Att jobba bara för att jobba

1

Institutionen för socialt arbete

”Att jobba bara för att jobba”

En diskursanalys om industriarbetares inställning till arbete inom ramen för den senkapitalistiska arbetslinjen

Vetenskapligt arbete i socialt arbete, 30 hp

Scientific Work in Social Work, 30 higher education credits Mastersnivå

HT 21

Författare: Camilla Johannesson Handledare: Jesper Johansson Examinator: Torbjörn Forkby

2

ABSTRACT

Work for work´s sake

The aim of this research paper is to identify and explore industrial workers attitudes towards labour considering the context of the late capitalist welfare state and the political term

”Arbetslinjen”. Furthermore the paper aims to critically examine how practices of power and resistance operates in the postmodern factory. The study relates this notion to a discourse analysis framework in addition to a foucauldian understanding of power, discipline and resistance. Theory is used to argue that factory workers attitudes are influenced by

institutionalized and hegemonic discourse that constitute wage labour as the macro-political norm. Additionally the study asserts that wage workers basis for work-related resistance is conditional given power relations in the capitalist production hierarchy in addition to the rise of temporary work agencies. The empirical data consists of qualitative interviews with ten industrial workers which are all involved in the Swedish car or food manufacturing industry.

Throughout the study applies a social constructionist approach, consequently the cardinal focus of my analysis is subjective attitudes and perceptions of the constitution of wage labour generally, and industrial work particularly.

Title: ” Work for work´s sake” – A Discourse Analysis of Industrial Workers Attitudes Towards Labour given ”Arbetslinjen” in the Late Capitalist Welfare State

Author: Camilla Johannesson

Key words: Industrial work, attitudes, resistance, power, discipline, late capitalism

3

Förord

Jag vill först och främst tacka min handledare Jesper Johansson för all din kritik, uppmuntran och intresse i detta aber till uppsatsprocess, utan din hjälp skulle uppsatsen inte varit. Därtill följer självfallet mitt djupaste tack till alla industriarbetare som tagit sig tid och ork att

medverka i mina intervjuer. Det är i era erfarenheter jag har hämtat vilja och ork att fortsätta i stunder då skrivandet har känts övermäktigt. Jag vill även tacka Sofia Karlsson och Anna Mohlin för att jag har fått låna era kloka hjärnor, er tid, er ork och ert stöd. Tack även Eva Johannesson och Kent Svensson för att ni alltid har stöttat mig under min utbildning.

Slutligen vill jag tacka Arvid Knutsson för att du har stått ut med mitt ständiga ältande om fabriker, makt och lönearbete under denna höst och vinter, samt för att du har gjort kvällarna bortom datorn fyllda av annat än disciplin.

Camilla Johannesson Göteborg januari 2022

4

Innehållsförteckning

1. I

1.1SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ... 7

1.2AVGRÄNSNINGAR ... 7

1.3STUDIENS RELEVANS ... 8

1.4VAD SOM AVSES MED ”INSTÄLLNING” ... 9

2. B

... 10

2.1RELATION MELLAN ARBETE OCH KAPITAL ... 10

2.2ARBETSLINJEN ... 12

2.3ARBETE SOM RÄTTIGHET OCH SKYLDIGHET ... 14

3. T

... 16

3.1ARBETSKRITIK OCH ARBETSLINJEN ... 16

3.2MAKT OCH MOTSTÅND INOM LÖNEARBETE ... 18

3.3ATTITYDER I DEN SENMODERNA FABRIKEN ... 19

3.4SAMMANFATTNING AV TIDIGARE FORSKNING ... 21

4. T

... 22

4.1SOCIALKONSTRUKTIONISMEN... 22

4.1.1SOCIALKONSTRUKTIONISTISKA FALLGROPAR ... 23

4.2DISCIPLINERING... 24

4.3MOTSTÅNDSTEORI ... 26

4.4DISKURSBEGREPPET OCH DISKURSANALYS ... 27

4.5DISKURSTEORI OCH KRITISK DISKURSANALYS ... 29

4.6DISKURSANALYS I TILLÄMPNING ... 31

4.8ANALYTISK RELEVANS OCH REFLEKTION ... 32

5. M

... 35

5.1TILLTRÄDE TILL FORSKNINGSFÄLTET ... 35

5.2URVALSPROCESS ... 36

5.3SEMISTRUKTURERADE INTERVJUER ... 37

5.4BEARBETNING AV EMPIRIN ... 38

5.5ANALYSMETOD ... 39

5.6STUDIENS TILLFÖRLITLIGHET ... 41

5.7FÖRFÖRSTÅELSE ... 42

5.8ETISKA ÖVERVÄGANDEN ... 43

5

5.9METODOLOGISK DISKUSSION ... 44

6. R

... 46

6.1KONSTRUKTIONEN AV INSTÄLLNINGEN TILL FABRIKSARBETE ... 46

6.2KONSTRUKTIONEN AV INSTÄLLNINGEN TILL ARBETSLINJEN ... 55

6.3KONSTRUKTIONEN AV MOTSTÅNDETS FÖRUTSÄTTNINGAR OCH BEGRÄNSNINGAR ... 64

7. S

... 74

KÄLLFÖRTECKNING ... 78

BILAGA 1-INFORMATIONSBREV ... 83

BILAGA 2-SAMTYCKESBREV ... 85

BILAGA 3-FRÅGEGUIDE ... 86

6

1. Inledning

Jag vill presentera två citat som tjänar som exempel på hur inställningen till arbete kan konstrueras. Det inledande citatet är inhämtat från en motion skrivet av en riksdagsledamot från Moderaterna. Motionen 2020/21:3371 har namnet Återupprätta arbetslinjen och dess innehåll står i bjärt kontrast till nästkommande citat som är taget från den arbetskritiska sociologidoktorn Roland Paulsens bok Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin:

Skatteintäkterna blir lägre och utgifterna högre. Och varje krona som går till bidrag är en krona som i stället kunde användas till skola, vård och polis eller vara kvar hos dem som annars inte skulle få tillvaron att gå ihop. Därför måste arbetslinjen utvecklas. Vi ska göra vår del för att flera ska kunna ta sig in i samhället och skapa förutsättningar för en mer rättvis arbetsmarknad. Det första jobbet kanske är på prov eller inte blev vad man hade tänkt sig, men det är ett jobb som ger möjlighet att ta nästa steg och försörja sig själv. Därför ska det alltid löna sig mer att jobba än att leva på bidrag (Moderaterna, 2020: 4).

Sedan införandet av den femte semesterveckan 1978 har arbetstidsförkortningarna lyst med sin frånvaro – ändå har produktiviteten fördubblats sedan dess. Faktum är att vi har blivit så bra på att skapa jobb att vi för första gången i historien nu håller på att förlänga arbetstiden genom att höja pensionsåldern (Paulsen, 2017: 16).

Det skiljer blott tre år mellan citaten. Författarna lever båda i Sverige och gör sin analys i relation till en svensk social- och arbetsmarknadspolitisk kontext. Hur kommer det sig då att citaten speglar två till synes disparata verkligheter? Arbetets syfte och funktion i samhället har avhandlats sedan antikens dagar och har fluktuerat i enlighet med sin tids föreställningar om vad livet har att erbjuda. Arbetet har konstruerats som ett straff, en välsignelse och som ett nödvändigt ont. I en senmodern kontext framträder även en politisk argumentation som skildrar arbetet som en rättighet och skyldighet i relation till välfärdsstaten (Foucault, 2017/1976; Rose, 1999). Arbetsdiskurserna påverkar hur vi organiserar våra samhällen till följd av att vi implementerar dem i våra samhälleliga institutioner, i våra skolor,

pensionssystem och familjer (Junestav, 2004). Hur inställningen till arbete konstrueras resulterar således i materiella effekter som påvisar att talet om arbetets betydelse påverkar människor mer konkret, inte minst vad gäller föreställningar om hur vår tid bäst bör förvaltas (Enokson, 2010; Paulsen, 2017). I det ovanstående citatet från Moderaterna framgår även att talet om lönearbete är starkt förbundet med föreställningar om arbetslöshet. Sammantaget argumenterar Moderaterna för att vi som samhälle behöver arbeta mer än vi gör i nuläget, något som ifrågasätts av Paulsen. Min studie genomförs likt citaten ovan i ett senmodernt tidevarv och avhandlar hur inställningen till arbete konstrueras inom en kategori människor som historiskt har utgjort en av de mest framträdande aktörerna i konstituerandet av

lönearbetets diskurs, nämligen industriarbetarna. Deras röster utgör navet i studiens analys

7 och min förhoppning är att studien ska vidga perspektivet på hur lönearbetets betydelse kan gestaltas i den senkapitalistiska välfärdsstaten.

