Kärleken som kulturproblem
Förord till den elektroniska utgåvan
Detta verk av Frida Stéenhoff (1865-1945) har digitaliserats 2015 av Kungliga Biblioteket i Stockholm och anpassats för Projekt Runeberg i januari 2016 av Ralph E.
Detta verk kan även läsas hos Litteraturbanken.
Il
ö \l *0 o^yvi i, Onden/Lsn.
<160
Frida Stéenhoff
FRAMS FÖRLAG, STOCKHOLM.ÖSÖ»*«
'KÄRLEKEN SOM
KULTURPROBLEM AV
FRIDA STÉENHOFF
FRAMS FORLAG, STOCKHOLM.Lysekil 1912. E. F. Larssons Boktryckeri.Det finns några rader av Giordano Bruno, den år 1600 i Rom brände kättaren, som låter så: “Varje kärlek — om den är heroisk och icke blott animalisk — har gudomligheten till mål och strävar efter den gudomliga skönheten, som först meddelar sig åt själen och lyser i henne och genom henne flyttar över till kroppen, varför också en välartad kärlek älskar kroppen eller den kroppsliga skönheten, så till vida som den är ett tecken och ett uttryck för andlig skönhet."
Det var hans sätt att uttrycka den längtan efter idealitet, efter harmoni mellan ande och kött, som evigt följer människorna, så fort de höjt sig från det primitiva stadiet till ett kulturstadium.
Den primitiva människan lider ej av en ovärdig kärleksförbindelse. Hon reflekterar så föga över begreppen värdig eller ovärdig. En kulturmänniska däremot känner djupt disharmonien mellan tarvliga, sinnliga villkor och själens anspråk. Hennes idé om kärlek är således resultatet av en lång utveckling hos släktet.
Den normala nutidsmänniskan känner sig ej lycklig, om kärleken inte bereder henne även andlig tillfredsställelse.
De otillfredsställande, ja vanvettiga förhållandena inom kulturstaterna, vad kärlekslivet angår, har stegrat disharmonien för finkänsliga människor kanske till maximum. I så fall kan vi vänta en reformation och en renässans. De primitiva människorna reder sig ännu förträffligt. De märker ingen disharmoni. Om de också bara får köpa kärlek, är de nöjda — så länge de har pängar.
Bildningens förskjutning från ett fåtal till ett flertal*
i\
har under det senaste århundradet högst betydligt ökat kulturmänniskornas eller de tänkande människornas antal och minskat de primitivas. Följden har blivit ett allmänt missnöje med levnadsvillkor, som inte längre motsvarar de stigande anspråken.
Till levnadsvillkoren hör även de erotiska och sexuella villkoren, varunder ett folk lever. Missnöjet måste således även sträcka sig till dessa områden.
Tvångsäktenskap, tvångscelibat och prostitution är vad kulturstaterna ännu mäst bjuder på. Det är arv sedan primitiva stadier. Hur skulle till känslan förfinade människor alltjämt kunna vara nöjda med detta?
Det är häller inte enstaka protester längre, utan det är massinstämmanden av kritik och revolt. Och hur formar sig de nya kraven? Jo, som fordran på kvinnornas rätt till frihet och självbestämning. Som fordran på förnuftig och humaniserande upplysning om sexuella ting även för den uppväxande ungdomen. Och som fordran på
avskaffande och där så behövs ersättande av otidsenliga lagar angående förhållandet mellan män och kvinnor och föräldrar och barn.
Det är karaktäristiskt för vår tid, att man talar offentligt om en hel del s. k. ömtåliga ämnen. I våra mödrars och mormödrars dagar skulle det inte gått för sig. Skillnaden är den, att kärleken förr ansågs mera som en privatsak, men nu avhandlas som en social angelägenhet. Därav kommer den öppna och allvarliga behandlingen.
De erotiska och sexuella spörsmålen står på dagordningen. Man frågar mer och mer, hur skall dessa spörsmål avgöras, utan att varken individens eller samhällets rätt blir kränkt.
Ännu är det nog många, som beklagar just denna öppenhet. Men det är sådana, som antingen vill hålla utvecklingen tillbaka, eller inte förstår, att denna modärna uppfattning betyder framåtskridande.o
Med ljusskygghet vinner man inga klara linjer, inget konsekvent tänkande. Individens bästa, likaväl som folkens andliga och fysiska sundhet kräver, att inga områden förblir som okända hemska vildmarker, där nöd, grymhet och brott har sina mörka tillhåll.
All mänsklig tillvaro måste komma under inflytande av en stigande kultur. Det är mänsklighetens räddning.
Lyckligtvis tycks det även vara mänsklighetens öde
Kulturen är en organism i ständigt blivande. Medborgare som vill befrämja kulturen, måste därför ha blicken fäst på framtiden och genom tryck på allmänna opinionen söka få utnyttjade kulturformer ersatta med nya. Men medborgarne måste också se tillbaka på det förflutna för att förstå sammanhanget i utvecklingen, taga lärdom till rättelse och förmå jämföra olika sociala tillstånd.
Långt ifrån att kärlekens makt skulle minska eller försvinna alltefter som mänskligheten når en högre utveckling, är det väl snarare troligt, att ju mera människorna blir själiska, dess mer behöver de kärleken och dess mer erkänner de henne. Man kan dra en sådan slutsats, när man märker, hur olika kulturella och primitiva människor behandlar kärlekens offer. Hur mycket hårdare de senare är, hur mycket mer förstående de förra.
Men härvid bör man inte glömma, att även tänka på självbehärskningens plats vid kulturutvecklingen. Det är av oerhörd vikt, att den ständigt växer inom släktet. Ja, man måste hålla fast det hoppet, att självbehärskandet kappväxer och om möjligt en gång överväxer alla andra förmögenheter inom mänskligheten. Men med denna önskan måste man, tycks det mig, sälla sig till den nuvarande sexualuppfattning ms, till dubbelmoralens och tvångsäktenskapets motståndare.
När vi läser om de många morden och självmorden av kärlek, har vi då tänkt någon gång på samhällets möjliga skuld och andel i dessa mord? Varför skulleorsaken ligga ensidigt hos de mördade? Har inte förhållanden skapats, som gör det outhärdligt för en hel del människor att leva, och särskilt skapats gentemot kärleken. Detta återverkar förstörande ej blott på individerna, utan på samhället i sin helhet. Ty kärleken har en själiskt
förädlande kraft, därigenom att den är dubbelsidig. Den är ej blott egoistisk, den är även altruistisk. Den strävar efter den älskades, ej blott den älskandes lycka. Därigenom är den ett kulturbefordrande element av allra högsta betydelse. Men samhället har hittills berett den så föga plats. Då är begäret socialt sett bättre tillgodosett. Där
begäret stryker omkring och köper sin tillfredsställelse har det inga altruistiska syften. Det är ofta endast den mäst oblandade egoism, som föga bekymrar sig om den andra partens väl och ve. Men begärets tillfredsställande tillmötesgår samhället med förvånande beredvillighet, när det gäller männen, och på kvinnornas bekostnad.
