ÖREBRO UNIVERSITET
Institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete Socialt arbete
Examensarbete
Kandidatnivå, 15 högskolepoäng HT 2021
Från barnet som objekt till barnet som subjekt
Om möjligheter och begränsningar med lagändringen om barnfridsbrott i
relation till mäns våld mot kvinnor och barn
Lynn Fahlström och Lovisa Persson Handledare:
Daniel Lindberg
FRÅN BARNET SOM OBJEKT TILL BARNET SOM SUBJEKT: OM MÖJLIGHETER OCH BEGRÄNSNINGAR MED LAGÄNDRINGEN OM BARNFRIDSBROTT I
RELATION TILL MÄNS VÅLD MOT KVINNOR OCH BARN Lynn Fahlström och Lovisa Persson
Örebro Universitet
Institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete Socialt arbete
Examensarbete på kandidatnivå, 15 högskolepoäng HT 2021
Sammanfattning
I juli 2021 tillkom barnfridsbrottet till följd av att Barnkonventionen blivit inkorporerad i svensk lag året innan. Lagändringen om barnfridsbrott innebär bland annat att det nu betraktas som ett brott att låta barn bevittna våld mellan närstående, samt att barnet som bevittnat våldet även benämns som målsägande. Våld mellan barnets närstående kan ta sig uttryck i olika former, denna studie fokuserar vidare på just mäns våld mot kvinnor och barn. För att undersöka mäns våld mot kvinnor i förhållande till den nya lagändringen har en kvalitativ undersökning med semistrukturerade intervjuer genomförts. De yrkesverksamma som deltagit i studien har varit representerade inom socialförvaltning, polisutredningsenhet, kvinnojour, stadsmission, barnahus samordnare och polisiär samordnare mot barnahus. Resultaten från den framtagna empirin visar att lagändringen upplevs vara en förändring i rätt riktning för barnets rättsliga skydd och trygghet. Däremot visar även empirin att lagändringen om barnfridsbrottet i sig inte är en lösning på det komplexa och utbredda problemet med mäns våld mot kvinnor och barn. För att det sociala arbetet ska kunna genomföras utifrån denna lagändring, krävs ytterligare förändringar och åtgärder för ett framgångsrikt arbete. Dessa förändringar behöver dels ske i det praktiska arbetssättets handlingsutrymme såväl som att nya åtgärder kan komma att bli nödvändiga som följd av detta.
Nyckelord: Våld i nära relation, mäns våld mot kvinnor, våldsutsatta barn, barnfridsbrott, socialt arbete, lagändring om barnfridsbrott, barn som bevittnar våld, barn som upplever våld mellan närstående
FROM THE CHILD AS AN OBJECT TO THE CHILD AS A SUBJECT: ABOUT OPPORTUNITIES AND LIMITATIONS WITH THE CHANGE OF LAW ON CHILD PEACE CRIME IN RELATION TO MEN'S VIOLENCE AGAINST WOMEN AND CHILDREN
Lynn Fahlström och Lovisa Persson Örebro University
School of Law, Psychology and Social Work Social Work
Undergraduate Essay 15 credits Autumn 2021
Abstract
In July 2021, the child peace crime was enforced in Swedish law as a result of the Convention on the Rights of the Child being incorporated into Swedish law the year before. The
amendment to the law on child peace offenses means, among other things, that it is now considered a crime to allow children to witness violence between close relatives, and that the child who has witnessed the violence is also referred to as a plaintiff. Violence between the child's relatives can be expressed in various forms, this study further focuses on men's violence against women and children. To investigate men's violence against women in relation to the new law change, a qualitative survey with semi-structured interviews was conducted. The professionals who participated in the study have been represented in the social administration, police investigation unit, women's shelter, city mission, barnahus coordinator and police coordinator for barnahus. The results from the empirical evidence show that the change in the law is perceived as a change in the right direction for the child's legal protection and security. On the other hand, the empirical evidence also shows that the change in the law on the crime of child peace is not in itself a solution to the complex and widespread problem of men's violence against women and children. In order for social work to be carried out on the basis of this change in the law, further changes and measures are required for successful work. These changes need to take place in the scope of action of the practical working method, as well as the fact that new measures may become necessary as a result.
Key words: Domestic violence, child abuse, social work, Swedish law children, men's violence against women, children exposed to violence, child abuse offences, social work, change in the law on child protection offences
Innehållsförteckning
Inledning ... 1
Syfte ... 3
Frågeställningar ... 3
Begreppsdefinitioner ... 3
Våld i nära relation och Mäns våld mot kvinnor och barn ... 3
Normaliseringsprocessen ... 4
Tidigare forskning ... 4
Barnets upplevelser och följder av det indirekta och direkta våldet i hemmet ... 4
Osynliggörandet av pappans roll som våldsutövande... 5
Barnet som brottsutsatt ... 6
Lagändringen om barnfridsbrott ... 6
Slutsatser av tidigare forskning ... 7
Teoretisk tolkningsram ... 7
Handlingsutrymme ... 7
Samverkan ... 8
Metod ... 8
Vetenskapsteoretisk grund ... 8
Insamling av datamaterial ... 9
Litteratursökning ... 9
Urvalspersoner ... 10
Analysmetod ... 11
Problematiserande av studiens metodval ... 11
Validitet och reliabilitet... 11
Etik... 12
Resultat och analys ... 13
Problematisering av lagändringens inverkan på de yrkesverksammas handlingsutrymme ... 13
Det organisatoriska handlingsutrymmet ... 15
Samverkans roll i arbetet med mäns våld mot kvinnor och barn ... 18
Behov av ytterligare åtgärder i det praktiska arbetet ... 20
Diskussion ... 22
Syftet med studien ... 22
Frågeställningar och slutsatser ... 22
Studiens styrkor och svagheter ... 24
Praktiska implikationer för socialt arbete ... 24
Förslag till vidare forskning ... 24
Referenslista ... 25 Bilagor ... 29
Inledning
”Mer än 200 000 barn lever i hem där det förekommer olika former av våld. Att utsättas för att bevittna brott inom familjen kan vara förödande för ett barn. Forskningen visar att ett barn som bevittnar brott löper ökad risk för att drabbas av fysisk och psykisk ohälsa på både kort och lång sikt.” (Prop. 2020/21:170).
Citatet ovan sätter ett tydligt fokus på ett av de huvudsakliga subjekt för denna studie,
nämligen barn som bevittnar våld i hemmet. Uppgifter från år 2020 visar att 10 % av alla barn i Sverige någon gång upplevt våld i sitt eget hem. De barn som bevittnar våld riskerar bland annat att själva bli utsatta för våld i en högre utsträckning än andra barn. Det finns även risk för att barn i en så låg ålder som ett år och uppåt kan uppvisa symtom som ångest,
posttraumatisk stress eller förändring i beteende i form av exempelvis trots eller
uppförandestörning som en konsekvens av att bevittna våld. Ytterligare en konsekvens av att bevittna våld är att själv uppleva eller utsätta annan för våld i en senare vuxenrelation (NCK, 2021). Gällande våld som förekommer i hemmet finns det även studier som visar på att kvinnor och män löper en ungefärlig lika stor risk för att utsättas för det som kan ses som en
“lindrigare” form av våld, såsom knuffar eller att få något kastat på sig. När det handlar om grovt, upprepat och kontrollerande våld samt sexuellt våld visar statistiken att kvinnor löper störst risk att bli utsatta för dessa former av våld (NCK, u.å). Vi har således valt att fokusera på ett våldsscenario, utifrån lagändringen om barnfridsbrott, där våldet utövas av mannen mot kvinnan och barnet, i ett heterosexuellt förhållande.
Mäns våld mot kvinnor i nära relation kostar samhället enorma summor pengar varje år.
Enligt Socialstyrelsen rörde det sig under år 2006 om upp emot 2 695 - 3 300 miljoner kronor per år. Summan motsvarar vidare 35 900 - 44 000 kronor per våldsutsatt kvinna och år, alternativt cirka 300–370 kronor per invånare år 2004 (Socialstyrelsen, 2006, s. 62). Dessa kostnader kan tänkas ha ökat sedan år 2006, vilket påvisar att mäns våld mot kvinnor även idag fortsätter att vara ett stort samhällsekonomiskt problem. Kvinnan förväntas i högre utsträckning ta ansvar över barnens trygghet än vad som förväntas av mannen. Forskning belyser således att det är den våldsutsatta kvinnan som setts ansvarig över att förändra den våldsamma situationen, exempelvis genom att lämna mannen och på så vis skydda sitt barn från våld (JaneMaree, Fitz-Gibbon, Meyer, Roberts & Naomi, 2021, s. 660f, 670f: Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), 2021c: Prop. 2020/21:170, s. 9f: Singh, 2021, s. 183f, 186f, 193f). Fenomenet där kvinnan görs ansvarig på detta sätt är ett återkommande konstaterande i tidigare forskning (Edleson (1998). Studien (a.a.) visade på brister inom socialtjänst och det rättsliga systemet. Edleson (1998) ansåg vidare att detta visade på ett misslyckande i att skydda de våldsutsatta kvinnorna och deras barn samt att orimliga krav gällande ansvar ställdes på den våldsutsatta kvinnan. Mannen däremot kunde ses närmare ”osynlig” i frågan om ansvar (Edleson, 1998).
