C-UPPSATS
2003:052
Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap Avdelningen för Statsvetenskap - Historia - Geografi
HISTORIA C
Vetenskaplig handledare: Bert Mårald
2003:052 • ISSN: 1402 – 1773 • ISRN: LTU - CUPP - - 03/52 - - SE
Ett musikaliskt växelspel
Samspelet mellan militärmusiken och den kommunala musikskolan
KLAS GUNNERFELDT
Uppsats för C-seminariet I historia vid Luleå tekniska universitet.
VT/2003
ETT MUSIKALISKT VÄXELSPEL ♫
SAMSPELET MELLAN MILITÄRMUSIKEN OCH DEN KOMMUNALA MUSIKSKOLAN
KLAS GUNNERFELDT
ABSTRACT
Syftet med denna uppsats är att beskriva militärmusiken och den kommunala musikskolans framväxt dels på ett nationellt och dels på ett lokalt plan och hur dessa verksamheters vägar har korsats. Frågeställningarna är om militärmusiken har påverkat den kommunala
musikskolans utveckling och om så är fallet vilka faktorer som har påverkat detta. Jag stöder mina antaganden på den tyske social- och personlighetspsykologen Kurt Lewins
kraftfältsteori och ser de bägge verksamheterna som två fält. Det var svårt att hitta källor till detta arbete och jag har därför använt mig av två intervjuer i kombination med litteratur och arkivmaterial för att få svar på mina frågor. Det visar sig att många av de anställda
militärmusikerna initialt tog timlärarjobb på kommunala musikskolan och därigenom påverkade utvecklingen positivt genom att ta med sig sin kompetens därifrån.
INNEHÅLL
Sida
1. INLEDNING 1
1.1 Den kommunala musikskolan och militärmusiken 1
1.2 Syfte och frågeställningar 2
1.3 Metod och material 2
1.4 Teori 3
1.5 Tidigare forskning 4
2 DEN KOMMUNALA MUSIKSKOLAN I SVERIGE 4 2.1 Den kommunala musikskolans framväxt i Sverige 4
2.2 Den kommunala musikskolan idag 10
3 DEN KOMMUNALA MUSIKSKOLAN I BODEN 14
3.1 Musiklivet i det unga Boden 14
3.2 Den kommunala musikskolans framväxt i Boden 15
3.3 Intervju med pensionerade militärmusikern och musikläraren
Anders Lahti 20
4 MILITÄRMUSIKEN 22
4.1 Militärmusiken i Sverige 22
4.2 Militärmusiken i Boden 28
4.3 Intervju med pensionerade militärmusikern Tony Andersson 29
5 SAMMANFATTANDE DISKUSSION 31
6 REFERENSER 33
1. INLEDNING
1.1 Den kommunala musikskolan och militärmusiken
Den kommunala musikskolan ligger mig varmt om hjärtat eftersom jag har ett stort
musikintresse och det var där som jag och många andra musikanter på olika nivåer fick min första kontakt med spelandet. När jag tittade på vad som skrivits om den kommunala musikskolan i min hemkommun Boden ur ett historiskt perspektiv, fann jag att det inte var särskilt omfattande. Detsamma får sägas om militärmusiken i Boden och om ett eventuellt samband mellan de bägge musikfälten. Musik är kommunikation och som sådan en viktig byggsten i vårt samhällsbygge och musik kan uttryckas på många olika sätt med eller utan musikinstrument. Varje kultur har sitt tonspråk och sin särskilda rytm, även om det kan tyckas att musiken genom dagens enorma utbud ibland känns aningen likriktad. Musiken har också en social funktion inte minst för ungdomar som med musiken kan få en meningsfull fritid som ger gemenskap och träning i att fungera tillsammans när man musicerar i grupp. Det finns även musikutövande som bygger broar mellan generationer som till exempel folkmusik, där musiken ofta överförs direkt genom att äldre spelemän lär ut gamla låtar till yngre och inom körmusiken där olika åldrar ofta blandas. Musik används också i terapi syfte bland annat i arbetet med barn och ungdomar som har funktionshinder av olika slag. I dag får musik och kultur ofta stå tillbaka när det skall sparas ute i kommunerna och en följd av detta är att musikskolorna ofta tvingas höja sina avgifter. Detta kan i sin tur innebära att elever med sämre ekonomiska förutsättningar hemifrån inte får möjlighet att musicera och därmed utestängas från denna gemenskap. När den kommunala musikskolan grundades var ett av syftena att alla barn skulle få chansen att spela ett instrument, det vore därför tråkigt om den i dag rådande strama ekonomin ute i kommunerna skulle inverka negativt på denna intention.
Musik är idag en stor svensk exportvara som under 1997 omsatte 3,3 miljarder kronor (Finansdepartementet 1999:3) och även här kan den kommunala musikskolan ha haft en positiv påverkan. Grupper som ABBA, Roxette, Ace Of Base och Cardigans har haft höga positioner på försäljningslistor runt om i världen. Som en parentes kan konstateras att en före detta elev från den kommunala musikskolan i Boden, Åke Sundqvist turnerade med ABBA under den mest hektiska delen i gruppens historia.
Genrer inom musiken förändras ständigt och de olika stilarna har använt sig av olika instrumentuppsättningar och därför lockat barn och ungdomar att spela de instrument som
”legat i tiden”. Detta kan vara ett problem för orkestrar som är beroende av nyrekrytering av musiker, det är inte alltid lätt att få tag på instrumentalister när vissa instrument ratas av eleverna. Detta gör att det blir förändringar inom musiklivet och för att den viktiga
mångfalden skall bevaras har Sveriges musik- och kulturskoleråd gjort en undersökning av ungdomars musicerande.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med denna uppsats är att undersöka militärmusikens och den kommunala musikskolans framväxt och om militärmusiken har betytt eller påverkat den kommunala musikskolans utveckling, på ett nationellt och på ett lokalt plan. Den kommunala musikskolan har sedan 60- talet befunnit sig i en expanderande utveckling med undantag av några perioder och går nu en framtid till mötes med den bredare kulturskolan som mål. Militärmusiken har också haft perioder av expansion, men verkar nu ha fått en betydligt mer tillbakadragen position i det svenska musiklivet. Jag har valt att begränsa avsnittet om militärmusiken till tiden för regionmusikreformen därför att det då uppkom en del turbulens inom verksamheten som påverkade de anställda och detta i sin tur startade den process som jag har undersökt i denna uppsats. Frågorna jag ställer är:
• Har militärmusiken påverkat den kommunala musikskolans framväxt och i sådana fall hur?
• Vad kan det i sådana fall ha varit som drev fram denna påverkan inom militärmusikens verksamhet?
1.3 Metod och material
För att få ett helhetsperspektiv på området beslöt jag mig för att börja med att titta på verksamheterna på ett nationellt plan för att sedan gå ned på ett lokalt plan med Bodens kommunala musikskola samt militärmusiken i Boden som fallstudier. När jag tog kontakt med Bodens kommunarkivarie Barbro Marainen för att kolla vad det fanns för arkivmaterial att tillgå så upptäckte vi att det nästan inte fanns något arkiverat källmaterial alls, eftersom man inte har haft någon egentlig arkiveringsplan att följa på vare sig militärmusiken eller
kommunala musikskolan. Men eftersom jag ansåg att detta var ett intressant och relativt
outforskat område beslöt jag att använda mig av intervjuformen för den lokala delen av undersökningen. De personer som har intervjuats har fått tillfälle att granska materialet sedan det bearbetats av mig och därigenom beretts tillfälle att lägga till uppgifter som de kanske inte kom ihåg vid intervjutillfället. Detta har naturligtvis också en kontrollerande uppgift ifall författaren har glömt eller missuppfattat någonting. Intervjuerna har skett i informatörernas hem och haft en informell karaktär där de intervjuade själva fått ange takt och riktning i intervjuerna. I övrigt har jag använt mig av litteraturstudium och studier av dokument i Bodens kommuns arkiv. Jag vill också tillägga att på initiativ av Barbro Marainen så kommer nu en arkiveringsplan att läggas upp för kommunala musikskolan i Boden.
