LANDSORTENS PROBLEM
SKILDRINGAR UR SVENSKA NATIONENS LIV AV LUDVIG NORDSTRÖM MED TECKNINGAR AV FÖRFATTAREN
STOCKHOLM ALBERT BONNIERS FÖRLAG STOCKHOLM ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1925
Förord till den elektroniska utgåvan
Denna bok från 1925 digitaliserades i augusti 2018.
"Oui, l'État est mort; ou plutôt est en train de mourir la forme romaine, régalienne, jacobine, napoléonienne, collectiviste, qui, sous ces divers aspects, n'est qu'une seule et même forme de l'État. Mais en même temps se constitue une autre forme d'État plus large, plus souple, pius protectrice, plus humaine, dont il me reste à déterminer les éléments.
Ils sont aux nombres de deux: la conception d'une règle sociale s'imposant à tous ou droit objectif, et la décentralisation. — — —
Je crois que nous marchons vers une sorte de fédéralisme de classes organisées en syndicats, et j'estime que ce fédéralisme se combinera avec un pouvoir central toujours maintenu... mais se réduisant à un contrôle, à une surveillance. — — —
Le role des gouvernants doit forcément diminuer chaque jour et se réduire à la surveillance et au contrôle, parce que toutes les fonctions économiques et sociales vont peu à peu se répartir entre les différentes classes sociales."
Le Droit Social, Le Droit Individuel et La Transformation de l'État.
Léon Duguit.
Doyen de la Faculté de Droit de Bordeaux.
FÖRSTA KAPITLET.
Vad är landsorten?
§ 1.
På en järnvägsresa mellan Norrköping och Göteborg i början av juni månad år 1912 råkade den berömde professorn i miliariologi eller milstenslära J. G. Wohlgemuth sammanträffa med dåvarande artisten och konstmålaren Patrik Ankarsparre, och de båda herrarna kommo att tillbringa sommarn i varandras sällskap på västkusten.
Nu var 1912, som bekant, det stora svenska olympiaåret, och professorn, ehuru till börden jude, var liksom adelsmannen Ankarsparre en stor patriot, vilket gjorde, att de tillsammans reste upp på en vecka till Stockholm och sutto som limmade på Stadion.
Vid det tillfället gjorde professorn något, som blev avgörande för den unge herr Ankarsparres livsbana och som vi i det följande skola bevittna följderna utav.
Han höll — just på Stadion — ett längre tal till nämnde herr Ankarsparre, vars korta mening var denna: Sverge befinner sig nu, vid 20:e sekletsgryning, sade han, liksom övriga världen i en avgörande transformationsperiod.
Det lämnar för alltid sin krigiska och därmed sin från övriga världen isolerade historia bakom sig. Det inträder i en ny epok, en ny fas, ett nytt levnadssätt. Det börjar en stor verkligt fredlig och produktiv epok under växande samarbete med hela övriga världen, och det gäller för varje svensk, som vill ha någon glädje och behållning av sitt liv, att ha detta klart för sig.
Följden av professorns Stadiontal blev en, som kanske överraskar läsaren i någon mån. Herr Ankarsparre avslöt sin artistkarriär och sökte samt fick inträde i en bank, närmare bestämt Svenska Handelsbanken. För att mer effektivt och direkt tjäna fosterland och mänsklighet.
Nu råkar Handelsbanken vara den svenska storbank, som har de flesta avdelningskontoren, nämligen icke mindre än 228 stycken, och dessa äro i övervägande grad förlagda till Norrland, vilket förmodligen har något samband med att banken ifråga i så stor utsträckning är en trä- och pappersbank.
Herr Ankarsparre fick nu, som andra yngre tjänstemän, resa — inte på Thespiskärran men på räknemaskinslådan från kontor till kontor, speciellt i Norrland, innan han slutligen hamnade för gott vid huvudkontoret i Stockholm.
Följden blev, att han kom till en uppfattning, en enligt hans Stockholmsvänners mening högst kuriös uppfattning.
Han kom nämligen helt enkelt till den uppfattningen, att Sverge icke alls var detsamma som Stockholm. Och i denna enligt stockholmarnaVAD ÄR LANDSORTEN? it
alltså revolutionära uppfattning understöddes han på det livligaste av professorn, vilken som professor i Fig. i. Professor J. G. Wohlgemuth.
milstenslära självklart kände varje landsväg i landet, därmed varje stad, köping, municipalsamhälle, socken, by och snart sagt gård.12 .
LANDSORTENS PROBLEM
Denna åsikt, som i och för sig själv inom huvudstadens område från Norrtull till Hornstull alltså var högst opassande, skulle emellertid icke gett anledning till efterföljande redogörelse, om den icke till sist efter 12 år resulterat i något liknande en explosion.
Herr eller numera korrespondent Ankarsparre hade nämligen en släkting i Stockholm, kusin till hans mor, änkefru Polviander, född von Kahge. Denna änkefru Polviander var nära lierad med det stora Gobs-manska handelshuset vid Munkbron, sen 1908 styrt av löjtnant Karl Gobsman, och i dennes hem umgicks herr Ankarsparre.
Den 10 oktober 1924 var han på middag i bemälda hus, och efter middagen kom samtalet in på Sverges ställning i världen, med anledning av det föredrag, som Liberala partiets ledare, häradshövding Eliel Löfgren hållit i Frisinnade klubben om Nationernas förbunds just avslutade sammanträde i Genève.
Då yttrar löjtnant Gobsman:
— Jag anser — och det må stå för min räkning — att ingen större olycka hänt Sverge, än att det gått in i detta olycksaliga Nationernas förbund. Och vilka rå för det? Vi stockholmare? Nej, naturligtvis landsorten! Hur i all världens dar skall man kunna begära, att alla dessa okunniga bönder och torpare och småhandlare borta i
avlägsna svarta landsorten ska kunna ha den minsta uppfattning om världspolitik? Att de ska ha något att säga till om i så avgörande frågor det är, enligt min mening, och jagVAD ÄR LANDSORTEN?
it
har som officer studerat dem på lägerplatserna, det är ett fruktansvärt misstag.
Vartill herr Ankarsparre genmälte: — Med andra ord: du känner icke det moderna Sverge. Ty om du gjorde det, skulle du självklart
Fig. 2. Korrespondent Patrik Ankarsparre.
veta följande. En diversehandlare vid en Stockholmsgata i våra dar är mer landsort än en ledare för en
landsortsstad eller en stor industri eller en stor handelsrörelse var som helst i landet. Och av Stockholms 430,000 invånare torde åtminstone 400,000 vara i din mening de mest typiska landsortsbor, me-12 . LANDSORTENS PROBLEM
dan i svenska landsorten massor av män äro precis lika mycket världsborgare som de eventuellt 30,000 världsborgarna i huvudstaden.
— Och hur styrker du det?
— Med det enkla faktum, att Sverge icke längre som för 100, 50 eller bara 25 år sen är ett stort bondland med här och där utkastade isolerade städer, utan i våra dar är en enda, låt vara ännu löst sammanhängande stad, där ledarna för alla avgörande verksamheter samarbeta intimt och där staden Sverges olika kvarter inbördes hjälpa varandra. Du kan därför precis lika gärna säga, att allting utanför Kunglig slottet eller Kunglig Majestäts kansli i Stockholm är landsort som att allting utanför Stockholm är landsort.
—• Gott, kära Patrik! Din uppfattning är naturligtvis absolut oriktig. Och hur barock den är inser du nog själv!
Men jag utfäster mig i alla fall, om du kan med klara fakta bevisa, att denna din åsikt verkligen håller streck, om du, med andra ord, kan övertyga mig om att detta är sant, dels att på gammalt gott Stockholmsmanér bjuda alla här närvarande på en champagnemiddag och dels att vid den middan öppet erkänna mig besegrad. Men jag förutser, att du kommer att misslyckas. Accepteras vadet ?
— Med nöje.
Där var explosionen. Där är orsaken till efterföljande.VAD ÄR LANDSORTEN? it
§ 2.
Detta var den 10 oktober på kvällen.
Den 11 på morgonen befann sig herr Ankar-sparre redan vid 10-tiden uppe hos sin gamle vän, professor Wohlgemuth, i dennes bostad på Östermalm.
Professorn tog emot, sin vana trogen, i nattrock. Han var en liten alldeles flintskallig herre med lite vitt krusigt hår vid de enorma öronen. År 1912 hade hans ena hängande mustaschhalva ännu varit svart, men nu var hela mustaschen vit. Så hade han en likaledes enorm näsa och rullande ögon, så att han såg ganska farlig ut, men han var i själva verket mjuk som smör.
En egendomlighet! De båda herrarna duade varandra icke. 1912 på hösten hade professorn sagt:
— Herr Ankarsparre! I den mån tanken kan döma om tillkommande ting är det troligt, att vi båda komma att förbli vänner i livet. Följaktligen skola vi som grundvalen för en lycklig vänskap noga bevara och vårda våra titlar. Titulaturen åstadkommer nämligen, att all intimitet uteslutes, och intimiteten är, som världshistorien lärt mig, icke mindre vänskapens än kärlekens dödsfiende. Intimiteten är att vara tvungen bära varandras smutsiga underkläder, deri blandar ihop mitt och ditt, den bringar oreda och båda parters slutliga leda vid och hat till varandra. Men vänskap ligger just i konsten att bespara varandra allt det privata och att dela det som är12 . LANDSORTENS PROBLEM
högre än det privata. Det allmänna, det mänskliga, det gudomliga. Fattar herr Ankarsparre min tanke?
— Fullkomligt, herr professor! hade herr Ankarsparre svarat, och från den stunden tävlade de båda herrarna i att titulera och kunde därför aldrig tröttna att umgås och respektera varandra.
