• No results found

FÖRSLAG TILL LAG OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK, LAG OM RÄTT TILL VERK AV BILDANDE KONST SAMT LAG OM RÄTT TILL FOTOGRAFISKA BILDER,

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2022

Share "FÖRSLAG TILL LAG OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK, LAG OM RÄTT TILL VERK AV BILDANDE KONST SAMT LAG OM RÄTT TILL FOTOGRAFISKA BILDER,"

Copied!
254
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

FÖRSLAG

TILL

LAG OM RÄTT TILL LITTERÄRA OCH MUSIKALISKA VERK, LAG OM RÄTT TILL VERK AV BILDANDE KONST

SAMT

LAG OM RÄTT TILL FOTOGRAFISKA BILDER,

AVGIVNA DEN 28 JULI 1914

AV

DÄRTILL INOM KUNGL. JUSTITIEDEPARTEMENTET FÖRORDNADE SAKKUNNIGA.

STOCKHOLM

K. L. BECKMANS BOKTRYCK Bill 1914.

(2)
(3)

Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för kungl. justitiedepartementet ... 1

Förslag till Lag om rätt till litterära och musikaliska verk... 5

Lag om rätt till verk av bildande konst... 15

Lag om rätt till fotografiska bilder... 21

Motiv. Inledning... 27

Motiv till förslag till Lag om rätt till litterära och musikaliska verk ... 56

Lag om rätt till verk av bildande konst... 149

Lag om rätt till fotografiska bilder ... 187

Bilagor. Särskilt yttrande av bokförläggaren' Bonnier... 198

Särskilt yttrande av redaktören Rinman... 199

Särskilt yttrande av professorn Valentin... 199

Särskilt yttrande av professorn Bergström... 201

Den reviderade bernkonventionen 1908, sammanställd med bernkonventio- nen 1886 och parisbesluten 1896 ... 203

(4)

Genom särskilda beslut har Kungl. Maj:t förordnat, den 10 novem­

ber 1911 undertecknade Himmelstrand och Raphael samt den 24 april 1914 undertecknad af Ugglas att inom Justitiedepartementet biträda vid behandling av fråga angående ändrad lagstiftning rörande den litterära och konstnärliga äganderätten och vad därmed äger samband. Tillika har Kungl. Maj:t genom beslut förstnämnda dag bemyndigat chefen för samma departement att tillkalla andra sakkunniga personer att inom departementet biträda vid behandlingen av frågans särskilda delar. Jäm­

likt nämnda bemyndigande har dåvarande departementschefen förordnat, den 17 november 1911 undertecknade Bergström, Bonnier, Hedberg, Rinman och Valentin, ävensom författaren Gustaf Janson, samt den 13 februari 1912 undertecknade Clason och Hamnqvist att biträda vid be­

handlingen av omförmälda lagstiftningsfråga: Bonnier, Hedberg och Janson i vad frågan berör den litterära äganderätten, Valentin beträffande skydd för musikaliska verk, Rinman för den periodiska pressen, Berg­

ström i vad frågan angår skydd för konstverk i allmänhet, Clason i vad densamma berör skydd för arkitekturverk samt Hamnqvist angående skydd för fotografier.

Författaren Janson har den 11 september 1913 avlidit. Vid nämnda tid var revisionsarbetet så långt framskridet, att någon ny sakkunnig i hans ställe icke ansågs böra förordnas.

(5)

Sedan undertecknade nu slutfört ifrågavarande uppdrag, få vi här­

med vördsamt överlämna förslag till följande författningar nämligen:

1) lag om rätt till litterära och musikaliska verk;

2) lag om rätt till verk av bildande konst;

3) lag om rätt till fotografiska bilder.

Därjämte överlämnas motiv till nämnda lagförslag ävensom särskilda yttranden av undertecknade Bergström, Bonnier, Rinman och Valentin, varjämte bifogas översättning av den reviderade bernkonventionen av 1908, sammanställd med bernkonventionen av 1886 samt deklarationen och tilläggsakten av 1896.

Stockholm den 28 juli 1914.

HJ. HIMMELSTRAND.

ALFB. BERGSTRÖM.

HERM. HAMNQVIST.

AXEL RAPHAEL.

K. O. BONNIER.

TOR HEDBERG.

KARL VALENTIN.

P. M. å.f UGGLAS.

IS. GUST. CLASON.

ERIK B. RINMAN.

(6)

LAGFORSLAG.

(7)
(8)

till LAG

om rätt till litterära och musikaliska verk.

Om rättens föremal samt författares och tonsättares befogenheter.

1 §■

Enligt de i denna lag givna bestämmelser skyddas rätten till föl­

jande verk, nämligen:

1) skrift och muntligt föredrag;

2) musikaliskt verk;

3) teckning samt grafisk eller plastisk avbildning, där teckningen eller avbildningen är av vetenskaplig eller teknisk art samt ej, efter sitt huvudsakliga ändamål, att betrakta såsom konstverk;

4) mimiskt verk (balett eller pantomim);

5) kinematografiskt verk, vartill i denna lag hänföres jämväl verk, avsett att återgivas genom ett kinematografi liknande förfarande.

Med författare förstås i denna lag upphovsman till verk, varom här ovan sägs.

2 §■

Författare äge uteslutande rätt att genom avskrivning, tryck, foto­

grafi eller på annat sätt mångfaldiga sitt verk.

Därjämte have författare till dramatiskt, mimiskt eller kinemato­

grafiskt verk uteslutande rätt att offentligen uppföra detsamma även­

som tonsättare uteslutande rätt att offentligen utföra av honom kompo­

nerat musikaliskt verk.

Innan skrift eller muntligt föredrag utgivits, tillkomme författaren uteslutande rätt att offentligen föredraga verket.

(9)

Såsom mångfaldigande av ett verk räknas jämväl detsammas över­

förande på mekaniskt tal- eller musikinstrument eller på vals, platta, band eller annan till dylikt instrument hörande inrättning. Där ett så­

lunda överfört verk genom instrumentet återgives, anses detta såsom ut­

förande eller föredragande av verket.

3 §•

Den enligt 2 § författare tillerkända befogenhet innebär även ute­

slutande rätt för honom att mångfaldiga ävensom offentligen uppföra, utföra eller föredraga sitt verk i översättning eller annan bearbetning.

Såsom bearbetning anses i synnerhet:

1) dramatisering eller eljest överförande av en skrift från en litterär form till en annan, så ock skrifts överförande till en form, avsedd att återgivas genom kinematografi eller liknande förfarande;

2) ett musikaliskt verks omsättning för ett eller flera instrument eller för en eller flera sångstämmor.

Såsom bearbetning anses icke, att i fri anslutning till ett verk framställes ett nytt, i det väsentliga självständigt sådant.

4 §.

Den, som översatt eller eljest bearbetat ett verk, have för sin över­

sättning eller bearbetning den författarrätt, som i 2 och 3 §§ är nämnd;

oförkränkt dock den rätt, som må tillkomma originalverkets författare.

5 §.

Utgivare av tidning, tidskrift eller annat verk, som består av själv­

ständiga bidrag från särskilda medarbetare, anses såsom författare till verket, såsom en helhet betraktat. År utgivare till sådant samlingsverk ej nämnd, betraktas verkets förläggare såsom utgivare.

Författare till särskilt bidrag behåller författarrätten till detta.

6 §•

Förbindes skrift med musikaliskt verk, behålle vartdera verkets för­

fattare den honom tillkommande författarrätt. Lag samma vare, där skrift förbindes med teckning eller avbildning.

(10)

?§•

Åro flera gemensamt författare till ett verk, som ej består av själv­

ständiga bidrag från de särskilda medarbetarna, erfordras för förfogande över författarrätten till verket samtliga författares samtycke.

8 §■

Såsom författare till ett verk varde, där ej annat visas, den ansedd, vilken på sedvanligt sätt å verket angivits såsom sådan.

I fråga om verk av författare utan uppgivet eller under diktat namn företrädes författaren, intill dess han givit sig till känna på sätt i 21 § 'sägs, i sin rätts utövning av den, vilken finnes å verket nämnd såsom

utgivare eller, där sådan ej angivits, såsom förläggare.

9 §•

Uteslutna från skydd enligt denna lag äro:

1) lagar, förordningar, kungörelser, offentliga myndigheters, riks­

dagens, beredningars och kommittéers samt kyrkliga, kommunala och andra offentliga representationers handlingar, protokoll, beslut och skri­

velser, så ock andra allmänna handlingar;

2) muntliga förhandlingar i riksdagen och andra offentliga repre­

sentationer, så ock yttranden vid domstolar och eljest inför offentliga myndigheter ävensom vid offentliga sammankomster för överläggning om allmänna angelägenheter.