Socialnämnden har enligt Socialtjänstlagen (SoL, SFS 2001:453, 5:11) ansvar för att ge stöd och hjälp till brottsutsatta, därigenom våldsutsatta kvinnor och barn. För att kvinnan ska beviljas detta stöd ställs dock krav. Kvinnan ska exempelvis på ett “tillräckligt tydligt” vis ha uttryckt sin ovilja att delta i en sexuell handling eller ha lämnat den våldsamma relationen, för att vara berättigad dessa stöd och hjälpinsatser som innefattas av socialtjänstlagen (SoL, SFS 2001:453, 5:11). Detta kan således tyda på att lag- och regelverk har haft en tendens att bidra till att lägga ett ansvar på den brottsutsatta kvinnan. Ansvaret som kvinnan åläggs kan i sin tur tänkas bidra till att hon dessutom skuldbeläggs för att våldet kvarstår, vilket fråntar
våldsutövaren det ansvar som han egentligen bär för det brott/brotten som har begåtts (jmf Singh, 2021, s. 186f, 193f, 199f). Denna ansvarsfördelning av skuld och skam försvårar möjligen också arbetet för de yrkesverksamma som arbetar med mäns våld mot kvinnor och barn.
I januari år 2020 blev barnkonventionen lag. Syftet med en inkorporering av FN:s konvention om barnets rättigheter var att tydliggöra för rättstillämpare hur svenska bestämmelser ska tolkas i förhållande till barnkonventionen (Prop. 2017/18:186). I och med detta förstärktes barnets rättsliga position, då barnkonventionen särskilt ska beaktas vid beslutsprocesser gällande barn. I konventionen framgår det tydligt att alla barn har rätt till trygga
uppväxtförhållanden, utveckling samt skydd mot övergrepp och utnyttjande, liv och
överlevnad. Besluten ska vidare bedömas utifrån barnets bästa och staten är ansvarig för att barnet i fråga ska ges rättslig möjlighet att uttrycka sin åsikt i beslut som berör barnet själv, förutsatt att barnet är i stånd till detta. Det finns ingen given åldersgräns utan barnet kan vara av låg ålder och kunna uttrycka sin åsikt genom ickeverbal kommunikation, som exempelvis lek (Johansson, 2021, s. 10 – 11).
En tänkbar följd av inkorporeringen av barnkonventionen i svensk lag kan ses genom
ändringar i föräldrabalken (SFS 2021:528). I juli år 2021, trädde ett nytt brott i laga kraft som följd av de ändringar som skett i föräldrabalken, barnfridsbrottet (SKR, 2021a). Införandet av det nya brottet syftar till att stärka barnets straffrättsliga skydd i ett sådant fall där barnet bevittnat våld mellan barnets närstående. Införandet av brottet argumenteras vidare med stöd av tidigare forskning som visar på vålds-bevittnande barns utsatthet för såväl psykisk som fysisk ohälsa. I och med att barnet i fråga blir målsägande i ett ärende om barnfridsbrott har denne även rätt att biträdas av särskild företrädare/målsägandebiträde. Tidigare har barn i dessa ärenden, där åtgärd varit aktuell, haft rätt att uttrycka och framföra egna åsikter, varpå dessa skulle ”tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad (11 kap.
10 § första stycket SoL).
Samtidigt som det sker ett förändringsarbete med att stärka barnets rättsliga säkerhet har fler än 300 kvinnor, under de senaste 20 åren, mördats av män som de haft en nära relation till (Jämställdhetsmyndigheten, u.å). I april år 2021 mördades fem kvinnor inom loppet av tre veckors tid, kvinnor som även var mammor till minst 15 barn. Dessa fem mord skapade politisk debatt (Regeringskansliet, 2021) och skildrar de barn som mister sin mamma i skuggan av mäns våld mot kvinnor (Nyheter24, 2021: Folkhemmet, 2021). Efter detta följer en rad nya åtgärder i syfte att stärka arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Riksdagen fattar ett beslut om att införa ändringar i socialtjänstlagen gällande stöd och hjälp, för den som blir utsatt eller utsätter annan för våld. Således berörs samtliga parter av det nya
förändringsarbetet, det vill säga barnet, kvinnan och även mannen (Regeringskansliet, 2021:
SKR, 2021b).
Vidare kan det understrykas att mäns våld mot kvinnor och barn är ett utbrett
samhällsproblem, vilket gör ämnet relevant att undersöka vidare i relation till den nya lagändringen som nu finns att förhålla sig till. Lagändringen om barnfridsbrott (Prop.
2020/21:170) kan leda till förändringar i det sociala arbetet med våld i nära relation, såväl som mäns våld mot kvinnor och barn, samt bidra till utveckling av nya och mer användbara verktyg för de yrkesverksamma som handskas med detta problemområde (SKR, 2021c:
Socialstyrelsen 2021a, s. 2f: jmf Johnsson-Latham, 2019, s. 50f). ”Vi välkomnar
barnfridslagen” är vidare ett citat från Jaana Lignell, överläkare på BUP Akutenhet (Barn- och ungdomspsykiatri, 2021), som stärker uppfattningen om att det verkar finnas en positiv inställning till denna förändring. I dagsläget finns däremot inga studier av hur lagändringen
påverkar eller kan komma att påverka det sociala arbetet med mäns våld mot kvinnor och barn. Lagändringen riktar sig till barn som bevittnar våld mellan barnets närstående, och utifrån det har vi valt att fokusera specifikt på mäns våld mot kvinnor och barn i relation till lagändringen om barnfridsbrott. Våldet kommer fortsättningsvis att formuleras samt tolkas utifrån mannen som våldsutövare och kvinnan och barnet som våldsutsatta.
Syfte
Syftet med studien är att undersöka huruvida lagändringen om barnfridsbrott kan tänkas komma att påverka det praktiska arbetet med mäns våld mot kvinnor och barn. Detta kommer att undersökas utifrån verksamma yrkesutövares perspektiv inom polisväsendet,
socialförvaltningen, kvinnojour, stadsmission samt barnahus.
Frågeställningar
1. På vilket sätt kan den nya lagändringen tänkas påverka de yrkesverksammas handlingsutrymmen?
2. Vilken roll spelar den nya lagen om barnfridsbrott för samverkan mellan olika aktörer?
3. Kan det, enligt de yrkesverksamma, finnas behov av ytterligare åtgärder i det praktiska arbetet som följd av lagändringen om barnfridsbrott?
Begreppsdefinitioner
Våld i nära relation och Mäns våld mot kvinnor och barn
Våld i nära relation kan komma i uttryck på flera olika sätt men gemensamt för våldet är att det utförs i relationer som kan beskrivas som nära och att den utsattes band till förövaren är starka, faktorer som kan tänkas bidra till komplexiteten i att lämna den våldsamma relationen.
Våldet sker i såväl heterosexuella relationer som homosexuella relationer och sker inte enbart i parrelationer utan innefattas även av familje- och släktrelationer samt att som barn bevittna våldet. Våld i nära relationer kan konstateras drabba fler kvinnor än män, på ett mer upprepat och fysiskt allvarligare våldsamt sätt (Socialstyrelsen, 2016: NCK, 2021: Socialstyrelsen 2021b), vilket också är en av anledningarna till att vår studie ska fokusera på just mäns våld mot kvinnor och dess barn. Våld förklaras vidare som avsiktligt våldsutövande av olika slag, såsom hot, fysiskt- eller psykiskt våld. Vidare resulterar våldet sannolikt även i följder som exempelvis psykisk eller fysisk skada, dödsfall eller materiell förlust (Blom, 2015, s. 3f).
Exempel på olika uttrycksformer för våld är enligt Socialstyrelsen (2016: Socialstyrelsen 2021b) följande;
- Fysiskt våld, exempelvis slag och/eller sparkar, stryptag, nypning, att inte tillåtas sova, skakning eller fasthållning.
- Psykiskt våld, vilket exempelvis kan innebära falska anklagelser, kontroll, hotfulla gester och kommentarer eller förlöjligande.
- Sexuellt våld, vilket exempelvis kan innebära sex mot sin vilja, sexuella kommentarer eller att bli tvingad att titta på porr.
- Försummelse, exempelvis att inte få hjälp att komma ur sin säng, få tillgång till mat eller behövlig medicin och hjälpmedel.
- Ekonomiskt och/eller materiellt våld, vilket kan innebära att exempelvis bli tvingad att skriva på papper med ekonomiska konsekvenser, att inte få insyn i sin egen ekonomi, att få sina saker förstörda eller att ens husdjur blir utsatt för våld.
- Social utsatthet, vilket kan innebära att bli isolerad från sin omgivning eller hindras från att träffa sin familj och/eller sina vänner.