Herr Ankarsparre redogjorde nu för vadet med löjtnant Gobsman och tillade:
— Jag har min semester i år från 14 oktober, och jag föreslår därför, att vi resa till den landsortsstad, som jag råkar känna bäst från min banktjänstgöring, nämligen Härnösand. Jag har två gamla goda vänner där i stån. Dels en affärsman, konsul Nils Isaksson, som professorn kanske vet, en av de största engrossisterna i 'Norrland. Och dels vice ordföranden i stadsfullmäktige och ordföranden i drätselkammaren, direktör Alfred Törner. Gillar professorn min plan och har professorn något att till-lägga ?
— Ja, svarade professor Wohlgemuth, jag gillar helt och hållet en så lysande plan, och jag har något högst intressant att tillägga. Till herrar Isaksson och Törner lägger jag nämligen min vän och lärjunge, herr borgarrådet och filosofie doktorn Yngve Larsson. Här i Stockholm. Ett ögonblick!
Professorn gick till telefonen och ringde.
— Stadshuset! Tack.
— Stadshuset.
— Träffas doktor Yngve Larsson?
— Han har mottagning 11—12.
— Men träffas han nu i telefon ?VAD ÄR LANDSORTEN? it
— Han har arbetat hemma några dagar, jag vet inte om han kommer upp i dag.
— Min herre, jag tackar för den synnerligen värdefulla upplysningen! Brrr! Får jag 711 18. Träffas herr doktorn?
— Ett ögonblick.
— Hallå!
— Är det doktor Yngve Larsson?
— Ja.
— Det är herr professor Wohlgemuth.
— God morgon, herr professor! Vad förskaffar mig den utsökta äran?
— Ett företag, herr doktor. Utan ringaste tvekan eller överdrift ett av de största och vidsyntaste företag, som planerats i Sverges historia. Upphovsmannen är min specielle vän, korrespondent Ankarsparre i Svenska Handelsbanken, och saken gäller fastslåendet av vad som i våra dagar bör menas med det gängse låt oss säga skällsordet: landsorten. Herr Ankarsparre och herr doktorns ödmjuke tjänare avresa fortast möjligt till Härnösand för att där närmare undersöka saken. Men innan dess måste vi påkalla herr doktorns speciella hjälp och bistånd.
Är detta att påräkna?
— Ingenting kan vara mig kärare, herr professor.
— Herr doktorn och borgarrådet är ju en av de drivande krafterna i Svenska Stadsförbundet...
— Herr professorn är, som vanligt, alltför älskvärd. Emellertid har jag avgått från direktörsskapet i förbundet, och det innehas nu av min vän Helge12 . LANDSORTENS PROBLEM
Lindholm, som ju professorn också känner personligen.
— En superb man, herr doktor! Utan ringaste överdrift en av de superbaste män i 40-årsåldern här i landet.
Liksom herr doktorn och borgarrådet själv!
— Fullkomligt min mening om vännen Lindholm, herr professor! Så att om herr professorn vill göra sig besväret att vara uppe på Svenska Stadsförbundet kl. 2 i dag, skall jag ordna, att vår vän Lindholm lämnar alla
erforderliga upplysningar.
Professorn hängde upp luren, refererade samtalet för herr Ankarsparre och tillade:
— Dessa unga herrar ämbetsmän representera ett nytt Sverge, det, som jag, herr Ankarsparre, förutsade för 12 år
sen den minnesvärda julidagen på Stadion. Nu ska vi i dag börja studera deras verk, som icke står en Gustav Vasas, en Gustav Adolfs och en Axel Oxenstiernas efter. Ty de representera en fullkomligt ny mentalitet i landet, och jag uppmanar herr Ankarsparre på det livligaste att lägga märke till den hos Stadsförbundets direktör.
Varpå han såg så grym ut, att herr Ankarsparre, som dock var van vid honom, höll på att skratta, och slog näven i bordet, så att allting skaMrade i rummet och avslutade:
— Ty, som jag sen 12 år sagt, Sverge börjar i våra dagar sin sanna storhetstid, sin världshistoriska epok. Och om herr Ankarsparre önskar veta, vad landsorten är, så är det helt enkelt sammanfattningen av alla de personer i landet, bo de så i Stockholmspalats och gurgla sig med champagne,VAD ÄR LANDSORTEN? it
vilka icke veta detta. Men huvudstaden, det är, i våra dagars Sverge, sammanfattningen av alla de personer, bo de så i timmerkojor vid ett järnvägsbygge i Lappland och dricka snövatten, vilka veta detta och därpå sätta in bl. a.
kraft, tro, kärlek, liv och själ. Och de äro den nya mentaliteten i detta land som i hela världen. Den ska vi nu studera först och främst på Svenska Stadsförbundet, Hornsgatan 1, Enskilda Bankens hus, klockan 2. Ood morgon!
Nordström, Landsortens problem. ANDRA KAPITLET.
Den nya mentaliteten.
§ 1.
Där stodo alltså de båda herrarna klart beredda, jämte direktör Helge Lindholm, som inte anade, att han representerade ett viktigt historiskt-socialt studieobjekt, på slaget 2. Stadsförbundets lokaler ligga högst i bemälda hus med en den mest magnifika utsikt över Stockholm, så att professorn pekade ner på folkmyllret vid Slussen, raden av Sveaångare vid Skeppsbron, raden av in- och utländska lastångare vid Stadsgården och på Strömmen och sade, triumferande, som om alltsammans varit hans verk:
— Var god och beundra det moderna Sverge, herr Ankarsparre!
Och innan en halv timme förgått, sade han, omgiven av papper av skilda slag: offentliga handlingar, brev, rapporter, tidskrifter, för att inleda herr Ankarsparre i den nya mentaliteten:
— Löjtnant Gobsman är, som herr Ankarsparre ser, fullständigt slagen, redan innan drabbningen börjar. Ty vill herr Ankarsparre vara vänlig och läsa detta högt! Det visar oss först och främst, var vi ha att söka våra dagars Sverge.DEN NYA MENTALITETEN 3.5
Han räckte fram ett litet grönt häfte, och herr Ankarsparre läste högt:
Tablettes Documentaires Municipales. Publication de 1'union internationale de v i 11 e s. Bruxelles.
— Vilket betyder, herr Ankarsparre?
— Municipala notiser från föreningen av jordklotets städer.
— Utmärkt! Och vilka av detta jordklots stater uppges som medlemmar i sagda planetariska stadsförbund? Det är, vad vi vidare ska göra klart för oss, för att gå fullt metodiskt tillväga.
Herr Ankarsparre läste lydigt:
— Frankrike, England, Tyskland, Holland, Belgien, Amerikas förenta stater, Österrike, Spanien, Italien, Rumänien, Sverge, Danmark, Finland, Polen, Tjecko-Slovakiet.
— Med andra ord, sade professorn, om vi räkna befintliga stater på jordklotet till ett 60-tal, alltså 25 0/0; och de avgörande, herr Ankarsparre, de som bestämma världens och mänsklighetens öden, i den mån detta är för oss svaga och okunniga människor möjligt. Och nu ska vi vända oss till vår superbe vän, herr direktör Lindholm, och be att av honom få veta, hur många av Sverges städer, som ingå i detta svenska stadsförbund och därmed i världsstadsförbundet.
— Förbundet räknar 222 medlemmar, svarade herr direktör Lindholm mycket snabbare än en automat,12 . LANDSORTENS PROBLEM
ty så oerhört kunniga äro det nya Sverges unga ämbetsmän, nämligen 110 städer, 35 köpingar och 77
municipalsamhälle^ Utom förbundet befinna sig alltså bara en enda stad, tvillingen Skanör-Falsterbo och två köpingar, Hallsberg och Storvik. Och det innebär ur hela Sverges synpunkt följande: Den 31 december 1923 representerade dessa anslutna samhällen 2,009,730 personer eller 33,46 °/o av Sverges hela folkmängd. Det är i få ord, vad som kallas Svenska Stadsförbundet. Vad anser nu herr professorn om saken?
Professorn såg i högsta grad bedrövad ut.
— Herr Ankarsparre! sade han. Herr direktören är av sin ställning förhindrad att uppfylla följande bön. Men herr Ankarsparre! Nämn från denna stund aldrig namnet Skanör-Falsterbo utan att tillägga i beklagande ton: Sverges Herculaneum och Pompeji, och aldrig namnen Hallsberg och Storvik utan att på samma sätt tillägga: Sverges Sodom och Gomorra. Det är, som vi hört, förfärliga orter, herr Ankarsparre, förfärliga, hemska orter! Det är, jag ryggar icke för ordet: förrädare mot mänskligheten. Jag har från innevarande ögonblick glömt dessa samhällens namn.
— Fallet kommer att bli precis detsamma med mig, herr professor, svarade herr Ankarsparre artigt, till dess att ändring i det beklagliga förhållandet inträffat. Men emellertid förefaller det mig, efter vad jag hört, fullständigt klart, att inte bara Sverges utan hela jordklotets befolkning lever i något, som påminner lite om medeltidens mörker, med avseende åDEN NYA MENTALITETEN 3.5
kunskap om det moderna livets former. Ty det synes mig tydligt, att alla jordens städer hålla på att bilda en stor stadstrust och att Sverges alla samhällen: städer, köpingar och munlcipalsamhällen äro i färd att uppbygga sig till en enda stor stadsfackförening, med just detta Svenska Stadsförbunds huvudkontor i Stockholm som sin
centralpunkt och dessutom förmedlare utåt världen. Det är väl därför nödvändigt, när vi nu alltså bli tvungna, som professorn förutsett, att betrakta Sverge som en enda stadsfackförening under byggnad, att få höra herr direktörens svar på en högst viktig fråga. Det är denna: är Svenska Stadsförbundets verksamhet känd av allmänheten och föremål för dess livliga intresse?
— Förträffligt, herr Ankarsparre! sade professorn, med en lysande blick på sin lärjunge.
