”Jag måste få vara båda”
En narrativ intervjustudie om multikulturell identitet
”I must be allowed to be both”
A narrative interview study about multicultural identity
Linnea Linde & Emily Persson
Institutionen för sociala och psykologiska studier Psykologprogrammet
30 hp
Handledare: Charlotte Bäccman Examinator: Nina Svensson 11 juni 2020
The world is more globalized than ever and more people are being exposed to multiple cultures on a daily basis. The formation of the cultural identity requires that the individual decides what culture to belong to, a task that becomes more complex with increased cultural exposure. A multicultural identity requires attachment and a feeling of belonging with multiple cultures. Which in studies has shown both positive and negative effects for the individual. Identity can be seen as an internalized life story, a narrative, which functions is to give life a sense of meaning and coherence. The narrative can reveal how an individual construct meaning in life by the choice of added stories. This study aims to examine what individuals with multicultural identity emphasizes as meaningful for their identity
development. Six participants were interviewed, and a narrative analysis method was used to try to understand how identity is formed and performed through storytelling. The result was presented in separate narratives along with their analysis. Language shown to be important for the individuals feeling of cultural attachment and belonging. The results also show that the participants notice differences and similarities between themselves and others as part of their identity development, which aligns with research showing identity as a sense of collective belonging. No identity theory could single handedly explain cultural impact on identity formation. The result shows the complexity of identity and the need for further research to fully understand the unique experience of identity.
Keyword: Multicultural identity, narrative identity, identity development, globalization, culture, language
Sammanfattning
Världen blir på många sätt allt mer globaliserad och multikulturella möten har blivit ett vanligt inslag i många människors liv. Att forma den kulturella identiteten handlar om att bestämma vilken kultur som individen vill tillhöra, en uppgift som blir mer komplex i och med ökad kulturell exponering. Att ha en multikulturell identitet innebär att knyta an till och känna samhörighet med flera kulturer, något som i studier visats sig ha både positiva och negativa effekter för individen. Identitet kan ses som en internaliserad livsberättelse, ett narrativ, med funktion att ge en känsla av mening och koherens till livet. Narrativet kan avslöja hur en individ konstruerat mening av sitt liv genom valet av tillagda händelser. Vår studie syftar till att undersöka vad individer med multikulturell identitet lyfter som
betydelsefullt för sin identitetsutveckling. Sex deltagare intervjuades och resultatet sammanställdes med en narrativ analysmetod för att försöka förstå hur identiteten tar sig uttryck och skapas genom berättandet. Resultatet presenterades genom enskilt sammanställda narrativ och tillhörande analyser. Språket visade sig ha en stor betydelse för deltagarnas möjlighet att knyta an och känna tillhörighet till kulturer. Resultatet visade också att
deltagarna uppmärksammar skillnader och likheter mellan sig själv och andra i sitt skapande av identitet, vilket går i linje med forskning om identitet som kollektiv tillhörighet. Ingen identitetsteori kunde däremot ensamt förklara kulturers påverkan på identitetsutvecklingen.
Resultatet visar på identitetens komplexitet och därmed även behovet av vidare forskning för att förstå den unika upplevelsen av identitet.
Nyckelord: Multikulturell identitet, narrativ identitet, identitetsutveckling, globalisering, kultur, språk
Innehållsförteckning
”JAG MÅSTE FÅ VARA BÅDA” – EN NARRATIV STUDIE OM MULTIKULTURELL IDENTITET ... 3
BAKGRUND ... 3
Globaliseringens olika typer ... 3
Kultur, identitet och globalisering ... 3
MULTIKULTURELL IDENTITET ... 4
Språkets betydelse för den multikulturella identiteten ... 6
Tidigare forskning om multikulturell identitetsutveckling ... 7
IDENTITETSUTVECKLING OCH IDENTITET... 8
NARRATIV IDENTITETSTEORI ... 9
SYFTE ... 10
Frågeställningar ... 11
METOD ... 11
NARRATIV FORSKNING OCH ANALYSMETOD ... 11
DELTAGARE OCH KRITERIER ... 12
PROCEDUR ... 13
Rekrytering och pilotintervju ... 13
Datainsamling ... 13
Transkribering ... 13
INTERVJUGUIDE ... 14
ETISKA ÖVERVÄGANDEN ... 15
Etiska överväganden inom studien ... 15
Etiska överväganden på lång sikt ... 16
ANALYS OCH RAPPORTERING ... 17
Analysguide och bearbetning av material ... 18
Sammanställning av narrativ ... 18
Omarbetning av narrativ ... 18
Teoretisk analys av narrativen ... 19
KVALITET ... 19
RESULTAT ... 21
MARCUS -”ANNORLUNDA ÄR INTE ALLTID DÅLIGT” ... 21
Narrativet ... 21
Analys av identitetsutveckling och multikultur ... 25
Analys av narrativet ... 26
MARIA –”JAG MÅSTE FÅ VARA BÅDA” ... 27
Narrativet ... 27
Analys av identitet och multikultur... 31
Analys av narrativet ... 32
FREDRIK -”HAN ÄR VÄL INTE SVENSK?NI HAR JU DADLAR I KYLSKÅPET...” ... 32
Narrativet ... 33
Analys av identitet och multikultur... 36
Analys av narrativet ... 37
HANNA -”MAT BARA, ALLTSÅ DET TYCKER JAG ÄR DET BÄSTA SOM HAR HÄNT I MITT LIV” ... 38
Narrativet ... 39
Analys av identitet och multikultur... 42
Analys av narrativet ... 43
LIV –”VAD ÄR JAG?OCH VAD ÄR MINA RÖTTER?OCH HUR LÅNGT, HUR DJUPT GÅR RÖTTERNA?” ... 44
Narrativet ... 44
Analys av identitetsutveckling & multikultur ... 48
Analys av narrativet ... 49
ALEXANDER –”DET ÄR SÅ HÄR ’CRABS IN A BUCKET’-MENTALITET” ... 50
Narrativet ... 50
Analys av identitet & multikultur ... 53
Analys av narrativet ... 54
DISKUSSION ... 55
RESULTATDISKUSSION ... 55
Vad beskriver individen som betydelsefullt för identitetsutvecklingen? ... 55
Hur skapas och framställs identiteten i narrativet? ... 56
Vad har varit betydelsefullt för att kunna knyta an och känna tillhörighet till kulturer? ... 57
Vår påverkan på resultatet ... 57
METODDISKUSSION ... 58
ETISK DISKUSSION ... 59
SLUTSATSER OCH VIDARE FORSKNING ... 60
REFERENSER ... 62
BILAGA A. AFFISCH ... 67
BILAGA B. INFORMATIONSBREV ... 68
BILAGA C. SAMTYCKESFORMULÄR ... 70
BILAGA D. INTERVJUGUIDE ... 71
BILAGA E. ANALYSGUIDE ... 72
”Jag måste få vara båda” – en narrativ studie om multikulturell identitet
Bakgrund
Globaliseringens olika typer
Världen blir alltmer globaliserad. Krig och naturkatastrofer tvingar människor på flykt, i slutet på 2018 fanns 70,8 miljoner flyktingar i världen (United Nations High
Commissioner for Refugees [UNHCR], 2018). Sju procent av Sveriges befolkning är bosatta utomlands (Svenskar i världen [SVIV], 2015) och befolkning i Sverige blir alltmer
multikulturell, idag är nästan en av fem medborgare födda utanför landets gränser eller har föräldrar som är födda utomlands (SCB, u.å.).
Globalisering sker även via utbildning, internet, sociala medier, affärskontakter, kommunikation och framförallt turism, som idag är världens största industri (Hermans &
Dimaggio, 2007). Förändrade samhällsstrukturer till följd av globalisering blir synliga när minoritetskulturen tar plats i majoritetskulturen genom exempelvis tydligt kulturellt
förankrade områden eller när politiska beslut tas för att bibehålla kulturellt mångfald (Hogg &
Vaughan, 2011), exempelvis genom modersmålsundervisning i Sverige (SFS 2010:800).