- Latent våld, kan beskrivas som en stämning eller en känsla som uppstår i våldsutövarens närvaro, som den våldsutsatta reagerar på och anpassar sitt beteende efter. Det latenta våldet sker inte genom direkta handlingar eller ord utan genom mer underförstådd kommunikation som exempelvis blickar eller kroppsspråk (Unizon, u.å.).
Normaliseringsprocessen
Inom området mäns våld mot kvinnor kan begreppet normaliseringsprocessen förklaras som processen där våldet blir normaliserat, för samtliga parter. Det vill säga att handlingar och beteenden som kan ha upplevts som omsorgsfulla till en början, övergår till att vara
våldsamma handlingar som successivt blir en del av vardagen. I denna process kan relationen mellan mannen och kvinnan således pendla mellan att vara kärleksfull och våldsam, vilket också kan försvåra kvinnans process i att ta sig ur relationen. Relationen kan vara emotionellt laddad och mannen kan upplevas som både hennes trygga- samt otrygga punkt.
Normaliseringsprocessen innebär även att parterna utvecklar strategier, där mannen kan tänkas utöva våld för att kunna kontrollera kvinnan och där kvinnan kan tänkas ta till anpassningsstrategier för att undvika våldet och för att överleva. Våldet kan även
normaliseras för barnet som bevittnar våldet, vilket gör att barnet också utvecklar strategier för att hantera våldet. Vidare förstärks maktförhållandet mellan kvinnan och mannen,
samtidigt som våldet förminskas i takt med att gränserna för vad som är acceptabelt förskjuts.
Efter en tid blir våldet även internaliserat i kvinnan då mannen successivt lägger över ansvaret och skulden för våldet på henne, varpå hon iklär sig hans värderingar om henne.
Normaliseringsprocessen kan se olika ut i olika relationer, men bygger sammanfattningsvis på kontroll, makt, isolering och överlevnadsstrategier (Nordborg, 2019, s. 77f).
Tidigare forskning
Barnets upplevelser och följder av det indirekta och direkta våldet i hemmet Tidigare studier belyser bland annat det våldsutsatta barnet och barnet som bevittnar våld i hemmet, som inte alltid upptäcks av någon utifrån (Jernbro, Otterman, Lucas, Tindberg &
Janson, 2017: Lundberg & Bergmark, 2021). En av dessa studier genomsyras av ett kritiskt realistiskt förhållningssätt och bygger på en analys av tidigare kvalitativ- och kvantitativ enkätundersökning (Jernbro et al., 2017). Den andra studien genomsyras av ett positivistiskt vetenskapsteoretiskt förhållningssätt, där en sekundär analys har genomförts av en
enkätundersökning (Lundberg & Bergmark, 2021). Vidare lyfter båda studierna den andel av barn och unga som faktiskt upptäcks utifrån, men som däremot bemöts med bristande
kunskap hos professionella. Studierna lyfter även de barn och unga som upptäcks av
professionella, men där dessa själva anser sig vara för bundna vid sina organisatoriska ramar eller sakna den kompetens som krävs i våldsärendena. Vidare dras slutsatser att få unga söker professionell hjälp, samt att de som har upplevt misshandel i hemmet som barn också tenderar att sakna förtroende för vuxna. Författarna menar att praktiska, samhällsbaserade insatser som engagerar föräldrar och yrkesverksamma således behövs för att bland annat bygga upp
förtroendet samt öka möjligheterna till att söka hjälp (Jernbro et al., 2017, s. 456f, 459f:
Lundberg & Bergmark, 2021, s. 191f, 196f, 198).
Barnets perspektiv framgår även i studien av Georgsson, Almqvist och Broberg (2011), som belyser de kognitiva samt psykologiska följderna för barn med erfarenhet av en våldsam pappa. Studien bygger på en hermeneutisk, kvalitativ metod där 14 barn i åldrarna 8 - 12 år, har intervjuats. Författarnas syfte med studien var att beskriva hur barn som erfarit mäns våld mot kvinnor, pratar om- och tänker kring dessa erfarenheter. Studiens resultat visade att barnen har olika sätt att berätta om våldet som de hade sett och upplevt. Några barn kunde
berätta tydligt och utförligt om sina erfarenheter, medan andra var undvikande i att beskriva själva våldet eller pratade osammanhängande om sina erfarenheter (Georgsson et al., 2011, s.
118f). Vass och Haj-Yahia (2021) visar likaså barnets perspektiv samt barnperspektivet, i en kvalitativt naturalistisk studie. Denna studie är vidare en del av en större undersökning om barns upplevelser av att vara medföljande till skyddade boenden. Vass och Haj-Yahia (2021) undersöker således vad barns upplevelse och uppfattning av bevittnat våld i nära relation har varit, och tillägger barns erfarenhet av skyddat boende. Studiens slutsatser var likt Georgssons et al (2011), i att vissa barn berättade utförligt om sina erfarenheter. Flera barn visade på en hög medvetenhet om varför de varit tvungna att lämna sina hem abrupt samt vilka situationer de har befunnit sig i. Andra barn skuldbelade sin mamma då hon ska ha provocerat fram pappans våld och nu försatt dem i den rådande situationen, samt tyckt synd om pappan då han lämnas ensam kvar. Författarna förklarar dock att de flesta barnen i studien inte pratade om sina egna känslor eller tankar utan att de hellre beskrev hur deras föräldrar ska ha känt och tänkt i situationer. För att sammanfatta de två beskrivna studierna kan det konstateras att barn som bevittnar våldet, eller som inte fått direkta fysiska följder av våldet utan mer
psykologiska och inre konsekvenser, också utgör en utsatt grupp (Vass & Haj-Yahia, 2021, s.
298: Georgsson et al., 2011, s. 118f).
En kvalitativ dokumentanalys av Münger och Mattson (2020) visar att barn som bevittnar våld i hemmet har en högre risk för psykologiska, kognitiva och sociala (skolrelaterade) problem under barndomen och som vuxna. Författarna verkar utgå ifrån ett
socialkonstruktionistiskt perspektiv vid analyserande av socialtjänstens 116 bedömningar om barnskyddsutredningar som inte fullgjordes, i en stor kommun i Sverige. Studien visar vidare att det saknas rutiner i Sverige för att hantera psykologiskt våld som inte är direkt riktat mot barnet men som förekommer mellan de båda föräldrarna. Föräldrarnas perspektiv och känsla har i stället prioriterats över barnets behov och välmående. Vidare lyfter författarna att det rättsliga kravet på frivilligt föräldrasamarbete har en djupgående inverkan på utgången av ett ärende. Syftet med studien har således varit att undersöka på vilka grunder beslut har fattats om att inte inleda en utredning i mål där oro för att ett barn kan ha upplevt våld i hemmet har legat till grund. Resultaten i studien speglar bristen på rutiner för att hantera (psykologiskt) våld som inte är direkt riktat mot barnet, utan som förekommer mellan föräldrarna. Resultaten visar även att föräldrarnas tolkning ges företräde, medan barnets behov ses som av mindre betydelse och blir förbisett (Münger & Mattson, 2020).
En annan studie, som likt Münger och Mattson bland annat lyfter rättsliga aspekter och bristande fokus på barnet i denna fråga, är skriven av Kleinman (2004). Kleinman (2004) konstaterar i sin studie att lagar måste ändras för att tydliggöra för domstolen att barnets säkerhet kommer först i fallen som är mäns våld mot kvinnor och barn. Kleinman understryker att barnavårdsbyråer vidare inte kan förväntas att både främja återförening mellan barn och förälder, och skydd av barn samtidigt. Författaren påtalar även vikten av att förverkliga en särskilt anpassad, specialistutbildad domstol för fall gällande barns säkerhet kontra umgängesrätt och återförening med våldsutövande vårdnadshavare. Barnets bästa är således inte alltid jämförbart med vårdnadshavares rätt till kontakt med sitt barn (Kleinman, 2004).
Osynliggörandet av pappans roll som våldsutövande
Edlesons (1998) studie i Minnesota lyfter som ovanstående beskrivna studier en
problematisering av våldsutsatthet för kvinnor och barn, som redan då tycktes komma att öka samtidigt som få män kunde ses i socialregistret. Edleson ifrågasätter på vilket sätt säkerhet skulle kunna garanteras för såväl kvinnan som barnet om den våldsutövande mannen förblir
”osynlig”. Författaren kommer fram till att det rättsliga skyddssystemet, som det såg ut vid
den givna tiden artikeln skrevs, misslyckas med att skydda de våldsutsatta
familjemedlemmarna. Författaren betonar även att det krävs en ändring inom detta område, där den våldsutövande hålls ansvarig samt att skuldbeläggandet av den våldsutsatta kvinnan upphör (Edleson, 1998). Redan år 1998 konstaterades det således att mannens roll som den våldsutövande partnern och pappan, förbisågs i förhållande till det ansvar och den roll som den våldsutsatta mamman tillgavs.