1.1 Syfte och frågeställningar

Uppsatsens övergripande syfte är att med en diskursanalytisk ansats kritiskt undersöka och fördjupa kunskapen om hur industriarbetares inställning till arbete tar sig uttryck i Sverige 2021. Mer specifikt undersöker studien hur inställningen till arbete i allmänhet, och fabriksarbete i synnerhet, konstrueras inom ramen för det senkapitalistiska samhället och arbetslinjen som social- och arbetsmarknadspolitisk norm. Studiens syfte avses uppnås genom ett analytiskt skärskådande av hur inställningen till arbete konstrueras av industriarbetare inom tre västsvenska fabriker, samt genom att undersöka hur deras attityder kan relateras till mer omfattande diskurser om det senmoderna lönearbetet. Således granskar studien

industriarbetares föreställningar om lönearbetets betydelse, samt hur industriarbetaren som subjekt förhåller sig till dessa föreställningar. Syftet konkretiseras genom följande

frågeställningar:

1. Vilka betydelser tillskrivs lönearbete inom industrier, vad framställs som föregivet tagna sanningar och vad framstår som mer instabila eller motsättningsfulla betydelser?

2. Vilka uttryck för makt och arbetsrelaterat motstånd kan identifieras i industriarbetarnas tal om sitt arbete?

3. Vilka övergripande samhällsdiskurser om lönearbete reproduceras, utmanas eller förhandlas av industriarbetarna i deras tal om arbete?

1.2 Avgränsningar

Studiens forskningsobjekt och empiri avgränsas till tio industriarbetare inom tre industrier i Västsverige 2021. Med hänvisning till studiens syfte är det enbart produktionsarbetares inställning till arbete som utgör föremål för analys. Avgränsningen motiveras av att uppsatsen syftar till att undersöka inställningen till arbete i företagshierarkins nedre led. Empirin

omfattar således inte utsagor från chefer eller övrig ledningspersonal, även om det hade varit intressant att göra en komparativ analys mellan industriarbetarnas och ledningspersonalens

8 inställning till arbete. Vidare avgränsas studien till att avhandla inställningen till lönearbete.

Oavlönat arbetet utgör inte föremål för analys även om det likväl betecknas som ”arbete”

(Karlsson, 2013/1986).

1.3 Studiens relevans

I studiens inledning argumenterar jag för att riksdagspolitiska diskurser om lönearbete även är förbundna med återgivningar av arbetslöshet. En liknande argumentation återfinns när

begreppet ”utanförskap” avhandlas i den politiska debatten (Davidsson, 2010; 2015). I utanförskapsdiskursen framställs arketypen för det arbetslösa subjektet som en kriminell, och ofta våldsam, invandrare och lönearbetaren artikuleras i positiv bemärkelse som en kontrast till detta subjekt. Såväl arbetare som arbetsgivare framställs däremot som tillhörande samhällets ”innanförskap” och som enade i kampen mot samhällets mest grundläggande sociala problem, nämligen arbetslösheten. Diskursen utmålar således relationen mellan löntagare och arbetsgivare som förenad i gemensamma intressen, vilket får lönearbetet att framstå som en harmonisk institution, utan inre motsättningar (ibid.). För att återkoppla till studiens syfte så framstår industriarbetares incitament till arbetsrelaterat motstånd som överspelade givet argumentationen i den riksdagspolitiska debatten. De befinner sig ju trots allt inom innanförskapets gränser och borde därför vara nöjda med sin lott. Arbetskritisk forskning visar dock att lönearbetets historia inte är fullt så konfliktfri som senmoderna social- och arbetsmarknadspolitiska diskurser påskiner. Den svenska arbetarrörelsen har anor tillbaka till 1800-talets mitt och har kantats av såväl reformistiska som radikala strömningar och epoker (Olofsson, 1979). Framför allt inom den radikala falangen påbjöds stark

opposition mot kapitalismens grundval. Under 1930-talet var exempelvis den syndikalistiska fackföreningsrörelsen, som även industriarbetare var en del av, stark och gruppens

huvudsakliga mål var ett icke-kapitalistiskt samhälle.

Min studie gör ett nedslag i hur inställningen till lönearbete kan framställas i den

senkapitalistiska välfärdsstaten. I huvudsak utmärks dock det senmoderna arbetslivet inte av fabriksarbete, snarare återfinns idealbilden för den senmoderna arbetaren främst inom tjänstemannasektorn (Paulsen, 2017). Studien genomförs vidare i en social- och

arbetsmarknadspolitisk kontext som proklamerar att arbetet bör upplevas som meningsfullt, glädjefyllt och självförverkligande, vilket inte är karakteristiskt för attityder återfunna inom tillverkningsindustrin (Hochschild, 2012/1983; Eriksson, 1998). Forskningen visar snarare att fabriksarbetet upplevs som instrumentellt och att industriarbetares förutsättningar till

personlig utveckling och autonomi är ytterst begränsade (Goldthorpe et.al, 1971/1968). Jag

9 fann det därför intressant att undersöka hur industriarbetares arbetsattityder tar sig uttryck inom en politisk kontext som så starkt uttrycker att människor bör gilla, eller till och med älska, sitt jobb. Min ambition är att en kritisk analys av industriarbetares inställning till arbete kan blottlägga attityder om såväl lönearbetet som lönearbetets motsats, nämligen arbetslöshet och arbetslösa människor. Hur industriarbetare talar om sitt arbete kan möjligen synliggöra normer och ideal som vi alla speglar oss i och påverkas av. En kritisk granskning av

utanförskapsdiskursen blottar även att diskurser om inställningen till lönearbete avhandlar i grunden demokratiska frågor om vem som upplevs konstituera en värdig respektive ovärdig samhällsmedborgare, vilket i förlängningen påverkar vem som anses ha rätt till samhälleligt understöd vid inkomstbortfall och fattigdom (Davidsson, 2010). Diskursen om värdiga och ovärdiga fattiga indikerar i sin tur hur den senkapitalistiska välfärdsstaten ser på socialt arbete och vilka som anses ha rätt till samhällets yttersta skyddsnät. Studien må ställa

industriarbetare och industriarbetet i fokus, men min ambition är att analysen även kan bidra med utökade kunskaper om hur föreställningar om lönearbete tar sig uttryck mer generellt, mer specifikt hur attityder om arbete och arbetslöshet gestaltas i den senkapitalistiska välfärdsstaten och vilka implikationer det får för det sociala arbetets organisering och dem som framställs stå ”utanför” lönearbetets så kallade innanförskapet.

1.4 Vad som avses med ”inställning”

I enlighet med Ernesto Laclau och Chantal Mouffes (2001/1985) diskursteoretiska

epistemologi så utgår studien från uppfattningen att individers attityd eller inställning till ett fenomen är avhängigt institutionaliserade diskurser. Jag tolkar språket som konstituerande av den sociala verkligheten varav en utsaga aldrig kan blottas som oskyldig eller som oförpliktad maktförhållanden. Likt Michel Foucaults tolkning av subjektets tillblivelse utgår jag från att subjektet skapas genom hegemoniska diskurser och praktiker, vilka i min studie antas påverka industriarbetarens inställning till lönearbete (Foucault, 2002; Beronius, 1986). Subjektet framställs även som en producent av makt varav hegemonin förstås som en konsekvens av sociala processer och socialt handlande snarare än i strikt deterministisk mening. I analysen av empirin kontextualiserar jag industriarbetarnas tal om arbete och analyserar deras utsagor med det rådande ekonomiska och politiska ramverket i beaktning.

10

2. Bakgrund

I detta kapitel redogörs för den senmoderna fabrikens ekonomiska och politiska sammanhang.

Först avhandlas relationen mellan arbete och kapital inom det senkapitalistiska samhället och därefter följer av en presentation över arbetslinjens utveckling och roll inom svensk politik.

Avslutningsvis beskrivs lönearbetets diskursiva ramverk, mer specifikt hur inställningen till arbete har omförhandlats i enlighet med sin tids ekonomiska och politiska kontext.

2.1 Relation mellan arbete och kapital

Kritiker har avfärdat Karl Marx teorier genom att påtala att hans förutsägelser om arbetarnas revolution och det kapitalistiska systemets självdestruktion aldrig inträffade, och således saknar relevans inom senmodern arbetsvetenskap. Kritiker av kritiken mot Marx menar dock att hans teorier är möjliga att översätta till en samtida samhällskontext (Liedman, 1993;

Sennett, 2006). Kärnpunkten i det kapitalistiska samhället kan beskrivas som härrörande ur ett antagonistiskt förhållande mellan kapitalister och lönearbetare. Kapitalisterna innehar makten över produktionsmedlen och har som primärt mål att säkerställa ekonomisk profit. Eftersom kapitalisterna äger råvarorna, maskinerna och fabrikerna dikterar de samtidigt premisserna för utformningen av det kapitalistiska systemets relationer (Marx, 2018/1867). Min studies förankring i socialkonstruktionismen divergerar från Marx materialistiska ontologi. Likväl är hans analys av relationen mellan arbete och kapital relevant för att kontextualisera mitt syfte då empirin härrör ur en senkapitalistisk kontext och avhandlar inställningen till just

lönearbete. Marx förstår kapitalismen som en avgränsad historisk epok vars inhysta logik omförhandlar betydelsen av såväl resultatet av mänskligt arbete som arbetet i sig. Den kapitalistiska produktionsordningen framställs fragmentisera arbetsprocessen och beröva arbetet den inneboende meningsfullhet som mänskligt skapande, enligt Marx, antas besitta.