10 §.

Utan författares tillstånd må en var till sitt enskilda bruk mång­

faldiga hans verk.

u §•

Utan hinder av vad i denna lag är stadgat, vare tillåtet:

1) att vid författandet av nytt, i det väsentliga självständigt verk utgiven skrift begagnas på det sätt, att ordagrant eller i sammandrag anföras delar därav, som åberopas till bevis eller upptagas till gransk­

ning, belysning eller ytterligare utveckling;

2) att utgiven dikt mångfaldigas såsom text i musikaliskt verk eller på konsertprogram;

3) att mindre delar av utgiven skrift eller, där den är av ringa omfång, hela skriften intages i sådan, ur flera författares skrifter hämtad

(11)

samling, som efter sin beskaffenhet är avsedd att tjäna till bruk vid gudstjänst eller i skolor eller eljest vid elementär undervisning; dock må i en dylik för den elementära undervisningen avsedd samling icke intagas mera av samma författares skrifter än som motsvarar ett tryck­

ark av dessa. År skrift författad enkom i ändamål att intagas i en för den elementära undervisningen avsedd samling, vare, där förbehåll mot eftertryck blivit gjort vid skriftens början, förbjudet att utan förfat­

tarens tillstånd i sådan samling intaga' skriften eller del därav.

I fall, varom här ovan under 2) eller 3) förmäles, må det nyttjade verkets form icke utan författarens tillstånd förändras; dock vare, där så erfordras, översättning tillåten.

I vetenskaplig framställning eller i skrift, som är avsedd att tjäna till bruk vid undervisning, må till förklaring av texten intagas teckning eller avbildning, som utgivits eller varit offentligen utställd; dock att teckningens eller avbildningens form icke må utan författarens tillstånd förändras i vidare mån än som av det för återgivandet använda för­

farande nödvändiggöres.

IS §.

Likaledes vare tillåtet:

1) att delar av utgivet musikaliskt verk, oförändrade eller i utdrag, anföras i ett i det väsentliga självständigt litterärt verk;

2) att enstaka ställen av ett utgivet musikaliskt verk eller, där det är av ringa omfång, hela verket intages i sådan, ur flera tonsättares verk hämtad samling, som efter sin beskaffenhet är avsedd att tjäna till bruk vid gudstjänst eller i skolor, musikskolor dock undantagna, eller eljest vid elementär undervisning.

1 fall, varom under 2) förmäles, må det nyttjade verkets form icke utan tonsättarens tillstånd förändras; dock vare, där så för samlingens ändamål erfordras, tillåtet att omsätta verket för ett eller flera instru­

ment eller för en eller flera sångstämmor.

Utan tonsättarens tillstånd må utgivet musikaliskt verk offentligen utföras, därest åhörare äga tillträde utan avgift och utförandet icke heller eljest sker i förvärvssyfte.

13 §.

Då skrift, teckning eller avbildning eller musikaliskt verk begagnas, efter vad i 11 § eller i 12 § under 1) eller 2) är tillåtet, skall författarens namn angivas, så framt detsamma finnes å verket utsatt.

(12)

14 §.

Tillåtet vai-e ock att i tidning intaga ur annan tidning hämtad ar­

tikel, så framt ej förbehåll mot eftertryck blivit gjort vid artikelns bör­

jan. Då artikel sålunda intages, skall den nyttjade tidningens titel an­

givas, så ock författarens namn, där detta linnes vid artikeln utsatt.

Följetongromaner eller noveller må ej införas, ändå att sådant för­

behåll, som nyss sagts, icke blivit gjort.

Om rättens övergång.

15 §.

Vid författares död gånge hans ifrågavarande rätt över till hans rättsinnehavare efter lag.

Författarrätt må, med eller utan villkor eller inskränkning, till annan överlåtas.

16 §.

Har författarrätt med avseende på ett verk till någon överlåtits, må denne icke utan särskilt tillstånd av författaren vid verkets mångfaldigande eller offentliga uppförande, utförande eller föredragande förändra verkets form.

n §■

Den, som genom överlåtelse erhållit förlagsrätt till ett verk, må ej utan särskilt tillstånd av författaren framställa mera än en upplaga och denna ej större än ett tusen exemplar.

18 §.

Tillstånd att offentligen uppföra dramatiskt eller mimiskt verk, ut­

föra musikaliskt verk eller föredraga skrift eller muntligt föredrag med­

för, så framt ej annorledes är avtalat, för den, som tillståndet erhållit, befogenhet att på sätt, som nyss nämnts, återgiva verket över­

allt och så ofta han för gott finner, men ej att någon rätt därtill på annan överlåta.

Sådant tillstånd må ock lämnas åt flera, så vida ej annorlunda är avtalat. Har uteslutande rätt att uppföra, utföra eller föredraga verket till någon överlåtits, men denne under fem på varandra följande år ej därav sig begagnat, är den, som rätten överlåtit, oförhindrad att lämna tillstånd till verkets återgivande även åt andra.

2

(13)

Vid meddelande av tillstånd, som nu är sagt, företrädes i fråga om dramatiskt verk, därtill musik hörer, tonsättaren av textens författare;

varemot beträffande opera eller annat musikaliskt verk, vartill hörer text, författaren företrädes av tonsättaren.

19 §.

Författares i denna lag stadgade rätt med avseende på verk, som icke blivit utgivet, må ej i haus eller efterlevande makes, arvinges eller testa- mentstagares bo för gäld i mät tagas.

Om rättens upphörande.

20 §.

Författarrätt vare gällande intill utgången av femtionde året efter det, under vilket författaren avlidit.

Åro flera gemensamt författare till ett verk, som ej består av självständiga bidrag från de särskilda medarbetarna, gälle författar- rätten intill utgången av femtionde året efter den senast avlidne för­

fattarens dödsår.

21 §.

För verk av författare utan uppgivet eller under diktat namn njutes skydd enligt denna lag intjll utgången av femtionde året efter det, un­

der vilket verket först offentliggjordes; dock att, där författaren, innan nämnda skyddstid gått till ända, giver sig till känna antingen genom att låta sitt namn utsättas å ny upplaga av verket eller ock genom anmälan i justitiedepartementet samt tre gånger i allmänna tidningarna införd kun­

görelse, han då må njuta till godo den rätt, som i 20 § sägs.

Har såsom utgivare av sådant samlingsverk, som i 5 § omförmäles, angivits offentlig undervisningsanstalt, akademi eller vetenskapligt eller annat samfund eller förening, vare verket föremål för skydd intill ut­

gången av femtionde året efter det, under vilket verket först utgavs.

22 §.

Utgives verk, som i 21 § avses, i flera avdelningar, vilka tillsammans bilda ett helt, skall skyddstiden räknas från det år, den sista avdel­

(14)

ningen utgavs; dock vare, där en jivdelning utgivits senare än tva ar efter det år, under vilket den närmast föregående utgavs, skyddstiden för den äldre av dessa avdelningar, så ock för tidigare, räknad från sistnämnda år.

Ansvarsbestämmelser.

23 §.

Med böter från och med fem till och med ett tusen kronor straffes:

1) den, som i annat fall, än i 10, 11, 12 eller 14 § medgives, utan författarens eller hans rättsinnehavares tillstånd mångfaldigar ett enligt denna lag skyddat verk, i ett eller flera exemplar, vare sig verket mång­

faldigas i sin helhet eller delvis;

2) den, som till salu håller eller genom försäljning eller annorledes sprider eller ock i riket till spridande inför sådant exemplar, av ett enligt denna lag skyddat verk, som honom veterligen blivit i annat fall, än i 11, 12 eller 14 § medgives, utan författarens eller hans rätts­

innehavares tillstånd framställt.

Den brottslige ersätte ock all skada.

24 §.

Den, som utan författarens eller hans rättsinnehavares tillstånd:.

offentligen uppför ett enligt denna lag skyddat dramatiskt, mimiskt eller kinematografiskt verk,

eller i annat fall, än i 12 § sista stycket medgives, offentligen utför skyddat musikaliskt verk,

eller offentligen föredrager skyddad skrift eller skyddat muntligt föredrag, innan verket utgivits,

dömes, vare sig verket återgives i sin helhet eller delvis, till böter från och med fem till och med ett tusen kronor.

Tillika ersätte den brottslige all skada.

25 §.