Det förefaller mig som om en sedlig reformation endast kan åstadkommas därigenom, att den från låghet och lastbarhet befriade kärleken erkännes som ett gott och därigenom blir ett förädlande element i större utsträckning än nu är möjligt, när den fria kärleken förföljes. Erfarenheten visar tydligare dag från dag att den goda och redbara kärleken icke försämrar individen och släktet utan verkar välgörande och höjande och från social synpunkt är önskvärd, emedan den ökar summan av lycka i samhället, vilket icke tvångsäktenskapet, eller dess motsats tvångscelibatet gör, lika litet som den tredje sexuella resursen, prostitutionen.
Det är inte begär efter sensation, som kommit en del människor inom kulturländerna att sammansluta sig till ett förbund: “Den internationella föreningen för modersskydd och sexualreform,“ vilken har som högsta mål att söka bringa ljus och lösning åt det sexuella problemet.Det är humanitetskänslan, som fört med sig ett lidelsefritt och objektivt studerande av mänsklighetens köns-förhållanden för att minska nöden och förfallet på detta område.
Med fördjupad humanitetskänsla kommer snart nog en förändrad syn på en hel del företeelser inom samhället.
Man förstår inte längre, hur det är möjligt att på sätt som sker, vid teaterföreställningar och andra offentliga nöjen, i skrift och bild under konstnärlig skylt, det sexuella kan utnytjas till rå och hjärtlös förströelse, alldeles som om människorna och deras lidanden icke funnos till.
Som om eländets offer inte funnes.
Att lagstifta för kärleken i dess egenskap av individuell känsla har visat sig vara omöjligt. Den har sina egna, okända lagar, som visst inte alltid är barmhärtiga mot människorna. En av de grymmaste är, att kärleken ofta är obesvarad samt ej börjar och slutar samtidigt hos båda parterna.
Vad kan människans vilja förmå mot det? Intet. Mot kärlekens förlust står hon lika maktlös som mot livets.
Genom uppfostran och självuppfostran skall människan tränas att uthärda det slag, som kan komma. Ödet kan man ej besegra.
Här hjälper inga medborgerliga rättigheter. Här hjälper inte att fordra eller erbjuda.
Kärlekens väsen är och kommer kanske länge, om ej alltid, att förbli en olöslig gåta. Det är således inte närmast kärlekens väsen man menar, när man talar om kärleken som kulturproblem.
Man menar de svårigheter och konflikter, som kommerLa
genom kärleken, men vilka ej är ödesbestämda utan skulle genom en bättre social ordning undvikas.
Man menar de uppgifter, som kulturen kan och skall lösa, under det den själv går framåt.
Det är så mycket som den mänskliga hjärnan ännu inte lyckats reda ut. I synnerhet i socialt avseende. Men det är häller inte så länge, som den varit så att säga inställd på att bota sociala missförhållanden. Förr i världen sysslade den med helt andra uppgifter. Den har kommit långt på de vägar den vandrar sedan gammalt. Därför kan vi hoppas, att den med tiden skall komma långt även i social vishet.
Könsfrågan som samhällsproblem är kanske det område, som människotanken ännu hunnit ägna minst tid och granskning. Men man kan nästan se, som uttrycket lyder, hur gräset växer, hur människornas hjärnor mer och mer mognar socialt, och då skall de i sinom tid även kunna ordna de erotiska och sexuella sidorna av
samhällslivet.
Man har kunnat iakttaga med glädje under senaste tidskede, hur kvinnohjärnan mognat. Den har större intressen än förr. Kvinnorna går en ny dag till mötes, helt annorlunda än alla de dagar kvinnosläktet förut genomlevat.
Världshistorien skall snart få inregistrera ett av sina underbaraste data, då halva mänskligheten rycker upp till medborgerlig likställighet med den andra hälften. Det är ett mål, till vilket kvinnor nu strävar i alla länder, hjälpta av rättsinniga män.
I allt som talas och skrivs om kvinnoemancipationen, vad är det egentligen fråga om? Frihet och rättvisa.
Naturligtvis. Men orden preciserar inte tillräckligt, för att alla skall förstå, vad striden rör sig om. Man kan träffa folk, som tror, att bara kvinnorna får rösträtt är målet vunnet, och sedan är det slut med “bråket“.
Bäst är det, om jämte kampen för politisk frigörelse även går en kamp mot fördomar på andra än det politiska och kommunala området. Frigörelsen bör gå fram utefter tvenne linjer samtidigt.
Kvinnan bör vinna sin rätt som människa och medborgare och sin rätt som kvinna och moder inom samhället.
Det är en falsk föreställning, att samtidigheten behöver fördröja målets nående. Tvärt om, samtidigheten är tidsvinst. Vi förstår inte fullt våra rättigheter och plikter som medborgare, förrän vi förstår våra rättigheter och plikter som kvinnor.
Det är den nöd kvinnan lever i som kvinna, som hon skall bortskaffa som medborgare. Men då måste hon fatta och genomskåda den. Det är den orätt barnen lever i, som hon skall övervinna. Men då måste hon uppfatta den orätt barnens mödrar lever i. Där måste hon söka utgångspunkten för sitt sociala vetande. Hon måste kunna peka på den sexuella orätten och säga: så är det. Här är orsakerna, här är botemedlen. Då först kan hon ingripa
omdanande i det samhälle, som ännu aldrig organiserats för henne, varken såsom kvinna eller medborgare.
Ty i stort sett finns det ej ännu rättvis och människovärdig plats för kvinnan i våra, trots deras kultur, ännu så ofullkomliga samhällen, skapade av männen, huvudsakligen för männen.
Men kvinnorna ensamma kommer inte långt. Om de också har de bästa insikter, förmår de inte uträtta mycket utan männens hjälp. Men den hjälpen blir fullt effektiv, först när även männen klart förstår, vad det är kvinnorna strävar efter.
Manliga och kvinnliga lagstiftare, som saknar insikter om släktets livsfrågor, om föräldrarnas ansvar, om barns och mödrars värnlöshet, om all den förbannelse, som ohäjdade laster och sjukdomar sprider omkring sig, sådana okunniga lagstiftare kan inte omdana ett samhälle tillnågot bättre än det nu är. De skulle nödgas lämna det i samma tillstånd, som det nuvarande.
Folket får sådana lagstiftare, som det själv önskar. Blinda väljer blinda, seende väljer seende.
