Självständigt arbete på grundnivå
Independent degree project − first cycle
Socialt arbete Social work
Den professionelles roll i arbetet med äldre personer med psykiska ohälsa.
- En studie om hur psykisk ohälsa hos äldre människor behandlas och bemöts av biståndsbedömare och distriktssköterskor.
Sara Granholm
MITTUNIVERSITETET
Institutionen för psykologi och socialt arbete
Examinator: Majen Espvall, Majen.espvall@miun.se
Handledare: Sofie Ghazanfareeon Karlsson, Sofie.karlsson@miun.se Författare: Sara Granholm, sagr1800@student.miun.se
Utbildningsprogram: Socionomprogrammet, 210 hp Huvudområde: Socialt arbete
Termin, år: HT, 2020
Abstract
Socialstyrelsen har uppmärksammat i studier att individer som är 65 år eller äldre drabbas allt vanligare av psykisk ohälsa än tidigare. Problematiken blir tydlig utifrån Statistiska
Centralbyråns prognos som säger att äldre människor kan komma att representera en fjärdedel av befolkningen år 2060. Äldre personer söker mer sällan hjälp för psykiska besvär och den vanligaste interventionen som ges till de som har uppsökt hjälp, är medicinering betydligt vanligare än andra insatser. Utifrån att förlust av nära och kära, förändrade livsvillkor och försämrad hälsa ses sorg hos äldre människor som något normativt och motiverat, vilket i sin tur kan skapa en förnekande process av äldre individers rätt att uppleva sorg. Studien syftar till att undersöka och analysera hur äldres psykiska ohälsa uppmärksammas och bemöts av professionella. I studien använd tidigare forskning för att få en översikt över problematiken och öppna, semistrukturerade intervjuer genomfördes i insamlandet av data. Studien utgår från eklektiskt perspektiv där åldersstratifiering, ålderism, kritiskt perspektiv på åldrandet och övergångsteori används i analysen av data. Genom de perspektiven belyses bland annat strukturella maktförhållanden och samhällsstrukturers påverkan på äldre. Resultatet pekar på en strukturell eftersläpning och ålderism som påverkar äldre människors möjligheter till att få den hjälp vid psykisk ohälsa som det finns behov av, och vilken typ av stöd de får i
behandling av psykisk ohälsa.
Nyckelord: Äldre människor, psykisk ohälsa, ålderism, strukturell eftersläpning, primärvård, biståndsbedömare.
Förord
Stort tack till min handledare Sofie Ghazanfareeon Karlsson för det fina stöd och den handledning som du gett under kursens gång. Du har trots min upplevda oro och stress gett mig en trygghet i uppsatsskrivandet vilket har varit ovärderligt. Sedan vill jag även tacka de informanter som deltagit i intervjuer och därmed gjort mitt arbete möjligt att fullfölja. Trots omständigheterna har ni ställt upp och bidragit till min utbildning samt professionella utveckling, vilket har varit mycket värdefullt.
Innehållsförteckning
1. Inledning... 1
1.1. Psykisk ohälsa hos äldre människor ... 1
1.2. Interprofessionellt arbete inom människobehandlande organisationer ... 2
1.3. Problemformulering ... 2
1.4. Syfte och frågeställningar ... 3
1.5. Centrala begrepp ... 3
2. Tidigare forskning ... 3
2.1 Människobehandlande organisationer ... 4
2.2. Äldre människor och psykisk ohälsa ... 5
2.3. Uppmärksammande och bemötande ... 6
2.4. Verksamheter och interprofessionellt arbete ... 7
3. Teoretiska perspektiv på människobehandlande organisationer ... 8
3.1. Åldersstratifiering ... 8
3.2. Det kritiska perspektivet på åldrande ... 8
3.3. Ålderism ... 9
3.4. Övergångsteori ... 9
4. Metod ... 10
4.1. Datainsamling ... 10
4.2. Urval av informanter ... 11
4.3. Dataanalys ... 11
4.4. Forskningsetiskt perspektiv ... 12
4.5. Metodproblem ... 13
5. Resultat ... 14
5.1. Mötet med äldre personer med psykisk ohälsa ... 14
5.2. Skillnader mellan yngre och äldre människor med psykisk ohälsa ... 18
5.3. Utmaningar i arbetet med äldre personer med psykisk ohälsa ... 23
5.4. Specialistkunskap inom psykisk ohälsa ... 26
5.5. Interprofessionellt arbete och samverkan ... 27
5.6. Ålderism ... 31
5.7. Preventionsarbete ... 32
5.8. Styrkor i arbetet med äldre personer med psykisk ohälsa ... 32
5.9. Förbättringsarbete i arbetet med äldre människor med psykisk ohälsa ... 33
5.10. Slutsatser och reflektioner ... 34
6. Avslutande diskussion ... 35
Referenslista ... 37
Bilaga 1 – Intervjumanual ... 1
Bilaga 2 – Informationsbrev till informanter ... 3
1
1. Inledning
I kapitlet presenteras överskådlig information om fenomenet samt en problematisering som förklarar diskursens relevans i dagens samhälle och i det sociala arbetet. Syfte och
frågeställningar samt centrala begrepp presenteras för att tydliggöra vad studien ämnar undersöka.
1.1. Psykisk ohälsa hos äldre människor
Enligt Socialstyrelsen (2018) ökar psykisk ohälsa bland äldre människor (65 år eller äldre), och är allt vanligare i denna åldersgrupp än de individer som är 18-64 år gamla. De symtom som äldre människor får av psykisk ohälsa är vanligtvis mer diffusa än hos yngre, speciellt i samband med andra sjukdomar. Till följd av de diffusa symtomen är det svårare att
uppmärksamma en psykiatrisk diagnos. Det finns en komplexitet i samband med psykisk ohälsa och äldre människor då andra sjukdomar kan påverka förutsättningarna för
upptäckande och diagnostisering. Det kan exempelvis vara svårt att skilja på symtomen för depression, ångest och demenssjukdomar hos äldre då de kan te sig liknande (Iliffe, 2009). På samhällsnivå, är depressiva störningar bland äldre människor associerade med ökad
resursbörda samt till ökat utnyttjande av hälso- och socialtjänst (Forsman, 2012). Således är de samhälleliga fördelarna med implementerad mentalt hälsofrämjande och tidigt
förebyggande av psykisk ohälsa lika viktiga som de positiva effekterna på en individuell nivå.
Trots att oron kring äldre personers psykiska ohälsa ökar hos professionella inom området ställs oftast diskursen kring yngres psykiska ohälsa i centrum och den kunskap som existerar i dagsläget kring äldre människors psykiska ohälsa är bristfällig (Briering, 2019). Äldre
människor med psykisk ohälsa möts oftast först av äldrevården eller primärvården (Socialstyrelsen, 2018). Trots det är det vanligt att äldre människor inte söker vård för psykiska besvär, men däremot vanligare att äldre människor söker vård för fysiska besvär.
Socialstyrelsen (2018) har uppmärksammat att äldre personer sällan får medicin utskriven av specialistvården, och oftast skrivs medicin ut till äldre personer av primärvården där
specialistkunskapen vanligtvis saknas. Myndigheten uppmärksammar även att det är vanligare att äldre människor får medicin utskriven som i vanliga fall bör undvikas och äldre individer får sällan ta tillräcklig del av andra interventioner än medicinering. Enligt Socialstyrelsen (2018) är förekomsten av psykisk ohälsa högre hos de äldre individer som får stödinsatser och sjukvård från kommun/region än de som inte har det.