Människor med olika kulturella bakgrunder interagerar mer med varandra och fler människor exponeras för multipla kulturer. Multikulturella möten har blivit ett vanligt inslag i många människors liv och allt fler individer beskriver sig själva som bi- eller multikulturella (Benet- Martínez, 2018).
Kultur, identitet och globalisering
Kultur är något som alltid produceras på gruppnivå men begrepp är brett och kan beskrivas på många olika sätt. Kultur kan beskrivas som kognitioner och praxis hos en social grupp som skiljer sig åt från andra grupper (Hogg & Vaughan, 2011). Kultur kan också beskrivas som familjära och historiska erfarenheter, världsåskådningar och symboler som förs vidare till nya generationer genom gemensamma narrativ och sedvänjor. Kultur förändras dynamiskt när efterföljande generationer anpassar sig och utvecklas i en förändrad omvärld och sätter sin personliga prägel på den kultur som förs vidare (Azmitia, 2015). Enligt American Psychological Associations multikulturella riktlinjer (2017), innebär kultur förkroppsligandet av en världsåskådning som överförs genom värderingar, praktik, religion, tro och traditioner. Kultur beskrivs också fungera som vägledning i livet genom politik, historia och ekonomi. Hofstede och Hofstede (2011) menar att kulturens kärna utgörs av dess
värderingar och de beskriver värderingar som känslor försedda med pilar som visar i antingen positiv eller negativ riktning. Runt kärnan av värderingar finns sedan nästa lager av kultur, dess ritualer. De är kollektiva handlingar som uppfattas som viktiga i det sociala livet, exempelvis hur människor hälsar på varandra, rutinerna för att natta barn, hur uppskattning och respekt visas samt andra sociala och religiösa ceremonier som används inom kulturen.
Nästa lager består av kulturens hjältar, både levande och döda, som bär de egenskaper som uppskattas högt inom kulturen. Det yttersta lagret av kulturen består av symboler; de bilder, rörelser och föremål som har betydelse för kulturens medlemmar. Hit räknas språket men även klädsel, flaggor och kulturens specifika ord och uttryck (Hofstede & Hofstede, 2011).
Att forma en identitet handlar, enligt Erikson (1968), till stor del om att särskilja sig själv från andra och att forma ett sammanhängande jag. Formandet av det unika sker både inom individen men också i individens sociala och kulturella kontext. Individen anpassar sig, kommer i kontakt med och hör till olika sammanhang som oundvikligen kommer att påverka identiteten. Att forma den kulturella identiteten handlar mer specifikt om att bestämma vilken kultur som en vill tillhöra. Det kan exempelvis handla om att ta avstånd från en kulturell kontext som en tidigare känt tillhörighet till, till fördel för en annan eller att tillhöra flera (Jensen, 2003). I en globaliserad värld, där multikulturella samhällen blir allt vanligare, blir uppgiften att välja sin tillhörighet mer komplex i och med ökad kulturell exponering
(Hermans & Dimaggio, 2007). När individen tagit del av och exponerats för fler än en kultur krävs ett aktivt ställningstagande om just den kulturella identiteten (Jensen, 2003), både för de som tillhör en majoritetskultur och de som tillhör en minoritetskultur (Jensen, 2010).
Hur individen påverkas av att ta del av flera kulturer har belysts av Arnett (2002) som skriver om hur bland annat internationellt informationsutbyte, kommunikation, resande och arbetsmöjlighet leder till utvecklandet av bikulturell identitet, ett begrepp som annars främst används gällande identitet hos grupper som invandrat eller etniska minoriteter (Berry, 1997).
Arnett (2002) menar att unga idag utvecklar två kulturella identiteter parallellt, en lokal och en global. Den lokala identiteten baseras på traditioner, omständigheter och miljö i den kontext där de växt upp. Den globala identiteten grundas på intryck, information,
kommunikation samt en medvetenhet om kulturer från andra delar av världen vilket kan ge en känsla av samhörighet med kulturer långt utanför den kultur som präglat uppväxtmiljön.
Multikulturell identitet
Definitionen och innebörden av multikulturalism varierar beroende på ur vilket perspektiv det förstås. Man kan tala om multikulturalism som sociodemografiska
karaktäristiska, vilket syftar till att vara immigrant eller barn till immigranter, att tillhöra en etnisk alternativt kulturell minoritet eller ha föräldrar med olika kulturella bakgrunder. Det går även att se multikulturalism utifrån den psykologiska upplevelsen, alltså att vara multikulturellt exponerad eller att ha flera kulturella värderingar, kompetenser eller
identifikationer (Benet-Martínez & Hong, 2014 refererad i Benet-Martínez, 2018). Oavsett hur individen har tagit del av kultur kan gemensamma komponenter för multikulturella individer sägas vara att individen har internaliserat hela eller delar av minst två kulturer samt att de har exponerats för minst två kulturer (Nguyen & Benet-Martínez, 2007 refererad i Benet-Martínez, 2018). Det är dock först när individen knyter an till (Benet-Martínez &
Haritatos, 2005) och känner samhörighet med flera kulturer som individen kan sägas ha en multikulturell identitet (Benet-Martínez, 2018).
Bernstein (2003) har studerat multikulturell identitet och menar att det finns tre olika varianter av multikulturell identitet. Den första är en integrerad identitet där delar ur kulturer som individen knutit an till senare i livet läggs till i den ursprungliga identiteten. Växlande identitet är en annan variant där individen, beroende på omständigheter, skiftar mellan sina kulturella identiteter. Slutligen, en synergisk identitet, där identiteten inte kan reduceras till att enbart bestå av delarna av kulturerna utan individen formar en unik tredje kulturell identitet.
Benet-Martínez, Leu, Lee och Morris (2002) försöker genom konstruktet Bicultural Identity Integration (BII) beskriva hur individer organiserar sin bikulturella identitet.
Konstruktet mäter upplevd konflikt och upplevd distans mellan de kulturella identiteterna, där konflikt syftar till att individen upplever spänning mellan kulturerna och distans syftar till en upplevelse av att kulturerna är separerade. Konstruktet ger en indikation på hur kompatibla och enkla (hög BII) eller svåra (låg BII) de är att integrera med varandra. Författarna fann också att individer med bikulturell identitet reagerar med att skifta mellan sina kulturella identiteter (eng. cultural frame switching) beroende på externa kulturella signaler. De såg olika mönster hos de individer som skattat konstruktet och som har en hög respektive låg BII.
Individer med hög BII (upplever inte konflikt och distans) reagerade konsistent med den kulturella signal som presenterades och växlade till den kulturella identitet som motsvarade signalen. Individer med låg BII (upplever hög konflikt eller distans) reagerar på motsatt sätt och växlade till den kulturella identitet som inte motsvarade signalen.
Benet-Martínez och Haritatos (2005) fann att individer som upplevde kulturell konflikt ofta upplevde stress i den kulturella kontext hen befann sig i, främst gällande språk, interkulturella relationer och diskriminering, vilket framkallade en känsla hos individen att behöva välja den ena kulturen framför den andra. Individer som upplevde kulturell distans var
också påverkade av kulturell stress kopplad till språket. Författarna (Benet-Martínez &
Haritatos, 2005) fann också en tendens hos dessa individer att vilja hålla sina kulturella identiteter åtskilda i ett försök att bekräfta likheter med ursprungskulturen och skillnader från mottagarlandets kultur.
Brown (2009) fann att ställningstagande till den multikulturella identiteten var starkt pådriven av omgivningens uppfattningar och förväntningar om ursprung och tillhörighet baserat på utseende. Han fann också en diskrepans mellan stoltheten kring sin
ursprungsidentitet i det privata och skammen kopplat till densamma i publika miljöer. Det visade sig vara en följd av omgivningens stereotypa antaganden samt en stark ovilja hos individen att paras ihop med andra av samma ursprung som uppvisade stereotypa beteenden.