Om man vill ha ett barn att förstå, måste man ägga det att reflektera och diskutera. Det var en lärare, som ville ha sin klass att tänka, en gång när den satt alldeles slö och ointresserad. Då berättade han en historia om en man, som hade en fruktträdgård. Mannen märkte, att någon stal hans frukt om nätterna. Då ställde han sig på lur, fick se tjuven och sköt ihjäl honom. Var det rätt frågade läraren? En gosse svarade ja. Men det tyckte några andra var alldeles på tok och ropade nej. Snart var ett livligt meningsutbyte i gång. Läraren hade lyckats väcka deras intresse för att tänka. — Alla är inte av naturen dömda till obotlig passivitet. Som väl är. Hos flertalet kan hjärnan fungera.
Detta skulle snart gå till grunden med åtskilligt, om bara hågen och intresset ville komma. Så t. ex. med — sanningen om moderskapet.
Tack vare poeter och andra känsliga män, som gjort vackra uttalanden om moderskapets upphöjdhet, har den åsikten smugit sig in, att moderskapet är hedrat. Den åsikten är ytlig och falsk.
Det kan ju se så ut, när man betänker, hur många dyrbara tavlor av stora mästare över jungfru Maria och Jesusbarnet, som hänger i muséer och kyrkor och samlar beundrande skaror.
Eller när man iakttar, vilka massor av prydliga fotografier över kungliga mödrar med prinsar och prinsessor, som säljs och köps av hängivna undersåtar, och man kanske hör utropen: å, vad hon är söt som mamma!
Men för att förstå något om moderskapets verkliga uppskattande, måste vi skingra den illusion, som konstenoch elegansen brer över allt vad de får tag i, och låta verkligheten omkring oss tala sitt tydliga språk.
Då kommer man sanningen på spåren.
Säkerligen har det under olika tider härskat olika föreställningar om moderskapet. Däri har nog varit en stor variation inom skillda folk och raser.
För att nu hålla oss till vår tid och till det bildade Europa, hur är där, i stort sett, uppfattningen av moderskapet i början av 20:de seklet?
Det är pinsamt att behöva säga det. Det är sårande för moderskärleken i världen, för det innerligaste och mäst uppoffrande, som kanske finns i mänskligheten, att uttala, hur moderns kall i allmänna föreställningen blivit värdesatt. Otack är världens lön, och det gäller i första rummet moderskapet.
Att uppehålla livet genom att föda det, har lönats med djupaste förakt.
Moderskapet har kriminaliserats. Moderskap gäller i allmänna tankegången såsom ett brott.
Jag menar inte, att det kriminaliserats i juridisk mening. Det är inte belagt med straffpåföljd enligt lag -- annat än i undantagsfall. Men det är kriminaliserat socialt i det dagliga, praktiska livet, d. v. s. enligt sedvänjorna. Det bestraffas av allmänna opinionen. Och sådant straff kan vara det värsta. Det kan utmynna i social tortyr.
Men är det ej bara de ogifta mödrarna, som är föremål för förakt? Inte är det väl också de gifta? Inte är det väl moderskapet som sådant?
Den invändningen förefaller först alldeles riktig. Men är den hållbar för en grundligare undersökning? Är det inte moderskapet i och för sig, kvinnans födande av barn, som i den allmänna tankegången blivit till något skamligt?
Låt oss tänka efter.
Vad spelar vigseln egentligen för roll? Den ären sorts auktorisation och syndaförlåtelse. Den betyder, att kvinnan måste på förhand genom en särskild akt och ceremoni friköpa sitt framtida moderskap från socialt klander. Och den allmänna opinionen har varit så nitisk och frikostig med sitt klander, att många kvinnor har fått bära ett fläckat anseende, därför att friköpandet inte skett tillräckligt många månader före barnets födelse.
Det fanns en tid, då man i alla fängelser trodde, att man måste använda tortyr. Det ansågs alldeles nödvändigt.
Med tortyren skulle man framtvinga bekännelse. Hur skulle det annars gå med rättsskipningen och staten och folket? Man insåg inte, att tortyren var både inhuman och förnuftsvidrig.
Den sociala tortyren mot ogifta mödrar har också haft ett begripligt ändamål Med den ville man framtvinga avhållsamhet och hindrande avskräcka från barnalstring utanför äktenskapet.
Man såg inte, och på många håll ser man det ännu ej, att den sociala tortyren mot ogifta mödrar är lika inhuman och förnuftsvidrig som någonsin fängelsetortyren.
Den har pinat människor förfärligt, men har den tjänat något till? De utomäktenskapliga barnens antal ökas inom alla länder.
“Det skulle annars varit ändå värre,“ säger kanske någon.
Ja, med ett sådant resonnemang kan man försvara vad som hälst.
Utan fängelsetortyren hade kanske förbrytarne förr i världen varit ändå värre? Skulle den således behållits?
Den sociala tortyren mot ogifta mödrar har haft de mäst beklagansvärda följder för samhället.
Stränga lagar eller fordringar, som blott gäller vissa grupper eller klasser, men utelämnar övriga medborgare är farligare än de mäst orimliga bestämmelser, som gäller alla, ty de förra förvirrar samvetena genom att
undergräva rättvisans begrepp.Men om vi inte med humanitetsskäl kan göra intryck på tortyrens ännu möjligen befintliga anhängare, så låt oss be den demografiska forskningen tala. Den säger, att de utomäktenskapliga födelsernas antal beror av rena befolkningsförhållanden. Siffrans stigande eller fallande följer vissa lagar, som skapas av en mängd omständigheter såsom landets livsmedelsförhållanden, rasen, antalet män i förhållande till antalet kvinnor, äktenskapsfre-kvensen, livslinjens och dödslinjens inbördes läge, arten av arbete t. ex. åkerbruk eller industri, arten av levnadssätt såsom kringflyttande eller stillaboende m. m. Den sociala tortyren har mycket
litet om ens något alls att berömma sig av visavis resultatet av de utomäktenskapliga barnens talrikhet eller fåtalighet. Den skulle således, om detta är sant, och ett fördjupat socialt studium talar mer och mer därför, inte ha annat på sin meritlista än att i fasaväckande grad ha ökat lidandet på jorden.
Hur kunde denna tanke uppstå, att födandet var en synd? Liksom alla vägar fordom förde till Rom, så pekar alla svaren på denna fråga — eller åtminstone de flästa — mot orsaken: ägendomsäktenskapet. Det stiftades
huvudsakligen med syfte att betrygga arvsföljden. Men som det var männen, som samlade rikedomarna, ville de ha trygghet för att dessa gick till deras verkliga av-komlingar. Kvinnans rätt till moderskap efter eget val gick därigenom förlustigt. Hon skulle bli ett verktyg för egendoms förflyttning från en generation till en annan. Hon förlorade födandets rättighet annat än med särskilt tillstånd. De rike, som hade rikedomar att låta gå i arv, var också de mäktiga i samhället. De tryckte därför sin vilja på hela folket, även när det gällde äktenskap.