2
1.2. Interprofessionellt arbete inom människobehandlande organisationer
Interprofessionellt arbete är en viktig del i det sociala arbetet eftersom verksamheterna utgör en helhet tillsammans och är beroende av varandra (Duner & Wolmesjö, 2015). Länge har fokuset i utvecklandet av hälsovårdssystem haft yngre och medelålders individers behov i fokus (Briering, 2019). Därför är majoriteten av modeller som främjar psykisk hälsa utvecklade genom forskning av behoven hos de som ännu inte nått pensionsålder. Dawson m.fl. (2015) menar att ett bristande samarbete mellan de som tillgodoser tjänster som syftar till att främja psykisk hälsa, bidrar till att vidmakthålla barriärer som innebär svårigheter för både vårdgivare och äldre individer att identifiera psykisk ohälsa och låg tillgänglighet av tjänster som främjar psykisk ohälsa. Diagnostiseringen av depression bland äldre patienter inom primärvården är lägre än bland de yngre patienterna (Briering, 2019). Därför är det nödvändigt att utveckla specialiserade tjänster för äldre människor med hälsoproblem. I utvecklandet av sådana tjänster bör barriärer som hindrar äldre människor att söka vård för psykisk ohälsa tas hänsyn till, inkluderat bristen på hälsovårdsprofessionella med lämplig utbildning/träning om psykisk hälsa. Drugge m.fl. (2018) menar att ett interprofessionellt arbete mellan exempelvis socionomer och psykologer kan främja en god bredd i kompetensen i arbetet med äldre personer med psykisk ohälsa, vilket styrker diskursens betydelse inom socialt arbete.
1.3. Problemformulering
Ämnet är mycket problematiskt eftersom äldre människor med psykisk ohälsa riskerar att exkluderas från samhälleliga tjänster som de har rätt till. Symtomen kan misstas för andra sjukdomstillstånd eller så erbjuds insatser och stöd vid uppmärksammad psykisk ohälsa. Trots uppmärksammad psykisk ohälsa så erbjuds äldre människor insatser ofta inom primärvård och inte specialistvård samt att medicinering ses som den primära insatsen. Hur professionella bemöter och uppmärksammar psykiska ohälsa hos äldre människors är en viktig diskurs i det sociala arbetet. Distriktssköterskor och biståndsbedömare tillhör de professionella som ofta möter äldre människor med psykisk ohälsa och samarbetar även i situationer som kräver det.
Brister i samarbetet mellan de olika professioner som syftar till att hjälpa äldre människor med psykisk ohälsa riskerar att försvåra arbetet och kan ha negativa påföljder för
klienten/patienten.
3
1.4. Syfte och frågeställningar
För att få en god bild av hur psykisk hälsa främjas för de äldre undersöks ämnet utifrån de professionellas perspektiv, i det här fallet distriktssköterskor i primärvården och
biståndshandläggare för äldrevård inom Socialtjänsten. Studien syftar till att undersöka och analysera hur äldres psykiska ohälsa uppmärksammas och bemöts av professionella.
Följande frågeställningar ligger till grund för studien:
• Hur uppmärksammas psykisk ohälsa hos äldre av primärvården/socialtjänsten?
• Hur bemöts psykisk ohälsa hos äldre av primärvården/socialtjänsten?
• Hur vanligt är det att äldre med psykisk ohälsa skickas vidare till specialistvård?
• Hur ser de professionella i primärvården/socialtjänsten på psykisk ohälsa hos äldre människor?
• Hur sker det interprofessionella arbetet med äldre människor med psykisk ohälsa?
1.5. Centrala begrepp
Det finns ingen generell definition av gruppen ”äldre människor”, men den definition som används i uppsatsen avser de individer som är 65 år eller äldre baserat på att det är den ålder som berättigar till pension i Sverige (Forsman, 2012). Psykisk hälsa definieras som ett
tillstånd av välbefinnande där individen inser sin egna potential, klarar av normala utmaningar i livet, klarar av att arbeta produktivt och har möjlighet att bidra till sitt samhälle. Definitionen grundas på ett mål om att ge alla lika förutsättningar till ett flitigt och aktivt liv. Psykisk ohälsa definieras som motsats till psykisk hälsa i den här studien. Därför definieras psykisk ohälsa som ett tillstånd där känslan av välbefinnande saknas och individen upplever
svårigheter att se sin egna potential, normala utmaningar i livet anses vara påfrestande, individen klarar inte av att arbeta produktivt och upplever sakna möjligheter att bidra till samhället.
2. Tidigare forskning
Här kommer tidigare forskning som berör äldre människors psykiska ohälsa presenteras. Först kommer tidigare forskning som förklarar äldre människors psykiska ohälsa uppmärksammas.
Sedan presenteras uppmärksammande och bemötandet av äldre människors psykiska ohälsa.
Därefter uppmärksammas verksamheters och det interprofessionella arbetets betydelse för äldre människors psykiska hälsa.
4
2.1 Människobehandlande organisationer
De yrkesgrupper som arbetar inom människobehandlande organisationer har alla gemensamt att de arbetar för eller med människor samt med deras problematik och behov (Johansson m.fl., 2015). Inom de människobehandlande organisationerna återfinns ett moraliskt arbete och svårigheter kring att standardisera det praktiska sociala arbetet. Försök att standardisera människobehandlande organisationer kolliderar med de professionellas roll, som kräver ett visst handlingsutrymme i genomförandet av bedömningar och beslutsfattande på ett korrekt sätt. Biståndsbedömare befinner sig mellan olika hierarkiska nivåer vilket innebär krav och förväntningar från både olika nivåer inom organisationen och från samhället. Lagen ska efterföljas, lojalitet ska uppvisas gentemot överordnade samtidigt som samhällets medborgare ska visas hänsyn. Problematik kan uppstå i sådana situationer som innebär att kraven står i konflikt med varandra. Biståndsbedömares ansvar och krav förespråkar en balans mellan demokratiska och ekonomiska värden som handlar om bland annat demokrati, rättssäkerhet, kostnadseffektivitet och produktivitet. Det byråkratiska förvaltningsidealet börjar utvecklas till något mer moderna och driftiga lösningar på delade samhällsproblem (Johansson m.fl., 2015). Problemlösningar kommer utarbetas igenom ett interprofessionellt arbete där
nätverket består av offentliga, ideella och privata aktörer. Utmaningen som det innebär ställer ett krav på nytänkande kunskap om hur ledning, samordnande och samverkansarbetet inom nätverket ter sig och fungerar.
I socialtjänstlagen formuleras att, ”varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område, och har det yttersta ansvaret för att enskilda får det stöd och den hjälp som de behöver.” (2 kap. 1§, SFS 2001:453). Det innebär att kommunerna har en skyldighet att ge enskilda stöd utifrån de behov som finns. Sedan anges det även att insatserna som socialtjänsten erbjuder ska vara av god kvalitet och personalen som utför de stöd- och hjälpinsatser som ges ska ha lämplig utbildning och erfarenhet (3 kap. 3§, SFS 2001:453). Verksamheter har ett åliggande som medför respekt för medborgares självbestämmelserätt och integritet (1 kap. 1§, SFS 2001:453).
Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska kommun och region tillsammans upprätta en individuell plan för individer som har behov av insatser från både socialtjänst och sjukvård (16 kap. 4 §, SFS 2017:30). Regionen har skyldighet att erbjuda vårdgaranti till de individer som går under regionens ansvar (9 Kap. 1§, SFS 2017:30). I vårdgarantin ingår en trygghet att vid behov få kontakt med primärvården, men även att få besöka specialiserad vård. Medborgarens behov av vård ska vara utgångspunkten i kommunernas planering av hälso- och sjukvård (11 Kap.
5
2§, SFS 2017:30). Det medför att kommunen ska uppmärksamma medborgarnas behov och att utifrån dessa observationer utforma hälso- och sjukvård som täcker samtliga medborgares behov. Vården som ges enligt hälso- och sjukvårdslagen ska ges på lika villkor för alla medborgare (3 kap. 1§, SFS 2017:30). Det innebär att alla medborgare har rätt till likabehandling inom hälso- och sjukvård oavsett exempelvis ålder eller kön.
2.2. Äldre människor och psykisk ohälsa
Ångest och depression är de vanligaste hälsoproblemen associerade med äldre människors sjunkande psykiska hälsa, och depressiva symtom är starkt kopplade till funktionshinder, och svårigheter att utföra aktiviteter i vardagen (Briering, 2019). Briering (2019) menar att äldre personer som lider av depression har fler otillfredsställda behov än de i samma ålder som inte lider av depression och att allvarlighetsgraden av depressionen är starkt relaterad till
otillfredsställda behov, och att möta dessa behov kan leda till förbättrad psykisk hälsa.