Han argumenterar för att lönearbetet avtvingar människors tid och förmåga samtidigt som det utarmar känslan av meningsfullhet och identifikation med arbetets resultat. Kapitalismens uppges omvandla arbetets betydelse till att konstituera en instrumental snarare än skapande praktik vilket enligt Marx isolerar lönearbetaren inför sig själv och sina medmänniskor.

I Marx teori tillskrivs arbetet och varan duala betydelser inom den kapitalistiska

produktionsordningen. Han särskiljer varans bruksvärde från dess bytesvärde och intresserar sig för processerna som föregått varans tillblivelse. Bruksvärdet karakteriseras av en produkts inneboende användbarhet och är avhängigt det faktiska arbete som krävs för att framställa varan. Bytesvärdet är mer abstrakt och fastställs som social samhällsfunktion i relation till

11 andra varor på en ekonomisk marknad. Begreppet mervärde utgörs av differensen mellan varans produktionskostnader och priset den kan säljas för på marknaden. Kapitalismen gör även arbetet till en vara, vars bytesvärde bestäms i relation till andra arbetssäljare på en arbetsmarknad. Köparen har incitament att reducera priset på arbetskraften samtidigt som säljaren vill driva upp det. Utvinningen av maximalt mervärde säkerställs genom lönearbetets inrutning av tiden, samt rigorös kontroll och disciplin inom produktionsapparaten (ibid.).

Den senkapitalistiska logiken har historisk resonans i Marx industrikapitalistiska tidevarv men skiljer sig även åt på ett antal centrala punkter. Senkapitalismen härrör från 1900-talets mitt och kännetecknas enligt sociologiprofessorn Richard Sennett (2006) av tre utmärkande principer. Den första utgörs av globaliseringens effekt på kapitalet, vilket omförhandlar den tidigare korrelationen mellan kapitalägare och fabriksledning. Sennett exemplifierar

senkapitalismens föregångare, socialkapitalismen, med Adam Smiths modell av

produktionsordningen som en hierarkisk pyramid. I pyramidens topp befinner sig företagets ledning och på botten återfinns de producerande arbetarna. I takt med kapitalets globalisering har ledningens maktfullkomlighet kommit att utmanas av aktieägarnas. De sistnämnda är ofta situerade i andra länder och har även möjlighet att omplacera sitt kapital. I enlighet med Sennetts andra princip är aktieägarnas intressen därför avhängiga snabba avkastningar snarare än den enskilda fabrikens fortlevnad. Aktieägarnas primära mål är att framställa företaget som attraktivt med syftet att locka investerare, varpå den senkapitalistiska arbetsmarknaden

kännetecknas av tidsbegränsade, och ofta osäkra, anställningar med krav på flexibilitet.

Den senkapitalistiska social- och arbetsmarknadspolitiken karakteriseras även av nyliberala tankegods som förespråkar färre statliga regleringar i kombination med ökade krav på individuellt ansvarstagande och aktörskap (Harvey, 2007). Nyliberalismens förespråkare uppmuntrar tidsbegränsade anställningsformer eftersom de antas resultera i en innovativ och flexibel arbetsmarknad och påverkar därtill socialpolitikens utformning. De välfärdsstatliga institutionerna antas göras mer kostnadseffektiva om de underordnas den fria marknadens logik, vilket även omförhandlar idéen om vem som anses ha rätt till skattefinansierat understöd. Föreställningar om värdiga och ovärdiga fattiga var förvisso ytterst närvarande inom social- och arbetsmarknadspolitiken även innan nyliberalismen gjorde sitt intåg, men under 1990-talet kom den riksdagspolitiska diskursen att argumentera för minskat statligt ansvar med hänvisning till individens rätt till frihet. Under samma period kom det ovärdiga subjektet att förkläs i skruden av bidragssnyltaren. Orsakerna till arbetslöshet och fattigdom härleds då till enskilda individers bristfälliga attityd och förändringsvilja snarare än

makropolitiska beslut (Altermark, 2017). Nicolas Rose (1999) uttrycker dock att

föreställningen om nyliberalismen som härrörande ur individualism och fri vilja är en chimär.

12 Han menar att staten utgör ett centralt kontrollorgan i produktionen av nyliberala ideal och att den nyliberala diskursen används av staten för att legitimera effekterna av kapitalismens, i grunden, ojämlika arbetsrelationer.

Slutligen avhandlar Sennett teknologins inflytande på relationen mellan arbete och kapital.

Automatiseringen har renderat det mer kostnadseffektivt för företag att investera i maskiner än människor, varpå investerarnas vinstmarginal ökar samtidigt som fler människor avverkas från arbetsmarknaden. Den teknologiska utvecklingen har effektiviserat produktionsapparaten sedan den industriella revolutionens födelse, men den senmoderna arbetsmarknaden är unik i den mening att ökade produktionsvolymer inte efterföljs av kortare arbetsdagar eller högre lön (Paulsen, 2017). Paulsen (2017) problematiserar det enligt honom ologiska resonemanget att arbetslösheten kommit att bli ett av riksdagspartiernas största huvudbry när teknologin har gjort många arbeten överflödiga. Målet att skapa arbete kritiseras av Paulsen som en politisk konstruktion tilltänkt att vidmakthålla föreställningen om kapitalismen som legitim och tidlös.

2.2 Arbetslinjen

Arbetslinjens närvaro inom svensk politik har sina anor i den industrikapitalistiska eran under 1800-talets mitt (Davidsson, 2015). Studiens syfte och begränsade skrivutrymme medför dock att jag primärt fokuserar hur begreppet har framställts under den senkapitalistiska epoken.

Arbetslinjens huvudsakliga incitament utgörs av att motverka arbetslöshet, vilket inom den arbetsmarknadspolitiska diskursen ofta likställs med utanförskap och fattigdom (Eriksson, 2004). En mer enhetlig begreppsfixeringen är svårforcerad då arbetslinjens historia omgärdas av motsägelser och mångfacetterade betydelser (Junestav, 2004). Den politiska

argumentationen har exempelvis varit oenig huruvida lönearbetet bör betraktas som en rättighet eller skyldighet, vilket jag utvecklar mer i nästkommande bakgrundsavsnitt.

Enligt Max Weber (1978) lades grunden för den kapitalistiska arbetsetiken i protestantismens konstruktion av arbetet som en sundhetsmarkör och plikt inför gud. Tjänlighet och idoghet utgjorde den protestantiska diskursens stöttepelare och arbetet uppfattades närmast som ett mänskligt kall (Paulsen, 2017). Under industrialismen ersattes arbetets gudomliga skimmer av kapitalets aggressiva arbetstvång, för att därefter återigen omstöpas av arbetarrörelsen, som i sin tur tillstod att arbetet utgjorde en mänsklig rättighet. Den protestantiska arbetsetiken fick på sätt och vis en senmodern renässans i nyliberalismens ideal om individuellt

ansvarstagande, skötsamhet och entreprenörskap. Arbetet kom då, återigen, att betraktas ett självförverkligande kall (Bauman, 2012/1999; Paulsen, 2017).