Svaret blev, som både professor Wohlgemuth och herr Ankarsparre tydligen väntade, negativt. Båda stirrade intensivt på direktör Lindholm, nyfikna på hans ord.
— Vi utge den här, svarade han skrattande och pekade på något, som hette »Svenska Stadsförbundets Tidskrift», men man hör omdömen här i Stockholm ungefär som dessa: det är ju en utmärkt tidskrift, för all del, men, herregud, den handlar ju bara om landsorten! Vad kan det intressera oss, stockholmare!
Professorn betäckte sitt ansikte och vaggade huvut som inför en hopplös sjukbädd, men herr Ankarsparre sade:
— Vad vi just därför måste veta är, vad detta12 . LANDSORTENS PROBLEM
svenska stadsförbund som Sverges stadsfackförenings centrala kontor uträttar.
Professorn såg nu spänt på direktör Lindholm.
— Ja, vi kan ju först se på sammansättningen av styrelse, styrelsesuppleanter, revisorer, revisorssuppleanter och av medlemmar i de olika råd, som styra verksamheten, svarade denne. Man finner då till en början något, som kan ge herrarna en första ledning. Man finner nämligen, att dessa personer äro bosatta Sverge runt i 17 olika samhällen, nämligen : Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Örebro, Alingsås, Nyköping, Landskrona, Djursholm, Lidingö, Herrljunga, Stocksund, Gävle, Hälsingborg, Västerås, Uppsala, Mjölby.
— Och de äro? frågade professorn. Det är fullkomligt nödvändigt för oss att få höra namnen på de personer, som
hålla på att bygga upp våra dagars nya Sverge.
Direktör Lindholm svarade:
— Gärna! Styrelsen består för närvarande av justitierådet A. Borgström, Stockholm, stadsfullmäktiges ordförande, direktör Allan Cederborg, Stockholm, municipalstämmans ordförande, disponent Hj. Hul-ting, Herrljunga, stadsfullmäktiges ordförande, riksdagsman Carl Johansson, Hälsingborg, grosshandlaren K. G.
Karlsson, Göteborg, stadsfullmäktiges v. ordförande, riksgäldsfullmäkt gen Viktor Larsson, Västerås,
borgmästaren Victor Schneider, Örebro, stadsfullmäktiges ordförande, disponenten Ivar Swartling, Norrköping, och v. häradshövding E. Wehtje, Malmö.DEN NYA MENTALITETEN 3.5
Här gjorde den urbane direktören ett uppehåll och frågade:
— Kanske det tröttar herrarna i alla fall med detta namnupprop ?
Varpå professor Wohlgemuth svarade med något rynkade ögonbryn men med en ängels strålande blick:
— Herr direktören har ju, som vi veta, i Uppsala åtnjutit en vetenskaplig uppfostran. Nåväl! När herr direktören då vid studiet t. ex. av Sverges stenåldershistoria, vilken att döma av vad vi hört om det andliga tillståndet i landets huvudstad måtte ha räckt till nu, alltså, när herr direktören då fann namnlista på ledamöter t. ex. i
Vasarnas rådskammare eller på ledamöter t. ex. i riksdagarnas stånd, utskott och kommittéer, blev herr direktören då trött? Eller var det Sverges historia, som klarnade för herr direktörens blick? Och kom hjärtat att bulta av upptäckar-glädje? Själen att fyllas av ljus?
— Jag kommer antagligen sanningen närmast, om jag svarar: det senare, herr professor.
— Gott! nickade professorn. Så är fallet med oss i denna stund. Jag finner nämligen icke herr Allan Cederborg mindre intressant än den berömde ståthållaren Klas Flemming, icke heller namnet A. Borgström mindre skönt än det berömda lagstiftarnamnet Gustaf Cronhielm eller grosshandlaren K. G. Karlsson av mindre intresse än framlidne järnbruksdisponenten Engelbrekt Engelbrektsson, mördad på Göksholm av en galen adelsman — min vän korrespondent Ankarsparre ursäktar, som adelsman, mitt talesätt. Alltså, herr direktör, var god och för oss vidare in i12 . LANDSORTENS PROBLEM
Sverges verkliga historia i våra dagar. Genom att läsa upp namnen på de gode herrar och svenske män, som i denna stund leda, styra, sköta och regera Sverge som del och kvarter av världsstaden.
Nu började den nya mentaliteten sticka upp.
— I själva verket är det nödvändigt för var och en och därmed för herrarna, svarade direktör Lindholm, som ämnar studera landsortens förhållanden, att höra vilka samhällsklasser och sociala ställningar, som representeras bland de ledande i detta förbund, som är byggt just på landsorten. Sålunda böra herrarna ha klart för sig, att förbundet som styrelsesuppleanter har: borgmästare J. von Bahr i Uppsala, borgarrådet, fil. dr Yngve Larsson i Stockholm, kommunalborgmästare Axel Sterner i Mjölby och stadsfullmäktiges ordförande, linjemästare A. J.
Andersson i Gävle.
Vidare ha herrarna revisorerna, och där finna herrarna som ordinarie: stadsfullmäktiges ordförande, v.
häradshövding Carl Almgren, Alingsås, landstingsdirektör Arvid Eriksson, Stocksund, och borgmästare Gunnar Fant, Nyköping, och som suppleanter: stadsfullmäktiges ordförande, kamrer H. Lindholm, Göteborg,
drätselkammarens vice ordförande, grosshandlare H. W. Söderman, Uppsala, och stadsfullmäktiges ordförande, vice häradshövding G. von Heideken, Djursholm.
Sen ha herrarna finansrådet och bostadsrådet.
Som ordinarie ledamöter i det förra finner herrarna justitierådet A. Borgström, Stockholm, borgmästare Gunnar Fant, Nyköping, kanslirådet Arvid Nord-DEN NYA MENTALITETEN 3.5
lindh, Stockholm, bankdirektör P. Rabe, Stockholm, disponent Ivar Swartling, Norrköping.
Och som deras suppleanter: stadsfullmäktiges v. ordförande, häradshövding Ivar Öhman, Malmö,
drätselkammarens v. ordförande, advokat Henrik Almstrand, Göteborg, och bankdirektör Th. Raaschou, Lidingö villastad.
Så till sist har herrarna bostadsrådet, och där finner herrarna slutligen direktör Allan Cederborg, Stockholm, överste C. H. Meurling, Stockholm, fastighetsdirektör A. Gärde, Göteborg, sundhetsinspektören, med. dr Gösta Göthlin, Göteborg, konsul Lorens Helmers, Landskrona, riksgäldsfullmäktigen Viktor Larsson, Västerås, dr Yngve Larsson, Stockholm, drätselkammarens ordförande, direktör Otto Lindeberg, Nyköping,
fastighetsdirektör Robert Mossberg, Norrköping, byråchefen Bertil Nyström, Stockholm, byråchefen F. O.
Schager, Stockholm, och rådman Nils Siösteen, Örebro.
— Lysande, gudastrålande, världshistoriska namn, herr direktör, sade professorn med en blyertspenna i högsta hugg. Får jag se på listan och göra ett litet överslag. Alltså, låt mig nu se! Jag finner, att av dessa 32 personer, spridda över den moderna svenska stadsfackföreningen äro: 14 jurister, 9 kommunala tjänstemän, 7 affärsmän och gudilov bara 2 politici, och att de äro i bostadshänseende så fördelade, att 8 bo i huvudstaden, 24 i
landsorten.
Slutsatsen blir därför i mina ögon denna: jag finner, att vår tids stora lysande världsrörelse, nämligen de praktiskt-ekonomiska synpunkternas växande seger12 .
LANDSORTENS PROBLEM
över de gamla, mycket sorgliga, herr direktör, mycket sorgliga politiska i denna svenska stadsfackförening har ett fullt klart och tydligt uttryck. Det är det första. Vidare: att Svenska Stadsförbundet tydligen i miniatyr är, för det urvuxna svenska politiska 1800-talssamhället, vad Nationernas förbund är i stort för jordklotets urvuxna politiska stater. Det vill säga, att Hornsgatan 1 i Stockholm är Sverges Genève, så att liksom i det verkliga Genève en ny praktisk-ekonomisk värld grundas, grundas här i Hornsgatan 1 ett nytt praktiskt-ekonomiskt Sverge.
Tillåt därför, herr direktör och ombud för detta nya Sverge, en gammal idealist, d. v. s. realpolitiker, att framföra sina komplimanger.
Med vilka ord professor Wohlgemuth bugade sig djupt och allvarligt för direktör Lindholm. Detsamma gjorde herr Ankarsparre. Och direktör Lindholm svarade så artigt, som bara det nya Sverges unga ämbetsmän förmå.
§ 2.
— Och nu, fortsatte professorn, nu kommer vår nästa fråga: Vad uträttar detta centralkontor för de svenska städernas fackförening?
— Jo, svarade direktör Lindholm och visade ytterligare den nya mentaliteten, man kan lämpligen kalla oss en kommunal pastorsexpedition för alla Sverges samhällen. Hit ingå från hela Sverge förfrågningar rörande allt mellan himmel och jord. Och icke bara från Sverge utan från olika länder i världen. Det är lätt att visa.DEN NYA MENTALITETEN 3.5
Herrarna kan bara kasta en blick på dagens expedition. Om herrarna vill underkasta sig det besväret?
Till svar yttrade professorn:
— Jag anar, herr direktör, att ett av de stora ögonblicken i mitt liv nalkas. Må det räcka som svar.
Och när han ögnat igenom papperen, pekade han ut genom de stora fönstren, över Stockholm, bort över horisonten och sade:
— Nu, herr direktör, ser jag våra dagars Sverge, och jag längtar till Härnösand för att få råka detta Sverge och se in i den nutida svenska folk- d. v. s. stadssjälen. Ty ligger det icke blottat här, mina herrar, vad som fyller de mäns tankar, som vi härifrån med lite fantasi kunna se vandra på alla gator, från Haparandas gräsbevuxna torg till Ystads — är det fortfarande gräsbevuxet, herr direktör?
