Publicerad i Västra Nyland 04.03.2011 Markus Öst
Utländsk arbetskraft
Herre du milde, vad håller du på med? Stopp, det är ju helgerån! Året är 1996 och platsen Tvärminne zoologiska station. Vår nordiska kultur har just frontalkrockat med
medelhavskulturen så det slår gnistor om det. Det är helg, metallverkstaden låst och
tubkikarstativet så rostigt att det inte fungerar utan smörjning. Som den praktiskt tänkande nordbo jag är, greppar jag första bästa olivoljsflaska, häller på, och vips är problemet ur världen. Men, se där begår jag ett ödesdigert misstag. Ejderteamets grekiska fältassistent Yannis rusar mot mig osande av ilska, med flankstöd av italienska Stefano. Illröd om kinderna av skam rusar jag iväg mot aktersnurran som ska ta mig till tryggheten på
forskningsholmarna.
Dagens forskning är till sin natur internationell. Ofta märker den som söker t.ex. en
doktorand att de mest motiverade förmågorna hittas utanför landets gränser. Förvånansvärt många är också de utländska praktikanter som mot alla odds lyckas luska fram att forskning pågår även i vår obskyra del av världen och sedan gör en strålande arbetsinsats, ofta med mat och husrum som enda avlöning. Att ha en internationell arbetsgrupp som intensivt jobbar tillsammans är givande på många plan. Ett utbyte av idéer över nationsgränserna kan vara nyttigt då det gäller att planera forskningen eller lösa de problem som alltid dyker upp;
vi finländare tänker ofta i likriktade banor och stångar därmed lätt vår panna blodig mot den karelska tallen. Men ofta ligger det största utbytet av internationellt forskarumgänge på det mer humoristiska planet. Hur skulle jag annars ha lärt mig vilken äggkastteknik som bäst retar gallfeber på grannarna under ett Halloween‐spektakel i Vermont, vad som är den mest destruktiva metoden att ränna in i en folkhop under en death metal konsert i Quebec, eller hur man korrekt tillagar en Weisswurst från Bavarien och varför denna ädla produkt bör avnjutas innan klockan tolv? Utbytet av kulturella erfarenheter går i båda riktningar. Mången gästande stjärna i vår forskningsgrupp har återvänt hem med en järndos bastuetikett i bagaget, för att inte tala om alla gastkramande historier om de förryckta finnarna som älskar salmiak som knappast är ett livsmedel utan bäst lämpar sig som åkergödsel eller för saltning av vägar. Jag visste inte heller att vi finnar ur en amerikansk collegegrabbs perspektiv är ett fiskätande folk, som i tid och otid vräker i sig vidrigheter såsom Janssons frestelse likt en hungrig skock pirayor.
Faktum kvarstår. Vi bör faktiskt värna om att forskningens internationella prägel inte försvagas. Finlands akademi, den viktigaste finansiären av grundforskning i Finland, ser bristen på internationellt vetenskapligt samarbete som ett av de största orosmolnen för finländsk forskning idag. Vår forskning riskerar allvarligt att hamna på efterkälken vad gäller andelen utländska forskare och studerande inom forskningssystemet, vilket i förlängningen försvagar konkurrenskraften och den framtida innovationspotentialen.
Låt oss inte nedslås av dystra profetior. I stället kan vi låta oss genomsyras av den positiva anda som kännetecknar den tappra skaran utländska forskare i Ekenäs. Dessa forskare i exil har döpt om vårt kära Ekenäs till ”Tammifunny”. Så här vintertid när gatorna står tomma och Janssons frestelserna puttrar i var och varannan ugn misstänker jag visserligen att
smeknamnet döljer en rejäl gnutta ironi.