Liknande Edlesons (1998) problematisering av osynliggörandet av mannens roll som
våldsutövande pappa i förhållande till den våldsutsatta kvinnan och barnet, skriver även Singh (2021) samt JaneMaree et al. (2021) om ansvarsfördelningen av våldet. Singh (2021) och JaneMaree et al. (2021) lyfter även skuld- och skambeläggning samt de tilldelade könsroller som mäns våld mot kvinnor och barn har fått. JaneMaree et al. (2021) utgår från sociala konstruktioner om vad ”en bra mamma” innebär, i relation till de mammor som blir utsatta för våld i hemmet. Studien utgår även från stigmatisering och skuldbeläggning som finns kopplad till mammor som lever i en våldsam relation. Ett exempel på detta är en tanke om att
mamman inte varit ”bra nog” att skydda sitt barn ifrån- eller lämna förövaren som är pappan.
Vidare innefattar studien av JaneMaree et al. (2021) en sekundäranalys av två kvalitativa undersökningar, där författarna har ett socialkonstruktionistiskt förhållningssätt. Till skillnad från JaneMaree et al. (2021), undersöker Singh (2021) rättsliga fallobservationer,
rapporterade rättsliga fall samt mediarapporterade fall, och med ett genus- samt feministiskt perspektiv. Singh (2021) undersöker således kriminaliseringen av våldsutsatta kvinnor som
“misslyckas med att skydda” sina barn från den våldsutövande partnern, pappan. Likt JaneMaree et al. (2021), skriver också Singh att den utsatta kvinnan ges ansvaret för våldet hon själv och barnet tvingas utstå, samt att lagar och myndigheters beslut motverkar och motsäger varandra och den utsattes perspektiv. Båda studier påvisar således att kvinnan i situationen ofta tvingas bära huvudansvaret för sin egen livssituation, barnets liv och säkerhet samt det våld som barnet utsätts direkt för eller bevittnar att pappan utsätter mamman för (Singh, 2021, s. 183f, 186f, 193f).
Barnet som brottsutsatt
Vidare understryker Eriksson (2010) i sin studie att barn som har bevittnat våld mellan närstående också har blivit utsatta för en direkt typ av våld, vilket således innebär att barnet i fråga också är brottsutsatt. Eriksson beskriver detta sätt att tänka som grundläggande för en förändring av politik samt lag- och regelverk. Vidare lyfter studien hur synen på våld i nära relation och däribland mäns våld mot kvinnor, har förändrats sedan 1990-talet genom ett skifte i fokus på frågor om könsroller, föräldra- samt samarbetsförmågor. Eriksson visar att det tidigare har funnits en optimistisk syn på delad vårdnad efter skilsmässa och hur de båda vårdnadshavarna ska samspela i en sådan situation där våld finns med som en faktor. Det kan ses som en brist på uppmärksamhet i dessa ärenden, både inom myndighetsutövande, såsom socialtjänsten, och beslutsfattande professioner inom domstolsväsendet, vilket resulterat i en försämrad trygghet och säkerhet för barnet i fråga. Till grund för denna studie har ett
kombinerat resultat från flera tidigare forskningsprojekt legat, som bland annat berört den politiska och rättsliga utvecklingen inom mäns våld mot kvinnor i Sverige. Studien har även utgått från ett sociologiskt, socialkonstruktionistiskt perspektiv (Eriksson, 2010).
Lagändringen om barnfridsbrott
Det är en förutsättning för barnfridsbrott att såväl våldsutsatt som våldsutövare är närstående till barnet i fråga, relationen mellan dessa två (utsatt och utövare) är dock inte av betydelse i frågan om brott. Med närstående menas exempelvis en mor- eller farförälder eller annan person som kan vara en omsorgsperson och en känslomässig anknytning till barnet. Vem som
räknas som närstående ska således bedömas utifrån barnets perspektiv. Med benämningen bevittna menas i detta fall att barnet ska ha sett eller hört väsentliga delar av brottet. Huruvida barnet förstått eller uppfattat situationen som ett brott eller ej är inte relevant för bedömningen av ärendet utifrån barnfridsbrott. De brott som innefattas av barnfridsbrottet presenteras i 3, 4, 6 och 12 kap. BrB, även försök till dessa brott räknas här till. För att en anmälan om
barnfridsbrott ska leda till åtal krävs det att grundbrottet, det vill säga det bevittnade brottet, kan styrkas samt att det klassas som ringa, av normal grad eller grovt brott. Brott som inte klassas som ringa omfattas istället av frist enligt FUK 2 a §.
Slutsatser av tidigare forskning
Sammanfattningsvis finns det ett brett underlag med flera olika vetenskapsteoretiska antaganden, av tidigare forskning inom området mäns våld mot kvinnor och barn. Utifrån beskriven tidigare forskning kan det konstateras att barnet påverkas i stor utsträckning av att bevittna våld. Våldet behöver med andra ord inte vara direkt riktat mot barnet för att ge långvariga negativa konsekvenser för barnet. Det kan även konstateras att det rättsliga systemet brister i helhetsperspektivet vid hantering av mäns våld mot kvinnor och barn. Ett stort ansvar har således ålagts kvinnan, vilket har bidragit till en dubbel utsatthet i att både skydda och ha omsorg för sitt barn, samt hantera sin egen våldsutsatthet. Vidare kan vi dra en slutsats utifrån tidigare forskning om att mannen osynliggörs, dels i resultatet av de studier som hittats, dels för att majoriteten av de tidigare studier som beskrivits utelämnar mannens roll som våldsutövare. Flertalet studier fokuserar med andra ord på kvinnans roll som mamma och våldsutsatt. De brister som kan utläsas i forskningen gällande det sociala arbetet och de våldsutsattas upplevelser av det sociala arbetet, är hur och om det har förändrats efter att lagändringen om barnfridsbrott (Prop. 2020/21:170: BrB, 1962:700) infördes. Då lagändringen om barnfridsbrott är relativt ny i Sverige, kan det tänkas att det valda
problemområdet ännu är outforskat, vilket således gör det till ett passande forskningsområde för vår studie.
Teoretisk tolkningsram
Handlingsutrymme
Begreppet handlingsutrymme är ett teoretiskt begrepp som innebär ramar som yrkesutövare har att förhålla sig till i sitt arbete. Handlingsutrymmet styr således yrkesutövares,
organisationers samt enskilda individers handlingar, och påverkas bland annat av värderingar och känslor, politiska bestämmelser, samhällsnormer, lagar och ekonomiska restriktioner (Svensson, Johnsson & Laanemets, 2008, s. 24–25). Handlingsutrymmet är även kopplat till makt och ansvar då en person alltid har olika förutsättningar och olika faktorer att förhålla sig till i sitt handlande, som i sin tur påverkar både personen själv och andra. Begreppet kan därmed innebära anpassning efter situation och anpassning till olika roller, såsom
yrkesutövare och klient, våldsutsatt och våldsutövare. Begreppet kan således förklaras utifrån både den yrkesutövandes upplevda handlingsutrymme, samt det organisatoriska
handlingsutrymmet som den yrkesutövande har att förhålla sig till (Svensson et al., 2008, s.
106f, 124f: Helleve et al., 2018). Handlingsutrymmet kan således formas utifrån de organisatoriska ramar som finns på arbetsplatsen, men också genom hur samverkan med externa organisationer och myndigheter ser ut. I linje med Evans och Harris (2004) definition av handlingsutrymme samspelar den yrkesverksammas upplevda ramar vidare med
organisationens ramverk. En sådan växelverkan leder i sin tur till en form av handlingsutrymme att förhålla sig till (Evan & Harris, 2004).
Utifrån ovanstående kan begreppet handlingsutrymme kopplas till de förutsättningar som finns för de yrkesverksamma i att arbeta med mäns våld mot kvinnor och barn. Begreppet kan även användas för att analysera de nya ramar som lagändringen om barnfridsbrott möjligtvis medförts i det praktiska arbetet. Handlingsutrymmet för de yrkesverksamma som intervjuats för vår studie kan vidare påverkas av flera faktorer och kommer fortsättningsvis att förstås som från ett främst organisatoriskt perspektiv.
Samverkan
Samverkan förklaras som samarbete, samordning och koordinering mellan flertalet personer inom en eller flera verksamheter, som tillsammans arbetar för att uppnå ett gemensamt uppsatt mål (Svensson et al., 2008, s. 182). Samverkan kan vidare innefatta samordnade resurser och insatser och är en viktig faktor utifrån flera aspekter. Samverkan kan bidra till ökad kompetensbredd hos- och för olika aktörer och deras handlingsutrymmen samt ansvarsområden. Samverkan kan därmed även bidra till ökad förståelse för komplexa fenomen (Svensson et al., 2008, s. 183), som exempelvis sociala individ- och
samhällsproblem som mäns våld mot kvinnor och barn. Emerson, Nabatchi och Balogh (2012) definierar begreppet handlingsutrymme ur ett sektorsöverskridande perspektiv.