— Det kan jag tyvärr inte upplysa om, herr professor, men det är knappt troligt, då staden har 12,000 invånare.
— Nej, det är knappast troligt! Men hör nu här, mina herrar! Det är från Ronneby.
Till Svenska Stadsförbundets Kommunala Centralbyrå, Stockholm.
För någon tid sen tillskrev jag Eder angående lagligheten att i stad välja kommunala revisorer för det löpande året och emottog jag Edert ärade svar med redogörelse för ett av regeringsrätten år 1922 avdömt fall beträffande Karlsborgs landsförsamling. Jag får emellertid hemställa om Edert ytterligare12 . LANDSORTENS PROBLEM uttalande, huruvida detta prejudikat kan tillämpas för det fall, att revisorer vid slutet av året i vanlig ordning väljas och staden därefter i början av nytt år övergår till det nya systemet att välja revisorer för löpande år. Var det icke just den omständigheten, att kyrkostämman i Karlsborg samtidigt valt två uppsättningar av revisorer, som motiverade överklagandet och föranledde regeringsrättens upphävande beslut? Har man också något prejudikat på att t. ex. val i januari av revisorer för löpande året blivit överklagat och upphävt? Jag är icke så alldeles övertygad om, att Edert resonemang i detta avseende får samma betydelse. Beklagligtvis har jag ej tillgång till prejudikatet och skulle stanna i tacksamhet för en avskrift av de viktigaste delarna av detsamma.
Det var från Ronneby, det, mina herrar!
Här kommer Drätselkontoret i Hudiksvall och anför följande:
Under denna månad (skrivelsen är daterad 7 oktober) har jag såsom under föregående år mottagit Eder cirkulärskrivelse rörande uppbörd av kommu-nalutskylder.
Årets uppbörd avslutades här i staden den 4 dennes, och närslutes uppgift rörande densamma.
I samband härmed vågar jag hemställa, huruvida ni jämväl ville sammanställa uppgifter från landets städer, utvisande resultatet av 1924 års skattebetalning inklusive indrivningsresultatet t. o. m. den 3l/ls 1924.I Hudiksvall var resultatet nästlidet år enligt efterföljande:
Vid 1923 års uppbördsstämmor inflöt av för året debiterat belopp 79 %
genom handräckning indrevs av samma års kommunalutskylder till den 31/12 1923 7.1 %
avkortades av desamma den 31/12 1923 3.2 %
utestod beroende på handräckning den 31/12 1923 10.7 %
Därest en sådan eller liknande sammanställning gjordes och delgavs intresserade genom svenska stadsförbundets tidskrift, torde därav kunna vinnas fördelen av en jämförelse mellan restindrivningsresultatet i städerna och utbyte av erfarenhet från skilda orter, rörande för restindrivning vidtagna åtgärder o. s. v.
Det var Sverge. Nu, mina herrar, kommer stora världen! Holland begär ordet. Vi ska ögna på inledningen.
Det är »Vereeniging van Nederlandsche Gemeenten», som säger: »Eines der Probleme, womit unser Verein sich ernsthaft beschäftigt, ist das Problem des finanziellen Verhältnisses zwischen dem Reich und den Gemeinden. Im Zusammenhang hiermit ist es für uns von grosser Wichtigkeit Erkundigungen zu bekommen über die Art und Weise, wie dieses Problem, das natürlich in allen Ländern besteht, wenn auch in verschiedener Form, irgendwo
sonst gelöst worden ist. Wir nehmen deshalb die Freiheit Sie zu bitten, uns über dieses Gebiet, soweit es Ihr Land anbetrifft, Auskunft zu erteilen.»
Professorn såg upp med tindrande ögon.12 . LANDSORTENS PROBLEM
— Världsstaden, mina herrar! Den som har öron att höra, han höre! Och nu stå vi därför i själva verket vid ingångsportalen till den viktigaste, ja, den första viktiga och epokgörande resa i Sverges land sen Linnés dagar.
Säg oss därför till sist, herr direktör, så att vi ha en klar bild av vad som sker i våra dagars svenska landsortssamhällen: hur många dylika ärenden behandlas häruppe i detta kontor, med utsikt inte bara över Slussen, Saltsjön, Mälaren och Staden utan över hela Sverge och hela världsstaden, hela »1'union internationale de villies»? Och vad omfatta dessa ärenden? Samt vad intar det efterlängtade Härnösand för plats i alla dessa avseenden? Äro dessa kanske näsvisa frågor svåra att besvara? Bereda de oändliga mödor?
Nu kom det.
Direktör Lindholm hade bruna ögon, fulla av små glada glittrande gnistor, vilka under professorns besök hela tiden dansat som brutna genom iris från en inre solstråle, och en mun, full av leenden i olika skalor. Nu brakade en hel Bachfuga av ljus och skratt lös över hans ansikte, då han på professorns ivriga frågor glatt svarade:
— För Svenska Stadsförbundet och dess tjänstemän existerar icke ordet: svårighet...
Mentaliteten var klar. Och följden oundviklig.
Professorn störtade fram och omfamnade honom blixtsnabbt och ropade, faktiskt ropade:
— O, oförglömliga Odhner! Jag är räddad, jublar jag med Gustav III och skyndar till Härnösand!Ty nu har jag sett inte bara våra dagars Sverge utan våra dagars svenskar.
Och han tillade, ivrig, lysande:
— Vad syssla de med, herr direktör? Fort, fort! Jag är en gammal lärd man, full av gudarnas osläckliga
kunskapstörst. Och nu stormar det i min själ. Ty vem vet, hur länge en gammal man kan leva. Jag kan få slag och falla ner död, men dessförinnan vill jag veta, vad som sker i vår tids svenska städer.
— Den kunskapstörsten är mer än lätt att tillfredsställa, professorn! Ty här är svaret på professorns frågor. Och jag vill säga, att jag anser just de uppgifter, jag nu lämnar, vara absolut nödvändiga som grundval och
utgångspunkt för herrarnas och varje persons forskningar i den nutida svenska landsortens liv, arbete och betydelse.
Jag hade, som herrarna kanske hörde, nyss nöjet säga, att denna byrå fungerar som en slags kommunal
pastorsexpedition för alla svenska samhällen, och vår uppgift är att råda alla de samhällen, som vända sig till oss med sina problem och bekymmer.
Och dessa problem öka i antal år från år...
Herr Ankarsparre, som, blek av rörelse och spänning, följt detta intressanta samtal mellan professorn och direktör Lindholm, insköt nu:
— Det innebär väl, att Sverges stadsväsen blir alltmer omfattande år från år, eller hur?
— Givetvis. Vi kan ju kasta en blick på statistiken. Herrarna ser, att medan förfrågningarna under 3-årsperioden 1912—14 stego till 1,783, stego de12 . LANDSORTENS PROBLEM
under 3-årsperioden 1921—23 till 4,477. Det är ju siffror, som tala nog så tydligt.
Och hur de fördela sig är också av intresse för heirarnas kommande forskningar. De ha inkommit i följande proportioner. Från:
Städer ...3.049 Köpingar ...337
Municipalsamhällen ...485
Icke medlemmar (samhällen) ...44
Statsmyndigheter ...320
Utlandet ...129
Övriga ...113
Summa 4,477 Och om herrarna nu önska placera speciellt Härnösand i raden av landets övriga städer, kan herrarna lätt göra det genom att bara se på följande lista från perioden 1918—20, där herrarna samtidigt ser, att huvudstaden icke kommer först, ehuru handelsstaden Stockholm torde gå i spetsen för det moderna svenska stadsarbetet. Landets samhällen visa emellertid följande rangordning i frågehänseende. Och det är ett gott stycke modern svensk stads- och därmed folkpsykologi. Norrköping ...106
Stockholm ...102
Göteborg ...99
Sundsvall ...80
Hälsingborg ...75
Linköping ...70
Borås ...68
Karlstad ...62
Tranås ...57DEN NYA MENTALITETEN 3.5 Saltsjöbaden ...54
Kalmar ...53
Jönköping ...52
Skara, Södertälje...49
Gävle ...47
Falköping, Uppsala ...46
Halmstad ...43
Ludvika ...42
Eskilstuna ...4°
Filipstad, Nyköping, Söderhamn, Nynäshamn ...38
Uddevalla, Vetlanda ...37
Lund ...36
Karlshamn, Kristianstad...32
Falun, Västerås ...31
Västervik ...29
Kristinehamn, Tidaholm, Vadstena ...28
Boden, Luleå ...27
Lidköping ...26
Östersund, Sunne, Karlskoga ...25
Bromsten ...24
Motala, Örebro ...23
Hudiksvall, Skövde, Säter, Kopparberg...22
Arvika, Härnösand, Malmö, Norrtälje, Lidingö, Nybro ... 21 Falkenberg, Piteå, Ronneby, Visby, Karlskrona, Lysekil, Sala, Umeå, Växjö ...19
Huskvarna, Örnsköldsvik, Enebybergs villastad ...iS Avesta, Katrineholm, Säffle, Mölle, Tomelilla...17
Hessleholm, Landskrona, Trollhättan, Vaxholm, Värnamo, Svedala, Gamleby ...16 Alingsås, Enköping, Ystad, Ängelholm, Hässelby villastad 15
När direktör Lindholm kommit så långt, sade han: — Och nu skall jag ge herrarna svar på sista frågan, om vad det är för problem, som vår tids. svenska landsortsstäder arbeta med. Men då måste jag först göra herrarna en fråga. Om jag förstår 3. — Nordström, Landsortens problem.12 . LANDSORTENS PROBLEM
herrarna rätt, ligger bakom herrarnas forskningsresa ett vad. Inte sant?