Familjen och äktenskapet blev de konstituerande principerna när samhället, grundat på privategendom, bildades.
Därför blev man också ytterst mån om att värna omdessa principer och straffa alla dera, som på något sätt trotsade deras hälgd.
Men männen insåg snart att deras verk inte var fullkomligt. Livet självt lärde dem, att äktenskapet inte kan omfatta alla vuxna människor. Det blir alltid ett stort antal utanför. Och dessas leverne blir, hur man än straffar, ett trots mot äktenskapets idé.
Dock ville man till vad pris som hälst uppehålla äktenskapets prestige. Man fick ej erkänna, att det praktiskt taget ej räckte till för alla. Då höll hyckleriet sitt intåg.
Äktenskapet skulle officiellt förklaras för den enda tillåtna formen för könsumgänge. Ogillande och förakt skulle bli deras lott, som vägrade lyda denna samhällslag. Men männen hade ingen lust att straffa sig själva i en sådan utsträckning, som skulle bli följden. Hur borde de därför ordna för sig, så att skenet blev räddat, och de bakom skenet räddade sin könsliga frihet? Det gick mycket lätt att ordna. Man lade bestraffningen enbart på
moderskapet — jag talar alltjämt om den sociala bestraffningen — och man låtsade som om det utanför äktenskapet inte funnes något faderskap.
Det är en häpnadsväckande listig och behändig uträkning. Den sätter rekord i ohederlighet. Men det är ännu mer häpnadsväckande, att kvinnorna låtit dupera sig så länge.
Än i dag, om någon i rättfärdighetens intresse försöker påvisa, att en grundorätt blivit begången, när hyckleriet infördes, kommer en del människor och ropar: osedlighet! Och de ropar åt orätt håll.
Ett stöd för denna uppfattning om faderskapets begränsning till gifta fäder fann jag helt nyligen i ett uttalande av professor Bernhöft — Rostock — över den gammalromerska familjerätten. Han framhöll att Pater betydde familjeöverhuvud. Då plebejerna i älsta tider icke levdei slutna familjer så hade de ingen pater lika litet som i senare tid de utomäktenskapliga barnen. Även det tyska ordet Vater har blott småningom blivit uttänjt för att omfatta även den ogifte fadern. Patricierna i romerska riket ansåg att plebejerna ej hade någon fader och kallade sig därför i motsats till dem: “patricii," som betyder fadersöner.
Det är emellertid inte min mening att säga, att de enskilda männen skulle medvetet tänkt ut att ordna samhället på ett så för kvinnor och barn ofördelaktigt sätt. Men det har så småningom blivit så. Egoismen växer till vilken höjd som hälst, när den ej röner motstånd. Den gamla satsen, att lagstiftare alltid lagstifta till sin egen fördel, förnekar sig aldrig. Det är därför de orepresenterade alltid blir bedragna på sin rätt. Det gäller inte bara politiskt utan även socialt. Fåtalet ordnade samhället till sin fördel. Resultatet av deras egoism blev den ensidighet och det barbari, som samhället nu har så stor möda att befria sig ifrån.
För att förstå moderskapets förnedring måste man jämföra det med dess tvillingfenomen, faderskapet.
Mannens alstrande av barn har icke gjorts till brott och icke häller blivit föremål för förföljelse.
Vi behöver bara erinra oss en sådan detalj, som den s. k. kyrktagningen, som varit allmän sed och ännu hänger i i vissa trakter. Den gifta moderns kyrktagning skulle ske under form av tacksägelse. Men nog fick den sken av en
sorts upprättelse, då hon ju skulle falla på knä under det prästen läste en bön över henne. Sedan skulle prästen taga henne i hand, innan hon ånyo intog sin plats i kyrkan.
Fadern behövde inte tacka för sitt barn eller tagas i hand av prästen.
Men ceremonien med den ogifta modern är ännu mera belysande.Handbokens böneformulär för kyrktagning av kvinnor, som under äktenskapslöfte blivit mödrar, anropar om förlåtelse för dessa kvinnor för deras lättsinne och synd. Här framträder tydligt, hur det utomäktenskapliga faderskapet med flit ignorerats. Ty när äktenskapslöfte förelåg, kunde man ju ej skylla på, att man ej visste, vem fadern var. Rättvisan borde ju krävt, att han fått dela förebråelsen för “lättsinne och synd,“ som av prästen uttalades offentligt åt modern ensam, under det hon fick knäböja vid kyrkdörren. Den utomäktenskaplige fadern fortsatte utan bestraffning att intaga sin vanliga plats i guds hus.
Jag fick en gång ett genom sin djupa smärta oförgätligt brev, från en ung lärarinna, vilken visste sig berövad sin plats, när hennes moderskap skulle bli bekant för skolrådet. Då skulle brödet ryckas ur hennes och barnets mun.
Och skälet? För att hon en enda gång dukat under för sin kvinliga natur och en mans tjusningskraft.
En enda gång, upprepar kanske någon. Inte kan ' skolrådet rätta sig efter antalet gånger.
Naturligtvis icke. Därför skulle det resonera som så: barnet är alltid resultatet av ett enda könsumgänge, aldrig av tvä eller flera. Skall sålunda en lärarinna avskedas för att hon föder ett barn, bör också av manliga lärare fordras, för deras bibehållande eller anställande, att de på heder och samvete försäkra, att de aldrig haft ett enda
könsumgänge.
Det var för något år sedan en lärarinna i Italien, som fick en strid med sitt skolråd. Den striden är också belysande för faderskapets och moderskapets olika skuldfrihet.
Lärarinnan ifråga tog det djärva steget att hämta till sig sin trettonårige son, för att uppfostra honom hos sig.
Förut hade hon haft honom boende hos andra, men längtan efter sonen blev henne för stark.
Skolrådet tyckte det såg illa ut, att hon erkändebarnet och hade det hos sig. Lärarinnan ville inte ge etter, varför rådet hotade med avsättning och ämnade också bringa den i verkställighet. Då klagade lärarinnan hos regeringen.
Där fanns då en undervisningsminister, som hade rättvisa och modärna synpunkter. Han svarade: “Regeringen fordrar den strängaste, förnämligaste sedlighet vid skolorna. Men jag tror inte, att denna sedlighet lider något avbräck, om en kvinna är sitt barns mor, arbetar för och uppfostrar sitt barn“.
Låt oss nu jämföra hur det är ställt för faderskapet. Det händer någon gång, att män på framskjutna platser, professorer, ministrar, generaler, erkänner ett illegitimt barn, tar det till sig och uppfostrar det. Men jag har aldrig hört talas om, att det av den anledningen ifrågasatts, att fäderna skulle förlora sina platser.
Tvärtom, man berömmer sådana handlingar. Så hederligt, så ädelt, — att ta vara på sitt eget barn! Bakom ligger tanken: det utomäktenskapliga faderskapet behövde de ju inte bry sig om. Det räknas inte.
