne.

(15)

Hon tog reda på köttet, putsade det, skar bort senor, sma- kade försiktigt på sina fingrar, hackade löken och stekte ihop en pytt.

JÄGAREN

DET ÄR TYSTNADEN i lägenheten som är kvävande. Folk säger så slarvigt att de »längtar ut till naturen och tystna- den« naturen är allt annat än tyst. Men inomhus däremot, ljud som borde vara omöjliga att höra växer sig opropor- tionerligt stora. Kylskåpet med sin omättliga hunger och knorrande mage brölar i omgångar. Det finns ett pipande ljud från tevens högtalare och det hörs bara när teven är på. Ett kvävt skrik som lägger sig likt en slöja över allt filmbrus.

Jag ligger på sängen och blundar och har inte brytt mig om att klä av mig, mer än mina leriga kängor.

03.30. Snart är det dags att gå ut igen.

(16)

RÖDLUVAN SÖKTE SIG ofta i speglar. Hon blickade in i reflektioner av alla fönster hon gick förbi och alla blanka ytor. Hon såg alltid ingen där eller så var det någon hon inte kände igen.

En tjärn gömde sig i skogen. Men Rödluvan hittade det.

Tusen myggor naglade fast sig på ben och armar här, trollsländor störtade och reste sig, små skräddare drog upp sömmar över den annars klarblanka, oljiga vatten- ytan. Rödluvan kände på temperaturen med sina fötter.

Tårna blev till kåda, eller kanske bärnsten, till is, eller dött kött? När de blivit så kalla att hon nästan helt tappat kän- seln drog hon upp sina fötter och kramade om dem med varma handflator. »Spegla dig« som vanligt såg hon ingen där, ingen alls. Bara en grumlig yta.

Vart

är du påväg?

KOM I FORM fragmenterade entitet skåda hela din härlighet

(17)

HON BÖRJADE MED luvan. Den föll till marken. Sedan, förklädet. Sedan klänningen. Fötterna trasslade in sig i tyget. Brösten som annars brukar vara gömda bakom ett bylsigt tyg hade tydligt växt. De var numera två små ömma, svullna, bleka, runda degklumpar som generat stirrade åt varsitt håll, de tordes inte titta på varandra.

Rödluvan krånglade sig ur sina trosor och stod således där, på bryggan, helt naken men med känslan av att vara påklädd.

» Detta är inte en kvinnokropp« konstaterade hon snabbt.

Inga höfter, inga former, en planka. Ett omedelbart behov av att krypa ihop och gömma sig kom över henne. Men hon stod kvar och plågade sig. Fula knän, fortsatte hon i tanken och synade de två runda skålarna som skrynklade ihop sig.

» mina fula, pinniga ben och mina platta, alldeles för sto- ra fötter « Korpar började cirkulera i himlen, över Rödlu- vans

förbittrade tankar, som flugor över skit eller asätare över en stundande tragedi. » Mitt fula, yviga, tjocka hår ska bli platt och vackert i vattnet « tänkte hon vidare. Hon längtade, längtade efter att dränka sig eller i alla fall kän- na sig vacker en stund däri. Sakta gled Rödluvan ned i vattnet. Rysningar reste sig och smekte henne hela vägen till toppen av hennes hjässa. Hon höll andan så länge det gick och lät sig falla ned i tyngdlösheten. Rädslan för det svarta vattnet, för allt som lever där och som råkade nud- da hennes vrister löstes upp. Hon visste att såhär måste det kännas att dö. Det gjorde henne lugn och lycklig i hela kroppen. Alla små mygg, trollsländor, skräddare, fiskar och grodor fastnade i Rödluvans bröst, fladdrade i hennes fitta. Förvirrade sprattlade de runt tills alla vingar, fenor och ben var trasiga och deformerade. Ett ljuvligt pirr, fullt av smärta och begär. Hon glömde nästan bort att hon behövde andas. Det var först när Rödluvan roterade och tittade upp som hon blev rädd.

(18)

Ljuset trängde sig ned från ovan, men en svart kontur som definitivt inte var där förut, rörde sig ovan en orolig vattenyta. Hon flämtade till och kände hur lungorna drog ihop sig, vattnet trängde sig ner igenom luftstrupen och okontrollerat började hon att hosta. Nu var Rödluvans fantasier om att drunkna på väg att besannas.