13 Arbetslinjen har sedan 90-talet utgjort ett av den arbetsmarknadspolitiska diskursens mest centrala begrepp och åvilar på grundantagandet att arbete och självförsörjning alltid ska premieras före skattefinansierade understöd (Junestav, 2004). Under 1900-talet var det företrädesvis socialdemokratin som representerade arbetslinjen i riksdagspolitiken, men vid sekelskiftet anammades begreppet även av de borgerliga partierna (Davidsson, 2015). Idén om en solidarisk välfärdspolitik efterträddes då av ett system som ställde högre krav på motprestationer, och det förordades i allt striktare bemärkelse att individen skulle stå till arbetsmarknadens förfogande för att vara berättigad till ekonomiska ersättningar vid inkomstbortfall (Junestav, 2004). Den senmoderna arbetslinjen vilar på en rationalitet som dels framhåller att lönearbetet utgör en förutsättning för en fungerande välfärdsstat, dels att människor gynnas av lönearbetet på ett personligt plan i form av materiell trygghet, god hälsa, rutiner och stolthetskänslor (Davidsson, 2015). Medborgarna åläggs därför att lönearbeta och därtill göra avkall på en del av sin lön i form av inkomstskatt. Skattepengarna förvaltas av stat och kommun som omsätter resurserna i sociala institutioner likt pension och socialtjänst (Hasenfeld & Garrow, 2012; Villadsen, 2012). I relation till välfärdsstaten konstrueras således arbetslinjens premisser som en fråga om medborgerlig solidaritet och ett sätt att säkerställa en grundläggande social och ekonomisk trygghet för landets medborgare. Genom att arbeta och betala in skatt antas individen bidra till att motverka sin och sina medmänniskors risk att hamna i social och ekonomisk nöd. Solidaritetsdiskursen resulterar även i att de som inte arbetar, trots att de har förmågan, framstår som osolidariska och tärande på samhället. Enligt arbetslinjens logik konstrueras de som ovärdiga av ekonomiskt understöd (ibid.).

Arbetslinjens diskurs postulerar att försörjning utanför lönearbetets ram är att betrakta som passiviserande, omoraliskt och rent av skadligt. Framför allt framhålls att hög arbetslöshet hotar välfärdsstatens finansiering, och därtill att människors behov av mat och husrum borde avkräva motprestationer. Generösa ersättningsnivåer framställs vidare som incitament till bidragsberoende och bidragsfusk (Eriksson, 2004; Altermark, 2017). Det framstår då som rationellt att diskreditera understödstagare i syfte att avskräcka människor från andra inkomstmöjligheter än lönearbete. En diskurs som argumenterar för höjda ersättningsnivåer som åtgärd mot exkludering och fattigdom blir ologisk om arbete i sig utgör målet.

Argumentationen legitimerar även att välfärdsstatliga institutioner likt sjukersättning, A-kassa och försörjningsstöd urholkas med motiveringen att de undergräver arbetsviljan (ibid.).

Den nyliberala social- och arbetsmarknadspolitiken har sedan 1990-talet bistått legitimeringen av välfärdsstatliga nedskärningar (Harvey, 2007). Fattigdom och ”utanförskap” antas i stället bekämpas genom att den enskildes anställningsbarhet och attraktivitet på arbetsmarknaden stärks (Davidsson, 2015). Nyliberalismens marknadisering av välfärden medför även att

14 individer i allt högre grad kommodifieras och görs beroende av lönearbete för att säkerställa sin överlevnad (Esping-Andersen, 1990). Att arbeta framstår då närmast som ett tvång snarare än ett utlopp för den fria viljan. Arbetslinjen har därtill vuxit fram ur och inkorporerats i det kapitalistiska samhället. Kapitalet är i sin tur beroende av såväl billig som ”villig” arbetskraft (Davidsson, 2015). Om det primära målet med social- och arbetsmarknadspolitiken är att upprätthålla och reproducera det kapitalistiska systemets principer så framstår arbetslinjens diskurs som ytterst stringent. Det framstår även som logiskt att den politiska

huvudantagonisten konstitueras i form av den arbetslöse (ibid.). Välfärdsstatliga brister kan då effektivt härledas till människors passivitet och lättja snarare än till ett system som premierat sänkta arbetsgivaravgifter och RUT-avdrag framför mer resurser till pension och A-kassa.

2.3 Arbete som rättighet och skyldighet

Inställningen till arbete har historiskt kommit att omförhandlas, likaså föreställningarna om arbetets syfte och funktion i samhället. Arbetet har ömsom skildrats som skamfullt, ömsom som en närmast kanonisk aktivitet. Begreppets innebörd har även fluktuerat mellan att utmålas som en rättighet respektive skyldighet i relation till välfärdsstaten, inte sällan som bäggedera (Eriksson, 2004; Junestav, 2004; Davidsson, 2015; Paulsen, 2017). Under 1800- talet och början av 1900-talet associerades lönearbete primärt med fattigdom, fattigvård och arbetstvång. Under 1920-talet började därtill konnotationer förekomma mellan arbete och demokratiska rättigheter (Junestav, 2004). Under industrikapitalismen institutionaliserades lönearbetet inom svensk fattigvård och under 1900-talet överfördes idéerna till välfärdsstatens social- och arbetsmarknadspolitik. Med institutioner avses grundläggande samhällsregler och normer som dikterar förutsättningarna för mänskligt handlande (Eriksson-Zetterquist 2009).

Under 1800-talet och början på 1900-talet konstruerades arbetslösheten som ett av Sveriges mest överhängande sociala problem (Davidsson, 2015). Vid tidpunkten präglades landet av en demografisk förändring till följd av industrikapitalismens expansion. Landsbygden

avbefolkades i takt med att människor sökte sig till städerna för att tjäna sitt uppehälle i någon av de framväxande fabrikerna, och stundvis var arbetslösheten mycket hög. Från både liberalt och konservativt håll förordades politiska åtgärder tilltänkta att motverka den stora andelen

”lösdrivare” i som fanns i städerna. De framställdes som ett hot mot såväl samhällsekonomin som svenskarnas moral. Framför allt fruktade politikerna att de arbetslösa skulle kapitulera för lättja och kriminalitet på grund av bristande fostran i lönearbetets tjänst (ibid.).

Fattigvårdspolitiken som fördes under 1800-talets slut karakteriserades av allehanda tvångsåtgärder. Exempelvis lagstiftades det om tvångsarbete för dem som bedömdes som

15 ovilliga men förmögna till att arbeta (Junestav; 2004). Ersättningsnivån var marginell i

jämförelse med lönen på den ordinarie arbetsmarknaden och incitamenten bakom åtgärderna kan bäst beskrivas som av bestraffande och uppfostrande art. Sanktionerna mot arbetslösa antogs disciplinera människor att föredra lönearbete. Kring sekelskiftet 1900 utmanades dock den politiska hegemonin. Framför allt till följd av en rörelse härrörande från 1800-talets mitt som starkt ifrågasatte liberala och konservativa ideal. Med förgrundsgestalter likt Karl Marx och Frederick Engels kom den socialistiska arbetarrörelsen att förespråka rättigheter för arbetarna snarare än för arbetsgivarna, varpå liberaler och konservativa inte längre utgjorde de enda politiska aktörerna. Vid sekelskiftet tilltog rörelsen i styrka och började kräva ersättning vid ålderdom och olycksfall. Även fackföreningarnas makt växte sig allt starkare. Den första egentliga socialpolitiken såg dagens ljus och likaså de första socialförsäkringarna.

Politiska föreställningar om arbetslösa människor som tärande på samhällskroppen genomsyrade svensk fattigvårdspolitik även efter sekelskiftet. Arbetarrörelsen var själv splittrad i frågan. Den huvudsakliga skiljelinjen stod att finna mellan dem som accepterade liberala strömningar och dem som förespråkade en mer radikal och socialistisk hållning.

Radikalerna utgjorde en minoritet, varpå arbetarrörelsen kom att domineras av den mer reformistiska socialdemokratin. Socialförsäkringarna kom sonika att utformas i enlighet med självförsörjningsprincipen och med krav på motprestationer i form av lönearbete (ibid.).

Enligt Tora Nord (2018) utgör arbetsmoralen och föreställningen om lönearbetet som en social rättighet två centrala principer även i den senmoderna välfärdsstaten. Arbetslinjen uppges fylla en samhällsekonomisk funktion, men Nord menar att politikens huvudsakliga syfte är att institutionalisera lönearbetet som rättighet och ett mål i sig. Rättighetsdiskursen vilar på en rationalitet som framställer lönearbetet som självförverkligande och som navet i välfärdsstatlig trygghet och gemenskap. Förklaringsmodellen utelämnar dock ofta att det kapitalistiska samhället konstruerar lönearbetet som en förutsättning för ovannämnda dygder och förmåner (Paulsen, 2017). I Europa kom ”rätten till arbete” att utgöra en av

arbetarrörelsens främsta paroller. Den reformistiska falangen kritiseras av socialisten Paul LaFargue (2017/1883) för att upprätthålla merkantilistiska ideal om lönearbetet som ett självändamål i människors liv. Han likställer arbetarnas strävan efter att etablera arbetet som en social rättighet med en slav som strider för rätten till slaveriet. Samtidigt begripliggörs den påstått självvalda förslavningen om det kapitalistiska systemet förblir intakt. I brist på

revolutionen är lönearbetaren beroende av att sälja sin arbetskraft för att erhålla basala nödvändigheter. Striden för rätten till arbete är då att likställa med striden för rätten till överlevnad.

