NaPSa Den nationella paperkonferensen i socialt arbete. Förutsättningar att driva en människobehandlande verksamhet

(1)

NaPSa 2021

Den nationella paperkonferensen i socialt arbete

Förutsättningar att driva en människobehandlande verksamhet

– med fokus på människans förändringsförmåga, forskningsbaserade principer och behandlingsinnehåll

Abstract

Det krävs både social förmåga, teoretiska och forskningsbaserade kunskaper för att utforma och driva människobehandlande verksamheter som gör skillnad för unga och vuxna med svåra psykosociala problem. I föreliggande presentation och bokkapitel behandlas olika förutsättningar för att individen ska kunna utvecklas positivt under en behandlingsinsats. Dessa förutsättningar handlar både om vad personen har med sig in i behandlingen – sitt psykosociala bagage – samt ett antal principer eller områden för att driva en professionell verksamhet i syfte att möta individens riskfaktorer och behov. Dessa områden omfattar allt från verksamhetens vision och mål, implementeringsförmåga av metoder, riktlinjer och rutiner, ledarskap och kompetensförsörjning, kartläggningsverktyg av klienternas risk och behov, aktuella och beprövade behandlingsmetoder, hur behandlingen sker i praktiken dygnet runt (24/7), samverkanspartners samt uppföljning av både verksamhetens kvalitet (t.ex. systematiskt arbetsmiljöarbete) och klienternas behandlingsutveckling (singel-system-design). Dessa åtta områden eller principer bildar en forskningsstyrd och teoretisk ram för både institutionella (t.ex. Hem för vård och boende [HVB], särskilda ungdomshem, LVM- hem, kriminalvård, psykiatri) och mer öppenvårdsbaserade verksamheter (exempelvis personellt boendestöd, missbruksbehandling, socialpsykiatri; LSS) – även om boken som helhet tar HVB som utgångspunkt. Att det idag främst är evidensbaserade metoder som är fokus både hos behandlingsforskare och bl.a. SBU eller Socialstyrelsen är ett problem när det kommer att utveckla dygnet-runt-vård – vilket ligger till grund för en avslutande diskussion.

Nyckelord: Behandlingsrelationer, behandling, HVB, behandlingsprinciper/- områden, singel-system-design.

Jürgen Degner

Socionom, fil.dr. och lektor i socialt arbete

(2)

Inledning

När unga och vuxna med svåra psykosociala problem erbjuds olika former av behandlande insatser är det avgörande att den behandling som erbjuds är professionell, relationsorienterad och kunskapsbaserad (Bruhn & Källström, 2018; Gendreau, Smith & French, 2008). Ett avgörande argument för detta är att behandling i socialt arbete är i behov av en terapeutisk allians som bygger på äkthet, engagemang och kontinuitet (Degner & Henriksen, 2007). Detta innebär i sin tur en människobehandlande verksamhet som är mycket kvalificerad – vilket ställer stora krav på både ledning och personal. Denna utgångspunkt innebär bland annat i att personalen har kunskap om vad som kännetecknar en människas väg till en social och ansvarstagande individ (s.k. psykosocial mognad) – och vad som krävs av den verksamheten för att kunna erbjuda psykosocial behandling i de fall livsutvecklingen fallerat, på ett etiskt och ansvarsfullt sätt. Den människobehandlande verksamheten behöver sålunda ha ledning och personal som både förstår individens olika förutsättningar för att kunna tillgodogöra sig en behandlingsinsats, samt ha goda behandlings- och organisationsteroetiska kunskaper för att påstå sig bedriva ett etiskt och kvalitetsbaserat socialt behandlingsarbete (Socialstyrelsen, 2015).

Med dessa utgångspunkter syftar föreliggande kapitel/paper till att diskutera hur människans tankar, känslor och handlingar formas från barna- och ungdomsåren, till vuxenlivet – för att kopplas till vikten av behandlingsorganisationens behov av kvalitet, kunskap och systematik. Kapitlet är, förutom en inledning och avslutande diskussion, uppdelat i fyra delavsnitt: Det första avsnittet inleds med en kortfattad beskrivning av att gå från en moraliskt, psykologiskt och socialt outvecklad ungdom, till en ansvarstagande och psykosocialt mogen vuxen. Därefter, i avsnitt två, beskrivs de organisatoriska förutsättningarna, med de åtta forskningsbaserade områdena, för att bedriva en professionell behandling. I samma avsnitt beskrivs ett kvalitetssystem, ”Verksamhetsdokument för Organisering, Drift och Innehåll – för Ledningen” (VODI-L), som utgår ifrån ovan åtta områden¹. Avsnitt tre består av en fiktiv verksamhet, BÖvA, som presenteras utifrån de åtta områdena för att avslutas i ett avidentifierat klientfall Francis 35 år. I sista avsnitt fyra får läsaren följa Francis från kartläggning av riskfaktorer och behov till behandling, med betoning på område två, fyra, fem, sex och åtta. Kapitlet avslutas med en diskussion.

Avsnitt 1. Att utveckla psykosocial mognad – ett antal förutsättningar för utvecklas från oansvarig ung till ansvarstagande vuxen

Det finns skäl att som behandlingspersonal ha fördjupade kunskaper om de olika livsprocesser och prosociala aktiviteter som formar en människas psykosociala utveckling. En anledning är självfallet vikten av att förstå vilka behov en individ har – bland annat utifrån vilka brister som funnits under uppväxten och fram till det som föranleder att klienten behöver behandling. En individs resa från barndoms, ungdoms- och till vuxenåren innefattar flera dimensioner och nivåer, där tankar, känslor och handlingar utvecklas i ett komplext system av psykofysiologiska förutsättningar, kärleksfulla och stödjande föräldrar, släkting- och vänskapsband, utbildning och arbete samt prosociala aktiviteter (t.ex. en positiv skolgång och utvecklande fritidsaktiviteter) (se t.ex. Bowlby; 1994; Bronfenbrenner, 1979; Larson, 2006). Att denna livsresa innehåller ett antal positiva komponenter är avgörande för att individen som vuxen ska utveckla en sund syn på sig själv, en känsla av trygghet, social kompetens och autonomi/självständighet – s.k. psykosocial mognad (Greenberger & Sørensen, 1974 och Icenogle, Steinberg, Duell, et al., 2019). Bowlby (1994) lyfter särskilt fram att erfarenheterna av relationer till föräldrar och omsorgsgivare, inledningsvis i livet, skapar en s.k. inre arbetsmodell (Internal Working Modell [IWM]). IWM handlar bland annat om att se sig själv som en positiv och

1 VODI-L har utvecklats inom ramen för Social Impact Lab (SoIL) vid Örebro universitetet.

(3)

viktig individ, men även om förmågan att ingå i, och forma, positiva relationer längre fram i livet.