1.4 Teori
Militärmusiken har haft upp- och nedgångar i aktivitet under historiens gång och i början på sjuttiotalet tog utvecklingen ett steg närmre det civila musiklivet genom regionmusik- reformen. Den kommunala musikskolan fick rejält med luft under vingarna i mitten på sextiotalet och behovet av framförallt timanställda musiklärare ökade. Detta paradigmskifte inom militärmusiken och kommunala musikskolans expansion kan ses som två institutioner vars verksamheter flätas samman genom att förutsättningarna för dem förändrades. När militärmusiken som verksamhet bantades blev militärmusikerna tvungna att se sig om efter nya områden inom musiken för att kunna försörja sig. Min hypotes är att den kommunala musikskolans expansion har haft bland annat militärmusiker att tacka för den snabba tillväxten initialt och att orter där militärmusiken har funnits har haft det lättare att utveckla sin verksamhet. För att skapa en teoretisk ram till min hypotes stöder jag mig på den tyske social- och personlighetspsykologen Kurt Lewins kraftfältsteori. Kurt Lewin som studerade förändringsprocesser i sociala system som grupper, organisationer och lokalsamhällen. Han ser grupperna som dynamiska enheter med inbyggda krafter som uppväger varandra genom att dynamiken uppnås genom relationerna inom gruppen. Förändringarna i gruppen bestäms av samma förhållanden som påverkar stabiliteten. Inom grupperna, individuellt och i
organisationerna finns det pådrivande och motverkande krafter. Lewins teori bygger på att förändringar sker när den skenbara balansen i systemet rubbas och han menar att om man skall åstadkomma förändring av sociala system så skall man minska de motverkande krafterna i stället för att öka de pådrivande (Persson 2001:22). Jag tycker att denna teori är applicerbar på förhållandet dels inom militärmusiken med alla sina omorganisationer och paradigmskifte från rent militärt till en mer civil inriktning, dels kopplingen till den kommunala musikskolan.
Aktörerna i denna uppsats det vill säga militärmusiken och den kommunala musikskolan har ett växelspel som initialt kunde betraktas som pådrivande för bägge parter.
1.5 Tidigare forskning
Den källa som jag lutat mig tyngst mot när det gäller den del i uppsatsen son handlar om kommunala musikskolan är den studie som Torgil Persson har gjort om musikskolans framväxt och det för musikskolans turbulenta 90-tal som bland annat innebar en beskärd del av det ekonomiska stålbad som samhället genomgått. Denna avhandling utkom 2001 och innehåller bland annat fallstudier av de kommunala musikskolorna i Mörbylånga, Tranås, Kiruna och Borås. När det gäller militär musiken har jag studerat Sigfrid Strands bok Militärmusikern i svenskt musikliv och Åke Holmquists Från signalgivning till regionmusik bägge utgivna 1974 tre år efter regionmusikreformen som radikalt ändrade militärmusikens inriktning. Dessa böcker behandlar militärmusikens historia från medeltid till regionmusikens inträde och Strands bok är en licentiatavhandling och Holmquists bok skrevs på uppdrag av Regionmusiken.
2. DEN KOMMUNALA MUSIKSKOLAN I SVERIGE
2.1 Den kommunala musikskolans framväxt i Sverige
Det kommunala självstyret som vi känner det idag har sitt ursprung i den medeltida socken indelningen som skapades när människor från samma trakt sökte sig till samma kyrka.
Parallellt med de kyrkliga frågorna hade socknarna ansvaret för såväl fattigvård samt barnens skolgång i den mån det fanns någon skola i socknen. Kravet på en skola i varje socken kom inte förrän 1842 när folkskolestadgan antogs. Prästerna hade länge en dominerande ställning i det lokala styret och inte förrän 1862 när kommunalförordningen kom, blev det en
organisatorisk skillnad mellan de kyrkliga och de borgerliga kommunerna (Larsson Torbjörn 1994:57). 1862 års kommunalförordning kom att gälla ända till 1952 när genomförandet av storkommunindelningen inleddes tillsammans med skolreformerna som betydde att man frångick det gamla parallellsystemet med realskola och folkskola. När det gällde
musikundervisningen var det oftast präster, klockare och organister som förutom att vara ansvariga för kunskaperna i läsning också skötte undervisning i psalmsång. På 1600-talet började instrumentalmusik att förekomma på gymnasierna och det var blåsmusiken som dominerade till en början. Under 1700-talet började även stråkmusiken att bli vanligare och 1771 grundades Kungliga musikaliska akademien som fick till uppgift att upprätta ett
undervisningsverk. Verksamheten var framför allt vokalt inriktad och omfattade även
undervisning för barn från 10-12 års ålder. Under 1820-30 talet låg verksamheten nästan nere men ökade igen på 1840-talet. I mitten på 1850-talet upphöjdes verksamheten till
konservatorium och dess examinationsbestämmelser preciserades, i och med detta fick också den instrumentella undervisningen successivt en större roll.
Den dominerande instrumentalundervisningen i Sverige bedrevs av privatlärare ända fram till mitten av 1900-talet. Marianne Reimers-Wessberg nämner i sin uppsats fyra privata lärare som bedrev undervisning i Stockholm under skolmässiga former från mitten på 1800-talet och framåt. På 1800-talet växte en tradition av instrumentella amatörensembler fram som ett bevis på ett växande musikintresse och ett behov av att musicera tillsammans. Vad som är intressant är hur militärmusikkårerna blev en möjlighet för ”vanligt folk” att få en musikutbildning.
Standarden på musikkårerna i Sverige var hög och bland annat så vann Svea livgardes musikkår som grundades 1526 första pris i en tävling i London 1871 i konkurrens med
musikkårer från olika länder. Musikkårerna hade en omfattande utbildning och detta gjorde att musikbildningsnivån höjdes i landet. Endast en liten del av dem som utbildades i
musikkårerna blev stamanställda underofficerare och därför blev det en spridningseffekt av musikbildningen från de musikkårssoldater som gick tillbaka till det civila. Därigenom fick de grupper i samhället som inte tidigare haft kontakt med musikinstrument en chans att förkovra sig (Reimers-Wessberg 1991:16). Underlöjtnanten Gustav Björquist gjorde flera
konsekvensbeskrivningar och behovsbeskrivningar på 1920-talet inför en planerad
omorganisation av militärmusiken. I Sverige fanns vid denna tid ungefär 50 musikkårer med varierad besättning och antal musiker från mässingssextetter till stora orkestrar med 36 musiker. Björquist framhöll de socioekonomiska fördelarna med musikkårerna som gav
”folkets stora flertal” möjlighet att lyssna på musik. Det fanns också tillfälle att framhålla musikkårernas betydelse för utbildningen enligt Björquist, eftersom varje infanteriregemente höll sig med en musikskola. Musikeleverna anställdes vid tolv till fjorton års ålder och fick förutom musikutbildning undervisning i matematik, läsning och skrivning. När eleverna ansågs nog kunniga i att hantera sina instrument fick de spela i musikkåren med lön. Inom militärmusiken odlades undervisningstraditionen på alla nivåer. För att säkra undervisningen inom kårerna krävdes kunskap att undervisa yngre kollegor för att bli befordrad till
musikunderofficer.
Förtjänsterna med arméns musikskolor var enligt Björquist:
• I början på 1900-talet fanns ett 50-tal spridda över landet
• Utbildningen inleddes med trumma och jägarhorn men kunde senare resultera i undervisning i flera instrument, såväl stråk som blås.
• Eleverna fick från starten av utbildningen praktisera i en professionell orkester
• Befordringsvägarna var upplagda så att man kunde nå undervisning vid
musikkonservatoriet, det som senare skulle bli musikhögskolorna. (Persson 2001: 75)
För att hålla personalen arbetsför startades som ett led i de sociala reformerna i mitten på 1800-talet ett antal musikkårer ”dit ungdomen efter avslutat arbete kan samlas och hafva både en angenäm och bildande sysselsättning, genom hvilken mången frestelse till lättja och
förderfliga tidsfördrif kunna undvikas”. Detta citat kommer från Höganäs stenkolsverks revisionsberättelse 1854 och belyser hur man redan på denna tid insåg vikten av meningsfull fritidssysselsättning för ungdomar (Persson 2001:76).
Torgil Persson tar också upp folkrörelsernas musik i sin studie ”Den kommunala
musikskolans framväxt och turbulenta 90-tal”. När Sverige genomgick utvecklingen från agrart till industrisamhälle så bildades också tydligare samhällsskiktningar och nya grupperingar uppstod. Missnöje med svenska kyrkan gjorde att frikyrkorörelsen uppstod, ökande alkoholkonsumtion banade väg för nykterhetsrörelsen och de sociala orättvisorna blev ett incitament för fackföreningsrörelsen. Dessa folkrörelser hade sin grund i de gemensamma intressen och värderingar som kopplades till fritiden och avvände sig ofta av musik som
”dragplåster” vid sina föreningsarrangemang. De barn och ungdomar som vid dessa
arrangemang kom i kontakt med musiken blev också rekryteringsunderlaget för det växande musiklivet i folkrörelsen.
För de barn som inte gick på gymnasiet var det som tidigare nämnts oftast privata lektioner som gällde om man ville få undervisning i instrumentalmusik. För att en bredare allmänhet skulle få tillgång till instrumentalmusikundervisning behövdes ett komplement till
privatundervisningen, framförallt när realskolan och det gamla gymnasiet med sina inbyggda instrumentalmusikundervisningar föll bort till förmån för den nya enhetsskolan, grundskolan och den nya gymnasieskolan på 1950-talet (Reimers-Wessberg 1991: 56).