SER DU MÖRKRET mot det blå, allt du önskar kan du få.

(19)

DET FINNS ETT hårstrå som alltid växer tillbaka.

Det sitter där haka blir till hals. Där någonstans, greppade Vargen Rödluvan med sin käft. Han släpade mödosamt upp henne på land, ett asigt och omständigt bestyr. Kring en tjärn finns ingen tydlig strand eller vik, bara en avsats ner i avgrunden, vass, tuvor, sankmark och dessutom hade Rödluvan hunnit bli tung. Han slösade ingen tid.

Nosen tog sig igenom det sega skinnet med ryckiga rö- relser och började gröpa ut buken på tarmar, lever, njurar och magsäck. De låg som ett glittrande pärlhalsband i det torra gulgröna emedan tungan letade sig fram till hennes hjärta. Solen drog sig tillbaka, det började bli kväll.

Hjärtat var en stor varm näve. Krampaktigt kramade den om blod som rann mellan tänderna på Vargen, längs med mungiporna, längst med alla fåror i pälsen där det lade sig till rätta. Frambenen, ansiktet, den vita strimman på Vargens hals och hela aftonhimlen var skär.

När de sista solstrålarna vandrat längs granskogens rand var Vargen mätt. Han lade sig bredvid resterna av Röd- luvan. Buken spände. Vargen slickade sina tassar, som vargar gör, en lång stund innan han till sist sänkte huvu- det i en suck. Det hade blivit natt. Rödluvan stirrade med tom blick upp på en svart, spegelblank stjärnhimmel som ibland rördes om och plaskade till då fiskar nappade efter insekter och bara fullmånen visste, bara fullmånen

stirrade tillbaka.

(20)

RÖDLUVAN LÅG UPPFLÄKT bland ormbunkar och

granskott. Hon hann på en natt sjunka ihop, som en upp- given luftmadrass och ätas upp (ett multnande äpple i en lövhög) av insekter och smådjur. I gryning- en reste sig Rödluvan åter, ångande vattendroppar och sovande in- sekter, upp ur jorden. Hon frös och det var väldigt fuktigt.

Vargen bredvid var varm och torr. Hon borrade in fing- rarna i hans päls och de andades tillsammans. Hon höll om honom en lång stund. Hon steg upp.

Våta fötter började söka sig hem igenom skogen.

(21)

DET HADE HUNNIT LJUSNA när jag lade handen på mar- ken där Vargen legat. En sårlega. Blodspår, både mörkt blod (kött) och mer bubbligt blod (buk).

» Någon har ätit här « Jag fann inga hud- eller benrester.

Inte heller tecken på att kadavret släpats bort eller grävts ned någonstans. Däremot kände jag igen lukten av varg.

Ingen idé att sätta sig i jakttornet här, djuren måste vara skrämda.

Jag hade länge spårat vargen. Den hade härjat här ett tag och fällde både rådjur, älgkalv och vildsvin. Alltid var jag ett steg efter, eller före, svårt att avgöra. Utan snö var det i stort sett omöjligt att veta exakt.

Till vintern, tänkte jag ofta, till vintern.

(22)

EN NÅGON SOM överlevde men samtidigt aldrig riktigt lever vandrade på darriga ben igenom morgondimman.

Rödluvan skulle inte minnas detta. Inte minnas hur hon kom hem till Mormor, inte minnas månen, inte Vargen, bara rädslan hon kände när hon förstod att hon skulle drunkna. Den rädslan går dock inte att urskilja exakt.

Den kunde varit där innan och följde med efter.

Hon kände hur grusgången skar i fötterna och hon tas- sade på tå runt alla skärvor. Porslinet klirrade från den pittoreska verandan som en rökdimma. Hon hörde sin mormors röst skära igenom bröstkorgen, ålen hann precis ducka.

» RÖDLUVAN! «

MORMOR

VAR OFTA MISSFÖRSTÅDD eller ledsen. Världen vände sig plötsligt mot henne, den gjorde ofta så, straffade, som piskrapp eller örfilar. Om hon inte hann värja sig vid ett sådant tillfälle, blev hon till ett litet barn, grät hon, ville hon bli hållen och förstod inte varför världen ville hen- ne orätt. Rödluvan smög alltid runt i ögonvrån, låtsades som att hon inte märkte, var osynlig och blind. Det re- tade Mormor, och sårade. Någonstans inombords förstod Mormor att Rödluvan inte älskade henne. Hur skulle hon kunna det? Om hon inte ens kommer med mat som hon lovat, fast hon vet hur svårt det är för Mormor att klara sig? Rödluvan hade helt säkert hemligheter, det fanns sa- ker hon inte tordes berätta utan dolde bakom en fasad.