Dvs. när ett barn söker tröst och trygghet hos en förälder – vid exempelvis upplevd fara eller om barnet skadat sig – men blir konstant avvisad, bemött nyckfullt, aggressivt eller oempatiskt, så riskerar bilden av den vuxne som en trygg och kärleksfull person över tid bli förvanskad. Istället för att vara en trygg hamn (eller erbjuda en lugnande famn), så representerar föräldern istället en vuxen person som det är svårt att lita på eller känna sig säker med.

Tillsammans med föräldrar eller andra omsorgsgivare, så är även det övriga sociala nätverket (släktingar och vänner), tillsammans med en prosocial fritid, centrala för utvecklingen (Darling, 2007;

Larson, 2006). Genom att interagera med andra betydelsefulla individer och utmanas i exempelvis olika skoluppgifter, idrott, musicerande, föreningsliv, praoverksamhet och arbete, grundläggs individens kognitiva utveckling, självbild samt förmåga att hantera samhällets förväntningar, regler och moraliska värden (Pratt, Arnold, Pratt, & Diessner, 1999). Det är även i vardagen, genom dagliga ritualer och rutiner i hemmiljön, som individens känslor, tankar och handlingar formas och individens psykosociala mognad grundläggs (Steinberg, Chung & Little, 2004; Rogoff et al., 2007). Steinberg, Chung & Little (2004) samt Greenberger (1984) definierar begreppet psykosocial mognad (psychosocial maturity) som en fortlöpande och gradvis utvecklingskedja som sker inom tre centrala psykosociala domäner: behärskning/självkontroll och kompetens (mastery and competence), relationskompetens och social funktionsförmåga (interpersonal relationships and social functioning) samt självkännedom och egenmakt/autonomi (self-definition and self-governance). Med detta avses en process där den unge förväntas spela alltmer krävande roller och ta ansvar både för sig själv och för andra. För att axla denna mantel kommer därför tonårsförloppet spela en mycket central roll, eftersom det är då erfarenheter, normer och värderingar från vuxna och jämnåriga rollmodeller ska internaliseras till egna handlingsplaner. För att uppnå en djupgående psykosocial mognad, och kunna fungera som självständiga och produktiva individer i dagens högt utvecklade samhälle, behöver de unga vuxna, enligt Steinberg, Chung och Little (2004), genomgå dessa olika faser och utvecklas inom samtliga tre domäner.

Det är sammanfattningsvis framför allt i senare tonåren och i de tidiga vuxenåren (ca 16-24 års ålder) som individen formas till att bli en ansvarstagande samhällsmedborgare – och det är ungefär i åldersspannet 15-20 år som den unge inte sällan inleder en vårdkarriär och placeras utanför sitt hem – dvs. i familjehem, på HVB eller på särskilda ungdomshem inom Statens institutionsstyrelse (SiS) regi. Detta innebär att det både för unga och vuxna klienter är centralt att den sociala insatsen tar i beaktning vilka mekanismer som formar en individ i normalfallet, och designar en insats som omstrukturerar de negativa tankar och beteende som formats under uppväxten (Degner & Henriksen, 2007).

Betydelsen av prosociala aktiviteter för utveckling, struktur och välbefinnande

Är utvecklat i det kommande bokkapitlet.

Behandlingspersonal både som ställföreträdande föräldrar och ledare

(4)

Avsnitt 2. Förutsättningar för att driva en kunskapsdriven behandlingsverksamhet – EBP samt åtta forskningsbaserade områden

En helt central utgångspunkt när vi diskuterar att en verksamhet ska vara kvalitetsstyrd eller kunskapsdriven är att detta ytterst ska gagna den individ, eller grupp av individer, som omfattas av insatsen. En människobehandlande verksamhet behöver därför organiseras efter en viss grad av systematik för att den ska betecknas som kunskaps- och kvalitetsdriven. Dessa handlar bl.a. om verksamhetens organisering, ledarskap, kompetensförsörjning, teoretiska utgångspunkter, evidensbaserade metoder och prosociala behandlingsaktiviteter, samt hur klientarbetet följs upp under insatsens gång. Men inledningsvis kommer jag skriva kort om vad som kännetecknar evidensbaserade behandlingsmetoder samt en evidensbaserad praktik (EBP).

Att arbeta i en evidensbaserad miljö – och att ha ett evidensbaserat förhållningsätt

Riskfaktorer och behovsområden – en kort beskrivning

De åtta forskningsbaserade områdena mer specifikt

För att illustrera vad som kännetecknar en kvalitetsdriven verksamhet – som stödjer ett EBP-baserat arbete – följer nedan en kortfattad beskrivning av åtta olika forskningsbaserade områden. Dessa områden handlar på en övergripande plan om hur en verksamhet kan utformas för att optimera goda behandlingsresultat, samt främja en god, utvecklande och stimulerande arbets- och behandlingsmiljö, för både medarbetare och klienter. Områdena är i huvudsak hämtade från Latessa, Cullen & Gendreau (2002) samt från Gendreau, Smith & French (2008). Områdena beskrivs kortfattat nedan i matris 1, med de centrala utgångspunkterna i den skuggade rutan. Under respektive områdessiffra beskrivs därefter det centrala för att förstå kapitlets fiktiva HVB (BÖvA) och case (Francis) i slutet.²

Matris 1. I matrisen följer en genomgång av åtta forskningsbaserade områden som tjänar som ett strukturerande ramverk för en människobehandlande verksamhet.

1. Organisation, vision, lagar och riktlinjer, samt strategiska och operativa mål

Här beskrivs verksamhetsinnehåll, vision, strategiska och operativa mål samt målgrupper. Här finns bland annat även de föreskrifter och den lagstiftning som verksamheten vilar på.

2. Rutiner, mötesfora, förhållningsätt och implementeringsarbete

Inom detta område görs en kontinuerlig omvärldsbevakning gällande behovet av forsknings-/evidensbaserade metoder och program för den aktuella målgruppen, samt implementeringsarbetet av aktuella metoder. Här finns även strategier och ritualer för att ledningen ska uppnå en samstämmig personalgrupp som arbetar i enhetlighet med verksamhetens grundläggande idé, vision och mål. Här återfinns slutligen olika mötesfora (t.ex. APT, behandlingskollegium, ledningsmöten), samt merparten av verksamhetens rutiner.

2 Längre fram i Matris x presenteras en verksamhet, BöVA, med samma struktur, baserat på de åtta områdena.

(5)

3. Ledning, rekrytering, personalfrågor samt kompetensförsörjning

Under detta område återfinns bl.a. HR-frågor, ledarskaps- /rekryteringsstrategier, arbets-/tjänstebeskrivningar samt kompetensutveckling/-försörjning för personalgruppen.