Under 1930-talet kom musikcirklar av olika slag att dyka upp, detta på grund av Radiotjänsts sändningar och den ökade spridningen av grammofonskivan: 1939 inleddes arbetet med Musikens vecka, ett arrangemang som initierades av Svenska musikförläggareföreningen, Svenska musikhandlareföreningen och STIM. Musikens vecka gick av stapeln första gången 1940 och ett av huvudmålen var att sprida musicerandet. En annan verksamhet som kan sägas ligga bakom kommunala musikskolans kommande expansion var Musikfrämjandet.
Verksamheten grundades 1941 av bland andra prins Eugen, Hugo Alfvén, Kurt Atterberg och Alice Tegnér. 1945 slog man samman Musikfrämjandet och Musikens vecka och i samband med detta konkretiserades arbetet med att öka musikverksamheten och kompetensen ute i landets kommuner. Arbetarrörelsen visade stort intresse och LO, Kooperationen och Socialdemokratiska kvinnoklubben gav årliga bidrag till verksamheten (Reimers-Wessberg 1991:20-21). Efter en kritisk artikel i Socialdemokratiska ungdomsförbundets tidskrift 1942, anklagades Musikens vecka för att bara inrikta sig på förmögna medborgare eftersom man presenterade opera och konserter i ”börds- och börsaristokratiska hem”. Artikeln menade att:
”Vad som i första hand behövs är en brett lagt pedagogisk verksamhet.” Denna måste börja redan i skolan”. Efter denna kritik utvecklade Musikens vecka en mer folklig verksamhet som spreds i ett stort antal orter runt om i landet. När Musikfrämjandet och Musikens vecka gick samman 1945 utvecklades ett organisatoriskt nät över hela landet. Ett viktigt steg i utvecklingen blev de sommarkurser som anordnades 1948 i Ingesund beläget i Värmland och 1949 på Sånga-Säby i Mälardalen (Reimers-Wessberg 1991:22).
Just tanken att alla barn och ungdomar skulle få tillgång till musikundervisning oavsett social bakgrund tycks vara en av de största anledningarna till kommunala musikskolans framväxt.
Den svenska folkhemstanken befrämjade utvecklingen att barnen skulle få lära sig spela oavsett föräldrarnas ekonomi (Brändström-Wiklund 1995:30).
1947 års musikutredning Musik i Sverige pekade på att människornas liv i samhället hade förändrats, ett samhälle som drevs hårdare av tekniska landvinningar och ökande
lönsamhetskrav. Samtidigt hade den ekonomiska demokratiseringen inneburit att det svenska musiklivet som tidigare varit beroende av mecenater1 nu bekostades av det allmänna.
Utredningen talade också om den allmänna demokratiseringen som hade inneburit en ökad utveckling av amatörmusiken. Det svenska musiklivet ansågs vara i utveckling och i ökad
1 Privata donatorer av ekonomiska medel till musik och konst förf. anm.
tillgänglighet för en bredare allmänhet. Utredningen tog fasta på att flera kommuner hade anställt kommunala musikledare och att den frivilliga musikundervisningen hade börjat anta fastare former. Man började tala om frivillig kommunalt finansierad musikundervisning och det var känt att i flera kommuner fanns kommunala musikskolor med fast anställda lärare (Persson 2001:101).
Musikledaren skulle vara den samlande institution som organiserade och ledde arbetet med musiken och utbildningarna. Musikutredningen tryckte på det viktiga med amatörmusiken genom att beskriva den kultursociala bakgrunden. Man menade att i början på 1900-talet hade en konserttyp med virtuosa musiker som var förankrad i borgerligheten härskat, samtidigt hade det amatörmässiga hemmamusicerandet nästan helt försvunnit. Musikutövandet koncentrerades till storstäderna och bestod oftast av 1800-talets konstmusik. Folk och spelmansmusiken tynade bort under industrialismen och ersattes av väckelse- och
schlagermusik. När radion slog igenom trodde man att amatörmusicerandet helt skulle dö ut, men det visade sig att behovet av att spela musik var djupt rotat i samhället. Man menade vidare att människornas aktivitetsbehov inte tillfredställdes i den nya tidens industrisamhälle och därför ökade kraven på meningsfull sysselsättning. Musikutredningen föreslog att statsbidrag skulle utgå till kommunerna för inköp av instrument och framhöll vikten av att samordna resurserna för att kunna utnyttja dessa på bästa sätt (Persson 2001:102).
Efter andra världskriget satte utvecklingen av den kommunala musikskolan igång på allvar och i Katrineholm tillsattes den första kommunala musikledaren 1944 Lennart Lundén. Målet med en kommunal musikledare var att denne skulle leda ortens orkestrar, ensembler och körer. Det var först lite senare som behovet att ge barn och ungdomar musikundervisning kom i fokus, och en del av de tidiga kommunala musikskolorna undervisade också vuxna. Första gången man nämner kommunal musikskola som term var 1946 i Jönköping (Brändström, Wiklund 1995:30). När försök med enhetsskolor inleddes i Sverige 1950 kan detta också anses vara en motivation till det ökande antalet kommunala musikskolor. De kommunala musikskolorna skulle ersätta den timplanslagda musiken i folkskolorna som till skillnad från realskolornas musikundervisning inte innefattade instrumentalmusik.
1950 fanns det ungefär 50 kommunala musikskolor runt om i Sverige, men det var under den ekonomiska uppgången på 1960-talet som den verkliga uppgången kom (Brändström-
Wiklund 1995:30). Den frivilliga musikundervisningen på 1960-talet beskrevs av 1965 års musikutbildningskommitté som konstaterade att det förekom:
• Instrumentalundervisning vid skolor inom det allmänna skolväsendet reglerad i läroplaner; kostnadsfri för eleverna och med fullt statsbidrag.
• Kyrkomusikernas fria musikundervisning för ungdom (5 veckotimmar för kyrkokantor); kostnadsfri för ungdom och med fullt statsbidrag.
• Studieförbundens musikcirklar ofta samlade i musikskoleliknande verksamhet, ibland formellt anordnad som musikskola med liten deltagaravgift med visst statsbidrag.
• Kommunal musikskola, vanligen mindre elevavgifter, kommunal finansiering.
• Privat musikundervisning (enskilda lärare, privata musikinstitut, musikkurser anordnade av musikaffärer), alltid elevavgifter, ofta relativt höga, vissa statliga och kommunala bidrag till institut kan förekomma (Persson 2001: 3).
När kommunförbundet gjorde en enkät 1972 fick man fram att av landets 464 kommuner hade 353 kommunal musikskola och brutto kostnaden för verksamheten var 124,9 miljoner kronor.
1982 fanns det kommunala musikskolor i 277 av 299 kommuner och kostnaden var 538 miljoner kronor. Läsåret 1972/73 var antalet musikskoleelever 250 000 och 1982 var antalet 370 000 elever. 5000 musiklärare arbetade i de kommunala musikskolorna 1972 och 1982 arbetade 6000 musiklärare varav 3700 var hel- eller deltidsarbetande. ( Svenska
kommunförbundet 1984:17).
Musikskolans verksamhet är betydelsefull på många sätt bland annat genom att tillhandahålla instrumental- och vokalundervisning och genom detta bilda grunden för en bred och
mångsidig amatörmusikverksamhet och verka studieförberedande för högskolestudier för ungdomar. 1970/71 inrättades en tvåårig musiklinje på gymnasieskolan som 1983 fanns på åtta orter i landet, idag är det estetiska programmet nationellt och alla elever i landet har rätt att läsa musik även om inte den kommun där eleven bor anordnar utbildningen så har eleven rätt att få läsa i den närmast belägna kommun som anordnar utbildningen på sin egen
kommuns bekostnad. Idag när den tekniska utvecklingen går snabbt, och särskilt inom media är det särskilt viktigt att utbildningarna hänger med i utvecklingen och ungdomskulturen som påverkas starkt av de stora kommersiella intressena påverkar idag den kommunala
musikskolan i allra högsta grad. I den kommunala musikskolans ungdom var målet att förse det lokala musiklivet med musiker som var duktiga på sina instrument samt sångare som gav
musiklivet den injektion som så väl behövdes för ett gynnsamt musikaliskt klimat ute i kommunerna.