Språkets betydelse för den multikulturella identiteten
Språk och identitet är starkt och dynamiskt relaterade till varandra, språket har en central roll för konstruktion och uttryck av identitet (Bloch & Hirsch, 2017; Cho, 2000; Lo- Philip, 2010) Språket har betydelse för identitetsskapandet genom att vi via det testar nya sätt att förhålla oss till vårt språk, vår självständighet från ursprungsfamiljen och normer samt genom de olika roller som språket för med sig (Almér, 2006). Att vardagligt använda ett språk kan ses som ett uttryck för individens identitet och ett sätt att visa tillhörighet till en grupp eller kultur medan ett bortval av språket kan ses som ett avståndstagande (Almér, 2006; de Kadt, 2005; Shin, 2010). Att ha tillgång till och behärska språket kan väcka känslor av samhörighet till den kultur vars språk individen behärskar och förlustkänslor gentemot kulturen vars språk hen inte har tillgång till, det gäller både ursprungskulturen och den dominerande kulturen (Bloch & Hirsch, 2017).
Att förstå och behärska ursprungsspråket kan hos många multikulturella individer leda till en mer positiv känsla kring sin ursprungskultur, underlätta anknytning till sitt kulturella ursprung och ge en starkare känsla för identiteten (Brown, 2009; Cho, 2000; Shin, 2010; Zhou
& Xiong, 2005). He (2006) menar att processen av att lära sig sitt ursprungsspråk inte bara innebär tillgång till språket utan också dess medföljande dialekter, uttryckssätt, manus och normer. Hos individer med föräldrar som har en flyktinghistoria kan denna historia spela en viktig roll i formandet av den egna identiteten och ursprungsspråket kan upplevas som en viktig del av den historien (Bloch & Hirsch, 2017). Att behärska ursprungsspråket skulle också kunna leda till en ökad risk för identitetskonflikt då det medför ett processande av flera, ibland motstridande, kulturella identiteter (Brown, 2009).
Att inte behärska ursprungsspråket kan leda till ett avståndstagande från
ursprungskulturens normer och ofta innebära en nedlåtande och respektlös attityd gentemot dem och kan föra med sig minskad solidaritet med familjen och mer konflikter med
föräldrarna (Portes & Hao, 2002) samt kan göra det svårare att interagera med andra utanför familjen som delar samma ursprung (Cho, 2000; Shin, 2010).
Att lära sig språket har stor betydelse för individens möjlighet att anpassa sig och integreras i ett nytt land (Kang, 2006; Zhou & Xiong, 2005). Grad av användning och kompetens i mottagarlandets språk har setts predicera psykologisk anpassning till
mottagarlandets kultur bättre än några andra aspekter av ackulturation (Zhou & Xiong, 2005;
Kang, 2006) men kan också innebära ett större avstånd till familjen och ursprungskulturen (Zhou & Xiong, 2005). Hur väl individen talar mottagarlandets språk kan också komma att påverka hur de blir bemötta av andra, om det är märkbart att språket inte är individens första språk kan det leda till diskriminering (Yoo, Gee & Takeuchi, 2009).
Tidigare forskning om multikulturell identitetsutveckling
Positiva effekter för individer som tagit till sig fler än en kultur har setts i flera studier.
Det har lett till högre självkänsla, prosocialt beteende och mindre psykologisk stress (Chen, Benet-Martínez & Bond, 2008) samt hög psykologisk anpassningsförmåga (Chen et al., 2008;
Nguyen & Benet-Martínez, 2013). Andra studier visar att tvåspråkig kompetens, lojalitet med flera kulturella grupper och miljöer (Chen et al., 2008) samt integrering av de båda kulturella identiteterna (Chen et al., 2008; Yampolsky, Amiot & De La Sablonnière, 2013) korrelerar starkt med välmående.
Samtidigt som studier om integrering av flera kulturer ofta visar på positiva effekter finns även studier som indikerar möjliga negativa effekter av att ta del av flera kulturer samtidigt, bland annat identitetsförvirring hos ungdomar som känner tillhörighet till både sin ursprungskultur och ytterligare en kultur alternativt ingen kultur alls (Arnett, 2002; Hermans
& Dimaggio, 2007) samt ökad risk att utsättas för diskriminering (Jasinskaja-Lahti, Mähönen
& Liebkind, 2012)
Branscombe, Schmitt och Harvey (1999) har studerat effekterna av minoritetsgruppers utsatthet för diskriminering och fann direkta negativa effekter på välmående. De fann också en indirekt positiv effekt på välmående då diskrimineringen i många fall ledde till en starkare identifiering med minoritetsgruppen. Yampolsky (2016) har också studerat effekter av diskriminering hos individer med multikulturell identitet. Hon fann att ju mer individerna
upplevde diskriminering, desto högre nivåer av stress kunde mätas och dessutom ledde detta till att individen i större utsträckning ville hålla sina kulturella identiteter åtskilda.
Samtliga ovanstående studier är genomförda i kontexter utanför Sverige, att finna svenska studier om multikulturell identitet är svårare vilket tyder på en lucka i kunskapsläget inom detta område. Gyberg, Frisén, Syed, Wängqvist och Svensson (2018) har i sin narrativa studie undersökt hur ungdomar, med flyktingbakgrund eller med minst en förälder född utanför Sverige, skriftligt berättar om sin identitet. I studien kunde sex typer av berättelser om etnicitet urskiljas; upplevd diskriminering och rasism, generella skillnader mellan kulturer, att känna sig som en annan sorts svensk, distansering till egen kultur eller etnicitet, att vara mellan kulturer/etniska tillhörigheter samt berättelser om kulturella ideologier. Resultatet ger en övervägande negativ bild av ungdomarnas upplevelser kopplat till deras etnicitet.
Författarna (Gyberg et al., 2018) menar att resultatet pekar på vikten av att studera ämnet i och med att det beskrivna utanförskapet riskerar att få psykologiska konsekvenser för individen och därmed även ha negativ påverkan på identitetsskapandet.
Identitetsutveckling och identitet
Erikson (1968) menade att utveckling av identitet var avgörande för det psykologiska välmåendet och den psykosociala utvecklingen. Eriksons delade in identiteten i tre nivåer:
jagidentitet, personlig identitet och social identitet. Jagidentitet handlar om individens upplevelse av personlig kontinuitet över tid, att integrera de viktigaste och mest
grundläggande personliga övertygelserna i ett sammanhängande jag. Med personlig identitet syftade Erikson på förmågan att definiera egna mål och övertygelser och inta kulturellt passande roller utefter dessa. Identiteten uppstår inte enbart i och ur individen utan formas även i kontakten med den större gruppen för tillhörighet, vilket speglas i den sociala
identiteten. Inledningsvis så tar den närmsta familjen en stor del i identitetsskapandet, något som senare istället övergår till andra relationer som skolkamrater, vänner och kärlekspartners (Erikson, 1968). Erikson lyfte fram ungdomstiden som det viktigaste stadiet för
identitetsbildning och såg den som ett psykosocialt moratorium, en tid då individen
experimenterar med olika roller och försöker hitta sin unika nisch i den sociala omvärlden. En lyckad process i ungdomsstadiet resulterar i att individen uppnår identitet, och med det en känsla av kontinuitet, tillhörighet och mening. En oförmåga att navigera sig fram under ungdomstiden resulterar istället i rollförvirring och diffusion, identitetsförvirring, där individen får fortsätta kämpa för att finna känslan av kontinuitet och sin plats i världen
(Erikson, 1959). Hammarén och Johansson (2009) menar att identitet inte är en unik personlig
egenskap utan snarare något som visar på vilka kollektiva tillhörigheter och identifikationer som individen delar med andra människor. De (Hammarén & Johansson, 2009) ser identiteten som en brygga mellan den unika personen och samhället och menar att identitet i grunden handlar om gemenskap och att känna kollektiv tillhörighet.
Enligt socialkonstruktionismen är identiteter som grundar sig i tex kön, klass och etnicitet inte något som upptäcks utan något som skapas. Sociala identiteter och kategorier bör inte ses som konstanta utan bör istället ses som något som görs och förändras med inflytande från kulturella, sociala, historiska och ekonomiska faktorer (Foucalt, 1976/2002;
Hogg & Vaughan, 2011). Woodward (2002) menar att skillnaden är den centrala
utgångspunkten i skapandet av identitet, kategorier existerar för att de beskriver hur individer skiljer sig från varandra och existerar alltid i motsats till något annat; man och kvinna, svensk och icke-svensk, heterosexuell och homosexuell. Att tillhöra en kategori innebär samtidigt att inte tillhöra en annan. Woodward (2002) menar vidare att likhet och skillnad både skapas symboliskt men också socialt genom inkludering och exkludering av människor. Botond (2017) skriver om hur människor också kan tilldelas identiteter av andra och att det då handlar om en form av etikettering av andra. Individen kan själv önska att identifieras i enlighet med den tilldelade objektiva identiteten medan andra kan önska att identifiera sig med den egna subjektiva identiteten, men tvingas till den tilldelade. På så vis kan den objektiva identiteten övergå till att bli en subjektiv men påtvingad identitet för individen.