Har ett enligt denna lag skyddat verk blivit i annat fall, än i 11, 12 eller 14 § medgives, utan författarens eller hans rättsinnehavares till­

stånd mångfaldigat, skola de därvid framställda, till spridande eller till

(15)

bruk vid offentligt upp förando, utförande eller föredragande av verket avsedda exemplar, som finnas i behåll, efter målsägandens val antingen förstöras eller ock till målsäganden utlämnas mot ersättning för värdet eller mot avdrag därför å honom tillkommande skadestånd. Med formar, stenar, stereotyper, plåtar och andra dylika, uteslutande för det olovliga mångfaldigandet användbara materialier skall, om målsäganden det yrkar, så förfaras, att missbruk därmed ej må ske.

26 §.

Med böter från och med fem till och med två hundra kronor straffes den, som i strid mot bestämmelserna i 11 § andra eller tredje stycket, 12 § andra stycket eller 16 § vid ett verks mångfaldigande eller offent- liga uppförande, utförande eller föredragande förändrar verkets form.

Samma lag vare om den, som till salu håller eller sprider sådant exemplar av ett verk, som han vet vara framställt i strid mot sagda bestämmelser.

Den brottslige gälde tillika skadestånd; och skall i fråga om för­

farande med olagliga exemplar och materialier vad i 25 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

27 §.

För underlåtenhet att fullgöra vad i 13 § eller 14 § första stycket andra punkten är föreskrivet vare straffet böter från och med fem till och med ett hundra kronor.

28 §.

Förbrytelse mot denna lag må ej åtalas av annan än målsägande.

29 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas till­

gång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmänna strafflagen.

Om denna lags tillämplighet.

30 §.

Denna lag tillämpas på verk av svensk medborgare, så ock på verk av utländsk medborgare, vilket först utgivits här i riket.

(16)

Lagens bestämmelser kunna, under förutsättning av ömsesidighot, av konungen förklaras delvis eller helt och hållet gälla även verk av annat lands medborgare och verk, som i samma land först utgivits.

• °Q

Genom denna lag upphäves den 10 augusti 1877.

i §■

lagen angående äganderätt till skrift

32 §.

Denna lag träder i kraft den

Den skall äga tillämpning jämväl med avseende på verk, som dessförinnan tillkommit, dock med nedan angivna undantag:

1) Den i 20 § stadgade skyddstid skall, i fråga om mångfaldigande genom tryck av skrift, musikaliskt verk eller teckning eller avbildning, vars författare avlidit före den dag, då lagen angående äganderätt till skrift blev gällande, från den dag beräknas.

2) Dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt verk, som blivit offent­

ligen uppfört, innan förordningen angående förbud mot offentligt upp­

förande utan ägarens tillstånd av svenskt dramatiskt eller för skådeplatsen författat musikaliskt arbete den 20 juli 1855 trädde i kraft, må fort­

farande av en var offentligen uppföras.

3) Författares i 3 § av denna lag stadgade rätt att mångfaldiga ävensom offentligen uppföra eller föredraga sitt verk i översättning gälle endast i fråga om sådant verk, som vid tiden för denna lags trädande i kraft är föremål för skydd i nämnda avseende.

4) Var bearbetning, som i 3 § under 1) eller 2) omförmäles, före denna lags trädande i kraft verkställd, må densamma mångfaldigas och spridas samt offentligen uppföras, utföras och föredragas, i den mån sådant var lovligt på grund av förut gällande lag. Vad nu är sagt skall äga motsvarande tillämpning i fråga om mångfaldigande och spridande av sådan, ur flera arbeten hämtad samling, som gjorts för att tjäna till bruk vid gudstjänst eller vid den elementära undervisningen i läsning, musik eller teckning eller till historisk framställning.

5) Har ett verk före denna lags trädande i kraft, på grund av förut gällande lag, lovligen mångfaldigats, må redan framställda exemplar fritt spridas.

6) Formar, stenar, stereotyper, plåtar och andra dylika, uteslutande för ett visst verks mångfaldigande användbara materialier, som förfär­

(17)

digats, innan denna lag trätt i kraft, må, där de enligt äldre lag fått därtill brukas, fortfarande för sitt ändamål användas; och vare de medelst nämnda materialier framställda exemplarens spridande jämväl tillåtet.

7) Uen, som före denna lags trädande i kraft, på grund av förut gällande lag, lovligen uppfört dramatiskt, musikaliskt-dramatiskt eller mimiskt verk, vare oförhindrad att fortfarande den rätt utöva.

8) Var musikaliskt verk utgivet, innan denna lag trätt i kraft, må detsamma fritt utföras, där utförandet sker efter exemplar, som utgivits före lagens trädande i kraft, utan att därvid genom tillkännagivande på titelbladet eller vid verkets början gjorts förbehåll, avseende rätten att föranstalta om offentligt utförande därav.

9) Har musikaliskt verk före denna lags trädande i kraft överförts på mekaniskt tal- eller musikinstrument eller därtill hörande inrättning, vare sådant överförande tillåtet för en var. Exemplar av vad sålunda blivit överfört må fritt spridas; och vare verkets återgivande genom dylikt instrument för en var tillåtet.

(18)

Förslag

till

LAG

om rätt till verk av bildande konst.

Om rättens föremål samt konstnärs befogenheter.

1 §•

Enligt de i denna lag givna bestämmelser skyddas rätten till verk av bildande konst, såsom teckning och annan grafisk konst, målar­

konst, bildhuggarkonst, byggnadskonst samt konsthantverk och konst­

industri.

2 §•

Konstnär äge uteslutande rätt att efterbilda sitt konstverk, vare sig genom konstnärligt förfarande eller genom mångfaldigande medelst tryck, fotografi, avgjutning eller på annat dylikt sätt. Till efterbildande hän- föres jämväl att bygga efter byggnadsverk eller efter ritning eller modell till sådant.

Såsom efterbildande anses icke, att i fri anslutning till ett konstverk framställes ett nytt, i det väsentliga självständigt sådant.

3 §■

Den, som efterbildat ett konstverk medelst annat konstnärligt för­

farande än det för originalverket använda, have för sin efterbildning sådan rätt, som i 2 § är nämnd, oförkränkt dock den rätt, som må tillkomma originalverkets upphovsman.

i §•

Såsom upphovsman till ett konstverk varde, där ej annat visas, den ansedd, vilkens namn eller signatur är å verket anbragt.

I fråga om verk av konstnär utan uppgivet eller under diktat namn företrädes konstnären i sin rätts utövning av den, vilken finnes å verket nämnd såsom utgivare eller, där sådan ej angivits, såsom förläggare.

(19)

5 §•

Utan konstnärens tillstånd må en var för studieändamål eller till sitt enskilda bruk efterbilda konstverk. Vill någon låta ett konstverk till sitt enskilda bruk efterbildas genom annan, vare dock konstnärens till­

stånd erforderligt, där efterbildandet skall ske genom konstnärligt för­

farande. Vad i första punkten stadgas äge icke tillämpning i fråga om byggande efter byggnadsverk eller efter ritning eller modell till sådant.

Där konstverk, enligt vad i denna paragraf är medgivet, utan konst­

närens tillstånd efterbildas, må ej hans namn eller signatur å efterbild- ningen anbringas på sätt, som kan giva anledning till förväxling.

6 §■

Tillåtet vare ock att i vetenskaplig framställning eller i skrift, som är avsedd att tjäna till bruk vid undervisning, till förklaring av texten efterbilda konstverk, som utgivits eller varit offentligen utställt.

Då konstverk sålunda efterbildas, skall konstnärens därå anbragta namn eller signatur vid efterbildningen angivas.

7 §•

Likaledes vare tillåtet att genom teckning eller annan grafisk konst, målarkonst eller fotografi efterbilda konstverk, som finnes å eller vid väg eller gata, torg eller annan allmän plats; dock må av byggnadsverk allenast det yttre efterbildas.

8 §•

Vid efterbildande, som i 6 eller 7 § medgives, må originalverkets form icke utan konstnärens tillstånd förändras i vidare mån än som av det för efterbildandet använda förfarande nödvändiggöres.

Om rättens övergång.

9 §■

Vid konstnärs död gånge hans ifrågavarande rätt över till hans rättsinnehavare efter lag.

Rätten må, med eller utan villkor eller inskränkning, till annan överlåtas.

(20)

]() §.

Övergår konstverk i annans ägo, vare konstnärens rätt enligt denna lag ej innefattad i överlåtelsen, med mindre särskilt avtal därom skett.

Är porträttbild utförd efter beställning, må den dock ej av konst­

nären eller hans rättsinnehavare efterbildas utan tillstånd av beställaren * eller, efter dennes död, av hans efterlevande make och arvingar.

11 §•

Har konstnärs i denna lag omförmälda rätt med avseende på ett konstverk till någon överlåtits, må denne icke utan särskilt tillstånd av konstnären vid verkets efterbildande förändra dess form i vidare mån än som av det för efterbildandet använda förfarande nödvändiggöres.