Det mänskliga vetandet är ännu mycket begränsat, när det gäller bestämma, vad fadersinstinkten och
faderskärleken egentligen är. Det finns teorier, som vill bevisa, att faderskärleken alls ej existerar. Den kärlek en far hyser för sitt barn skulle bara vara vänskaplig tillgivenhet, som uppstått genom vanan av samvaro och beskydd. Stödet för en dylik åsikt har man tagit just från det förhållandet, att så många män blott bryr sig om de barn, som lever i deras närhet, i den lagliga familjen, men glömmer de andra.
Detta sakförhållande kan dock helt enkelt bero på en degeneration, en urartning från ett högre tillstånd. Hos de djurarter, som står människan nära, framträder fadersinstinkten intensivt.
Den visar sig som ett behov av självuppoffring för att försvara och skydda den värnlösa avkomman.För övrigt finns inom djurvärlden alla slag av faderskärlek från den mäst fullständiga frånvaro därav till den mäst rörande hängivna grad.
Man kan tänka sig möjligheten, att hos människorna denna instinkt förslöats och delvis försvunnit därigenom, att
samhället under långa tider ej av männen krävt omvårdnad och ansvar för andra än de äktenskapliga barnen.
Härigenom kan hos de mindre känsliga männen ha bildats en artificiell fadersinstinkt i stället för den naturliga, eller vad man skulle kunna kalla ett begränsat faders-samvete.
Det har utbildat sig en ideal teori, om hur faders-skapet bör vara. Den idealbilden har hämtats från de exempel man tyckt vara bäst och mäst lyckobringande.
Enligt den ideala teorien skall faderskapet inte bara betyda ett fysiskt samband med avkomman utan även innebära ett andligt band, som på ett förnimbart sätt hela livet förenar fader och barn. Skulle detta band av omständigheterna slitas, kommer detta för båda parterna att kännas som en stympning, en smärta. Utan tvivel skulle det vara för samhället, och särskilt för barnen gynnsamt, om denna ideala typ av faderskap realiserades i verkligheten såsom allenarådande. Det går en längtan efter detta igenom tiden, och denna längtan tar sig även uttryck däri, att man vill ha lagarna ändrade i den riktningen, att de ställer samma krav på fäderna gentemot deras utomäktenskapliga barn som gentemot de äktenskapliga.
Det ligger ju i öppen dag, att den ofullkomliga, den defekta typen av faderskap, ej blir till hjälp och nytta utan till sorg och besvär. Det blir ju andra människor, kommun och välgörenhet, som får bära den defektes fadersbörda, när han inte gör det själv.
Andra män får arbeta för hans barn, jämte sina egna, när han skolkar, för att inte nämna kvinnorna.Det är en mörk fläck på vår mänsklighet, att den defekta typen är så pass allmän som den är. Den kommer ej att försvinna förr än ett allmänt höjande av människovärdet äger rum. En större mängd rika och ädla naturer skall ersätta de undermåliga, men därtill behövs rikare och ädlare näring för den uppväxande generationen.
Redan vid uppfostran måste den defekta typen motarbetas. Gryende, goda anlag kan förkvävas genom felaktig ledning, men de kan få kraftig växt genom vård.
Barnen får nu lära sig plikten att hedra sina föräldrar. De skulle också lära sig plikten att ta vara på sina egna barn, när de själva får sådana. Just på den punkten har mycket blivit försummat genom en förvänd uppfattning, som utelämnat vid barnuppfostrandet allt som har med könsliv och släktliv att skaffa.
Okunnigheten är inte bara vetandets motsats, den är också dess motståndare.
Okunnigheten är inte bara passiv, den är också aktiv. Den är ett månghövdat vidunder, som vi oupphörligen för varje steg framåt måste bekämpa. Så fort man lyckats avhugga ett av dess huvuden, växer ögonblickligen dit ett nytt, som representerar en ny okunnighet, eller en ny falsk åsikt, eller en ny orimlig vantolkning. Så fortsätter det i oändlighet, om man inte lyckas, som det står i sagan, bränna såret med eld. Det är sanningens fackla, som alltid skall vara till hands. Men det är inte alltid möjligt. Man hinner inte. Snabbheten och krafterna räcker inte alltid till. Och då är det att börja på nytt. Det är därför okunnigheten så långsamt avlivas. Den växer till så fort med nya huvuden.
Alla som arbetar för upplysning känner till den saken. Och inte minst reformivrare på det erotiska och sexuella området.Sedan många år är vi vana att höra ordet kvinnofrågan. Det är en stående rubrik i vår tid för ett svårlöst samhällsproblem.
Nu har vi också ordet: barnfrågan. Det betyder ett lika svårlöst problem som det förra.
Det drivs så ingående studier i båda dessa frågor, att man gott kan anse dem som särskilda vetenskapsgrenar.
Barnfrågan som vetenskap är jämförelsevis nyfödd. Men den är ett kraftigt lindebarn, om man så får kalla den, fast den är elva år gammal i detta barnets århundrade.
Den sysselsätter redan tusentals tänkare bland mänsklighetens bästa förmågor. Då måste det väl bliva något av!
Men vad är det man vill ha reda på? Man undersöker för att sedan på undersökningarna grunda reformförslag.
Det är nämligen mycket illa ställt för barnen i denna den bästa av världar. Inte kan den* kallas för barnens paradis!
Varje år publiceras i kulturländerna statistiska tabeller. Där är naturligtvis även en mängd siffror som angår barnen.
Hos oss i Sverge kommer årligen bortåt 140,000 barn till världen. Men inom tolv månader har 11 — 12,000 åter lämnat tillvaron. Och ändå är Sverge inte bland de sämre ställda länderna i fråga om barnadödlighet. Det är betydligt värre på andra håll.
För hela Europa kommer omkring 15 millioner barn årligen till livet, men det skulle visa sig vara en
överväldigande siffra för antalet barn, som döden innan året bortrycker, om man hade den siffran tillgänglig; man kan antaga 3 å 4 miljoner.
Vilken mängd lidande, sorg och bekymmer i onödan representerar inte detta massfödande och massdöende.Och man kan tillägga, vilken mängd skam och vanheder för mänskligheten. Hur många av dessa små är inte både födda och döda i den djupaste förnedring.
Hur resonnerar ännu vissa personer — jag har hört det flerestädes — om nöden och döden, som rycker bort de nyfödda? Jo, man säger, att om inte döden tog bort ett olycksaligt överskott av liv, skulle vi bli för många. Om inte döden drog fram befriande och utgallrande skulle inte vi andra få plats. Man kallar det naturens visa hushållning. Skulle inte människorna kunna hitta på en hushållning, som vore ändå visare och mindre grym?