Under 1980-talet väcktes intresset hos psykologiska teoretiker för hur vi skapar mening av vår sociala värld genom personliga livsberättelser, narrativ, och dess betydelse för identiteten (Hammack, 2016). I sin narrativa identitetsteori definierar McAdams (1996; 2001) identitet som en internaliserad livsberättelse i utveckling. Han menar att livsberättelsens funktion var att skänka en känsla av enighet, mening och koherens samt att den utvecklas genom hela livet då vi länkar ihop och lägger till händelser och upplevelser till våra
personliga livsberättelser. McAdams delar Eriksons syn på ungdomen och tidiga vuxenåren som mest kritiska för identitetsutvecklingen, han menar att det är en period då medvetenheten om sin politiska och sociala omgivning väcks och det blir centralt att lägga den ideologiska grunden för sin livsberättelse (McAdams, 1996).
Narrativ identitetsteori
McAdams ser, i likhet med Erikson, utvecklingen av identiteten och narrativet i stadier, där varje nytt stadie bygger på ett nytt lager av självet. Det tredje och sista stadiet,
‘självet som författare’, startar i ungdomen/tidiga vuxenår och fokuserar primärt på
självkontinuitet. Under den här tiden skapas den narrativa identiteten genom autobiografisk reflektion: konstruerandet av en integrativ livshistoria där det återskapade förflutna, det upplevande nuet och det fantiserade framtida integreras med varandra. De autobiografiska minnena tolkas för att svara på frågorna “vem är jag?” och “vad betyder mitt liv?”
(McAdams, 2013). Autobiografiska minnen skapas redan under barndomen men
livsberättelsekonstruktioner sker genom autobiografisk reflektion och kräver kognitiv och social förmåga som inte uppnås förrän under ungdomen (Hammack, 2016). McAdams såg livsberättelsen som den mest kognitivt ansträngande nivån av identitet då den kräver
förmågan att kunna göra ens upplevelser i livet begripliga både vid det specifika tillfället och som en del i livet som helhet genom autobiografisk reflektion (McAdams 2013).
Thorne (2000) lyfter fram rollen av de “små historierna” och själva historieberättandet som viktigt för identitetsutvecklingen. Hon lägger större vikt vid historieberättandet som process än narrativet som produkt. Livsberättelsen avslöjar hur individen konstruerar mening av sitt liv genom att från en uppsjö av upplevelser välja de händelser som är mest
betydelsefulla och länka dem samman i en koherent och personligt meningsfull livsberättelse (Murray, 2015; Thorne, 2000; Wigg, 2015). Pasupathi, Mansour och Brubaker (2007) menar att en funktionell livsberättelse adresserar identitet genom att beskriva hur en person kom att bli dess nuvarande jag genom att minnas och tolka tidigare händelser. Livsberättelsen är föränderlig och påverkas hela tiden av nya upplevelser och teman, den fungerar även som ett ramverk för att sortera in nya händelser i rådande identitetsteman. Livsberättelsen växer genom adderandet av nya episoder och teman, genom omtolkning av äldre händelser och kan också ändras då personer överger vissa händelser och teman.
Inom det psykodynamiska fältet ses ett sammanhängande narrativ som en förutsättning för välmående. Narrativet ses som en dubbel historia som innehåller dels tidigare upplevelser men också svaret på hur de tidigare upplevelserna påverkas oss idag. Att få insikt i narrativets påverkan kan leda till en klarare bild av nuet och en ökad förståelse för sin egen person (Summers & Barber, 2010).
Syfte
Syftet med studien är att undersöka vad individer med multikulturell identitet lyfter som betydelsefullt för sin identitetsutveckling. Genom att ta del av individernas narrativ vill vi även belysa och försöka förstå hur identiteten skapas och tar sig uttryck i berättandet.
Frågeställningar
Vad beskriver individen som betydelsefullt för identitetsutvecklingen?
Hur skapas och framställs identiteten i narrativet?
Vad har varit betydelsefullt för att kunna knyta an och känna tillhörighet till kulturer?
Metod
Denna kvalitativa studie har grundats i en socialkonstruktionistisk kunskapssyn. Vi ser, i enlighet med Gergen (1985), på kunskap som skapat genom social interaktion, främst genom språk, och som starkt påverkat av den historiska och kulturella kontext där kunskapen konstrueras.
Narrativ forskning och analysmetod
Narrativ forskning vill skapa förståelse för hur människor ger mening till sina erfarenheter genom berättandet och vad som är sant eller falskt i det som berättas är inte av intresse. Hänsyn tas till vad individen själv väljer att inkludera och exkludera i sin berättelse samt vad berättelserna har för unik betydelse för individen (Murray, 2015; Wigg, 2015).
Berättelserna har analyserats utifrån en narrativ analysform som Riessman (2008) benämner Dialogic/Performace analysis, med tyngdpunkt på dialog och framförande. Vi har utgått från antagandet att berättelser inte skapas i ett vakuum och inte heller uppstår helt inifrån självet utan att narrativ skapas i mötet mellan berättare och lyssnare (Holstein & Gubrium, 2016;
Kvale & Brinkman, 2014; Riessman, 2008; Silverman, 2016). Vid analysen togs hänsyn till att vi som intervjuare och publik har påverkat narrativet. Narrativet kan inte ses som
uppkommet ur ett fritt och öppet samtal då intervjun i sig innebär en maktasymmetri. Vi som intervjuare har haft makten över ämnet och frågor, avgjort vilka svar som förtjänar
uppföljning, bestämt när intervjun är över, tolkart det den intervjuade säger och på så vis bestämt vad hen egentligen menar (Kvale & Brinkman, 2014). Genom att vi har uppmanat deltagarna till att fritt berätta på sitt eget sätt så möjliggjorde vi för en större jämlikhet i mötet men maktobalansen går aldrig att helt jämna ut (Reissman, 2008). Likheter och skillnader mellan oss som intervjuare och den intervjuade (tex. etnicitet, socioekonomisk status, utbildningsnivå, ålder och kön) kan ha haft betydelse för resultatet (Reissman, 2008; Squire, 2017).
Vi har analyserat hur narrativet producerats interaktivt mellan deltagare och
intervjuare, dess tematiska (vad som berättades) och strukturella innehåll (hur det berättats och i vilken ordning). Vi har sett på identitetens uttryck i narrativet som ett framförande med lyssnaren/publiken i tanken. Det innebär inte att framförandet av identiteten genom narrativet skulle vara icke-autentisk utan att identiteten inte kan uppstå endast i relation till sitt eget
‘själv’, den skapas och görs expressiv i mötet med andra (Reissman, 2008). Vi har även tittat på hur deltagarna socialt positionerat sig i berättelserna, om de intagit aktiva eller passiva roller eller om de växlat mellan de två. Tydliga vändpunkter i berättelserna har också varit av intresse för analysen, Reissman (2008) beskriver dem som en radikal förändring av det förväntade livsförloppet och ser dem som ett användbart sätt att upptäcka hur identiteter förskjuts över tid.
Under analysen har vi även haft med oss att narrativen kommer att tolkas i flera led: vi har tolkat det deltagarna berättat och översatt i textform, läsaren av den skrivna rapporten kommer sedan att göra sin tolkning av det vi skrivit. Vi har samtidigt varit medvetna om att de narrativ vi fått tagit del av kan liknas vid en ögonblicksbild och att den bilden förmodligen varit annorlunda i en annan tid, plats och kontext samt om lyssnaren varit någon annan (Reissman, 2008). Analysarbetet har följt Frasers sju faser för narrativ analys (2004) och presenteras under ’Analys och rapportering’.