12 §.

Konstnärs i denna lag stadgade rätt med avseende på konstverk må ej i hans eller efterlevande makes, arvinges eller testamentstagares bo för gäld i mät tagas.

Om rättens upphörande.

13 §.

Konstnärs rätt enligt denna lag vare gällande intill utgången av femtionde året efter det, under vilket han avlidit.

14 §.

För verk av konstnär utan uppgivet eller under diktat namn njutes skydd enligt denna lag intill, utgången av femtionde året efter det, under vilket verket först offentliggjordes.

Ansvarsbestämmelser.

15 §.

Med böter från och med fem till och med ett tusen kronor straffes:

1) den, som i annat fall, än i 5, 6 eller 7 § medgives, utan konst­

närens eller hans rättsinnehavares tillstånd efterbildar ett enligt denna lag skyddat konstverk, i ett eller flera exemplar, vare sig verket efterbildas i ’sin helhet eller delvis;

•3

(21)

2) den, som till salu håller eller genom försäljning eller annorledes sprider eller offentligen utställer eller ock i riket till spridande eller offentligt utställande inför sådan efterbildning av ett enligt denna lag skyddat konstverk, som honom veterligen blivit i annat fall, än i 6 eller 7 § medgives, utan konstnärens eller hans rättsinnehavares till­

stånd utförd.

Den brottslige ersätte ock all skada.

16 §.

Har ett enligt denna lag skyddat konstverk blivit i annat fall, än i 6 eller 7 § medgives, utan konstnärens eller hans rättsinnehavares till­

stånd efterbildat, skola de därvid utförda, till spridande eller offent­

ligt utställande avsedda efterbildningar, som finnas i behåll, efter måls- ägandens val antingen förstöras eller ock till målsäganden utlämnas mot ersättning för värdet eller mot avdrag därför å honom tillkommande skadestånd. Med formar, stenar, plåtar och andra dylika, uteslutande för det olovliga efterbildandet användbara materialier skall, om måls­

äganden det yrkar, så förfaras, att missbruk därmed ej må ske.

Bestämmelserna i denna paragraf äro icke tillämpliga på byggnads­

verk.

17 §•

Med böter från och med fem till och med två hundra kronor straffes den, som i strid mot bestämmelserna i 8 eller 11 § vid ett verks efter­

bildande förändrar dess form. Samma lag vare om den, som till salu håller eller sprider eller offentligen utställer efterbildning, som han vet vara utförd i strid mot sagda bestämmelse!1.

Den brottslige gälde tillika skadestånd; och skall i fråga om för­

farande med olagliga efterbildningar och materialier vad i 16 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

18 §.

Till böter från och med fem till och med fem hundra kronor dömes den, som i strid mot stadgandet i 10 § andra stycket efterbildar en enligt denna lag skyddad porträttbild, så ock den, som till salu håller eller sprider eller offentligen utställer sådan efterbildning av en skyddad

(22)

porträttbild, som hau vet vara utförd i strid mot nämnda stadgande; och skall i fråga om förfarande med olagliga efterbildningar och materialier vad i 10 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

19 §.

Anbringar någon, emot föreskriften i 5 § andra stycket, å efterbild­

ning av konstverk konstnärs namn eller signatur, straffes med böter från och med fem till och med fem hundra kronor.

' 20 §.

För underlåtenhet att fullgöra vad i 6 § andra stycket är före­

skrivet vare straffet böter från och med fem till och med ett hundra kronor.

21 §.

Förbrytelse mot denna lag må ej åtalas av annan än målsägande.

22 8.

5 «

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas till­

gång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmänna strafflagen.

Om denna lags tillämplighet.

23 §.

Denna lag tillämpas på konstverk av svensk medborgare, så ock på konstverk av utländsk medborgare, vilket först utgivits bär i riket.

Lagens bestämmelser kunna, under förutsättning av ömsesidighet, av konungen förklaras delvis eller helt och hållet gälla även konstverk av annat lands medborgare och konstverk, som i samma land först utgivits.

24 §.

Genom denna lag upphäves lagen angående rätt att efterbilda konst­

verk den 28 maj 1897.

(23)

25 §.

Denna lag träder i kraft den

Den skall äga tillämpning jämväl med avseende på konstverk, som dessförinnan utförts, dock med nedan angivna undantag:

1) Har konstverk före denna lags trädande i kraft, på grund av förut gällande lag, lovligen efterbildats, må redan utförda efterbildniugar fritt spridas och offentligen utställas.

2) Formar, stenar, plåtar och andra dylika, uteslutande för efter­

bildande av visst konstverk användbara .materialier, som förfärdigats innan denna lag trätt i kraft, må, där de enligt äldre lag fått därtill brukas, fortfarande för sitt ändamål användas; och må de medelst nämnda materialier utförda efterbildningarna fritt spridas och offent­

ligen utställas.

(24)

Förslag

till L A (4

om rätt till fotografiska bilder.

Om rättens föremål samt fotografs befogenheter.

1 §•

Enligt de i denna lag givna bestämmelser skyddas rätten till bild, som framställts genom fotografi. Till fotografi hänföres jämväl annat, fotografi liknande förfarande.

2 §•

Den, som framställt en fotografisk bild, äge uteslutande rätt att genom fotografi mångfaldiga densamma.

Fotograf have oek uteslutande rätt. att genom kinematografi eller liknande förfarande offentligen förevisa av honom framställda fotogra­

fiska bilder.

3 i-

Utan fotografens tillstånd må en var till sitt enskilda bruk mång­

faldiga fotografisk bild.

4 §•

Vad i 2 § är stadgat utgöre ej hinder för att i vetenskaplig framställ­

ning eller i skrift, som är avsedd att tjäna till bruk vid undervisning, till förklaring av texten mångfaldiga fotografisk bild, som utgivits eller varit offentligen utställd.

Då fotografisk bild sålunda användes, varde fotografens namn och hemvist vid avbildningen angivna, därest uppgift därom finnes å bilden.

(25)

Om rättens övergång.

5 §•

Vid fotografs död gånge hans ifrågavarande rätt över till hans rättsinnehavare efter lag.

Rätten må, med eller utan villkor eller inskränkning, till annan överlåtas.

6 §‘

Övergår fotografisk bild i annans ägo, vare fotografens rätt enligt denna lag ej innefattad i överlåtelsen, med mindre särskilt avtal därom skett.

År fotografisk porträttbild framställd efter beställning, må den dock ej av fotografen eller hans rättsinnehavare mångfaldigas utan tillstånd av beställaren eller, efter dennes död, av hans efterlevande make och arvingar.

Om rättens upphörande.

7 §•

Fotografs i denna lag omförmälda rätt till fotografisk bild vare gällande intill utgången av femtonde året efter det, under vilket bilden först utgavs. För bild, som vid fotografens död icke var utgiven, njutes skydd enligt denna lag intill utgången av femtonde året efter det, under vilket han avlidit.

Ansvarsbestämmelser.

8 §•

Med böter från och med fem till och med fem hundra kronor straffes:

1) den, som i annat fall, än i 3 eller 4 § medgives, utan fotografens eller hans rättsinnehavares tillstånd genom fotografi mångfaldigar en enligt denna lag skyddad fotografisk bild, i ett eller flera exemplar, vare sig bilden mångfaldigas i sin helhet eller delvis;

2) den, som till salu håller eller genom försäljning eller annorledes sprider eller offentligen utställer eller ock i riket till spridande eller offentligt utställande inför sådan fotografisk avbildning av en enligt

(26)

denna lag skyddad fotografisk bild, som honom veterligen blivit i annat fall, än i 4 § medgives, utan fotografens eller hans rättsinnehavares till­

stånd utförd.

Den brottslige ersätte ock all skada.

9 §•

Den, som utan fotografens eller hans rättsinnehavares tillstånd genom kinematografi eller liknande förfärande offentligen förevisar enligt denna Lag skyddade fotografiska bilder, dömes till böter från och med fem till och med fem hundra kronor.

Tillika ersätte den brottslige all skada.

10 §.

Har en enligt denna lag skyddad fotografisk bild blivit i annat fall, än i 4 § medgives, utan fotografens eller hans rättsinnehavares tillstånd mångfaldigad genom fotografi, skola de därvid utförda, till spridande eller offentligt utställande eller offentligt förevisande genom kinemato­

grafi eller liknande förfarande avsedda avbildningar, som finnas i behåll, efter målsägandens val antingen förstöras eller ock till målsäganden utlämnas mot ersättning för värdet eller mot avdrag därför å honom tillkommande skadestånd. Med plåtar och andra dylika, uteslutande för det olovliga mångfaldigandet användbara materialier skall, om måls­

äganden det yrkar, så förfaras, att missbruk därmed ej må ske.