16

3. Tidigare forskning

I det här kapitlet avhandlas tidigare forskning kopplat till studiens syfte. Min förhoppning är att uppsatsens forskningskontext görs mer stringent och transparent, samt att relevansen för socialt arbete förtydligas. Kapitlets första avsnitt innefattar forskning som redogör för arbetskritik och arbetslinjen. Därefter följer en presentation och reflektion kring studier som undersöker arbetsrelaterat motstånd. Min analys antar i bred mening ett foucauldiansk

perspektiv när motståndspraktiker i den senmoderna fabriken avhandlas, varav jag eftersträvar att belysa forskning som undersöker motståndpraktiker på såväl mikro som makronivå.

Slutligen redogörs för forskning som behandlar industriarbetares inställning till arbete.

3.1 Arbetskritik och arbetslinjen

Arbetslinjens syfte och samhällsfunktion avhandlas i studier av Malin Junestav (2004), Lena Eriksson (2004) och Tobias Davidsson (2015). Vad deras studier har gemensamt är att arbetslinjen artikuleras i relation till välfärdsstaten. Att analysera arbetsmarknadspolitiska diskurser tangerar således även socialpolitiska frågor. Av nedanstående studier innehar Junestavs (2004) avhandling den epistemologi som mest återspeglar min egen. Studien utgör ingen regelrätt diskursanalys men behandlar arbetslinjen som en politisk konstruktion och nodalpunkt i den historiska socialpolitiska debatten. Junestavs epistemologi avviker även delvis från min i den mening att hon delar Norman Faircloughs uppfattning om diskurser som relativa andra sociala praktiker. Hon redovisar bland annat att den nyliberala socialpolitiken under 1990-talet utgör en konsekvens av diskursivt spårberoende inom svensk socialpolitik och att diskursen centreras kring ”bidragsberoende” och arbetslöshet.

Även Eriksson (2004) avhandlar arbetslinjens historiska konstruktion inom svensk politik. I hennes resultat påvisas arbetslinjens normerande styrka inom arbetslöshetspolitiken, vilket antas konstituera en uppsättning normer som villkorar människors levnadsvillkor på såväl ett individuellt som samhälleligt plan. Normeringens huvudsakliga syfte framställs vara att avskräcka individer från arbetslöshet och lära dem ”att de till varje pris skulle ta ett arbete”, och indirekt, vilket arbete som helst (Eriksson, 2004: 267). I likhet med Junestavs studie inbegriper Erikssons avhandling en tidshistorisk kontext som är relativt väsensskild min egen.

I Davidssons (2015) avhandling framgår dock att den politiska argumentationen inte har förändrats speciellt mycket. Arbetslinjens primära syfte framställs, likaväl då som nu, vara att internalisera en arbetsmoral i samhällsmedborgarna och med piska och morot fostra dem in i lönearbete. Davidsson har i en genealogisk studie undersökt fattigvårdens utveckling i relation

17 till den industrikapitalistiska arbetslinjen. Hans teori vilar på en foucauldiansk maktanalys samt en marxistisk kritik av den politiska ekonomin. Min studie delar Davidssons teoretiska förankring i Foucaults begrepp disciplinering, men våra studiers epistemologi åtskiljs i den mening att Davidssons analys även inkorporerar i en marxistisk, och således mer realistisk, grundsyn. I likhet med Davidsson delar jag uppfattningen att det kapitalistiska systemet villkorar arbetets materiella effekter och i min analys behandlar jag arbetslinjen och det kapitalistiska systemet som diskursiva konstruktioner.

Lovisa Broström (2015) menar att det kapitalistiska samhället explicit fördömer arbetslöshet samtidigt som existensen av arbetslösa implicit uppmuntras. Gruppen säkerställer en arsenal eller reservarmé av tillgänglig arbetskraft vid högkonjunktur och konkurrerar samtidigt om tillgängliga arbeten, vilket medför att löneutvecklingen stagnerar. Enligt Broström utgör de ekonomiska understöden ett sätt för staten att tillförsäkra en reservarmé åt kapitalet. A-kassa och försörjningsstöd håller den outnyttjade arbetskraften vid liv och fastställer samtidigt ersättningarna till så låga nivåer att människor disciplineras att föredra lönearbetet.

I likhet med Davidsson (2015) intresserar sig Arlie Hochschild (2012/1983) för lönearbetets fostrande mekanismer. I sin avhandling undersöker hon emotionellt arbete, vilket till skillnad från min studie ofta inbegriper kvinnodominerade yrken. Emotionellt arbete utmärker sig även i den mening att tjänsten som företaget tillhandahåller, och som produceras av arbetarna, inte är av materiell art utan själslig. Studiens empiri härrör ur intervjuer med flygvärdinnor och resultatet avtäcker en arbetsmarknad vars styrmekanismer inpräglats på människans innersta väsen. Framför allt fostras flygvärdinnorna till att le och vara tillmötesgående mot kunden. Leendet ska även vara ”äkta”, vilket förutsätter att flygvärdinnans känslor för arbetet är genuina. Min studie avviker från Hochschilds i den mening att forskningskontexten inte förknippas med emotionellt arbete. Jag tolkar dock hennes styrningsbegrepp som en form av disciplinering, då disciplinär makt åsyftar just själslig kontroll (Foucault, 1975/2017).

Lönearbetets disciplinära mekanismer avhandlas även i en artikel av Uffe Enokson (2011), i vilken han argumenterar för att lönearbetets tidsaspekt utgör den primära faktorn för statlig kontroll. Analysen påvisar att det senmoderna samhället präglas av arbetstidspolicys förankrade i en ekonomisk rationalitet som förhandlar bort ”balansen” mellan fritid och arbetstid, detta trots att produktionsvolymen per capita har ökat stadigt sedan den industriella revolutionen. I likhet med min foucauldianska analys intresserar sig Enoksson för arbetets inrutning av tiden.

18

3.2 Makt och motstånd inom lönearbete

Michael Burawoy (1979) och James. R Barker (1993) avhandlar makt och motståndspraktiker inom tillverkningsindustrin. I Burawoys avhandling arbetar industriarbetarna enligt ett

ackord-system vilket gör deras lön avhängigt kollegornas arbetstempo, och han urskiljer en spänning mellan produktionens relationer och instrumentella praktik. Studien påvisar bland annat att en ökad arbetsbelastning till följd av underbemanning resulterar i frustration mot

”veka” kollegor som arbetar ”långsamt”. Burawoy uttrycker att vreden är missriktad då det är ledingen snarare än kollegorna som har makten att diktera arbetsförutsättningarna, men menar samtidigt att analysen är endimensionell då den bortser från de ideologiska fundament som ackord-systemet bygger på, nämligen de kapitalistiska. Det högintensiva tempot medför även att industriarbetarna anammar olika former av handlingsstrategier för att underlätta arbetet.

Burawoy nämner exempelvis soldiering, eller maskning som en möjlig strategi när montören arbetar vid en station med mer lågintensiva arbetsuppgifter. En annan strategi skildras i form av att arbeta upp en buffert, för att på så sätt kunna sänka arbetstakten nästkommande dag.

Även Barker (1993) identifierar kollegial disciplin. Han undersöker hur weberianska kontrollmekanismer uppstår i organisationer som implementerar en horisontell och

teambaserad styrningsform, och således avverkar den toppstyrda hierarkin. Studien påvisar att den teambaserade styrningen kom att överträffa den mer explicita kontrollen från ledningen.

Enligt Barker skapar avsaknaden av arbetsledare en illusion av jämlikhet i fabriken vilket understödjer implementeringen av disciplinerande normsystem. Webers klassiska järnbur uppges samtidigt som förstärkt och mer dold, med effekten att montörerna internaliserar en arbetsmoral som strider mot deras egna intressen i tilltron att deras arbetstillvaro förbättrats.

I Graham Sewells and Barry Wilkinsons (1992) studie avhandlas det disciplinära rummets konstruktion i relation till managementdoktrinen ”just in time”, vilket i likhet med resultatet i Per-Ola Björnfelts (2006) studie innehar likheter med ”lean production”. Doktrinerna utmärks av en minimal arbetsstyrka i förhållande till produktionsvolymen och betraktar buffertar som skadliga för företagets vinstintressen. Sewell and Wilkinson beskriver JIT som resulterande i ett panoptikonliknande övervakningssystem, vilket i sin tur möjliggörs av den teknologiska utvecklingen. Deras resultat avviker från Burawoys (1979) i den mening att JIT-systemet uppges rendera motståndets förutsättningar ”nästan otänkbara” (Sewell & Wilkinson, 1992:

37). Det finns ingen möjlighet att skapa buffertar och det framstår även som svårt att påverka arbetstempot då arbetsuppgifterna är sekundsstyrda. Av ovanstående studier utgör Sewell och Wilkinsons den enda vars epistemologi inte förankras i en realistisk grundsyn. Tillskillnad från Burawoy (1979) och Barker (1993) analyserar jag motståndspraktiker ur ett

19 foucauldianskt och diskursanalytiskt perspektiv och intresserar mig följaktligen för

motståndets språkliga dimension. Min studie divergerar även från Sewell och Wilkinsons metodologi i den mening att deras studie enkom avhandlar det disciplinära rummets effekter.