4. Kartläggning av risk- /skyddsfaktorer och behovsområden

Det här området handlar om olika utredningsverktyg/-material (t.ex.

ADAD, ASI, SAVRY, BM-C, intervjuer, nätverksarta,

kontaktperson[KP]-samtal) som används för att kartlägga klienternas risk-, skydds- och behovsområden – för att identifiera vilken

behandling som klienten är i bäst behov av.

5. Metoder,

behandlingsprogram/- komponenter

Här beskrivs behandlingsprogrammet, de metoder och metodkomponenter som verksamhetens koncept och

behandlingsinnehåll vilar på. Här gäller det även att arbeta med, och i klientarbetet, tillämpa informationen från kartläggningen och de olika bedömningsinstrument som beskrivits i princip fyra.

6. Behandlingsarbetet i

praktiken Detta område handlar om vad ledning och personal konkret gör varje dag för att leva upp till verksamhetens uppdrag – med utgångpunkt i de föregående områdena. Dvs. på vilket sätt, måndag till söndag 24/7, som verksamheten är organiserad för att främja klienternas utveckling. Behandlingskonceptet/-innehållet i praktiken gäller på samma sätt om verksamheten är öppenvårdsbaserad – och det inte är en insats dygnet-runt-baserad (24/7). Här blir särskilt informationen från område fyra och metoderna i område 5, samt övriga prosociala aktiviteter centrala för behandlingen som helhet.

7. Samverkan,

kommunikation och marknadsföring

Område sju innefattar viktiga samverkanspartners såsom socialtjänst, andra vårdgivare, praktikplatser, arbetsförmedling, fritidsaktiviteter, trossamfund, personalutbildare och universitet etc.

Här inryms även kontakter och samverkan med myndigheter såsom IVO och Arbetsmiljöverket samt Socialstyrelsen. Slutligen

inrymmer området med kommunikation inom organisationen med personal.

8. Systematiskt arbetsmiljöarbete, samt uppföljning av behandlingsprocess.

Detta område handlar både om att fortlöpande följa upp och

utvärdera arbetsklimat (systematiskt arbetsmiljöarbete), att utvärdera samverkan med uppdragsgivare (nöjd kund), samt följa upp och utvärdera själva uppdraget, dvs. göra en fortlöpande skattning av det klientarbete som utförs. Här används med fördel en s.k. Single- System-Design (S-S-D)³. Detta handlar sålunda både om

organisationens progression och kvalitet, samt en uppföljning av

3 Se längre fram i kapitlet.

(6)

personalens behov och utveckling (t.ex. medarbetarsamtal), samt inte minst en kontinuerlig utvärdering av det klient-

/behandlingsarbete som utförs.

VODI-L – ett ledningssystem baserat på de åtta områdena

Avsnitt 3. BÖvA – en fiktiv verksamhet

Verksamheten, låt oss kalla den Behandlings- och ÖppenvårdsArenan (BÖvA)⁴, består av ett HVB med en öppenvårdsdel för vuxna klienter mellan 18-65 år. BÖvA kommer inledningsvis kortfattat beskrivas i matris x, med utgångspunkt i de åtta områdena, för att därefter fördjupas i område fyra, fem, sex och åtta genom ett individbaserat case (Francis).

Matris x. En kortfattad översikt av BÖvAs verksamhet kopplat till de åtta områdena.

(BÖvA) Beskrivning av organisation och innehåll skildrat i relation till de åtta olika områdena

1. Vision, organisation, lagar och riktlinjer – samt strategiska och operativa mål.

Behandlings- och ÖppenvårdsArenan (BÖvA) bedriver Hem för vård och boende (HVB) samt eftervård i form av stödlägenheter med personellt boendestöd.

Verksamhetens utgångspunkt är förstås att vara kvalitetstyrd, vilket bl.a. regleras i 3 kap. 3 § SoL. BÖvAs kvalitetsledningssystem baseras dels på Socialstyrelsens föreskrifter om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete (SOSFS 2011:9), dels på åtta forskningsbaserade områden, vilka ligger till grund för hela organisationens drift och innehåll: Från vision och styrning, till innehåll och kvalitetsuppföljning. Ett utdrag ur verksamhetens vision är:

”… att i alla delar vara ett kunskapsstyrt behandlings- och rehabiliteringscentrum i nationell och internationell framkant – med målet att alla klienter ska utvecklas optimalt utifrån sina möjligheter och behov”.

2 Rutiner, mötesfora, förhållningsätt och implementeringsarbete.

3 Ledning, rekrytering, personalfrågor samt kompetensförsörjning.

4 Kartläggning- och

utvecklingsarbete. Är utvecklat i det kommande bokkapitlet.

5 Olika metoder och

tillvägagångssätt. Är utvecklat i det kommande bokkapitlet.

6 Behandlingsarbetet i

praktiken. Är utvecklat i det kommande bokkapitlet.

7 Samverkan,

kommunikation och marknadsföring.

8. Systematiskt

arbetsmiljöarbete, samt uppföljning av

behandlingsprocess.

4 BÖvA är en fiktiv, och som jag ser det idealisk, verksamhet, men hämtar inspiration och utgångspunkter från olika typer av verksamheter som exempelvis Bonaanstalten (i drift 1904–1948), San Patrignano, fängelseön Bastøy i Oslofjorden och Basta.

(7)

Francis 35 år – en avidentifierad fallbeskrivning

Francis (F) kom till BÖvA efter att inledningsvis varit omhändertagen enligt Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) och placerad på LVM-hem. Nedan beskrivs kortfattat Fs bakgrund och problembild. Därefter avslutas med kort utdrag ur vårdplanen som ligger till grund för BÖvAs genomförandeplan och behandling.

Bakgrund och problembild

Utredning enl. 7 § LVM inleds den x (datum) utifrån inkommen anmälan från Xxx (uppgiftslämnare), anmälningar från Xxx (namn) samt uppgifter från Francis (F) själv. Enligt anmälan har F försatt sitt liv i fara då hen under kort tid tagit x- antal överdoser. F har tidigare varit föremål för socialtjänstens utredningar – men har under flertalet av dessa visat påtaglig ambivalens till stöd från socialtjänsten. F har dessutom vid flertalet tillfällen inte varit möjlig att nå, samt har heller inte, trots upprepade uppmaningar, hört av sig tillbaka till socialtjänsten. Bedömning görs därmed att det kan finnas skäl till att bereda F tvångsvård med stöd av LVM.

(Här utelämnas övriga utredningsområden/-rubriker och vi går direkt till sammanfattning och analys nedan).