— Det stämmer! svarade båda med en mun.
— Det skulle alltså vara chefen för den stora Qobsmanska firman, som talat förklenligt om svenska landsorten, eller hur?
— Precis.
— Nå, i så fall är det klart, att herrarna inte kan bättre försvara landsorten och sätta den i riktig belysning än genom att visa honom helt enkelt och lugnt, vilken rent otrolig rikedom av problem, som i våra dagars Sverge sysselsätta alla dess städer. När herr Gobsman får kasta en blick på de problemen, och jag skulle önska, att varje person i landet fick göra detsamma, då kommer han självklart att få en helt annan uppfattning av landsortens intellektuella liv och tillstånd i våra dagar, än han nu har. Hans omdöme är typiskt och beror på okunnighet. Ty svenska stadssamhället arbetar för närvarande med, kan man säga, i stort sett 28 huvudproblem, på vilkas lösande Sverges framtid beror. Och herrarna torde utan vidlyftigare kommentar från min sida inse, att arbetet med dessa problem måste innebära en träning inte bara av intelligensen utan av den för vår tid utmärkande solidaritetssynen i en grad, som gör landsorten till fullt jämbördig med huvudstaden. Ty herrarna kan ju lyssna. Vad Sverges städer nu, man kan säga, i all tysthet, syssla med, är, och det är sannerligen inte småsaker:DEN NYA
MENTALITETEN 3.5
1. Admini s tr ati v indelning: Inkorporeringsfrågor, städs- och köpingsrättigheters förvärvande.
2. Förvaltningens organisation och arbetssätt:
Allmänna organisationsfrågor. Magistrat och rådhusrätt. Magistratsförvaltningen i landsrättsstäder. Beslutande myndigheters organisation. Beredningsarbetets organisation. Verkställande och förvaltande myndigheters organisation.
Tjänsteorganisatoriska frågor. Organisationsfrågor i övrigt.
3. F i n a n s f ö r v a 11 n i n g s f r å g o r: Lönefrågor.
Fondbildning.
Låneremisser.
Skattefrågor.
Nöjesskatt.
Uppbördsförvaltning.
Budget, räkenskaper och revision.
4. Fastighetsförvaltningsfrågor.
5. Kommunala affärsföretag: Elektricitetsverk.
Gasverk.
Vatten- och avloppsledningar. Hamnar.
Spårvägar och andra kommunikationsföretag. Andra affärsförvaltningsfrågor.12 . LANDSORTENS PROBLEM 6. Upphandlings- och entreprenadväsen.
7. G a tu- och vägväsen.
8. Parker och planteringar.
9. Renhållningsväsen.
10. B a d v ä s e n.
11. Begravningsväsen.
12. Brandväsen.
13. P o 1 i s v ä s e n.
14. Stadsplan e- och byggnadsväsen.
15. Mätningsväsen.
16. Hälsö- och sjukvård.
17. Undervisnings- och bildningsfrågor.
18. Fattigvård.
19. Folkpensionering.
20. Livsmedelsfrågor: Slakthus, saluhallar m. m.
21. Bostadsfrågor.
22. Kommunalanställdas löne- och tjänstefrågor.
23. Rättspraxis.
24. Lagstiftningsfrågor.
25. Statistik.
26. Stadshistoria.
27. Publikationer.
28. Landsting.
§ 3.
Professorn hade åhört denna uppräkning med korslagda armar och blicken riktad mot golvet, ögon-DEN NYA MENTALITETEN 3.5
brynen rynkade och det hela en bild av uppmärksamheten. Nu såg han upp och sade, alltjämt med rynkade ögonbryn:
— Herr direktör! Innan jag säger det avgörande ord, som nu måste sägas och icke bara sägas utan bevaras i Sverges historia, tillåt en sista fråga! Detta Sverges heliga stadsförbund är givetvis icke en
barmhärtighetsinrättning utan ett ekonomiskt drivet verk. Vad rör sig detta verk på för finansiell basis?
— Vid 1923 års slut, svarade direktör Lindholm, balanserade tillgångar och skulder på kr. 329,314:23.
Professorn bugade, pekade sen på direktör Lindholm och sade:
— Herr direktör! Herr Ankarsparre! Stunden är inne. Det avgörande ordet skall nu yttras. När framlidne Majestätet, herr Gustav Vasa grundade Sverges rike, räknade Stockholm ett par tre tusen invånare, och Aristoteles ansåg, mina herrar, att ingen stad borde i folkmängd överstiga 10,000. Nu har Stockholm i det närmaste en halv miljon eller lika mycket som hela Sverges befolkning på Vasens tid.
Vi kunna sända vår tanke in i framtiden och ana detta stadsförbunds utveckling. Den kommer att förlöpa som förut Stockholms stads och Sverges rikes. För 100 år sen stiftades Svenska Lantbruksakademien och de svenska hushållningssällskapen, och utan dem skulle Sverges jordbruksnäringar icke längre kunna existera. När under 1800-talet städer sköto upp, där förut obygd legat, i Sverge som i övriga världen, då blevo stadsförbund lika nödvändiga som för 100 år sen hushållningssällskap; och12 . LANDSORTENS PROBLEM
dessa kontorslokaler, där vi nu stå, med utblick inte bara över Sverge utan över världen, äro början till Sverges stadsakademi. Här har stadslivets vetenskap sitt hem i vårt land.
Gott! Jag är, herr direktör och herr Ankarsparre, en lärd man, en o-er-hört lärd man. De finnas, som säga — att i hela världen inte... kort sagt, jag är lärd. Men! Om det liv, om de problem, om de arbeten och om de mödor, som vi här under en kort stund fått lära känna något litet, har jag, inin lärdom till trots, hittills vetat intet. Och vad skall då svenska allmänheten veta?
Jag hade nöjet att till herr Ankarsparre yttra, innan vi gingo hit, att detta stadsförbund representerade en ny mentalitet i landet, och nu kan arten av denna mentalitet, tack vare vad herr direktörn så älskvärt visat oss, klart och tydligt anges. Det är den vetenskapliga mentaliteten.
Runt om i Sverges rike, i dess större och mindre landsortsstäder lära sig grosshandlare, drätseldirektörer, bankkamrerare, linjemästare, garvare, bokhållare o. s. v., o. s. v. att betrakta livet ur kunskapens kritiska
synpunkt. De lära sig att bygga icke bara sin egen lilla stad, de lära sig steg för steg, genom erfarenheten, att alla städer på jorden bilda en enda gemensam stad, den stora världsstaden, och att de var och en i sin ort bygga på den.
Detta, mina herrar, är den nya mentaliteten i världen och i Sverge, och den resa vi nu att konstatera.DEN NYA MENTALITETEN 3.5
Herr direktör! Ert namn och er hjältegärning tillhöra som herr Ankarsparres namn och mitt från och med denna stund världshistorien. Vi tacka er!
God middag!
Och därmed var seansen på Svenska Stadsförbundet slut, och företaget inlett.
Bara en enda liten detalj återstår att referera.
När professorn skildes från herr Ankarsparre sade han:
— Herr Ankarsparre! Herr direktör Lindholm hade bruna ögon.
— Jag lade också märke till det, herr professorn.
— Det var rätt, herr Ankarsparre! Det är det löftesrikaste draget i hela det moderna Sverges historia. God middag! TREDJE KAPITLET.
Världsstadsbyggare.
§ 1.
Professorns avskedsreplik till herr Ankarsparre torde förefalla läsaren något mystisk. Förklaringen skall inom ett ögonblick föreligga.
Den 14 oktober, som var en tisdag, befunno sig professorn och herr Ankarsparre nere på Stockholms skeppsbro, ty professorn hade på vägen från Svenska Stadsförbundet sagt:
— Härnösand har i alla tider varit en sjöstad, och vi ska nalkas staden från havet, så att vi få den känsla, som sjöfarande ha, då de nalkas den. Vore den en stor spannmåls- eller köttstad, knutpunkt för en omgivande rik kött- och spannmålsbygd, skulle vi begett oss till Centralen, herr Ankarsparre, och nalkats den som bönder med hjälp av det mest ideella draget i Svenska rikets historia, norra stambanan. Jag säger ideellt, herr Ankarsparre, emedan banan ifråga aldrig burit sig. Den skulle nämligen från början ha dragits längs kusten, om landets idealitet varit något mindre, d. v. s. dess klokhet på den tiden något större, så som nu fallet blir med ostkustbanan. Alltså resa vi sjövägen och få därmed genast den rätta känslanVÄRLDSSTADSBYGGARE
4i
av sjöstad, alldeles som då man nalkas Bergen eller Neapel, vilka båda världsberömda sjöstäder det
utomordentligt fina Härnösand alltid mest påmint om på grunder, som det skall bli mig ett nöje att i laga tid få demonstrera för herr Ankarsparre. Jag förmodar nämligen, att herr Ankarsparre själv aldrig lagt märke till denna högst slående likhet?
— Nej, professorn, det har jag verkligen inte.
— Och orsaken? Vilken anser herr Ankarsparre den vara?
— Antagligen mina blå ögon.
— Rätt. Alldeles fullkomligt rätt, herr Ankarsparre. Det är dessa herr Ankarsparres sorgligt blå ögon.
Där voro nu ögonen. Sammanhanget var följande, och vi ska se, att resan till Härnösand kom att betyda en ljusning i professorns syn på denna punkt, tack vare de nya kunskaper, han förvärvat med direktör Lindholms hjälp på Svenska Stadsförbundet, Hornsgatan 1.