Samverkan kan enligt denna definition ses som ett konstruktivt utbyte mellan såväl offentliga aktörer som privata eller frivilliga. Samverkan är slutligen ett begrepp som valts ut för vår studie då flera av våra tänkta intervjupersoner kan vara i behov, eller anse sig vara i behov av samverkan med vardera verksamheter. De intervjupersoner som deltar i studien representeras vidare av såväl offentliga aktörer som polismyndighet som frivilliga organisationer i form av kvinnojour.
Metod
För att ge en bild utav våra förväntningar på studien samt tillvägagångssätt, presenteras här nedan olika steg samt utgångspunkter för studien. Inledningsvis presenteras det
hermeneutiska och explorativa utgångsläget vi haft inför undersökningen, och som även genomsyrat vårt förhållningssätt under studiens gång. Vidare presenteras den kvalitativa metod vi valt, hur vi har hittat tidigare forskning som underlag för vår studie samt de
intervjupersoner som inkluderats för att samla in empirin. Sist presenteras även hur vi valt att analysera det insamlade datamaterialet.
Vetenskapsteoretisk grund
Syftet med denna studie skulle kunna ses som en hypotetisk gissning i vad som komma skall, men belyser även den inverkan som yrkesutövande upplever att lagändringen har haft hittills inom det praktiska arbetet med mäns våld mot kvinnor och barn. Denna hypotesgenererande undersökning går i linje med en explorativ ansats. Studien har undersökt upplevelsen, tankarna och åsikterna hos de yrkesprofessionella som kommer i kontakt med denna lagändring genom sitt arbete med mäns våld mot kvinnor och barn utifrån bland annat erfarenhet, handlingsutrymme och kontext. Studien har genomsyrats av ett hermeneutiskt synsätt där vi har önskat uppnå en empatisk förståelse, såväl som tolkning, av de
yrkesverksammas tankar och upplevelser. Hur vi sedan tolkat empirin kan ses som subjektivt dels utifrån de individer vi valt att intervjua som besitter subjektiva uppfattningar och
upplevelse, dels utifrån att materialet sedan har analyserats av oss. I vår analys kan därmed våra tidigare förkunskaper och erfarenheter ha inverkat. Hermeneutiken bygger således på empatiska tolkningar av förståelsen för människors handlingar, vilket i sin tur kan upptäcka de subjektiva anledningarna till att verkligheten ser ut som den gör (Bryman, 2011, s. 32f:
Westlund, 2019, s. 72). Slutligen stärks detta även av Andersson (2014, s. 43f), som förklarar
hermeneutiken med liknelsen ”Det går inte att observera betydelser i ett mikroskop”.
Liknelsen kan tänkas gå i linje med studiens syfte, som har varit att undersöka en förståelse samt upplevelse. Studiens undersökningsområde är med andra ord inget fysiskt fenomen som går att räkna, mäta eller förklara, utan något som kan tolkas, analyseras och på så vis leda till en ökad förståelse.
Vidare har också vår förförståelse av det som har undersökts varit viktig att ha i beaktning vid tolkningen av empirin, i syfte att eftersträva en helhetsbild av datainsamlingen samt hur resultatet slutligen har uppnåtts. Med den förförståelse vi haft inför att samla in empirin, till det insamlade datamaterialet som vi fick, uppkom nya fenomen, såsom vikten av samverkan för samtliga aktörer. I beaktande av förförståelsen, empirin och dessutom nya upptäckter, har således en abduktiv ansats gjorts i vår studie. Vidare utgör förförståelsen en del av helheten, och genom att utöka förståelsen för de olika delar av helheten som finns kan förståelsen för helheten växa och i sin tur även bistå med mer förståelse för varje del av helheten. Denna ständigt dialektiska eller dynamiska förståelse för/mellan de enskilda delarna och helheten, kan således liknas med den hermeneutiska cirkeln, vars syfte är att hitta en meningsfullhet, förståelse och relevans för ett fenomen (Jmf. Westlund, 2019, s. 78: Andersson, 2014, s. 91f).
Slutligen har en kvalitativ datainsamlingsmetod tillämpats, vilken kan anses vara
kommensurabel med hermeneutiken på så vis att de syftar till att förstå och att belysa varje enskild situation eller person samt dennes upplevelser.
Insamling av datamaterial
Insamling av datamaterial till denna studie har skett genom intervjuer som i sin struktur skulle kunna liknas med så kallade semistrukturerade intervjuer. Vi har på förhand formulerat ihop en intervjuguide kring specifika teman som vi ansett vara av relevans för studiens syfte (se bilaga 1). Samtidigt förhöll vi oss flexibla med våra frågor utifrån intervjupersonernas svar.
De frågor som formulerats på förhand i vår intervjuguide har på så vis fungerat som en riktlinje snarare än en mall att leda intervjun efter. Frågorna har kommit att omformulerats efter den givna situationen, på samma vis har olika typer av följdfrågor ställts under intervjuns gång som en följd av de olika karaktärerna av intervjuer och dess innehåll, en flexibel struktur som kan liknas med en semistrukturerad intervju (Jmf. Bryman, 2011, s.
415). Vidare har fem av sex intervjuer genomförts via digitala forum, som Zoom och Teams, och en intervju på aktuell arbetsplats. Trots att majoriteten av intervjuer har skett via digitala mötesplatser har vi haft möjligheten att lyssna till och läsa av både verbal och kroppslig kommunikation, då vi haft samtal med bildupptagning. Intervjuerna har dessutom spelats in med hjälp utav privata inspelningsapparater som endast vi har haft tillgång till, i syfte att kunna transkribera intervjuerna i efterhand.
Litteratursökning
Insamlingen av tidigare studier ägde rum under tre olika tillfällen, datumen 2021-09-02, 2021-09-07 samt 2021-09-08. Vi har under insamlingen använt oss av tre olika databaser vilka varit Primo, Google Scholar samt Sociological abstracts. Inledningsvis genomfördes en test-sökning med sökorden ”mäns våld mot kvinnor” och ”rättslig vårdnad”. Sökorden
modifierades sedan inför huvudsökningen samt översattes till engelska. Valet att exkludera de angivna sökorden efter test-sökningen som gjordes berodde på att dessa sökord gav för många resultat där flertalet artiklar dels berörde våldsamma relationer men där barn inte var
inkluderade i problematiken, vilket därmed inte var av relevans för studiens syfte, dels för att dessa gav resultat i mer generella vårdnadstvister där våld i hemmet inte nödvändigtvis hade förekommit. Fler sökord som skrevs in på Google Scholar men som exkluderades var
”Våldsutsatt mamma” och ”Barnfridsbrott utsatt våld ”, eftersom alla resultat som verkade vara av relevans visade sig vara examensarbeten.
Ett exempel på fler sökord som exkluderades på grund utav för många sökträffar var ”men’s violence against women and children”, med 197 016 träffar i databasen primo efter att sökningen avgränsats till endast ”peer-review”. Vidare exkluderades forskning gällande samkönade relationer, då vi hade bestämt oss för att enbart utgå från heterosexuella relationer inför litteratursökningen. Vidare har artiklar från ett varierat urval av länder valts ut för att få en bredare förståelse av problematiken men även för att på så vis möjliggöra för jämförande av likheter och skillnader mellan länderna. Detta för att i sin tur öka förståelsen för den tidigare, samt rådande situationen i Sverige. Vidare inkluderades även artiklar i studien som hittats genom sökord som ”Violence Against Women” och ” Journal Of Child Custody”, samt relaterade artiklar som uppkom i samband med de initialt utvalda artiklarna. Till sist valdes artiklar ut efter titelns relevans för studiens syfte, därefter lästes sammanfattningen av artikeln för att bekräfta att artikeln fortfarande verkade relevant. De relevanta artiklarna valdes sedan ut för vidare bearbetning.
Urvalspersoner
Samtliga av de personer som har medverkat i denna studie bedriver praktiskt arbete i nutid, vilket var ett kriterium för deltagande. Ytterligare ett kriterium för deltagande var att den yrkesverksamma skulle ha varit verksam inom det berörda arbetsfältet under minst ett års tid, för att på så vis kunna jämföra tiden innan och efter den aktuella lagändringen.
Urvalsprocessen för studiens deltagare kan utifrån detta betraktas som ett målstyrt urval (Jmf.
Bryman, 2018, s. 475) av den anledningen att intervjupersoner valts utifrån givna kriterier för att på så vis säkerställa dess relevans för studiens syfte. Samtidigt har det under processens gång tillkommit intervjupersoner som tillfrågats genom kontakter, tillfrågade som inte haft möjlighet och som i sin tur rekommenderat en kollega och så vidare, vilket i enlighet med Bryman (2018, s. 475) kan ses som ett så kallat snöbollsurval.