De problematiserar själva att studien innehar ett foucauldianskt perspektiv och samtidigt förbiser diskurser i konstituerandet av motståndets förutsättningar.

Nora Hampel et.al. (2021) granskar industriarbetares inställning till den ökade robotiseringen inom industrin. Artikeln anammar, tillskillnad från min studie, ett individualistiskt och

närmast essentialistiskt perspektiv på motstånd genom att fokusera den enskildes resiliens och förändringsvilja. Deras resultat blir intressant i relation till Christina Purcells (2014)

avhandling om bemanningsanställdas arbetsvillkor inom den franska bilindustrin. Purcells studie inkorporerar bland annat Burawoys (1979) teoribildning om fabriksregimer. Hon skriver således ur ett realistiskt perspektiv och intresserar sig för hur de kapitalistiska arbetsmarknadsrelationerna påverkas av bemanningsföretagens expansion. I studien framträder en maktförskjutning, i vilken de bemanningspersonalen drabbas negativt. De uppges ha sämre förhandlingsmöjligheter i relation till arbetsplatsen jämfört med ordinarie personal och även begränsade förutsättningar till facklig organisering. Deras inställningen till arbete, eller för den delen robotar, konstrueras som avhängigt arbetsmarknadsrelationernas differentierade maktpositioner snarare än inneboende resiliens. Därtill framställs gruppens solidaritet som hotad till följd av att industriarbetarna splittras. Bemanningspersonalens arbetssituation beskrivs även som mer konjunkturkänslig vilket gör dem mer utsatta vid externa kriser. Purcell menar samtidigt att samhällskriser även kan utgöra en effektiv förändringskatalysator som tidigare eggat kollektivt motstånd bland lönearbetare.

3.3 Attityder i den senmoderna fabriken

Av syftesrelevanta studier påvisar majoriteten att industriarbetares inställning till arbete framför allt är av instrumentell art. I en avhandling definierar John H. Goldthorpe et.al (1971/1968) en instrumentell inställning med upplevelsen av arbetet som ett nödgat tvång.

Pengar utgör det huvudsakliga incitamentet och arbetet beskrivs vidare som monotont, själsdödande och högintensivt. Likande resultat återfinns i Birgitta Erikssons (1998)

avhandling, samt i en artikel från Björn Ohlsson (2010) som behandlar äldre Volvoarbetares inställning till sitt arbete. Erikssons resultat divergerar en smula. Hennes empiri utgörs dock av både industriarbetare och akademiker, varpå de sistnämndas arbetsuppgifter inte

korresponderar med det monotona och högintensiva arbetet. I hennes analys framgår att sjuttiofem procent av deltagarna uppger att lönen inte utgör den främsta arbetsmotivationen.

20 Vad som premieras är i stället att arbetet ska upplevas som meningsfullt och utvecklande.

Eriksson resonerar själv kring resultatet och spekulerar i att människor under 1990-talet lever i en mer postmateriell värld än under industrikapitalismen, således att människor kommit att skatta andra värden högre än materiella tillgångar. I likhet med resultatet i Hochschilds (2012/1983) studie tolkar jag snarare att inställningen att man trivs, eller rent av älskar sitt jobb är någonting som idag fordras i själva arbetsbeskrivningen på många arbetsplatser. Vi fostras till att arbetet ska upplevas som meningsfullt. Min studies epistemologi är mer konstruktionistisk än Erikssons, varför jag efterfrågar en mer kritisk analys som undersöker hur och varför denna inställning tycks ha institutionaliserats. Jag ser inte utvecklingen som ett tecken på en postmaterialistisk värld, snarare tvärt om. Det senmoderna samhället

kapitaliserar och profiterar i själva verket på människors själva inställning till lönearbete.

I Ohlssons (2010) studie om äldre Volvoarbetare uttrycker majoriteten att deras tid i fabriken initialt spåddes bli kortvarig. I takt med att industriarbetarna fick barn, familj och en mer belastad ekonomi kom dock de flesta att stanna kvar på Volvo. I likhet med Burawoy (1979) så redovisar Ohlsson att industriarbetare inte förmår arbeta fram tills pensionsåldern till följd av slitsamma arbetsuppgifter. Arbetet vid löpande bandet skildras vidare som en antites till frihet och autonomi. Industriarbetare konnoterar i stället pensionärslivet med rekreation och det goda livet. Tillskillnad från Eriksson (1998) och Ohlsson (2010) skriver jag inte ur ett realistiskt perspektiv. Frågan om den kapitalistiska produktionsordningen verkar som determinerande eller ej låter jag därför stå obesvarad, dock betraktar jag arbetslinjen i det kapitalistiska samhället som provisoriskt reell i min analys av hur inställningen till arbete konstrueras.

Även Paulsen (2013) är skeptisk till att det senmoderna arbetslivet skulle präglas av mer meningsfullhet. Hans resultat står i polemik mot Erikssons (1998) och påvisar att lönearbetets eventuella meningsfullhet snarare har urholkats. I sin avhandling undersöker han förekomsten av ”tomt arbete”, vilket han i likhet med Burawoy (1979) bland annat namnger ”soldiering”.

Paulsen utrycker att idéen om att människor skulle älska att gå till jobbet utgör en

senkapitalistisk chimär som fordras för att vi överhuvudtaget ska kunna övertalas att sälja vår tid till att producera varor, eller snarare koncept, som vi inte behöver. Samtidigt genererar det tomma arbetet ett enormt ekonomiskt överskott, men det saknar något egentligt bruksvärde i marxistisk bemärkelse. Paulsen positionerar sig som mycket kritisk till både

disciplineringsbegreppet och Foucaults tolkning av motstånd. Han menar att föreställningen om lönearbete som universellt disciplinerande utgör en alltför endimensionell analys av människors motståndskapacitet och att begreppet i sig är disciplinerande. Jag tolkar Paulsen som att han menar att det finns något slags á priorisubjekt som föregår subjektets socialisering

21 in i diverse diskurser och att Foucaults teorier närmast uppges ha förorsakat subjektets död.

Jag tolkar dock Foucaults motståndsbegrepp som en abstrakt idealtyp av makt som snarare bör förstås som ett teoretiskt raster, inte en universell sanning. Det bör också nämnas att disciplinära mekanismer möjligen inte är lika framträdande i den företrädesvis

kontorsliknande kontext som Paulsen undersöker, jämfört med den senkapitalistiska fabriken.

3.4 Sammanfattning av tidigare forskning

Majoriteten av ovanstående studier förankrar sin analys i den materiella basen. Junestavs (2004) avhandling utmärker sig förmodligen som mest konstruktionistisk, men jag har inte funnit någon studie som tillhandahåller en regelrätt diskursanalys inom mitt syftesområde.

Mitt bidrag utgörs följaktligen av att ingjuta en mer socialkonstruktionistisk begreppsvärld inom ett forskningsområde som i mångt och mycket kännetecknas av realistiska tankegods.

Det ska även nämnas att det har varit svårt att finna tidsaktuell forskning som har varit relevant för mitt syfte och samtidigt genomförts i en västerländsk kontext. Jag har kunnat urskilja två relativt påtagliga mönster. Det första var att västerländsk och samtida forskning som avhandlar motstånd, arbetslinjen eller industriarbetares arbetsattityder inte sällan har gjort en djupdykning i historiska arkiv. Ett annat mönster var att tidsaktuell empiri primärt härrör från Asien¹. Kapitalismens globalisering som nämns i bakgrundsavsnittet påbjuder en möjlig förklaring till detta. Det är helt enkelt billigare för västerländska företag att exploatera arbetare i länder som tillåter större eftergifter på lön och arbetsmiljö. Forskning som

undersöker kapitalismens påverkan på industriarbetares arbetsinställning och

motståndspraktiker har således kommit att förflyttas geografiskt. Mitt syfte inbegriper en undersökning av arbetslinjens effekter, varpå jag har funnit det svårt att integrera studier vars arbetsmarknadspolitiska kontext avviker allt för mycket från den svenska. Om jag hade haft en annan syftesformulering hade det självfallet varit relevant att även undersöka hur

motståndspraktiker tar sig uttryck bortom den västerländska hegemonin.

1 Se exempelvis,

L, Zhang (2015) Inside China´s automobile factories- the politics of labour and worker resistance.

New York: Cambridge University press.

H, Dong (2012) Corporate codes of conduct and labour standards in global supply chains:

implementation of the codes in Vietnam´s garment factories. Bath: University of Bath.