11 §•

Till böter från och med fem till och med tre hundra kronor dömes den, som i strid mot stadgandet i 6 § ändra stycket genom fotografi mångfaldigar en enligt denna lag skyddad fotografisk porträttbild, så ock den, som till salu håller eller sprider eller offentligen utställer sådan fotografisk avbildning av en skyddad fotografisk porträttbild, som han vet vara utförd i strid mot nämnda stadgande; och skall i fråga om förfarande med olagliga avbildningar och materialier vad i 10 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

12 §.

För underlåtenhet att fullgöra vad i 4 § andra stycket är före­

skrivet vare straffet böter tran och med lem till och med ett hundra kronor.

13 §.

Förbrytelse mot denna lag må ej åtalas av annan än målsägande.

(27)

14 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas till­

gång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmänna strafflagen.

Om denna lacs tillämplighet.

15 §.

Denna lag tillämpas på fotografisk bild, som framställts av svensk medborgare, så ock på fotografisk bild, som framställts av utländsk med­

borgare, men först utgivits här i riket.

Lagens bestämmelser kunna, under förutsättning av ömsesidighet, av konungen förklaras delvis eller helt och hållet gälla även fotografisk bild, som framställts av annat iands medborgare, och fotografisk bild, som i samma land först utgivits.

16 §.

Genom denna lag upphäves lagen angående rätt att återgiva foto­

grafisk bild den 28 maj 1897.

ii §■

Denna lag träder i kraft .den

Den skall äga tillämpning jämväl med avseende på fotografisk bild, som dessförinnan framställts, dock.med nedan angivna undantag:

1) Har fotografisk bild före denna lags trädande i kraft, på grund av förut gällande lag, lovligen mångfaldigats, må redan utförda avbildningar fritt spridas och offentligen utställas.

2) Plåtar och andra dylika, uteslutande för mångfaldigande av viss fotografisk bild användbara materialier, som förfärdigats innan denna lag trätt i kraft, må, där de enligt äldre lag fått därtill brukas, fortfarande för sitt ändamål användas; och må de medelst nämnda materialier utförda avbildningarna fritt spridas och offentligen utställas.

(28)

MOTIV.

4

(29)

~

.

.

.

.

(30)

Med auktor sr ätt förstås den auktor (författare, tonsättare, bildande te^‘°er““t- konstnär) tillkommande, i hans individuella andliga verksamhet grun- tens ei?Tepp dåde befogenhet att i vissa i lag angivna hänseenden uteslutande för­

foga över de alster, som genom nämnda verksamhet frambragts. Så som denna rätt i kulturländernas lagstiftning utformats, förverkligas densamma därigenom, att åt auktor ensam förbehalles att bestämma i fråga om nämnda alsters offentliggörande. Auktor äger således först och främst att avgöra, huruvida hans verk över huvud skall göras till­

gängligt för offentligheten; därest detta av någon anledning icke är hans avsikt, är det förbjudet för varje annan att publicera verket. Om där­

emot, såsom ju vanligen är fallet, auktor åsyftat arbetets offentliggörande, tillkommer det honom ensam att bestämma tiden och formen därför.

Offentliggörande av verk av nu ifrågavarande art sker huvudsakligen i . två särskilda former: den ena är verkets mångfaldigande genom fram­

ställande av exemplar av detsamma, vilka exemplar därefter spridas bland allmänheten — en skrift tryckes, en teckning reproduceras genom träsnitt. Den andra formen är verkets omedelbara återgivande för de mänskliga sinnena — ett drama uppföres, en musikalisk komposition ntföres. Auktorsrätten avser att skydda auktors icke blott materiella, utan även rent personliga eller ideella intressen; detta framgår redan av vad nyss nämnts angående auktors befogenhet att förhindra sitt verks offentliggörande. Auktor sr ättens gestaltning under den moderna tiden har i väsentlig mån bestämts därav, att hänsynen till samhällets och det allmänna kulturlivets intressen ansetts fordra vissa inskränkningar i auktors befogenhet. På plägar auktorsrätten vara begränsad till en bestämd tid, vanligen auktors livstid samt vissa år därutöver; och även under tiden för rättens bestånd gör nämnda hänsyn sig gällande därutinnan, att under vissa förutsättningar auktors verk få fritt utnyttjas för veten­

skapliga, pedagogiska eller andra liknande ändamål.

(31)

Historisk översikt:

1) utländsk rätt.

Auktorsrätten är oti sk;i pel se av den ny ar o tiden. Utgångspunkten för rättsbildningen på området var behovet av skydd för den litterära produktionen: den del av auktorsrätten, som först och fullständigast regle­

rats genom lag, är därför den litterära eller författarrätten. För till­

varatagande av författarens rätt erfordras först och främst skydd mot efter­

tryck, det vill säga mot olovligt mångfaldigande av hans skrift. Vis­

serligen krävdes ett dylikt skydd näppeligen under antiken och medel­

tiden, då den som ville mångfaldiga en skrift, var hänvisad till det långsamma och dyrbara avskrivandet, Men genom boktryckarkonstens uppfinning (omkring år 1450) möjliggjordes att snabbare och för mindre kostnad samt i upplagor på ett flertal exemplar återgiva litte­

rära verk. Den naturliga följden av Gutenbergs uppfinning blev ett nyvaknande litterärt intresse, och detta växte allt starkare under infly­

tande av de mäktiga andliga rörelser, som gåvo sin prägel åt boktryc­

kets första århundrade: renässansen, humanismen och reformationen. I den mån omsättningen på bokmarknaden till följd av nu angivna för­

hållanden ökades, gjorde sig behovet av skydd mot eftertryck i allt högre grad kännbart.

Den ursprungliga formen för sådant skydd var utfärdandet, från statsmaktens eller kyrkans sida, av särskilda speciallagar, privilegier, till förman för den ena eller andra boktryckaren — i äldre tider var vanligen boktryckare och förläggare samma person. Dylika privi­

legier, som omtalas redan från 1400-talets sista år, voro stundom så kallade generalprivilegier, vilka avsågo samtliga tryckalster från en viss officin. \'anligare blevo dock specialprivilegier, som meddelades för särskilda skrifter; i denna form trädde privilegieväsendet i censurens tjänst, då de värdsliga och andliga myndigheterna snart nog gjorde en tryckningen föregående granskning av skrifternas innehåll till villkor för deras privilegierande. Eftertryck av arbeten, som skyddades genom privilegier, var belagt med ansvar, vanligen bötesstraff, stundom, där privilegiet utfärdats av påvemakten, bannlysning.— Även musikal iska verk skyddades genom dylika privilegier.

Privilegiesystemet tillgodosåg emellertid huvudsakligen boktrycka­

ren-förläggarens intressen, det innebar ett skydd snarare för tryckeri- och förlagsnäringen än för auktorsrätten. Endast småningom arbetade sig den tanken fram, att skyddet för den andliga verksamhetens alster kan grundas endast i denna verksamhet själv och att sålunda den rätt, som må tillkomma en förläggare till ett' litterärt verk, är avledd från författarens ursprungliga rätt. Denna tanke framträder för första gången med full klarhet i den engelska rätten: en parlamentsakt av 1700

(32)

innefattar den första moderna lagen om auktorsrätt. Såsom den när­

maste grunden till den nya lagstiftningen anfördes i berörda akt, huru­

som bokhandlare och andra företagit sig att trycka, omtrycka och offentliggöra böcker och andra skrifter utan tillstånd av deras författare och ägare, till dessas störa skada och ofta till deras och deras familjers ruin. För att hindra sådant och till uppmuntran för lärde män att skriva nyttiga böcker, stadgades nu, att författarne till redan tryckta böcker skulle, där de ej överlåtit sin rätt till andra, äga uteslutande rätt att under tjuguett år från den 10 april 1710 trycka och omtrycka dessa böcker; och skulle samma rätt tillkomma bokhandlare eller andra, som tillhandlat sig förlagsrätten till en bok. Författare till en bok, som ännu icke utgivits, skulle under en tid av fjorton år hava uteslutande rätt att trycka denna; därest han vid nämnda tids utgång ännu vore i livet, skulle rätten äga bestånd ytterligare under fjorton år. Eftertryck straf­

fades med böter, varjämte eftertrycksexemplaren förverkades till förfat­

taren eller hans rättsinnehavare. Skydd åtnjöts emellertid endast för arbeten, vilka av författaren anmälts till införande i ett offentligt regis­

ter. Lagen tillämpades jämväl i fråga om eftertryck av musikaliska verk. — Omförmälda 1709 års akt upphävdes av en akt av 1842, vilken ersattes av den nu gällande Copyright Act1 1911, som reglerar auktors- rätten i hela dess vidd.