Men det är inte bara det att barnen dör. Det finns ett ännu mörkare kapitel i barnvetenskapens bok, det allra mörkaste, att de mördas Och mördas av sina mödrar. Det är en samhällsförbrytelse, som är kronisk och är så upprörande, därför att den är så onaturlig. De andra spädbarnmorden, det så kallade änglamakeriet, är också i hög grad upprörande. Vi får ju litet emellan de vidrigaste detaljer från sådana dåd. Men de brotten är mera lika andra brott. De är inte så abnorma. Däremot att modern, som under lång tid med sin egen kropp givit skydd och näring åt en ny varelse, att hon griper första tillfälle att förgöra detta liv, som hon har de starkaste impulser att beskydda och vårda, det är abnormt, det är något som kommit på sidan om det naturliga. Det måste ha abnorma orsaker.
När vi nu stannar ett ögonblick inför denna företeelse, barnamord genom mödrar, låt oss då tänka efter, yilka mödrar det är som mördar?
Det är nästan uteslutande de fattiga, övergivna, ogifta mödrarna.
Och varför bara denna enda kategori?
Därför att deras belägenhet är abnorm. Deras moderskap är berövat stödet både av mannen-fadern och av samhället. Den av samhället framkallade och tolereradedefekta faderstypens konsekvens och motbild, det är modern såsom barnamörderska. Så drar den ena förbrytelsen den andra med sig.
Men skräckbilden av de många barnamorden skall städse påminna oss om vad som felas i samhällets lagar:
fordran på utövandet av faderskapets förpliktelser vid sidan av moderskapets.
Trots barnamördandets ohygglighet frestas man stundom att skatta de små stackarna lyckliga, som kommer härifrån, när man tänker på, vad som annars kanske blivit deras lott. Det finns nämligen även andra mörka områden inom barnavärlden.
Det har nyligen avslöjats ett annat elände, som hittills pågått alldeles ostört i det fördolda. Det ärbarahandeln.
Vi minns, hur upprörda sinnena blev, när den s. k. vita slavhandeln upptäcktes och konstaterades i hela sin kolossala utbredning Då sammanträdde framstående statsmän och jurister från de ledande kulturländerna till kongresser för att överlägga om, hur man genom internationell lagstiftning skulle kunna någon smula komma till rätta med kvinnohandeln och kvinnoexporten.
Nu tycks det samma bli lika nödvändigt för att bekämpa barnhandeln. Det internationella lagstiftningsarbetet bör ju i båda fallen kunna göra någon nytta, om det också inte når roten av det onda.
Man har redan bevis för att barnhandeln försiggår i mycket utbredd skala — med de uslaste syften.
Men vem är det som köper och säljer alla dessa barn? Det är utfattiga föräldrar och huvudsakligen utblottade, ogifta mödrar som säljer, och spekulanter i kött och blod, som köper. Man har kommit affärshus och byråer på spåren, som levererar massor av barn till de mäst skillda orter, där barnen sedan utnyttjas på det skamligaste. Så t. ex. tillverkas krymplingar i stor skalaför att förtjäna på. Det är bara en sida av detta internationella geschäft.
Samtidigt med att få lagligt stöd åt värnlösa barn, har en annan rörelse med kraftig fart gått genom tiden.
Det är folkrörelsen för barnbegränsning.
Jag träffade nyligen en kvinnlig läkare från en av våra större städer. Hon berättade mig, vilken åsikt, enligt hennes övertygelse, som för närvarande samlade den största majoriteten i landet. Det var åsikten om
barnbegränsningens nödvändighet. Jag blev lite förvånad. Jag trodde visserligen, att den hade livlig tillslutning på många håll, men också stort motstånd. “Nej, det är ett misstag1', sade hon, “den åsikten har så gott som fullständigt slagit igenom."
Själv hade hon aldrig skrivit eller agiterat i ämnet, men det hade intresserat henne att fråga patienterna vad de tyckte. På så sätt hade hon gjort en enquéte bland flera tusen kvinnor ur alla samhällsklasser och det var ej en procent som ej gillade barnbegränsningens princip. Ej för att människor skulle älska barn mindre än förr, det är motsatsen som är förhållandet. Föräldrarna älskar sina barn mera nu och vill att barnen om möjligt skall få trevnad i livet och komma i bättre villkor än om de vore många.
Det är ju alldeles givet, att ju färre barn som föds, dess högre stiger värderingen av dem som finns. Och det är värdesättandet, som behöver ökas.
Men i och med begränsningen är inte allt vunnet. Det är bara början. Sedan blir det möjligt för samhället, när barnens antal hålles inom rimliga gränser, att tillförsäkra vart och ett barn en utmärkt uppfostran. Detta är villkoret för att samhället skall bli vad det kan och bör bli.
Barnets existens har hittills vanligen berott och beror alltjämt på privatpersoners mer eller mindre goda viljaeller förmåga. Därav kommer det prekära i dess belägenhet. Låt oss tänka oss ett rikt begåvat barn, som genom slumpens nyck till hela sin utkomst i världen blir beroende av en odugling eller en, som haft ihållande motgångar. Resultatet blir kanske noll eller värre. Hur många snillrika insatser till det helas väl, har mänskligheten inte härigenom gått förlustig.
Likaså med genomsnittsbarnen och de undermåliga. De kommer av samma skäl sällan till maximum av sin duglighet. Mot den nuvarande otryggheten och godtyckligheten vid barnets utveckling, skulle den rätta åtgärden vara, att åt alla barn utbetalades pension ur en gemensam kassa, samt att en särskild förtroendenämd fick tillse att denna pension blev rätt använd till barnets rationella uppfostran.
Vore det för mycket begärt, att varje individ från och med sin födelse kunde lita till en ränta — hans del av den gemensamma ägendomen — som understödde honom tills han blev fullt utvuxen och arbetsduglig, och som sedan åter vidtog som ålderdomspension, när hans krafter var slut, samt under hela levnadstiden vid fall av sjukdom kunde påräknas som invaliditetshjälp.
Kanske den fruktan uppstiger hos någon, att om barnens existens bleve fullt tryggad, skulle det rätta föräldra- sinnet hos far och mor försvinna, om det fanns där förut?
Den möjligheten föresvävar kanske en och annan, att om inte oro och strävan för barnets väl binder föräldrarna vid detsamma skulle intresse och kärlek försvinna?
Skulle det verkligen vara fallet?
Ni som är föräldrar, om något av era barn helt oväntat skulle få en livrän ta från en släkting i Amerika skulle ni sedan älska det barnet mindre? Skulle ni inte i stället dra en tacksam suck av lättnad och tänka: vilken lycka, nu behöver mitt barn aldrig svälta, även om jag skulle falla ifrån.Tror någon verkligen, att de rikes barn är mindre älskade än de fattiges? Den tron är i så fall föga grundad.