» Hon ljuger ofta. Hon litar inte på mig « Tänkte Mor- mor. » Hon kan inte ens visa lite ömhet när jag gråter«

(23)

En fjäril satte sig på verandaräcket och för ett ögonblick kände Mormor hur naturen tröstade henne. Hon gick in i köket, tog fram lite honungsvatten och strödde ut det på verandan åt bina. Hon satt en lång stund och tårar ström- made stilla, som sav ur en björk eller kåda ur ett öppet barksår. Hon var extra rädd idag, hon hade hela livet levt så väldigt nära döden. Den väckte henne om natten, ryck- te människor ur hennes armar, morra- de åt henne, för- giftade hennes mat, döden kröp under skinnet och gjorde saker med hennes kropp, åt upp den, inifrån. En livskam- rat hon aldrig blivit vän med.

» Jag är också värd att älskas « konstaterade mormor plötsligt. Som en djup, sann, insikt. Hon tänkte på det hårda liv hon levt. Det gav henne mod och kraft. Hon tor- kade sina tårar, reste sig upp, och nu var hon istället för- bannad. Inte Rödluvan och inte döden, ingen ska trampa på henne. Det pyrde under mossan. De försökte göra

henne galen, säga att hon överreagerar, men de ska inte lyckas bryta ner henne. Mormor fattade årorna om sitt inre kaos och svingade dom som stavar. Sen gick hon in i köket, väl rustad. Hon sträckte på sig och spände ögonen i Rödluvans.

» Jag SER vad du håller på med «

(24)

DET VAR EN vacker förmiddag. Solen värmde hasselbus- kar och ekar som höll om varandra i en sval men nästan obefintlig bris. Fåglar reciterade upprörande skådespel medan de sprätte runt i buskarna. Alla blommor uppvak- tades av bin och fjärilar. Rödluvan blundade i gungstolen, värmen höll henne i ett fast grepp, hon vaggade sig själv, fram och tillbaka. Ålen var harmonisk idag. Slingrade sig sakta runt i fasta mönster.

DET VAR EN vacker förmiddag. Mormor slängde sitt glas i husväggen som hon rann längsmed, föll ihop som en vin- röd pöl på verandan och Rödluvan uppfattade inte riktigt vad hon hade sagt eller gjort för att uppröra sin mormor.

Hon kände hur ålen blev orolig och försökte bryta sig loss. Den stretade och gjorde motstånd men Rödluvan behöll lugnet. (Hon ville inte förvärra situationen. Bara ge Mormor en örfil. Bara skrika att hon hatar henne). Röd- luvan sprang därifrån. Gråten i halsen slog sig ut med sin knytnäve. Rödluvan pressade ned de igen. Ålen lade sig på sin plats. Bidade sin tid men njöt av hatets förtärande litenhet.

(25)

HON BESTÄMDE ATT gå omvägen hem, till en avlägsen, svåråtkomlig plats. En plats där skogen överröstar mo- torvägarna och människans trisstess, där kroppar glöms bort och ruttnar i gläntor och där små veka flickor med ålar i bröstet kunde få vara vilse i fred.

I sitt huvud hörde Rödluvan allt hon inte vågade, inte fick och aldrig skulle säga. Alla nej, alla kvävda nej, alla någonting är fel. Rödluvan vet vem som är fel, hon vet att det är hon själv som är fel, att hon ljuger, att hon utsuger, Rödluvan vet och vandrade på självföraktets förrädiska stig mot ingenstans.