Deltagare och kriterier
I studien deltog 6 personer, både kvinnor och män och samtliga var över 18 år. En sjunde deltagare valde att avbryta innan intervjun och bortfallet motiverades av personliga skäl. Inga demografiska uppgifter efterfrågades men under intervjun framkom att vissa
deltagare var födda i Sverige och vissa var födda utomlands och kommit till Sverige som barn eller vuxna. Ingen ersättning erbjöds för deltagandet.
I studien användes ett ändamålsenligt urval. För deltagande krävdes att personen identifierade sig själv som en individ med multikulturell identitet, samt var över 18 år. Den valda åldersgränsen grundades på antagandet om att identitetsutvecklingen är som mest aktiv under tonåren/tidiga vuxenår samt att förmågan till autobiografisk reflektion har utvecklats då (Erikson, 1968; Hammack 2016; McAdams 1996).
Utöver de just nämna inklusionskriterierna valdes även att exkludera personer som behandlats vid universitetets psykologmottagning, samt personer som vi har en relation med i privatliv, arbetsliv, föreningsliv eller liknande. Exklusionskriterierna sattes för att förebygga att vi inte har en för nära relation till deltagarna då detta skulle kunna påverka deras
upplevelse av intervjusituationen eller deras berättande. Inga intresserade behövde exkluderas i enlighet med exklusionskriterierna för studien.
Procedur
Rekrytering och pilotintervju
Deltagare söktes via affisch (se bilaga A) som sattes upp på anslagstavlor samt spreds via sociala medier. Två deltagare ingick även i pilotintervju och rekryterades via handledare.
Vi utförde en pilotintervju vardera med cirka en veckas mellanrum, de fungerade som stöd för utformandet av intervjuguiden. Materialet från pilotintervjuerna inkluderades inte i studien.
Datainsamling
Intervjuerna genomfördes enskilt med en av oss, och deltagarna fick själva välja om de ville ses på universitetet (n=4) eller i hemmet (n=0) för att känna sig bekväma. Under studiens gång stoppades datainsamling via fysiska möten på universitetet på grund av COVID-19, detta ledde till att en deltagare intervjuades via telefon och en deltagare via videosamtal. Deltagarna tog del av informationsbrev (bilaga B) och samtyckesblankett (bilaga C) innan intervjun. Skriftligt eller muntligt samtycke insamlades, beroende på forum för intervjun. Intervjuerna tog mellan 37 och 56 minuter och spelades in via ljudupptagning.
Transkribering
Både explicit och implicit innehåll från intervjuerna var av intresse för studiens frågeställning och analysmetod. Noteringar gjordes enligt följande: uppfattade känslolägen i parentes, betoningar underströks, skratt skrevs i parentes, gester beskrevs inom parentes, pauser och långa pauser markerades med två alt fem punkter och tal som inte uppfattades skrevs som ohörbart i kursivt. Uppmuntrande eller bekräftande ljud eller ord från oss intervjuledare noterades inte.
Intervjuledarna transkriberade de intervjuer som de själva genomfört i nära anslutning till intervjun för att ha samtalet färskt i minnet. Vi korrekturläste varandras transkribering i samband med att genomlyssning av samtliga intervjuer.
Citat som används i narrativen har kortats ner för att underlätta för läsaren. Dialektala uttryck och uttal skrev om till skriftspråk i stora drag, vissa ord behölls i talform för att behålla känslan av ett vardagligt samtal. Utfyllnadsord (exempelvis liksom, eh), upprepningar och pauser togs bort ur citaten. Vid utelämning av mindre än en mening markerades tre
punkter och stycken längre än en mening markerades [...]. För att deltagarna inte ska kunna härledas till sina narrativ så har namn på andra personer, städer, partier och länder utelämnats.
Även personliga och unika berättelser har utelämnats helt eller delvis av samma skäl.
Intervjuguide
Vid utformandet av intervjufrågorna (se bilaga D) togs hänsyn till både den tematiska dimensionen, dess bidrag till kunskapsproduktionen, och den dynamiska dimensionen, dess bidrag till det mellanmänskliga förhållandet i intervjun. Frågorna utformades i vardagsspråk för att vara lätta att förstå och för att bidra till att intervjun kändes som en dialog (Kvale &
Brinkman, 2014). De berättelser som efterfrågades i studien rör viktiga aspekter för identitetsutvecklingen, den tematiska dimensionen, men frågan omformades för ett bättre dynamiskt fungerande genom att använda formuleringarna ”något betydelsefullt” samt ”för den du är”. Intervjuguiden inleddes med att deltagaren ombads kort berätta om sin bakgrund för att ge deltagaren tid att bli bekväm i intervjusituationen och ge intervjuaren en uppfattning om deltagarens livssituation. Frågornas ordning i intervjuguiden utformades utifrån Fischer- Rosenthals och Rosenthals (refererad i Hopf, 2004; refererad i Svensson & Ahrne, 2015) tre faser för narrativ intervju. I enlighet med den första fasen så formulerades den inledande frågan så öppen som möjligt för att uppmuntra till fritt berättande inom området av intresse för studien. Vid intervjutillfället skulle intervjuaren under denna fas försöka att inte lägga sig i eller avbryta deltagaren utan låta hen berätta sitt narrativ så som hen väljer. Inledande fråga:
”Vill du berätta om något som varit betydelsefullt för att du är den du är idag? Det kan till exempel vara en tid i ditt liv, en situation, en person eller en händelse…”
Det första narrativet följdes upp med frågor av fördjupande och tydliggörande karaktär i enlighet med den andra fasen för narrativ intervju (Fischer-Rosenthals & Rosenthals,
refererad i Hopf, 2004; refererad i Svensson & Ahrne, 2015) Denna fas tillåter ett mer aktivt bidrag från intervjuaren genom följdfrågor som genererats av den fria berättelsen.
Förbestämda följdfrågor utformades för att få deltagaren att konkretisera och fördjupa (ex:
“Kan du berätta mer om den tiden då du…”, “Du berättade tidigare om specifik händelse, skulle du kunna berätta mer om den händelsen?”).
Den tredje fasen ger utrymme att ställa frågor utifrån studiens specifika syfte och frågeställningar om det inte ännu berörts i narrativet (Fischer-Rosenthals & Rosenthals, refererad i Hopf, 2004; refererad i Svensson & Ahrne, 2015). Här utformades frågor specifikt riktade för att belysa frågeställningen kring positiva och negativa erfarenheter av att ha
multikulturell identitet: “Vill du berätta om ett tillfälle, en tidsperiod, en kontext eller en miljö då din multikulturella identitet har varit en styrka eller lett till svårigheter eller problem?”
Om en deltagare enbart berättade om positiva alternativt negativa aspekter med sin multikulturella identitet efterfrågades den aspekt som deltagaren inte berättat om. Även dessa berättelser följdes upp med frågor av fördjupande och tydliggörande karaktär. Intervjuaren har under intervjuerna haft friheten att presentera huvudfrågor och följdfrågor på ett sätt som känns naturlig i intervjusamtalet för att bidra till en avslappnad och bekväm intervjumiljö.
Intervjuaren hade under intervjun möjlighet att presentera sina tolkningar av narrativet för att säkerställa att intervjuaren uppfattat deltagaren rätt samt för att undersöka att deltagaren känt igen sig i tolkningarna.
Etiska överväganden
Studien har utformats i enlighet med de fyra forskningsprinciperna:
informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Vetenskapsrådet, 2017). Deltagarna har efter visat intresse fått tagit del av
informationsbrevet (bilaga B). Vid intervjutillfället fick deltagarna återigen ta del av
informationsbrevet samt ge sitt samtycke till deltagandet, skriftligt eller muntligt (bilaga C).
Personuppgifter i form av samtyckesblanketten har förvarats inlåst. Inspelat material från intervjuerna anses också vara personuppgifter och har därför förvarats på lösenordsskyddade enheter. Material har presenterats så att ingen enskild deltagare går att härleda, exempelvis exkluderas information om etnisk härkomst. Deltagarna fick också själva välja pronomen och alias till sina narrativ. Insamlat material har enbart använts i studiens syfte.