På kontinenten var Danmark förgång-siandet med en år 1741 utfärdad förordning »aulangendes, åt ingen maa oplsegge, eftertrykke eller eftertrykt indföre eller falholde nogen Bog eller Skrift, som en anden paa lovlig Maade sig har forhvervet». Tillåtelse att trycka en skrift skulle sökas hos författaren eller den första förläggaren, vid påföljd, om detta underlätes, av ansvar och eftertrycksexemplarens konfiskation. Skyddet torde hava varat under författarens eller förläggarens livstid, bestäm­

melserna därom voro dock mycket oklara. Förordningen avsåg endast litterära verk, icke musikaliska kompositioner. — Nämnda förordning, som gällde även för Norge, efterföljdes i Danmark av lagen om efter­

tryck av 1857 med åtskilliga senare tilläggslagar samt i Norge av 1876 års lag om skydd för den så kallade skriftäganderätten; båda dessa lagar- avse jämväl musikaliska verk. Nu gäller i Norge en lag av den 4 juli 1893 och i Danmark en lag av den 19 december 1902, båda med rubriken Lov om Forfatterret og Kunstnerret. Lagarne äro grundade på gemensamma förarbeten och avfattade i huvudsaklig inbördes överensstämmelse. Den danska lagen har sedermera med något förändrad text utfärdats såsom lag av den 29 mars 1904 och därefter med ytterligare ändringar som lag- av den 1 april 1912.

(33)

Det exempel, som under 1700-talets första hälft givits av England och Danmark, följdes närmast av Frankrike, där den stora revolutionen bröt privilegieväsendet även på detta område. Viktigast av hithörande författningar är den av konventet utfärdade, ännu gällande lagen av den 19 juli 1793, décret relatif aux droits de propriété des auteurs d’écrits en tont genre, des compositeurs de inusique, des peintres et des dessinateurs.

Enligt denna lag äger auktor under sin livstid uteslutande rätt att för­

sälja eller annorledes sprida sina verk. Enahanda rätt tillkom auktors arvingar eller andra rättsinnehavare under tio år efter hans död — genom en lag av 1866 har skyddstiden utsträckts till femtio år efter auktors död. Om ansvar och skadestånd stadgas i code pénal 1810, art. 425, 426, 427 och 429.

I de tyska staterna uppmärksammades tidigt nog olägenheterna hos privilegiesystemet, vilket lämnade boktryckare och förläggare ett — lör övrigt ganska ofullkomligt - skydd, under det författarne ställdes så gott soni rättslösa. Redan Erasmus och Luther klagade över, att deras skrifter eftertrycktes och till innehållet förvanskades: den sist­

nämnde har i ett kraftigt strafftal mot eftertryckarna betecknat dessa såsom stråtrövare och tjuvar, som nära sig av författarnas svett. Åven rättsvetenskapens män, så redan Carpzov och Thomasius under 1600- talet och ej så få av 1700-talets jurister, studerade det här föreliggande problemet samt sökte för detsamma finna en lösning, som skulle tillgo­

dose jämväl författarens rätt. Och under den t}7ska filosofiens klassiska tid ägnade sig sådana män som Kant, Fichte, Kegel och Schopenhauer åt utforskandet av auktorsrättens problem. Men lagstiftningen dröjde.

Den allmänna preussiska landsrätten av 1794 hade visserligen brutit med privilegiesystemet och ersatt detsamma med allmänna stadganden till reglerande av förhållandet mellan skriftställare och tonsättare, å ena, samt förläggare och bokhandlare, å andra sidan, men här var dock ännu fråga endast om förlagsavtalets rätt. Att auktor, oberoende av dy­

likt avtal och även om ett sådant icke kommer till stånd, har en själv­

ständig rätt till sitt arbete; att auktors rätt är den primära och förläg­

gares rätt avledd från auktors — denna tanke, främmande ännu för den allmänna preussiska landsrätten, kommer till uttryck först i den av Feuerbach författade bajerska strafflagen av 1813. Bland äldre tyska lagar äro vidare att märka den synnerligen betydelsefulla, av Savignv jämte andra utarbetade preussiska lagen av 1837 till skydd för ägande­

rätten till vetenskapliga och konstnärliga verk mot eftertryck och efter­

bildning — skyddet varade under auktors livstid och trettio år där­

utöver —; det österrikiska patentet av 1846 till skydd för litterär och

(34)

konstnärlig äganderätt samt den bajerska lagen av 1865 till skydd för auktorsrätten till litterära och konstnärliga verk. Skyddet mot eftertryck avsåg, enligt samtliga dessa lagar, även musikaliska verk. Den törsta rikslagen på området var den ursprungligen för Nordtyska förbundet, sedermera för Tyska riket gällande lagen av 1870 angående auktorsrätt till skriftverk, avbildningar, musikaliska kompositioner och dramatiska verk. — Sistnämnda lag har numera ersatts av rikslagen av den 19 juni 1901:

Gesetz, betreffend das Urheberrccht an Werken der Literatur und der Tonknnst.

För Österrike gäller en lag av den 26 december 1895: Geset:, betreffend das LJrheberrecht an Werken der Literatur, Kunst und Photograpliie.

Ursprungligen avse de auktorsrättsliga bestämmelserna allenast att trvgga författare och tonsättare mot eftertryck. Men i fråga om dramat och tonkonsten är detta icke till fyllest, här kräves skydd även mot olovligt uppförande eller utförande. Sådant skydd korn till stånd först i Frankrike genom en år 1791 utfärdad lag, närmast föranledd av en strid angående uppföranderätten till Beaumarchais’ komedi Le mariage de Fie/aro. Lagen tillerkände dramatiska författare samt tonsättare uteslu­

tande rätt att uppföra eller utföra dramatiskt eller musikaliskt verk; rätten varade under auktors livstid och fem — enligt lagen av 1866 femtio — år efter hans död. Om ansvar och skadestånd gåvos bestämmelser i code pénal, art. 428 och 429. — Enligt engelsk common law voro otryckta dramatiska verk skyddade mot uppförande, detta skydd utsträcktes ge­

nom eu akt av 1833 till tryckta dramatiska arbeten och genom den redan nämnda akten av 1842 till musikaliska verk.

I tysk rätt har förbudet mot uppförande eller utförande, utan auk­

tors tillstånd, av dramatiska och musikaliska verk upptagits först i den preussiska lagen av 1837, dock gällde skyddet endast otryckta verk.

Genom en preussisk lag av 1854 utsträcktes skyddet till de tryckta verken, likväl under villkor att å varje exemplar av verket anbragts förbehåll mot olovligt uppförande eller utförande. I lagen av 1870 hade villkoret om förbehåll bortfallit i fråga om dramatiska och dramatiskt- musikaliska arbeten, varemot det kvarstod för de rent musikaliska ver­

kens del. Först 1901 års lag skyddar även de musikaliska verken mot utförande, utan att särskilt förbehåll därom erfordras; i denna lag är således auktors uteslutande rätt ätt uppföra eller utföra ett verk i allo likställd med rätten att mångfaldiga och sprida detsamma. — Den danska lagen av 1857 innehöll ett allmänt förbud mot olovligt uppförande av dramatiska verk, däremot voro musikaliska kompositioner skyddade mot utförande endast när de voro bestämda för scenen. På samma stånd­

punkt stod en norsk lag av 1875 om rätt att giva dramatiska och andra

(35)

föreställningar; även den ovan omförmälda norska lagen av 1876 till­

erkände skydd i nu förevarande avseende endast åt dramatiska och musikaliskt-dramatiska verk. Norska lagen av 1893 i sin ursprungliga lydelse samt danska lagen av 1902 skyddade även de rent musikaliska verken mot utförande, dock under villkor, att förbehåll därom gjorts.

Stadgandet om förbehåll såsom betingelse för skydd har emellertid ute­

slutits: i Norge genom lag den 25 juli 1910 om ändring i 1893 års lag samt i Danmark genom lagen den 1 april 1912.

Vad beträffar de bildande konsternas verk, så framträdde även på detta område ett starkare behov av skydd först vid tiden för boktryc­

karkonstens uppfinning. Träsnittet, vars teknik vid denna tid nått'en betydande utveckling, började användas i förening med boktryck; och genom det nu uppfunna kopparsticket vunnos ökade möjligheter till mångfaldigande av konstverk. Åveu härvidlag förmedlades skyddet ur­

sprungligen genom privilegier: ett av de äldsta bland dessa meddelades till förmån för Albrecht Durer.