FÖRR ELLER SENARE tog stigen alltid slut. Bara hon gick tillräckligt länge. Där lämnade Rödluvan korgen på en gren, hon tog av sig skorna och började gå myck-

et långsamt. Varje steg var som ett medvetet andetag. Hon analyserade marken under sig. Tog ett kliv, sen

ett till och ett till...Snart skulle stigen befinna sig utom synhåll. Rödluvan tittade inte upp, bara ner, och vis- ste snart inte längre var hon befann sig. En behaglig käns- la, som att insidan och utsidan för en gång skull hängde samman. Som att hon delade världen. Det växte liljekon- valj i en glänta som Rödluvan började plocka. För övrigt var skogen inte särskilt vacker, inte fridfull, tvärtom, den var trött, torr och törstig. Grenar ville peta henne i håret hela tiden och slita det med sig. I ansiktet fastnade osynli- ga trådar. Myggbett kliade på ställen där klädkanter ska- ver. Det kröp överallt, i Rödluvan, utanpå henne, omkring henne. Hon hade svårt att andas.

» Och vart är du påväg? «

(26)

RÖDLUVANS ARMAR HADE olika vackra mönster av blått och gult. En örfil dolde hennes rodnad och ålen

i bröstet hade vuxit sig stor. Rödluvan var full av

vansinne, det kände Vargen. Vrede kan ha en speciell lukt.

Den påminner om krut eller kvävd aska, eller doften av ved när den brunnit kvällen innan, sen slocknat och blivit fuktig. Han märkte att hon inte kunde titta honom i ögonen, hon var rädd för sig själv, hennes ögon var svarta av hat. Rödluvan försökte lugna ålen i bröstet men ålen hade vuxit sig så stor att den knappt fick plats. Varje an- detag var som en darrning i bröstkorgen, som att hålla tillbaka krystvärkar i rädsla för att spricka upp och vändas ut och in. Mormor var mätt, Jägaren var ingenstans, Röd- luvan föll isär, Vargen var hungrig och i en glänta möttes de båda. Hon drog med darrande hand sin kniv och reste den.

» Det är hon eller jag « sa Rödluvan till Vargen.

» Jag tar er båda «

EN NATT DRÖMDE jag att jag skadesköt ett rådjur. Jag gjorde eftersök på den och såg hur den hoppade i en eka vid en flod och rodde iväg. Jag sprang efter och kom ikapp, i vassen låg rådjuret ned men var inte längre ett rådjur utan en människa. Vid avfångning placerar man pipan i pannbenet, alternativt bakhuvudet för snabbaste och mest smärtfria död.

(27)

ETT SKRI EKADE i skogen idag.

En Varg hade sitt byte i låsta käftar. Rödluvan vägrade ge upp, kippa efter luft, falla i trans, hon klamrade sig fast vid en bergsvägg med blodiga fingertoppar.

» LÄGG DIG NER « beordrade Vargen.

Huden runt hennes hals var ömtålig och den brast på fle- ra ställen ju mer motstånd Rödluvan gjorde. Hon spratt- lade runt utan verkan.

» LÄGG DIG NER «

En slipad kniv i ostadig hand hade huggit sig igenom Var- gens skuldra och han var svårt skadad.

» LÄGG DIG NER «

En klaustrofobisk liten tygbit, ett revat segel, fast i tyfo- nens vredgade öga, fladdrade runt i vansinniga kastvin- dar.

» LÄGG DIG NER «

Våldsam skräck trängde sig in i Vargens hjärta, in i den kammare där rovdjur sparar på alla känslor som deras byten någonsin känt i dödsögonblicket

» LÄGG DIG NER «

och den som dödar utan att älska är en mördare

» LÄGG DIG NER «

och solen skar genom alla boklöv som skräckslaget tittade på.

» LÄGG DIG NER!!! « och de sjöng stilla:

(28)

Alla våra skrattande barn som ur nattdjurens sång dansar, som snökristaller växer ur det formlösa men

ur tårarnas floder, som glömda ben och evig sorg, som trummans slag och allt som aldrig lämnade våra hjärtan, kom hem, väx upp, lyssna till sången, från jord är vi kom- na, som jord skall vi leva och som jord skall vi åter varda.

Vargen pressade kniven av sorg tillbaka in i Rödluvans hjärta och i Vargens armar uppgick Rödluvan, igen och igen, men på ett annat sätt än tidigare -

Vargen sög på hennes bröstvårtor, grävde sig in i hennes hals och bröstkorg (den svarta ålen i bröstet rann obe- märkt ut i mossan och försvann). Trädens rop seglade stilla ner från ovan och landade på Rödluvan och Vargen som små, luddiga, tjocka, vita dun och en bit bort betade ett rådjur. Hon stannade upp när hon såg vad som hänt, nickade tre gånger och fortsatte sedan att äta.