Etiska överväganden inom studien
Eventuell nytta för deltagarna med att delta i studien var en möjlighet och ett forum att sätta ord på sina upplevelser genom berättandet av det egna narrativet och beskrivning av den egna identiteten. Forskning tyder på att berättandet av sitt narrativ kan bidra till upplevelsen av en sammanhängande livshistoria (Summers & Barber, 2010).
Då studien syftat till att undersöka identitet hos individer med multikulturell identitet kan känslig personuppgift, etniskt ursprung, antas behandlas i studien. Begreppet kultur har breda och övergripande beskrivningar i olika sammanhang och syftar inte direkt eller enbart till just etnicitet (Hogg & Vaughan, 2011; Azmitia, 2015). I studien användes den breda beskrivningen av kultur och därmed har etniskt ursprung inte utpekats som den enda faktorn till att deltagarna har en multikulturell identitet. För att ytterligare inte utpeka någons
ursprung så har deltagare till studiens sökts enligt kriteriet självdefinierad multikulturell identitet, vilket innebär att begreppet är öppet för egen tolkning av vad multikultur innebär för individen. Det etniska ursprunget har inte efterfrågats under studiens genomförande och om deltagaren själv beskrivit eller nämnt sitt ursprung så har detta censurerats i materialet. Vi har i samråd med handledare kommit fram till att studiens frågeställning inte bättre kunnat undersökas med något annat tillvägagångssätt eller urvalsgrupp.
Utöver detta har även hänsyn tagits till eventuell risk att deltagarna skulle kunna påverkas emotionellt under intervjuerna i och med frågornas personliga karaktär. Deltagarna har vid upprepade tillfällen informerats om studiens syfte och genomförande för att de ska vara väl införstådda i sitt deltagande. Intervjufrågor har utformats på så vis att deltagaren har möjlighet att själv bestämma vad och hur mycket hen känner sig bekväm med att berätta om.
Följdfrågorna var av utforskande karaktär kring det deltagaren redan har berättat och
intervjuaren ansvarade för att frågorna inte syftat till att utforska material som deltagaren inte är klart medveten om.
Etiska överväganden på lång sikt
En eventuell risk som har övervägts är att studien skulle kunna komma att påvisa, och därmed cementera, skillnaderna mellan exempelvis den svenska majoritetskulturen och andra minoritetskulturer. Att undvika studerande av ämnet skulle snarare vara att blunda för att skillnader existerar och faktiskt har påverkan på dem det berör, ett fenomen som kallas kulturell blindhet (eng. culture-blindness) och innebär en bristande förståelse för hur upplevelser kan skilja sig mellan människor från olika kulturer (Hogg och Vaughan, 2011).
American Psychological Association (2017) lyfter vikten av kulturell kompetens i sina multikulturella riktlinjer. De menar att psykologer bör ha en medvetenhet kring att
människors upplevelse och identitet kommer påverkas av omgivande sociala och kulturella faktorer. Att förneka eller förminska sådana faktorers påverkan försvårar för psykologen att förstå sin klients upplevelse men gör också psykologen blind för dynamiken mellan
psykologens och klientens historier och tidigare upplevelser. Att som psykolog ha en god kulturell kompetens har även visat sig leda till en bättre effekt i klientarbetet (American Psychological Association, 2017).
Vår förhoppning var att denna studie skulle komma till nytta genom att bidra till ökad kulturell kompetens för yrkesverksamma psykologer som i kliniskt arbete möter Sveriges allt mer multikulturella befolkning (SCB, u.å.). Vi har haft en önskan om att studiens resultat ska komma att bidra med kunskap kring upplevelser som psykologen eventuellt själv inte delar
men som hen kommer att komma i kontakt med i yrkeslivet. Genom detta ökar möjligheten att anpassa och eventuellt förbättra sitt bemötande samt utöka förståelse för andra individers erfarenheter.
Studien gav deltagarna ett forum för att göra sina röster hörda. Vi har haft en
förhoppning om att deltagarnas unika berättelser även ska komma till nytta för andra individer som identifierar sig med att ha en multikulturell identitet. Studien har utformats så att både svårigheter och positiva erfarenheter ska komma att belysas. Om berättelser om framgång eller sätt att hantera motgång har kommit upp i intervju har dessa presenterats, vilket kan vara till nytta för andra som haft liknande upplevelser.
Analys och rapportering
Analysarbetet av materialet har utgått från Frasers (2004) sju faser för narrativ analys.
• Fas 1 - Att höra historien och uppleva varandras känslor under intervjun.
• Fas 2 - Att transkribera intervjun. Att städa upp i materialet och få tillfälle att komma nära historierna.
• Fas 3 - Att tolka individuella transskript. Notera sådant som utmärker sig i narrativet samt notera kvalitativ information om berättandet.
• Fas 4 - Att scanna över olika områden av upplevelser för att undvika fixering vid enstaka dimensioner av livet.
• Fas 5 - Att länka det personliga med det politiska. Se hur språket används för att skapa mening.
• Fas 6 - Att leta efter likheter och skillnader mellan deltagare. Dessa kan gälla innehåll, form och ton.
• Fas 7 - Att skriva akademiska narrativ om personliga historier.
Den första fasen i analysarbetet skedde redan under intervjun då vi fick ta del av deltagarens berättelse och både vi som intervjuare och deltagaren gavs möjligheten att
uppleva känslorna i rummet. För att inte glömma bort icke-verbal information noterades detta direkt efter intervjun, tex gester och ansiktsuttryck, om deltagaren varit väldigt aktiv motorisk under vissa delar av berättelsen, vilka känslor som hade väckts i oss som intervjuare under samtalet och hur vi upplevt känsloläget hos deltagaren. Fas två (Fraser, 2004) skedde sedan vid transkriberingen, då den tillät oss att komma nära och lära känna materialet.
Analysguide och bearbetning av material
Analysguiden (se bilaga E) utformades för att samtliga transskript skulle analyseras på likvärdigt sätt. Områden av intresse för analys valdes ut i enlighet med studiens syfte och frågeställning, studiens teoretiska ansats samt vald analysmetod (Reissman, 2008). Att scanna av områden av intresse för analys är Frasers fjärde fas (2004) men vi valde att genomföra detta innan vi lyssnade och läste igenom varandras intervjuer och transskript för att undvika fixering vid specifika dimensioner av narrativen. I analysguiden (bil. E) adderades även aspekter som rör språkbruk och språkets betydelse för narrativet i enlighet med Frasers femte fas (2004).
I enlighet med Frasers (2004) tredje fas bearbetades sedan samtliga transskript. Detta gjordes med hjälp av analysguiden och skedde inledningsvis enskilt. Därefter jämförde och diskuterade vi tillsammans vad vi lyft ut som viktigt under varje punkt i analysguiden. Samma huvudnarrativ hade lyfts ut genomgående i samtliga intervjuer. I övrigt så fanns inte heller några stora eller avgörande skillnader i vad vi noterat. Vad gäller det känslomässiga materialet så hade den av oss som intervjuat och upplevt känslorna i rummet ett större
material (Fraser, 2004), det blev grunden för den känslomässiga beskrivningen av narrativen.
Sammanställning av narrativ
Därefter inleddes arbetet med det som Frasers (2004) benämner som fas sju, att sammanställa berättelserna i akademisk skriva narrativ. Arbetet under denna fas pågick under resterande delen av studiens gång, då vi fortsatt göra omformuleringar och tillägg till
narrativen. Vi ansvarade för narrativen vars deltagare som vi själva intervjuat och valde citat från intervjuerna där huvudnarrativen blir synliga. Vi valde att presentera stora delar av transskripten som citat för att ge transparens mellan material och analys. Vid de utdrag då deltagaren gett svar på en direkt fråga så har vi i anslutning till citaten redovisat frågan som föranledde utsagan. Vid de lägen då deltagaren mer spontant berättat så står citaten för sig själva. Bitvis har berättelser även presenterats i korta beskrivningar istället för citat för att underlätta läsning. Till varje narrativ beskrivs deltagaren, mötet och känsloläget under intervjun för att underlätta för läsaren att leva sig in i intervjusituationen.