Sammanfattning

Sammanfattningsvis visar utredningen att F är en 40-årig person som varit känd av socialtjänsten i X-stad sedan ca tio år (årtal). F har x-barn mellan 15-20 år, men har sedan x antal (år) helt tappat kontakten med dem. Fs äldre syster, som tidigare flera gånger gjort en orosanmälan kring F socialtjänsten, säger nu sig inte ”orka mer” med att stötta F i sin livssituation. F har sedan x-år ägnat sig åt allt allvarligare kriminalitet (med ett antal domar bakåt), mycket för hen har ett umgänge bland andra kriminella och missbrukare, eftersom K, som hen säger själv, ingen av de tidigare prosociala vännerna vill ha någon kontakt F. Trots att F är ”driftig” med att vara spindeln i nätet gällande brott och ”langa” droger, så är F ångestfylld med dåligt självförtroende i långa perioder – och med extremt dåliga relationer till sitt eget sociala nätverk, förutom sin ena syster som ”alltid funnits och stöttat”. F har de senaste åren även blivit mer och mer inbunden och det är svårt att få F att svara på enkla standardiserade frågor, som F menar är ”… så förbannat tjatiga”. F menar att det är främst är sitt dåliga mående som hen behöver hjälp med, för då kommer både ”drogsug” och kriminalitet försvinna av sig själv menar hen. F har i nuläget provkontrakt på en lägenhet via X (hyresbolag), men har fått besked att kontraktet inte kommer att förlängas från den x (datum) eftersom lägenheten slagits sönder vid upprepade tillfällen. F har även härbärgerat personer som både är kriminella och som missbrukat öppet – som dessutom har hotat grannar. F uppbär försörjningsstöd sedan x-år tillbaka, men har tidigare både en fullgången gymnasieutbildning och arbetat ett flertal år inom äldreomsorgen och bilindustrin. F har haft ett flertal behandlingsinsatser både inom öppenvården, på

behandlingshem samt på olika stödboenden. F har ett mångårigt alkohol- och narkotikamissbruk, där huvuddrogerna i dagsläget är x, y och z. F har sista månaden vårdats på sjukhus vid x-antal tillfällen för intoxikationer. I samband med sista vårdtillfället görs bedömning av läkare att F behöver fortsatt vård och erbjuds därför fortsatt plats på X-enhet. F avböjer erbjudandet och avviker från enheten (namn) samma dag. I samband med detta fattar den xx (datum) socialnämnd Xs ordförande beslut om omedelbart omhändertagande enl 13 § LVM. F förs samma dag till X-enhet av polis. Vården inleds därmed på sjukhus.

Är mer utvecklat, bl.a. med rekvisiten (skäl för tvångomhändertagande), i det kommande bokkapitlet.

Avsnitt 4. Från behandlingskollegium, till metod och prosociala aktiviteter – en sammanhållen kedja

Ett centralt forum, jämte bland annat personalmöten (APT) och andra ledningsmöten, är att genomföra regelbundna behandlingskollegier (område 2). Behandlingskollegiet har flera olika syften, varav ett centralt är att olika personalkategorier blir delaktiga i klienternas behandling och genom att ta del av, och vara med i behandlingsplaneringen, skapas en gemensam utgångpunkt i behandlingsarbetet. Det är även ett möte som, rätt utnyttjat, bidrar till sammanhållning och att personalen utvecklar en gemensam begreppsapparat i linje med den teoretiska utgångspunkt och de behandlingsmetoder som används i verksamheten. På dessa möten görs klientdragningar och aktuell

(8)

behandlingsinsats diskuteras mellan de olika involverade personalkategorierna. Dessutom utformas behandlingsmål för respektive klient av ansvarig behandlingspersonal, som därefter kan följas upp kontinuerligt på kommande möten med en Single-System-Design (S-S-D) (se område åtta samt sista avsnittet innan diskussionen). I behandlingskollegiet deltar inte klienten – vilket innebär att det är ytterst viktigt att klienten görs delaktig innan de mål som diskuteras i kollegiet s.a.s. blir praktisk verklighet i behandlingsarbetet. När kollegiet används på ett konstruktivt sätt kan det liknas vid kunskaps- och behandlingsseminarium för personalen, som sedan prövas i behandlingspraktiken tillsammans med klienterna. I matris x ges ett exempel på struktur och dagordning för behandlingskollegiet.

Matris x. Ett sätt att organisera behandlingskollegiet.

Behandlingskollegium Dagordning:

Deltagare⁵:

Lägesbeskrivning⁶:

Fördjupning och uppföljning av behandlings- och utvecklingsmål⁷:

Nästa möte:

Mötet avslutas Varmt välkomna!

Ordförande

Att utforma behandlingen i praktiken (område 4-5-6)

En evidensbaserad metod har som tidigare poängterats, hur effektfull den än är enligt forskningsöversikter och metaanalyser⁸, alltid en begränsad räckvidd/effekt. Detta eftersom en klient enbart deltar – om alls – ett få antal timmar i veckan, eller snarare i månaden, i en metodsession, vilket ska jämföras med veckans totalt 168 timmar. Detta innebär i normalfallet för gemene person 8 timmars arbete (5 dagar i veckan), 8 timmars fritid och 8 timmars sömn i genomsnitt (24/7). Det är därför helt essentiellt att metoden inte existerar i ett vakuum, utan är en pusselbit och välintegrerad med den övriga tiden i behandlingsmodellen/-insatsen. För att behandlingen ska vara organisk är det dessutom viktigt att den kartläggning av klientens problembild (riskfaktorer) och behandlingsbehov som genomförts (område 4) hänger samman med genomförande-/behandlingsplanen samt med de behandlings-/metodstödjande aktiviteter som erbjuds på BÖvA (område 6).

Grunden för kartläggningen och upprättandet av genomförandeplanen är den vårdplan som initialt upprättats av den placerande enheten, genom handläggaren och med utgångspunkt i LVM-utredning, som i det här fallet låg till grund för omhändertagandet av Francis. Därefter behöver behandlingsinsatsen planeras och utformas dels genom att identifiera och matcha vilken eller vilka

5Deltagare exempelvis vara lednings-, kontakt- och behandlingspersonal samt skol, hälso- och sjukvårdspersonal (även andra deltagande parter beroende på verksamhet).

6 Här presenterar kontaktpersonen/-erna, eller någon i deras ställe, på ca 5 minuter sin/sina klienter.

7 Behandlingsassistenter/övrig personal utgår ifrån något av livsområdena i genomförandeplanen. Här görs en enklare kartläggning – eller befintligt material från redan genomförd kartläggning – av en klients aktuella behovsområde. Utgå ifrån kartläggning och formulera mål, aktivitet, tidsram, uppföljning och ansvarig i matrisen (se matris x längre ner).

Poängsätt, när det är aktuellt, behandlingsutveckling för respektive livsområde.