Professorn ansåg nämligen, att blå ögon voro ett säkert tecken på bristande intelligens. Han hade omkring 1914 sagt en gång för alla:
— De blonda folken, herr Ankarsparre, äro dömda till undergång. Att ha ljust hår och blå ögon är alltså en av livets största olyckor och kan endast repareras genom ödmjukhet och anspråkslöshet. Det är naturligtvis de mörka folken, som skapat allt stort i världen, och världshistorien har bestått till stor del just i att försvara allt stort, de skapat, mot de blonda folkens inneboende förstörelselusta. Jag är långt ifrån det påståendet, att herr Ankarsparre är idiot, lika12 . LANDSORTENS PROBLEM
långt som ifrån det påståendet, att herr Ankarsparre är ett geni. Herr Ankarsparre är mycket blond, det vill säga en av naturen, endast av naturen, och naturen kan övervinnas, rätt klen begåvning, men herr Ankarsparre har övervunnit naturen och höjer sig högt över de blondas medelnivå. Ty herr Ankarsparre saknar till en början helt och hållet förstörelselusta. Det finns sålunda, Gud vare lov, ingenting av bonde i herr Ankarsparre, ehuru herr Ankarsparre är adelsman, och det är redan något mycket, ja, något oändligt stort och skönt.
Vilket omdöme accepterats av herr Ankarsparre och fyllt honom med tacksamhet mot den svartögde professorn och hans generositet i tänkesätt.
§ 2.
Alltså, tisdagen den 14 oktober 1924 befunno sig de båda herrarna nere på Skeppsbron och gingo ombord på
»Carl XV».
— Nu, sade professorn, ska vi börja studera den nya världsstadsmentaliteten redan här ombord. Ty jag utgår ifrån, att den i våra dar finns överallt. Förr i världen, då jag reste mycket, var min vän, kapten O. F. Hedborg, befälhavare på »Carl XV». Nu är det, enligt vad jag ser av ångbåtsannonserna, kapten C. A. Fliesberg. Kapten Hedborg var, som sagt, min personlige vän, och han var en stor man. Han var en oförgätlig representant för den högst betydelsefulla övergångstiden inom den svenska kustflottan vid förra seklets slut. Han höll järnhårt påVÄRLDSSTADSBYGGARE 4i
ångbåtsbefälhavarekårens anseende, skicklighet och humanitet, och ännu lever i historiskt intresserade personers minne hans stolta, modiga och uppseendeväckande strid mot befälhavaren på »Nordstjärnan», kapten Pettersson, vilken blivit befälhavare på detta Norrlandsflottans charmantaste och berömdaste, då-förtiden helvita, fartyg, ehuru han icke var examinerad. Det sades bero på nådigt beskydd från högsta ort. Det var 1800-talets Sverge, herr Ankarsparre, som kapten Hedborg, världsstadsmässigt, började krossa. Därför skola vi minnas honom, då vi gå ombord på ett tack vare honom klassiskt och historiskt däck.
Vi däremot befinna oss i 1900-talets Sverge, och från detta ögonblick gäller det, herr Ankarsparre, att ha ögonen öppna och hjärnan förvandlad till en kopiebok. Ty nu är det vår uppgift att studera 1900-talets historia och dess hjältar.
Och i detsamma började första scenen. Ty det första studiematerialet dök upp.
Det var akterstäderskan, som kom uppspringande för trappan nerifrån aktersalongen. Hon var smärt, svartklädd och mycket ljus med ett par stora vackra, ovanligt klara blå ögon. Och hon skyndade leende fram och tog hand om gepäcket.
— Min fröken, sade professorn strax med strålande blick, tillåt mig fråga: ha hytter tingats för professor J. Q.
Wohlgemuth och korrespondent P. Ankarsparre ?
— Vi ska se på listan! svarade flickan glatt och vänligt.12 . LANDSORTENS PROBLEM Professorn vände sig genast till herr Ankarsparre och sade bistert:
— Första anteckning om svenska landsorten: glad och vänlig. Ty, herr Ankarsparre, denna dam är landsort, som jag om ett ögonblick skall fastslå.
— Jo, sade flickan, det är antecknat. Herrarna äro enda passagerare, så herrarna kan välja vilka hytter som helst.
— Utmärkt min fröken! sade då professorn, och hytterna fastställdes, varpå han fortsatte med en allvarlig, djup bugning som inför en drottning eller i våra dar en socialistisk ministers fru.
— Är fröken stockholmska?
— Nej, jag är norrländska.
— Kan inte vara bättre, min charmanta fröken! Tillåt mig därnäst fråga: från vilken del av Norrland?
— Ångermanälven.
— Ångermanälven! Vilken lycka, min fröken! Dels för min fröken själv att vara född vid Sverges vackraste älv, dels för min utomordentlige vän, som jag ber att få föreställa, herr korrespondent Ankarsparre, och mig, herr professor Wohlgemuth, som jag likaledes härmed föreställer, att få möta en dam från Ångermanälven. Och var vid Ångermanälven, om jag får fråga, min fröken?
— Ramvik.
— Ramvik. Sågverk. Grundläggare: disponent Christian Lindeberg, en stor man. Ångermanälvens nedre ådal, två mil från Härnösand. Jag tackar er, min fröken. Jag behöver för tillfället inte veta
mer.VÄRLDSSTADSBYGGARE 4i
Och sen hon försvunnit med stora ögon och livliga rörelser i mungiporna, frågade professorn:
— Vad är herr Ankarsparres omdöme om den unga damen ?
— Hon var förtjusande. Alldeles förtjusande.
— Hon var inte förtjusande, herr Ankarsparre. Hon var, låt tnig understryka det, herr Ankarsparre, hon var den moderna svenska landsorten och just den svenska landsort, vi nu skola studera.
Och här uppstår nu ett synnerligen spännande problem, herr Ankarsparre! Vi gå nämligen mot en del av Sverge, där åkerbruket spelar en mycket liten roll. På varje hundratal invånare i Härnösands eller som det heter
Västernorrlands län komma blott 34 hektar åkerjord. Vad följer därav, tror herr Ankarsparre? Jo, att per invånare skördas endast 138 kg. spannmål mot 461 för hela Sverges rike, endast 174 kg. potatis mot 284 för hela riket samt produceras endast 385 kg. mjölk mot 549 för hela riket.
Vad betyder det, herr Ankarsparre? Att i en dylik trakt måste världsstaden, som är jordklotets handels-och industriorganisation, förtätad till ett heligt maskineri, spela en utomordentligt stor roll.
Ty om herr Ankarsparre betraktar denna vår planet, skall herr Ankarsparre finna, att världsstadens stora knutpunkter ligga, där jordbruket är armt och där handel och industri därför blivit nödvändiga.
I de rika jordbruksbygderna sitta människorna planterade ute på det förfärliga bondlandet i den feta myllan med djupa pålrötter, och deras tankar, ord och handlingar stinka jord och gödsel. Men12 . LANDSORTENS
PROBLEM
över fattiga jordbruksbygder svävar intelligensens, den andliga rörlighetens dager — herr Ankarsparre, jag lyfter mig till poesi: något av den gudomliga lätta världsbesegrande glädjen. De äro de största världsstadsbygderna, deras fötter äro lätta som fjärilsvingar, deras tankar äro snabba som moln, deras ord tindra som stjärnor!
Den unga damen var en av vårt nya Sverges världsstadsvarelser, därför att hon var från Ångermanälvens sågverksdistrikt, utan vilket Sverge vore en bondby. Därför var hon inte förtjusande, herr Ankarsparre. Hon var helig. Ty hon var, som vi sågo, den personifierade vänligheten och människokärleken. Hon var, herr
Ankarsparre, den nya världsstadsmentalitet, som vi nu ska möta.
Med dessa ord bugade sig professorn för herr Ankarsparre och gick in i sin hytt, strykande en tår ur sina ögon.
Så började denna odödliga resa, och fortsättningen blev början lik.
Ångaren lade loss från kajen. Ute på Strömmen ligga ju som bekant rödmönjade, numrerade bojar, och människor, som gå nerför Nationalmusei trappor eller åka spårvagn längs Skeppsbron, ta för givet, att de förankrats på Strömmens blåa vatten av Stockholms skönhetsråd för att ge tavlan färg och för att i någon mån motväga de fula lyktstolpar och apokalyptiska skulpturer, som nämnda råd, efter att med förbundna ögon ha valt bland tävlingsförslagen (för att vara fullt rättvisa!), låtit resa i Sverges huvudstad.VÄRLDSSTADSBYGGARE 4i
Men i verkligheten tjäna bojarna praktiska syften, och därför äro de fulla av skönhet. De se nämligen förnuftiga ut. De se ut som bankdirektörshuvuden, stickande upp ur Strömmen. Finns väl något skönare och förnuftigare i vår tid? Några äro inte fullt så vackra. De se ut som nationalekonomer.
Och när nu »Carl XV» lade loss från kajen, gick en liten skamfilad rödmålad motorbåt med en man ut till närmaste bojen, till vilken en stålwire sträckts från ångaren. Dymedels vinschades dess stäv ut från kajen, så att
»Carl XV» småningom kom, till de båda forskningsresandenas strålande glädje, att vända baken åt Sverges huvudstad och löjtnant Gobs-man, stäven åt Sverges landsort, direktör Törner och konsul Isaksson.
Det ledde en trappa upp till kommandobryggan. Där stod på en skylt:
FÖRBJUDEN UPPGÅNG.
Professorn stirrade på den.
— Herr Ankarsparre! sade han. Jag är svensk fosterlandsvän med varje fiber i min kropp. Men jag är också jude.
Och judarna äro lagens folk. Vill herr Ankarsparre vara vänlig fråga befälet, om denna skylt betecknar en lag eller en lämplighetsåtgärd!