Omarbetning av narrativ
Alla narrativ skickades till respektive deltagare för “member check”, eller
återkoppling till fältet (Jacobsson, 2008; Squire, 2017). Deltagarna uppmanades vid detta tillfälle att välja alias och pronomen till narrativet samt ge korrigerande feedback. Därmed har
de haft möjlighet att samtycka till de delar vi valt att använda och vår tolkning av deras narrativ samt givits möjlighet att kommentera sådant de velat exkludera (Reissman, 2008).
Ingen feedback eller korrigering rörde tolkning av narrativen.
För att återigen säkerställa att material som var av betydelse för frågeställningen inte missas läste vi igenom varandras narrativ och jämförde mot transkribering och noterat material från analysguiden. Utmärkande material från transskripten som ansågs fattas i narrativen lades till i efterhand. Material som inte var relevant för studiens syfte och frågeställning uteslöts från narrativen.
Teoretisk analys av narrativen
Efter genomförd datainsamling plockades studiens inledande frågeställning gällande negativa och positiva erfarenheter kopplade till den multikulturella identiteten bort (se Metoddiskussion). Analysen delades istället upp i områdena Identitetsutveckling och multikultur samt Narrativet för att följa studiens syfte och frågeställningar. Vi utgick från materialet som plockats ut ur narrativen med hjälp av analysguiden, diskuterade tillsammans och tillämpade lämpliga teorier för att förstå innebörden i materialet. Under analysens gång märktes att vi saknade eller hade bristande teoretisk förankring för vissa fynd vilket krävde teoretiska tillägg till studiens inledning.
Deltagarna fick återigen ta del av deras personliga narrativ med tillhörande analys och gavs möjligheten att kommentera. Ingen feedback rörde tolkning eller analys av narrativen. Vi har valt att presentera analysen i direkt anslutning till varje enskilt narrativ för att underlätta för läsaren att själva kunna bedöma analysernas teoretiska validitet. Fas sex enligt Frasers (2004) modell går ut på att undersöka likheter och skillnader narrativen emellan. Detta blev inte ett fristående avsnitt i vår studie, vi anser att dessa är tydligt framträdande i deltagarnas enskilt presenterade narrativ och blir på så sätt tillgängliga för läsaren. Alla berättelserna har inte heller tolkats genom ett och samma teoretiska ramverk, vilket lyftes i studiens
diskussion.
Kvalitet
Den kvalitativa forskningen förhåller sig till kvalitetskriterier annorlunda än
kvantitativ forskning. Exempelvis går det sällan i kvalitativa studier att dra direkta paralleller mellan resultat och andra personer, grupper eller situationer. Vad som däremot är möjligt är att knyta resultat till allmänna teoretiska ramverk och begrepp. Läsaren får då göra sin egen
tolkning av om resultatet anses applicerbar på större populationer än studiens deltagargrupp (Reissman, 2008; Smith, 2015).
Vi har i enlighet med flera forskares rekommendationer utgått från generella kvalitetskriterier för kvalitativ forskning samt implementerat kriterier specifika för narrativ metod och passande för vår studies syfte och frågeställningar (Jacobsson, 2008; Kvale &
Brinkman, 2014; Reissman, 2008; Steinke, 2004; Willing, 2013). Grundantagandet inom narrativ forskning med sitt tolkande perspektiv är att allt narrativt material kan läsas, förstås och analyseras på många olika sätt. Detta innebär att samma material kan resultera i
alternativa resultat och slutsatser. Att vara transparent i processen fram till resultatet är avgörande för att kunna bedöma kvaliteten i kvalitativ forskning (Jacobsson, 2008; Kvale &
Brinkman, 2014; Reissman, 2008; Steinke, 2004; Willing, 2013). Vi har därför valt att inkludera längre citat i narrativen samt beskriva kontexten som berättelsen uppstår i för att göra det möjligt för läsaren att själv kunna bedöma om den teoretiska förankringen är rimlig.
Nedan redogörs för de ytterligare åtgärder som gjorts för att säkerställa studiens kvalitet och höja dess validitet.
Återkoppling till fältet/membercheck - Deltagarna har fått tagit del av det material vi valt att belysa ur deras intervju, vad som plockats ut som huvudnarrativet, tolkning av deras berättelse samt de citat som valdes att användas i studien. Detta för att säkerställa att vi förstått dem rätt. De har därefter getts möjligheten att kommentera och ge feedback.
Materialet har efter korrigering enligt feedback skickats till deltagarna för godkännande innan publicering (Fraser, 2004; Jacobsson, 2008; Silver, 2013).
Reflexivitet/redogörelse för forskarens förförståelse - Vi har varit medvetna om att vi som studieförfattare och intervjuare har färgat materialet genom hela processen. Vi har därför diskuterat oss själva, vår förförståelse för ämnet och våra förväntningar på fynd samt
resonerat kring vår påverkan på den skapade kunskapen (Holstein & Gubrium, 2016;
Reissman, 2008; Silver, 2013; Smith, 2015; Steinke, 2004; Willing, 2013).
Triangulering/tolkning i grupp - Vi har varit två studieförfattare som lyssnat på allt material, läst igenom transkriberingarna flertalet gånger och enskilt granskat och tolkat intervjuerna efter analysguiden (bil. x). Sedan har vi jämfört våra tolkningar, gemensamt resonerat och nått konsensus kring resultatet (Jacobsson, 2008; Steinke, 2004).
Länka samman data/skapa meningsfullhet - Vi har länkat samman citat från hela intervjun för att skapa ett meningsfullt huvudtema av varje individs berättelse. Vi har försökt visa på hur händelser och beteenden har haft betydelse för individen och samtidigt ge
narrativen en teoretisk koherens (Polkinghorne, 2007; Reissman, 2008).
Resultat
Samtliga narrativ och respektive analys presenteras var för sig. Till varje narrativ presenteras ett inledande citat som anses vara beskrivande för huvudnarrativet i deltagarens berättelse.
Marcus – ”Annorlunda är inte alltid dåligt”
Marcus ser glad ut och verkar taggad på att komma igång med intervjun.
Genomgående under intervjun så har Marcus nära till skratt, han berättar om situationer som han upplevt komiska kopplade till sin multikulturella identitet och de missförstånd som uppstått i möten med andra. Marcus upplevs väldigt närvarande i rummet och det är lätt att måla upp en bild av det han berättar om. Genomgående berättar han utifrån sitt eget
perspektiv och han bjuder in mig som lyssnare till sina känslor och tankar kopplade till de händelser han berättar om. Vid ett tillfälle när Marcus berättar om hur svenskar har svårt att hantera och prata om känsliga ämnen så riktar han sig i slutsatsen mot mig när han säger: ”Ni behöver inte vara rädda.” Det upplevs som ett tydligt ställningstagande kring relationen mellan oss i rummet. Jag blir representant för det svenska och han representerar något annat.
Narrativet
Marcus flyttade till Sverige som liten tillsammans med sin mamma och bror. Varje år har han åkt tillbaka till sitt ursprungsland en eller två gånger för att hälsa på sin pappa och släkten som bor kvar. Under en period i sitt vuxna liv har han varit bosatt där. Vid fråga om vad som varit extra betydelsefullt för att Marcus är den han är så berättar han så här:
Det var mycket när jag började gymnasiet och började umgås med invandrare. Från ettan till sexan var jag enda invandraren på min skola, det var jag och min storebror. Högstadiet så var jag enda i min klass. … Jag kände mig alltid annorlunda och jag förstod inte varför, nu när jag tänker efter var det för att jag visste inte vad Bolibompa var eller Karlsson på taket eller vad det heter. Jag visste inte, alltså, jag hängde inte med i pratet. Men sen när jag började gymnasiet så började jag träffa invandrare som hade lite samma sociala typ som mig, att man pratar om olika saker och inte. Ja, du förstår. Så det var en stor grej. Att jag blomstrade ut då.
Han fortsätter med att beskriva upplevelsen av att träffa dessa nya personer i gymnasiet.
Ja, då klickade jag bättre, kände mig mer så här samhörig, inte så annorlunda. Och det var ingenting att jag medvetet kände mig annorlunda när jag var yngre. Det var bara att.. dom är
en sorts personer, jag är en annan sort. Tänkte: Okej, vad är det för fel? Vad är det här, vad är det här, vad är det för fel på mig? Men sen så klickade jag: Okej, nej jag är.. jag är faktiskt invandrare.