Social isolering på grund av förlust av nära och kära och förändringar i sociala roller är en av de huvudsakliga riskfaktorerna för psykisk ohälsa bland äldre människor (Briering, 2019).
Briering (2019) menar att reducerad aktivitetsnivå och mindre sociala nätverk har visat sig ha en stark relation till depression bland äldre människor, medan ökad social aktivitet har visats ha motsatt effekt där depressiva symtom minskar. Dock att kronisk depression minskar det sociala nätverkets storlek och detta kan istället leda till grövre depression, vilket kan skapa en cykel som undergräver den sociala inbäddningen och leder till social isolation.
Enligt studier har utvecklandet av en önskan att dö associering till åldersrelaterade förluster, depressiva känslor, minskad socialisering, personliga karaktärsdrag och tro (Van Wijngaarden m.fl., 2015). För de äldre människor utan diagnos av demens eller kognitiv svikt, har
självförsummelse och självskada hos äldre visats vara en reaktion på förlust av autonomi, ett försök att upprätthålla självidentitet, känslor av social isolering eller en känsla av
meningslöshet i livet (Gleeson m.fl., 2018).Ett återkommande fenomen i forskningen är sambandet mellan depressiva äldre människor och högre dödlighet (Briering, 2019). Det har visats att övergången från ett oberoende levnadssätt i ett privat hushåll till ett beroende levnadssätt på ett stödboende är en betydande riskfaktor för försämrad psykisk hälsa (Gleeson, 2018). Gleeson menar att äldre människor som bor på ett stödboende löper större risk för psykisk ohälsa och suicidtankar jämfört med de som lever självständigt i ett privat hushåll. På grund av deras fysisk svaghet, kognitiva försämringar och beroendeställning är äldre människor som bor på ett stödboende bland de mest utsatta i vårt samhälle. Övergången
6
mellan självständigt boende och stödboende skapar en riskfaktor för att utveckla psykiska problem.
2.3. Uppmärksammande och bemötande
Bristande förmåga att identifiera psykisk ohälsa hos personal hos äldre människor, skapar tillsammans med stigmatiseringen kring psykisk ohälsa en ovillighet att söka hjälp och vård (Gleeson, 2018).Vård av psykisk ohälsa hos äldre går att dela in i tre grupper baserat på förståelsen om psykisk ohälsa (Briering, 2019). Den första, den medicinska-psykiatriska modellen, fokuserar på medicinering som intervention. Psykosociala interventioner är den andra och fokuserar på psykoterapi som insats och den tredje, den holistiska eller integrerade modeller av vård, fokuserar mer på individers livskvalitet i sin helhet. Briering (2019)
exemplifierar att man har sett att patienter inom primärvården 65 år eller äldre och befinner sig i en depression upplever lägre livskvalitet jämfört med icke-deprimerade äldre personer.
Primärvården har tre roller i förbättringsarbetet av psykisk ohälsa hos äldre människor (Iliffe, 2009). Det handlar om mönsterigenkänning, att individualisera psykologiska och medicinska behandlingar och tillhandahålla stöd över tid, samt tillförsel av information till individen och dennes familj.Enligt en studie genomförd i Sverige menade de flesta distriktssköterskor att identifiering av psykisk ohälsa och främja psykisk hälsa var viktiga uppgifter i deras arbete med äldre människor (Grundberg m.fl., 2016). Trots det fokuserade de oftast på praktiska vårduppgifter som främjar hälsan i hemmet.Grundberg m.fl. (2016) menar att identifiering av psykisk ohälsa kan ske utifrån att distriktssköterskor observerar patienters miljö i hemmet, beteende och emotionella förändringar. Då kan det handla om att det är stökigt i hemmet, individen har dålig aptit eller nära till gråt. I de fall som psykisk ohälsa identifierats försökte distriktssköterskorna i Grundbergs m.fl. (2016) studie förse patienterna med kontinuitet och starta en dialog gällande psykisk ohälsa eftersom patienterna själva sällan uttryckte sina problem eller känslor kopplade till psykisk hälsa.
I och med att människan åldras så förändras sociala funktioner, fysik och kognitiva förmåga (Briering, 2019). Därför bör det inte antas att generella interventioner och metoder som syftar till att främja psykisk hälsa och som gett goda resultat i samband med behandling av yngre personer med psykisk ohälsa, skulle vara lika framgångsrika i behandling av äldre människor med psykisk ohälsa. Det finns lite som visar på att dessa modeller och interventioner skulle vara lika effektiva i behandling av äldre människor som upplever psykisk ohälsa. Enligt en svensk studie har kvalificerat samtalsstöd visats sig ha positiv effekt för äldre människors psykiska ohälsa (Drugge m.fl., 2018). Efter stödsamtalen svarade samtliga deltagare på en
7
enkät där det framkom att mer än 90 procent av deltagarna ansåg att stödsamtalen varit till stor eller mycket stor bidragande faktor till en positiv förändring i vardagen. Vissa beskrev insatsen som en lindring av symtom och samtalen hade gett en lindrande effekt på den upplevda ängslan och oro till följd av en livssituation med permanenta kroppsliga besvär. De kvalificerade samtalsstödet har även visat sig vara en möjlighet för de äldre individerna att kunna uttrycka sina tankar och känslor, vilket de tidigare saknat möjlighet till. Positiva känslor hos äldre individer framkom med motiveringen att de kände sig lyssnade på, fått förståelse och bekräftelse i de tankar och känslor de känner. Anpassningsstrategier som de äldre individerna tidigare använt sig av, har individen med hjälp av stödsamtalen hittat tillbaka till. Det kvalificerade samtalsstödet kan enligt Drugge m.fl. (2018) i framtiden medföra en minskning av både psykisk ohälsa hos äldre människor och de kostnader som psykisk ohälsa hos äldre idag innebär för samhället. För att uppnå en sådan förändring innebär det att de äldre med behov av vård tidigt fångas upp i processen. Det medför i sin tur en minskning av onödigt lidande för individen samt onödiga vårdkostnader.
2.4. Verksamheter och interprofessionellt arbete
Samarbete mellan olika professioner baseras på frivilliga avtal, ömsesidig anpassning och viljan att samarbeta (Duner & Wolmesjö, 2015). Duner och Wolmesjö (2015) menar att om ett gott samarbete sker mellan de olika professionerna förväntas positiva resultat. I
utvecklandet av och planerandet av tjänster som främjar psykisk hälsa hos äldre människor behöver de professionella ifrågasätta vilka praktiska och teoretiska tillvägagångssätt som är mest troliga att förbättra livskvaliteten (Briering, 2019). För att motarbeta det här
folkhälsoproblemet behöver ett förebyggande arbete och lämpliga reaktioner utvecklas i relation till äldre människors psykiska ohälsa (Gleeson, 2018). I utvecklandet är det viktigt att skapa en helhetsbild över problematiken. Verksamheter som arbetar med psykisk ohälsa för äldre behöver anpassa sig efter de äldres människornas behov (Drugge m.fl., 2018). Arbetet behöver ske utifrån den äldre individens behov och problematik samt den psykiska, fysiska och sociala komplexitet som den psykiska ohälsan hos äldre människor innebär. Det är därför inte rimligt att en teoretisk modell eller metod alltid är den rätta för ett effektivt utfall. Ett interprofessionellt arbete kan istället främja en god bredd i kompetensen i arbetet, exempelvis psykologer och socionomer.
8
3. Teoretiska perspektiv på
människobehandlande organisationer
Ett eklektiskt förhållningssätt har valts för studien där åldersstratifiering, ålderism, kritisk teori av åldrandet och övergångsteori bidrar till förståelse av resultatet.