Men de rikes barn har just denna trygghet, som alla barn borde ha. Den rike fadern eller modern ligger inte vaken i ångest och tänker på var de skall få en slant till mat åt barnen nästa dag Deras kärlek blir inte mindre för det.
Den sysslar med andra uppgifter än matfrågan, det är skillnaden. Därav behöver den alls inte bli sämre.
Det rätta föräldrasinnet och den kloka omtänksamheten kommer i framtiden att trygga alla barns existens, det kan vi vara säkra på
Till följd av de ekonomiska problemens svårlöslighet — ja, man kan säga hittillsvarande olöslighet — har den borgerliga demokratien föga kunnat förverkliga sina ideal. Dess samhälle ter sig ungefär som en korg levande kräftor, som alla arbetar och strävar att komma upp till ytan, till rörelsefrihet. Visserligen kan man säga till dem:
det är full jämlikhet och rättvisa er emellan. Var och en som vill arbeta sig upp från botten har rätt att göra det.
Ingen är född att stanna där nere. Men det fordras så mycket hänsynslöshet och kraft för att en kräfta skall kunna bita och slita och knuffa sig upp. Och för hur många finns det plats på ytan i ljuset och friheten? Den socialistiska demokratien önskar förmå hälla ut kräftkorgen vid sjöstranden så att alla fick luft och plats och samma förmåner.
Allt vad man kan göra av rättvisa mellan de nyfödda barnen är ett litet steg till sådan human nivellering.
En man ville ha frihet att bli lycklig. Han var bunden. Genom sitt giftermål hade han blivit rik Själv var han född på ett fattighus. Sedan hade han i mångaår varit sjöman. Till sist hamnade han som arbetare på en fabrik.
Fabriksägarens dotter fattade tycke för honom. Han märkte det och begagnade sig av situationen. Hon blev hans fru. När svärföräldrarna dog, blev han ägare till fabriken. Han var en begåvad man och fick en ansedd ställning i samhället. Men han var inte lycklig. “Jag har känslor" sade han om sig själv “och jag behöver känslor". Vidare bekände han om sig själv: “Jag har stor självbehärskning, men jag är lidelsefull på djupet. Att leva ett helt liv i en fullkomligt kall atmosfär, det står jag inte ut med Vad menas med det där modärna talet om frihet? Skall jag bedraga och svika, sedan jag lovat att vara en trogen och pålitlig make? Det står jag inte heller ut med. Hur skall jag göra?
Vad har frihetens förkämpar att svara på sådana frågor? De svarar, skulle jag tro, att mot samvete och hederskänsla skall man aldrig handla. Har man nått stora •fördelar genom vissa löften, skall man hålla de förpliktelser löftena förde med sig.
Man skall hålla sina löften, även om de inga fördelar givit, endast därför, att ett löfte är ett löfte.
Men frihetens försvarare har en annan uppfattning om, hur och när löften bör givas. Det är där skillnaden ligger.
En sådan situation, som den omtalade mannens, är beklagansvärd och även klandervärd. Det är ej så samlivet man och kvinna emellan skall byggas. Känslolivet kan inte växa sunt och ärligt endast på den ekonomiska grunden.
Det är bristande kännedom om människonaturen, som kommit människorna att underskatta kärlekslyckans betydelse och därigenom så ofta låta den spela rollen av snyltgäst, eller tjuv, eller förvisad brottsling.
Men om nytt vin enligt liknelsen spränger gamla flaskor, om nya tankebilder spränger gamla ramar, skallvi därför inte tro, att det goda innehållet skall förloras. Mänskligheten skall blott på ett nytt, lämpligare sätt ta vara på det goda som framarbetats genom utvecklingen. Den skall inte låta några dyrbara värden förstöras.
Mänskligheten har mera rätt till lycka än vad den hittills vågat erkänna. Den har trott, att den skulle bli sämre till karaktären, om den blev lyckligare. När den en dag ser sin rätt mera klart, skall den också värdera den mera.
Men ingenting ger oss anledning förmoda, att individerna därför i framtiden skall bli försämrade, mer själviska och mer hårdhjärtade.
Tvärtom. Vi har anledning hoppas att gemensamhets-känslan blir större, alltefter som det sociala sinnet växer.
Då skall individerna mindre och mindre söka sin egen lycka på andras bekostnad.
Men det är skillnad emellan att söka lyckan på andras bekostnad och inte söka lyckan alls. Sin egen individuella lycka kommer människorna alltid att längta efter.
I den ingår som huvudvillkor rätten till självbestämning. Därför bör man värna om denna rätt.
I dessa militaristiska tider hör man ofta om individens plikt att bilda familj och föda barn åt fosterlandet.
Bara en sådan fras är ett attentat på självbestämningen. Ingen mänsklig varelse har skyldighet att fortplanta sig.
Den fasta hållpunkten får vi aldrig uppge. Släpper man detta elementära frihetskrav, blir all annan frihetssträvan ett nonsens. Den som vill gå ensam ur tiden har rätt till det, och rätt till kärlekslycka i alla fall. Vem tar sig makt att förbjuda? En annan sak är, att flertalet unga friska män och kvinnor har en djup längtan efter barn. Allenast genom denna sanna längtan bör folkets framtid växa fram. Mänskligheten behöver ej bildas av annat än efterlängtade barn.
Sokrates, den förste, som gjorde de etiska frågornatill föremål för vetenskaplig behandling, lärde, att det goda för människan ej är det sinnliga njutandet, utan det rätta handlandet. Även den som med övertygelse underskriver detta kan dock stå tveksam om varuti det rätta handlandet består, icke minst då det gäller vad jag skalle vilja kalla alstrandets etik. Var skall vi finna alstrings-moralens rätta förståelse? Det var bekvämare för människorna förr med den gamla uppfattningen om könslivet såsom synd. Då behövde människorna ej tänka, blott synda för att det skulle bliva folk i samhället. Nu frågar man, hur ett folk på sannaste, ofarligaste och värdigaste vägen skall få en alstringsetik, som tillfredsställer vår tids samvete. Att detta spörsmål är en viktig del av kärleken som kulturproblem torde alla medgiva.
Om vi iakttaga de olika strömningar, som vibrera genom tidsmedvetandet, bli vi slagna av häpnad och undran över deras inbördes oförenlighet och motsättning. Man får bevittna, hur lagstiftande församlingar, just som folken börja begära kunskap, med iver ingripa mot upplysnings spridande, som de påstå av moraliska skäl. Även inom diktens värld möter oss dessa olika riktningar. Den för sin idealiska diktning uppskattade och med
nobelpriset belönade franske diktaren Sully-Prudhomme har en åskådning i ämnet, som bjärt avsticker från vår egen skald, Ossian-Nilssons kända strofer: Barn, barn, barn, om det också blir flarn, om det också blir skarn o. s.
v. I fri översättning låter Sully-Prudhomme’s dikt: “Löfte‘, sålunda:
Över den blindaste instinkten vill jag göra mig till herre.