2.2 Den kommunala musikskolan idag
Idag har behovet breddats till att inte bara omfatta själva spelandet utan också skapa positiva band mellan de närliggande områdena dans och teater (Kommunförbundet 1984:18). Därför startas idag allt fler kulturskolor ute i landet där man integrerar de olika disciplinerna dans, teater och musik för att stå bättre rustade att ge eleverna en utbildning anpassad till dagens krav på kunskaper om multimedia och en bredare samhällelig kulturverksamhet. Enligt en undersökning gjord 1993/94 hade 48 av landets musikskolor omvandlats till kulturskolor och ytterligare 58 kommuner var på väg att genomföra denna förändring (Brändström Wiklund 1995:31). Enligt Kommunförbundet är kulturskolorna ett helt frivilligt kommunalt åtagande och har inga statliga anvisningar om hur de skall drivas. Inga statliga bidrag till verksamheten utgår utan den bekostas helt av kommunala medel och deltagaravgifter. För att stödja
kommunernas arbete med kulturskolorna finns det en samarbetsorganisation som heter
Sveriges Musik och Kulturskoleråd (SMOK). Denna organisation har de flesta kommunerna i Sverige som medlemmar och arbetet går ut på att verka för insamling av statistiskt material samt att bedriva utvecklingsarbete kring kulturskolornas pedagogik och arbetsformer.
SMOK arrangerar också kurser och utbildningar för chefer vid musik- och kulturskolor (Internet 1).
Kommunerna bör enligt Kommunförbundet följa de råd och riktlinjer som utöver deras egna finns angivna i olika lagar och mål satta av riksdagen.
Skollagen § 1: Den genom samhällets försorg bedrivna undervisningen av barn och ungdom har till syfte att meddela eleverna kunskap och öva deras färdigheter samt att i samarbete med hemmen främja elevernas utveckling till harmoniska människor och till dugliga och ansvarskännande samhällsmedlemmar.
Kulturpolitiska mål fastställda av riksdagen våren 1974:
Kulturpolitiken skall
• Medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas
• Ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor
• Motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet
• Främja en decentralisering av verksamhet och beslutsfunktioner inom kulturområdet
• Utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov
• Möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse
• Garantera att äldre tiders kultur tas tillvara och levandegörs
• Främja utbyte av erfarenheter och idéer inom kulturområdet över språk- och nationsgränserna (Svenska kommunförbundet 1984: 19)
Ur ”Proposition om barn och kultur” 1978/79:143 (sidan 7):
För att instanserna för barnens kulturaktiviteter skall kunna bli så verkningsfulla som möjligt är det nödvändigt att de utformas utifrån bestämda utgångspunkter. Enligt min mening bör följanderiktlinjer vara vägledande.
1. Strävan måste vara att ge barn tillgång till all kultur- inte bara till en särskild barnkultur.
2. Insatserna skall i största möjliga utsträckning sättas in ide miljöer där barn redan vistas.
3. Barns egen skapande verksamhet måste främjas.
4. De eftersatta grupperna bland barnen måste uppmärksammas särskilt. (Svenska Kommunförbundet 1984: 19)
Ur ”Betänkandet avgivet av 1968 års barnstugeutredning” SOU 1972:26 (bilaga 3, ”Musik i förskolan”, sidan261):
Den musikaliska träningen i barnstugan bör hjälpa barnen att
• Utveckla medvetande om känslighet för ljud och rörelser
• Bibehålla och utveckla spontanitet och kroppslig frihet inför musik
• Utveckla behärskning av den egna kroppens uttrycksmedel, balans mellan spänning och avspänning
• Utveckla en positiv attityd till musik, en attityd kännetecknad av både nyfikenhet och uppskattning
• Uppleva en ej åldersbunden gemenskap genom musik, utveckla samarbete och hänsyn
• Lära enkla begrepp i musik
• Utveckla vissa grundläggande färdigheter genom öra, röst och kropp och genom användning av olika rytm- och melodiinstrument (Svenska kommunförbundet 1984:
19)
Enligt Kommunförbundet är kommunala musikskolans mål som regel allmänt formulerade ute i kommunerna och det är sällsynt att politikerna preciserar sina politiska syften genom att sätta ut mål och ge anvisningar för att uppnå dem. På grund av detta faktum tvingas i regel musiklärarna själva tolka målen och själva bestämma sin arbetsinriktning, vilket i sin tur kan leda till osäkerhet och bidra till samarbetssvårigheter och konflikter. När inte konkreta mål har satts upp kan det bli svårt att uppskatta verksamhetens betydelse och detta kan i sin tur innebära problem när man skall äska om pengar, ett uppdrag som kan vara nog så svårt i dessa ekonomiskt kärva tider när all icke obligatorisk verksamhet kontrolleras noggrant. De mål som sätts upp för verksamheten kan vara lika för flera kommuner men det är mycket viktigt att målen överensstämmer med den egna kommunens förutsättningar och struktur.
Kommunförbundet menar vidare att de allmänna mål som kommunerna har fastställt för sina musikskolor måste omsättas i både kort- och långsiktiga konkreta mål. Dessa konkreta mål skall fungera som utgångspunkt för diskussioner med musikskolans personal om lämpliga pedagogiska metoder och arbetssätt. Målen är en förutsättning för att kunna mäta och
utvärdera verksamheten samt att skapa motivation och arbetsglädje genom att utforma målen så att de är genomförbara inom rimlig tid (Svenska kommunförbudet 1984:20).
Kommunförbundet har utarbetat ett förslag om hur mål och uppgifter för kommunala musikskolor kan utformas med utgångspunkt för en förändrad syn på kulturverksamhet för barn och ungdom. Man har även tagit hänsyn till forskningsresultat som visar betydelsen av kreativ verksamhet för människans personliga utveckling.
Mål
Verksamheten i musikskolan skall
• Ge eleverna kunskaper i musik och utveckla deras färdigheter så att musiken blir en meningsfull och stimulerande del av deras liv
• Vidga och fördjupa elevernas musikaliska erfarenheter och därigenom bidra till deras utveckling till medvetna och självständiga människor
• Träna elevernas uttrycksförmåga och därigenom öka deras möjligheter till samverkan och kontakt med andra människor
• Genom sammusicerande skapa gemenskap och engagemang
• Skapa aktiva lyssnare och motverka passiviserande musikkonsumtion
• Belysa sambandet mellan musik och andra konstformer
Uppgifter
Musikskolan skall söka uppnå målen genom att
• Bedriva instrumental- och vokalundervisning samt annan musikverksamhet
• Förbereda de elever som så önskar för högre musikundervisning och annan utbildning där musik ingår
• Aktivt medverka till att eleverna deltar i musiklivet
• Sträva efter kontakt och samverkan med andra, musiken närstående, konstområden Enligt förslaget skall verksamheten bedrivas i samarbete med den allmänna skolan och övrig kulturverksamhet i kommunen (Svenska kommunförbudet 1984:21).
När det gäller kommunstorlek, musikalisk tradition, politiskt styre och så vidare har landets musikskolor mycket olika förutsättningar och därför varierar också verksamheterna.
Internationellt är den svenska musikskolan unik eftersom alla barn mot en liten avgift får möjlighet att spela och sjunga utanför den obligatoriska skolundervisningen är unikt. Ett citat av Bo Ingvar Olsson speglar detta väl : ”Utgångspunkterna fanns i välfärds-, jämlikhets- och rättvisetanken och detta har gett musikskolorna i Sverige dess speciella karaktär” (Brändström, Wiklund 1995:31).
Sverige består i dag av 290 kommuner där skolstyrelsen oftast är huvudman för den
kommunala musikskolan men en förändring mot en samordning mellan musikskolorna och kommunernas övriga kulturliv pågår. Trenden är att samla kulturen under en gemensam nämnd där bibliotek, museer och musik samsas. På 1980-talet var det endast nio kommuner där denna typ av samordning fanns men när den nya kommunallagen genomfördes 1992 och kommunnämndernas utformning förändrades var det fler kommuner som följde denna utveckling och ett 60-tal kommuner hade musikskolan organiserad i samma nämnd som den övriga kulturen 1993 (Persson 2001:133).
3. DEN KOMMUNALA MUSIKSKOLAN I BODEN 3.1 Musiklivet i det unga Boden
När Boden började växa som centralort vid sekelskiftet som en följd av byggstarten av Bodens fästning 1902 och norra stambanans anslutning 1894, så blev det också ett incitament till den första orkesterbildningen i Boden. Enligt uppteckningar och hörsägen skall
musikintresset ha varit omfattande och antalet spelemän varit stort i byarna runt Boden även under äldre tid. 1903 flyttade musikläraren Frans Carlström till Boden där han snart fick ett stort antal elever och kunde starta ett musiksällskap som döptes till Concordia. Sällskapet bestod av tre kvinnor och tolv män som enligt ett bevarat fotografi var ungdomar. Under 1904-1905 gjordes flitiga framträdanden i Boden och man framförde också konserter i Haparanda, Kalix och Båtskärsnäs. Carlström försvann från Boden 1905 och
musikfanjunkaren Nils P Carlsson tog över ledarskapet för Concordia. Concordia bestod under Carlströms ledning av 8 violiner, 2 altvioliner, 2 violonceller, 1 Basviolin och 2 flöjter men blev under Nils P Carlssons ledning en renodlad blåsorkester.