Vidare har intervjupersoner blivit kontaktade genom främst mejl men i vissa fall även telefonsamtal. Detta har berott på att kontaktuppgifter i form av mejladresser har saknats på respektive yrkesutövares organisations eller myndighets hemsida, eller på att respons på förfrågan via mejl har uteblivit. Vid kontakt genom såväl uppringning som mejl har vi inlett med att introducera oss själva, informerat kring vad vi studerar och vad vi önskar att
undersöka i vår kandidatuppsats. Vi har sedan påtalat vikten om att personen vi önskade intervjua och som är verksam inom ämnet, kan bidra till vår studie på ett önskvärt sätt.
Slutligen har deltagarna i studien valts oberoende av dess geografiska plats, vilket har resulterat i en geografisk spridning av intervjupersoner. Samtliga intervjupersoner har varit verksamma inom sitt område i minst ett år, det vill säga att de har arbetserfarenhet från både tiden innan barnfridsbrottet infördes och efter. Nedan presenteras vilken intervjuperson som representerar vilken verksamhet:
• Intervjuperson 1, socialförvaltning
• Intervjuperson 2, stadsmission
• Intervjuperson 3, polismyndighetens utredningsenhet brott mot barn
• Intervjuperson 4, samordnare på barnahus
• Intervjuperson 5, kvinnojour
• Intervjuperson 6, polisiär samordnare mot barnahus
Analysmetod
Analysen av intervjuerna har skett i flera olika steg vilket skulle kunna liknas med en så kallad ad hoc metod, där flera olika analysmetoder kombineras i olika steg (Jmf. Fejes &
Thornberg, 2020, s. 37 - 38). Analysens första steg har i enlighet med Hjerm, Lindgren och Nilsson (2014, s. 31), bestått av att varje intervju har transkriberats ordagrant. Under transkriberingens gång har relevanta, intressanta och betydande innehåll markerats för att i skedet efter transkriberingen lyftas ut och sammanställas i en form av kategorisering. Syftet med kategoriseringen var att belysa eventuella skillnader och likheter mellan de olika datamaterialen (Jmf. Fejes & Thornberg, 2019, s. 37f). Att kategorisera och välja ut datamaterial utifrån relevans för studiens syfte, kan liknas med en så kallad tematisk analysmetod. Vi har i dessa utdrag som valts ut till kategoriseringen i största möjliga utsträckning strävat efter att bibehålla intervjupersonernas eget språkbruk och ordval
samtidigt som det i vissa fall funnits behov av att begränsa materialet, även detta kan ses gå i linje med en tematisk analysmetod (Jmf. Bryman, 2011, s. 527f).
Till sist har datamaterialet tolkats i syfte om att uppnå förståelse för den subjektiva verklighet som intervjupersonerna beskrivit (Jmf. Fejes & Thornberg, 2020, s. 37). I stor utsträckning liknar detta det hermeneutiska perspektivet. Datamaterialet har vidare tolkats i ljuset av de begrepp som beskrivits tidigare, som exempelvis samverkan och handlingsutrymme.
Tolkningen kan anses vara subjektiv bland annat utifrån vår förförståelse av det undersökta ämnet men även utifrån hur vi valt att tolka samt använda oss av de begrepp som lyfts i studien. Dessa är faktorer som tillsammans kan ha kommit att påverka på vilket vis en förståelse har uppstått (Hjerm, Lindgren & Nilsson, 2014, s. 40).
Problematiserande av studiens metodval
Å ena sidan kan en brist med den kvalitativa datainsamlingsmetoden vara ett begränsat omfång av intervjupersoner, då genomförandet av vardera intervjuer samt transkribering och kodning av dessa är tidskrävande och för att vi har en tidsgräns i genomförandet av studien.
Vid exempelvis enkätundersökning kan fler intervjupersoner delta då datamaterialet automatiskt hamnar i samma system, som organiserar och strukturerar, och på så vis även bidrar till ett mer generaliserande i både positiv och negativ bemärkelse.
Å andra sidan kan valet av metod för denna studie vara fördelaktig, då studien syftar till att öka förståelsen för de yrkesverksammas upplevelse. Valet av en kvalitativ metod, med en hermeneutisk ansats kan vidare motiveras och förklaras med hjälp utav den hermeneutiska cirkeln. Den hermeneutiska cirkeln kan förstås som en dynamisk process. Genom möten med nya idéer skapas nya delar som läggs till i den tidigare förståelsen av ett fenomen som i sin tur leder till en ny förståelse för helheten. Det sker på så vis en växelverkan mellan tidigare förståelse och nya perspektiv där varje ny del skapar en helhet, i en process likt en cirkel med syfte om att hitta en meningsfullhet, förståelse och relevans för ett fenomen (Westlund, 2019, s. 78: Andersson, 2014, s. 91f). Utifrån den hermeneutiska cirkeln kan det tolkas som att verksamheterna och dess yrkesverksamma just nu går igenom en process där dels tid och erfarenhet, dels möten med andra genom exempelvis samverkan skapar nya delar till den större helheten. På så vis skapas en ny förståelse för den lagändring och dess inverkan på det praktiska arbetet. Detta kan förstås genom att studiens undersökningsområde är så pass nytt och ännu outforskat. En kvalitativ metod med hermeneutisk utgångspunkt ansågs således vara mest lämplig för att besvara studiens frågeställningar.
Validitet och reliabilitet
Inför vår undersökning fanns det en tanke om vilka teoretiska begrepp, vilken
vetenskapsteoretisk ansats samt vilken datainsamlings- och analysmetod som skulle användas.
Samtidigt fanns det en flexibilitet i att justera vad som skulle kunna behöva justeras utifrån exempelvis intervjuprocessen och det som skulle framkomma i samband med denna. Denna flexibilitet har motverkat risken att missa nya viktiga inslag som kan gynna forskningen inom området. Vidare har vi varit transparenta i redovisning av exempelvis empirin, vilken i sin tur har speglat syftet med undersökningen. Detta kan sammanfattningsvis visa på hög validitet (Jmf. Bryman, 2011, s. 351f).
Gällande studiens reliabilitet kan replikerbarheten tänkas vara svår utifrån att lagändringen om barnfridsbrott är relativt nytillkommen, att det valda undersökningsområdet således är outforskat samt att praxis inom arbetet är i en pågående utvecklingsprocess. Om en likadan studie skulle genomföras med samma intervjupersoner om förslagsvis ett år, skulle den studien troligen visa andra resultat än denna. Resultaten har bland annat att göra med intervjupersonernas tillfälliga känslor, tankar och tillstånd under intervjuernas gång, men också i hur empirin tolkas av de som intervjuar samt vilken förförståelse de besitter. Gällande reliabiliteten kan det även påtalas att vi båda har medverkat i samtliga intervjuer och sedan diskuterat tillsammans om de tankar, tolkningar och upplevelser som erhållits under intervjuernas gång. I detta stadie av analyserande har det visat sig att vi haft en gemensam förståelse för det som intervjupersonerna har berättat, vilket också visar på en hög reliabilitet (Jmf. Bryman, 2011, s. 351f).
Etik
Eldén (2020, s. 65f) beskriver etiska komplikationer som kan uppstå i samband med bland annat oförutsägbara vändningar i undersökningar. Oförutsägbara vändningar sågs således som möjligt förekommande inför de intervjuer som genomförts i vår studie. Sådana vändningar kan exempelvis ses i att intervjupersoner kunde tolka våra intervjufrågor olika, eller härleda sina svar till andra samtalsämnen. I syfte att motverka eventuella etiska problem vid
insamlingen av datamaterial har vi som intervjuare förberett oss på hur vi ska eftersträva att hålla oss till ämnet samt på svar som kan komma och hur vi ska hantera svaren. Vidare har det varit viktigt att analysen samt presentationen av datamaterialet också har genomsyrats av ett etiskt förhållningssätt. Det har således varit av betydelse för oss att bland annat vara medvetna om de förförståelse vi haft, samt att ständigt ha reflekterat kring dessa och dess inverkan för studien. Syftet med medvetenheten och en självreflektion hos oss som utfört studien har slutligen varit att erhålla ett så objektivt förhållningssätt som möjligt och därigenom producera en kongruent och trovärdig slutsats.
Vidare kan fler etiska aspekter lyftas utifrån de intervjuer som hållits. Det förekom tillfällen under intervjuprocessen där vi som intervjuare kunde uppleva samtalet som nervöst och ansträngt, vilket kan tänkas ha berott på flera faktorer. Det kan möjligen ha berott på huruvida intervjupersonen kände en osäkerhet i hur denne skulle framställas i sin yrkesroll genom vår studie. Vi upplevde även nervositet vid frågan om intervjupersonens åsikt/tanke om
barnfridsbrott och vad denna lagändring skulle kunna bidra med eller begränsa. Nervositeten som uppstod vid frågan kan således ha varit relaterad till att ämnet är nytt och att
intervjupersonen som är yrkesverksam i ämnet, tyckte sig borde veta mer om det, blev osäker eller kände sig ifrågasatt i sin yrkesroll. Sammanfattningsvis är dessa tänkbara förklaringar sådana som vi som intervjuare har haft till ansvar att motverka genom att förmedla en trygghet och öppenhet i hur vi är i mötet och hur vi ställer frågor. För att nyansera, kan de upplevda ansträngda stunderna under intervjutillfällena tänkas bero på personlighetsmässiga olikheter likaså, alternativt inte ens ha upplevts av intervjupersonen. Vi som intervjuare har med andra ord reflekterat kring intervjuerna och de tänkbara upplevelser, tankar och känslor som kan ha uppstått i samband med dessa för intervjupersonerna, samt vår roll i det. Slutligen tar vi med oss dessa reflektioner för liknande situationer som kan komma att ske.