8 I en metaanalys, som tillskrivs en hög evidensgrad, lägger forskarna samman data från flera liknande studier och kan därför få ett avsevärt större urval att göra sina analyser på, och basera sina slutsatser, ifrån.

(9)

metoder som är tillämpbara i Fs fall, dels vilka övriga aktiviteter som är lämpliga i relation till Fs risk- och behovsprofil. En bärande tanke när en Francis erbjuds behandling på BÖvA är att Fs personliga egenskaper, motivation och inlärningsstil ska matchas till innehållet i behandlingen.

Responsivitets- eller mottaglighetsprincipen har två olika delar eller dimensioner, vilka är generell och specifik responsivitet. Den generella avser både att identifiera den mest lämpade metoden för klientens problembild och, genom en positiv behandlingsallians mellan klient och personal, utforma och strukturera ett utvecklande behandlingsinnehåll på ett mer generellt plan. Den specifika responsiviteten handlar om ett mer individanpassat sätt att identifiera och matcha klientens inlärningsstil, kognitiva förmåga – även med beaktande av kön, ålder och etnicitet – med den behandling som planeras. I Francis fall finns det mycket som talar för att hen har ett mycket avancerat missbruksmönster, som överskuggar allt annat i livet. Kriminaliteten, som betecknas som ett kriminogent behov (dynamisk och föränderlig/påverkansbar riskfaktor), tycks mer vara en följd av själva missbruket, och den livsföring som följer av detta, än som ett primärt problemområde. Då missbruket är i förgrunden hos F beslutas på ett behandlingskollegium, och i samråd med F som har hört gott om behandlingsformen av sin umgängeskrets, att inledningsvis erbjuda 12-stegbehandling.

I framtiden kan det även bli tal om att fasa in One-to-One i behandlingen. Men behandlingsansvarig på BÖvA anser att det är viktigt att ta en metod i taget, så det inte blir metodkomponenter som överlappar varandra och i värsta fall blir direkt kontraproduktiva.

Även om metodens verkningsgrad, som enskild insats, inte ska överskattas så bör den ändå betraktas som en grundpelare eller som navet i ett hjul (se nedan). I detta hjul, eller i ekrarna, återfinns klientens övriga livsområden – och här är tanken att de prosociala aktiviteter blir delar av en terapeutisk helhet för att stödja de metodsessioner som erbjuds. I matrisen nedan är metodexemplet, med utdrag ur metodinnehållet, One-to-One, där de olika delarna av metoden är Motiverande samtal, Kartläggning – sätta upp mål, färdighetsträning, problemlösning m.m. Som framgår av matrisen nedan blir dessa metodkomponenter, som terapeuten går igenom i samtalet med klienten, utmärkta att praktisera direkt från metodrummet de olika aktiviteter som erbjuds på BÖvA (se område 6 i matris x).

Matris x. En skildring av hur metoden är navet i behandlingen – av klientens livs- och behovsområden.

.

(10)

Att utforma mål utifrån kartläggning – och med progression i de prosociala aktiviteterna (x=ej ändrat)

Parallellt med metodsessioner erbjuder BÖvA en mängd olika verklighetsanpassade aktiviteter som stimulerar både Fs träning i allmändaglig livsföring (ADL), såsom hygien, tvätt, matlagning, städ och social träning. Till detta planeras stegvis och med progression mer yrkes- och praktikförberedande verksamheter på BÖvA, såsom tillverkning och försäljning. En viktig del med dessa aktiviteter är att främja motivation hos både personal och klienter. Dvs. genom att tillsammans med personal träna och succesivt fördjupa färdigheter i olika områden, kopplat till utbildning i samverkan med folkhögskolan (område 7), blir behandlingen både lärande, entusiasmerande, psykosocial och samhällsorienterad på samma gång – för både personal och klienter. Som tidigare nämnts i område fyra behöver en kartläggning ske av Francis kognitiva förmåga, kunskaper och färdigheter (specifik responsivitet) för att sedan formulera behandlingsmål tillsammans med F. En första kartläggning av F ger vid handen följande problembild och bakgrund:

Kriminogena behov (starka dynamiska [förändringsbara] riskfaktorer, som har en stark koppling till återfall i missbruk eller kriminalitet):

• Kriminellt och normbrytande beteende som eskalerar (tidigare domar/känd hos socialtjänsten).

• Mångårigt drog/alkoholmissbruk.

• Prokriminellt nätverk (umgänge med kriminella och missbrukande personer).

• Låg självkontroll (återfaller i både missbruk och kriminalitet och har avbrutit flertalet behandlingar).

Icke-kriminogena behov (dynamiska [förändringsbara] riskfaktorer, men med en lägre grad av koppling till återfall i missbruk eller kriminalitet):

• Ångestproblematik.

• Allvarlig psykisk ohälsa.

• Lågt självförtroende.

• Dålig relation till och separation från barnen.

Skyddsfaktorer (är en buffert mot och ska lindra effekterna av riskfaktorerna):

• Har haft skötsamma vänner – för F betydelsefulla relationer som eventuellt kan återupptas.

• Storasystern som alltid funnits med och stöttat F i med- och motgång.

• Fullgången gymnasieutbildning och yrkesutbildning.

• Flera års yrkesarbetande/-erfarenhet.

Även om fallbeskrivningen enbart är ett kort utdrag ut Fs nuvarande liv, så ger ögonblicksbilden en tydlig fingervisning om att missbruket långt ifrån är Fs enda problem idag. Oavsett vilken riskfaktor som kommer först, eller snarare som kan anses har gett upphov till nästa riskfaktor i ordningen, så krävs många olika insatser, inom flera olika livsområden för att F ska ha en chans att komma tillrätta med sitt liv. Med en nätverkskarta är det möjlighet identifiera betydelsefulla relationer i Fs liv. När det gäller systern kan både F och systern vara delaktiga i att utforska hur relationen ser ut idag och varför den ser ut som den gör, samt hur de skulle önska att relationen skulle se ut i framtiden. Just relationer är något centralt i en människas liv och därför behöver relationsskapande aktiviteter tillsammans med primärbehandling, som i Francis fall, kombineras. Att skapa en gemenskap med både personal och medklienter på BÖvA är centralt för att F ska få rollmodeller/förebilder hos både

(11)

personal och klienter för att skapa en relationsmässig reservoar för att kunna återanknyta band och relationer till både sina barn och till systern – och även i förlängningen till ett positivt socialt nätverk mer generellt.

Vi ska som näst sista punkt i avsnitt 4 att sätta upp några behandlingsmål och aktiviteter för Francis.