Fotografiskt dokumenterad är också en mässingssextett som bestod av arbetare på SJ-
verkstaden. Frälsningsarméns musikkår som bildades under 1890-talet i Boden bidrog också till att rekrytera och utbilda musiker, ett flertal stråkkvartetter skall ha förekommit från
sekelskiftet och flera årtionden framåt. Även filmen och biograferna hade inverkan på Bodens tidiga musikliv. Eftersom filmen var stum till en början behövdes musiker för att ljudillustrera filmföreställningarna. Under 1920-talet hade biografen Palladium tidvis en orkester på 8 man och till filmerna hörde originalmusik som ställde höga krav på musikernas kunnande (Bodens kommun från forntid till nutid 1980:751).
”Bodens musikvecka” gick av stapeln första gången 1918 och blev en återkommande tillställning de närmast följande åren. Mannen bakom dessa arrangemang var Ivar Widner som senare skulle bli initiativtagare till Bodens sångarförbund. Ivar Widner startade en
orkester som framträdde under musikveckorna och antalet medlemmar i orkestern uppgick till hela 30 musiker 1918 (Bodens kommun från forntid till nutid 1980:752).
1933 bildades orkesterföreningen i Boden på initiativ av musikdirektör Einar Råberg som var ledare för I 19: s musikkår. Råberg hade tillsammans med två andra intressenter ordnat ett upprop till musikanterna i Boden om att starta en orkester. Till mötet kom ungefär 20-25
personer och ett konstituerande möte hölls den 16 februari 1934 då styrelse, stadgar och verksamhetsplan fastställdes. Den 14 oktober samma år hölls den första konserten i Boden på Royal biografen. Att det dröjde ända till 1933 innan Boden som hade ett rikt musikliv kan troligen bero på att det rådde precis som nu ett bistert ekonomiskt klimat på alla
kulturområden i Sverige och att driva en orkester är en dyr affär. Orkesterföreningen hade från allra första stund en koppling till militärmusiken genom sin grundare Einar Råberg som samtidigt var musikdirektör vid Norrbottens regemente och detta innebar att det fanns musiker därifrån tillgängliga till orkestern. Även de fyra biograferna som fanns under denna tid hade stråkkvartetter som spelade filmmusik och dessa återfanns också i Bodens
orkesterförenings ensemble (Bodens kommun från forntid till nutid 1980:753). Samarbetet mellan orkesterföreningen och andra musikföreningar, körer, kommunala musikskolan och musikhögskolan i Piteå har gjort att föreningen fortfarande finns kvar, men en mer ingående presentation av Bodens orkesterförening lämnar jag till någon annan att skriva om för den historien förtjänar ett eget arbete.
3.2 Den kommunala musikskolans framväxt i Boden
Enligt en skrivelse undertecknad av Lars-Gunnar Holmström som inkom till
folkskolestyrelsen i juni 1953 hade det bedrivits frivillig musikundervisning vid Bodens folkskolor sedan vårterminen 1952. Med ekonomisk hjälp av myndigheter och överläraren hade man inköpt 4 mandoliner och 30 blockflöjter. Föräldrarna till barnen i årskurserna 4-6 hade fått hemskickat en informationsskrift och en anmälningsblankett och intresset visade sig vara stort och 80 barn anmäldes varav 56 stycken antogs efter prövning. Hur denna prövning genomfördes finns det inga uppgifter om men 32 elever fick börja spela blockflöjt och 24 elever fick spela mandolin. Man delade in eleverna i grupper och varje grupp fick spela en timme varje vecka. Denna verksamhet fortsatte läsåret 1952/53 och i början av höstterminen var 150 elever anmälda till instrumentundervisningen men eftersom man inte kunde ta emot alla elever var det nödvändigt med en gallring igen. Efter denna gallring fick 74 elever spela blockflöt och 33 elever spelade mandolin. Eleverna var uppdelade i fyra blockflöjtsgrupper och i fem mandolingrupper, indelningen gjordes utifrån ålder och förkunskaper. Det
konstaterades i skrivelsen att intresset hade varit högt och frånvaroprocenten låg, eleverna hade gjort stora framsteg och hade fått spela Vid Luciafirandet. En grupp mandolinelever hade dessutom fått framträda vid biskopsvisitationen 1953 och fått löfte om att få spela på
årsavslutningen. Vid undervisningen i blockflöjt använde man sig av stencilerade noter men mandolinundervisningen hade bedrivits utifrån Gunnar Axéns ”Mandolinskolan”.
Författaren till skrivelsen ansåg att det var dags att ta nya krafttag för att inte verksamheten skulle avstanna i utvecklingen och rent stagnera och han föreslog att de elever som spelat blockflöjt i tre terminer skull få fortsätta med något orkesterinstrument. Lämpliga instrument ansåg författaren klarinett och piano vara. För de elever som spelat mandolin kunde en fortsättning med fiol eller andra stråkinstrument vara lämpligt. Skrivelsen presenterade också förslag på åtgärder för en positiv verksamhetsutveckling:
1. Att gruppundervisning i piano ordnas från och med höstterminen 1953.
2. Att skolans bestånd av fioler renoveras och att undervisning i fiol igångsättes höstterminen 1953.
3. Att möjligheten av att inköpa begagnade klarinetter från kronan undersöks samt att undervisning på klarinett påbörjas.
4. Att eleverna i klass 2 i mån av intresse får möjlighet att på vårterminen deltaga i en kurs i förberedande instrumental musik.
Författaren avslutar skrivelsen med att konstatera att: ”Instrumentalmusiken seglar, glädjande nog, för närvarande i medvind, men därför får vi inte glömma att det centrala och väsentligaste i skolans musikfostran är det vokala inslaget, sången. Vore det inte skäl i att Bodens folkskolor fick en stående kör på ett 50-tal sångare, som kunde representera vid olika högtidliga sammanhang” (Bodens stad Folkskolesstyrelsen korrespondens 1953 E1:
34).
På grund av de problem som tidigare beskrivits när det gäller källmaterial runt kommunala musikskolan i Boden är det omöjligt att undersöka i vilken mån denna första skrivelse angående den frivilliga musikundervisningen gav några ökade medel för expansion av verksamheten.
Nästa inlägg i frågan kom i form av en motion till stadsfullmäktige i Boden den 5 augusti 1963 och var undertecknad av stadsfullmäktiges ordförande Sten Wallström och vice ordförande Åke Norrby och löd:
”Till Stadsfullmäktige i Boden.
Musiklivet i Boden är relativt starkt utvecklat. Frivillig musikundervisning för ungdom förekommer i viss utsträckning genom skolornas försorg. Någon enhetlig ledning för sång- och musikverksamheten finns inte i staden, även om samarbete råder mellan föreningar och organisationer inom berörda verksamhet. I den av riksdagen beslutade
försöksverksamheten med rikskonserter och skolkonserter i bl.a. Norrbottens län bör Boden deltaga. På en del platser också i Norrbotten har kommunal musikledare tillsatts.
Härmed får vi föreslå, att stadsfullmäktige måtte tillsätta en kommunal musikledare och en särskild musiknämnd. Om kulturnämnd framledes kommer att tillsättas, kan den
kommunale musikledaren eventuellt underställas denna nämnd.
Boden den 5 augusti 1963” (Bodens stad stadsfullmäktige protokollsbilagor 1964 A II:4)
Stadsfullmäktige beslutade att remittera motionen till kulturkommittén och drätselkammaren.
Kulturkommittén gjorde en utredning enligt stadsfullmäktiges beslut och en förberedande undersökning genomfördes där en förfrågan skickades ut till 58 städer runt om i Sverige hur de hade löst frågan om kommunal musikledare och den frivilliga musikverksamhetens organisation och planläggning. Kommittén hade också överläggningar med ledamöter för skolstyrelsen, Bodens orkesterförening, Bodens sångsällskap, Bodens sångarförbund, ABF och TBV. Som tidigare nämnts var det vanligt att man först inrättade en tjänst för en musikledare och efter detta kom verksamheten att expandera efter hand. Av de tillfrågade 58 städerna var det 28 som hade inrättat en musikledartjänst, sju höll liksom Boden på att utreda frågan, sju städer hade löst frågan på annat sätt och 16 städer hade ingenting att rapportera i frågan.