Då i detsamma förste styrmannen kom, upplyste han ytterst vänligt, att det var en lämplighetsåtgärd och att intet hinder fanns att bestiga kommandobryggan, där de båda forskningsresandena föreställde sig för kaptenen.12 . LANDSORTENS PROBLEM
— Se på hjälten! sade professorn med skälvande ansikte och pekade på mannen i den skamfilade röda motorbåten, vilken just lade loss wiren från bojen. Och han fortsatte, pekande över Stockholm:
— Statsministern sitter i denna stund i statsrådet, bankdirektörerna sitta mitt uppe i dagens diskontering, kring Kungsträdgården och Gustav Adolfs torg, ämbetsmännen formulera kungliga brev i ämbetsverken,
läroverkslärarna modellera ungdomens hjärnor till bilder av världshistorien, stadens fruar förbättra genom inköp Nordiska Kompaniets affärer, telefonerna ringa på alla kontor, telegrampojkarna ila runt sta-
Fig. 3. Från "Carl XV: s" kommandobrygga.VÄRLDSSTADSBYGGARE 4i
den, läkarna gå ronden på sjukhusen. Herr Ankarsparre! Om inte denne man i den röda båten med sina blåfrusna händer hakade av stålwiren, skulle en kugg i världsstadsmaskineriet stanna, om icke alla kuggar snurrade, skulle livet stanna. Denne man är en världsstadshjälte, utan honom skulle statsminister Branting sitta i en jordkula och suga på en trädrot och Sverges huvudstad skulle icke finnas.
Professorn vände sig därefter till kapten Fliesberg med orden:
— Herr kapten Fliesberg! På den tiden jag för ett 20-tal år sen rätt ofta reste upp till Härnösand med »Carl XV», emedan framlidne kapten Hedborg var en av mig högt beundrad vän och Härnösand är en sjöstad, som varje person med takt bör nalkas från havet, voro »Carl XV: s» master akterstagade. Nu stå de rätt upp, som om ångaren skyldrade gevär. Varpå beror detta? Något måste ha hänt med Norrlandssjöfarten på 20 år.
— Åtskilligt, professorn! svarade den glade kapten Fliesberg, hjärtligt skrattande. Det är en ekonomisk åtgärd.
Den ger nämligen bättre rum åt lastvinscharna, så att lossning och lastning går fortare.
Förr i världen betydde ju tiden ingenting. Då spelade det ingen roll, om lossning och lastning tog 5 eller 10 timmar. Ty då hade man ett gäng kajbusar, som fick 25 öre i timman och för resten brännvin.
— Var det så på kapten Hedborgs tid?
— Ja ja män!
— Och i Härnösand?
— Ja ja män sann!
4. — Nordström, Landsortens problem.12 . LANDSORTENS PROBLEM
— Och nu?
— Nu! Nu är ju hamnarbetarna organiserade, det är fasta och höga arbetspriser, och att brännvin inte dröms om en gång är ju självklart, sen Stockholms-systemet och motböckerna — gudilov säger jag — segrat i hela landet. I Härnösand har hamnarbetarna eget hus vid båtlänningen, där de invänta fartygen, om det är regn eller snö eller rusk ute, och nu, då deras priser äro fasta och höga, gäller det att få undan lastning och lossning på kortast möjliga tid. Det är en viktig sak, som betyder mycket i varje fartygs ekonomi. Det anade man knappt på kapten Hedborgs tid.
Professorn tog herr Ankarsparre i armen, pekade först ner på vinscharna och sade:
— Världsstaden!
Därnäst på kapten Fliesberg och sade:
— Världsstadsbyggare!
Och när »Carl XV» passerade Beckholmsdockan inträffade något, som förklarade, vad som blev uppresans höjdpunkt och bryggan, högbryggan, från Stockholm över till Härnösand. Där i dockan låg nämligen den engelska bärgningsångaren: »Dal-housie».
Nu vet naturligtvis läsaren på sina fem fingrar, att en stor, skarp, het konkurrensstrid utkämpats under senaste år i våra svenska farvatten, mycket värre än ett undervattensbåtskrig och av alldeles motsatt karaktär. Ty medan ett undervattensbåtskrig går ut på att sänka gick det här ut på att lyfta. Det var det stora kriget mellan det gamla svenska bärgnings-VÄRLDSSTADSBYGGARE 4i
bolaget Neptun och det engelska bärgningsbolaget »Ocean Salvage and Towage Company Ltd.»
Det var en följd av världsstadens tillväxt över norra Europa. Om man tar ett års fraktfart i våra dar mellan Sverge, betraktat som en hamn, och övriga
Fig. 4. Havererad ångare, ankrad utanför Furusund.
världen, betraktad som en hamn, så omsluter den 20 miljoner tons. Nu räknar hela världsstadsflottan 30 miljoner tons, vilket betyder så mycket som att två tredjedelar av alla fartyg i världen årligen en gång besöka Sverge — teoretiskt sett.
Från 1876 har denna sjöfart ökat med 14 miljoner tons, d. v. s. tredubblats från 6 till 20 miljoner,12 . LANDSORTENS PROBLEM
och klart är, att de stora engelska bolagen sagt sig: varför i all världens dar ska vi betala stora pengar till svenska bärgningsbolag, då vi ha bärgningsbolag själva? Vi kan ju stationera en ångare däruppe i de svenska farvattnen, så blir inte bärgningslönen en absolut nationalekonomisk förlust.
Sagt och gjort. Ångarn kom. Den var större än de svenska, hade starkare maskiner, gjorde högre fart, med den följd, att de svenska ångarnas stationer skötos längre ut, och där lågo dessa räddande änglar längst ut i
havsbandet och lurade på varandra, färdiga att kasta loss och störta med maximifart genom brottsjöarna för att rädda nödställda ångare och — egna profiten.
Engelsmännen segrade. Det blev summan av kardemumman.
Och det visste professor Wohlgemuth, det som så otroligt mycket annat.
När han nu såg »Dalhousie» dockad vid Beckholmen, lyste hans ögon och han sade till herr Ankarsparre och kapten Fliesberg:
— Man säger, att hund och katt icke kunna samsas. Men det står i Gamla Testamentet — att den dag skall komma, då lammen skola ligga trygga bland lejonen, och berövar man en kattmor hennes ungar och lägger till henne nyfödda hundvalpar, så ger hon dem di och slickar och tvättar dem som egna ungar.
Lamm bland lejon! Mina herrar! Denna trygghet, det är världsstaden! Och när jag här i Beckholms-dockan ser
»Dalhousie», då ser jag lejoninnan SvergeVÄRLDSSTADSBYGGARE 4i
ömt slicka och vårda ett litet lamm. Men jag ser också, hur världshandeln, världsstadssjöfarten nu börjar på allvar sippra in här i svenska farvatten som jordklotet runt, och denna engelska bärgningsångare i Stockholm är för mig symbolen på 1900-talets Sverge. En sådan syn fick min gamle vän Hedborg aldrig se.
I denna sinnesstämning närmade sig de båda forskningsresandena landsorten, vilket tog sig uttryck i följande.
Kapten Fliesberg kom lite senare på dagen fram till herr Ankarsparre och sade:
— Herr Ankarsparre! Den gamle professorn var ju god vän till gamle kapten Hedborg. Nu ska vi i dag ha en liten middag här ombord för övermaskinisten Kullberg, som just i dag fyller 70 år. Han har varit maskinist på »Carl XV» i 32 år, alltså på kapten Hedborgs tid, och det skulle vara roligt, om professorn — och naturligtvis herr Ankarsparre också — ville göra oss äran att fira övermaskinisten i vårt sällskap. Det blir förste styrman Wåhlin, restaura-trisen, fröken Nordström, och jag, utom hedersgästen, klockan 5.
När herr Ankarsparre framförde bjudningen till professorn, sade denne allvarligt:
— Herr Ankarsparre! Vi ha att vänta oss siffror i långa gudomliga kolumner, när vi komma till Härnösand. Vi ha att vänta oss storslagna offentliga handlingar och långa ingående sammanträden med intelligenta och vidsynta män som direktör Törner och konsul Isaksson m. fi., män, vilka alla, som kapten12 . LANDSORTENS PROBLEM
Fliesberg, statsminister Branting, min ungdomsvän, och hjälten i den röda motorbåten, dagl gen och stundligen bygga världsstaden. Men livet är icke siffror eller offentliga handlingar. Livet är icke heller de synliga
människor, som omge oss. Livet är något osynligt, som plötsligt glimtar till, när vi äro tillsammans med våra medmänniskor och vår själ sammansmälter med deras.
Jag erinrar mig, herr Ankarsparre, att framlidne herr professor Oscar Levertin en gång skrev en uppsats om en person, som jag erkänner, att jag icke förstår så mycket, en gammal svensk ämbetsman, herr Ankarsparre, från Gustav III: s dagar, sekreteraren C. M. Bellman, vilken skrivit en del verser.
Professor Levertin önskade klargöra, hur dessa verser gjort intryck på honom, och han berättade, att i ett av herr L. van Beethovens musikstycken, när alla toner sammanklingade, en i partituret obefintlig ton kunde förnimmas över musikstycket.
Den tonen, herr Ankarsparre, är livet. Det är den tonen vi leva för att då och då höra, och i hopp att få höra den i afton klockan 5 accepterar jag den vänliga och artiga inbjudningen. Den skulle möjligen kunna ge tonen för hela denna betydelsefulla resa. Ty redan denna artighet och vänlighet anger landsortens väsen. Jag har nämligen underrättat mig om, att kapten Fliesberg är uppvuxen i Umeå.
Och det blev så.
Ty middan avåts under den bästa stämning. Havet var stilla och en brandgul fullmåne hängde i öster över horisonten, vattnet sorlade homeriskt längs »CarlVÄRLDSSTADSBYGGARE 4i
XV: s» sidor, maten var god, och en flaska champagne slogs upp, varefter kapten Fliesberg reste sig, ställde sig bakom sin stol och höll ett litet tal för övermaskinisten, däri han bl. a. yttrade:
— Vi förstå ju, att övermaskinist Kullberg en dag som denna helst skulle velat vara hemma bland de sina, men en sjömans liv är icke sådant, att han får eller kan ta hänsyn till sig själv. Han måste vara på sin post, kanske i storm och fara, även om det är en stor högtidsdag i hans liv, ty för sjömannen mer kanske än för andra finns bara ordet: plikt.