Behandlingsmålen utformas som ’förslag’ på behandlingskollegiet (vilket beskrevs inledningsvis i detta avsnitt) och därefter diskuterar förslagsvis klientens kontaktperson, och planerar mer i detalj, målen med Francis. Utgångpunkten för att utforma dessa mål illustreras i matris x nedan, en matris som med fördel kan ligga med, inom respektive livsområde, i genomförande/-behandlingsplanen (Degner, 2021 för VODI-L).

Matris x. En modell för att i genomförandeplanen, utifrån kartläggningen, sätta lång- och kortsiktiga mål, samt aktiviteter och tidsram, som sedan följs upp genom S-S-D på behandlingskollegium.

Livsområde 1-x_______________________________________________________________________________

Kartläggning och problembeskrivning

Riskanalys, svagheter, styrkor och utvecklingsbehov

Utvecklingsmål Ange gärna flera

mål, med det övergripande målet först

Aktivitet/insats Ange de aktiviteter som hänger ihop

med målet/en.

Tidsram Hur ofta/länge varje specifik aktivitet ska

genomföras:

Uppföljning Uppföljning av den

genomförda aktiveten

Ansvarig/a T.ex. klient, kontaktperson och

berörd personal

Bedömning Långsiktiga mål

Bedömning

Delmål

Som framgår av matrisen finns en ruta ’Bedömning’ både vid ’Kartläggning’ och vid ’uppföljning’.

Vid denna bedömning görs en kollegial värdering på behandlingskollegiet vilken allvarlighetsgrad det kartlagda problemet/riskfaktorn eller behovet har, enligt matris x nedan.

Matris x. Risk och behovsanalys (med inspiration av skattningsproceduren i ASI) Skattningsförklaring

0-1. Ingen: Hjälp krävs inte/Inget behov av hjälp.

Problemnivå: Inget aktuellt problem. Problemet ligger längre tillbaka i tiden.

2-3. Liten: Hjälp krävs troligen inte/Litet behov av hjälp.

Problemnivå: Problemet förekommer då och då. Problemet är lindrigt, och pågår vanligtvis under kortare perioder.

4-5. Måttlig: Viss hjälp krävs/Måttligt behov av hjälp.

Problemnivå: Problemet pågår för närvarande. Problemet förekommer relativt ofta och klienten har ibland svårigheter att hantera problemet.

6-7. Påtaglig: Hjälp krävs/Påtagligt behov av hjälp.

Problemnivå: Problemet pågår för närvarande, förekommer ofta i långa perioder. Klienten kan inte själv hantera problemet.

8-9. Mycket stor: Hjälp krävs absolut/Mycket stort behov av hjälp.

Problemnivå: Problemet pågår med hög intensitet och har pågått länge. Problemet försätter klienten i en mycket svår situation, kan vara akut eller livshotande.

Som tidigare nämnts är det viktigt att förstå att en individ inte utvecklas i ett livsområde i taget utan det är en mängd olika livsarenor som sammantaget kommer ligga till grund för den psykosociala mognaden. På samma sätt utvecklas inte psykosociala problem inom ett område i taget, utan dessa överlappar och förstärker varandra – dvs. riskfaktorerna ackumulerar över tid. Detta innebär att även

(12)

om det uppenbara, eller alarmerande, problemet i Francis fall är missbruk, så har detta fått till följd att problematiken spiller över på flera områden samtidigt. Arbetet har fallerat, relationen med barnen har havererat, relationen med systern är ansträngd, det prosociala nätverket med stöttande nära vänner har bytts ut mot kriminella nätverk och ’vänner’ i samma situation som F själv. Detta är naturligtvis inget konstigt, men behöver med nödvändighet hanteras som en helhet i behandlingen. Se matris x för de olika livsområdena.

Matris x. Kartläggning, skattning och uppföljning – problem och behovsområden

Problem och behandlingsbehov inom olika livsområden

Skattning

0-1 2-3 4-5 6-7 8-9

1. Sociala färdigheter och ADL 2. Fysisk hälsa (FH)

3. Psykisk hälsa/Psykiatrisk diagnos (PH) 4. Missbruk – tobak, alkohol, andra droger (M) 5. Kriminalitet (K)

6. Familj och socialt nätverk (F/S) 7. Utbildning/praktik (U/P) 8. Arbete (A)

9. Fritid (F)

Att kunna sätta tydliga mål ökar möjligheten till positiva förändringar och processer – under förutsättning att målen är ställda utifrån den nivå som personen befinner sig på. Dvs. målen får varken vara för högt eller för lågt satta, samt att de är specifikt formulerade för att de i sin tur ska vara uppföljningsbara (se Locke, 1996). Inledningsvis i detta avsnitt beskrevs att F skulle erbjudas 12- stegsprogram för primärbehandling av sitt missbruk, men i programmet ingår även en anhörigvecka eftersom Fs missbruk lett till stora sociala konsekvenser. Valet av livsområde blir därför följande:

Livs-/problemområde: Familj och socialt nätverk (6).

Kartläggning: F har en relativt allvarlig social situation, med en i det närmaste obefintlig relation till sina barn, sin familj eller tidigare ’skötsamma’ vänner. Det framkommer även att systern påtalar att hon inte längre mäktar med att stötta F om det inte blir ändring på hens livsföring. Detta tillsammans med att de enda kontakterna som F har idag är kriminella och andra i samma situation som F själv.

Detta bedömer medlemmarna i behandlingskollegiet till en problemnivå 7 enligt skalan i matris x.

Lång- och kortsiktiga mål: Målet är att F ska få insikt i, och kunna sätta egna ord på, att den destruktiva livsföringen medfört en stor förlust av både barnen och andra viktiga relationen i det sociala nätverket. Längre fram ska F återskapa en positiv och ömsesidig relation primärt till sina barn, men även till systern. När det gäller systern är målet att så fort som möjligt bjuda in henne till behandlingen för att inventera vilka svårigheter och möjligheter som upplever i relationen, samt för att orka fortsätta att vara en viktig person i Fs liv.

Aktiviteter/insatser: För att kunna arbeta med Fs sociala nätverk behövs fokus initialt vara missbruket samt öka Fs känsla av sammanhang och få ett bättre mående. För missbruket är det först och främst 12-stegsbehandlingen som genomförs för att skapa insikt i missbrukets konsekvenser.

Kontaktpersonen (KP) har MI-inspirerade stödsamtal med F samt använder en nätverkskarta för att inventera Fs olika relationer i sitt privata (föräldrar, släkt och vänner, forna arbetskollegor) och formella nätverk (behandlare, handläggare). KP, i samarbete med behandlaren på 12-

(13)

stegbehandlingen, fortsätter att låta F göra en livsberättelse med fokus på relationen till barnen och systern.