(29)

RÖDLUVAN RED PÅ Vargen i skogen.

Sen skämdes hon. Rödluvan drack av Vargen i skogen, sen grät hon. Vargen slickade Rödluvans tår, fingrar och allt som behövde slickas rent så kom hon, drog ihop sig, knöt nävarna, igen och igen och igen. Vargen var andfådd, het och mycket blöt ovanpå pälsen. Träden hade tystnat. Sommarregn smattrade istället och åska mullra- de, allting var kvavt och kvävt, allting drack.

Rödluvan blundade med örat mot hans bröst.

Vattendroppar rann över Vargens huvud och Rödluvans tårar slog följe. Hon lyssnade, länge. Hjärtat i hans bröst- korg slog till regnets viskningar, som i en kör, eller i stäm- mor.

Sjunger skogen?

VARGENS DJUPA OCH släpande andetag reste honom upp på alla fyra. Han ruskade på sig och för den som har en nos behövs inga stigar. Svek lämnar alltid blodspår- ända fram till mörkrets boning.

(30)

KNACK KNACK

MORMOR ÖPPNADE DÖRREN först på glänt.

Vargen log ett brett leende och han stod, mycket pryd- ligt, på trappan med frambenen tätt ihop.

» Det är dags nu « sa Vargen.

Mormor hann inte tveka, Vargen slet upp dörren.

RÖDLUVAN VAKNADE UR sin sömn till kanske en dröm.

En bukett med blommor låg på en multnande stubbe.

Rödluvan tog den. Hon gick en bit, det skavde mellan be- nen, inuti och runt slidöppningen, hon fann sin korg på en gren, hon tog den, hon följde stigen och hela hon var täckt av vargpäls och varglukt. Myggorna hittade Rödlu- van men vek av.

Väl framme vid stugan började åskmolnen skingra

sig och en regnbåge ville titta fram men avvaktade. Hon öppnade dörren. Kvav, varm luft visade sig själv ut. Ingen ropade Rödluvans namn och ingen låg i sin säng, uppri- ven och utslagen. Hon kände igen det som varit hennes mormor. Stora öron, en uppspärrad tom blick och gapan- de käft. Rödluvan lade blombuketten på kroppen. Laka- nen var grusiga och hon kunde se hur Vargen trampat runt i sängen. Rödluvan kände på Mormors kropp som inte hade hunnit bli likstel. Den hade ändrat hudton bara.

(31)

Blodet var fortfarande varmt. En blå näve på magen. Röd- luvan tryckte den och hennes händer blev röda, då såg hon allt blod som runnit ut över lakanen och börjat sugas upp av sängkläderna. Där lade hon sig ned och omfamna- de sin mormor.

Förlåt.

JAG HADE ETT rådjur i siktet som aldrig riktigt kom upp i bredsida. Ett oljud från stugan i skogen skrämde ändå henne så hon sprang bort. Det var retligt men jag bestäm- de mig för att gå och se efter vad som pågick.

På en kulle en bit ifrån slog jag mig ned, utom synhåll, inom räckhåll. När jag såg Vargen gå ut genom veran- dadörren gled jag sakta, sakta ned på mage och fällde ut skjutstödet, ett nästan ljudlöst klick. Osäkrade, höll andan och hittade honom i kikarsiktet, mycket illa där- an. Han blödde rejält och kunde inte stötta sig på ena benet. Ett köttsår från skuldran såg det ut som. Djuret låg först ned och slickade sig om nosen och på sina tassar. Han såg ut att ha ätit men det var svårt att avgöra vad som var hans blod eller någon annans. Han reste sig. Jag kramade om och i skottet grep vargen med munnen efter något osyn- ligt i luften, som en lax i en fångstlina eller som katten efter fågeln. Han gjorde ett halvt varv runt sig själv och snubblade ner för trappan där han slutligen låg orörlig i

(32)

gräset nedanför. Jag tog ett djupt andetag, kände pulsen stiga, säkrade bössan, fällde ihop stödet och snubblade ner för kullen.

På huk satte jag mig bredvid kroppen, stack ett finger i skotthålet i bogen och strök sedan djuret över pälsen ett par gånger. Slut.

(33)

I BÄDDEN LÅG Mormor och Rödluvan sammanflätade.