3.1. Åldersstratifiering
Åldersstratifiering rotar sig i sociologin och en av de första teoretiska perspektiv att analysera kopplingen mellan samhällsstrukturer och åldersrelaterade fenomen (Andersson, 2013). Det är ett positivistiskt synsätt som uppmärksammar skillnader mellan olika grupper som exempelvis ålderskohorter. Perspektivet visade sig ha relevans för studien eftersom det fokuserar på de effekter som samhällsstrukturer har på åldrande, livsloppet hos olika ålderskohorter och det beroendesamband som finns mellan samhällsstrukturer och ålderskohorter. Begreppet strukturell eftersläpning är ett begrepp som präglats inom ålderstratifiering och betecknar samhällsstrukturernas oförmåga att förändras i takt med utvecklingar i individers levnadslopp och befolkningstrender. Ett exempel som Andersson (2013) lyfter är hur samhällsstrukturen misslyckas att tillgodose de behov hos de som passerat åldern 65 år (pensionsålder) trots att den generella livsåldern tydligt överstiger 65-års ålder med god marginal. Åldersstratifiering bidrar i uppsatsen till ett tydliggörande och ifrågasättande av skillnader mellan
ålderskohorterna yngre och äldre människor. Samhällsstrukturer som grundar sig i åldersskillnader uppmärksammas och kan därmed ifrågasättas.
3.2. Det kritiska perspektivet på åldrande
Det kritiska perspektivet på åldrande grundar sig i strukturella perspektiv på olika maktförhållanden i samhället, exempelvis marxismen (Andersson, 2013). Det kritiska perspektivet på åldrande syftar bland annat till att skapa förändringar på praktisk nivå genom att sammanföra teori och praktik. Perspektivet skapar förutsättningar för en förståelse av åldrandet och främjar självreflekterande metodik i tolkningen av hur politiska beslut och tidigare forskning påverkar målgruppen äldre. Kritiska perspektiv har exempelvis bidragit till kritik gentemot traditionella modeller för pensionering och de antaganden som ligger i grund för det. Pensioneringsmodeller har ifrågasatts utifrån vilka som drar faktisk fördel av de olika perspektiven på pensionering. Åldersstratifiering och kritiskt perspektiv på åldrandet
sammanförs eklektiskt i studien eftersom de kompletterar varandra för att få med olika perspektiv i analysen. Exempelvis har åldersstratifiering kritiserats för att utelämna sociala maktförhållanden som kan utspelas i samhället, vilket det kritiska perspektivet på åldrande istället ställer sig kritisk till de olika maktförhållanden i samhället som kan påverka bland
9
annat äldres status (Andersson, 2013). Det kritiska perspektivet bidrar i uppsatsen till
ifrågasättande av de maktstrukturer som återfinns i resultatet och bidrar till reflektioner kring hur politiska faktorer och tidigare forskning påverkar äldre människors situation.
3.3. Ålderism
Ålderism har sedan länge formulerats som en diskrimineringsform likt rasism och sexism (Calasanti, 2015). Det beskrivs som en negativ syn på äldre människor som är orelaterad till verkligheten, som grundar sig i stereotypiska attityder som är föränderlig genom
kunskapsutveckling. Trots det menar Calasanti (2015) att stereotypiska attityder inte är problemet utan att det handlar om de beteenden som ålderism innebär. Sådana beteenden behöver inte vara avsiktliga, baserade på individer eller utifrån negativa stereotyper. Olika maktförhållanden skapas utifrån ålder, precis som kön och hudfärg eller etnicitet har betydelse för makthierarkier inom sexism och rasism. De olika ålderskohorterna tilldelas identiteter och makt gentemot varandra utifrån vilken grupp som en individ tillhör. Ojämlikheterna som äldre människor möter är inte bara baserade på attityder utan är även strukturerade i sociala
institutioner och vardagslivet. Begreppet är relevant i uppsatsen eftersom fenomenet uppmärksammats utifrån informanters utsagor och tidigare forskning. Ålderism bidrar i uppsatsen till förståelse av de strukturer och det professionella bemötandet som äldre människor med psykisk ohälsa möter i de människobehandlande organisationerna.
3.4. Övergångsteori
Övergångsteori syftar till att uppmärksamma processer av övergångar i en individs liv som triggas igång av olika förändringar i personens liv (Meleis, 2010). De individer som befinner sig i en sådan övergång har benägenhet för att vara mer sårbara för risker som kan innebära påverkan på deras hälsa. Det finns fyra typer av övergångar. Den första är utvecklings- övergångar (developmental transitions) som kan triggas av processer som exempelvis att bli förälder, bli tonåring, uppleva klimakteriet, att åldras och dö. Den andra är situations-
övergångar (situational transitions) som kan påverkas av händelser som kräver geografiska förändringar och/eller förändringar i relationer. Det kan handla om skilsmässa, immigration eller hemlöshet. Den tredje innebär övergångar i hälsa och sjukdom (health/illness
transitions) och kan triggas av operationer, diagnoser eller av vetskap om att leva med en risk för ett visst tillstånd resten av livet. Den fjärde och sista typen handlar om organisatoriska övergångar (organizational transitions) och kan triggas av förändringar i politik, praktik, ledarskap och vårdmetoder. Övergångsteorin bidrar till förståelse av resultatet genom att förklara hur olika förändringar och processer i en persons liv kan påverka måendet. Genom att
10
se när och i vilka situationer som individens mående riskerar att påverkas, skapas goda förutsättningar för att identifiera de olika professionernas roll i fenomenet psykisk ohälsa hos äldre personer.
4. Metod
Uppsatsen är av kvalitativ karaktär och använder sig av tidigare forskning samt
genomföranden av öppna, semistrukturerade intervjuer i insamlandet av empiri. Urvalet består av distriktssköterskor inom primärvården och biståndsbedömare inom äldreomsorg.
Innehållsanalys används i resultatanalysen för att bidra till en större förståelse för informanternas utsagor. Även olika teoretiska perspektiv och tidigare forskning sammankopplas till informanternas utsagor.
4.1. Datainsamling
Studiens genomförande har valts att göra enligt kvalitativ metodik. Metodvalet grundas i att kvalitativa metoder undersöker sådant som går att förklara med ord och tillåter en
datainsamling av djupare karaktär (Eliasson, 2018). I studien kommer kvalitativ metod använda forskaren som ett nyckelinstrument i insamlandet av data genom att undersöka tidigare forskning och semistrukturerade intervjuer (Creswell, 2013). Studien kommer att genomföras så nära deltagarnas naturliga miljö som möjligt, dock i beaktande av den nuvarande pandemin. Den tidigare forskningen kommer att ge en grundlig bild av det som studerats fram till idag, och de öppna, semistrukturerade intervjuerna kommer skapa
förutsättningar för informanten att få fram sina synpunkter och åsikter på ett mer ingående sätt (Meeuwisse m.fl., 2015). Den tidigare forskningen har insamlats genom webbsökningar i Primo och Social services abstract utifrån sökord som exempelvis äldre, psykisk ohälsa, professionella, elder, mental health, professionals, peer reviewed. Sedan har även källor påträffats i referenslistor i de artiklar som framkommit via sökord. Totalt 42 artiklar har granskats och 10 har använts i studien. Samtliga artiklar är refereegranskade.
Semistrukturerad intervju som metod valdes trots den stora tidsåtgång och komplexitet i både genomförande och analys för att få mer ingående svar, och för att minska begränsningar i informantens utsagor. Den öppna, semi-strukturerade intervjusituationen valdes framför en standardiserad intervju eftersom det skapar förutsättningar för att synpunkter och åsikter framkommer utifrån informantens egna reflektioner på ett bättre sätt. Studien utgår från det fenomenologiska perspektivet där det finns ett fokus på noggranna beskrivningar av
informantens upplevelser eller livsvärld. Forskarens tidigare kunskaper om ämnet och
11
personliga erfarenhet tonas ner (Larsson m.fl., 2005). Perspektivet har valts eftersom studien undersöker ett fenomen där forskarens egna kunskaper om ämnet inte står i fokus.
Informanternas utsagor står i fokus förklarandet av fenomenet. I studien har abduktion använts på sådant sätt att i forskningsprocessen växlas teorin och den empiriska data som insamlats, för att sedan sammanflätas. Teorin och empirin påverkar tydligt varandra i uppsatsen vilket innebär att både induktion och deduktion tillämpats, därmed abduktion.