För den hithörande lagstiftningen är karakteristiskt, att densamma ursprungligen avser allenast de grafiska konsterna: träsnitt, kopparstick, litografi och dithörande förfaranden, vilkas alster mångfaldigas på rent mekaniskt sätt — här gör sig behovet av skydd med särskild styrka gällande. Först senare utsträckes konstskyddet till skulptur och måleri, allra sist till arkitektur och konstindustri, vilka konstgrenar ännu i flera länder sakna dylikt skydd.

Aven på detta område går England i spetsen, i det genom eu parla­

mentsakt av 1735, närmast tillkommen på initiativ av Hogarth, bereddes skydd för teckningar, gravyrer, etsningar och liknande verk; skyddstiden var 14 år. Först under det följande århundradet bereddes skydd för skulptur (1814) och för måleri (1862). Nu gäller 1911 års akt. För den franska rättens del infördes konstverksskyddet genom den redan nämnda, ännu gällande lagen av den 19 juli 1793, vilken i vissa delar komplet­

terats genom en lag av den 11 mars 1902. Vad den tyska lagstift­

ningen angår, så hade i den allmänna preussiska landsrätten 1794 förläg­

garen tillerkänts skydd för kopparstick, som utkommo på hans förlag.

Till auktors rätt togs här ej hänsyn, detta skedde först i bajerska straff­

lagen av 1813. På samma ståndpunkt som sistnämnda lag stod den preussiska lagen av 1837, här meddelades fullständiga regler för den konstnärliga auktorsrätten, skyddet varade i tio år från konstverkets utgivande. Av betydelse var ock den bajerska lagen av 1865. Den första för riket gällande författning på området var lagen av 1876 angående auktorsrätt till verk av de bildande konsterna; här var skvddstiden be-

(36)

stämd till konstnärens livstid och trettio år därutöver. Denna lag avlöstes av den nu gällande rikslagen den 9 januari 1907: Gesetz, betreffend dns

Urheberrecht an Wer ken der bildenden Kitnste und der Photo gråvide.

I nordisk lagstiftning normerades den konstnärliga auktorsrätten först genom den danska förordningen av år 1837 om eftergörande av konstarbeten; skyddet avsåg blott kopparstick, litografi och liknande konstarter, som tillåta ett mekaniskt mångfaldigande. Därnäst följde den viktiga lagen av 1864 om eftergörande av konstarbeten, vilken tjänat som förebild för 1867 års svenska lag i ämnet. Nu gäller lagen av 1902 (1912). — I norsk rätt gåvos bestämmelser beträffande kopparstick och dylika avbildningar i en lag av 1857 samt angående skulpturverk i en år 1871 utfärdad lag; dessa lagar ersattes av 187 7 års lag om skydd för konst­

närlig ensamrätt, vilken i sin ordning avlöstes genom 1893 års lag.

Av nu gällande författningar på auktorsrättens område hava i det föregående omförmälts 1893 års norska och 1902 (1912) års danska, 1901 och 1907 års tyska, 1895 års österrikiska samt 1791, 1793, 1866 och 1902 års franska lagar ävensom 1911 års engelska lag.

Vidare må här nämnas: den spanska lagen av 1879 om intellektuell äganderätt, den finska förordningen av 1880 angående författares och konstnärs rätt till alster av sin verksamhet, det italienska dekretet angående auktorsrätt 1882, den schweiziska lagen av 1883 om auktorsrätt till litterära och konstnärliga verk, den belgiska lagen om auktorsrätt 1886, den amerikanska lagen av 1909 (United States Copyright Code), den ryska lagen av 1911 om auktorsrätt samt den nederländska lagen om auktorsrätt 1912. — För de nämnda lagarnas innehåll skall här nedan redogöras i den mån sådant för särskilda frågor synes erforderligt.

I vårt land utvecklade sig auktorsrätten väsentligen efter samma linjer som i det övriga Europa. Utgångspunkten var även hos oss privilegie- systemet. Visserligen vann bokmarknaden — sedan boktryckarkonsten år 1483 införts i riket — endast långsamt den omfattning, som är vill­

koret för nämnda systems effektivitet; men från början av 1600-talet blevo privilegierna allt vanligare. Äldst voro även hos oss generalpri­

vilegierna, vilka utfärdades till skydd för allt tryck, som av en viss boktryckare upplades. Såsom exempel på dylika må här återgivas inne­

hållet i ett av Gustav Adolf år 1614 för kungl. boktryckaren Hen snor utfärdat privilegium. Hos konungen hade Reusner klagat över att honom skedde förnär däruti, att andra upplade och på nytt tryckte de böcker, som Reusner hade tryckt, varigenom han förhindrades att sälja

Historisk översikt:

) svensk rätt.

(37)

och föryttra sina böcker; och hade han begärt, att kungl. privilegium måtte honom förlänas. Med bifall därtill bleve nu genom konungens öppna brevs kraft strängeligen förbjudet, att ingen finge utan Reus- ners förlov antingen utom lands eller inom lands låta eftertrycka och på nytt upplägga de böcker, som lian alldeles nya, eller på nytt över­

sedda och förbättrade, första resan av trycket läte utgå, allenast un­

dantagandes när själva auktor, som böckerna gjort och upplagt hade, dem åter på nytt ville trycka låta. Gjorde det någon, skulle han, som det upplade eller böcker, som utom lands tryckta vore, införde, hava alla exemplaren förbrutit under Reusner och uti lika måtto icke göra någon annan förfång uti det, som de tryckt hade. — Av de sista orden vill det synas, som om det i privilegiebrevet angivna skydd vore avsett att komma ej blott Reusner, utan ock andra förläggare till godo. Och då privilegiet ej skulle gälla för det fall, »när själva auktor, som böckerna gjort och upplagt både, dem åter på nytt ville trycka låta», så ligger däri ett visst erkännande av författarens rätt, visserligen ej som överordnad, men dock såsom jämställd med förläggarens.

Men en dylik hänsyn till författareintresset torde under privilegie- väsendets första tider endast undantagsvis hava gjort sig gällande. Aven specialprivilegierna, som efter band avlöste generalprivilegierna, avsågo regelmässigt att bereda boktryckaren, vilken vanligen tillika var för­

läggare, skälig ersättning för hans arbete och omkostnader samt förlags- risk, utan att avseende fästes vid författarens rätt. Som privilegieför- länandet var en undantagslagstiftning, blev således regeln den, att mång­

faldigandet av en författares arbeten stod en var öppet: straffbart blev eftertrycket först då det skedde i strid mot gällande privilegier. — Sedan censuren under senare hälften av 1600-talet genomförts i Sverige, blev privilegieväsendet även här ett medel till bokmarknadens övervakande från myndigheternas sida.

Privilegiesystemet, till sitt väsen godtyckligt, blev detta ännu mer genom att privilegiernas förlänande, åtminstone till en början, skedde utan reda och system; viss tid för privilegiets varaktighet bestämdes icke alltid; stundom meddelades å samma verk privilegier för olika per­

soner, vilket ledde till tvister ecb rättsförlust. Sedan större reda in­

förts, blev det vanligt, att privilegium meddelades för viss tid: fem, tio, femton, sällan längre än tjugu år. Specialprivilegier å särskilda skrifter kunde — i motsats till boktryckeriprivilegier — av innehavaren över­

låtas till annan utan särskilt tillstånd av den privilegieförlänande myn­

digheten. Den, som inom riket eftertryckte eller lät utrikes ifrån eftertryckt införa ett privilegierat arbete, fälldes till det i privilegiet

(38)

stadgade, ofta ganska ansenliga vitet, varjämte eftertryeksexemplaren kontiskerades.

Den första allmänna författning på området var lcungl. regle­

mentet för boktryckerierna i riket 17 52, märkligt i synnerhet där­

igenom, att detsamma avsåg icke blott förlags- utan även auktors- rätten. Reglementet innehöll bestämmelser om upprättande av en, inför kanslikollegium ansvarig, boktryckerisocietet, vilken alla boktryckare i riket skulle tillhöra och som skulle vaka över ordningen vid tryckerierna;

vidare stadgades angående nya boktryckeriers anläggande samt bok­

tryckeripersonalens rättigheter och skyldigheter. I art. 3, angående ord­

ningen för och emellan boktryckeriägarne, meddelades föreskrifter be­

träffande förfarandet vid ansökande om privilegier, varjämte boktryckarna förbjödos att trycka något, som ej undergått vederbörlig censur. Första stycket av 3 § i nämnda art. hade följande innehåll: Do böcker och traktater, på vilka nådigt privilegium vore utfärdat, skulle ingen vid det däruti utsatta vite understå sig att eftertrycka, icke heller de mindre skrifter intill tio eller tolv ark, som en annan, fastän utan privile­

gium, efter manuskript först upplagt, vid bot av tio å tjugu daler silver­

mynt efter omständigheterna och exemplarens konfiskation, dens en­

sak, som förfördelad blivit. Vore privilegietiden förfluten eller vore en sådan utan privilegium upplagd mindre skrift genom exemplarens skingrande rar bliven, ägde en annan den upplägga, i fall den förra för­

läggaren eller dess rättsinnehavare, vilken det förut hem b judas borde, sig sådant icke ville åtaga. Den, som någon översättning med eller utan privilegium utgiva ville, borde sådant hos kanslikollegium anmäla samt prov av sitt arbete inlämna och, sedan han tillstånd till dess ut­

givande erhållit, låta därom i tidningarne kungöra, på det ej andra sin tid och möda på ett och samma verk fruktlöst förspilla måtte.