Det likande en förlossning som inte blev till. De höll om varandra, som man kanske gör efter en sådan, eller på ett sjunkande skepp i en storm. Ett fridfullt kapitulerande för de obönhörliga.

Jag gick ut i trädgården. Hängde upp vargen i en av bjäl- karna på verandan. Gjorde snitt vid anklar, omkring öron och mungipor, en snitt från svansroten, runt analen, runt pungkulorna, tvärs över magen hela vägen till hakan och drog sedan av skinnet. När jag var klar tvättade jag kniven och mina händer i diskhon. Betraktade små klumpar av levrat blod glida med vattnet och försvinna ned i avlop- pet. Kokade en kopp kaffe. Gick ut på verandan och lyss- nade på mina minnen.

(34)

JAG MINDES FAMILJEN som hade bott här.

Mormodern var alltid trevlig när man gick förbi, alltid otrevlig när hon trodde ingen lyssnade och hon fällde alltid kommentarer om jägarens livsstil. Hon tyckte synd om varje rådjur, fasan eller hare som jag tog med mig hem och hon påpekade detta, som när någon i förbifarten kastar stenar eller grus på en.

» Stackars lilla kaninen, tänk om den hade ungar? Nej men, har du skjutit ett rådjur, vad har den någonsin gjort mot dig? Tänk att dö av en massa hagel i kroppen! Stack- ars lilla fågel! « Osv osv. Kommentarer som retar och är uttjatade. Jag hade lust att svara att jag tyckte synd om flickan i huset, men höll på mig. Vill inte väcka mer avsky.

Nu spelade det ändå ingen roll längre.

Flickan gick ut på verandan och satte sig bredvid mig.

Hon drog på sig vargskinnet. Fettet och huden på in- sidan var mjukt och halt. Hon gled lätt in med armarna i

vardera öppning och tittade igenom vargens ögonhålor.

» Är jag fri nu? « frågade hon.

» Det där vet jag inget om « svarade jag.

» Jag borde döda dig tillbaka «

» Kanske det «

När jag reste mig och slängde bössan över axeln hopp- ade hon till. Jag böjde mig försiktigt ned, strök henne över kinden och huvudet tills hon lugnade sig.

» Jag kanske kommer skjuta dig en vacker dag « sa jag.

» Kanske det « svarade hon och morrade.

Sen gick jag och återvände aldrig till den stugan igen.

(35)

RÖDLUVAN FÖLJDE JÄGAREN med blicken .

Hon vandrade sedan ut i solen, ställde sig i det perfekt klippta gräset, särade på benen och kissade.

Hon mindes familjen som hade bott här. Hon mindes barnen som grät i skogen. Hon mindes dåtid, nutid, fram- tid. Hon kände alltings smärta och allt hon älskar växa igenom hennes hud som små sträva hårstrån och gyllen- brun päls. Skogen sjöng och Vargen svarade.

(36)
(37)

DOKUMENTATION:

(38)
(39)
(40)
(41)
(42)
(43)
(44)
(45)

References

Related documents

Jag tänker till exempel på situationer när man på en förskola har haft ett samtal med en förälder där man upplevt att det varit jobbigt, att man kanske inte nått fram

Senare kom modellen att utvecklats till en uppgörelse, där vän- stern fick ha höga skatter medan högern tilläts ha privata entreprenörer i den svenska

Den här studien syftar till att söka förståelse och insikt för de barriärer en våldsutsatt kvinna står inför i att söka hjälp och lämna mannen vilket styrker en kvalitativ

För att finna data om vargangrepp har vi sökt i ekologisk, medicinsk, veterinär- vetenskaplig och historisk litteratur. Vi har även använt oss av ett omfattande kon- taktnät

Detta genom att den mer utsatta individen i Sverige, Danmark och Polen har ett högre värde än den mindre utsatta individen och ju högre värde man har desto större

I pilotstudien är detta tema och det samspel mellan personal och närstående det beskriver en förutsättning för att personalen skall kunna skapa sig en bild av patienten

Om vi ser tillbaka till den tidigare forskningen kan vi se att kvinnor som begår mord behöver ytterligare förklaringar till sina brott, något som deras manliga motsvarigheter

Du kan antingen berätta kort om vargen eller låta eleverna tillsammans diskutera vad de redan kan om vargen och berätta för varandra.. Vargen