M, Bentul (2016) All stitched up?: labour process regimes and patriarchal relations amongst female garment workes in Bangladesh. Leeds: University of Leeds.

22

4. Teoretisk förankring

I detta kapitel presenteras studiens teoretiska utgångspunkter och i metodkapitlet påbjuds en mer renodlad beskrivning av hur teorierna har använts i analysen av empirin. Studien genomförs med hjälp en diskursanalytisk ansats. Marianne Winter Jørgensen och Louise Phillips (2000) menar att angreppsättet representerar användbara teorier och metodologiska tillvägagångssätt när kommunikationsprocesser inom såväl organisatoriska som

institutionaliserade sociala sammanhang utgör föremål för analys. Diskursanalysen är multidisciplinär och tvärvetenskaplig, men härrör primärt från en socialkonstruktionistisk epistemologi och en poststrukturalistisk föreställning av språket som konstituerande. Det är dock relativt svårt att återfinna enhetlig konsensus avseende hur diskursanalysens eller

socialkonstruktionismens ontologiska grundantaganden bör tolkas (Hacking, 1999; Börjesson, 2003). Inledningsvis följer därför en redogörelse för socialkonstruktionistiska

grundantaganden varefter epistemologiska fallgropar diskuteras. Jag avhandlar även en Foucault-inspirerad tolkning av makt och motstånd, samt presenterar studiens analysmetod.

Slutligen resoneras kring utvalda perspektiv och begrepps syntetisering och syftesrelevans.

4.1 Socialkonstruktionismen

Socialkonstruktionismens grundantaganden härrör ontologiskt ur idealismen varpå

människans tillgång till en objektiv eller neutral verklighet betraktas som orealistiskt. I sin mest renodlade form antas samtliga dimensioner av omvärlden vara socialt konstruerade och all kunskapsproduktion ett resultat av språkliga transaktioner människor emellan (Hacking, 1999). Enligt Ian Hacking (1999) intresserar sig inte perspektivet för verkligheten som sådan, snarare är det mekanismerna som ger upphov till sociala konstruktioner som utgör föremål för analys. Således hur föreställningar om verkligheten produceras och medieras intersubjektivt genom kollektiva definitionsprocesser, samt hur språket ger upphov till sociala praktiker.

Vivien Burr (1995) sammanställer fyra premisser som utgör det socialkonstruktionistiska perspektivets epistemologiska grundantaganden. Den första innefattar en kritisk inställning till självklar kunskap. Tillgången till verkligheten antas vara begränsad till språkliga kategorier varav objektiv kunskap avfärdas som oåtkomligt. Genom språket betingar det mänskliga sinnet objekt och subjekt med symbolik och mening vilket ger upphov till kategoriseringar kring vilka verkligheten organiseras. Den andra premissen omnämns som förankringen i historisk och kulturell specificitet. Kunskap antas avhängig den historiska och kulturella kontext inom vilken den produceras. Absoluta sanningsanspråk och föreställningar om

23 kunskapen som essensburen eller statisk blir då möjliga att förhandla. Språkets kontingenta egenskaper medför attdiskursiva kategorier konstrueras som en strukturerande kraft såväl som förändringskatalysator. Den tredje premissen som Burr lyfter utgörs av sambandet mellan kunskap och sociala processer. Språkets konstituerande egenskaper antas skapas genom sociala processer och mänsklig interaktion. Det är således i det mellanmänskliga mötet som föreställningar om kunskap och sanning kollektivt uppstår, reproduceras och utmanas.

Slutligen lyfter Burr sambandet mellan kunskap och social handling. Kategorierna som uppstår och reproduceras i språkliga transfereringar dikterar subjektens agerande genom att språkliga konstruktioner villkorar om vad som betraktas som önskvärt respektive icke- önskvärt att göra. Vad som kategoriseras som sanningsenlig kunskap inom ramen för en viss kontext antas således påverka våra sociala handlingar (ibid.).

4.1.1 Socialkonstruktionistiska fallgropar

Socialkonstruktionismens genomslagskraft inom samhällsvetenskaplig forskning förankras delvis i vad som brukar omnämnas som den språkliga vändningen. Det positivistiska

paradigmets tidigare, och relativt ohotade, dominans kom under 1900-talet att utmanas av en idealistisk epistemologi som ställde språket i analysens mittpunkt (Rorty, 1960; Börjesson, 2003). Ian Hacking (1999) menar att socialkonstruktionismen i sin mest universella form framhåller språket som en förutsättning för all existens och verkligheten antas ta skepnad först när den manifesteras genom diskurser. Subjekts och objekts denotationer blir då avhängigt människors kommunikation, likaså frigörs entydiga föreställningar om vad som är sant eller falskt respektive rätt och orätt. En epistemologisk fallgrop kan skönjas i den universella övertygelsen och den tar sig uttryck i form av en cynisk nihilism. Socialkonstruktionister anklagas då för att dekonstruera verklighetens premisser in i absurdum, vilket resulterar i att det till slut inte går att säga att krig är dåligt eller att mars är en objektivt existerande planet.

Min epistemologiska position är inte att argumentera för verklighetens vara eller icke-vara.

Likt Hacking (1999) framhåller utgör paradigmet snarare ett sätt att synliggöra att de sociala institutioner som vi ofta tar för permanenta, exempelvis lönearbetet, hade kunnat se ut på ett annat sätt. Verkligheten må existera, men vår tillgång till den medieras och erfars genom diskurser, det är genom diskurser vi betingar subjekt och objekt i vår omvärld med mening.

Ytterligare en fallgrop utgörs av att konstruktionistiska forskare i stället tillskriver aspekter av den sociala verkligheten objektiva egenskaper och således påstår att verkligheten verkligen existerar. Joel Best (1995) och Ingrid Sahlin (1999) argumenterar för hur forskaren kan hantera en ontologisk ambivalens mellan å ena sidan vilja belysa ett problematiskt tillstånd

24 och å andra sidan hävda att objektiva problem inte existerar. Best (1995) använder begreppet kontextuell konstruktionism och språkliga konstruktioner analyseras då i relation till en specifik social och historisk kontext. Huruvida en subjektskategori eller ett socialt fenomen existerar eller ej sätts då tillfälligt inom parentes samtidigt som kontexten inom vilken fenomenet har uppkommit och reproducerats tillskrivs objektiv status i relation till det aktuella forskningsobjektet. Sahlin (1999) framhåller begreppet provisorisk realism som ett sätt att tillfälligt behandla ett fenomen som objektivt existerande, för att på så sätt möjliggöra studerandet av hur en viss kategori uppstår och förhåller sig till sin omgivning. I min studie undersöker jag hur industriarbetares inställning till arbete konstrueras. För att kunna göra det behandlar jag den omgärdande kontexten som provisoriskt reell, det vill säga jag undersöker hur det politiska och ekonomiska landskapet påverkar hur industriarbetarna konstruerar inställningen till arbete. Jag utgår provisoriskt från att det kapitalistiska systemet och arbetslinjen utgör reella entiteter som har reella inverkningar på hur den sociala

konstruktionen lönearbete upplevs av industriarbetare inom det senmoderna samhället.

4.2 Disciplinering

Disciplin utgör, vid sidan av suverän makt och biomakt, ett av Foucaults mest centrala begrepp vid analys av maktförhållanden (Foucault, 2017/1975; Foucault, 2002/1976;

Beronius, 1986). Suverän makt inbegriper vad som i vardagligt tal förmodligen oftast

associeras med makt och maktutövande. En möjlig förklaring är att denna maktform är oss så synlig. Foucault beskriver den som präglad av strikta och tydligt avgränsade hierarkier och exemplifierar den kroppsliga och ofta offentliga bestraffningen som ett uttryck för suverän makt, vars syfte är dels att avskräcka, dels att exponera suveränens maktfullkomlighet (Foucault, 2017/1975). När kroppslig bestraffning sedermera började betraktas som svårt att legitimera kom den suveräna makten delvis att förlora sin legitimitet. Foucault menar samtidigt att maktens former inte kan attribueras till en linjär utveckling. Makten är anpassningsbar och framstår som mer eller mindre framträdande i olika tidsperioder.

Biomakt och disciplinär makt gestaltas som mer subtila former av maktutövning. Båda maktformerna eftersträvar att subjektet internaliserar maktens intressen som allmängiltiga, varpå subjektet fostras i att legitimera och reproducera sin egen underordning. I relation till den kapitalistiska produktionsordningen åsyftar disciplinen att producera kroppar som genererar maximal profit. Kroppen tillåts därför utveckla sin förmåga i syfte att göras mer produktiv, vilket parallellt även gör den till ett potentiellt hot. Det finns följaktligen incitament från maktens sida att kontrollera kroppens ökade förmåga i syfte att stävja

25 subversiva tankebanor. Energi som hade kunnat omvandlas till politiskt engagemang eller motstånd styrs genom disciplinen i motsatt riktning, varpå den disciplinerade kroppen fostras till att vilja välja sin egen underordning. Om den suveräna makten mest ägnade sig åt

kroppslig bestraffning så menar Foucault att den disciplinära formen snarare avser att foga kroppen genom att bestraffa och forma människans själ.