Men det räcker inte med att prata vare sig enskilt med KP eller i grupp i missbruksprogrammet, utan F behöver stimulans både psykiskt och fysiskt för att bearbeta intrycken från missbruksbehandlingen. F tycker väldigt mycket om djur och har gett som önskemål att både få ta hand om bondens hästar och kor (se område 7 i BÖvA), i den mån det finns tid parallellt med 12- stegsbehandlingen. F är också nyfiken på hela kedjan från produktion av mejeriprodukter, spannmål, kött och grönsaker, till leverans av produkterna till BÖvAs storkök och restaurang. På sikt resonerar F om att kanske kunna arbeta med livsmedel i någon form, som kock, i livsmedelsaffär eller som avbytare på bondgård. För att F inte ska tröttna, vilket skett förut, kommer dessa aktiviteter ske i etapper och bli alltmer komplexa över tid, dvs. ett centralt begrepp är skapa en ’progression’ kring varje moment.

Ansvariga: F själv tillsammans med sin kontaktperson på BÖvA.

Att följa upp Francis behandlingsutveckling med en förenklad Single-System-Design – som presenteras i en månadsrapport till handläggaren

Som framgår av område åtta är en kontinuerlig uppföljning av behandlingen för Francis helt central för att verksamheten ska kunna hävda att det bedrivs en evidensbaserad praktik/förhållningsätt (se även det femte steget i EBP, matris x). Denna systematiska uppföljningsprocess behöver vara en naturlig del i arbetet och ska således inte vara något utöver den ordinarie behandlingen, eller vara betungande för, personalen. När det gällde arbetsgången på behandlingskollegiet beskrevs tidigare hur kartläggning och behandlingsmål – från både vård- och genomförandeplan – formulerades i en matris (se matris x). Den skattning (bedömning) som gjordes under kartläggningen behöver därefter följas upp efter att en insats genomförts mellan två mätpunkter (se matris x under kolumnen

’Uppföljning’ samt matris x nedan för T1 1 [baseline] till T 3). När uppföljningen görs inom det område som mål och aktivitet som bestämts på kollegiet, och i samarbete med F, görs en ny skattning av problemets karaktär och omfattning, med ca fyra veckors mellanrum för T1 – T2 – T3 – etc. I detta fall handlar det om vilka eventuella framsteg, eller bakslag, F visat inom det livsområde som personal och F valt att arbeta med. Därefter kan den systematiska bedömningen med fördel finnas med i underlaget för månadsrapporteringen till handläggaren (Degner, 2021). Se matris x nedan:

Matris x. I rutan görs en kort redogörelse för hur behandlingen förlöper med focus på Fs relationer till barn och systern.

Familj och socialt nätverk (6). Bedömning

Behandlingsberättelse T1 (baseline/inskrivning) 0-9

När F kom till BÖvA visade hen stor vånda över vilka konsekvenser missbruket förorsakat både i relationen till sina barn och till sin syster – och övriga nätverk. Det faktum att barnen tagit avstånd och systern håller på att ge upp, gör att allvarlighetsgraden i Fs problembild under detta område bedöms som sju.

Behandlingsberättelse T2 (var fjärde vecka) 0-9

Xx

Behandlingsberättelse T3 (var fjärde vecka) 0-9

Xx

Behandlingsberättelse Tn … (var fjärde vecka) 0-9

Xx

Månadsrapporteringen inleds med en behandlingsberättelse som mynnar ut i en problem- belastningsbedömning graderad till 0-9. Bedömningen bygger på kollegial samsyn (för att sträva mot en så hög interbedömarreliabilitet som möjligt) där behandlingsansvarig tillsammans med berörda

(14)

kontaktpersoner, och andra inblandade personalkategorier, genom regelbunden personalutbildning och kontinuerliga behandlingskollegier, arbetar med dessa frågor. Märk väl att även om bedömningarna mynnar ut i en siffra, så ligger det en kvalitativ argumentering och analys som motiverar siffran.

Som underlag för bedömning ligger en kontinuerlig kartläggning och revidering av klientens problembild, resurser och behov enligt genomförandeplanen. Kartläggning och bedömning sker genom strukturerade samtal (semistrukturerad intervjuguide), för respektive område relevant problemchecklista, bedömningsinstrument, observationer, nätverkskarta, dag-/nattjournaler samt genom personal-klientinteraktion i de dagliga aktiviteter som klienten deltar i. Det samlade underlaget (problem/behov, mål och aktiviteter, tidsram, uppföljning och ansvariga för insatserna) avhandlas därefter regelbundet på behandlingskollegierna. Slutligen kan följande graf illustrerad i matris x följa med månadsrapporten efter behandlingsberättelse för att både för handläggare, behandlare och inte minst för F mer grafiskt visa behandlingsförloppet över tid. Det blir en linje för respektive område och i fallet nedan illustrerar linjen Familj och socialt nätverk och indikerar en något positiv utveckling i detta område över tid.

Avslutande reflektioner

I detta kapitel har min ambition varit att skildra behandlingens villkor i skärningspunkten mellan vad som formar en människas tankar och handlingar från ungdom till vuxen – och vilka krav en verksamhet behöver uppfylla för att erbjuda behandling till en person som behöver hjälp från samhället. Jag inleder reflektionen med att koppla tillbaka till begreppet psykosocial mognad:

Essentiellt för människans normalutveckling är att med utgångpunkt i en positiv uppväxtmiljö, med positiva vuxna och jämnåriga förebilder, bland mycket annat, utveckla en god självkännedom, en positiv attityd mot andra samt göra självständiga och positiva livsval (Steinberg, 2004). Vidare behöver varje individ, utifrån sin unika förmåga, tillägna sig en utbildning och yrkeserfarenhet för att kunna försörja både sig själv och andra – för att bli och känna sig som en betydelsefull aktör i samhället. Som individer förväntas vi dessutom förstå meningen med, och ha strategier för hur man uppnår, meningsfulla och personliga mål i livet (se bl.a. Larson, 2006). Detta är, som framgår av kapitlet, naturligtvis väldigt komplicerade sakförhållanden – och frågan, med denna utgångspunkt,

Matris x. En förenklad S-S-D för att på ett behandlingskollegium följa upp respektive klient.

8-9

6-7

Etc.

4-5

Behandlingsinsats 2-3

Behandlingsinsats 0-1

T-2 T-3 T-1*

Baseline*

F/S Problemtyngd

(15)

som med nödvändighets behöver ställas är hur en behandlande verksamhet ska kunna möta denna komplexitet, och förändra en människas vars liv kantas av risker och behov till det bättre? Det är centralt att ha i åtanke att en människobehandlande verksamhets (läs institution) legitimitet inte är att tillgodose statsmakten och omgivningens krav på att hålla svåra klienterna borta från gator och torg, utan att det är kvaliteten på det som erbjuds som ska vara legitimitetens kärna – vilket sällan är fallet med anstaltens eller institutionens produktion av människoförändrande verksamhet (se Levin, 1998 och 2017 för kritik mot institutionens sätt att hantera sitt uppdrag).