4.2. Urval av informanter
Urvalet bestämdes utifrån ett subjektivt urval eftersom studien inriktades på individer med viss kompetens och erfarenhet inom ämnet istället för viss representativitet hos deltagarna som exempelvis kön eller ålder (Eliasson, 2018). De professioner som valts är
distriktssköterskor inom primärvården och biståndsbedömare inom äldreomsorg. Valet gjordes utifrån att biståndsbedömare och distriktssköterskor ofta möter äldre människor med psykisk ohälsa som ännu inte har uppmärksammats av tidigare vård eller omsorgsinstanser.
Informanterna som efterfrågades skulle helst ha erfarenhet av yrket i minst två till tre år för att säkerställa god erfarenhet. Biståndsbedömarna uppsöktes via en kontakt till författaren, som förde vidare frågan om intresse om delaktighet i studien. Vilket innebär att ett
bekvämlighetsurval ledde till ett självurval där deltagarna själva sökte sig till studien (Eliasson, 2018; Jacobsen, 2012). I sökandet av distriktssköterskor uppsöktes
verksamhetschefer per mejl och telefon. Flertalet verksamhetschefer meddelade att förfrågan om att genomföra intervjuer med distriktssköterskor som informanter nekades med anledning av den belastning som covid-19 pandemin medfört inom verksamheten, samt att
distriktssköterskor som passade in för intervjun saknades i verksamheten.
Verksamhetscheferna som nekade intervjuer med anledning av pandemin fick förfrågan att skicka ut informationen för att se om intresse fanns hos distriktssköterskor att medverka i intervju utanför arbetstid, vilket medförde ett självurval även bland distriktssköterskorna (Jacobsen, 2012).
4.3. Dataanalys
I analysarbetet har innehållsanalys tillämpats och olika teman har uppmärksammats. Dessa teman är mötet med äldre personer med psykisk ohälsa, skillnader mellan yngre och äldre människor med psykisk ohälsa, utmaningar i arbetet med äldre människor med psykisk ohälsa, specialistkunskap inom psykisk ohälsa, ålderism, preventionsarbete, styrkor i arbetet med äldre personer med psykisk ohälsa och förbättringsarbete i arbetet med äldre människor med psykisk ohälsa. Dessa teman har framkommit i den första genomgående läsningen av det
12
transkriberade materialet av intervjuerna. Manifesta uttalanden analyserades genom meningstolkning för att få en djupare förståelse för informanternas utsagor (Larsson m.fl., 2005). Latenta analyser har även gjorts av intervjumaterialet vid utsagor som lämnat utrymme för sådana tolkningar. Innehållsanalysen har bidragit till reflektioner kring fenomenet och hur informanterna skildrar det samt hur olika individer framställs i informanternas utsagor.
Studiens reliabilitet anses vara relativt god eftersom liknande mönster i intervjuerna har framkommit samt att tidigare forskning även stödjer stor del av informanternas utsagor. Det går därmed att se att liknande studier troligtvis hade kunnat få samma resultat (Larsson m.fl., 2005). Frågeställningarna anses vara tydligt strukturerade för att minska tolkningstillträdet hos läsaren vilket är en förutsättning för reliabilitet. Den empirin som insamlats i studien har tillsammans svarat på samtliga frågeställningar som formulerats. Det som studien syftat till att undersöka har besvarats, vilket tillsammans med god reliabilitet bidrar till tillförlitlighet i studiens resultat. Författaren används i kvalitativa studier som ett mätinstrument och kan därmed påverka trovärdigheten i studien. Uppsatsens författare har tidigare arbetat med äldre människor som vårdbiträde vilket har medfört erfarenheter av att äldre människor befinner sig i en utsatt och maktlös situation men även att den professionella rollen medför ansvar och möjligheter till att påverka den äldre individens hälsa positivt. Författarens tidigare erfarenheter har utifrån det fenomenologiska perspektivet tonats ner för att bidra till god trovärdighet i uppsatsens analyser och resultat.
4.4. Forskningsetiskt perspektiv
I dagsläget påverkas samhället av en pandemi och ur ett forskningsetiskt perspektiv ska studien inte på något sätt kunna skada de individer som deltar, eller andra människor som de individerna kommer i kontakt med (Vetenskapsrådet, 2017). Därför sker alla intervjuer på distans, via videolänk eller telefon. De restriktioner som regeringen har påkallat efterföljs och risken för smittspridning blir obefintlig.
De fyra grundkrav för forskning (informationskravet, konfidentialitetskravet, nyttjandekravet samt samtyckeskravet) har efterföljts för att uppnå god etik i forskningsförfarandet
(Vetenskapsrådet, 2017). Samtliga informanter har fått ta del av studiens syfte genom ett informationsbrev samt gett medgivande till deltagande. All data presenteras på sådant sätt som innebär att den enskilda personen inte går att identifiera. Den data som samlas in kommer
13
endast att användas för studiens ändamål och kommer förvaras på ett säkert sätt fram till studiens avslut, för att sedan raderas.
För att uppnå god forskningsetik i studien har även de fyra principerna,
godhetsmaximeringsprincipen, skademinimeringsprincipen, självbestämmandeprincipen och rättviseprincipen tagits i beaktning (Bergmark, 2011). Enligt skademinimeringsprincipen har informanterna skyddats från identifiering genom könsneutrala pseudonymer som saknar koppling till deras identitet. Informanterna förblir därmed konfidentiella. De kommuner som informanterna arbetar inom förblir även konfidentiell information. Här fullföljs även
godhetsmaximeringsprincipen då studien syftar till att verka gott i framtidens utveckling, inte att skuldbelägga professionella eller kommunala/regionala områden vilket istället kan göra skada. Självbestämmandeprincipen har fullföljts genom att informanterna själva frivilligt deltagit i intervjuer samt att medgivande till inspelning av intervju och citering har getts innan intervjuerna påbörjats. Rättviseprincipen har tillämpats utifrån att samtliga informanter som deltagit har haft samma förutsättningar och har behandlats lika.
Reflektioner uppstod kring studiens perspektiv, som lyfter de professionellas perspektiv. De äldre människornas perspektiv faller bort vilket går att ifrågasätta om det är etiskt rätt. Trots det syftar studien på de professionellas perspektiv av en anledning. För att hjälpa äldre människor med psykisk ohälsa, krävs en förståelse och kunskap om hur bemötandet sker på en mer professionell, organisatorisk och strukturell nivå. Studien öppnar möjligheter för att få den förståelsen och kunskapen.
4.5. Metodproblem
Till följd av Covid-19 pandemin uppstod svårigheter att komma i kontakt med
distriktssköterskor. En förfrågan skickades ut till verksamhetschefer inom primärvården men flertalet återkom med svaret om att den rådande situationen innebar att resurserna behövde nyttjas till fullt i verksamheten, och därmed nekade förfrågan om intervju. Flertalet verksamhetschefer nekade även med anledning att det saknades distriktssköterskor inom verksamheten eller att distriktssköterskorna inte mötte målgruppen i sitt arbete. De
verksamhetschefer som bedömde att arbetsresurserna behövdes inom verksamheten, fick en ny förfrågan om att informera distriktssköterskor om studien för att se om intresse fanns att genomföra en intervju utanför arbetstid.
I transkriberingen av intervjuerna uppmärksammades att följdfrågor inte ställts, vilket hade kunnat ge studien förutsättningar för en djupare förståelse av resultatet. Det hade i sin tur
14
inneburit att tidsramen för intervjuerna skulle ha överskridits och det hade inneburit en risk för att intervjuerna inte hade fullföljts på grund av tidsbrist. Efter genomförandet av
intervjuerna uppkom nya frågor som inte var med i intervjumanualen, vilket går att ifrågasätta ifall fler eller andra frågor borde ha funnits med i intervjumanualen.
5. Resultat
I resultatdelen kommer samtliga informanters svar presenteras. Det var sammanlagt fyra informanter som deltog i studien, varav tre arbetade som biståndsbedömare och en som distriktssköterska. Samtliga informanter hade arbetat i sin profession i minst tre år. I syfte att dölja informanternas identitet har samtliga tilldelats en pseudonym för att bibehålla individens konfidentialitet.