Eftersom det inte längre är kroppen, måste det vara själen. Efter den vedergällning som går ut över kroppen måste det komma ett straff som verkar på djupet, som påverkar hjärtat, tanken, viljan, sinnelaget (Foucault, 2017/1975: 44).

Den disciplinära makten kännetecknas av ett minutiöst intresse för detaljstyrning och förutsätter ibland specifika rum. Foucault använder fabriken inom den kapitalistiska

produktionsordningen som exempel på en avgränsad kontext inom vilken disciplinär makt blir synlig. Inledningsvis fordras att människor fördelas i rummet, vilket uppnås genom en rad tekniker. Disciplinen avkräver vanligtvis en sluten miljö som är separerad från andra sociala sammanhang. Syftet är att avgränsa människor och upprätta kontroll genom detaljstyrda och enformiga praktiker. Foucault jämför fabriken med en belägrad stad, vars portar endast får öppnas när arbetarna anländer eller går hem. Innanför portarna avskärmas industriarbetarna från den yttre världen och underkastas produktionsordningens logiker. Genom inrutningens princip bearbetas rummet än effektivare genom att varje individ tilldelas en specifik och avgränsad plats med syftet att upplösa föreställningar om fabriken som en enhetlig organism.

Kollektiva anspråk utplånas genom att rummet delas upp i mindre beståndsdelar. Arbetarna blir då lättare att övervaka samtidigt som hot mot produktionens effektivitet stävjas genom att ansamlingar och förhalanden försvåras. Regeln om de funktionella placeringarna inbegriper att disciplinära institutioner begränsar rummets användningsområden till att endast tillåta de nyttomaximerande. Det disciplinära rummet konstruerar således en föreställning om rummets funktion i enlighet med maktens intressen. Subjekten internaliserar det disciplinära rummets logik, varpå alternativa förfaringssätt blir förborgade.

Slutligen ska tiden nämnas som ett disciplinerande verktyg. Foucault förankrar inrutningen av människors tid i lönearbetets disciplin. En huvudpremiss utgörs av att tiden förvaltas på ett sätt som säkerställer maximal produktionsnytta. Det uppnås genom oavbruten kontroll, övervakning och påtryckningar. Vad som klassificeras som maximal nytta inom disciplinära institutioner är inte heller tvunget produktionsvolymen som sådan. Det huvudsakliga målet är snarare att förmå individen att fjättra sig själv till produktionsapparaten, att göra henne beroende av lönearbetet som institution och därmed få henne att legitimera sin egen underordning. Foucaults teori om disciplinär makt har ibland kritiserats för att ge en

vilseledande bild av samhället som alltigenom kontrollerat och format i enlighet med maktens

26 konstruktion av ”normalitet” (Paulsen, 2015). Gilles Deleuze (1992) och Roddy Nilsson (2018) menar att den disciplinära makten snarare bör förstås som en abstrakt idealtyp av maktutövande. Disciplinära praktiker skildras då inte som fullkomliga eller genomgående universella utan som en teoretisk ram mot vilken sociala institutioner och aktörer kan analyseras. Jag använder disciplineringsbegreppet som ett teoretiskt verktyg med syftet att analysera hur maktförhållanden produceras och upprätthålls inom senmoderna fabriker. Med hjälp av de tekniker som begreppet medbringar kan jag identifiera hur industriarbetares inställning till arbete konstrueras, samt hur deras konstruktioner relaterar till mer omfattande arbetsdiskurser i det senkapitalistiska samhället.

4.3 Motståndsteori

Michel Foucault (1976/2002) skildrar makt och motstånd som integrerade enheter, där det finns makt finns det också motstånd. Förhållandet skildras närmast som en form av

symbiotisk antagonism och samtidigt som en produktiv och strukturerande kraft. Genom att granska motståndspraktiker granskas följaktligen även maktrelationer. Hur motståndet formuleras förstås som avhängigt kontextbundna diskurser och därtill hegemoniska föreställningar om maktordningars naturliga tillstånd.

”… där makt finns, finns motstånd och att likväl, eller kanske just därför, motståndet aldrig står i utanförställning i förhållande till makten” (Foucault, 2002: 105).

Diskurser fixerar ett specifikt sätt att tala, vara och handla i relation till omvärlden varpå föreställningar om över- och underordning kan manifesteras som någonting förgivettaget eller som sunt förnuft. Enligt Foucault implicerar motstånd ett ifrågasättande av över- och

underordning som fixerade tillstånd, och han skildrar makten som ett ständigt pågående växelspel som transcenderar samtliga mänskliga relationer (ibid.). Foucault (1994) uttrycker själv att hans intention aldrig var att analysera makten, utan subjektets tillblivelse genom makten. Subjektet antas skapas av och i relation till maktrelationer och är samtidigt en producent av makt. Motstånd förstås som subjektets försök att utmana eller omförhandla givna maktstrukturer samtidigt som förutsättningarna för motstånd villkoras av samma strukturer (Beronius, 1986). I min uppsats använder jag Foucaults motståndsbegrepp som ett analytiskt verktyg i syfte att undersöka hur motstånd konstrueras i industriarbetares tal om arbete, samt om de reproducerar, utmanar eller förhandlar övergripande arbetsdiskurser. I enlighet med Foucault (2002) tolkar jag därtill motstånd som härrörande ur heterogena principer. Motståndets ansikte kan anta en mängd olika skepnader men det existerar alltid i relation till makten. Likaså framställs subjektets förutsättningar att verka subversivt som

27 avhängigt de av staten institutionaliserade maktförhållandena. Foucault menar samtidigt att makten inte kan reduceras till en storslagen singularitet. Han ber oss sänka våra blickar och betrakta subjektets konstruktion i relation till en förgrening av mångfaldiga och ostabila maktrelationer. Motstånd förstås följaktligen inte uteslutande som en subversiv

strukturomvälvning utan även som producerat på mikronivå i människors konkreta tal.

Genom att kritiskt analysera enskilda subjekts diskursiva representationer av lönearbete kan jag i foucauldiansk mening således även studera hur motståndspraktiker konstrueras.

Subjektet existerar förvisso inom hegemonin och produceras i relation till hegemoniska föreställningar om vad som är normalt respektive avvikande men hegemonin utgör samtidigt en förutsättning för motstånd. Det är i relation till det förgivettagna som antagonistiska tankeströmmar kan födas (ibid.). Foucaults motståndsbegrepp kritiseras av bland annat Paulsen (2013) för att vara allt för relativistiskt och således otillämpbart på empiriska studier.

Jag håller med om att begreppet förvisso kan uppfattas som abstrakt, men i likhet med resonemanget som fördes kring kritiken av disciplineringsbegreppet så tolkar jag Foucaults

”motstånd” som en idealtypisk måttstock för motståndsanalys. Hans teoretiska

utgångspunkter påbjuder en analytisk ram vid analys av diskursivt konstituerat motstånd och möjliggör ett skärskådande av motståndets premisser givet hegemoniska föreställningar. Med hjälp av en foucauldiansk tolkning av motstånd påbjuder min studie en analys av hur

industriarbetares konstruktion av inställningen till arbete förhåller sig till överordnade

arbetsdiskurser i det senkapitalistiska samhället. I enlighet med Foucault tolkar jag alla former av diskursivt ifrågasättande, utmanande eller försök till omformning av lönearbetets premisser som uttryck för motstånd. I min studie inkorporeras Foucaults makt- och motståndsanalys i en diskursanalytisk teori och metod.

4.4 Diskursbegreppet och diskursanalys

Begreppet diskurs präglas av en viss flyktighet varpå en enhetlig begreppsfixering är svår att återfinna. Faircloughs (2003) kritiska diskursanalys innehar exempelvis sin epistemologiska hemvist i såväl socialkonstruktionismen som den kritiska realismen och skiljer sig från Laclau och Mouffes (2001/1985) mer poststrukturalistiska tolkning. Min analys förankras primärt i Laclaus och Mouffes diskursteoretiska ansats och jag positionerar mig därmed närmare en foucauldiansk tolkning av diskursbegreppet än Fairclough (Jørgensen & Phillips, 2000).

Foucaults diskursbegrepp är emellertid relativt svårfixerat.

Liknande begrepp är ”mentalitet eller ”anda” som gör det möjligt att mellan samtida eller succesiva fenomen inom en given epok instifta en gemensam mening, symboliska