När det gällde musikskolan så hade 24 städer redovisat att de hade verksamheter igång samt 4 städer rapporterade att de höll på att utreda frågan och när det kom till
organisationsformer för verksamheten så hade 18 städer en särskild musiknämnd, en stad hade musikråd, en hade musikstyrelse, åtta redovisade att utredning pågick, fem hade skolstyrelsen som huvudman för verksamheten, två kulturnämnden och 16 städer hade ingenting att redovisa i frågan. (Bodens stad stadsfullmäktige protokollsbilagor 1964 A II:4)
Med utgångspunkt från överläggningarna med de berörda organisationerna i Boden framkom det att det fanns ett önskemål om att tillsätta en kommunal musikledare. Den kommunala musikledaren skulle förutom att arbeta med den frivilliga
musikundervisningen i skolan också leda en musikskola som kan fungera som en
fortsättning efter frivilliga musikundervisningen under skolåren. Musikskolan skulle också fungera som en rekryteringsgrund för musikorganisationerna i Boden. Man talar även om att andra elever skall kunna beredas plats i den frivilliga musikundervisningen om de visat sig ha nödvändiga kunskaper och man trycker också på att de organisationer som hade verksamheter inte skulle drabbas negativt avseende bidrag och självständighet om en kommunal musikledare tillsattes. Det fanns även önskemål om att den kommunale
musikledaren skulle ha lektioner med sångarna i de organisationer som hade sång som sitt primära intresse.
I utredningen lämnades en redogörelse över den frivilliga musikverksamheten läsåret 1963/64.
Grundskolan: Undervisning skede i 30 veckor per läsår och omfattade flöjt två
veckotimmar, mandolin två veckotimmar, klarinett och saxofon sju veckotimmar, trummor två veckotimmar, trumpet fem veckotimmar, bas-horn-basun två veckotimmar, piano fyra veckotimmar, violin åtta veckotimmar, rytm (lågstadiets elever) två veckotimmar samt i veckotimme körsång.
Läroverket: Klarinett och saxofon tre veckotimmar.
Yrkesskolan: Ingen undervisning pågick under läsåret men två år tidigare hade man haft viss undervisning på trumma, trumpet, klarinett och saxofon. (Bodens stad
stadsfullmäktige protokollsbilagor 1964 A II:4)
Kommitténs förslag på organisation byggde på att den kommunale musikledaren skulle lyda under skolstyrelsen och arbetstiden skulle omfatta 40 veckotimmar varav 10 skulle avsättas till förberedelser och egen utbildning. Man trodde inte att verksamheten inom den
frivilliga musikundervisningen skulle ge full sysselsättning utan musikledaren skulle också arbeta med undervisning för de olika musikorganisationerna och sångsällskapen i Boden.
Man ansåg att huvudmannaskapet skulle ligga hos skolstyrelsen eftersom verksamheten var så nära knuten till skolan men om en eventuell musik eller kulturnämnd skulle tillsättas så skulle frågan omvärderas av kommittén för kulturfrågor.
Utredningen sammanfattades genom att konstatera att frivillig musikundervisning hade bedrivits i Boden under många år och att det nu var dags att öka de kommunala insatserna på det kulturella området överhuvudtaget. Genom att stödja musikverksamheten bidrar man till att öka möjligheterna för organisationer som bedriver sång- och musikverksamhet att genom konserter och uppvisningar verksamt bidraga till ett ökat kulturellt liv. Man menade också att musikverksamhetens målsättning inte bara skulle vara att producera duktiga musiker utan också ha en elevvårdande och fostrande uppgift.
Utredning föreslog avslutningsvis att:
• En tjänst som kommunal musikledare inrättas.
• Tjänsten får tillsättas den första april 1964 eller den senare tidpunkt skolstyrelsen bestämmer.
• Utredningens förslag till instruktion fastställes att gälla.
• Musikledaren närmast lyder under skolchefen
• Lönenämnden får i uppdrag att förhandla om lönegradsplacering.
(Bodens stad stadsfullmäktige protokollbilagor 1964 A II : 84)
Skolstyrelsen beslutade att välja Patric Sundqvist till kommunal musikledare och man beslutade också att i övrigt bifalla allmänna avdelningens förslag i ärendet (§ 50/1964 ur protokoll fört vid sammanträde med skolstyrelsen i Boden den 16 april 1964. Protokoll skolstyrelsen 1964 A 1:5).
Tyvärr så är det ont om uppgifter rörande kommunala musikskolan i Bodens kommuns arkiv men jag har i alla fall hittat några uppgifter som tyder på att den kommunala musikskolan i Boden har expanderat efter starten 1964. I Bodens stads skolstyrelses redovisning 1965-67 finns en översikt från höstterminen 1966 att 349 elever fick undervisning (Bodens stad
Räkenskaper Skolstyrelsen G 1:8). I ett brev från Patric Sundqvist som svar på en förfrågan från musikkonsulent Torsten Erséus berättar han att kommunala musikskolan i Boden har 800 elever och anslaget till undervisningen från kommunen var 158 400 kronor detta år 1968.
Samma år får Patric Sundqvist en förfrågan från Stadsöskolan i Gammelstad om hur Boden har lagt upp sin frivilliga musikundervisning. Här uppger Patric Sundqvist att man har 16 timlärare och två fast anställda lärare och att kostnaden per elev var 350 kronor per läsår.
1970 hade man fyra fast anställda förutom musikledaren och 19 timlärare (Bodens stad korrespondens Dnr 21-70). Om man tittar på senare års utveckling av kommunala
musikskolan så hade man 1984 1480 elever, 1985 1560 elever och 1986 1569 elever (Bodens kommun årsredovisning 1986). Om vi tittar på nittiotalet med 1996 som exempel så har kommunala musikskolan detta år ca 1900 elever och en kö på ca 400 elever som väntar på att få instrumentalundervisning (Bodens kommun årsredovisning 1996). För år 2002 var antalet elever 1905, det som är intressant här är att man även anger antalet elever från 1998 och framåt. Man kan här se att en minskning av elevantalet har skett mellan 1996 och 1998, 1998 hade kommunala musikskolan 1421 elever mot tidigare angivna 1900 för år 1996. 1999 är antalet 1240 för att sedan stiga till ungefär 1300 elever åren 2000 och 2001.
3.3 Intervju med pensionerade militärmusikern och musikläraren Anders Lahti
Som jag nämnt tidigare så var det svårt att hitta källor till mitt arbete på det lokala planet och därför valde jag att intervjua två personer som varit aktiva inom militärmusiken och den kommunala musikskolan i Boden. I den första intervjun berättar den pensionerade militärmusikern och musikläraren Anders Lahti om sin verksamma tid inom dessa
verksamheter. Anders Lahti var 13 år när han kom till Boden 1946 för att börja som elev på musikkåren där han fick lära sig spela trumma och jägarhorn och sedan även klarinett och saxofon. 1955 fick Anders ett erbjudande att ta över några timmar i veckan som musiklärare i folkskolan. Det var Anders lärare på militärmusiken Curt Råberg som stod för erbjudandet och Anders nappade och jobbade som musiklärare parallellt med militärmusiktjänsten fram till slutet på 50-talet då han genomgick den ettåriga utbildningen på försvarets centrala
stråkutbildning i Karlstad. När Anders återvände från utbildningen tog han upp timlärarjobbet som musiklärare vid sidan om militärmusiken och liksom den tidigare intervjuade Tony Andersson spelade Anders också i dansorkestrar. Anders började spela dansmusik i Nisse Holmstedts orkester 1949 där han började med att spela vibrafon och sedan övergick till att
spela i huvudsak saxofon som han även spelade i Rune Lindstedts orkester.1958 började Anders att spela med Stig Norbergs orkester och denna orkester kom att bli Anders första i eget namn 1962 när Stig Norberg slutade. Orkestern hette Anders Lahtis orkester fram till att popvågen kom och man bytte namn till Twiligths, nästa namnbyte kom på åttiotalet när svenska namn blev gångbara igen och namnet denna gång blev Gul & Blå. Sista namnbytet blev till Dansons och detta namn behölls fram till 1986 när orkestern officiellt lades ned.
Anders minns med glädje idag tiden med dansorkestrarna och alla roliga händelser som uppstod och man kompade också några av sextiotalets kändisar som Millie Small, Emile Ford med flera.
1969 tog Anders anställning i Kalix som heltidsanställd kommunal musiklärare samtidigt som han fortsatte att arbeta några timmar i Boden varje vecka. 1970 lyckades den dåvarande drivkraften och eldsjälen Patric Sundqvist driva igenom tre heltidstjänster i Boden och Anders sökte en av dessa och fick den. Enligt Anders gjorde Patric Sundqvist ett enormt arbete med att planera konserter, turnéer, skriva noter och driva skolblåsorkestern. Patric Sundqvist engagerade sig i hela musiklivet såväl i Boden som i hela länet, han anordnade konserter med skolorkestrar från hela länet och arbetade också med ett samnordiskt projekt med orkestrar från Uleåborg, Kautokeino och Alta. Det är nog ingen överdrift att utse Patric Sundqvist till Bodens kommunala musikskolas grundare. Patric Sundqvist hade också ett förflutet i
militärmusiken och bland annat spelade Patric ett tag i Kungliga operans orkester, Stockholms konsertförening samt i Radiotjänsts symfoniorkester. Patric Sundqvist tog också lektioner i Stockholm för en känd valthornist. Patric Sundqvist arbetade som kommunal musikledare fram till 1983 då Leif Stening tog över men Patric fanns kvar i musikskolan och arbetade med bland annat notbiblioteket fram till sin död 1987. I mitten av 60-talet sökte sig många
musiker från militärmusiken och Anders tror att detta berodde på att det var turbulens inom verksamheten och många började känna vantrivsel. En annan anledning kan ha varit att de flesta musikerna i militärmusiken i Boden var jämnåriga och började känna ett behov av utveckling och då var ofta de kommunala musikskolorna runt om i landet ett bra alternativ.