Tabell 1. Informanter – bakgrundsinformation om informanterna
5.1. Mötet med äldre personer med psykisk ohälsa Begreppet ensamhet användes av informanterna flitigt när de talade om de äldre människornas problematik och utmaningar. Informanterna uppmärksammade att äldre
Namn ”Charlie” ”Robin” ”Kim” ”Alex
Profession Biståndsbedömare Biståndsbedömare Biståndsbedömare Distriktssköterska Erfarenhet inom
professionen
13 år 3 år 3 år 13 år
Är det vanligt att de professionella
möter äldre personer med psykisk ohälsa?
”Åh ja.” ”Ja. Det tycker jag att det är.”
”Ja tyvärr. ”Nästan varje dag”
Psykisk ohälsa hos äldre personer
• Depression
• Olika psykiska störningar
• Schizofreni
• Samsjuklighet
• Ensamhet
• Nedstämdhet
• Isolering
• Paranoia
• Hallucinationer
• Vanföreställningar
• Oro
• Ångest
• Depression
• Olika diagnoser
• I perioder
• Livslång psykisk ohälsa
• Ter sig liknande som hos yngre personer
• Nedstämdhet
• Oro
• Ensamhetskänsla
• Inte bara diagnoser
• Livsleda
• Minskad levnadslust
• Depressions- liknande symtom
• Minskad aktivitet
• Att man mår dåligt
• Ensamhet
• Mediciner
• Depression
• Paranoia
• Nedsatt aptit
• Sover mycket
• Går ner i vikt
15
människor oftast har ett mindre socialt nätverk vilket resulterar i en ensamhet och möjligtvis isolering. ”Charlie” beskrev det såhär:
”…de flesta är nedstämda, ensamhet, isolering, och inget kontaktnät och sånt som gör att man utvecklar nedstämdhet och tillslut får man oftast en diagnos av depression då.”
(”Charlie”)
Den tidigare forskningen pekar även på att förändring i sociala nätverk, ensamhet och isolering har en stor betydelse i äldre människors psykiska hälsa (se Briering, 2019). I ett övergångsteoretiskt perspektiv ses en sådan förändring som en utlösande faktor för
situationsövergång (se Meleis, 2010). Situationsövergången medför en riskfaktor som kan innebära negativ påverkan på individens hälsa, både psykisk och fysisk.
Utifrån ensamhet och isolering, framkom hur en redan utsatt situation kan ha blivit sämre för äldre personer i samband med Covid-19 pandemin. Enligt distriktssköterskan har pandemin inneburit en större ensamhet hos äldre människor då anhöriga valt att avstå besök hos de familjemedlemmarna. Då har personal som utför insatserna varit den enda möjlighet till socialt umgänge. Dock har även där skett en förändring som innebär nedtrappade insatser på grund av en rädsla för pandemin.
”… men efter coronapandemin – ingen vågar komma och det blir den enda möjligheten för äldre, då när hemtjänst och personal kommer. Men en del på grund av rädsla av
coronapandemin, har valt att den ska trappas ner – hemtjänsten eller dagverksamheten för de dementa som bor fortfarande hemma.” (”Alex”)
I samband med förändringar i sociala relationer menar övergångsteorin att en
situationsövergång utlöses, och innebär för den äldre individen en risk för ohälsa (se Meleis, 2010). Covid-19 pandemin kan därför ha haft stora konsekvenser på äldre människors redan utsatta situation. Individer som redan kan ha befunnit sig i en utvecklingsövergång, som grundat sig i exempelvis en fysisk funktionsnedsättning, kan samtidigt ha behövt hantera en situationsövergång på grund av pandemin. Minskar insatser som syftar till att stötta individen i fysiska förändringar, påverkas individen genom att situationsövergången triggas samt att utvecklingsövergången kan försvåras. På så sätt påverkar övergångarna varandra och kan innebära ytterligare risk för konsekvenser på individens hälsa.
Trots att studien inte studerar covid-19 pandemins influenser, undgick det inte ämnet då förändringar har skett både i professionen och i äldre människors liv. En av
16
biståndsbedömarna menade på att mötet vanligtvis sker mellan biståndsbedömare och klient i klientens boende, vilket förändrats av covid-19 pandemin. ”Kim” beskriver förändringarna på följande sätt:
”… förut så var det så att vi nästan som regel träffade människor i deras bostäder eller på boenden. Under det här året har det skett en jättestor förändring. Så mycket kontakt sker ju via telefon eller om möjligt, om de är på boenden eller sjukhus, så försöker vi köra den varianten som du och jag gör nu med någon form utav videomöte.” (”Kim”)
Förändras samhället medför det ett krav förändringar på strukturell nivå (se Andersson, 2013).
”Kim” beskriver en sådan förändring i verksamhetens arbetssätt utifrån de förändringarna som sker i samhället.
Mötet med äldre personer med psykisk ohälsa kan se väldigt olika ut beroende på vem den professionelle träffar vilket innebär att det kräver en viss flexibilitet och lyhördhet i mötet. De äldre personerna med psykisk ohälsa som de professionella möter kan lida av hallucinationer, paranoia, vanföreställningar, oro och ångest. Den professionelle bör inhämta tillräckligt med bakgrundsinformation om klienten innan mötet för att skapa förutsättningar för ett
framgångsrikt samtal med individen. Bakgrundsinformation om klienten innebär
förutsättningar för den professionelle att bemöta individen på bästa möjliga sätt, vilket är av största vikt i möten där klienten lider av liknande tillstånd. ”Charlie” menar att kunskapen om klienten ger den professionelle kunskap om hur individen bemöts på bästa sätt. Exempelvis kan klienter provoceras av att den professionelle antecknar under samtalet. Här handlar de om att gå utanför det vanliga formella bemötandet utan istället möta upp individen i samtalet.
”Ja det är väldigt, väldigt olika. Det beror på personen i fråga så man får vara väldigt flexibel och lyhörd. En del kan bli provocerade att man sitter och skriver till exempel.”
”…jag tycker av den erfarenheten jag har att man ska ta så mycket bakgrundsfakta man kan för att mötet ska bli så bra som möjligt för många lider av paranoia, hallucinationer,
vanföreställningar, är allmänt oroade, har ångest och då går det inte bara att köra sitt race med byråkratiska, eller vad man nu ska säga, administrativa frågorna utan man får tänka på hur man bemöter dom i samtal…” (”Charlie”)
De professionella behöver ifrågasätta vilka tillvägagångssätt som fungerar bäst i kontakt med äldre människor (se Briering, 2019). Utifrån kunskap om hur olika psykiska diagnoser och tillstånd påverkar individen samt utifrån erfarenheter i mötet med äldre människor med
17
psykisk ohälsa har ”Charlie” utvecklat ett flexibelt och lyhört tillvägagångssätt där mötet anpassas efter individens behov och problematik.
Ibland finns det vetskap innan mötet om en diagnos eller psykisk ohälsa, och ibland uppmärksammas det av den professionelle först i möte med klienten. Något som
uppmärksammats hos biståndsbedömare är att i mötet med en äldre person med psykisk ohälsa eller en diagnos är en viss skillnad i samtalets hastighet. Den kognitiva förmågan kan då vara påverkad av psykisk ohälsa eller en diagnos vilket innebär att samtalet kan ta längre tid än med en individ utan kognitiv förändring. Enligt informanterna handlar mötet med klienten om ett relationsskapande och det utvecklas positivt genom att låta den enskilde bestämma när den är redo att samtala om vissa ämnen.
”Jag brukar märka att det krävs mer tid, så dem människorna har ofta… det går inte att forcera fram eller köra samma tempo som man kanske kan göra med en person som är äldre och kognitivt klar…” (”Robin”)
En och samma metod fungerar inte lika effektivt på varje ärende (se Drugge m.fl., 2018).
Utifrån biståndsbedömarens citat anpassas mötet med äldre personer utifrån de behov som individen har. Ett resultat av samtal där takten anpassas efter individens behov kan även resultera i en känsla av att få komma till tals och bli lyssnad på hos den äldre personen, vilket i sig kan leda till positiv verkan på den psykiska hälsan (se Drugge m.fl., 2018).