Alla åhörde under djup tystnad kapten Fliesbergs med rörelse framsagda ord, och när han slutat, reste sig professorn, fattade sitt champagneglas och sade med tårar i ögonen:
— Sverge! Mina kära vänner: Sverge! Ha ni någonsin tänkt på det enda lilla ordet: Sverge! Vad är Sverge? Har den tanken någonsin föresvävat er, att Sverge, vårt land, lagt över Europa, skulle nå från Köpenhamn till Rom?
Har ni någonsin tänkt på, att detta land har 66,000 kilometer eller 6,600 mil landsvägar? Har ni tänkt på, att detta Sverge för 400 år sen, då herr Gösta Vasa började vårt nuvarande Sverges historia, icke hade mer än en halv miljon människor? Har ni tänkt på, att vi äga ett av Europas största landområden och en av dess glesaste befolkningar. Och i detta stora land ha dessa fåtaliga människor byggt med järnspett och järnspade, hämtade ur Sverges berg, 6,600 mil landsväg.
Jag är, mina vänner, professor emeritus i en professur, som icke längre finns: miliariologi eller mil-12 . LANDSORTENS PROBLEM
stenslära, och ingen väg torde vara mig främmande i Sverges land. Medan jag under ett liv av resor lärt mig att som ingen känna detta land, har jag frågat mig : hur sågo de hjältar ut, som byggde dessa 6,600 mil landsvägar?
Jag svarar er, min charmanta fröken och mina ärade herrar, de sågo ut som vår hedersgäst, övermaskinist Kullberg. Sverges verkliga historia står ristad i hans allvarliga anletsdrag. Där har världshistoriens gudomliga
finger ristat, bokstav för bokstav, det enda, stora, heliga ordet: arbete.
Dagar, tider, årtusenden skola komma efter oss, och detta jordklots yta skall bli mera olik, vad den nu är, än den nu är olik vad den i tidernas begynnelse var. Redan föreligga planritningar att bygga, på pelare, gator över Londons hustak, och gator i flera våningar över varandra i Chicago. Redan diskutera världens ingenjörer anläggandet av gummigator, så att vår tids gatubuller skall försvinna, och tvivla icke därpå, mina vänner, att denna planet en dag kommer att vara förvandlad till ett enda hus i otaliga våningar.
Då kommer man att fråga: hur sågo de människor ut, som först formade den idén, och vad gjorde de? Jag skall säga er, hur de sågo ut och vad de gjorde. De sågo ut som vi, ty vi äro de människorna. Och vad vi göra är att knyta samman alla planetens vägar: landsvägar, järnvägar, sjövägar till ett enda planetens gatusystem. Det är vår tids stora hjältegärning. Vi äro alla världsstadsbyggare, och det är icke ett blint öde, som leder vår
byggnadsverksamhet, utan synen i benådade stunder av ett mål, som viVÄRLDSSTADSBYGGARE 4i önska realisera, av planeten som ett enda stort hus, en enda kyrka. På den bygga vi alla. Därför äro vi
världsstadsbyggare, och bland dem är övermaskinist Kullberg en. Hans liv har letts av kärlek, hur hög, hur stark, hur klar tillkommer icke mig att döma om. Men han har känt den under formen av plikt, och det är denna pliktkänsla, vilken stämplat hans anletsdrag och skapat hos honom en fri, skön blick, som vi, min vän, herr korrespondent Ankarsparre, och jag glädja oss åt att på detta sätt ha fått möta, ty den säger oss att i pliktens tecken går hela vårt stora Sverges nutida liv. Och därför: övermaskinist Kullbergs skål! Som detta Sverges representant och symbol!
Efter middan sade professorn till herr Ankarsparre:
— Jag utgick, vid ombordstigandet, som jag då yttrade, herr Ankarsparre, ifrån, att vi överallt på denna resa skulle möta den nya världsstadsmentaliteten, och min supposition har besannat sig. Låt mig säga: över all förväntan! Nu känna vi redan landsortens människor i deras ytterkontur. Nu ska vi, i morgon bitti, kasta en skarp och kritisk blick på svenska landsortsnaturen. Det är, om jag ej misstar mig, 22 år sen jag sist såg Norrland. Jag skälver av nyfikenhet för morgondagens syner, och nu ämnar jag därför stärka mig med sömn, herr Ankarsparre.
God natt!
§ 3.
Morgonen den 15 oktober uppgick strålande och underbar, med ett oändligt hav av stilla silverglans12 . LANDSORTENS PROBLEM
Fig. 5. Från Ångermanländska kusten.
och Medelpadskusten kring Sundsvall insvept i lätta dimmor.
Redan klockan i/2 7 voro professorn och herr Ankarsparre på däck.
Kusten reste sig med höga, böljande, ljusblå bergmassiv, avslutade uppåt i kammar av trubbig vinkelform.
— Känner herr Ankarsparre Sydspanska kusten? sade professorn.
— Ja, svarade herr Ankarsparre.
— Sierra Nevada?
— Ja-VÄRLDSSTADSBYGGARE 4i
— Det utmärkande för dess bergmassiv, sade då professorn, är den koniska formen. Man har intrycket av pyramider, av en jättelik vulkanrad. Det ger Medelhavet dess säregna karaktär. Ingenstans i Norden återfinnes denna egendomliga form — mer än just här, i Medelpads och Ångermanlands kustlandskap, som är det högsta i Sverge.
Och när jag nu ser kustens sockel dold av dis och dessa svagt vulkanformade ljusblå bergmassiv, får jag en stark Medelhavskänsla. Titta där, herr Ankarsparre! Inne i morgondiset. Vad se vi? Rökpelare, som stiga rätt upp. Det
är röken från sågverken och pappersmassefabrikerna i Sundsvallsdistriktet, kring Ljungans och Indalsälvens mynningar.
Det är liv, det är det moderna livet, det är världsstaden. Dessa rökpelare förändra hela känslan av Bottenhavet från ett fiskarhav, ett arktiskt fiskarhav, till ett modernt industrihav. Jag får en förnimmelse av maskiner inne i röken, av arbetande hjärnor, av höga ekonomiska kalkyler, och det gör, att jag passerar dessa kustberg, så som jag passerar Gibraltar: det är portalerna till en stor, stolt, mäktig kulturvärld.
Här, herr Ankarsparre, skapas det moderna Sverge.
Och därför vill jag veta, vad vår frakt består av.
Följaktligen uppsökte herr Ankarsparre, sedan lossning och lastning ägt rum i Sundsvalls hamn, förste styrman Wåhlin i dennes hytt.
Han öppnade dörren och sade:
— Vill herr Ankarsparre vänta ett par minuter? Jag skall bara raka mig, så att jag ser ut som en människa.12 . LANDSORTENS PROBLEM
Herr Ankarsparre gick alltså upp och höll professorn sällskap en stund. När professorn fick höra orsaken, slog han sig för pannan och sade:
— Idiot!
Varefter han tillade:
— Jag åsyftar därmed herr professor J. G. Wohl-gemuth! Jag har hela tiden grubblat över vad som skilt befälet nu från befälet för 20 år sen på svenska kustflottan. De äro rakade! Och vad är det, herr Ankarsparre, som främst av allt skiljer den nya världen från den gamla, en amerikan från en europé? Rakningen. En oriental är långskäggig, en europé är stundom rakad, ju längre väster ut man kommer, desto rigorösare är rakknivens herravälde, och en amerikan med skäggstubb är, vad de gamla skolböckerna i logik i min ungdom kallade en: contra-dictio in adjecto.
Nu ser jag över de blånande kustbergen. Nu ser jag, vad som hänt på 20 år. Vi stiga in i Amerika.
Och denna resas huvudsynpunkt är given.
Fem minuter senare satt herr Ankarsparre nere i förste styrmannens kontor, och den just om en amerikansk sjöofficer påminnande förste styrmannen, med markerade magra drag, bländvita tänder, slätrakat ansikte och mörkgrå ögon (han var från Piteå) satt med packen av konossement i hand.
Och nu började landsorten framträda.
— Vår huvudsakliga frakt? sade han. Ja, först och främst är en egendomlighet att anmärka, och det är, att nuförtiden äro frakterna på Härnösand störreVÄRLDSSTADSBYGGARE 4i
än frakterna på Sundsvall, vad det nu kan bero på. Sundsvall är ju dock större stad.
Vidare är en annan sak att märka. Vi ha denna resa bl. a. 5,000 kg. frukt. Man kan i stort sett säga, att om vi för 20 år sen hade 5 korgar päron, ha vi nu 50 korgar. Det vill säga, att fruktmarknan på Norrland har tiodubblats på 20 år, frukt har förvandlats från en lyx- till en nödvändighetsartikel.
Det är de två viktigaste dragen i fraktavseende. Sen är att märka, att av alla varor utgör mjöl 50 o/o. Gör man sen ett allmänt överslag av vad vi medföra denna resa, så är det, ja, få se nu: klädesvaror, kaffe, järnrör, kopparrör, 15 ton såpa från Liljeholmen, svavelsyra, garn, skokräm, det är en stor artikel, 1,000 plåthinkar från Stockholms gal- vaniseringsfabrik, karameller, pressjäst, det är också en stor artikel, maskingods, mest sågverksmaskiner, mattor, bomullsvaror, blomsterlökar, tågvirke och så korvvaror, som är en så pass stor artikel, att vi kallas »korvbåten», diverse verktyg och så lite av varje.