Musikskolorna hade vid denna tid ökat i antal och militärmusikerna var eftertraktade eftersom de hade utbildning på flera instrument som gav en stor bredd på deras kompetens. Anders kom att undervisa på klarinett, saxofon, blockflöjt, trummor lite fiol samt ensemblespel.
Anders tog över ledarskapet över blåsorkestern efter Patric Sundqvist 1970 och fram till 1992.
Musikskolan uppträdde på skolkonserter, utomhusspelningar sommartid, 1: a maj, Barnens dag och Bodenfestivalen med mera. 1969 anordnades den första julkonserten i Överluleå
kyrka och detta har blivit en tradition som pågår än idag. Mellan 1964 och 1968 expanderade kommunala musikskolan i Boden från en fastanställd till tre plus alla timanställda. 1970 räknade kommunala musikskolan sju fastanställda lärare plus timlärare. 1970 anställdes Björn Lundgren som den första heltidsanställda gitarrläraren och 1972 Sven-Bertil Zaar som den första heltidsanställda slagverksläraren.
Eleverna fick börja med att spela blockflöjt för att sedan få välja instrument och senare
infördes en grundkurs för nybörjarna innan de fick gå vidare. Nästa steg var att en musiklärare gick in i klasserna och ledde musikundervisningen tillsammans med klassläraren med rytm och klanglekar. Man har även provat den så kallade Musse Combo- metoden där alla barn i en skolklass skulle spela för att i slutändan kunna spela tillsammans i orkester. Anders nämner att det har varit svårt på senare tid att locka ungdomar till blåsinstrumenten och att det därför har blivit svårare med rekrytering till blåsorkestrarna, både inom musikskolan och till andra typer av orkestrar. Musse Combo var ett grepp att försöka intressera barnen för
blåsorkesterinstrument som fortfarande bedrivs med blandad framgång.
Anders Lahti fortsatte att arbeta som musiklärare fram till sin pension 1997. Under sitt sista år tjänstgjorde han även som rektor vid kommunala musikskolan i Boden.
4. MILITÄRMUSIKEN 4.1 Militärmusiken i Sverige
Den svenska militärmusikens tidigaste historia är fortfarande höljd i dunkel men de tidigaste källorna indikerar att det förekom organiserad militärmusik på 1520 talet. Det var när Gustav Vasa satte upp sin livvakt som han lät installera två musiker eller signalgivare som det kallades då (Holmquist 1974:9). Signalgivning var en grundläggande funktion för musikerna och redan de gamla grekerna använde sig av signalgivning med trumpeter i krig och
marschmusik har spårats till 1500 f Kr. I Linköpings kyrka finns ett sakramentsbord från medeltiden format som ett murtorn bemannat av sju krigare varav en är trumpetare. Även i fredstid användes signalgivning för att styra de dagliga sysslorna till exempel att blåsa till samling och så vidare. Vid festligheter hade musikerna också en viktig uppgift att hålla liv och glädje i tillställningarna. De vanligast förekommande benämningarna på de medeltida musikinstrumenten var pipor, bombara och trumbara det vill säga enklare flöjtliknande
blåsinstrument, pukor och trummor (Holmquist 1974:12). På 1530- talet när Gustav Vasa skulle byta ut sin bondehär mot en mer professionell armé indelades infanteriet i fänikor. En fänika bestod av 500 man och 1543 förfogade Gustav Vasa över 16-17 fänikor. I varje fänika skulle 2-4 spel ingå som bestod av pipare och trumslagare. De beridna trupperna var indelade i landsfanor och dessa var lokaliserade till de olika landskapen och på varje fana skulle det finnas trumpetare och pukslagare. Drabanterna som var kungens livvakter var annorlunda organiserade än fänikor och fanor och utökades under Erik XIV tid till att omfatta 840 man varav tio stycken var spel, dessa utgjorde också en bas för rekrytringen till hovkapellet.
Under Gustav II Adolfs förvaltning organiserades krigsmakten om och indelades i landsregementsområden, i dessa skulle sedan ett landsregemente sättas upp som i sin tur delades in i mindre fältregementen. Varje regemente bestod av 24 kompanier och dessa hade i sin tur en pipare och två trumslagare, denna sammansättning av spelet behölls faktiskt intakt ända till 1833 års lönereglering för militärmusiker. Det var kännetecknande för
militärmusiken under denna tid att instrumentbesättningen skiljde sig mellan fotfolkets trupper och de beridna trupperna. Fotfolket fick nöja sig med pipor och trummor medan de beridna trupperna fick åtnjuta stödet av trumpeter och pukor. Den viktigaste funktionen för dessa musiker var som tidigare nämnts de uppgifter de hade vid signalgivning det vill säga att förmedla befälhavarens order till trupperna, till en början saknade signalerna bestämd
betydelse men efterhand utvecklades ett system där olika melodier bands vid specifika order och så sent som 1924 framhölls det att signalgivningen var militärmusikens viktigaste uppgift (Holmquist 1984:14).
Under Karl XI: s förvaltning med indelningsverket förändrades villkoren för militärmusiken, sammansättningen var samma som tidigare med en pipare och två trumslagare på varje kompani och eftersom varje regemente bestod av åtta kompanier blev antalet pipare och trumslagare 24 plus att en nyhet introducerades, fyra skalmejblåsare på regementsstaben.
Skalmejan var ett instrument med dubbelt rörblad som troligen kom från Orienten någon gång på 1100-talet. I och med träblåsets intåg inom militärmusiken så inleddes också den så kallade harmonimusiken och när man började använda oboe i början på 1700-talet klassades de som spelade dessa högre än sina kollegor som trakterade pipor och trummor. Oboe och fagott var de enda träblåsinstrument som förekom fram till mitten på 1700-talet då klarinetten och flöjten började förekomma. De första mässingsinstrumenten som kom att användas i
harmonimusiken var hornet i mitten på 1750-talet, sedan kom även tromboner, trumpeter och
ett mässingsbasinstrument. Mässingsinstrumenten saknade klaffsystem till en början men när detta system utvecklades på 1800-talet så revolutionerades harmonimusiken och
militärmusikkårerna kunde konkurrera med de civila orkestrarna. Det sista blåsinstrumentet att inträda på militärmusikscenen var saxofonen som förekom i fransk militärmusik redan på 1850-talet men inte kom till Sverige förrän 100 år senare (Holmquist 1984:29).
Militärmusiken fick tidigt lära sig att brottas med ekonomiska problem, efter de katastrofala krigsäventyr som leddes av Karl XII blev det allmänna nedskärningar inom krigsmakten och man beslöt bland annat att dra in de fyra musikbeställningarna i regementsstaben det vill säga oboisterna. Nu lyckades man emellertid rädda dessa genom att dra ned på antalet pipare istället. Man använde sig också av andra lösningar för att kunna finansiera militärmusiken bland annat genom att arrendera ut boställen till högre pris än vad som skulle betalas till generalförrådskassan och använda överskottet till att betala musikernas löner. Det fanns ett stort intresse hos de militära ledarna att behålla militärmusiken trots att statens hållning var hård och innebar att militärmusik endast var någonting man använde i krigstid. För att kunna hålla militärmusiken vid liv anordnades så kallade musikkassor där medel samlades in från både officerare och soldater samt de inkomster man fick från att spela på bröllop och andra ceremonier. Eftersom dessa kassor var utan inblandning från staten så kunde
regementscheferna sätta lönerna fritt och dessa kassor fanns under hela frihetstiden och
sträckte sig fram till början av 1900-talet när deras sammanlagda tillgångar översteg en miljon kronor. När staten 1833 införde en ny lönereglering förbättrades villkoren något även om inte de krav på regementsmusik som begärts genomfördes (Holmquist 1984:24). Även om
villkoren förbättrades efter 1833 så innebar denna lönereglering inte att total ordning rådde inom militärmusiken, staten betalade regementstrumslagare, fältmusikanter, spel i nummer och trumslagare.