En av biståndsbedömarna menar att ett bra verktyg i mötet med den äldre personen med psykisk ohälsa är att fokusera på det positiva. Frågor som handlar om friskfaktorer, vad individen anser underhållande och vad som på egen hand klaras av bidrar till en mer positiv konversation. Då samtalen tenderar att handla om det fysiska eller medicinska måendet är det även viktigt att den professionelle ser de sociala faktorer och konsekvenser som det kan innebära för individen. Det handlar om att upprätthålla en balans mellan olika faktorer som kan påverka den äldre människans liv.
”…alla frågor som är saluterna frågor, friskfaktorer, vad dem klarar av, vad dem tycker är roligt, att man fokuserar på det positiva. Ofta blir det ett fokus på det fysiska måendet eller att man pratar om det medicinska måendet så det är viktigt att ha den där balansen som utbildad socionom att man ser det sociala och konsekvenserna för den enskilde…” (”Charlie”) Förändringar i en individs liv kan medföra övergångar som innebär en risk för försämrad hälsa (se Meleis, 2010). Professionellas insikt i hur förändringar och olika övergångsperioder
18
påverkar individens tillstånd och levnadsvärld är därför av stor betydelse i
behovsbedömningar och utformandet av de insatser som är inriktade mot äldre människor.
En av informanterna anser att raka och öppna frågor är bra att använda sig av i samtalet med äldre personer med psykisk ohälsa. Bemötandet som beskrivs kan ses som ett sätt att se den äldre individen som en vuxen människa utan att förminska omständigheterna. Utifrån en latent tolkning av informantens uttalande innebär raka, öppna frågor i mötet med äldre människor att de behandlas med respekt, och ämnet undviks inte vilket kan uppfattas som att tabubelägga problematiken. Bemöts problematiken med raka och öppna frågor kan
förutsättningar skapas för att identifiera psykisk ohälsa samt bidra till en god dialog om problematiken.
”…ibland är det jättebra att bara ställa raka frågor om du förstår mig rätt, typ som man gör när det handlar om missbruk eller så, och vad har du för diagnos, hur yttrar det sig, kan du beskriva din vardag, hur den yttrar sig, liksom vilka konsekvenser, vad är det du vill att jag ska hjälpa dig med. Att man ställer öppna frågor och får igång en dialog liksom och jag tycker man kan vara väldigt rak mot den äldre generationen…” (”Charlie”)
Finns det en god förmåga hos den professionelle att identifiera psykisk ohälsa hos äldre personer kan villigheten hos klienten att söka vård och hjälp öka (se Gleeson, 2018).
Informanten menade att raka och öppna frågor kan bidra till en dialog som i sin tur kan leda till att den professionella uppmärksammar psykisk ohälsa hos den äldre individen, vilket enligt tidigare forskning även visats ha goda förutsättningar för att individen sedan ska söka vård och hjälp.
5.2. Skillnader mellan yngre och äldre människor med psykisk ohälsa
Det återkom hos flera informanter att vissa skillnader finns mellan äldre och yngre personer med psykisk ohälsa. Skillnaderna som uppgavs från de professionella berörde den vård och de insatser som äldre människor ges i samband med psykisk ohälsa. Samtliga informanter
uttryckte brister i den vård och de stödinsatser som äldre personer ges i samhället idag. Äldre personer har det svårare att få läkarkontakter än vad yngre personer har, även om
problematiken inte helt bör uteslutas hos yngre personer. Äldre personer förväntas få
försämrad hälsa i stigande ålder, vilket kan skapa en acceptans av problematiken och gör det svårare för äldre människor att få hjälp- och stödinsatser. Det finns större tillgång till
19
exempelvis kuratorer för yngre personer med psykisk ohälsa, jämfört med äldre personer med psykisk ohälsa.
”… jag kan se att det skiljer på äldre och yngre. Jag menar IVO har ju kommit ut nu med, men det är ju åter igen det medicinska men, med att dem inte får tillräckligt mycket
läkarkontakter när du blir äldre. Kan du inte skrika och ropa dig till det så får du det inte på samma sätt. Och det jag var inne på, alltså det finns mer tillgång till kuratorer för yngre än vad det gör för äldre... (”Robin”)
Här uttrycker informanten latent, brister i strukturer inom de verksamheter som har hand om äldre människors vård och omsorg. Psykisk ohälsa ökar bland äldre människor vilket kan medföra ett behov av strukturella förändringar (se Socialstyrelsen, 2018; Johansson m.fl., 2015). Enligt socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen har region och kommun tillsammans ett ansvar för att tillgodose goda insatser till samtliga medborgare, vilket även inkluderar äldre människor (se SFS 2001:453; SFS 2017:30). Vilket innebär att om behovet finns, ska kommun och region genomföra de strukturella förändringar som det medför. Trots det sker det en form av diskriminering gentemot äldre människor där de med psykisk ohälsa inte har samma lättillgänglighet till exempelvis kuratorer, som yngre människor har.
En av biståndsbedömarna menade att professionella strävar efter att inte göra skillnad på yngre och äldre personer med psykisk ohälsa. Trots det tror ”Robin” att det sker i mötet med klient och patient.
”…jag tänker att vi försöker att inte göra skillnad på äldre och yngre, men jag tror nog att det blir det ändå” (”Robin”)
Utifrån ett reflekterande tankesätt från ”Robin” går det även att se ålderism på en strukturell nivå, som ter sig i beteenden som kanske inte är avsiktliga men som existerar (se Calasanti, 2015).
Det finns en slussningsprocess för yngre personer där de skickas från vårdpersonal utan specialistutbildning till en psykolog, som har den här specialistutbildningen. Äldre människor däremot slussas inte vidare till en sådan specialist, utan ska istället få sällskap som en lösning på psykisk ohälsa. När en individ fyller 65 år hamnar denne i kategorin ”äldre människor”, dock innebär inte det att den äldre människans psykiska ohälsa plötsligt innebär en lättare hanterbarhet och därmed inte behöver specialistvård. Medicinering används frekvent och
20
samtalsstöd ges sällan till äldre människor med psykisk ohälsa. Informanten uttrycker att det saknas utrymme för äldre människors psykiska ohälsa idag.
”Är du yngre och vänder dig till en vårdcentral och behöver prata med en kurator så finns det tid, men är du äldre så finns det inte. Då rationaliseras dem bort, eller medicineras bort. Det är många äldre som går på antidepressivt utan att egentligen få prata med någon och det är det väl bland yngre också men jag tänker att det finns liksom inte utrymme för äldres psykiska ohälsa, den är bara en i mängden utav deras tabletter som dem ska ta… Så jag tror inte det finns så stor hjälp för dem.” (”Robin”)
Den låga tillgängligheten av insatser som främjar psykisk ohälsa hos äldre människor bevisar hur samhällsstrukturer bidrar till att upprätthålla ålderism i välfärdsarbetet även idag (se Dawson m.fl., 2015; Calasanti, 2015; Andersson, 2013).
Distriktssköterskan berättade att kontakten med yngre patienter med psykisk ohälsa sällan sker med distriktssköterskor. Vid uppmärksammande av psykisk ohälsa hos en yngre patient kan distriktssköterskor ”fånga upp” individerna och hjälpa dem få kontakt med psykolog och/eller läkare.
”Så det är inte så mycket att distriktssköterskorna har någon kontakt med 30-åriga med psykisk ohälsa, deras plan, att man lägger upp en plan och sådär. På den här vårdcentralen som jag jobbar på, då är det mest psykologen som tar den här delen. Vi kan fånga upp dem här och ge dem riktlinjer, att det är husläkare och doktor som finns, kontakt med psykologen, men inte för distriktssköterska för uppföljning.” (”Alex”)
I vård av yngre människor följer regionen de lagar och regler där vårdgarantin innebär en rättighet för den enskilde att få specialiserad vård (se SFS 2017:30).
Distriktssköterskan berättade att när en yngre persons psykiska ohälsa uppmärksammas, tar psykologerna vid och hjälper individen (se citat ovan). Vid uppmärksammad psykisk ohälsa hos äldre personer är distriktssköterska, hemtjänst, biståndsbedömare och husläkare de professioner som blir inkopplade och informerade. Strukturella ojämlikheter tydliggörs där äldre personer med psykisk ohälsa inte får samma möjligheter till insatser utförda av specialiserad personal jämfört med yngre personer med psykisk ohälsa.