Vore originalet här i riket författat och upplagt, borde tillika dess auktors eller dess rätts innehavares samtycke till översättningen erhållas och uppvisas, vilkens tryckande sedermera, på lika sätt som om nya upplag stadgat vore, borde originalets förläggare eller dess rättsinne­

havare hembjudas.

Här gällde således fortfarande privilegiesystemet, vad större arbeten angick. Men i fråga om mindre skrifter intill tio eller tolv ark erkändes en självständig rätt för författaren, vare sig denne själv upplade skriften eller till annan överlät manuskriptet och därmed auktorsrätten. Åven beträffande översättningar av arbeten, som voro här i riket författade och upplagda, var originalförfattarens samtycke till översättningen ett villkor för att kanslikollegiets tillstånd till densammas utgivande skulle

(39)

meddelas. Ifrågavarande stadgandes avfattning synes jämväl antyda, att kanslikollegiets tillstånd innebar ett monopol för översättaren även i den mening, att ingen annan skulle äga verkställa en översättning av samma verk. Till författningens bestämmelser för de fall, att stadgad privilegietid utgått eller en icke privilegierad skrift blivit rar, blir till­

fälle att här nedan återkomma.

Enligt stadgande i 1810 års tryckfrihetsförordning, sedermera upp­

taget i 1 § 3 mom. av tryckfrihetsförordningen av 1812, skulle privi­

legier på skrifters utgivande ej vidare behövas; därest sådana likväl meddelades, skulle den därigenom förlänade rätt icke gälla för längre tid än tjugu år. I ett visst fall blev privilegiet fortfarande av bety­

delse, nämligen såsom det enda medlet för vinnande av uteslutande rätt att här utgiva en utländsk skrift: sålunda har privilegium med­

delats å utgivandet i Sverige av vissa Runebergs arbeten. — År 1876 hava ifrågavarande bestämmelser ändrats därhän, att privilegier å skrif­

ters utgivande icke vidare få meddelas. Dock skall det, liksom förut, vara konungen obetaget att de till allmänna inrättningars understöd redan förlänta privilegier varje gång på högst tjugu år förnya. De nu gäl­

lande privilegierna äro svenska akademiens å Post- och inrikes tid­

ningar samt vetenskapsakademiens å almanackor.

I det av särskilda kommitterade upprättade förslag till tryckfrihets­

förordning, vilket med konstitutionsutskottets memorial den 21 september 1809 överlämnades till rikets ständer, innehöll 6 § i sin första del följande: Ännu hörde under denna lags föreskrifter tvenne för litteraturen viktiga ämnen, nämligen författares äganderätt till vad av dem alstrats och bokförsäljningens frihet i anseende till utländska skrifter. Vad den förstnämnda punkten anginge och då en författares rätt till vad han skrivit icke kunde vara annan eller mindre än till annat, som genom hans flit frambringades, fordrade billigheten, att han ock på lika sätt därvid bibe- hölles, och skulle samma rätt efter honom gå till den, som honom i annan tillhörighet lagligen efterträdde. Ingen skulle således äga tillstånd att i offentligt tryck utgiva en annans arbete, vare sig större eller mindre, hand­

skrivet eller redan av trycket utgånget, utan på sätt och under villkor, som i det under utarbetning varande reglemente för boktryckeri och bokhandel närmare föreskrivas skulle; och varest tillika med författares även utgivares rättigheter skulle finnas vederbörligen bestämda.

Nämnda förslag till tryckfrihetsförordning blev visserligen icke an­

taget, men de däri antydda principer med avseende på författarrätten lågo till grund för hithörande bestämmelser i 1810 års tryckfrihets­

förordning, vilka därifrån övergingo, i det väsentliga oförändrade, till

(40)

den ännu gällande tryckfrihetsförordningen den 16 juli 1812. I 1812 års tryckfrihetsförordning hade 1 § 9 mom. ursprungligen följande innehåll:

Varje skrift skulle vara författarens eller dess rätts lagliga innehavares egen­

dom. Vilken som skrift tryckte eller eftertryckte utan författarens eller förläggarens skriftliga tillstånd, skulle mista upplagan eller bota dess fulla värde, ägarens ensak. Samma lag skulle vara, om någon tryckte eller eftertryckte den översättning av utländsk skrift, som annan man ut­

arbetat, eller läte sin översättning för annans anses; men översättarens äganderätt till sitt arbete skulle ej förhindra någon att en annan över­

sättning av samma skrift utgiva. Utgivare av dagblad och periodiska skrifter hade ej brutit emot författarens äganderätt, då han i dem insända anonyma skrifter utgåve. — Slutligen meddelades bestämmelser för de fall, att å skrift utsattes bedrägligt titelblad eller orätt författare- eller utgivarenamn, ävensom beträffande pseudonyma skrifter.

Enligt dessa stadganden erkändes således författarens rätt utan nå­

got förbehåll, endast såsom författarens rättsinnehavare ägde förlägga­

ren någon befogenhet. Åven översättning _ av utländsk skrift grundade auktorsrätt för översättaren: till den utländske originalförfattarens rätt togs däremot icke någon hänsyn. Den under privilegieväsendet gängse uppfattningen, att en översättares rätt till sin översättning skulle inne­

bära befogenhet för honom att förbjuda varje annan att översätta samma arbete, var här uttryckligen tillbakavisad.

Då rätten i fråga uppfattades som äganderätt, var det ju fullt följd­

riktigt, att densamma icke inskränktes genom någon tidsbegränsning.

Som emellertid en dylik ordning befanns kunna medföra vissa olägen­

heter, föreslogs av konstitutionsutskottet vid riksdagen 1834—35 en ändring härutinnan. Utskottet fann visserligen det i omförmälda lagrum stadgade eftertrycksförbud billigt och rättsenligt, så länge författaren levde och även för viss lämplig tid efter hans död, men framhöll, att under en obegränsad utsträckning av förbudet författarens arvingar eller andra personer, på vilka han möjligen överlåtit sin rätt, skulle bliva i tillfälle att, ehuru de själva ej begagnade densamma, godtyckligt hindra återgivandet av en allmännyttig, i bokhandeln ut­

gången och förgäves efterfrågad skrift — här gjorde sig således åter gällande den synpunkt, som synes hava legat till grund för 1752 års reglementes bestämmelser för det fall, att privilegietid utgått eller en utan privilegium upplagd skrift blivit rar. Enligt konstitutionsutskottets förslag, vilket antogs såsom vilande samt vid riksdagen 1840—41 blev lag, fogades till huvudregeln, att varje skrift skulle vara författarens eller hans rättsinnehavares egendom, ett tillägg av innehåll, att så framt

References

Related documents

mänhet den åsigten är rådande, att i de öppna delarne af dessa sjöar fisket på något afstånd från land är fritt för allmänheten. Ofta lära Fiskeristadgans bestämmelser

17 d § De myndigheter och organisationer som avses i 17 a § tredje stycket 1 och 2 ska anses erkända att tillhandahålla utbildning, anpassad läs- ning eller tillgång

Enligt riksdagens beslut 1 föreskrivs att 38 a § lagen (1955:227) om inskriv- ning av rätt till luftfartyg ska ha följande lydelse. I 37 a och 37 b §§ lagen (1984:404)

En fordran på följerättsersättning preskriberas tre år efter utgången av det kalenderår då försäljningen gjordes, om inte organisationen dessförinnan krävt

Ersättningen ska motsvara den lön och annan ersättning från arbetsgivaren som utlänningen skulle ha haft rätt till i anledning av anställningen under tillståndstiden om

8 och 9 §§ lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning får person- uppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott enligt 53 §

Om någon lider förlust till följd av ett tekniskt fel i inskrivningsregistret för luftfartyg eller i en anordning som hos inskrivningsmyndigheten eller någon annan statlig

ekonomiska samarbetsområdet före den 1 januari 2003 och först har sänts ut i television eller radio i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet samt verk och annat