Marcus narrativ kretsar genomgående kring temat ’att vara annorlunda’. Han beskriver själv att han inte utseendemässigt skilts sig från sina klasskamrater under uppväxten. Att han inte sett annorlunda ut men ändå känt sig annorlunda.Och att han samtidigt känt en stark vilja att höra samman, något som han beskriver som en nästan påtvingad inställning kring att vara mer tillhörig med det svenska än vad han egentligen var.
...jag tänkte att jag var mycket mer tillhörande till att vara svensk. Mycket mer än vad jag faktiskt var. Även om jag är det, jag har bott här i femton år och.. jag är ju svensk men just..
jag vet inte hur jag ska förklara. Att jag inte hängde med. Alltså jag känner mig alltid lite obekväm. […] Jag hade alltid klasskompisar i skolan men jag hade inga nära vänner. Och speciellt mycket också att.. lite skam när kompisar skulle komma till mig för det var ett annat sorts hushåll. Och det fanns ju positiva sidor. Till exempel, det var vanligt när jag var liten att man lekte hos en svensk kompis och då fick man inte äta middag med dom. Man fick vänta i rummet. Och hos mig var det tvärtom, att man fick jättejättemycket mat. Såna saker.
I Marcus narrativ finns en tydlig vändpunkt under slutet på högstadiet och början på
gymnasiet. Han beskriver händelser som varit avgörande för hans upplevelse av sig själv som annorlunda, ställningstagandet om vem han vill vara och att våga vara den han är.
Det var faktiskt en händelse, nyår i nian. Då var nyårslöftet att jag ska sluta vara blyg. För jag var blyg, jag var tillbakadragen. Och jag tror också det beror på det där med annorlunda. […]
Då började jag bara säga vad som kom upp i huvudet, bete mig lite mer [ursprungsnationalitet]. Inte medvetet tänkte jag att: Okej jag ska vara
[ursprungsnationalitet]. […] Och det blev en helt annan.. det var verkligen en vändpunkt i mitt liv. Att då gick jag från att vara blyg, inte ha så många kompisar till att känna.. alltid ha någon person att umgås med, hela tiden. Det har till och med blivit ett problem att jag typ.. jag ville ta ikapp lite. Så det blev att jag aldrig var hemma. Hade för många vänkretsar.
Nyårslöftet blir startpunkten för det ställningstagande Marcus beskriver som att sluta vara blyg och bli mer sig själv. Rädslan kring att andra skulle se honom som annorlunda eller upptäcka att han var annorlunda vändes istället till något positivt och Marcus bestämde sig för att våga vara sig själv.
Ja, annorlunda.. jag säger konstiga grejer. Jag kanske inte ens medvetet gör det men att jag säger vad jag tänker. Det händer ingenting, folk gillar mig ändå. Och jag får massa kompisar på det. Och det blir även en positiv grej för mig, att jag blir charmig, att jag.. att folk drar sig till mig för att jag inte är den där typical svensson. Och inte den typiska invandraren. Att jag är.. blev en liten mix av det.
… det var mer att jag accepterade att annorlunda är inte alltid dåligt. [...] Att det kan vara bra också. Det var så jag tänkte.
Senare under intervjun så återgår jag till att Marcus tidigare nämnt att han var rädd för att umgås med andra och jag frågar vad det var Marcus var rädd för.
Svår fråga. Kanske att folk skulle märka att jag var annorlunda. Jag gissar lite nu för jag kommer inte ihåg men, kanske det. Att jag var rädd för att folk skulle märka att jag var annorlunda. Att, jag kände mig verkligen det. Man kan inte veta vad någon annan tänker.
Tänker man att: Jaha men dom verkar ju inte se mig som annorlunda men om jag umgås med dom så kommer dom märka. Och så var det. Det nyårslöftet var att: Okej om jag är det, so what?!
När Marcus reflekterar kring sig själv så beskriver han en skillnad i hur han är och ses i Sverige mot när han besöker sitt ursprungsland.
Men det är också intressant att i Sverige är jag väldigt extrovert. Jag pratar med folk i kön men i [urpsrungslandet] så anses jag vara introvert. Det är också en sak som skiljer sig väldigt mycket att när jag är där så.. jag är inte den som pratar med alla för att det blir nästan som att folk pratar med mig för mycket. Men här är det att jag, när jag är på ica så måste jag prata med nån. Jag brukar alltid välja äldre personer för dom gillar att prata. (skratt)
Marcus berättar vidare om att behärska språket som en viktig faktor både för att han kom in snabbt i det svenska samhället efter flytten men också för att han kan behålla kontakten med ursprungskulturen.
En cool grej också att jag kan prata [ursprungsspråket] flytande. Jag pratar det hemma, jag pratar med facetime med min pappa och med min mormor varje dag på facetime. [...] ..jag har ett lag i [ursprungslandet] som jag alltid varit intresserad av. Och det är jag verkligen än idag, att jag går på matcher och att jag läser nyheter om dom varje dag på [ursprungsspråket]. Så det är en stor del av att jag inte växt ifrån min kultur tänker jag. Att jag inte bara varit [ursprungsnationalitet] med familjen. Så det tycker jag är intressant, att jag hittade min grej.
Jag är jätteglad att min mamma fortfarande pratar [ursprungsspråket] med oss. För att annars hade jag inte.. det tänker jag mycket, att jag kan känna mig tillhörig till min kultur på grund av språket. Hade inte jag pratat [ursprungsspråket] hade jag inte kunnat tagit del av humorn, sättet att vara på. Jag hade kunnat läst om det på internet hur [människor
med ursprungsnationaliteten] är eller veta vilka maträtter man äter, men just det här.. bara att prata och lära känna en individs kultur. Det är språket. Och också att jag kom in i det svenska samhället så snabbt är också språket tänker jag.
Ett återkommande ämne i Marcus berättande är hans namn. Marcus heter egentligen något annat och har ett förnamn som han upplever att andra kan ha svårt att uttala. Han har under uppväxten och fram tills ganska nyligen blivit kallad, och själv presenterat sig med, ett smeknamn som han blev tilldelad som barn.
Mitt namn är långt, eller varje gång jag presenterar mig, jättebra exempel. Jag har blivit kallad för [smeknamn] i hela mitt liv i [svenska hemstaden]. Jag fick det smeknamnet när jag var liten. Och det har fastnat. Då har jag presenterat mig själv som det. Jag har nära kompisar som inte vet vad jag heter förutom det som syns på Facebook. Kan inte uttala mitt namn. Det är nära vänner..
Marcus minns att han fick smeknamnet på sin första fotbollsträning av tränaren. Han beskriver hur tränare skulle läsa upp namnet men snabbt valde att istället tilldela honom ett smeknamn som var lättare att uttala. Marcus beskriver hur han först inte gillade smeknamnet men att det hängde med honom länge och till slut blev en del av hans identitet.
Jag ville inte kallas för det. Jag har ett namn … Varför kallar du mig det? Och sen så började jag acceptera det och sen så blev det en del av min identitet. Sen så var det verkligen att, ja:
[smeknamn], att jag presenterade mig för folk. Som här … det är några som kallar mig [smeknamn] för att jag sa det i början. För att då tänkte jag att det är enklare. Dom behöver inte lära sig mitt namn. Och nu är det: Jo, dom behöver lära sig mitt namn, det är inte så svårt.
Det är svårt om du ska se det på ett papper och läsa det. Då förstår jag. Men om jag säger det.
Du kan fråga två, tre gånger. Jag bryr mig inte. Sen är det lätt. … Det har jag märkt nu. Alla kan det. Så det var en grej som att jag.. jag ångrar att jag inte.. bara stod på båda fötter och sa: Nej, jag heter [namn].
Han ställningstagande till att vara sig själv syns även här i hans förhållande till att använda sitt eget namn. Från att göra det tilldelade smeknamnet till en del av honom och i
förlängningen till en del av sin identitet. Till att stå upp för sitt namn, och med det även för sig själv.