”… göra ett hembesök förstås och, eller träffa patienten, det är första grejen som man gör.
Men då ska man ha samtal med husläkare, hemtjänstpersonalen och anhöriga. Och ibland då
21
kan man på nått sätt be patienten eller anhöriga att kontakta biståndsbedömare för att ansöka om utökad hemtjänst...”(”Alex”)
I motsats till när yngre personers psykiska ohälsa uppmärksammas, efterföljs inte lagen om vårdgarantin på samma sätt när äldre personers psykiska ohälsa uppmärksammas (se SFS 2017:30).
”Robin” beskriver de professioner som arbetar med äldre personer som en flasktratt. En individ som är 64 år tillhör fortfarande den yngre vuxna gruppen och har större möjligheter till hjälp och stöd. Vid 65-års ålder tilldelas ansvaret för individens mående till andra professionella än tidigare. Som yngre vuxen kan man tillhöra olika grupper där de professionella är inriktade i sina kunskaper gällande en specifik problematik. De professionella som handlägger ärenden åt äldre människor har hand om alla typer av problematik. Det kan medföra svårigheter i behovsbedömningar eftersom insatserna är utformade för äldre personer, och kanske inte äldre personer med missbruksproblematik eller psykisk ohälsa. Det kan orsaka konsekvenser för äldre personer som lider av psykisk ohälsa genom att deras behov förblir otillfredsställda.
”Jag brukar tänka att vi som jobbar med äldre vi är en liten flasktratt. Alla människor är, när dem blir 65, kommer dem in i kategorin äldre medans när de var 64 kunde dem tillhöra röret psykisk ohälsa eller dem kunde tillhöra röret missbruk, kunde tillhöra röret LSS. Men så blir man 65, då bara ”bop”, allt leder den här tratten ner till oss. Då helt plötsligt är man äldre och då försvinner, det gör det ju inte, deras problematik finns ju kvar men man blir bara äldre och det tror jag är en av förklaringarna till att det försvinner. Vi har liksom inte så mycket vi kan möta upp med. Vi försöker möta upp med insatser som egentligen är till för dem som är äldre, bara äldre. Och då hamnar man utanför. Eller man får inte riktigt rätt insatser kan jag tänka ibland.” (”Robin”)
Eftersom det visats att äldre människor med depression har fler otillfredsställda behov än äldre människor som inte lider av det, samt att det finns ett samband mellan otillfredsställda behov och depression hos äldre människor, är det av stor vikt att verksamheter som arbetar med målgruppen behöver anpassa sig efter de behov som finns (se Briering, 2019; Drugge m.fl., 2018). Välfärdsarbetet kring äldre människor med psykisk ohälsa är av behov av strukturella förändringar som innebär uppmärksammande av målgruppens behov av insatser.
”Alex” beskriver ålderism på strukturell nivå där vårdpersonal som uppmärksammat psykisk ohälsa hos äldre personer istället föreslår hemtjänst. Sällan samtalas det om remiss till exempelvis psykiatri för äldre personer med psykisk ohälsa.
22
”Det är ytterst få gånger man då pratar om att ”ja men vi ska skriva en remiss till psykiatrin eller till vårdcentralen kring det här”, det är ju snarare att dem kommer med förslag om att man kanske kunde sätta in lite hemtjänst. Så det – ja men det är väl en åldersdiskriminering när det kommer till den psykisk ohälsan, så som jag beskriver den i alla fall.” (”Kim”) Här går det att se ett vidmakthållande av äldres position i samhällets strukturer utifrån professionellas beteende, som inte behöver vara avsiktligt (se Andersson, 2013; Calasanti, 2015).
De insatser som äldre personer erbjuds inom äldreomsorg är oftast mer inriktade på fysiska behov där det kan handla om svårigheter som förflyttningar till toalett, dusch eller säng.
”… generellt sett så är insatser som man får genom äldreomsorg, dem är ju väldigt riktade till somatiska behov, rent fysiska” (”Kim”)
Även sådana utvecklingsövergångar kan innebära en risk för negativ påverkan på den psykiska hälsan eftersom funktionsnedsättningar är relaterade till depressiva symtom (se Meleis, 2010; Briering, 2019). Utifrån att fysiska funktionsnedsättningar kan påverka den äldre individens psykiska hälsa bör även det tas i beaktning i utformandet av de insatser och tjänster som biståndsbedömarna kan nyttja i sin profession (se Drugge m.fl., 2018).
Det är vanligare att äldre personer felbehandlas eller lever med en odiagnostiserad depression.
Psykisk ohälsa uppmärksammas likadant hos äldre personer som hos yngre personer men det är vanligare att besvären hos äldre människor motiveras som acceptabelt på grund av det biologiska åldrandet. Det finns exempelvis en acceptans kring att äldre personer upplever sorg och mår dåligt när människorna i kontaktnätet går bort.
”…så är det ju risk för felbehandling eller att man går med en odiagnostiserad depression, det är ju större hos populationen äldre. Så man uppmärksammar inte det på samma sätt som hos de yngre, att man tänker att det är en del av det biologiska åldrandet, att man ska få nedsatt närminne eller att man ska må sämre för att man inte har några kompisar längre för att alla har liksom dött runt omkring en alltså…” (”Charlie”)
Den bristande förmågan hos professionella att identifiera psykisk ohälsa hos äldre personer kan kopplas till ett beteende och attityder hos professionella som ålderism medför (se
Gleeson,2018; Calasanti, 2015). Professionellas reaktioner och attityder till äldre människors psykiska ohälsa är viktigt att uppmärksamma eftersom det riskerar att vidmakthålla brister som kan innebära en försämrad livskvalitet för individen (se Briering, 2019).
23
5.3. Utmaningar i arbetet med äldre personer med psykisk ohälsa
En viss maktlöshet i sin profession uttrycktes av informanterna, både utifrån manifest och latent tolkning. En av biståndsbedömarna berättade om hur en av de största utmaningarna handlar om att inte kunna påverka klientens situation, på ett sätt som upplevs
tillfredsställande. Utmaningen grundar sig dels i brister i ett otydligt insatsutformande och i att anhöriga kan påtala att ett stöd behövs, men klienten vill inte ta emot det. Insatserna är inte tvingande vilket innebär att biståndsbedömare inte kan hjälpa klienten om denne inte önskar hjälp.
”Största utmaningen är att jag känner ibland att man är bakbunden, alltså jag har, jag kan inte göra någonting. Både på grund av att vi inte har tydliga insatser utan jag får hitta på insatser eller jag får göra någon typ av nödlösning eller abrovink och hitta sådär vägen. Och att dem inte alltid vill ha hjälp, det är också en jätteutmaning. Anhöriga kan vilja att dem ska ha hjälp, personal kan vilja att dem ska ha hjälp och dem vill inte, och jag kan inte tvinga på det.” (”Robin”)
Otydliga insatser kan vara ett resultat av svårigheter att standardisera det sociala arbetets praktik (se Johansson m.fl., 2015). Standardisering innebär en inskränkning på den
professionelles handlingsutrymme, men otydliga riktlinjer kring insatser kan även upplevas problematiskt vid komplexa ärenden. Biståndsbedömare har en skyldighet att respektera individens självbestämmanderätt vilket ibland kan upplevas som en problematik för professionella (se SFS 2001:453). Dock är den delen av lagen mycket viktig utifrån att den skyddar den enskildes fria vilja.
Insatser som biståndsbedömarna beviljar kan innebära en symtomlindring av den psykiska ohälsan hos äldre personer istället för behandlande insatser. Specialistkunskapen som behövs vid behandling av psykisk ohälsa saknas oftast i de insatser som biståndsbedömarna har till sitt förfogande. Det innebär för biståndsbedömaren en känsla av maktlöshet och
otillräcklighet i sin professionella roll.
”… i vissa fall kan det vara så att vi beviljar, ja men vuxenpedagoger eller boendestödjare som en insats. Men det är fortfarande liksom inte nånting som behandlar den psykiska ohälsan – det är ju inte någon utbildad, legitimerad samtalskontakt som kombineras med någon form av medicinering eller nånting… eh… det blir ju någon form utav symtomlindring,