Utgångpunkten är att det tar åratal för en människa att utvecklas – en utveckling som pågår dygnet runt, 24/7, alla dagar i veckan. Det innebär att ju större behov en individ har av omvälvande förändring (svåra psykosociala problem, kriminalitet, missbruk), desto större behov av hög intensitet av insatsen.

Men intensitet avses ofta något som i forskning benämns som dos-respons, dvs. vilken dos behandling som krävs och vilket effekt som behandlingen får på klienten (jfr. med en specifik dos av medicin och vilken effekt den avsedda dosen får) (Andrews, 2010). I socialt arbete går det sällan att koppla dos-respons till en specifik metod eller insats, men ändå är det sparsmakat med forskare, eller myndigheter som, SBU eller Socialstyrelsen, som i sina forskningssammanställningar och riktlinjer, lyfter fram betydelsen av miljön som helhet och hur den i så fall ska organiseras för att stödja metoden. Det verkar finnas en tro på att en behandlingsmetod ska vara lika potent som en kraftfull medicinkur och vara lika verksam i socialt arbete, dvs. att behandla människan men utan de andra nödvändiga komponenterna som formar livet – som en människa utan ett sammanhang eller samhälle.

Men i det verkliga livet utvecklas vi inte enbart i hemmet, i skolan eller på fritiden, utan utvecklingen sker i ett komplicerat samspel mellan olika livsarenor samtidigt och under olika tidsintervall. Och människan är inte bara sin kropp eller sina handlingar utan är en produkt av tidiga upplevelser och får sin moraliska kompass tillsammans med viktiga relationer såsom föräldrar, släktingar, vänner, lärare, fritidsledare m.fl. – och deltagit i olika typer av prosociala aktiviteter tillsammans med dessa.

Därför behöver en behandlingsinsats generellt, eller en placering en placering på HVB eller andra institutionsliknande former, utformas med utgångspunkten att den sammanlagda tiden, 24/7, behöver ha en tydlig terapeutisk avsikt och aktiviteterna vara sporrande samt med ökad progression och komplexitet över tid. Vården behöver således utformas med bästa möjliga kunskap och professionalitet, annars riskerar insatsen att bli verkningslös – och i värsta fall både vara kontraproduktiv och bortkastad.

Referenslista

Andrews, Don (2010). Att öka följsamhet till risk-behov- responsivitet. Betoning på kvalitet i kriminalvårdens policy. I A. H. Berman, & C. A. Farbring (red.), Kriminalvård i praktiken: Strategier för att minska risken för återfall i brott och missbruk. Lund: Studentlitteratur.

Bowlby, John (1994) En trygg bas. Kliniska tillämpningar av bindningsteorin. Stockholm: Natur & Kultur.

Bronfenbrenner, U. (1979). The ecology of human development. Experiments by nature and design. Harvard University Press, Cambridge, Mass.

Bruhn, A. & Källström, Å. (red.) (2018). Relationer i socialt arbete – i gränslandet mellan profession och person (s. 184-201). Stockholm: Liber.

Darling, N. (2007). Ecological system theory: The person in the center of the circles. Research in human development, 4, 203-217.

Degner, Jürgen (2018). Ledarskap och aktivitet – om förutsättningar för relationsarbete på SiS särskilda ungdomshem. I: A. Bruhn & Å. Källström (red.),

Relationer i socialt arbete – gränslandet mellan profession och person (s. 184–201). Stockholm: Liber.

Degner, Jürgen (2021). Huvudbok för Ledningens kvalitets- och utvecklingsarbete. Verksamhetsdokument för Organisering, Drift och Innehåll (VODI-L).

(Arbetsmaterial). Social Impact Lab (SoIL), Institutionen för juridik, social arbete och psykologi (JPS), Örebro universitetet.

Degner, Jürgen. & Henriksen, Anna (2007). Placerad utanför sitt sammanhang: En uppföljningsstudie av 46 institutionsplacerade ungdomars privata och formella relationer. Örebro Universitetsbibliotek. Akademisk avhandling.

Gendreau, Paul, Smith Paula, French & Sheila, A (2008) The theory of effective correctional intervention. I Cullen, Francis, Wright, John & Blevins, Kristie. Taking Stock: The Status of Criminological Theory, (s. 419-446).

New York: Routledge.

(16)

Greenberger, Ellen., & Sørensen, Aage. (1974). Toward a concept of psychosocial maturity. Journal of Youth and Adolescence, 3, 329-358.

Icenogle, Grace, Steinberg, Laurence, Duell, Natasha et al.

(2019). Adolescents’ cognitive capacity reaches adult levels prior to their psychosocial maturity: Evidence for a

“maturity gap” in a multinational, cross-sectional sample.

Law and Human Behavior, 43(1), 69-85.

Larson, Reed (2006). Positive Youth Development, Willful Adolescents, and Mentoring. Journal of Community Psychology, 34, 677-689.

Latessa, E. J., Cullen, F. T., & Gendreau, P. (2002). Beyond correctional quackery – professionalism and the possibility of effective treatment. Fed. Probation, 66, 43- Levin, Claes (1998). Uppfostringsanstalten – Om tvång i 49.

föräldrarnas ställe. Lund: Arkiv förlag.

Levin, Claes (2017). Det sociala ansvarets organisering.

Social barnavård mellan byråkrati och solidaritet. Lund:

Studentlitteratur.

Locke, Edwin, A. (1996). Motivation through conscious goal setting. Applied & Preventive Psychology, 5, 117- 124.

Pratt, W. Michael, Arnold, Mary Louise, Pratt, T. Adelle &

Diessner, Rhett (1999). Predicting Adolescent Moral Reasoning from Family Climate. The Journal of Early Adolescence, 19,148-175.

Rogoff, B., Moore, L., Najafi, B., Dexter, A., Correa- Chaves, M. & Solis, J. (2007). Children’s development of cultural repertoires through participation in everyday routines and practice. I Grusec, Joan E. & Hastings Paul D (red.). Handbook of socialization: theory and research.

New York: Guildford.

Socialstyrelsen (2012). Ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete. Handbok för tillämpningen av föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2011:9) om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete.

Stockholm: Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen (2012b) Med målet i sikte. Målinriktad och systematisk utvärdering av insatser för enskilda personer (MOS). Stockholm: Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen (2015). Att stärka kvaliteten i hem för vård eller boende (HVB) för personer med missbruks- och beroendeproblem. Stockholm: Socialstyrelsen.

Steinberg, Laurence, Chung, He Len, & Little, Michelle (2004). Reentry of young offenders from the justice system: a developmental perspective, Youth Violence and Juvenile Justice, 2, 21-38.