Ack, icke av dygd, utan av medlidande;
I den osynliga svärmen av varelser, dömda att födas, Ger jag nåd åt honom, efter vilken jag känner eggelse.
Förbliv i det möjligas namnlösa rike, O mast älskade son, som aldrig skall födas.
Bättre räddad än de döda och mer oåtkomlig
Skall du aldrig gå ut ur skuggan, där jag slumrade.Den ivrige samlaren av tårar genom glädje, Kärleken lurar i mitt blod på en ättling,
Jag gör ett löfte att frånrycka olyckan detta offer.
Ingen skall ärva något av mitt svaga och dystra hjärta.
Det är en djup känsla i dessa verser och ingen skulle våga kalla dem oetiska. Men de å sin sida avfärda hela alstrandet såsom oetiskt, då det ju är grymt och själviskt att locka varelser till denna misslyckade och under lidanden dignande värld. För Sully-Prudhomme skulle nog frågan: hurdan är alstringens etik? betinga svaret:
Alstrandet är omoraliskt.
Emellertid måste även för en så exklusiv uppfattning högre eller mindre grader av omoral erkännas kunna vara för handen. Men med en olika gradering i ont sammanhänger strängt taget även en olika gradering i gott. Det etiska dömandet går därför ej häller här att visa bort.
Ännu en tredje skald, Björnstjärne Björnson, har delgivit världen sina tankar i alstringsfrågan. För honom var de
små, till ett fåtal barn begränsade familjerna, uttryck för den högsta etiken.
Björnson trodde ej, att den ömsesidiga kärleken och övriga sympatiska familjedygder som regel trivs i de stora familjerna. Om man vill få fram goda människor, menade Björnson, måste man begränsa antalet på ett annat sätt än nyckernas och drifternas fria tyglar har brytt sig om.
Skaldernas filosofi är för folkens flertal tillgängligare än de lärdes. Vetenskapsmännen har hittills icke så mycket sysslat med kärlekens problem, men häruti torde vi stå inför en stor förändring. På den internationella kongressen i Dresden denna höst för moderskydd och sexualreform höll doktor Magnus Hirschfeld från Berlin ett föredrag om sexualvetenskap såsom sexualreformens grund. Han framhöll det egendomliga däri, att naturforskningen under årtusenden ouppmärksamt gått förbien så betydelsefull naturföreteelse, som den mänskliga kärleken.
Konsten har snart sagt under alla de gångna generationerna sysslat med kärleken, men vetenskap och kärlek har nästan stått som motsatser. Nu äntligen har vetenskapen beslutat genomtränga det mysterium, som kallas kärlek, och belysa dess blivande, varande och verkande. Han slutade med uttalandet, att blott på vetenskaplig sanning som grund kan äkta sedlighet växa fram.
Kanske skall det ej dröja länge innan folken kommer till enhetlig övertygelse och harmoni i denna sin livsfråga.
När kongresser för fattigvård, barnavård eller folkpensionering är samlade och söker belysa sina områden med allt det bästa ljus, som står att få, kommer dock alltid viktiga punkter att ligga i mörker så länge alstringen ej upptages till granskning. Det kan ju ej bestridas, ait förebyggande fattigvård och förebyggande barnavård är en viktig del av alstringsproblemet i sin helhet.
Eller när humanitära och vetenskapliga strävanden, som avser att bringa förstående och upplysning för att lindra nöd, misstolkas, förföljes och straffas, därför att kaos råder inom rättsbegreppen, frågar ej då mången med längtan och oro:
Var har vi den andliga ledtråden, den av vishet och sanning tvinnade röda tråd, som skall bilda ryggraden i lagens mäktiga väsen?
När får vi i lagstiftning den etiska kärnan för tänkande och handlande? När våra lagstiftare inte längre lever i det förgångna, när de ha det moraliska modet att verkligen vara barn av sin egen tid och arbeta för framtiden. När de aldrig låter sanningen vädja förgäves till förstånd och hjärta.Allmänheten tycker mera om att höra talas om sina skyldigheter än sina rättigheter. Det är ett rörande drag. Man skulle kunna tro motsatsen, men det är inte fallet.
Kommer någon och talar om skyldigheter och plikter, känner folk sig uppbyggda och gå med andakt från ett möte. Talar någon om rättigheter, ser man med misstro på talaren och tror att det är en sån där uppviglare.
För min del tycker jag det skall vara jämvikt mellan skyldigheter och rättigheter. De skall balansera varandra på ett förnuftigt sätt.
Men om större frihet på kärlekens område hädanefter skulle erkännas, vad skulle den friheten, i jämviktens intresse, uppvägas av?
Det finns något som heter solidaritet — det är gemensam ansvarskänsla.
Den större friheten på kärlekens område skall uppvägas av solidaritet mellan könen i arbetet för det nya släktet.
Då blir det jämvikt mellan de vågskålar, som heter manlig rätt och kvinlig rätt. Då blir det harmoni mellan moderskap och faderskap. Då är kärleken socialt inte längre något problem, och kulturen har löst ännu en uppgift.
Då skall också själva alstringen lyftas upp på ett högre, förnuftigare plan.
Vi minns hur Nietzsche säger: “Du skall inte blott fortplanta dig framåt, utan uppåt“. Mänskligheten skall inte blott växa framåt utan uppåt. Men hur skulle det: kunna gå utan solidaritet?
Gifta och ogifta mödrar måste bli solidariska — för moderskapets skull. Ja, alla kvinnor maste bli solidariska för moderskapets skull. De är ju alla i en bemärkelse mödrar — i hjärta och anlag.
Män och kvinnor måste bli solidariska — för barnets skull. Det vill säga — för mänsklighetens framtids skulLDet är ett jättearbete, som väntar på människorna. Professor Ostwald, den tyske nobelpristagaren, kallar det: världens organisering.
Tanken nästan svindlar inför ett sådant perspektiv av förvandling och nydaning.
Om de stora vidderna skrämmer oss: låt oss helt enkelt tänka: när vi, som nu lever, dör, skall världen vara mindre barbarisk än när vi föddes — genom det vi velat, försökt och strävat efter. Det vare vårt levnadsmål!
Förut utkomma av samma förf. på Frams förlag:
Stridbar Ungdom.
DRAMA.
Pris 75 öre.
Kring den eviga elden.
SKIZZER.
Pris 1 krona.
Det nya folket.
Pris 25 öre.
► ... ...h Kvinnokväden
av TURE NERMAN. Pris kr. 1:50.
Tal till Sverges ungdom av ELLEN KEY. Pris 1 krona.
Det ljusa budskapet
av ALGOT RUHE Pris 2 kr.
Tal till Svenska nationen
av AUGUST STRINDBERG. Pris 1 krona.
I FRAMS FÖRLAG, Stockholm, g