Musikdirektörer och korpraler fick man klara sig utan och det blev ofta irritation när
trumslagare och spel i nummer var placerade på kompanierna medan regementstrumslagaren och fältmusikanterna tillhörde regementsstaben. Detta innebar att det var svårt att repetera och undervisa när kompanierna kunde begära att deras spel skulle tjänstgöra vid signalgivning och därigenom omintetgöra eventuell verksamhet tillsammans med de musiker som tillhörde regementsstaben. 1833 års lönereglering hade initialt till uppgift att skapa klarhet i lönefrågan för militärmusikerna och regementena fick i stort sett disponera lönerna fritt men man krävde naturligtvis fullständig redovisning av de statliga medlen. Problemet med att ha de olika
musikerna placerade på olika kompanier och regementsstaber löstes 1881 genom att man bestämde att all musikpersonal utom rotetrumslagarna som bodde på rotarna, skulle sammanföras till ett musikkompani (Strand 1974:22). Kungl. Majt. Beslutade 1901 att det skulle finnas 53 militära musikkårer i Sverige. Detta antal stämde överens med tiden före den allmänna värnplikten som genomfördes just år 1901. 1902 utarbetade
Landtförsvarsdepartementet2 ett förslag om hur harmonimusiken vid armén skulle sättas samman. Detta förslag gick dock inte igenom i första kammaren utan bordlades ända till 1905 då man lade fram ett nytt organisationsförslag. Organisationen innehöll 55 musikkårer och man beslöt även att utbilda reserv spel bland beväringarna för att kunna svara för en del signalgivning vid mobilisering. 1914 var det dags att på nytt behandla försvarsfrågan och även denna gång fanns militärmusiken med på dagordningen. Bland annat lades en motion om att en ny musikorganisation skulle arbetas fram. Den nya organisationen skulle bara få kosta två tredjedelar av den gamla budgeten, detta innebar en bantning av kostnaderna med cirka 800 000 kronor. Förslaget innebar att det skulle finnas sex arméfördelningsmusikkårer med 46 man vardera och fyra mindre musikkårer i Boden, Göteborg, Malmö och på Gotland. De stora musikkårerna skulle också fungera som symfoniorkestrar (Strand 1974:25). Under första världskriget lades flera förslag fram om att avrusta militärmusiken men dessa föll inte i god jord. Landtförsvarsdepartementet3 startade en utredning 1914 där man undersökte hur andra länder, bland annat Danmark, Tyskland och England hade löst frågan med militärmusiken.
Utredningen konstaterade: ”Genom ingen annan organisation med musikkulturell uppgift kan en så stor del av svenska befolkningen nås som genom militärmusik”(Strand 1974:26).
I de olika utredningarna argumenterades det för militärmusiken både ur militär och ur civil synpunkt. I utredningarna 1914-1915 användes de militära fördelarna med militärmusiken som vapen och moralhöjande faktor vid strid men även militärmusikens positiva påverkan av det civila musiklivet framhölls. Särskilt pekade man på den betydelse militärmusiken hade ur rekryteringssynpunkt. De medlemmar i musikkåren som fått utbildning på stråkinstrument kunde räkna med förmånliga anställningar efter det att de sökt avsked från militärmusiken och tillföra mycket till det civila musiklivet. Varken 1914 eller 1915 års utredningar kom att innebära några större förändringar för militärmusiken utan 1905 års armémusikorganisation gällde i princip fram till den stora nedrustningen i mitten av 1920-talet. När den nya
försvarsordningen som gick i den internationella avspänningens tecken, presenterades 1925
2 Föregångaren till försvarsdepartementet förf. anm.
3 Ibid.
bantades armén med 17 förband och detta innebar att flera musikkårer försvann (Holmquist 1974:92). När högern lade fram sin försvarsproposition 1924 motionerade riksdagsmannen Carl Lindhagen till mångas förvåning för att militärmusiken skulle bevaras även under en eventuell militär nedrustning. Lindhagen var känd för att vara pacifist och förespråkare av en total nedrustning men med förbehåll av militärmusiken som han ansåg skulle omvandlas till en civil statlig musikorganisation. Lindhagen ansåg att det dåvarande
ecklesiastikdepartementet4 skulle anslå medel för att: ”främja musiklivet i landet och särskilt i den vanlottade landsbygden”. Detta förslag måste ha ansetts som ogenomförbart vid denna tidpunkt, men faktum är att drygt 50 år senare skulle regionmusikreformen genomföras enligt Lindhagens grundtanke (Holmquist 1974:97). Musikaliska akademin hade en särskild
kommitté som arbetade fram ett förslag till musikorganisation och även denna framhöll både militär och civil betydelse. Man menade att militärmusiken skulle spela för allmänheten i större utsträckning och man framhöll vikten av att militärmusiken utbildade musiker till landets orkestrar. Musikaliska akademin hade ingenting att invända mot förslaget att en del av kostnaderna för militärmusiken överfördes på kulturbudgeten och man föreslog musikkårer om 21 man vid infanteriet med undantag för Stockholm och Boden där de skulle vara något större (Strand 1974:27).
1936 års försvarsordning innebar inga större förändringar jämfört med 1925 års
militärmusikorganisation. Det var bara några mindre justeringar som gjordes bland annat ökades antalet underofficerare och man tog bort musikkårer typ 4. 1942 års försvarsordning tillkom under brinnande världskrig och militärmusiken behövdes för personalvård, många uttråkade beredskapssoldater behövde muntras upp och därför sattes 13 nya kårer upp. Bland annat fick nu för fösta gången flygvapnet en egen musikorganisation och de olika typerna av musikkårer fick ändrad bemanningsgrad. Typ 1 kårerna bestod nu av 40 man, typ 2 23 man och typ 3 20 man och i dessa mantal ingick även elever och annan personal. Typ 3 kårerna försvann ganska snart eftersom de inte fungerade särskilt väl musikaliskt och ett förslag att göra om dessa till typ 2 kårer beaktades inte av riksdag och regering (Holmquist 1974:117).
Det förekom en diskussion under 1947 års musikutredning om inte militärmusikkårernas uppgift i första hand var ur allmänt kulturellt intresse, men försvarskommittén bedömde att man inte hade nog med underlag för att bedöma detta och 1955 års musikutredning fortsatte på detta tema. Utredningen 1955 talade om vikten av att militärmusiken främjade samarbetet
4 Tidigare namn på utbildningsdepartementet förf. anm.
mellan civil och militär och att förutom att arrangera konserter i parker och på
vårdinrättningar också fungera som ett komplement till övrigt musikliv. Manskapet i kårerna minskades något efter 1955 års utredning och ytterligare neddragningar planerades 1957 och 1960 men dessa verkställdes bara i ett fall, en kår drogs in i Stockholm. 1960 sammanfördes all musikpersonal som tidigare varit fördelade på försvarsgrenar till en gemensam
musikorganisation (Strand 1974:30).
Den största och mest genomgripande omorganisationen sedan 1925 års stora
militärmusikindragning gjordes i och med regionmusikreformen som var unik i världen och samtidigt en slutfas i den svenska militärmusikorganisationen. Urban Rosenblad som var ordförande i ett flertal militärmusikutredningar gjorde resor runt om i landet för att besöka musikkårer och samtala med musiker, militärer och företrädare för kulturlivet, dessa samtal ledde fram till att Rosenblad övertygades om militärmusikens betydelse för musiklivet.
Rosenblad menade att samtidigt som militärmusikens militära uppgifter hade minskat så ökade musikerbehovet inom det civila musiklivet. Försvaret hade därför i allt större
utsträckning ”lånat ut” musiken till olika områden inom kulturlivet och det var många inom personalen som ansåg att spelandet utanför det militära ansvarsområdet var mer meningsfullt och konstnärligt stimulerande. Försvaret hade också annonserat att de endast hade användning för ungefär hälften av militärmusikens kapacitet och därför skulle det bli aktuellt med
neddragningar. Efter överläggningar mellan konsertbyråutredningen och
organisationsnämnden för militärmusiken kom man överens om att föreslå en placering av militärmusikerna i en ny organisation som planerades för att främja musiken i landet som senare kom att heta Rikskonserter.
1968 fattade riksdagen beslutet att militärmusikerna skulle utnyttjas i
Rikskonsertverksamheten men ledas av en militär myndighet, regionmusiken och kostnaderna skulle delas mellan försvars- och utbildningsdepartementet. Regionmusiken delades upp i åtta regioner med två eller tre musikavdelningar i varje, totalt 22 stycken. Organisationens
musikaliska ledning sköttes av regionkapellmästaren som hade ytterligare kapellmästare under sig som ledde de olika musikavdelningarna. Administrationen på regionnivå sköttes av en musiksekreterare och för musikavdelningarnas administration fanns inspicienter.
Musikerna som var civila hade att fullgöra tjänst inom försvaret, rikskonserter och musiklivet i övrigt (Strand 1974:31). Länsmusiken var nästa stora projekt som sjösattes 1988 detta var en sammanslagning av regionmusikens och rikskonserters regionkontor. Länsmusikreformen