Resultat och analys
Problematisering av lagändringens inverkan på de yrkesverksammas handlingsutrymme
I intervjuerna lyfts barnfridsbrottets möjligheter att påverka handlingsutrymmet för de yrkesverksamma i deras arbete med barnet, mamman och pappan. Intervjupersonerna lyfter att lagändringen kan medföra en ökad möjlighet att arbeta med det rättsliga skyddet för barnet genom att tillskriva barnet en status som brottsutsatt. Ett exempel på en sådan möjlighet som beskrivs av de yrkesverksamma är att höra barnet utan samtycke från den våldsutövande vårdnadshavaren, mannen. Lagändringen tycks även kunna bidra till de yrkesverksammas möjlighet att i högre utsträckning motivera och påskynda mammans process att med sitt barn, lämna den våldsamma relationen. Intervjupersonerna uppger således att det nya
barnfridsbrottet skulle kunna fungera som ytterligare motivation för kvinnan, samt att det även kan vara stödbevis för hennes utsatthet. Intervjupersonerna lyfter dessutom möjligheten att i och med barnfridsbrottet, arbeta med våldet mer utifrån ett helhetsperspektiv. Det
beskrivs som att ett tydligare och ökat fokus kan hamna på våldsutövaren i och med att denna blir misstänkt för inte bara ett brott (grundbrottet) utan två brott i och med barnfridsbrottet.
Det påtalas dessutom att de yrkesverksamma med stöd av barnfridsbrottet, kan tala med den våldsutövande med ett annat utgångsläge. Med den nya lagändringen kan det på ett starkare samt tydligare vis, framgå att mannens agerande även utsätter barnet för våld.
Intervjupersoner förklarar vidare med att detta också kan tänkas bidra till en ökad
medvetenhet hos våldsutövaren, som i sin tur kan leda till en annan mottaglighet av insatser från exempelvis socialtjänst. Av intervjupersonerna framgår ytterligare att de nu kan tänkas få tillgång till fler verktyg för att lägga ansvaret för våldet på mannen, än vad de haft tidigare. I och med att barnet utifrån barnfridsbrott ses som egen målsägande i det aktuella ärendet, kan dessutom barnförhör hållas utan godkännande från vårdnadshavarna. Detta har inte varit möjligt tidigare då exempelvis den våldsutövande pappan ska ha godkänt barnets medverkan.
Följande citat visar således på de möjligheter som lagändringen för med sig:
Jag tror att på sikt … Man stärker barnets rättsliga skydd … Det är väl hur bra som helst … Dom har inte funnits med på samma sätt som finns idag utan dom var ganska osynliga egentligen … Jag tror att det här behöver verkligen verka fram och jobbas igenom men jag ser bara positivt … Det blir tydligare för mamman att barnen också är utsatta för ett brott och kan stärka henne i det men fortfarande är det ju naturligtvis så att mamman … Har ingen ensam vårdnad ändå måste skydda sina barn … Och man säger någonting mer, kraftfullare på något sätt att ditt barn, dina barn blir faktiskt utsatta för brott. Då tänker jag att det kan stärka (IP 6).
Det är klart att det kan vara stödbevisning i grundbrottet så jag menar om vi har ett barn som kan tala och som kan berätta vad som hände i ett förhör, där det är detaljerad information som överensstämmer med vad mamman har blivit utsatt för till exempel, så är det ju en stödbevisning för grundbrottet (IP 3).
Vidare är samtliga intervjupersoner initialt positiva till införandet av lagändringen om
barnfridsbrott, och lyfter att den på sikt kan stärka barnets rättsliga skydd och även synliggöra barnet som våldsutsatt och subjekt. Den initialt positiva inställningen hos intervjupersonerna övergår sedan till en problematisering av lagändringens möjliga konsekvenser i arbetet, desto längre intervjun pågår (se tabell 1 och 3). Intervjupersonerna uttrycker exempelvis farhågor för att lagändringen kan öka barnets utsatthet. Bland annat lyfts lojaliteten gentemot båda föräldrarna fram som ett grundproblem. Barnet ifråga kan således tänkas ställas inför en svår situation vid medverkan i förhör som målsägande i barnfridsbrottet, särskilt i de fall mamman valt att inte medverka som målsägande i grundbrottet eller om grundbrottet faller på grund av exempelvis bristande bevisning. Det framgår således att den yrkesverksamma riskerar att lägga ett ansvar på barnet som bevittnat våld som denne inte ska behöva bära, genom att
förhöra barnet varpå grundbrottet sedan inte håller i rätten. Detta uppges i sin tur kunna leda till att mer skuld och ansvar även påförs de kvinnor som inte har möjlighet att lämna
relationen. Att lagändringen bidrar till stödbevisning för grundbrottet ifråga gäller således enbart i de fall som grundbrottet kvarstår och där åtal väcks samt leder till fällande dom. Det framgår av flera intervjupersoner att grundbrottet ofta läggs ner, av olika anledningar. I sådana fall menar intervjupersonerna att lagändringen om barnfridsbrott riskerar att förvärra situationen för de våldsutsatta i fråga. Intervjupersonerna visar även en frustration i att mamman och barnet åläggs ansvaret för att lämna mannen, skydda sig och ta hjälp, när de egentligen anser att mannen är den som borde ändra sitt levnadssätt och inte de våldsutsatta.
Flertalet intervjupersoner landar således i att denna lagändring inte nödvändigtvis enbart för med sig positiva och stärkande förutsättningar för arbetet med barnet och kvinnan.
Ovanstående uttrycks genom följande citat:
Jag vill inte medverka säger mamman, barnen lämnar jättestarka berättelser, hur blir det för barnen sen då om det skulle bli en rättsprocess utav den och det väcks åtal … Jag tänker att det här är, det är svåra förhör, för att man förstår att det är en annan konsekvens av det jag säger och att man får berätta om hela situationen, det är tufft (IP 6).
Det kan bidra till … Att man påför ännu mer skuld på kvinnan … Och vi har ju sett mycket att många kvinnor blir liksom, lite, ja, alltså pressade till att lämna … Och det är ju liksom i all välmening från socialtjänst och barn och ungdom tänker jag då på … Men att det här också skulle kunna bli ytterligare
… Ett ansvar som läggs på henne … Och då ökar man risken för att hon ska gå tillbaka istället (IP 5)
För att illustrera barnfridsbrottets inverkan som både ett positivt inslag för de
yrkesverksammas arbete, samt ett möjligen negativt inslag, ska detta analyseras med hjälp utav begreppet handlingsutrymme (Jmf. Svensson et al., 2008, s. 24f: Helleve et al., 2018:
Evan & Harris, 2004). Då flera intervjupersoner beskriver lagändringen som ett underlag för att stärka både barnets och kvinnans rättigheter, kan det tänkas att lagändringen ökar de yrkesverksammas handlingsutrymmen. Handlingsutrymmet kan anses öka då fler verktyg kan användas i exempelvis bedömningar av barnets situation, då barnet nu betraktas som en brottsutsatt. Handlingsutrymmet breddas även utifrån att de yrkesverksamma nu inte behöver ha vårdnadshavares samtycke till förhör med barn. I och med att barnet i fråga blir
målsägande i ett ärende om barnfridsbrott har denne rätt att biträdas av särskild
företrädare/målsägandebiträde (Åklagarmyndigheten, u.å). Tidigare har barn i dessa ärenden, där åtgärd varit aktuell, haft rätt att uttrycka och framföra egna åsikter där dessa skulle
”tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad (11 kap. 10 § första stycket SoL). Detta kan utifrån vad intervjupersonerna berättar, påverka arbetet med framför allt barnet i fråga. Det framgår genom intervjupersonerna att mannen tidigare kunnat neka barnet att delta i en utredning då barnet innan lagändringen enbart sågs som ett vittne till grundbrottet och inte som en brottsutsatt. Yrkesverksamma kan således tänkas ges större möjligheter i att stärka barnet i dennes rättsliga position i stället.
En del av det insamlade datamaterialet skulle däremot kunna tolkas som indikationer på att de yrkesverksammas handlingsutrymme förminskas eller förblir detsamma, till följd av
lagändringen om barnfridsbrott. Intervjupersonerna lyfter de positiva och problematiska faktorerna i att motivera, alternativt pressa den våldsutsatta kvinnan till att polisanmäla sin våldsutövande partner och även erbjuda skyddat boende till henne. Intervjupersonernas tankar och åsikter om lagändringens inverkan på deras arbete med framförallt kvinnan, kan vidare förstås utifrån begreppet normaliseringsprocessen (Jmf. Nordborg, 2019, s. 77f).
Normaliseringsprocessen kan tänkas förklara varför kvinnan i många fall initialt inte vill polisanmäla våldet och att hon ofta drar tillbaka sin anmälan och stannar/går tillbaka till mannen. I verkställandet av lagändringen om barnfridsbrott kan normaliseringsprocessen
tänkas ta sig uttryck i att kvinnan som ska skydda sig själv, också ska skydda sitt barn från att bevittna våldet, samtidigt som hon anpassar sig till mannens våld. Lagändringen kan således tänkas komplicera den redan komplexa process som kvinnan befinner sig i. Med lagändringen åläggs kvinnan mer krav och ansvar än vad hon i enlighet med normaliseringsprocessen redan ålagt sig själv med. Detta eftersom kvinnan bland annat blir målsägande i grundbrottet till barnfridsbrottet, vilket troligen gör hennes medverkan avgörande också för barnets rättsliga skydd och trygghet. Beaktas normaliseringsprocessen kan kvinnan tänkas ha svårt att vara den avgörande faktorn till barnets trygghet samtidigt som hon lever i våldet. Detta för att hon har internaliserat våldet och redan har strategier i hur hon ska förhålla sig till mannen och den vardagen hon lever i. Med normaliseringprocessen i åtanke, kan de yrkesverksammas möjligheter till att hjälpa kvinnan ur våldet och genom en rättsprocess, således försvåras.
Trots att lagändringen om barnfridsbrott kan bidra till stödbevisning för kvinnans utsatthet, kan de yrkesverksammas förutsättningar till att hjälpa kvinnan förbli detsamma som innan lagändringen tillkom. Med grund i detta, antas deras handlingsutrymme kunna begränsas, alternativt förbli oförändrat i och med barnfridsbrottet.
Utöver ovanstående analys utifrån begreppet handlingsutrymme kan empirin även kopplas till tidigare forskning. Tidigare forskning har belyst problematiken med vem som påförts
ansvaret för våldet, samt det fokus som funnits på den våldsutsatta kvinnans föräldraroll i situationen (Edleson, 1998: Singh, 2021: JaneMaree et al., 2021). Möjligen kan diskussionen kring barnfridsbrottets inverkan på de yrkesverksammas handlingsutrymme också öppna upp för ett bredare fokusområde. Det vill säga ett arbetssätt där ett helhetsperspektiv av mäns våld mot kvinnor och barn i relation till det nya barnfridsbrottet, även synliggör mannens roll och ansvar som våldsutövare. Då mannen dessutom kan bli åtalad för grundbrottet och
barnfridsbrottet, kan det tolkas som att lagändringen i sig lägger mer tyngd i de allvarliga konsekvenser som mannens våldshandlingar får för barnet och kvinnan men också för mannen själv. Med lagändringen om barnfridsbrott kan det således antas att de
yrkesverksamma får större möjlighet i att arbeta utefter ett bredare perspektiv samt motverka skuldbeläggandet av den våldsutsatta kvinnan. Detta skulle slutligen kunna innebära en början av de förändringar som tidigare forskning uttryckt behov utav inom problemområdet
(Edleson, 1998).
Det organisatoriska handlingsutrymmet
Under intervjuprocessen lyfts den hittills upplevda- samt den hypotetiska, framtida inverkan av lagändringen, inom vardera intervjupersoners arbete med problemområdet mäns våld mot kvinnor och barn (se tabell 1). Lagändringens potential att förändra det praktiska arbetet till det bättre är återkommande i intervjuerna, dock under vissa förutsättningar som ska beskrivas vidare. Socialförvaltningen samt stadsmissionen understryker att lagändringen kan bidra med fler insatser och tydligare riktlinjer, vilket då skulle kunna göra stor skillnad för alla
involverade parter. Intervjupersoner förklarar vidare att det exempelvis skulle kunna innebära att de får underlag för att erbjuda fler stödinsatser till barnet samt att högre krav kan komma att ställas på olika verksamheter som handskas med problemområdet. Under intervjuerna framgår således att lagändringen om barnfridsbrott bidrar till större möjligheter för de yrkesverksamma att stärka barnets rättssäkerhet och trygghet, samt att lägga ansvaret på de vuxna istället för på barnet.
Från kvinnojouren framgår det att lagändringen kan bidra till högre förväntningar på deras skyddade boenden, utifrån att barnet blir bekräftat som en brottsutsatt och inte bara som en medföljande till mamman. Detta skulle således kunna innebära att barnet får egna
biståndsbeslut från socialtjänsten samt att kvinnan kan erbjudas ett bättre föräldrastöd. Det
framställs genom empirin som nödvändigt att arbeta med barnens rättsliga skydd även i skyddsåtgärderna runt barnet, samt att en fällande dom i sig inte är nog.
Men även ifall det är mamman som är här för biståndsbeslut och barnen bara följer med henne - så får vi fortfarande, liksom, uppdrag från socialtjänsten alltså barn och ungdom, att genomföra stöd med barnen … Det är ju inte reglerat någonstans, det är inget biståndsbeslut MEN dom vill att vi ska göra det, som till exempel sådana där Trappan-samtal då eller barnsamtal, och också föräldraförmåga … Det regleras ju inte i socialtjänstlagen att vi ska göra det … Officiellt är det ju ingen som vet att vi får dom uppdragen liksom … Det blir ju väldigt otydligt vad barnet har fått för stöd och vad det får för stöd (IP 5).
Socialförvaltningen beskriver att lagändringen påverkat hur verksamheten strukturerar sitt arbete. Tidigare fokuserade insatser på vårdnadshavarnas rätt till barnet snarare än ur ett perspektiv om barnets bästa. Lagändringen i sig beskrivs vidare kunna möjliggöra ett
förebyggande arbete där det våldsutsatta barnet inte växer upp och blir “trasig” som vuxen. I relation till detta framgår att lagändringen möjligen också kan fungera som ett verktyg i arbetet med våldsutövaren, för bland annat socialtjänsten. Enligt IP 1 från socialförvaltningen verkar det således finnas en positiv inställning till den nya lagändringen. IP 1 understryker att de redan arbetar med frågor om barnet i våldsutsatta situationer men att de nu ska arbeta
“ännu bättre” med det. IP 1 leder vidare med att hen hoppas på fler fällande domar och talar om att socialtjänsten kommer att polisanmäla mer frekvent i arbetet med barn som bevittnar våldet. Dock råder även en tveksamhet angående hur lagändringen kan komma att tolkas i det praktiska arbetet samt en tolkningsfråga i vad som innefattas som våld: ”Vi får se lite, det blir lite intressant att se, hur, hur tänker man i hovrätt ... Och man kommer säkert se lite olika, det blir mycket tolkning i det” (IP 6).
I intervju med den polisiära samordnaren mot barnahus framgår även att de blivit tilldelade ett ökat anslag, så kallade SUB - pengar (särskilt utsatta brottsoffer) från regeringen år 2020. IP 6 uppger att detta kan ses som en del av de åtgärder som vidtagits under de senaste åren i
arbetet med mäns våld mot barn och kvinnor. Samtidigt uppger intervjupersonen att hens egen upplevelse varit att detta inte varit nog, utan att ärenden ändå har “lagts på hög”, och på så vis är en begränsning i arbetet med mäns våld mot kvinnor och barn. Med lagändringen upplevs inkommande ärenden hos polisutredningsenheten även kunna öka, då den innebär ytterligare brott att utreda: “Där har man gjort en jättesatsning hos polisen, vi har ju anställt jättemånga, men det räcker verkligen inte … Många har ärenden som ligger på hög, för man hinner inte med” (IP 6).
Ett underlag för att väcka åtal om barnfridsbrott är att det finns ett så kallat grundbrott, det som barnet bevittnat (Prop. 2020/21:170). Samtliga av intervjupersonerna bekräftar att den våldsutsatta mamman i detta fall, ofta väljer att inte medverka i en polisutredning, alternativt anmäler det brott hon blivit utsatt för i det akuta skedet men sedan drar tillbaka sin anmälan av olika anledningar. Vi frågade hur det i praktiken skulle kunna vara genomförbart att väcka åtal om barnfridsbrott i en sådan situation där målsägande i grundbrottet valt att inte
medverka vilket riskerade att leda till att grundbrottet faller. Intervjupersoner beskriver då hur polisen är skyldig att upprätta anmälan gällande grundbrottet, och även en anmälan gällande barnfridsbrott i en situation där barnet blivit vittne till våldet. Denna anmälan ska ske
oberoende av om mamman valt att anmäla eller inte. Anledningen till detta är att polisen kommit till kännedom om att ett brott har begåtts (i ett scenario där polisen blir kallad till platsen). På så vis blir barnet direkt uppskriven målsägande i ett eget ärende. Detta leder i sin tur till att barnet, om beslut om detta fattas, kan förhöras som just målsägande och inte som vittne till grundbrottet som det tidigare varit tal om. En särskild företrädare utses i sådant fall för barnet.
